Saturday, March 23, 2019

Jesus var socialist

Jag har ofta argumenterat (exempelvis här) för att Jesus och den tidiga kristna rörelsen, om den definieras politiskt, entydigt och definitivt var vänster. Det är jag förstås inte ensam om. Var och en som på ett seriöst sätt undersöker vad som verkligen står i evangelierna och Apostlagärningarna (för att inte tala om Jakobs brev!) kan knappast dra någon annan slutsats.

Därför blev jag glad när jag via en Facebooksida för "progressiva mormoner" upptäckte denna artikel av Chuck McKnight.

Den heter "Jesus was a socialist" och argumenterar övertygande , och är mycket väl underbyggd.

I dessa tider, då olika högerkristna organisationer (alltifrån Livets Ord till Kristdemokraterna!) fått förvrida bilden av den urkristna läran är de fakta och synpunkter som läggs fram i den mer än välkomna.

Läs den gärna.



Målning av Jesus, från Katarinaklostret vid Sinaiberget (c. 550  e.kr..)

Saturday, March 2, 2019

Återigen till Lilith

Jag råkade för ett tag sedan stöta på en YouTube-video, med en hyllning till Lilith. Den kan ses här.

På svenska ska det egentligen skrivas Lilit, men den engelska stavningen har slagit igenom i så många sammanhang att jag har gett upp....

Lilith förekommer först under namnet Lilu i ganska oklara babyloniska textfragment. I Bibeln dyker hon upp i Jesaja. Det gemensamma i de babyloniska fragmenten och i Jesaja är att hon förknippas med ödemark, öken och platser där människor inte kan finnas.

I Jesaja 34:14 heter det, i Bibelkommisionens översättning i Bibel 2000: "Det blir ett tillhåll för ökendjur och hyenor, en plats där gastar möts. Där håller också Lilit till och finner en plats att vila.".

Det är först i den medeltida texten Ben Siras alfabet från 600-talet e.kr., som det nämns att Lilith skulle ha varit Adams första hustru. Som vägrade underkasta sig honom och därför tvingades fly från Eden. Och som i sin hämndlystnad över hur hon behandlades blev ett hot mot nyfödda barn.

Lilith hyllas idag av olika läger inom nyandligheten, Från feminister som tar fasta på den roll som hon tilldelades från och med 600-talet (men som i och för sig skulle kunna ha funnits tidigare, även om det saknas källor) som revoltör mot Adam - och mot Gud. Till en del hårdföra satanister, som snarare betonar de mest demoniska och hotfulla dragen som tillskrivits henne.

Och förvisso utifrån en rad andra ståndpunkter, som kan blanda olika aspekter av historierna om henne.

I den ovan länkade YouTube-länken sägs i bildtexterna klart att Lilith demoniserades av patriarkatet men att hon tidigare setts som vis, och en kärleksfull moder. För det sistnämnda finns tyvärr inga historiska belägg, men det kan ju varit sant ändå.

Samtidigt ger inte YouTube-länken en "mesig" bild. De hotfulla och farliga dragen lyfts också fram, och Lilith beskrivs suggestivt som en mörk gudinna, fylld med ljus.

Det kan ge associationer till begreppet "satanistfeminism", som det används i Per Faxnelds bok "Satanic Feminism".

Liliths roll i historiska källor gör att hon sällan brukar finnas representerade  i "vanliga" gudinnetroende sammanhang. Däremot finns det de, som anser sig ha kanaliserat, eller på andra sätt fått kontakt med henne, och som avvisar den traditionella demoniska bilden.

Och, som sagt, vissa extrema satanister som också anser sig ha fått kontakt med henne och som bekräftar den mest extremt demoniska bilden... och som hyllar henne av just de skälen.

Och alltså en rad mellanvarianter.

Själv har jag förvisso ingen bestämd åsikt om hennes metafysiska karaktär - eller för den delen om hennes existens eller icke-existens....

----------------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Se också inläggen på min huvudblogg, Lilit, från den 23 maj 2011 och Lilit hos Job, från den 19 juni 2011.


John Colliers tolkning av Lilith, från 1892.

Thursday, December 27, 2018

Rosemarys baby

På annandag jul 26 december 1968 - hade Roman Polanskis film Rosemarys baby premiär i Sverige. Dagen efter - dvs idag för femtio år sedan! -  recenserades den i SvD av Carl Henrik Svenstedt .

