Saturday, September 15, 2018

Intelligent Design

/Lite funderingar utifrån en intressant bok. Väl att märka jag förnekar inte alls att det skett en utveckling. Vad jag betvivlar är att den endast beror på kombinationer av mutationer och naturligt urval./

Att anse att någon form av "Intelligent Design" ska läras ut i skolor anses på vissa håll vara en ren avgrundsåsikt.  Jag håller inte med. Även om åsikten ofta förs fram av helt outhärdliga sektorer av den kristna högern i USA.

Jag har just läst "Guds dödgrävare" av matematikprofessor John Lennox. Dem gavs ut på svenska 2010 av Credoakademin. Den är en översättning från engelskan - originaltiteln var som sig bör "Gods undertaker"...

Lennox är vetenskapligt skolad, men också en kristen apologet. Han har deltagit i flera TV-sända debatter med Richard Dawkins och andra kända ateister.

För den som tror att all kristen apologetik i dessa dagar är enfaldig och naiv kan boken rekommenderas.

Den försöker  bemöta åsikten att vetenskapens utveckling på något enkelt sett har gynnat ateism - och missgynnat religiösa förklaringar. Någon form av ganska så sofistikerade "Intelligent Design"- argument är centrala i boken.

Universum idag ser ju ut att vara ”designat” på något sätt. Minsta lilla förändring i naturlagarna skulle omintetgöra galaxer, solsystem, stjärnor - och alla förutsättningar för någon form av liv.

Den enda möjligheten att förklara detta utan en halsbrytande osannolik kalkyl eller en åsikt som kommer farligt nära någon form av teism är genom att anta någon form av "multiversum" - oräkneliga universum där vi råkar befinna oss på ett av de försvinnande få som möjliggör vår egen existens.

Det är ingen tillfällighet att denna helt spekulativa hjälphypotes är otroligt populär idag – trots att det inte finns ett enda belägg för existensen av ett enda universum, förutom det vi lever i.

Detta behandlas av Lennox. men han tar även upp livet på jorden  mer konkret.

Steget från en organisk molekyl till den enklaste formen av liv vi känner till är svindlande. Och inga som helt darwinistiska teorier kommer ens i närheten av att kunna förklara det språnget.

"Naturligt urval" kan inte fungera här,  inte ens i kombination med någon som helst form av mutationsliknande språng. Det är ju inte så att organiska molekyler får en större chans att överleva om de sluter sig samman och bildar en levande organism...

Och språnget från det ena till det andra är alltså ofattbart stort. Inte endast kvantitativt. utan i hög grad kvalitativt. En organisk molekyl kan i princip förklaras med elektriska bindningar mellan elementarpartiklar.

Hur kan dessa ”spontant” organisera sig i en oerhört komplex och delvis datorliknande organism med förmågan att reproducera sig? Det finns inte en enda materialistisk teori som ens försöker förklara hur det ena kan leda tull det andra. Att molekylerna av någon form av slumpfaktorer skulle organisera  sig på detta sätt låter åtminstone för mig lätt bisarrt.

När livet väl uppstått har vi ju neo-darwinistiska teorier som försöker  förklara dess vidare utveckling. Här är Lennox mycket mer försiktig, väl medveten om att han ju är matematiker och inte biolog. Men han för ändå fram bärande kritik. Han citerar  andra forskare som framkastat att en utveckling som endast styrs av slumpvis mutationer kombinerat med naturligt urval helt enkelt ser ut att ha gått för snabbt. Och tar som exempel ögats utveckling.

Dessutom påpekar han att vi inte har något som helt begrepp om hur DNA-koden egentligen  överförs och tolkas av kroppen när den bygger organ.

På något sätt motsvarar det mina egna commoin sense- reflektioner, vad de nu kan vara  värda...

Själv har jag länge funderat över flyttfåglar. För vissa fågelarter är det livsviktigt att de kan flytta till en helt annan del av jordklotet när årstiderna växlat. Att de ofta kan göra det anses var instinkts-styrt , dvs ytterst genetiskt. Fåglarna är genetiskt programmerade till att flytta från en specifik plats till en annan specifik plats på en helt annan del av jordklotet.

Jag ha oerhört svårt att förstå att denna komplexa egenskap kan skapas genom att slumpen fått verka på mutationer, på den begränsade tid det har funnits fåglar på jorden.

Hur många skadliga eller irrelevanta  mutationer måste först ske för att en som programmerar fågeln till att en viss tid på året flyga till en speciell plats på jorden som är ekologiskt lämplig vid just det tillfället - ska uppstå..

