Friday, December 26, 2014

Hjärtan mot islamofobi

Ratko Mladic och Radovan Karadzic, ansvariga för folkmordet på muslimer i Bosnien, står inför rätta i Haag, i en mångårig process som konstigt nog aldrig verkar vilja komma igång på riktigt. I Eskilstuna har nu uppenbarligen några andra islamofober tänt eld på en moské med det uppenbara syftet att de som befann sig i den också skulle brännas inne. Det första lyckades de med, men dessbättre inte med det andra.

Men nu har det tagits ett initiativ att sätta upp hjärtan på den eldhärjade moskén, för att visa solidaritet med de drabbade. Jag hoppas innerligt att det blir många hjärtan...

Islamofobi är dödlig, det vet vi från Bosnien och från närmare håll genom Anders Behring Breivik. Låt oss verkligen hoppas att vi slipper få uppleva massmord på muslimer i Sverige. Det senaste attentatet visar att det tydligen även här finns de som verkar ha en djupt liggande önskan att få bli våra inhemska motsvarigheter till Breivik och Mladic.

Sunday, December 21, 2014

"Upprorsmakaren"

Nu är det ju jul, och många funderar väl på vilka julklappar man ska köpa. När man funderar kan man möjligen tänka på att julen i Sverige de senaste tusen åren har firats till minnet av dagen då Jesus föddes. Det kanske går att köpa julklappar som på något sätt är relaterade till denna händelse?

Ett givet julklappstips är i så fall Upprorsmakaren, en bok om Jesus skriven av Reza Alslan, som är religionsvetare i Kalifornien.

Dessutom råkar han vara muslim, vilket uppmärksammats stort av den kristna högern i USA. Det verkar dock inte ha påverkat boken i någon högre grad. I motsats till Koranen, tror Aslan inte på jungfrufödseln. På samma sätt är Aslans fokusering på korsfästelsen - som han ser som ett i praktiken bevisat faktum - i direkt strid med Koranen, som faktiskt förnekar denna.

Däremot är det sant att den Jesus-bild Aslan förmedlar inte precis är i linje med den kristna ortodoxin idag. Han lyfter fram Jesu kritik mot de rika och mäktiga, och ger en bild av Jesus som en revolutionär i opposition till både Rom och den judiska överklassen. Han drar också en mycket klar linje mellan Jakob, Jesu bror, som han ser som Jesu egentliga efterträdare, och Paulus, som han ser som en person som förvrängde den ursprungliga läran till oigenkännlighet,

Den synen är han ju inte ensam om. Det är en grundsyn som förfäktats i många sammanhang, både seriösa och oseriösa. Det är nog ett av de två kanske viktigaste alternativen till den officiella kyrkliga synen inom dagens Jesusdebatt. Den ena är alltså den som Aslan företräder - som betonar Jesus som revolutionär och som sätter upp en dikotomi mellan Jakob och Paulus, där Paulus ses som den grövste av kättare.

En annan alternativ syn är (förstås) den som presenterar Jesus som i det närmaste proto-feminist och proto-gnostiker, och som bygger upp en dikotomi mellan Maria Magdalena, som den som stod närmast Jesus, och - som motpol - den manschauvinistiske Petrus,

Båda dessa synsätt har faktiskt en hel del som talar för sig, men att få ihop dessa till något enhetligt är inte så lätt. Sanningen kan vara besläktad med båda dessa synsätt, liksom faktiskt även med den officiella ortodoxin.

Vad man än anser om detta kvarstår det faktum att något verkligen märkligt hände i Palestina vid vår tideräknings början. Något man kanske kan begrunda just i dessa juletider.

Sunday, October 12, 2014

Tänkvärt...

"Look at the "Nicene creed" or the so called "Apostles creed" and you will see simply a succession of theological and mythological statements. Their content is scarcely more than thins: Jesus is God´s son, was born of a virgin, was crucified, rose in the third day, and will come again to judge the world; we believe in the authority of the church and the resurrection of the dead. There is no mention of simple living and nonviolence and no mention of the need to completely change one´s life. What happened to the message of Jesus in the creeds of the church? The answer is simple: it has been eliminated. Modern Christianity has given us a Messiah without a cause.

In the beginning, the core of Jesus´ message was ethical, not theological."


Från Keith Akers, The lost religion of Jesus, New York 2000 (s.225).

Thursday, September 25, 2014

Att ta skogsrået på allvar...

Det finns normalt sett en skillnad mellan det akademiska studiet av religioner som kristendom, judendom, islam, buddhism eller hinduism - och det akademiska studiet av folktron. Medan studierna av de större religionerna vanligtvis präglas av en metodologisk agnosticism, präglas studier av folktron nästan alltid (explicit eller implicit) av en metodologisk skepticism. Medan få akademiska studier skulle spekulera om huruvida Muhammad led av hallucinationer när han upplevde sig ha mött ärkeängeln Gabriel*, är sådana spekulationer mycket vanliga vid folkloristiska studier. Det gäller i synnerhet studier av skogsrån och andra folktroväsen. Från Carl Wilhelm von Sydow och framåt har pseudopsykologiska teorier om varför människor trott sig ha sett skogsrån varit legio.

Ett mycket anmärkningsvärt undantag är faktiskt Mikael Hälls avhandling "Skogsrået, näcken och djävulen", som jag behandlat tidigare. Inte nog med att han undviker olika psykologiserande, eller andra "rationella", förklaringar till varför människor får kontakt med exempelvis skogsrån; han distanserar sig också explicit från den vanliga skeptiska diskursen.

Han skriver bland annat följande: "Jag utgår exempelvis inte från att tankefigurens förmenta ursprung i 'basala förhållanden' innebär att 'extraordinära väsen' inte existerar.... Det går inte att säga hur föreställningarna uppstått, menar jag. Därför är det meningslöst att utifrån en materialistisk reduktionism eller annat, försöka hävda att sådana väsen nödvändigtvis utgör någon form av mytologiseing av en förutsatt verklighet...Mitt syfte är inte att värdera vilka kategoriseringar som är 'objektiva' och 'verkliga' och vilka som inte är det." (s. 30-31).

Och: "jag är övertygad om att en del av berättelserna återpeglar faktiska erfarenheter som var meningsbärande för sin tids människor. Varför skulle vi tillmäta 'folkliga' mötesberättelser om älvor och troll mindre betydelse än de stora religionernas dito om änglar och gudar?" (s. 515).

Jag har tidigare framfört kritik mot några av grundantagandena i Hälla avhandling. Därför är det extra roligt att konstatera att jag på just denna punkt finner hans grundsyn både rimlig, sympatisk - och djärv. I synnerhet med tanke på att det han skrivit faktiskt är en akademisk avhandling vid Lunds universitet!
-----------------------------------------------------------------------------------
*När excentrikern John M. Allegro föreslog något liknande som förklaring till kristendomens uppkomst blev han mycket snart utfrusen ur den akademiska världen!

Mikael Hälls "Skogsrået, näcken och djävulen" - en kort diskussion

/Från min huvudblogg 31/7 3013./

I början av detta år kom Mikael Häll ut med sin avhandling Skogsrået, näcken och djävulen: erotiska naturväsen och demonisk sexualitet i 1600- och 1700-talens Sverige (Malört 2013). Eftersom jag under ett antal år hade avsikten att doktorera på skogsrån var det självklart att jag skulle läsa den.

När jag sedan fick reda på att det på fem ställen i boken fanns en kritisk diskussion om två artiklar jag skrivit om ämnet blev jag förstås än mer angelägen att göra det. Så en dag i februari åkte jag till Hedengrens bokhandel och köpte ett exemplar.

Sedan skrev jag en kommentar där jag bemötte det Häll skrev om min behandling av Carl Wilhelm von Sydows syn på skogsråföreställningen.

Men sedan fick jag annat att göra, och följde inte upp det. Så jag tänkte lite kortfattat göra det nu.

Hälls avhandling fokuserar alltså på skogsråns och andra "naturväsens" erotiska karaktär. Det underlättas av att han koncentrerar sig på de berättelser och diskussioner som fanns på 1600- och 1700-talen. Hans främsta fokus är rättegångsprotokoll, men han diskuterar också utförligt skrifter av teologer och naturvetare från denna period.

Dessutom har han med en del sägner och folksånger, men det är inte speciellt omfattande. Det fanns ingen folkloristisk forskning på denna tid, så materialet är här mycket magert.

Det är uppenbart att det material han har i hög grad styr hans tolkningar. Han beskriver främst den syn som överheten hade i ett vid den tiden ganska så radikalprotestantiskt samhälle. Den var främst intresserad av "det onda" i naturväsendena. Vi får exempelvis höra mycket litet om positiva icke-erotiska kontakter mellan naturväsen och människor.

I sin teoretiska diskussion tar dock Häll upp rådarfunktionen hos skogsrån, bergsrån och sjörån. Han förnekar den inte alls, men han verkar mena att i denna finns en form av erotiskt element inbyggt - den "natur" som dessa råder i ses ju i termer av "vild" fruktsamhet (s. 362).

Mot det sista kan nu invändas att det på nära håll finns exempel på hur folktron beskriver "rådare" i ganska så icke-sexuella termer - som det finska och ryska manliga skogsrået.

När jag skulle skriva min avhandling (som sorgligt nog aldrig blev av) hade jag dels en annan utgångspunkt, dels ett annat material. Min utgångspunkt var en religionshistorisk teoribildning, företrädd av exempelvis Martin P:n Nilsson, Åke Hultkrantz och Ulf Drobin. I denna var rådarföreställningen central, vilket ju på sätt och vis ju kan härledas redan från själva namnet. "Rå" betyder "rådare" i betydelsen "härskare". Råna härskade över den del av naturen de var satta att härska över.

Den sexualitet som de ofta hade var i grunden underordnad denna rådarfunktion.

Det material jag först undersökte bestod i folkminnesanteckningar från Folkminnesarkivet i Stockholm. De var nedtecknade från 18-och tidigt 1900-tal (och några enstaka anteckningar från mitten av 1900-talet).

I de flesta fall hade anteckningarna gjorts av folklorister och etnografer. De hade ett helt annat intresse än vad jurister och teologer hade på 16-och 1700-talen. De var positivt intresserade av folktro. Inte i den meningen att de trodde på den själv, men de hade en relativt välvillig inställning till föreställningarna, och till de människor som trodde på dem. De ville inte alls demonisera, de ville göra föreställningarna begripliga.

Nåväl, jag läste igenom alla anteckningarna om skogsrån - och höll just på att gå vidare till bergsrån, sjörån och även gårdsrån innan jag avbröt projektet.

Vad gäller skogsrån började jag dessutom med att statistiskt bearbeta materialet. Jag kom inte så långt men jag hann räkna ut hur stor procentsiffra av berättelserna om skogsrån som hade sexuella inslag. Jag kom fram till att det var cirka elva procent.