Trots att Svenstedt uppskattade filmens tekniska och konstnärliga kvaliteter får man nog ändå säga att hans dom över dess skapare blev hård. Han skriver att man inte kan "undgå att beröras starkt av filmen." Och tillägger: "Den handlar inte bara om onda människor, den tycks gjord av en ond man”.

Det var ju ord och inga visor. Det kan ju noteras att Polanski i sina då aktuella filmer ofta lät ondskan segra mot slutet - som i Vampyrernas natt och Chinatown.

Å andra sidan kan man inte direkt säga att han idealiserade den. Satanisterna i Rosemarys baby var knappast något som en normal person skulle få någon lust att identifiera sig med.

Det kan dock nämnas att när Polanski 1999 i filmen The Ninth Gate återkommer till ämnet satanism beskrivs kontakt med Satan som något helt underbart, något närmast paradisiskt. I alla fall för de som orkar se den ända fram till slutscenen.

Det bör ju också noteras att Polanskis livsstil som bekant innehåller milt sagt problematiska saker, viket var och en som läser dagstidningar har kunnat ta del av.

Den inledande melodin i Rosemarys baby är ju mycket suggestiv. Den återkommer ju också i filmens slutscen. Den fastnar i minnet på något sätt.

Handlingen Rosemarys baby kom ju sedan också att bilda skola för en ny skräckfilmsgenre.

Det bör ju också nämnas att denna handling ju inte var en skapelse av Roman Polanski, utan av Ira Levin,  författaren vars bok filmen byggde på.   Långt senare skrev han en uppföljare -  Rosemarys son. Den har två slut. Det första slutar med jordens undergång. I det andra antyds att allt egentligen var en dröm.

Men i de allra sista raderna av just detta slut antyds också att drömmen ändå kan bli verklig.

Sunday, October 14, 2018

En konspirationsteori - men knappast en konspiration

1991 gav Michail Baigent och Richard Leigh ut en bok med titeln "The Dead Sea Scrolls Deception". Den översattes till svenska och kom 1993 ut under titeln "Dödahavsrullarnas hemlighet."

Dessa två författare var också medförfattare till den tidigare boken "Holy Blood, Holy Grail" som hävdade att katolska kyrkan under en lång tid försökt dölja det "faktum" att det fanns levande ättlingar från Jesus och Maria Magdalena...

Sedan dess har de återkommit med en serie av anti-katolska konspirationsteorier. En av dessa presenterades i "The Dead Sea Scrolls Deception".

Den går i princip ut på att ett katolskt forskarteam på Vatikanens uppdrag under flera årtionden försökte mörka det faktum att Dödahavsrullarna innehöll material som helt underminerar  den kristna läran.

Dödahavsrullarna var en serie skriftfynd som hade återfunnits vid orten Qumran vid Döda Havet under några år från och med 1946. De innehäll en rad texter - såväl tidiga översättningar av böcker för Gamla Testamentet som en rad senare producerade texter. De brukar allmänt dateras till en period från ca 250 f.kr. till 68 e.kr.

De ser ut att vara producerade av en grupp inom judendomen med en dualistisk världsåskådning som lite påminner om zoroastrismen - och som kombinerade denna med en asketisk celibatär livsföring, hyllningar till fattigdomen, och ett mycket strikt regelsystem.

Baigent och Leigh hävdar i sin bok -  i mycket inspirerade av Robert Eisenman -   att de viktigaste delarna av dessa var skrivna under, och framförallt,  omedelbart efter Jesu levnad, och att centrala personer i dessa skrifter var identiska med Jesus bror Jakob, aposteln Paulus, och den judiska översteprästen Ananos.

Texterna skulle avspegla ett ställningstagande för Jakob, och ett fördömande av Paulus och Ananos. De skulle också visa att den ursprungliga Jesusrörelsen var en kamprörelse mot romarna, och att Jesus i den inte sågs som gudomlig.

Att Jesus var gudomlig, var en enligt författarna en förvrängning av Paulus, som enligt Baigent och Leigh dessutom möjligen var en romersk agent som försökte underminera kamprörelsen.

Detta skulle den katolska kyrkan via sina representater i den forskargrupp som skulle översätta och publicera Dödahavsrullarna på alla sätt försökt dölja.  Framförallt genom att försena publiceringen av texterna,

Detta beskrivs på ett antal mycket spännande sidor. Boken är förvisso lättläst som en deckare, och som sagt - spännande.