Och hur ser de "slumpvisa" DNA-förändringar i fågelägget ut som programmerar fågelns hjärna att göra just detta?

Mot slutet av boken går professor Lennox igenom de oerhört komplexa informationssystem som finns i levande organismer Och hävdar att deras karaktär inte på något tillfredsställande sätt kan förklaras som ett resultat av en slumpmässig  utveckling.

Och då har han ändå så vitt jag kan se aldrig berört medvetandets existens. Det är för mig det slutligen avgörande argumentet. Även om man nu mot förmodan skulle kunna visa att atomer och molekyler genom em spontan process kan skapa ett liv som sedan på några futtiga miljarder år kan utveckla sig till det som finns idag - varifrån kommer medvetandet ifrån?

Fanns det från början? Men om så var fallet kan man ju inte utesluta att ett embryonalt medvetande hos materien kan påverka en utveckling på ett sätt som inte helt  styrdes av mutationer och naturligt urval.

Och om det inte fanns ett medvetande från början hur kunde det då uppkomma från den döda materien - hur komplex den än skulle kunna vara?

Dagens fysik utgår från paradigmet att på förhand utesluta alla processer utom de som har rent materiella orsaker. Det är ett a priori-antagande som aldrig bevisats.

Och det är mycket enklare att förklara hur organiska molekyler lyckas bli till en levande cell om man antar en icke-materiell komponent i denna process. Som jag ser det : Occams rakkniv talar inte direkt för en materiell förklaring på detta...

Men snälla, berätta inte för Vetenskap och Folkbildning (VoF) att jag skrivit detta inlägg...

PS. Men två saker bör tilläggas. Att vare sig universum eller livet ser ut att ha skapats av slumpvisa materiella processer är inte ett bevis för en specifikt kristen världsbild, speciellt inte en av den mer dogmatiska typen. Även om det går att finna bra argument för en ”intelligent design” går det att finna lika goda argument för att "designaren" inte är allsmäktig...

Det finns så många luckor i systemet att det är svårt att tänka sig att det här handlar om en på samma gång god och allsmäktig gud som skapat en idealvärld...

Sedan mer perifert. Det är oerhört irriterande att den svenske översättaren inte kan finna ett ett mer könsneutralt  ord för "scientists" än ”vetenskapsmän” - ett ord man stöter på till leda i bokens första del.

Vad sägs om ”forskare”?


Exempel på långväga flyttfågelsträck.

Friday, September 14, 2018

Var hälsad Maria, full av nåd

Detta är titeln, på en ganska så from katolsk broschyr på lite över 100 sidor, utgiven 2012 av det svenska (katolska) förlaget Veritas.

Jag läste den idag, och den förstärkte onekligen min underliga religiösa paranoia,, som jag tidigare skrivit om här.  ;-)

I det blogginlägget skrev jag om de underliga händelser, som kopplat ihop händelser i mitt liv med den gestalt som den ovan nämnda katolska brcochyren handlar om, alltså Jungfru Maria. Och, jag avslutade med orden "Heliga Guds moder, så full av nåd - förföljer du mig?".

Och så får jag på sidan 90-91 i denna broschyr plötsligt se att påven Pius XII den 8 september 1953 utnämnde "det följande året som Marias år". "Det följande året" är ju 1954, och det råkar ju vara det år jag är född... *ryser*

Hmm... eh... Det är bäst jag lämnar den egotrippade lått kusliga religiösa paranoia som denna läsning plötsligt skapade - och gå över till en kort diskussion om broschyren.

Den är mycket from. Den är upplagd för en likaså from studiecirkel som ska samlas ett antal dagar, och varje dag begrunda någon aspekt av Marias liv. Det är på sätt och vis en studiecirkel upplagd som en bön.

I denna bok får vi dessutom ta del av de fåtaliga bibelställen som fokuserar på Maria. Att de är fåtaliga brukar ju protestanterna alltid påpeka, men katoliker kan med en viss rätt svara att det ändå rör sig om viktiga och tunga ställen.

Jag noterar att den till dessa ställen räknar Uppenbarelsebokens berättelse om "Kvinnan och Draken".  Det gläder mig lite, för jag har själv gärna velat tro att den handlar om Maria. Det tror inte protestanter på alls - i Bibelkommissionens noter till Bibel 2000 ignoreras (dvs avfärdas) denna tolkning rakt av.

Förutom olika bibelställen om Maria, finns en hel del annat intressant. Som olika påvliga uttalanden om Maria, inklusive de mest kända, från 1854 och 1950.

Och Marias roll i det katolska liturgiska året. Och en hel del annat.