Däremot hann jag aldrig dela upp denna siffra i andelen för sägner, memorat och trosutsagor. Jag har kvar materialet, så jag skulle i och för sig kunna göra det vid något tillfälle.

Som sagt. Min grundinställning är alltså den att rådarfunktionen är den som definierar just - råna. Det går att tänka sig ett rå utan sexualitet, men det går inte att tänka sig ett rå som inte råder. För i så fall vore det ju inget rå...

Varför just de svenska skogsråna (och i viss mån dess danska motsvarigheter) i relativt hög grad kom att förknippas med sexualitet har jag inget bra svar på. Det finns olika teorier, men ingen är helt övertygande. Det bör noteras att gruvrån normalt sett inte förknippas med sexualitet. Och definitivt inte gårdsrån, skeppsrån eller andra rån som mer direkt är kopplade till mänsklig bebyggelse.

I motsats till Häll anser jag alltså att sexualiteten inte finns i själva kärnan av föreställningen om naturrån.

Däremot finns den ofta där, i alla fall, och det är möjligt genom att råna uppfattas antropomorft. De ses då som en parallell "mänsklighet" -liksom exempelvis vittrorna. Och därför ses de som utrustade med samma drivkrafter som människor har. Som exempelvis sexualitet.

Detta är nog den grundläggande skillnaden jag har gentemot Häll.

I den mån skogsrået är utrustad med en sexualitet är den inte passiv eller underordnad. Att som Jan-Öjvind Swahn tala om "folktrons pinuppa" är helt missvisande. Här verkar Häll hålla med mig. Han refererar på sidan 404 instämmande min syn på skogsrået som ett "självständigt och kraftfullt sexuellt subjekt". Han instämmer också med min syn på att skogsråna i berättelserna har lite av samma ställning mot männen som männen hade mot kvinnorna i samhället. Könsrollerna var ombytta - mannen var underordnad det kvinnliga rået..

Däremot har han nog missuppfattat mig när han på sidan 406 ff bland annat diskuterar min formulering "I mötet med rået var denna skapelsens krona liten och rädd". Han menar här att de män som verkligen berättade om samlag med skogsrån redan stod utanför patriarkatet och därför inte såg sig själva som "skapelsens krona". Det handlade om udda, ibland marginaliserade män som inte passade in i det patriarkala systemet.

Han kan ha rätt, men saken är den att jag inte diskuterade de (fåtal) män som verkligen berättade om att de själva hade haft samlag med skogsrån. Några sådana förekom förresten inte alls i mitt material.

Jag syftade inte på berättelser om sexuellt umgänge. Jag syftade på fall där ensamma män från byn råkade förirra sig in i skogen, gärna när det började skymma, och i skogens mörka dunkel tyckte sig se och/eller höra (exempelvis) Talle-Maja eller Råhanda. I byn kunde de dominera över kvinnor hur mycket som helst. Men när de plötsligt tyckte sig se det mäktiga rå som de hört så mycket gruvliga saker om hjälpte ju inte detta.

Många av dem blev livrädda. Detta är också mycket väl belagt i folkminnesanteckningarna...

Friday, September 19, 2014

Centerpartiet, Ayn Rand och satanismen

Man kan inte direkt klandra de stora media för att mörka det faktum att Sverigedemokraterna är ett högerextremt parti. Det är en typ av högerextremism som man i dagens klimat med all rätt anser vara legitimt att hänga ut, och avslöja.

Men det är samtidigt lite ensidigt. Det finns idag i grunden två olika typer av extremhöger. Dels den "nationella" - som öppet föraktar invandrare och muslimer och (falskeligen) påstår sig försvara "vanliga" svenskar.

Dels nyliberaler, som inte specifikt föraktar "invandrare" som kategori, utan alla som ligger längst ner i samhällshierarkin, oavsett etnicitet.

Det mest utpräglade nyliberala partiet idag är Centerpartiet. Det leds som bekant av Annie Lööf, som bevisligen i hög grad är inspirerad av "filosofen" Ayn Rand, som hyllade den totala egoismen som ideal och föraktade empati och altruism,

En annan person som också i hög grad bevisligen inspirerades av Ayn Rand var Anton LaVey - som grundade Church of Satan 1966. I själva verket kan man i mångt och mycket se Church of Satans ideologi som Ayn Rand-inspirerad etlitism kombinerat med ("sataniska") ritualer. De senare visserligen av det mer harmlösa slaget, men ändå...

Nu tror jag förstås inte alls att Centerpartiets ledning i hemlighet avslutar sina möten genom att ropa "Hail Satan". Men det behövs ju inte.

Om den så kallade Stureplanscentern lyckas få igenom allt de vill kommer vi ändå att få ett samhälle som om något är lika "sataniskt" som om SD-ledningen skulle få igenom sina idéer1
------------------------------------
TILLÄGG
Mer om hur Annie Lööf påverkats av Ayn Rand kan man läsa i denna artikel i SvD.

Friday, August 29, 2014

L.. Ron Hubbard - och Aleister Crowley

Det var en gång en ockultist som hette Aleister Crowley. Jag har skrivit om honom i en lic-uppsats 1998.

Denne Crowley skrev 1904 ned en ganska förfärlig text, kallad The Book of the Law som han påstod var resultatet av en övernaturlig upplevelse. Ett av inslagen i denna var en ovanligt rå socialdarwinism. Några exempel kan ges här:

"We have nothing with the outcast and the unfit: let them die in their misery. For they feel not. Compassion is the vice of kings: stamp down the wretched & the weak: this is the law of the strong: this is our law and the joy of the world. ...Ye are against the people, O my chosen!
.... I am unique & conqueror. I am not of the slaves that perish. Be they damned & dead! Amen.
..the kings of the earth shall be Kings for ever: the slaves shall serve. There is none that shall be cast down or lifted up: all is ever as it was."


I Crowleys senare författarskap kan man dessutom se många fler exempel på en sådan rå elitism. Han kallade sig själv för The Beast 666 och hyllade egoism. Hans valspråk, eller vad man ska kalla det, var Do what thou wilt shall be the whole of the Law.

Nu var det så att denne Crowley var ledare för en organisation som hette Ordo Templi Orientis (OTO). Denna organisation förde ut Crowleys budskap och sysslade dessutom med en hel del annat, exempelvis sexmagi.

I Kalifornien fanns en avdelning av denna orden, som hettet Agape Lodge. Dess ledare var en man som hette Jack Parsons, en ingenjör som utvecklade teknik för raketer. Det sägs att en krater på månen är uppkallad efter honom.

1946 fick Parsons kontakt med en ung man vid namn L.Ron Hubbard. Denne gick med i OTO. Tillsammans ägnade sig dessa åt magiska ritualer för att avla ett "månbarn". Det är en term hämtad från Crowley och betyder ett barn som var uppfyllt av övernaturliga väsen. I just det här fallet handlade det faktiskt om att avla fram ett barn som skulle vara uppfyllt av Babalon - vilket i princip var Aleister Crowleys namn för den stora skökan i Uppenbarelseboken!

Det gick till så att en ledande kvinnlig anhängare till sekten valdes ut och förmåddes att ha samlag med Parsons. Dessa samlag skedde under rituella former och Hubbard satt och tittade på. Meningen var att han genom sin psykiska förmåga skulle se vad som hände på det övernaturliga planet medan samlagen pågick.

Strax efter dessa ritualer inträffade en brytning mellan Parsons och Hubbard. Hubbard lurade pengar av Parsons, och lyckades dessutom förföra dennes flickvän, Sarah Northrup, som han senare gifte sig med.

Äktenskapet blev dock inte så lyckat, och i början av 50-talet lyckades Northrup få igenom en skilsmässa. Som skilsmässoskäl angav hon grov misshandel från Hubbards sida.

Men hur såg Hubbard senare på Aleister Crolwey? I en bandinspelad föreläsning för scientologer 1952 kallade Hubbard The Beast 666 för sin "gode vän" - och hyllar dessutom The Book of the Law.

Om detta kan man läsa i L.Ron Hubbard - Messiah or Madman? från 1987. . Författarna är Bent Corydon och - L.Ron Hubbard Jr.

Ja, ni läste rätt, En av författarna är son till scientologins grundare. Och hans personliga berättelser om sin far är väl det kanske mest intressanta med denna bok. Samarbetet mellan Parsons och Hubbard, och dennes aktivitet i OTO, var känt sedan tidigare, men Hubbard Jr:s berättelse var det inte.

På sidan 307 kan man läsa en märklig historia om hur Hubbard Sr visar sin (vuxne) son Crowleys ;skrifter. Han läser ur dem, och säger att detta är den verkliga inspirationen för honom. Han lägger ut texten om att sex är kungsvägen till makt, som han verkar se som det högsta målet i livet. Han fnyser om att kärlek är övervärderat. Det är ren sex, och makt, som är det intressanta.

När sonen tittar i dessa skrifter av Crowley blir han perplex. Han känner nämligen igen texterna. De verkar oerhört välbekanta. Han kommenterar detta för sin far. Då svarar fadern att han ofta läste dessa texter för honom som barn, för att påverka honom. Ja, han till och med avlades i samband med läsning av Crowley, och han föddes till Crowley-citat!  Vidare, sade fadern, brukade han läsa dem för den unge sonen när han sov. Ja, han medger till och med att han drogade och hypnotiserade sin son - och läste Crowley för honom när han var i dessa tillstånd!

Är detta sant? Det finns i grunden endast två möjligheter. Antingen är det sant. Och då är scientologins grundare en lögnare av stora mått. Hela den scientologiska läran var en fasad, skapad för att ge makt till dess grundare.   Hubbards ideal var Crowley, en man som hyllade total egoism, och nedtrampande av de svaga. Dessutom drog han inte sig för att begå grova mentala övergrepp mot sin son för att indoktrinera honom - i Crowleys lära!

Det låter ju konstigt. Och scientologerna förnekar naturligtvis detta. Själv anser jag däremot att berättelsen är helt trovärdig. Det passar in i mönster som man ofta upptäcker om man studerar denna typ av rörelser...

Men anta att det inte är sant -  att scientologerna och de som förnekar berättelsen har rätt. Det betyder i så fall att Ron Hubbards son var helt galen, eller en patologisk lögnare. Som antingen hade skaffat sig själv de mest bisarra vanföreställningar - eller medvetet ljög grovt för att komma åt sin far. Och? - kanske ni säger. Varför skulle han inte kunnat vara det?