Det är sant att många av de katolska forskarna som satt på skrifterna fördröjde utgivningen på ett sätt som väckte uppseende.  Bland annat den ansedda tidskriften Biblical Archaelogy Review förde från mitten av 80-talet en kampanj för att publiceringen skulle påskyndas. Dock utan att föra fram några konspirationsteorier...

Vad som föranledde delar av forskargruppen att söla med utgivningen är förstås inte helt klart. För att ta reda på exakt varför krävs kanske någon form av retroaktiv telepati...

Vad som dock är helt klart är att de viktigaste texterna redan var översatta när Baigent och Leighs bok kom ut. Och de som inte hade publicerats då kom att publiceras några år senare.

Det ledde dock inte till något sammanbrott för den kristna läran..

Varför då?

För det första visar både paleolingvistiska analyser och C14-dateringar entydigt att de centrala texterna i Qumran hade skrivits långt före Jesu tid. Baigent och Leigh glider snabbt förbi detta, och antyder att man inte kan lita på någondera.

För det andra finns det visserligen likheter mellan Jesu lära, som den framställs i evangelierna, och den i Qumrantexterna.  Men skillnaderna är också mycket stora.

Jesus grupp var öppen; Qumrangruppen var extremt sluten. Jesus betonar "kärleken" även till fiender; Qumrangruppen var för att intensivt hata fienderna.

För Jesus var "renhet" främst något andligt - och han förkastade ett fokus på kroppslig renhet; för Qumrangruppen var den sistnämnda oerhört viktig, och skulle skyddas på allehanda sätt.

Jesus umgicks med "vanliga" människor och ”syndare”, exempelvis med prostituerade;  Qumrangruppen försökte isolera sig från dessa.

Jesus uppfattning om kvinnor ser ut att - för sin tid - vara mycket positiv; Qumrangruppen såg kvinnor som orena och undvek dem konsekvent.

Jesus ser ut att ha varit positiv till festande och även vindrickande: Qumrangruppen fördömde allt sådant.

Jesus missionerade öppet; Qumrangruppen gjorde det inte.

Jesus använde ett enkelt språk; Qumrangruppen hade en mycket sluten sektterminologi

Det finns många fler skillnader. Se i övrigt gärna "Jesus and the Dead Sea Scrolls”, red. James H Charlesworth (Doubleday 1992).

Det troliga är att Qumrangruppen var en del av esséerna.  Dessa var kända i stora delar av Palestina. Det är tveklöst så att Jesus måste ha känt till dem. Det är också troligt att han påverkades av dem. Å andra sidan ser han faktiskt också ofta ut att polemisera mot dem...

Skillnaderna är så stora att det är otänkbart att Jesus, och/eller Jakob, skulle ha varit en del av denna grupp. Och att Jakob skulle vara den person som under namnet "Rättfärdighetens lärare” hyllades av Qumrangruppen faller dessutom på kronologin.

Baigent och Leigh har alltså i sina böcker fokuserat på anti-katolska konspirationsteorier.  Teorier som senare kraftigt influerade romanförfattaren Dan Brown...

Och visst kan en del katoliker ibland konspirera, bland annat genom att skydda pedofilpräster.

Men de konspirationer som Baigent och Leigh beskyller dem för, ser ut att vara nästan helt hämtade ur detta författarpars något livliga fantasi.

 
En vy över Qumran från en av de grottor där textrullarna återfanns., 

Saturday, September 15, 2018

Intelligent Design

/Lite funderingar utifrån en intressant bok. Väl att märka jag förnekar inte alls att det skett en utveckling. Vad jag betvivlar är att den endast beror på kombinationer av mutationer och naturligt urval./

Att anse att någon form av "Intelligent Design" ska läras ut i skolor anses på vissa håll vara en ren avgrundsåsikt.  Jag håller inte med. Även om åsikten ofta förs fram av helt outhärdliga sektorer av den kristna högern i USA.

Jag har just läst "Guds dödgrävare" av matematikprofessor John Lennox. Dem gavs ut på svenska 2010 av Credoakademin. Den är en översättning från engelskan - originaltiteln var som sig bör "Gods undertaker"...

Lennox är vetenskapligt skolad, men också en kristen apologet. Han har deltagit i flera TV-sända debatter med Richard Dawkins och andra kända ateister.

För den som tror att all kristen apologetik i dessa dagar är enfaldig och naiv kan boken rekommenderas.

