Det var i slutet av oktober 1985, då Svenska Kyrkan fortfarande var
en statskyrka. Jag gick då på Bona folkhögskola vid Motala - en för mig mindre
lyckad period. Vi hade höstlov och jag skulle följa med två elever
till den enes far, som bodde i Arboga.
När vi kom dit den första
kvällen var det någon som tipsade mig om en debatt mellan en präst i
Svenska Kyrkan, och en pastor i pingstkyrkan. Det lät riktigt
intressant, så jag gick dit. Det visade sig att alla närvarande kunde
delta i diskussionen.
Det blev också intressant. Ganska snart
kom debatten att handla om helvetesläran. Det framgick snart att jag
och prästen hamnade på gemensam front mot pingstvännen.
Jag
var ganska stillsam. Jag påpekade förstås att läran om ett evigt
helvete var en milt sagt kärlekslös lära, men tog också upp en annan
sak. Pingstvännen försvarade inte endast helvetesläran i sig, men
menade att det var alla som inte trodde på Jesus som skulle hamna i ett
evigt helvete.
Jag påpekade att varje gång helvetet nämns i de
tre synoptiska evangelierna (som är de tidigaste evangelierna) handlar det om ett straff för onda, oempatiska handlingar. Inte
om att de som inte trodde på Jesus skulle hamna där. I
Johannesevangeliet nämns inte helvetet alls.
Då sade pingstvännen
att jag tog dessa bibelställen utan att ta hänsyn till vilket
sammanhang de ingick i. Det var i och för sig logiskt om man ser hela
Bibeln som en ofelbar helhet. På andra ställen i Nya Testamentet står
det att det är tron på Jesus, och inte gärningar, eller allmän empati,
som gäller.
Men eftersom jag inte såg Bibeln som en ofelbar
helhet var argumentet för mig irrelevant. De synoptiska evangelierna
kunde inte bedömas utifrån ex.vis de paulinska breven eller
Uppenbarelseboken. De hade olika författare, och jag förkastade helt
idén att de hade författats av Gud.
Prästen höll med mig, i alla
fall om den första punkten, det kärlekslösa i helvetesläran. I motsats
till mig kunde han inte dölja sin ilska. Han nästan skrek att en
kärleksfull Gud inte kunde tänkas upprätta ett gigantiskt Auschwitz -
som dessutom skulle vara i evighet.
På nästa förmiddag gick jag
faktiskt till kyrkan. Minns inte varför, kanske jag hade hört att det
var just denna statskyrkopräst som skulle predika.
Jag blev lite
överraskad när jag hörde att dagens evangelietext handlade om just
helvetet. Jag undrade hur prästen skulle lösa den saken.
Men för
honom var det inget problem. Han försökte inte argumentera för att denna
text inte talade om ett evigt helvete, som exempelvis en
sjundedagsadventist skulle göra. Av formuleringarna att döma trodde han
att de verkligen handlade om en evig pina, men det struntade han totalt
i.
Han förkastade bibelstället rakt av, och upprepade sin
formulering från kvällen innan att det skulle innebära att Gud skulle
skapa ett Auschwitz som skulle existera i evighet.
Det är nog den
enda gång jag har varit med om (eller ens hört talas om) att en präst i
sin predikan citerar ett bibelställe - för att sedan polemisera mot det.
Jag blev mycket imponerad.
Efter predikan gick jag fram till
prästen och tackade för hans predikan. Vilket är den enda gången i mitt
liv då jag gjort något sådant. Och tillade att han denna gång i alla fall
fick sista ordet.
Prästen såg road ut och sa att det ju skulle
varit väldigt djärvt om någon av besökarna avbröt en gudstjänst för att
kritisera prästens predikan. Så han hade nog räknat med att få sista
ordet. :-)
Petrus predikar vid pingst, av Benjamin West.