Ja, det kan man ju säga, Men saken är ju den att problemen för scientologerna blir lika stora om det skulle vara så. För enligt dem var ju Hubbard Sr inte vem som helset. Han var ju upptäckaren av en metod som kan bota alla psykiska problem. Han var världens främste expert på mental hälsa, på barnuppfostran, på psykologi, pedagogik - ja, allt som ha med det mänskliga sinnet att göra. Han hade ju dessutom vårdnad om sin son under stora delar av dennes uppväxt.

Hur skulle denne Store Man kunna få en helt galen och/eller en helt och hållet illvillig och hatisk son?

Scientologerna insåg att boken satte dem i en rävsax. Hur de än betedde sig gick det inte att komma ur den. Så de försökte stoppa boken. De lyckade inte.

Nu är den tyvärr inte så lätt att få tag i, som pappersbok. (Jag skaffade ett begagnat exemplar från amazon.com.) Möjligen kan det faktum att några senare upplagor av boken inte verkar finnas vara ett resultat av scíentologadvokaters aktivitet. Vad vet jag.

Men den finns ju också på nätet. Den kan läsas här. Och det är i mångt och mycket en intressant läsning...

Friday, August 22, 2014

When Daylight Comes

Jag har just läst ut Howard Murphets When Daylight Comes från 1975 (i en nytryckning från 1988). Det är en fascinerande biografi över Helena Petrovna Blavatsky.

Fascinerande mest för att den är så extremt dogmatisk. Jag har läst flera biografier över Blavatsky, även sådana som hårt försvarar henne. Som förnekar anklagelser om fusk, och som argumenterar för att hennes "hemliga mästare" existerade.

Men Murphet går längre. Han argumenterar inte, han utgår från att mästarna fanns (finns!) och från att Blavatsky aldrig fuskade. Och han avfärdar de som trodde att hon gjorde det som antingen mer eller mindre ondskefulla fiender - eller som nyttiga idioter för dessa.

I själva verket spelar "mästarna" en helt avgörande roll i biografin. Han använder dem som en del i skildringen - Blavatskys utveckling beskrivs självklart som orsakad av deras existens...

Jag har en fördom - nämligen att dogmatiker borde vara torftiga även som stilister. Alltså låta som - för att ta ett exempel -ett tal av Josef Stalin. Men det stämmer ju ofta inte. Murphet är en elegant stilist, och är rolig att läsa.

Men han utgår från att Blavatsky alltid hade rätt i alla viktiga avseenden. Eller rättare sagt - med undantag av en sak. Och det är ju intressant att se vad undantaget är.

Han verkar anse att hennes fördömande av spritismen var ensidig, och hårdragen. Det är intressant att denne extreme Blavatskybeundrare tycker det. På det sätet blir exempelvis en bok som Charles Webster Leadbeaters Spiritualism and Theosophy mer begriplig. Jag läste den för ett tag sedan och hajade till över hur positiv denne ledande teosof var till spiritism. Blavatsky avfärdade genomgående spiritisternas andar som bedrägliga elementarandar som lurade de medier som de besatte. Det verkade inte alls Leadbeater göra.

Det verkar faktiskt som att en hel del ledande teosofer (åtminstone från Adyarströmningen) distanserat sig frän Blavatskys fördömande av spiritismen. Det underlättar förstås för ekumeniken inom de breda New Age-miljöer som teosofin idag verkar inom..

Om Murphet hade stannat vid att okritiskt hylla Blavatsky skulle han ändå varit riktigt uthärdlig. Blavatsky är en intressant teoretiker, och även dogmatiska försvar av henne kan vara roliga  att läsa.

Men om man kollar på nätet ser man att Murphet efter ett tag bytte guru. Han blev mot slutet av sitt liv en lika okritisk anhängare av Sai Baba som han någonsin varit av Blavatsky. Han förnekade lika bestämt att Sai Baba fuskade, och avfärdade rakt av alla övertygande vittnesmål om Sai Babas systematiska övergrepp mot barn....

Det är sorgligt. Dessutom var Sai Baba i motsats till Madame Blavatsky inte på något sätt intellektuellt intressant. Att läsa Sai Babas tal och skrifter är som att vada genom rena hav av plattityder och dumheter.

Murphets bok publicerades av Adyarsamfundets eget bokförlag. Möjligen ångrade de detta efter att Murphet blev en fanatisk anhängare till en av det sena 1900-talets mer olustiga sektledare.

Saturday, August 16, 2014

En klasskillnad mellan teosofi och spiritism?

I Per Faxnelds avhandling Satanic feminism: Lucifer as the liberator of woman in nineteenth-century culture finns ett kapitel om Madame Blavatsky och teosofin. Det beror på att Blavatsky och en del andra tidiga teosofer, ibland uttryckte någon typ av sympati med ormen i Första Mosebok, som de identifierade med Satan, samtidigt som de hade en feministisk agenda.

Nu använder jag mig inte av Faxnelds satanismdefinitioner, med det finns ett helt annat tema i just detta kapitel som ger mig en form av aha-upplevelse.

På sidorna 165-66 kommer Faxneld med ett påpekande som faktiskt är något jag inte alls har tänkt på förut.

Han diskuterar skilldnaden mellan den spiritistiska (eller spiritualistiska) rörelse som teosofin från början kom från, och de tidiga teosofiska samfunden. Han beskriver spriritisterna som mer folkligt demokratiska, mindre elitistiska. Han refererar andra forskare som hävdat att teosofin utvecklades av elitistiskt sinnade teoretiker som ville reformera de mer demokratiska och "vulgära"spriritisterna. Faxneld citerar också uttalanden från den tidiga teosof-ledaren Henry S. Olcott där denne angriper spriritisterna för att vara... infiltrerade av socialister!

Blavatsky hade ju (förutom att komma från den ryska aristokratin - men det gjorde i och för sig också Kropotkin och Bakunin!) kopplingar till de mer traditionella formaliserade och elitistiska delarna av den västerländsa esoterismen - som frimurare och hermetiska ordnar. I jämförelse med dessa växte de spiritistsamfund, som framförallt ville ha kontakt med nära och kära som hade dött, upp bland mer "vanliga" människor, som inte i första hand letade efter "hemliga mästare" eller sanningen om den rasmässiga utvecklingen de senaste femtio miljoner eller så åren.

Teosofin var åtminstone i sin inledningsfas (och troligen långt även efter denna!) mer elitistisk än de spiritistgrupper den kom ifrån. Konstigt nog har jag vare sig läst om denna aspekt eller som sagt ens reflekterat över den tidigare. Troligen rekryterade också spriritisterna i genomsnitt från lägre samhällsklasser än teosoferna.

Möjligen finns lite av synen på spiritismen som mer vulgär och ointressant kvar i den akademiska världen idag. I alla fall är det mitt intryck att det skrivits mycket mer om teosofins (och antroposofins) idéhistoria än om spiritismens/spiritualismens. Fast jag kan ju ha fel i detta, det kan ju bero på att jag inte letat efter det senare på samma sätt som efter det förra....

Wednesday, August 13, 2014

Yezidierna, den fallne ängeln och IS

Den grupp som förföljs hårdast av "Islamiska Staten" (IS) i Irak idag är inte kristna, det är yezidierna (på engelska "The Yazidi").

Det beror delvis på att yezidierna inte är en sk.bokreligion. I Koranen räknas judar och kristna dit, eftersom de bygger på skrifter som islam åtminstone delvis godkänner som gudomliga, om än förvrängda, sådana. I efterhand har även de flesta fundamentalistiska muslimer godtagit att även zoroastrier och mandéer skulle kunna räknas till "bokens folk".

Men sedan är det stopp. De andra religionerna godtas inte bland extrema fundamentalister. På ett sätt kan yezidierna räknas till samma grupp som bahaier, som även de har förföljts hårt genom åren.

När islam spreds under de första århundradena tilläts de kristna och judarna att verka, om de betalade en speciell skatt. Det är detta system som IS säger sig vilja återupprätta idag. Men med en brutalitet som vida verkar överträffa den som de tidiga muslimerna visade.

De religioner som de tidiga muslimerna såg som öppet hedniska behandlades annorlundas. De förbjöds totalt, och de som praktiserade dem hade inget annat val än att omvända sig - om de inte ville fly för livet. I praktiken omvände sig de flesta. På den tiden.

Här skilde sig islam från kristendomen, som var ännu hårdare. Medan muslimerna tillät de kristna att verka, om de betalade skatt, tillät de kristna under medeltiden aldrig muslimer att verka. Vad gäller judarna så varierade synen hos de kristna. För det mesta var de tillåtna, men i vissa länder var de förbjudna (som ex.vis i Spanien).

IS säger sig vilja följa samma  linje även när det gäller "hedningarna". Men ger även här intrycket av att i praktiken vara mycket hårdare.

Men - för yezidierna är det på sätt och vis ännu värre än för andra "hedningar". De dyrkar nämligen en ärkeängel, som de själva beskriver som fallen. Historien liknar väldigt mycket judiska och kristna spekulationer från vår tideräknings  början om de fallna ärkeänglerna som gjorde uppror mot Gud och det är troligt att yezidierna fått sin föreställning just därifrån.

Men till skillnad från i ex.vis Enoks bok hävdar yezidierna att den fallna ärkeängeln som de dyrkar ångrade sig, grät bittert - och förläts av Gud. Men det har inte hjälpt. Yezidierna har ändå av sin grannar under århundraden setts som "djävulsdyrkare" (med andra ord som satanister).

Men det är, anser jag, en helt orimlig definition. Jag har tidigare, i polemik med Per Faxneld, på denna blogg diskuterat satanismdefinitioner. Om man säger att man dyrkar en entitet som kan härledas från den kristna Satansfiguren (vilket yezidierna troligen gör), men samtidigt hårt betonar att denne inte alls har de egenskaper som de kristna säger att han har, att han inte förespråkar våld, makt, egoism etc. är man enligt min definitiva åsikt inte satanist alls.

Och detta resonemang stämmer bra in på yezidierna. Deras fallna ängel är inte en frestare som bekämpar Gud och försöker lura människor till synd. Han ger ju ett väldigt mänskligt intryck, han kommer på att han har fel, han ber om ursäkt - och ursäkten accepteras. Det finns i deras lära inga etiska skillnader mellan  Gud och den ärkeängel som de dyrkar.

Men det är klart - för de mest extrema fundamentalisterna hjälper inte detta. För dem är yezidierna för all framtid stämplade med djävulens märke i pannan....

Men om man använder denna logik skulle de förmuslimska perserna och hinduerna varit tvungna att stämpla varandra som någon sorts satanister. Eftersom perserna ord för Gud var ahura och hinduernas ord för demoner var asuror. Och hinduernas ord för gudar var devas, och detta var samtidigt persernas ord för demoner.....