Den försöker  bemöta åsikten att vetenskapens utveckling på något enkelt sett har gynnat ateism - och missgynnat religiösa förklaringar. Någon form av ganska så sofistikerade "Intelligent Design"- argument är centrala i boken.

Universum idag ser ju ut att vara ”designat” på något sätt. Minsta lilla förändring i naturlagarna skulle omintetgöra galaxer, solsystem, stjärnor - och alla förutsättningar för någon form av liv.

Den enda möjligheten att förklara detta utan en halsbrytande osannolik kalkyl eller en åsikt som kommer farligt nära någon form av teism är genom att anta någon form av "multiversum" - oräkneliga universum där vi råkar befinna oss på ett av de försvinnande få som möjliggör vår egen existens.

Det är ingen tillfällighet att denna helt spekulativa hjälphypotes är otroligt populär idag – trots att det inte finns ett enda belägg för existensen av ett enda universum, förutom det vi lever i.

Detta behandlas av Lennox. men han tar även upp livet på jorden  mer konkret.

Steget från en organisk molekyl till den enklaste formen av liv vi känner till är svindlande. Och inga som helt darwinistiska teorier kommer ens i närheten av att kunna förklara det språnget.

"Naturligt urval" kan inte fungera här,  inte ens i kombination med någon som helst form av mutationsliknande språng. Det är ju inte så att organiska molekyler får en större chans att överleva om de sluter sig samman och bildar en levande organism...

Och språnget från det ena till det andra är alltså ofattbart stort. Inte endast kvantitativt. utan i hög grad kvalitativt. En organisk molekyl kan i princip förklaras med elektriska bindningar mellan elementarpartiklar.

Hur kan dessa ”spontant” organisera sig i en oerhört komplex och delvis datorliknande organism med förmågan att reproducera sig? Det finns inte en enda materialistisk teori som ens försöker förklara hur det ena kan leda tull det andra. Att molekylerna av någon form av slumpfaktorer skulle organisera  sig på detta sätt låter åtminstone för mig lätt bisarrt.

När livet väl uppstått har vi ju neo-darwinistiska teorier som försöker  förklara dess vidare utveckling. Här är Lennox mycket mer försiktig, väl medveten om att han ju är matematiker och inte biolog. Men han för ändå fram bärande kritik. Han citerar  andra forskare som framkastat att en utveckling som endast styrs av slumpvis mutationer kombinerat med naturligt urval helt enkelt ser ut att ha gått för snabbt. Och tar som exempel ögats utveckling.

Dessutom påpekar han att vi inte har något som helt begrepp om hur DNA-koden egentligen  överförs och tolkas av kroppen när den bygger organ.

På något sätt motsvarar det mina egna commoin sense- reflektioner, vad de nu kan vara  värda...

Själv har jag länge funderat över flyttfåglar. För vissa fågelarter är det livsviktigt att de kan flytta till en helt annan del av jordklotet när årstiderna växlat. Att de ofta kan göra det anses var instinkts-styrt , dvs ytterst genetiskt. Fåglarna är genetiskt programmerade till att flytta från en specifik plats till en annan specifik plats på en helt annan del av jordklotet.

Jag ha oerhört svårt att förstå att denna komplexa egenskap kan skapas genom att slumpen fått verka på mutationer, på den begränsade tid det har funnits fåglar på jorden.

Hur många skadliga eller irrelevanta  mutationer måste först ske för att en som programmerar fågeln till att en viss tid på året flyga till en speciell plats på jorden som är ekologiskt lämplig vid just det tillfället - ska uppstå..

Och hur ser de "slumpvisa" DNA-förändringar i fågelägget ut som programmerar fågelns hjärna att göra just detta?

Mot slutet av boken går professor Lennox igenom de oerhört komplexa informationssystem som finns i levande organismer Och hävdar att deras karaktär inte på något tillfredsställande sätt kan förklaras som ett resultat av en slumpmässig  utveckling.

Och då har han ändå så vitt jag kan se aldrig berört medvetandets existens. Det är för mig det slutligen avgörande argumentet. Även om man nu mot förmodan skulle kunna visa att atomer och molekyler genom em spontan process kan skapa ett liv som sedan på några futtiga miljarder år kan utveckla sig till det som finns idag - varifrån kommer medvetandet ifrån?

Fanns det från början? Men om så var fallet kan man ju inte utesluta att ett embryonalt medvetande hos materien kan påverka en utveckling på ett sätt som inte helt  styrdes av mutationer och naturligt urval.

