Monday, October 26, 2015

När jag slutade vara ateist

Det har väl bara funnits några år i mitt liv som jag har haft en konsekvent ateistisk och materialistisk världsbild. Det var ungefär 1968-72.

1968 (vid tretton års ålder) hade jag anammat en religionskritik som var någon sorts blandning av Ingemar Hedenius´och Sigmund Freuds. De logiska argumenten hämtade jag mest från Hedenius, analysen av religionens orsaker från Freud. Jag såg all religion som faderskomplex, och/eller en kollektiv tvångsneuros.

Den inställningen förstärktes under åren. När jag blev marxist 1971 började jag komplettera den freudianska kritiken med en marxistisk. Min konsekvent materialistiska ateism nådde väl sin kulmen 1972.

Samtidigt fanns det en lucka i systemet. Det var medvetandets existens. Hur jag än vred och vände på saken kunde jag inte förstå hur medvetandet kunde finnas om allt var materia. Vad man än visste om atomer och elektriska fält i hjärnan kunde det inte förklara varför resultatet var någon som kunde uppleva någonting. Inte ens i teorin. Därför var funderingarna kring vad medvetandet var ett svart hål i min materialism, som hela världsbilden förr eller senare riskerade att sugas in i.

Precis detta hände 1973.

Men egentligen började det redan november 1972. Jag var ofta i ett vänsterkollektiv i Roslags Näsby där hälften av de som bodde var medlemmar i en vänsterorganisation som jag själv stödde. Samtidigt var jag patient på ungdomskliniken på Långbro sjukhus.

Nu råkade det sig så att en psykolog som arbetade där hade en bror som kände två av medlemmarna i kollektivet. Denne bror var präst. Och han råkade veta en sak som jag inte visste. Två av medlemmarna i den vänstergrupp som jag stödde, och som bodde i kollektivet, var också aktiva kristna.

Det var jag lyckligt ovetande om, även om jag undrade över att det fanns betänkligt många kristna böcker i en av bokhyllorna i kollektivet.

Men en dag kom så den stora chocken. Psykologen på Långbro sa i förbigående till mig att det kollektiv jag brukade vara i på helgerna verkade vara en blandning av marxister och kristna. Jag trodde inte mina öron.

Jag fick en chock. För jag var inte endast ateist, jag var direkt fientlig mot all religion. Jag såg all sådan som reaktionär vidskepelse, som jag dessutom nästan var rädd för.

Så kom helgen. Jag brukade sova över natten till lördag och natten till söndag, Jag kom en fredagskväll. Och släppte bomben.

Jag berättade vad psykologen hade sagt. Och hoppades att det skulle visa sig vara ett underligt missförstånd. Men det var det inte.

Det var värre än jag hade föreställt mig. Det var inte så att kollektivet var en blandning av marxister och kristna, två av marxisterna i kollektivet - två kvinnor - kombinerade sin marxism med kristendom!

Jag frågade upprört hur det kunde kombineras. De försökte förklara. Och sedan startade en diskussion (ibland snarare någon form av gräl), som varade i fyra månader.

Det blev än mer intensivt när jag flyttade in i kollektivet och skrevs ut från Långbro. Det skedde den 17 januari 1973.

Men nu hade som sagt min materialism en svag punkt. Medvetandets natur. Därför började jag ändå sakta, sakta, påverkas.

Vändpunkten kom nog när jag började läsa en av böckerna i kollektivets bokhyllor - den engelske biskopen John Robinsons bok "Gud är annorlunda" ("Honest to God"). Den sågs nog som kättersk av fundamentalister, men just därför kunde den påverka mig. Den hade en bild av Gud hämtad från Paul  Tillich. Gud var tillvarons grund, som ytterst var kärlek. Det var inte en varelse "utanför", utan som sagt tillvarons grund. Det var en bild som tilltalade mig, och grep in i mig.

Så nån gång i mars 1973 gav jag till sist upp. Min materialism hade mött sitt Waterloo, kan man säga. Och den har sedan dess aldrig riktigt kunnat hämta sig.

Kristen blev jag nog ändå aldrig på riktigt, även om jag försökte. Men både ateismen och materialismen hade försvunnit för gott.

Jag borde försöka få tag i biskop Robinsons bok igen. Den går säkert att låna, och kanske köpa i nyare upplagor. Jag minns att den fyllde mig med en form av glädje i början av 1973. Den gav en gudsbild som inte endast var intellektuellt möjlig att tro på, utan även faktiskt kändes innerlig och glädjefylld...

Och en världsbild som ger en känsla av innerlig glädje kan ju inte direkt skada att fördjupa sig i, speciellt inte om den dessutom också är intellektuellt uthärdlig...