I Mellanöstern har yezidierna alltid varit en potentiellt utsatt grupp. De har haft oturen att omtolka myter på ett sådant sätt att de av andra har kommit att ses som representanter för "ondskan" . Vilket de ju inte alls är. . Å andra sidan är ju inte heller IS direkt  - om man nu ska se på deras handlingar, inte på deras ord - några företrädare för "godheten". För att nu uttrycka det lite försiktigt.

IS är en extremvariant av en hårdfört patriarkal islamtolkning. Huvuströmningen inom yezidismen  är också tveklöst patriarkal. Egentligen skiljer sig nog den moraliska världsbilden inte sig så mycket mellan Iraks yezidier, muslimer och kristna.  Men i fanatiskt macho-patriarkalt sekteristiska avarter kan även rent mytologiska skillnader förstoras upp, göras till huvudsaken och i värsta fall - som bekant - leda till folkmord.

NOT OM STAVNING
--------------------------------
På senare tid har pressen i Sverige gått över till att skriva yazidier, istället för yezidier. Troligen är detta, som så mycket annat,  en anpassning till engelskan. Tills vidare fortsätter jag att skriva "yezidier", som var den helt dominerande stavningen i Sverige fram till helt nyligen.

Saturday, July 26, 2014

Den förkristne Jesus

Det finns en bok som nog borde läsas även av de som inte har läst ett ord om den historiske Jesus, av de som inte är intresserade av religion, eller som inte har någon högre uppskattning av dagens kristendom. Det är den sydafrikanske befrielseteologen Albert Nolans Jesus before Christianity.

Den kom ut första gången 1976, och i en reviderad upplaga 1992. 2001 kom den i en ny, så vitt jag fattar oförändrad upplaga.

Jag tror att många som läser den kommer att få en helt ny bild av Jesus och den allra tidigaste "kristendomen".

Nolan tillägnar sin bok folken i tredje världen, och det är ingen tillfällighet. Han är som sagt befrielseteolog, och katolik. Men det specifikt katolska märks inte så mycket av, bortsett från att han troligen inte uppskattar Luthers formel "rättfärdiggörelse genom tron allena"...

Hela boken bygger framförallt på en mycket noggrann läsning av evangeliernas berättelser om Jesus. Det kan verka traditionellt, men de slutsatser Nolan kommer till är ingalunda traditionella.

Han börjar med att konstatera att Jesus huvudsakligen riktade sig till de utstötta. De han vände sig till var de fattiga, de misstrodda, de föraktade, de mariginaliserade.

Det var inte framförallt för att han trodde sig lättast kunna rekrytera från personer som saknar hopp. Utan det byggde också och framförallt på att hans begrepp "Guds rike" ("Kingdom of God") byggde på ett upp- och nedvändande av alla de rådande sociala hierarkierna

"Guds rike" visade sig vara något som ska höja upp alla de som är i botten av hierarkin. De som är fattiga, de blinda, de spetälska, de prostituerade, de som alla talar illa om, de som saknar makt, de som saknar prestige.

Jesus vände sig framförallt till ekonomiskt svaga grupper, med ett väsentligt undantag. Det undantaget var de som kallades "publikaner" - dvs. skatteindrivare åt romarna. De var inte fattiga, att de blev en av målgrupperna berodde på att de just i sin rikedom var utstötta och föraktade i det judiska samhället.

Nolan visar hur Jesus "Guds rike" inte endast vänder upp och ned på ekonomiska hierarkier utan även på de hierarkier som bygger på prestige. Att Jesus förespråkade en total egendomsgemenskap är ju allmänt känt - även om de högerkristna gör allt för att trolla bort korten. Men han förespråkade också ett avskaffande av de skillnader som byggde på prestige och anseende. Han säger syrliga saker om de som vill bli kallade "rabbi" och som vill att alla sa se upp till dem.

Det är ingen tillfällighet att han också säger att barnen är de som kommer först i detta gudsrike. För barnen kommer allra lägst i alla sociala hierarkier. Därför hör Guds rike till barnen, och den som inte blir som ett barn kommer aldrig in dit.

Det är förmodligen också därför som Jesus i evangelierna inte går ut och säger saker som "Jag är Messias". Faktum är att han inte heller brukar använda sig av formuleringar som "Gud säger", "Gud har talat till mig", "Gud har sänt mig". Han hänvisar inte till sin egen auktoritet, sin egen prestige.

Däremot gör han anspråk på att säga sanningen. Sanningen blir den auktoritet han hänvisar till. Den får så att säga tala för sig själv.

I det "Guds rike" som Jesus presenterar finns inte pengar, och inte heller prestige. Och solidariteten är inte bunden till särgrupper, om man nu inte räknar de som ligger underst i hierarkin som en sådan. Solidaritet med den egna familjen, och med den egna släkten, avvisar Jesus lika hårt som han avvisar egoismen.

Det är förmodligen åtminstone delvis därför som Jesus av allt att döma vägrade att ställa sig i spetsen för ett militärt uppror mot Rom. Nolan anger två skäl till detta. Dels det rent praktiska - av alt att döma såg Jesus det som ett omöjligt företag - "den som tar till svärd ska förgås med svärd". Det betyder inte att han var radikalpacifist - på ett ställe uppmanar Jesus lärjungarna att bära vapen (Lukas 22:36) . Det visar snarare på en rimlig bedömning av styrkeförhållandena.

Men Nolan menar att det under detta även låg ett annat skäl. Jesu kritik av hierarkierna i det då existerande judiska samhället är sådan att han knappast skulle se en seger för detta samhälle - med en bevarad maktstruktur - som en seger för "Guds rike". Det skulle endast leda till ett nytt hierarkiskt samhälle, som, med Jesu egen terminologi, även det skulle styras av Satan.

I anslutning till teorier hos forskaren Etienne Trocmé, anser Nolan att Jesu rensande av templet är feldaterat i Nya Testamentet. Det skedde inte alldeles mot slutet av Jesu verksamhet, utan långt tidigare. Därför var Jesus och lärjungarna ganska tidigt tvungna att röra sig i relativt perifera områden. De visste att de var utsatta för hot.

Att Jesus till sist avrättades var ett beslut av romarna. Som bekant saknade de lokala judiska makthavarna möjligheten att organisera en avrättning. Även om Jesus inte stod i ledningen för ett uppror mot Rom var hela existensen av hans rörelse ett orosmoment. Dynamiken i den var farlig, trots - eller på grund av- att den inte byggde på militär makt.

Det finns många diskussioner om vad Jesus menade med att gudsriket var nära. Nolan menar att det inte var en felslagen profetia, på det sätt som det brukar beskrivas som. Utan det handlade om att det faktiskt skulle kunnat upprättas -om människorna hade varit redo för det då. Jesus kombinerade varningar om en förödelse med löften om ett gudsrike. Nolan verkar mena att Jesus såg det som två alternativa vägar. Om inte människorna var bereda på ett anti-auktoritärt "gudsrike" som byggde på kärlek och inte på makt var katastrofen oundviklig.

För Nolan stod Jesus i ledningen för en radikal både religiös och social rörelse som inte riktigt passade in. Jesus var emot den romerska ockupationen lika mycket som alla andra judar, men hans förödande kritik mot hierarkierna i det egna lokalsamhället gjorde att han inte kunde se att lösningen låg i att en hierarki skulle ersättas med en annan.

Lösningen var ett samhälle där all ojämlikhet - ekonomisk, social, psykologisk - skulle försvinna, och där makt skulle ersättas med "tjänande". På sätt och vis liknar det nästan det maoistiska begreppet "tjäna folket"- med den skillnaden att Jesus verkar ha menat det på allvar, vilket jag inte tror att Mao gjorde…

Om du bara ska läsa en bok om Jesus, läs Albert Nolan. Det finns en klar möjlighet att det på ett betydelsefullt sätt kommer att kunna påverka din världsbild.

Monday, July 21, 2014

En sorts rättvisa...

"In general... believers in reincarnation today do not think that a human soul can regress into an animal body. I would not like to be certain about it. Indeed, there would be real justice in some of our more more callous scientists being reborn as monkeys, rabbits or guinea-pigs, destined for the experimental laboratory; or in some of our hearty blood-sports enthusiasts coming back as foxes and hares."
Doreen Valiente, Witchcraft for Tomorrow, 1978, s. 39

Sunday, July 20, 2014

Från satanister till setianer

Något om Set, Wewelsburg och Presidio

Religionshistorikern Per Faxneld har ju i olika sammanhang drivit linjen att satanister kännetecknas av att de vänder upp och ner på de traditionella bibliska begreppen och rentav ser Satan som "god". Detta tema har sedan tagits upp på bloggar och i andra sammanhang. Det låter ju lugnande. "Satanism" är i så fall ju inte något speciellt obehagligt.

Men faktum är att under detta århundrade har den överväldigande majoriteten av de som åberopar sig på den kristna Satansbilden tagit över många av de väsentliga "etiska" (eller oetiska) dragen från denna. Undantagen är helt marginella, och man får verkligen leta för att finna dem.

Det gäller även en del grupper som i slutändan kommit fram till att namnet "Satan" inte är så adekvat - och istället ersatt det med andra namn, som inte har hämtats från den judisk-kristna traditionen.

En av dessa är Temple of Set. Den grundades 1975 som en utbrytning från Church of Satan (CoS). Grundaren var inte vem som helst. Han hette Michael Aquino, och var officer i USA:s armés underättelsetjänst.

Inte nog med det, över 10 av de aktiva medlemmarna i Temple of Set kom också från samma underättelsetjänst. (Parker 1990).

Set, förvirringens Gud
Aquino var en intelligent person. Han insåg att det var något pinsamt med att rakt av ta över namnet "Satan" från kristendomen och sedan vända upp och ner på värdeskalan. Så han kom på att vad han verkligen dyrkade var den egyptiska guden Set.

"Dyrka" är kanske inte det mest adekvata begreppet, men faktum är att Aquino verkligen menade att Set existerar som en kosmisk intelligens, och att det går att få någon sorts kontakt med denne. Detta i motsats till CoS, som huvudsakligen ser "Satan" som en inre kraft, som man kan hitta i sig själv.

Men om man ser på vad den egyptiske guden Set egentligen stod för när det begav sig, för mellan fem och två tusen år sedan, inser man också att förändringen från Satan till Set trots allt inte ändrade på så mycket.

I egyptisk mytologi är Set framförallt känd för två saker. Dels att han begick sexuella övergrepp på gudabarnet Horus, Det finns flera berättelser om detta, även om hur Horus beklagar sig för sin moder Isis, och hur de gemensamt diskuterar hur Horus ska hantera den saken.

Men det Set är mest känd för är ändå att han mördade sin broder Osiris. Till en början genom att dränka honom - men genom århundradena ändrades scenariot för att slutligen bäst kunna beskrivas som ett styckmord.