Och om det inte fanns ett medvetande från början hur kunde det då uppkomma från den döda materien - hur komplex den än skulle kunna vara?

Dagens fysik utgår från paradigmet att på förhand utesluta alla processer utom de som har rent materiella orsaker. Det är ett a priori-antagande som aldrig bevisats.

Och det är mycket enklare att förklara hur organiska molekyler lyckas bli till en levande cell om man antar en icke-materiell komponent i denna process. Som jag ser det : Occams rakkniv talar inte direkt för en materiell förklaring på detta...

Men snälla, berätta inte för Vetenskap och Folkbildning (VoF) att jag skrivit detta inlägg...

PS. Men två saker bör tilläggas. Att vare sig universum eller livet ser ut att ha skapats av slumpvisa materiella processer är inte ett bevis för en specifikt kristen världsbild, speciellt inte en av den mer dogmatiska typen. Även om det går att finna bra argument för en ”intelligent design” går det att finna lika goda argument för att "designaren" inte är allsmäktig...

Det finns så många luckor i systemet att det är svårt att tänka sig att det här handlar om en på samma gång god och allsmäktig gud som skapat en idealvärld...

Sedan mer perifert. Det är oerhört irriterande att den svenske översättaren inte kan finna ett ett mer könsneutralt  ord för "scientists" än ”vetenskapsmän” - ett ord man stöter på till leda i bokens första del.

Vad sägs om ”forskare”?


Exempel på långväga flyttfågelsträck.

Friday, September 14, 2018

Var hälsad Maria, full av nåd

Detta är titeln, på en ganska så from katolsk broschyr på lite över 100 sidor, utgiven 2012 av det svenska (katolska) förlaget Veritas.

Jag läste den idag, och den förstärkte onekligen min underliga religiösa paranoia,, som jag tidigare skrivit om här.  ;-)

I det blogginlägget skrev jag om de underliga händelser, som kopplat ihop händelser i mitt liv med den gestalt som den ovan nämnda katolska brcochyren handlar om, alltså Jungfru Maria. Och, jag avslutade med orden "Heliga Guds moder, så full av nåd - förföljer du mig?".

Och så får jag på sidan 90-91 i denna broschyr plötsligt se att påven Pius XII den 8 september 1953 utnämnde "det följande året som Marias år". "Det följande året" är ju 1954, och det råkar ju vara det år jag är född... *ryser*

Hmm... eh... Det är bäst jag lämnar den egotrippade lått kusliga religiösa paranoia som denna läsning plötsligt skapade - och gå över till en kort diskussion om broschyren.

Den är mycket from. Den är upplagd för en likaså from studiecirkel som ska samlas ett antal dagar, och varje dag begrunda någon aspekt av Marias liv. Det är på sätt och vis en studiecirkel upplagd som en bön.

I denna bok får vi dessutom ta del av de fåtaliga bibelställen som fokuserar på Maria. Att de är fåtaliga brukar ju protestanterna alltid påpeka, men katoliker kan med en viss rätt svara att det ändå rör sig om viktiga och tunga ställen.

Jag noterar att den till dessa ställen räknar Uppenbarelsebokens berättelse om "Kvinnan och Draken".  Det gläder mig lite, för jag har själv gärna velat tro att den handlar om Maria. Det tror inte protestanter på alls - i Bibelkommissionens noter till Bibel 2000 ignoreras (dvs avfärdas) denna tolkning rakt av.

Förutom olika bibelställen om Maria, finns en hel del annat intressant. Som olika påvliga uttalanden om Maria, inklusive de mest kända, från 1854 och 1950.

Och Marias roll i det katolska liturgiska året. Och en hel del annat.

Den katolska kyrkan har genom historien svängt en del fram och tillbaks om hur viktig Maria är. Efter en viss nedgång efter det andra Vatikankonciliet tycks hennes betydelse  ha ökat igen.

Och det är ju svårt att komma ifrån Maria, om man är katolik. Inte nog med att hon sedan 451 e.kr. officiellt beskrivs som gudaföderska (Theotokos) och sedan 1854 likaså officiellt ses som född utan synd. Efter 1950 säger den officiella läran att hon aldrig dog, utan direkt lyftes upp till himlen.

Och den 11 oktober 1954 slog Pius XII fast att hon ska benämnas "drottning", inte endast för att hon hade fött Jesus, utan för hennes centrala roll i allas frälsning.

