Friday, August 25, 2017

När Jesus lydde Maria

I katolsk lära sägs det att man kan be till Maria, inte för att hon ska ingripa direkt utan för att hon i sin tur ska be för en. Då kan man ju fråga sig varför det ses som så troligt att det skulle vara ska man säga ett effektivt sätt att nå Jesus/Gud.

Det finns många möjliga svar på detta, men ett av dessa kan ju ha att göra med ett avsnitt i Johannes evangeliums andra kapitel. Där får man ju veta att Maria verkligen hade förmågan att få igenom sin vilja när hon bad Jesus att göra saker...

Jag syftar alltså på detta.

"På tredje dagen hölls ett bröllop i Kana i Galileen, och Jesu mor var där. Jesus och hans lärjungar var också bjudna till bröllopet. Vinet tog slut, och Jesu mor sade till honom: ”De har inget vin.” Jesus svarade: ”Låt mig vara, kvinna. Min stund har inte kommit än.”

Hans mor sade till tjänarna: ”Gör det han säger åt er.” Där stod sex stora stenkärl för vattnet till judarnas reningsceremonier; vart och ett rymde omkring hundra liter. Jesus sade: ”Fyll kärlen med vatten”, och de fyllde dem till brädden. Sedan sade han: ”Ös upp och bär det till bröllopsvärden”, och det gjorde de. Värden smakade på vattnet, som nu hade blivit vin.

Eftersom han inte visste varifrån det kom – men det visste tjänarna som hade öst upp vattnet – ropade han på brudgummen och sade: ”Alla andra bjuder först på det goda vinet och på det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det goda vinet ända till nu.”

Så gjorde Jesus det första av sina tecken; det var i Kana i Galileen. Han uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom."


Alldeles bortsett från om man nu vill tro på detta eller inte, går det ju att dra några slutsatser om den bild som förmedlas. I många kristna (i synnerhet katolska) sammanhang brukar det sägas att ett av tecknen på Marias helighet var att hon lydde sin son. Nu finns det inte ett enda Bibelställe som exemplifierar någon sådan lydnad från Marias sida, men det finns alltså ett exempel på motsatsen.

Alltså att Jesus lyder Maria, även i vuxen ålder. Att han lydde henne som barn framgår indirekt i Lukasevangeliet, men här var han alltså vuxen.

Man kan också notera att han lyder henne fast han inte gillar vad hon säger, och till och med försöker protestera: "Min stund har inte kommit än.” Denna kommentar ignoreras totalt av Maria (så var det med hennes lydnad till sin son!)  och hon går helt förbi honom och vänder sig till tjänarna. Hon instruerar dem vad de ska göra, Jesus står inför fait accompli, och hans protester tystnar. Hon får sin vilja igenom.

Jag misstänker att detta kan ligga bakom föreställningen om att det är meningsfullt att be till Maria att hon ska be för en. Hon har ju visat att hon till och med kan övertala en högst motvillig Jesus.

För några år sedan läste jag en antal böcker om Mariatrons utveckling och från det minns jag att det sades att det under medeltiden uppkommit föreställningar att om Jesus lydde Maria under sin livstid gör han det även i himlen... Nu har jag inte lyckats hitta igen dessa ställen trots ett visst letande, men jag är ganska så säker på att det inte är falska minnen...

Det kan ju ge en del av förklaringen till att denna praxis,  att be till Maria istället för direkt till Jesus blev så stark.

Det är ett ganska spännande scenario - tycker jag, Det motsvarar väl inte några allmänkristna föreställningar om hur det ser ut i himmelriket, men varför måste man utgå från att dessa nödvändigtvis måste stämma.  :-)

 
Persisk miniatyrmålning föreställande Jungfru Maria (Maryam) och Jesusbarnet.

Friday, August 11, 2017

Nerthus

Den fornnordiska religionen känner vi ju mest genom skrifter från omkring 1000 e.kr. - framförallt eddorna. Men redan 98 e.kr.skrev ju Tacitus om germansk religion - i sin bok Germania. Troligen hade mycket hänt under den tid som låg emellan. Ingenting tyder på att det som idag kallas ”asatro” i den form vi känner den, hade existerat någon längre tid år 1000. Denna tillkom troligen i en militariserad period. Vilket kanske visas av att alla som kom till något trevligt ställe efter döden var de som dog i krig. Alla andra kom till det dystra Hel.

Tacitus nämner ingenstans Tor, Oden eller Frej. I själva verket nämner han ingen gud som dyrkades 1000 år senare. Det kan i och för sig bero på att han ersätter deras namn med romerska gudanamn. Det är dessa som dominerar bilden när han skriver om germanernas religion "i allmänhet".

Jag har längre fascinerats över vad han skrev om just Nerthus. Det är det enda gudanamn han nämner som gör anspråk på att verkligen vara ett inhemskt namn.

Men Nerthus nämns inte som en gudom som dyrkades av alla germaner. Hon placeras i ett mer specifikt samanhang.

Skamligt nog har jag hittills endast sett citat från Tacitus, och inte läst hans bok som helhet, men för några dagar sedan fick jag för mig att låna den svenska översättningen. Framförallt med tanke på vilket  sammanhang han skriver om Nerthus.

Här ska jag nästan endast citera detta stycke rakt av, i hopp om att det eventuellt kan fascinera någon. Efter ett tag återkommer jag nog med lite mer reflektioner.

Det här är vad Tacitus säger om Nerthus.

"Langobardernas frejdade namn har däremot sin grund i deras fåtalighet. De är runt om inneslutna av en mängd starka folk, men lever likväl i trygghet, inte till följd av undergivenhet utan genom oförvägna strider. Närmast dessa bor revdinger, avioner, anglier. variner, evdoser, svardoner, och nuitoner, vilkas områden kringgärdas av floder eller skogar. Intet av dessa folk uppvisar ensamt något anmärkningsvärt drag, frånsett från att de alla gemensamt dyrkar Nerthus - vilket betyder Moder Jord - och tror att hon ingriper i människors förehavanden och kommer åkande till sina folk.

På en ö i oceanen finns en obesmittad lund och i denna en helgad vagn, som täcks av ett kläde. Denna vagn har endast en präst tillåtelse att vidröra. Han är den som märker, när gudinnan är tillstädes i sitt allraheligaste, och som med djup vördnad ledsagar henne, när hon kommer åkande, dragen av kor. Glada är dagarna då, festsmyckade alla de platser som hon aktar värdiga att besöka och gästa. Man börjar inte krig, man uppträder inte beväpnad, allt järnverktyg hålls undanlåst, fred och ro känner man och älskar man då, men blott då, till dess att samme präst återför gudinnan till helgedomen, när hon blivit mätt på samvaro med dödliga.

Vagnen, klädet,  och - om man vill tro på det - själva gudomen tvättas därpå i en sjö, som ligger i hemlig avskildhet. Uppdraget utförs av trälar, vilka samma sjö strax därpå drar ner i sitt djup. Detta har skapat en hemlighetsfull fruktan och en from ovisshet om det väsens natur som blott de till döden vigda får skåda".


Detta skrevs alltså av Tacitus 98 e.kr.

Det ställer nog mer frågor än det besvarar. Men det är fascinerande, även om just de två sista meningarna stör den rofyllda bilden, och ju är vederbörligen kusliga.

Jag återkommer  senare...

Referens.

Tacitus, Germania, översättning Alf Önnerfors,  Wahlström & Widstrand 2005.