Själva namnet Set anses betyda "drucken" "desertör" och "spridare av förvirring".

Set associerades med den sterila öknen, militära fiender, och "barbarer". Set hade på sätt och vis en funktion som var motsatsen till den hos gudinnan Maat, rättvisans och den kosmiska balansens princip.

Dessutom ansågs han sända mardrömmar.

Ändå dyrkades Set av somliga i Egypten, fram till den adertonde dynastin. Då revs alla tempel för Set, och han fördömdes i helt entydiga termer. Han fick epitet som lögnens fader, bedrägeriets konung, gangsterledare, den som hatar vänskap, den som orsakar mord. (För mer om Set, se Velde 1967).

Så att byta ut Satan mot Set verkade ju inte vara ett beslut som togs för att den entitet man hyllade skulle ses som "god" eller ge mer angenäma associationer…

Därför är det kanske inte helt förvånande att Temple of Set efter ett tag skulle kopplas samman med ganska så obehagliga händelser.

Naziockultism
En av dessa var när Michael Aquino 1983 besökte Wewelsburg. Detta var ett slott som hade hyrts på uppdrag av Heinrch Himmler, för att användas av SS. Bland annat hölls ockulta SS-ritualer där - framförallt i en lokal som kallades för "de dödas hall". Aquino åkte dit och mediterade, och försökte nå kontakt med de krafter som han trodde en gång hade inspirerat Himmler. Han skrev om det i ett dokument som han kallade "The Wewelsburg Working".

Han försäkrade att detta inte på något sätt innebar ett stöd till nazisternas politik. Man kan ju ägna sig åt naziockultism utan att på något sätt stöda folkmordspolitiken. Eller det var vad han sade. Många i USA var dock aningen skeptiska till hans försäkran. (Raschke 1990: 147 ff)

Rituella övergrepp
En ännu större skandal var vad som hände i anknytning det arméägda daghemmet vid Presidio. Där hade 1987 ett stort antal barn berättat om sexuella övergrepp. En del av dessa med rituella sadistiska inslag, som sades ha ägt rum i ett hus i närheten av daghemmet.

Ett av barnen som berättade om detta nämnde namnet på en av de som hade deltagit i övergreppen. Hon kallade honom för Mickey.

När polisen körde runt henne för att hon skulle peka ut var huset legat pekade hon ut Michael Aquinos hus. Hon beskrev även detaljer i huset, bland annat ett rum helt målat i svart. När SFPD gjorde en husrannsakan hos Aquino visade det sig att ett av rummen mycket riktigt var målat helt i svart.

Det blev ändå ingen rättegång, men arméns CID (Criminal Investigation Command) gjorde en utredning. De kom fram till att Aquino var skyldig, men ville inte gå vidare till rättegång, eftersom de hävdade att detta skulle kunna retraumatisera barnen. För vid det här laget hade fler än ett av barnen pekat ut Aquino.

Resultatet blev ändå att Aquino togs bort från aktiv tjänst, och han ägnade sedan en stor tid åt att angripa CID för den enligt honom orättvisa behandlingen. (Raschke 1992; Parker 1993; Lockwood 1993).

Barnen fick senare psykoterapeutisk behandling för att bearbeta sina trauman. (Ehrensaft 1992)

Mind Control
Aquino var som sagt knuten till USA:s militära underrättelsetjänst. Han hade också tjänstgjort i Vietnam. Efter nederlaget 1975 utvecklade han en bisarr teori om vad han kallade PSYOP. Han försökte till och med få den publicerad i armétidskriften Military Review. Teorin innebar att USA hade förlorat genom att man inte på något effektivt sätt kunde utöva tankekontroll över människor. Så han började spekulera om hur man kunde utveckla en teknologi för att kontrollera tankar på avstånd. Det låter ju inte speciellt genomförbart, kan man tycka, men Aquino trodde att det skulle vara möjligt.

Carl Raschke (1990: 152) har kallat PSYOP för "black political magic" och jag är benägen att instämma.

Under tidigt 90-tal skrevs det en hel del om såväl Wevelsburg, som Presidio och PSYOP. Bland annat i några av böckerna i min litteraturlista nedan. Men idag är de ju i stort sett glömt. Det har förpassats till avdelningen obekväma ämnen som man inte talar om. I denna avdelning finns ju - bildligt talat - många rum. Det rum där just dessa berättelser döljer sig är ett av de största. Det är där den s.k. "satanistpaniken" har gömts undan….

Det anses inte vara värt att besöka. och om man gör det får man snart epitet som "foliehatt" och "paranoid". Men jag tycker ändå att det till och från är nödvändigt att besöka det…

REFERENSER

Diane Ehrensaft, Pre-school child sex abuse: The Aftermath of the Presidio Case, American Journal of Ortopsychiatry, vol. 62, nr 2, 1992

Craig Lockwood, Other Altars. CompCare Publishers, Minnesota 1993

John Parker, At the Heart of Darkness, Pan Books, London 1993

Carl A Raschke, Painted Back, Harper and Row 1990

H.Te Velde,   Seth, god of confusion, E. J. Brill, Leiden 1967

Thursday, July 10, 2014

Att drömma att Gud (eller gudinnan Freja) talar till en...

Det var den 1 maj 1973. Jag var ute och demonstrerade.  Jag tog emot en hel del flygblad, och så plötsligt såg jag något som verkade lite intressant.

Det var Citykyrkan som hade bjudit in vänstemänniskor till att debattera med Stanley Sjöberg. Han hade just startat en kampanj mot vänstern och bland annat påstått att den hade hemliga dödslistor. Men nu sade han sig alltså vilja debattera med just vänstern.

Jag hade inte alltid det bästa självförtroendet, men nog trodde jag att jag skulle klara av en debatt med Stanley Sjöberg... Så när demonstrationen var över och kvällen kommit gick jag till Citykyrkan.

Så jag satte mig och började lyssna på pastor Sjöberg. Det var ett av de konstigaste tal jag hört i hela mitt liv.

Han sa nämligen att Gud hade talat till honom i sömnen. Han försäkrade, mycket noga, att Gud kan tala med de mest obetydliga människor - som han själv till exempel. Bara så att inte någon skulle tro att han hade hybris.

Och Gud hade sagt till honom att Sovjet skulle ockupera Sverige. Och att det när det hände gällde att ligga lågt. Inte skapa bråk, utan anpassa sig så mycket man bara kunde. Så att de kristna skulle klara sig från den värsta förföljelsen.

Och man borde börja redan nu. För om kristna hade för vana att fiffla med skatten skulle det vändas emot dem när Sverige blev kommunistiskt. Därför borde alla Sjöbergs trosfränder deklarera så hederligt som de bara kunde. Eller det var vad han sa...

Det är vad jag minns bäst av hans tal. Jag tänkte nog att det var sympatiskt att han tyckte att pingstvänner inte borde skattefuska. 'Även om argumenten varför var lite halsbrytande. Att Sovjet inom en snar framtid skulle invadera Scerige såg jag som en närmast delirisk tanke.

Men framför allt var det det där om att Gud talade med Stanley Sjöberg... Jag satt där och kom på något den engelske 1700-tals-ateisten David Hume en gång lär ha sagt. Nämligen detta: "Om någon säger till dig att Gud talat till honom i sömnen är det i grunden samma sak som om han skulle säga att han drömde att Gud talade till honom."

Detta blasfemiska men ack så sanna påstående tänkte jag konfrontera pastor Sjöberg med när den utlovade diskussionen skulle börja,

Men den chansen fick jag aldrig. För Citykyrkan hade lurats. Det blev aldrig någon debatt. Det hade nog varit en lögn avsedd att lura dit vänstermänniskor.

Själv har jag aldrig drömt att Stanley Sjöbergs Gud har talat till mig, Däremot har jag en gång drömt att gudinnan Freja talat till mig. Och när det hände var jag nog glad att jag hade tagit intryck av David Hume.

För ett antal år sedan hade jag en bild av gudinnan Freja  på väggen. Det var samma bild som ni kan se nedan, men den var bara i svartvitt.

En natt vaknade jag med olust. Jag hade drömt att bilden på väggen blivit levande. Och den hade börjat tala till mig.

Den hade sagt detta, och endast detta: "Du hotar balansen i universum". Jag hade vaknat med olust, och undrat på vilket sätt jag hotade balansen i universum, och vad Freja hade tänkt att göra åt den saken.

Då drog jag mig till minnes David Humes uttalande. Nej, det var ju inte så att Freja hade talat till mig i sömnen, utan det var ju så att jag hade drömt att Freja talade till mig. Det var ju skönt att se saken på det sättet...

Efter några minuter kunde jag somna om. Men när jag mindes drömmen på morgonen efter fanns det nog kvar en liten, liten rest av olust....

freja

"Freyja and the Necklace", av J. Doyle Penrose (1862-1932), cirka 1913

Friday, July 4, 2014

Det finns satanister...

... och det finns "satanister".

Jag kallar mig mycket gärna "anti-satanist", men det betyder ju inte att jag nödvändigtvis kraftigt ogillar alla som är "satanister" enligt den definition som Per Faxneld använder i sin avhandling Satanic Feminism.

Han använder sig av två latinska termer för att skilja mellan två olika typer av "satanister". Dels sensu stricto, dels sensu lato. Den första gruppen syftar på de som hyllar "Satan" i en "framträdande position". Den andra gruppen innefattar de som inte gör det, men som i olika sammanhang uttrycker en positiv uppskattning av "Satan" som namn och/ eller symbol (Satanic Feminism, s. 47). Men i båda fallen räknar han in personer som tillskriver "Satan" helt motsatta egenskaper än de som människor i allmänhet identifierar med detta namn.

Till Faxnelds andra grupp räknar han också in en hel del personer som jag åtminstone delvis finner riktigt sympatiska - som anarkisten Michail Bakunin, författaren Anatole France eller teosofen Helena Petrovna Blavatsky

Men det bör ju också sägas att jag inte själv använder mig av Faxnelds definition. För mig är en person som använder sig av figuren Satan i en betydelse som skiljer sig nästan 180 grader från hur den används i Nya Testamentet inte någon "satanist" i egentlig mening. Lika lite som en person i Aryan Nations, som hyllar Jesus och ser honom som en arier som vill utrota judarna, är "kristen"...

I sin avhandling lyfter Faxneld fram personer - både kvinnor och män - som under (framförallt) 1800- och tidigt 1900-tal använt sig av "Satan" som en positiv symbol riktad mot patriarkatet (och i några fall också mot kapitalismen) . Det är väl inte så konstigt att det kunde hända - eftersom kyrkan då var så hårt knuten till det samhällssystem som rådde.

Å andra sidan var detta faktiskt ett ganska så marginellt fenomen redan då.