Det är mycket. Men jag kan ändå inte komma ifrån att broschyren/ boken på något sätt reducerar henne. Gör henne så där lagom sockersöt, och tar bort sältan, så att säga.

När de skriver ut och uppmanar läsare att reflektera över "Marias lovsång" i Lukasevangeliet, och efteråt kommer med en del egna reflektioner, bortser de ju helt från det centrala partiet i just denna.

Jag syftar på denna beskrivning av Gud. "Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort".

Det är inte direkt sockersött. Och det kan ju jämföras med liknande samhällsomstörtande uttalanden från hennes son (se ex.vis Matteus 6:2, Lukas 24:25, Matteus 19:24), och dennes bror /kusin enligt katolikerna!/ (ex.vis Jakobsbrevet 5:1-5). Eller med praktiken i de urkristna församlingarna (se ex.vis Apostlagärningarna 4:32-35).

Och när den beskriver berättelsen om  bröllopet i Kana som att Maria ber till Jesus (för att på så sätt kunna motivera formeln "Maria, full av nåd, be för oss") bortser den från att berättelsen, om man läser den rakt av, knappast beskriver en situation där Maria ber till Jesus, utan en där hon befaller honom. Och Jesus, uppenbarligen motvilligt, lyder.

Under medeltiden gav detta upphov till föreställningar om att Jesus även lyder Maria i himlen, och att det därför var motiverat att be direkt till henne.

Och oavsett vad man nu tror eller inte tror om ett sådant scenario är Mariagestalten riktigt spännande. Till och med mer spännande än det ibland kan verka i de mest fromma betraktelser.

 
 Målning av Roberto Ferruzzi, c.1897.

Sunday, August 12, 2018

Teosofins ocean

Den som vill sätta sig in i teosofin bör kanske inte börja direkt med Helena Petrovna Blavatskys cirka 1000 sidor i Den hemliga läran. Kanske inte heller med en uttolkning av denna som G de Puruckers Den hemliga lärans grundtankar på över 600 sidor.

Det finns ju korta sammanfattningar, som till exempel Blavatskys Nyckel till teosofin, Annie Besants The Ancient Wisdom eller John Algeos mera nyligen utgivna skrift Teosofi: en inledande studiekurs.

Men sedan kan man förstås också läsa William Q Judges Teosofins ocean, som kom ut i original 1893, och som finns i en svensk översättning av Teosofiska Bokförlaget (tryckår saknas, men den bygger på en engelskspråkig utgåva från 1973),

Men den är nog mer svårsmält än de tre tidigare nämnda. Judge stod på den sida i den begynnande splittring, som senare skulle ge upphov till vad som idag är TS Pasadena. Denna gren ger i allmänhet ett mer dogmatiskt och svårsmält inryck än det mesta från det rivaliserande Adyarsamfundet. Och på sätt och vis märks det redan i denna bok.

Medan både Blavatsky, Besant och Algeo i de tre ovannämnda böckerna verkar vilja förmedla sig till de som inte genast vill konfrontera sig med de mest svårsmälta delarna av teosofin, verkar det inte gälla för Judge.

Han börjar med "de hemliga mästarna". Det gör i och för sig på sitt sätt även Besant i The Ancient Wisdom, men hon gör det ganska försiktigt. Men så inte hos Judge. Där får man veta att människor med övernaturliga egenskaper tryggt vakat över mänskligheten under hela dess historia. Formuleringarna är här mer drastiska än de Besant använder sig av, och torde vara mer svårsmälta idag än de var 1893.

Det sena 1800-talet präglades av utvecklingsoptimism, men sedan dess har vi fått två världskrig, Förintelsen, och nu senart den globala uppvärmningen. Det ser inte ut som om goda genier med övernaturliga egenskaper tryggt vakar över oss... kan man tycka.

Redan i tredje kapitlet går han in på solsystemets uppkomst, där han tagit scenariot från Den hemliga läran. Med tanke på dagens astronomiska kunskaper är dessa idag än mer svårsmälta än de var 1893.

Betoningen av sjutalets betydelse är också markant i boken.

Adyarsamfundets skrifter tar dessutom aldrig upp det otäcka begreppet Avitchi, ett tillstånd som enligt  Judge (sidan 86 i den svenska upplagan) kommer att drabba en speciell grupp människor. Det är enligt honom en grupp svartmagiker som under ett stort antal inkarnationer har ägnat sig år ondska för ondskans egen skull - och som enligt honom kombinerar detta med en hög intelligens.