Det finns ju ingen magi i ord. Jag har ingen vidskeplig motvilja mot de som använder ett för mig negativt laddat ord i en totalt motsatt betydelse än det har för mig. Lika lite som jag tycker att nazisterna blev ett uns bättre för att de använde ordet "socialist" (ett för mig positivt laddat ord!) i sitt partinamn...

Wednesday, July 2, 2014

Carl Raschke, Painted Black och satanismen

När jag i maj 2004 beslöt att sluta använda termen "rituella övergrepp" och istället definiera det mesta som gick under den beteckningen för "organiserade sadistiska övergrepp" berodde det på flera saker. Dels rationella överväganden - det fanns inneboende problem i en term som rituella övergrepp och de slapp jag genom att överge den. Dels var jag influerad av Nuri Kinos intervju med Södertäljeflickan i DN den 4 oktober 2003. Dels avspeglade det möjligen också en önskan att ses som mer rumsren och "politiskt korrekt" i den akademiska diskursen...

Men i och med detta försvann nog en dimension. Jag förlorade intresset för den satanistiska subkulturen i bred mening, och dess förmåga att skapa motiv, rationaliseringar, eller förevändningar, för olika typer av övergrepp.

På något sätt innebar det också att såga av den gren jag suttit på när jag exempelvis 1998 lade fram min (hårt angripna) lic-uppsats "Lagen och dess profet".

Det ledde i viss mån till att en ensidighet ersattes med en annan.

Idag har jag på nytt läst ut en av de böcker som hade ett stort inflytande på mig när jag förberedde min lic-uppsats. Nämligen Carl A Raschkes "Painted Black" (Harper and Row 1990) . Jag hade lånat den genom fjärrlån 1995 och sedan kopierat den. 2006 slängde jag en hel del gamla stenciler, så även den. För ett tag beställde jag den från Amazon.com och idag har jag läst ut den igen.

Det blir lite av en känsla av deja vu. Jag inser varför den påverkade mig, och jag tycker än idag att den är intressant, och på många sätt väl värd att läsa.

När jag först läste den 1995 fanns det oerhört lite översiktlitteratur om ämnet "satanism". Det fanns en del specifikt om "satanistiska övergrepp", det fanns några böcker om den påstådda "satanistpaniken", och det fanns en del fyrkantig litteratur av kristna fundamentalister. Men översiktsarbeten om satanismen som fenomen fanns det nästan inga alls.

Raschkes (för övrigt mycket välskrivna...) bok var ett av de få undantagen. Den var nu inte någon "objektiv", neutral akademisk bok, även om Raschke är professor i Religious Studies på Denvers universitet i Colorado. Raschke hade (och har) stora kunskaper om ämnet men boken är alltså inte någon neutral redovisning av dessa. Det är de facto en stridsskrift mot satanismen, och den inspirerade mig till att skriva en lic-uppsats med i grunden samma inriktning.

Raschkes bok har blivit hårt angripen, men mycket av kritiken skjuter över målet. Han har anklagats för påstådda sakfel, men när dessa ska presenteras blir det mest perifera påpekanden. som att han på ett ställe kallar "Ordo Templi Orientis" för "Ordo Templi Orientalis".. Jag är förstås tveksam om detta ens behöver vara ett sakfel, det liknar väl mera ett korrekturfel...

Faktum är som sagt att Raschke väl behärskar de ämnen han tar upp i boken, även om det finns åtminstone ett anmärkningsvärt undantag. I det historiska avsnittet i kapitel fyra har han ett avsnitt om katarerna, som jag inte tvekar att kalla för rent nonsens… Det stör bilden av boken som en seriös studie men, å andra sidan, det är i stort sett ett undantag i en annars väldokumenterad bok.

Ett annat problem för mig när jag läste boken var Raschkes ganska så konservativa politiska världsbild, men om man återigen bortser från kapitel fyra påverkar det inte på något direkt störande sätt hans behandling av ämnet.*

I dag skulle nog en sådan bok inte kunnat ges ut av något större förlag. Den välvilliga, snudd på apologetiska behandlingen av  satanismämnet har slagit igenom i den akademiska världen, och för övrigt också på det virtuella pseudo-lexikonet Wikipedia... Och böcker som Raschkes ses nog idag av många närmast som historiska dokument, som skrifter från den förlorande sidan i ett akademiskt krig.

Men det är orättvist.

Raschkes bok börjar med en beskrivning av de rituella morden i Matamaros som avslöjades 1989. Det visar ju också att hans satanismdefinition är ganska vid, han ser närmast alla som använder sig av magi för att förgöra fiender och stärka den egna makten som de facto satanister. Man kan tycka vad man vill om en sådan definition. I vilket fall som helst har vi i Matamarosfallet ett uppenbart exempel på mord utförde med magiska syften - i detta fall för att skaffa en narkotikaliga  övernaturligt beskydd från polisen.

Raschke  fortsätter i kapitel två med en noggrann genomgång av ett bevisat satanistiskt ritualmord i USA, som dessutom ledde till fällande domar. I kapitel tre följer han upp med en allmän översikt, med ett stort antal exempel på satanismrelaterade  brott. Detta kapitel är fyndigt nog döpt till "Bad Moon Rising".

Efter det mindre lyckade kapitel fyra, kommer så ett kapitel om satanism i filmen och kulturen, och två kapitel om Church of Satan respektive Temple of Set. I synnerhet det senare av dessa kan rekommenderas. Temple of Set svarade på detta med att hota att ta till juridiska åtgärder mot förlaget, och detta anses ha bidragit till att inga nya upplagor kom ut efter pocketupplagan 1992.

Sedan följer kapitel om satanisminspirerad musik, "ockulta" rollspel, och kopplingar mellan satanism (utifrån Raschkes definition!) och övergrepp mot barn. Där tas bland annat fallet Country Walk upp, liksom McMartin. Slutligen behandlas kopplingar mellan satanism  och nazistiska/rasistiska strömningar. Där tas bland annat (dottern till Church of Satans grundare) Zeena LaVey upp, och hennes aktiva roll i den nazisatanistiska organisation Werewolf Order.**

Boken är, som antytts, hela tiden klart polemisk. Lika lite som jag gjorde i min lic-uppsats, döljer Raschke sitt avståndstagande från de strömningar han skildrar. En del kan se det som en nackdel, jag ser det som en klar fördel.

Vad som hänt sedan 1990 är att en form av, ska man kalla det "snällism", har invaderat synen på satanism i den akademiska världen.  Det handlar nu nästan alltid om att vara så välvillig som möjligt, tona ner rörelsers destruktiva drag, och kategoriskt avfärda berättelser om "rituella övergrepp" i en satanistisk kontext, liksom om övrig satanismrelaterad brottslighet.

Och detta inte genom noggranna underökningar. Det bukar räcka med några få referenser, vanligtvis till Kenneth Lanning,  JS La Fontaine, Jeffrey Victor och/eller Gordon Melton.

"Anti-satanism", en term som motståndarna snart valde att  använda om varje kritisk diskussion om satanism, började snart ses som något helt förlegat - som ett koncentrat av i det närmaste medeltida fördomar. Det är en djupt olycklig bild.

Vilket den som läser ex.vis Raschkes "Painted Black" med ett öppet sinnelag, och funderar på de frågor han ställer om en fortfarande i hög grad existerande mörk underströmning i vår kultur, ganska snart torde kunna konstatera…
---------------------------------------------------
* Fast ett annat lite irriterande exempel på detta är när Raschke i kapitel tio utifrån övergreppen på förskolor för fram en traditionell konservativ skepsis mot kollektiv barnomsorg. Det blir desto konstigare som han klart visar att han själv inser den centrala roll som övergrepp inom familjen har.
**Zeena LaVey heter numera Zeena Schreck och är inte längre nazisatanist. Hon har grundat något som kallas "Sethian Liberation Movement" och kallar sig dessutom för tantrisk buddhist!

Friday, June 27, 2014

Påven, Per Faxneld och satanismen

För ett tag sedan kom det mest entydiga uttalandet hittills från den katolska kyrkan om övergrepp mot barn. Det var påven själv, som jämförde övergrepp mot barn med satanism . Det var faktiskt  betydelsefullt, eftersom logiken i det med nödvändighet borde leda till ett arbete för att pedofilprästerna måste avslöjas, kartläggas - och avskedas. För man kan väl ändå inte ha satanister som präster i katolska kyrkan?

Efter påvens uttalande gjorde SVT en intervju med;Per Faxneld. Han är akademisk expert på satanism, som just nu är aktuell med avhandlingen "Satanic feminism : Lucifer as the liberator of woman in nineteenth-century culture" .  Den avhandlingen är mycket intressant, men det Faxneld sa i intervjun var enligt min bestämda åsikt en både ytlig och idealiserande beskrivning av satanism som fenomen. Intervjun kan höras här.

Per Faxneld är både intelligent och kunnig. Men i intervjun skiljer han sig tyvärr inte så mycket från den akademiska tradition som strävar att behandla såväl satanism som andra problematiska religiösa rörelser och sekter på just ett idylliserande sätt.

Inledningsvis säger han att de som är satanister tar den kristna satansbilden och vänder upp och ner på den. De ser Satan som "den gode", som en god kraft.

Det är ett påstående som många satanister skulle fnysa åt. Även om inte alla satanister hävdar att de dyrkar ondskan är det få som skulle använda termen "god" om det de dyrkar. Det är inte så att satanister oftast tar över ett namn och sedan tillskriver detta rakt motsatta egenskaper som de det har i Bibeln.

Till och med de "snällaste",  som de laveyaner Faxneld  nämner, tar en av Satans väsentliga egenskaper från Bibeln, nämligen att han står för egoism och nedtrampande av de svaga, och säger att de själva just står för precis detta. Det går förstås att från ett socialdarwinistiskt perspektiv kalla detta för "gott" men laveyanerna själva brukar inte använda den termen. LaVey säger att om nu Satan är "evil" så OK, och tillägger att "evil" baklänges blir ju "live"....

Men utanför laveyanernas skara har det funnits  många satanister som öppet kallat sig onda. Dit hör ju ex.vis Order of Nina Angles, som dessutom öppet förespråkade människooffer.

Den svenska grupp som kunde kopplas till mordet i Keillers park kallade sig också öppet för onda, och hade en lära som gick ut på att mänskligheten borde utplånas och universum förintas, så att kaosmakterna ska få råda oinskränkt.

Påståendet att inga öppet verkande satanister förespråkat pedofili är också falskt. "First Church of Satan"(ej att förväxla med La Veys "Church of Satan") gjorde det öppet, och länkade ett tag från sin webbisda till NAMBLA (North American Man/Boy Love Association).

Beskrivningen av berättelser om att satanister begått  sexualbrott mot barn avfärdar Faxneld som en kort ryktespanik  i slutet av 80-talet och början av 90-talet. och menar att det snabbt visades att det handlade om falska anklagelser. Det är nu en omåttlig förenkling. För det första handlade det inte om "rykten" i största allmänhet  utan om personer som berättade att de varit med om sådant själva. Man kan diskutera sanningshalten i detta fram och tillbaka, men att hävda att det entydigt visat sig vara falskt är inte sant.

Dessutom började det inte i slutet av 80-talet och slutade inte i början av 90-talet. Det finns troligen lika många som berättar om sådana upplevelser idag, saken är bara den att media numera inte är intresserade, och att rättsväsendet numera rutinmässigt avfärdar sådana berättelser , utan att de ens undersöks.

Och före 80-talet fanns också sådana berättelser. I Faxnelds egen bok "Mörkrets apostlar" s 211 - 215 berättar han om en satanistisk grupp på 50- och 60-talen som anklagades för övergrepp mot barn, och vars ledare dessutom var dömd för sexualbrott mot barn. Intressant är dessutom att Faxneld själv verkar se denna berättelse som trovärdig... eller i alla fall avfärdar han den inte...

Och slutligen, när Faxneld tar upp "satansmässor" hänvisar han i radion  endast till LaVeys beskedliga variant. Annars är nog historiens mest kända exempel på svarta mässor de som sades ha utövats av gruppen kring madame LaVoisin på 1600-talet, och som innefattade mord på spädbarn. Faxneld diskuterar själv denna grupp i "Mörkrets apostlar" på sidorna 62-75, och avvisar INTE kategoriskt anklagelserna mot dem.

Sensmoral: Per Faxneld är bättre som forskare än vad han är som som intervjuobjekt i radio....
--------------------------------------------------
Jfr gärna mitt inlägg från 2007:   Lagen och dess profet, Per Faxneld och satanismen.

Thursday, June 19, 2014

Oskickliga till äktenskap?

Det var många ställen i Bibeln som jag inte kunde förstå när jag var barn. Ett av dem var definitivt Matteus 19:12. Där kunde man nämligen ta del av denna märkliga mening.

"Ty visserligen finnas somliga som genom födelsen, allt ifrån moderlivet, äro oskickliga till äktenskap, andra åter som av människor hava gjorts oskickliga därtill, men somliga finnas ock, som för himmelrikets skull självmant hava gjort sig oskickliga därtill. Den som kan taga emot detta, han tage emot det. "

Så stod det alltså i 1917 års översättning. Och det är ett citat från Jesus.  Det lät ju inte riktigt klokt.

Åren gick och 2000 kom Bibelkommissionens nya översättning. En del fundamentalister angrep denna och menade att den svek det ursprungliga budskapet. De hade i allt väsentligt fel. Tvärtom var det så att 2000 års Bibelöversättning för det mesta låg närmare grundtexten än 1917 års.

Det gäller även Matteus 19:12. I den nya översättning står där följande:
"Det finns sådana som är utan kön från födseln och sådana som av människor har berövats sitt kön och sådana som själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta."

Det låter ju lite mer begripligt. Och är faktiskt närmare grundtexten. Men inte riktigt.

Det visar Bibelkommissionen själv när den i en not skriver detta:
"Grundtextens uttryck betyder bokstavligen 'kastrerade' men används här bildligt om dem som frivilligt valt att leva i celibat. "

Uttrycket betyder alltså "kastrerade". Det borde alltså stått så här. "Det finns sådana som är kastrerade  redan från födseln och sådana som har kastrerats av människor och sådana som själva har kastrerat sig för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta."

Men varför står det då inte detta, om Bibelkommissionen vill vara trogen grundtexten? Svaret ligger förstås i den andra delen av deras not: "men används här bildligt om dem som frivilligt valt att leva i celibat". Frågan är då, hur vet de det?

Det kan de faktiskt inte alls veta. I synnerhet inte som det vid just den tiden fanns grupper och även många enskilda personer som kastrerade sig av religiösa skäl. De mest kända är den så kallade Attiskulten, men det fanns även andra.

Det kom efter ett tag också att gälla kristna. Ett exempel har blivit mycket känt - kyrkofadern Origenes.

Nu antar jag att Bibelkommissionen skrev det de skrev för att inte förleda människor till att i detta avseende i religiös entusiasm ta Jesus på orden. Men Jesus skulle nog inte bekymrat sig mycket för det. Allt talar för att han faktiskt inte delade den moderna tidens (eller den tidigare israelitiska religionens) betoning av kroppslig perfektion.

Detta finns det ju flera andra exempel på, som jag kanske återkommer till.

Monday, June 16, 2014

"FS - ett hopp för framtiden"

I lördags var jag på en disputation som behandlade en mycket genomarbetad och välskriven avhandling - med ett något udda ämne. Dess författare var Per Faxneld, och dess titel var "Satanic feminism : Lucifer as the liberator of woman in nineteenth-century culture"

Den handlade dels om hur feminister mellan ungefär 1776 och 1914 demoniserades som allierade med Satan, men tar även upp en hel del exempel på hur en del feminister själva vände upp och ned på den kristna värdeskalan och presenterar Satan, eller Lucifer, som en rebell mot patriarkatet.

Jag kanske skriver mer om avhandlingen senare.  Nu utnyttjar jag istället tillfället för att få en förevändning för att att lägga ut en skämtsam text som jag och två kvinnor skrev i elevtidningen "Jakobinen" på Jakobsbergs folkhögskola hösten 1981.

Egentligen hade tanken på något sådant dykt upp redan våren 1979, då jag ingick i ett specialarbete om sekter. Några av oss kom på idén att vi skulle bilda en påhittad skämtsekt och se om någon kunde luras att gå med i den.

Det blev inte av, men hösten 1981 bildades "FS" av just mig och de två andra personer som skrev artikeln nedan. Som var och en kan se var den ett uppenbart skämt, och texten var närmast en karikatyr på en ovanligt absurd sekt. Men nu var det så att initialerna  "FS" faktiskt stod för ... "Feministiska Satanister". Fast det sa vi inte öppet , det fick folk lista ut.

Nu var vi alla tre förvisso feminister i en eller annan form, men absolut ingen av oss var "satanist", i någon vedertagen mening av ordet. Det fanns med all säkerhet underliggande orsaker till att vi valde just ett sådant namn för vår fantasisekt, men det handlade alltså inte om några som helst sympatier med vad som brukar kallas "satanism".

Förutom blajartikeln gjorde vi en film med samma titel som visades på avslutningarna i december 1981 och maj 1982. Den handlade om hur "FS" besegrade en ganska så karikatyrartad patriarkal seriemördare och sedan begravde honom i en kommunal sandlåda.. Efter visningen 1982 försvann filmen spårlöst och verkar ha blivit stulen. Det var tråkigt, för dels var den ganska så välgjord, dels hade den mitt i sina absurditeter ändå någon form av allvarligare underliggande tema.

Att filmen försvann var ju ledsamt. Nedanstående lilla skämtsamma "programförklaring" för "FS" är inte så där mycket att hänga i julgran, men bitivis tycker jag att den var riktigt rolig.
-------------------------------------------------------------------

FS -Ett hopp för framtiden   /VI HÖRS EJ, VI SYNS EJ - MEN VI LEVER/

Vi är en grupp här på skolan som vill hävda vårt existensberättigande och förverkliga våra seriösa ideologier.* Vi vill sprida införmation om den hemliga lära som under århundraden varit er förgömd.

Ända sedan år 1632 före vår sektledares födelse har vi haft våra hemliga sammankomster under kullen. Ni kan hälsa vårt uppstigande från underjorden med tillfredsställelse, ty stor glädje kommer att vederfaras eder.

När vår mästare kravlar upp ur hål 23 i buske 36 kommer ni efter er första övergående förvåning att för första gången i edra liv uppleva sann lycka. Man måste dock med glädje ställa sig till sektens förfogande och med tillfredsställelse gå med på det offer sekten kommer att kräva.

FS, som är en seriös, oreligiöst bunden organisation är en nybildad gren av S. (Vad S står för, det vete Satan.)

FS har sedan dess bildande expanderat kraftigt. På två veckor har medlemsantalet ökar med 200 %.

Alla är, efter diverse ospecificerade invigningsritualer, välkomna att ingå i sekten. Vår möteslokal är tills vidare diffust hemlig, men vi kan redan nu avslöja att byggnationens namn börjar på A.

Ritualerna sker i den slutna och otillgängliga gången under Maria kyrkogård.

Tveka inte - det kan stå eder dyrt....

Kontakta oss diskret. Endast seriösa svar beaktas.

Adress:
Hel Astaroth
Box 161
175 23 Järffälla

VI bedriver historiska studier med inslag av utåtriktade fältundersökningar. Dessa kan emellertid icke räknas in på ordinarie skolschema; säger Sonja.

/Kali, Ishtar, Itzpapalotl

*Vilka dessa är vill vi inte närmare gå in på...

Sunday, April 20, 2014

The Fairy-Faith in Celtic Countries

Av svårförklarliga anledningar är The Fairy-Faith in Celtic Countries en av mina favoritböcker.

De kom ut 1911 och är en genomgång av tron på folktroväsen i vad författaren W. Y. Evans-Wentz kallar "Celtic Countries". På nätet kan den numera läsas här.

Den är mycket lärd, diskuterar religionshistoriska och etnologiska teorier. Men man märker efter ett tag att författaren faktiskt i en viss mening tror på dessa väsens existens.

Han var, jag höll på att säga naturligtvis, teosof. Men framförallt skriver han så vackert. Titta gärna på hans beskrivning av geografin i de regioner han diskuterar. Det är naturromantik när den är som bäst. Tycker jag.

Hans noggranna beskrivningar liknar lite Frazer, och sådana skrivs inte idag. Idag skulle en liknande bok förmodligen ta upp några typexempel, och sedan föra ;diskussioner om dem. Men här får vi i detalj läsa den ena beskrivningen efter den andra.

För att nu ge ett exempel på Evans-Wentz grundsyn, citerar jag nedan detta civilisationskritiska avsnitt från introduktionen. Det är ett riktigt vackert stycke, oavsett vad man nu anser om denna grundsyn, och om man som alltid bortser från de irriterande men väldigt tidstypiska manliga termerna för grupper av människor....