Han avslutar med att hotfullt lägga ut texten om dessa människors öde. Med formuleringar som att de "verkligen också får lida när dess tid kommer".... innan de slutligen utplånas på ett ohyggligt plågsamt sätt.

Inte heller Blavatsky själv tar upp detta i hennes kortare presentationer, men någonstans i Den hemliga lärans enorma textmassa kan man kanske hitta en antydan till något som mycket avlägset liknar detta. Men det ligger i så fall väldigt undanskymt - så undanskymt att jag endast såg det när jag första gånge läste detta enorma verk. Andra gången hittade jag det inte hur jag än letade.

Överhuvudtaget har Adyarsamfundet en mer mjuk framtoning än Pasadena. De fördjupar sig alltså mest i de delar av de ursprungliga texterna, som kan verka mer övertygande på dagens New Age-miljöer - och sympatiska för många utanför dessa.

De tonar dessutom ner de 1800-talsmässiga raslärorna Den hemliga läran. Det gör i och för också Judge, men han kan inte låta bli att lyfta fram några av dess mest absurda delar, som att människoaporna uppstod genom en korsning mellan den "tredje rotrasen" och lägre stående apor.

Teosofin är kanske en ocean, eller i alla fall en mycket djup sjö... Men man bör nog inte börja sin djupdykning i denna genom att läsa just Judge.

Utvecklingsoptimismen inom teosofin är i alla fall betryggande, i dessa dagar, då mänsklighetens utplåning ser ut att vara ett inte helt osannolikt scenario - och det inom en ganska så snar framtid. Och då dagens allmänt accepterade kosmologi inte heller ger något som helst hopp om universums framtid.

Eller rättare sagt - den skulle kunna vara betryggande för de som har övertygats om att kunna tro på teosofins grundläggande idéer. Men just det trossprånget har i alla fall jag ännu inte kunnat ta... 

 
William Q Judge

Saturday, August 4, 2018

Mariauppenbarelser

En fascinerande dokumentärfilm om Mariauppenbarelsernas historia kan ses här.

De första minuterna kan man få intryck att det kommer att bli en katolsk propagandafilm, men det är det inte. Troende och skeptiker ges ungefär lika mycket utrymme.

För de som inte känner til mycket om Mariauppenbarelser är det nog en god introduktion.

Tuesday, July 31, 2018

Om man jämför är teismen riktigt rationell...

Att vara "skeptiker" brukar ofta ses som att vara någon form av ateist, eller åtminstone agnostiker. Men Martin Gardner (1914-2010) var en framträdande "skeptiker" och aktiv i USA-motsvarigheten till Vetenskap och Folkbildning, men samtidigt teist.

Han trodde på en skapargud , ett liv efter detta och även möjligheten att be till Gud. Han var däremot inte explicit kristen.

I detta inlägg går han ganska hårt mot mycket av dagens kosmologiska tänkande. Framförallt teorier om multiversum.

Han går igenom den ena efter den andra multiversum-teorin inklusive de mest bisarra. Som att det vid varje kvantfluktuation föds ett nytt universum.

En av dessa teorier beskriver han så här:

"Every now and then, whatever that means, a quantum fluctuation precipitates a Big Bang. A universe with its own space-time springs into existence with randomly selected values for its constants. In most of these universes those values will not permit the formation of stars and life. They simply drift aimlessly down their rivers of time. However, in a very small set of universes the constants will be just right to allow creatures like you and me to evolve. We are here not because of any overhead intelligent planning but simply because we happen by chance to be one of the universes properly tuned to allow life to get started".

Här sätter han fingret på en viktig punkt. Många multiversumteorier kan mycket väl ha som en åtminstone omedveten utgångspunkt att försöka undvika teistiska implikationer -  av det faktum att just vårt universum verkar vara så specialgjort - så att just vi ska kunna vara här. Det hotar att leda till någon form av "Intelligent Design"-teori i kosmisk skala, vilket fyller många kosmologer med ett visst obehag.

Problemet blir än mer akut om man utgår från Big Bang-teorin.  Det universum som denna förutsätter är ändligt i alla fall i tiden, även om det finns milt sagt flummiga spekulationer om att de ändå skulle kunna vara oändligt -  i rummet.

I så fall skulle den ursprungliga supertäta kärnan vara oändlig den med, och som sedan expanderar i en ännu större oämdlighet...  Föreställ er det, den som kan.