"The Celtic peasant, who may be their tenant or neighbour, is--if still uncorrupted by them--in direct contrast unconventional and natural. He is normally always responsive to psychical influences--as much so as an Australian Arunta or an American Red Man, who also, like him, are fortunate enough to have escaped being corrupted by what we egotistically, to distinguish ourselves from them, call 'civilization'. If our Celtic peasant has psychical experiences, or if he sees an apparition which he calls one of the 'good people', that is to say a fairy, it is useless to try to persuade him that he is under a delusion: unlike his materialistically-minded lord, he would not attempt nor even desire to make himself believe that what he has seen he has not seen. Not only has he the will to believe, but he has the right to believe; because his belief is not a matter of being educated and reasoning logically, nor a matter of faith and theology--it is a fact of his own individual experiences, as he will tell you. Such peasant seers have frequently argued with me to the effect that 'One does not have to be educated in order to see fairies'.

Unlike the natural mind of the uncorrupted Celt, Arunta, or American Red Man, which is ever open to unusual psychical impressions, the mind of the business man in our great cities tends to be obsessed with business affairs both during his waking and during his dream states, the politician's with politics similarly, the society-leader's with society; and the unwholesome excitement felt by day in the city is apt to be heightened at night through a satisfying of the feeling which it morbidly creates for relaxation and change of stimuli. In the slums, humanity is divorced from Nature under even worse conditions, and becomes wholly decadent. But in slum and in palace alike there is continually a feverish nerve-tension induced by unrest and worry; there is impure and smoke-impregnated air, a lack of sunshine, a substitution of artificial objects f or natural objects, and in place of solitude the eternal din of traffic. Instead of Nature, men in cities (and paradoxically some conventionalized men in the country) have 'civilization'--and 'culture'.

Are city-dwellers like these, Nature's unnatural children, who grind out their lives in an unceasing struggle for wealth and power, social position, and even for bread, fit to judge Nature's natural children who believe in fairies? Are they right in not believing in an invisible world which they cannot conceive, which, if it exists, they--even though they be scientists--are through environment and temperament alike incapable of knowing? Or is the country-dwelling, the sometimes 'unpractical' and 'unsuccessful', the dreaming, and 'uncivilized' peasant right? These questions ought to arouse in the minds of anthropologists very serious reflection, world-wide in its scope.".


Boken finns i senare upptryckningar, så den går att få tag i IRL, åtminstone via bibliotek. Men troligen också via bokhandlar. För den, alltså, som vill ha riktiga papper att bläddra i när hen läser!

Monday, March 10, 2014

Ulf Ekman har hittat till Rom

Att Ulf Ekman har konverterat till Katolska Kyrkan är ju lite intressant. För den som då och då följt Livets Ords göranden och låtanden är det inte helt förvånande. Fast många trodde nog snarare att hela organisationen gradvis skulle närma sig katolska ståndpunkter än att grundaren plötsligt skulle konvertera.

Man skulle ju kunna jämföra med när Sven Stolpe på fyrtiotalet lämnade "Oxfordrörelsen" (senare kallad Moralisk upprustning - MRA) för Vatikanen. MRA var på samma sätt som Livets Ord en djupt reaktionär, anti-kommunistisk, patriarkal rörelse. Den försökte knyta an till rika, framgångsrika, kända personer för att på så sätt få publicitet. Liksom Livets Ord idag var den väldigt illa sedd i stora kretsar. Och det med all rätt.

Men skillnaderna mellan de båda händelserna är stora. Sven Stolpe hade inte grundat Oxfordrörelsen, och han hade faktiskt haft katolska sympatier redan innan han gick med i denna.

Och framförallt hade han ju endast varit en av många i den internationella organisationen. Ulf Ekman var en absolut ledare för en elitistisk sekt, som i sin praktik dessutom ofta skadat människor. Den behandlade avhoppare och kritiker på ett ofta extremt intolerant sätt. Detsamma gällde förstås också ofta  Oxfordrörelsen...

Men medan Oxfordrörelsen framförallt försökte vinna de rika och mäktiga genom antikommunistisk propaganda försökte Livets Ord mer övertyga "vanliga" människor om att de skulle bli rika, välbärgade och, väl att märka, friska. om de anslöt sig till dem. De som älskades av Gud skulle bli rika. Fattigdom och sjukdom var i sig ett tecken på att man ogillades av Gud.

Så lät det i alla fall i början, även om Livets Ord efter ett antal år började tona ner de värsta dragen i sin förkunnelse.

Ulf Ekman var ansvarig för denna reaktionära sekt, och dess praktik. Han var också ansvarig för en förkunnelse, som öppet drev linjen att socialismen styrdes av onda andemakter.

Denna linje var så grov, att till och med den hårdfört antikommunistiske Sven Stolpe i en kulturartikel i Aftonbladet 1985, riktade ett hårt angrepp mot Ulf Ekman, och menade att dennes angrepp mot arbetarrörelsen var djupt okristliga! (Ska försöka hitta den, det skulle vara lite kul att citera valde delar av den. Den var oerhört elak..).

Livets Ord är idag, även med sin nedtonade förkunnelse, en del av en kristen höger i Sverige, som ofta ter sig mycket olustig. Allt som försvagar denna organisation är positivt.

Katolska kyrkan är kanske i teorin ännu mer hierarkisk än Livets Ord (med en "ofelbar" påve, som ses som "Kristi ställföreträdare") men det är som sagt i teorin. I praktiken innehåller den ett stort spektrum av åskådningar, från nattsvart höger - till radikal befrielseteologi. Den är auktoritär, men den är ingen sekt.

Ulf Ekman kommer nu uppenbarligen att vara en del av dess högerflygel. Förhoppningsvis utan något som helst inflytande.

Monday, February 24, 2014

Big Bang-teorin och fornegyptisk kosmologi: en parallell

Dagens kosmologi, den så kallade standardmodellen, är som bekant pessimistisk. Universum har uppstått ur ingenting, och det kommer en dag att försvinna ut i ingenting.  Det fanns ingenting, det finns någonting, men i framtiden kommer det åter att finnas - ingenting. I alla fall i vår rumtid, även om kosmologer numera även antar att det kan finnas andra "bubblor" av rumtid, i andra dimensioner.

Man kan tro att denna pessimistiska syn på universum är en nymodighet. Fanns den verkligen före Big Bang-teorin?

Jo, det verkar så. I Siegfried Morenz "Egyptian Religion", New York 1973 (1960) beskrivs den fornegyptiska kosmologin. Jag bör tillägga att Morenz inte är en udda person med ovanliga åsikter. Den bild han ger går att finna i andra respektabla analyser av fornegyptisk religion.

Kapitel 8 i hans bok heter "Egyptian cosmogonies and doctrines of evolution". Där får man ta del av det fornegyptiska scenariot för universums uppkomst - och undergång.

Från början fanns bara kaos. Det var ett i viss mån tidlöst kaos. Det var inte endast oorganiserat, det var totalt monotont. Kaoset beskrevs som ett "urhav" , kallat Nun.   I detta hände ingenting. Det fanns ett "rum", men egentligen ingen tid. I alla fall ingen mätbar sådan. Det fanns alltså bara kaos. Ingen kausalitet, ingen utveckling.

Men ur detta kaos uppkom då plötsligt en skapargud. Namnet på denna kunde variera - Ptah, Re, Aton  eller Amon. På något sätt skapade han sig själv ur urhavet. Eller möjligen kan man toka berättelserna som att han skapades, förtätades ur urhavet.

Och han började skapa. Ordning uppstod ur kaos, världsalltet, jorden, liv, och även människor. För att inte tala om andra gudar. De första av dessa var skapade av skaparguden, men sedan började de föröka sig sexuellt.

Men ordningen är en parentes. Universum ska inte vara för evigt. Kaoset finns utanför det ordnade universum. Och till sist kommer  universum också att dö. Kaoset kommer att återta universum, och sedan återstår den oändliga monotonin.

I en berättelse får skaparguden, i detta fall Aton, beskriva hur det slutligen kommer att bli. Uroceanen kommer tillbaka, världen, människorna  och gudarna, kommer att försvinna. Med ett undantag. Aton själv kommer i viss mån att finnas, men vara förvandlad till en - orm, som för evigt kommer att glida omkring i det oföränderliga  urhavet, sedd av ingen.

Det låter inte så muntert. Men så gör inte dagens Big Bang-kosmologi heller.

Om jag vore en anhängare till Erich von Däniken (vilket jag inte är!!) skulle jag nog spekulerat i att egypterna en gång besöktes av en utomjordisk civilisation, som lärde dem något som liknade dagens Big Bang-kosmologi, som de sedan omformulerade till något som liknar ovanstående.

Hur som helst. I dagens värld har religioner ofta funktionen att genom ett sammanhängande system ge en hoppfull bild av världen , och utlova någon sorts evighet. Men den egyptiska religionen liknar just i sin kosmologi mer (för)vetenskapliga spekulationer än en religion i vår mening.

Den viktigaste skillnaden mellan deras syn och Big Bang-teorin är väl att i den senare har universum uppstått ur ingenting och ska ersättas av ingenting. Men i den förra har det uppståt ur ett händelselöst kaos och ska ersättas med ett händelselöst kaos.

Båda är pessimistiska, men om jag måste välja föredrar jag den egyptiska. På något sätt är väl ändå ett händelselöst kaos att föredra framför  "ingenting".

Monday, January 6, 2014

Borde kanske påven läsa Milton Friedman istället för Jakobsbrevet?

Påven låter betydligt mer vänster än sina två föregångare. Det har drivit SvD:s nyliberale skribent Mauricio Rojas till ett litet utbrott . Han talar om en påve "på villovägar" och kan inte förstå att denne inte inser att kapitalismen är de fattigas enda sanne vän!

Det ska bli intressant att se om en annan av SvD:s ledarsidas skribenter, den absurde högerkatoliken Roland Poirier Martinsson, vågar angripa påven från höger på samma sätt!

Nu är det ju så att Jakobsbrevet, en av de bibelböcker som just katoliker brukar gilla allra mest  - kanske framförallt för att Martin Luther ogillade den så mycket att han ville ta bort den från Bibeln! - ligger åtskilliga mil längre till vänster. Där kan man bland annat läsa:

”Ni som är rika: gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er. Er rikedom förmultnar, era kläder äts upp av mal, ert guld och silver rostar, och rosten skall vittna mot er och förtära er kropp som eld. Ni har samlat skatter i dessa sista dagar. Lönen till arbetarna som bärgade skörden på era ägor har ni undanhållit. Den skriar till himlen, och skördefolkets rop har nått Herren Sebaots öron. Ni har levt i lyx och överflöd här på jorden. Ni har gött er på slaktdagen.” (Jakobsbrevet 5:1-6).

Mauricio Rojas delar nog Luthers åsikt i frågan. Han kan ju skriva till Vatikanen och föreslå att Jakobs  brev - liksom andra subversiva avsnitt från Lukas, Amos, etc etc - stryks ur Bibeln,  och ersätts med några lämpliga texter av Milton Friedman.

På så sätt kan ju alla påvar i framtiden garanterat tvingas att bli politiskt korrekta nyliberaler!