Men även då torde ett universum som skapats av en, säger en, kvantfluktuation och som endast existerar i en begränsad tid, ha någon from av likformiga naturlagar, vilket också Big Bang-teoretiker brukar utgå från.

Är det inte då märkligt att det är så finstämt att det kan finnas stjärnor, galaxer, planeter och människor? - när minsta lilla förändring i naturlagarna skulle omöjliggöra detta.

Multiversun-teorin har alltså en typ av svar på denna fråga. Det finns alltså närmast oändligt många universum. Endast en försvinnande liten del av dessa universum kan innehålla liv.  Men vår existens förklaras då inte av en skapare - utan av en form av sannolikhetskalkyl. Om det finns oändligt många universum är det ju klart att några av dem måste vara förenliga med liv, och då är det ju självklart att vi måste bo i ett av dessa...

Om man istället antar ett universum som verkligen är oändligt i både tid och rum är det inget direkt som säger att naturlagarna behöver se ut likadana överallt i denna oändlighet. Ett universum a la Hannes Alfvén skulle (kanske) kunna vara lättare att förklara utan att anta vare sig "Intelligent Design" - eller ständigt nya universum som skapas av kvantfluktuationer

Nu förespråkar inte Gardner något alternativ till Big Bang. Han drar tvärtom som sagt teistiska slutsatser av denna grundteori; mot slutat av artikeln skriver han detta.

"The stark truth is that there is not the slightest shred of reliable evidence that there is any universe other than the one we are in. No multiverse theory has so far provided a prediction that can be tested. In my layman’s opinion they are all frivolous fantasies...Surely the conjecture that there is just one universe and its Creator is infinitely simpler and easier to believe than that there are countless billions upon billions of worlds, constantly increasing in number and created by nobody"..

Själv vill jag inte alls tro på dagens allmänt omfattade Big Bang-modell. Men om den nu skulle stämma är jag benägen att hålla med Gardner. Den mest logiska konsekvensen av den är någon form av teism - inte ständigt nya universum som skapas av kvantfluktuationer - utifrån ingenting.

Saturday, June 16, 2018

Karla LaVey - och en feministsymbol

"Satanism" finns i alla tänkbara varianter - från de mest fasansfulla - till de ganska så harmlösa. Till de mer harmlösa tillhör nog gruppen kring Karla LaVey, dotter till Church of Satans grundare Anton LaVey.

Inte nog med att hennes variant av satanism verkar både beskedlig och, ska man kanska säga, lite tam. Som person verkar hon hela tiden ha varit lågmäld och inte ställt till så mycket skandaler - i motsats till hennes mer provokativa syster Zeena - som förresten inte längre kallar sig satanist.

Men det betyder inte att Karla inte kunde skapa problem för Church of Satan. Efter sin faders död ledde hon en utbrytning från denna organisation - benämnd First Satanic Church.

Den verkar dock ha haft en ganska så undanskymd tillvaro. De har inte publicerat så där förfärligt mycket material. Och deras webbsida har förresten inte uppdaterats sedan 2016.

Det verkar inte finnas några uppenbara skillnader i läran mellan hennes utbrytning och moderorganisationen. Det verkar mest ha handlat om personliga maktstrider.

Men för något år sedan hittade jag en lite fascinerande bild av Karla. Den fick mig genast att spontant tänka på Per Faxnelds avhandling Satanic Feminism.

Bilden kan ses här - och som var och en kan se har den traditionella satanistsymbolen - det inverterade pentagrammet - på hennes halsband, kombinerats med det kvinnomärke som under 1970-talet blev en känd internationell feministisk symbol.

Karla LaVey ger förstås inte intryck av att vara speciellt farlig. Det finns nog definitivt ingen anledning att vara rädd för henne - ens om man skulle möta henne i, låt oss säga, en mörk gränd mitt i natten...

Eftersom det inte finns några märkbara doktrinära skillnader mellan First Satanic Church och Church of Satan misstänker jag att motiven till splittringen var mer ekonomisk och kommersiell än något annat.

Å andra sidan är (förstås) LaVey-satanismens ideologi i sig olustig - den har (exempelvis) stora likheter med den elitistiska läran hos en Ayn Rand. Men när det gäller Karla får jag alltså intrycket att det inte är fråga om ideologi. Snarare ett varumärke, där hon kunde hitta en åtminstone någorlunda lönsam nisch.

Att hon väljer att offentligt framträda med en feministisk symbol tycker jag dock ger ett riktigt sympatiskt intryck.