Den katolska kyrkan har genom historien svängt en del fram och tillbaks om hur viktig Maria är. Efter en viss nedgång efter det andra Vatikankonciliet tycks hennes betydelse  ha ökat igen.

Och det är ju svårt att komma ifrån Maria, om man är katolik. Inte nog med att hon sedan 451 e.kr. officiellt beskrivs som gudaföderska (Theotokos) och sedan 1854 likaså officiellt ses som född utan synd. Efter 1950 säger den officiella läran att hon aldrig dog, utan direkt lyftes upp till himlen.

Och den 11 oktober 1954 slog Pius XII fast att hon ska benämnas "drottning", inte endast för att hon hade fött Jesus, utan för hennes centrala roll i allas frälsning.

Det är mycket. Men jag kan ändå inte komma ifrån att broschyren/ boken på något sätt reducerar henne. Gör henne så där lagom sockersöt, och tar bort sältan, så att säga.

När de skriver ut och uppmanar läsare att reflektera över "Marias lovsång" i Lukasevangeliet, och efteråt kommer med en del egna reflektioner, bortser de ju helt från det centrala partiet i just denna.

Jag syftar på denna beskrivning av Gud. "Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort".

Det är inte direkt sockersött. Och det kan ju jämföras med liknande samhällsomstörtande uttalanden från hennes son (se ex.vis Matteus 6:2, Lukas 24:25, Matteus 19:24), och dennes bror /kusin enligt katolikerna!/ (ex.vis Jakobsbrevet 5:1-5). Eller med praktiken i de urkristna församlingarna (se ex.vis Apostlagärningarna 4:32-35).

Och när den beskriver berättelsen om  bröllopet i Kana som att Maria ber till Jesus (för att på så sätt kunna motivera formeln "Maria, full av nåd, be för oss") bortser den från att berättelsen, om man läser den rakt av, knappast beskriver en situation där Maria ber till Jesus, utan en där hon befaller honom. Och Jesus, uppenbarligen motvilligt, lyder.

Under medeltiden gav detta upphov till föreställningar om att Jesus även lyder Maria i himlen, och att det därför var motiverat att be direkt till henne.

Och oavsett vad man nu tror eller inte tror om ett sådant scenario är Mariagestalten riktigt spännande. Till och med mer spännande än det ibland kan verka i de mest fromma betraktelser.

 
 Målning av Roberto Ferruzzi, c.1897.

Sunday, August 12, 2018

Teosofins ocean

Den som vill sätta sig in i teosofin bör kanske inte börja direkt med Helena Petrovna Blavatskys cirka 1000 sidor i Den hemliga läran. Kanske inte heller med en uttolkning av denna som G de Puruckers Den hemliga lärans grundtankar på över 600 sidor.

Det finns ju korta sammanfattningar, som till exempel Blavatskys Nyckel till teosofin, Annie Besants The Ancient Wisdom eller John Algeos mera nyligen utgivna skrift Teosofi: en inledande studiekurs.

Men sedan kan man förstås också läsa William Q Judges Teosofins ocean, som kom ut i original 1893, och som finns i en svensk översättning av Teosofiska Bokförlaget (tryckår saknas, men den bygger på en engelskspråkig utgåva från 1973),

Men den är nog mer svårsmält än de tre tidigare nämnda. Judge stod på den sida i den begynnande splittring, som senare skulle ge upphov till vad som idag är TS Pasadena. Denna gren ger i allmänhet ett mer dogmatiskt och svårsmält inryck än det mesta från det rivaliserande Adyarsamfundet. Och på sätt och vis märks det redan i denna bok.

Medan både Blavatsky, Besant och Algeo i de tre ovannämnda böckerna verkar vilja förmedla sig till de som inte genast vill konfrontera sig med de mest svårsmälta delarna av teosofin, verkar det inte gälla för Judge.

Han börjar med "de hemliga mästarna". Det gör i och för sig på sitt sätt även Besant i The Ancient Wisdom, men hon gör det ganska försiktigt. Men så inte hos Judge. Där får man veta att människor med övernaturliga egenskaper tryggt vakat över mänskligheten under hela dess historia. Formuleringarna är här mer drastiska än de Besant använder sig av, och torde vara mer svårsmälta idag än de var 1893.

Det sena 1800-talet präglades av utvecklingsoptimism, men sedan dess har vi fått två världskrig, Förintelsen, och nu senart den globala uppvärmningen. Det ser inte ut som om goda genier med övernaturliga egenskaper tryggt vakar över oss... kan man tycka.

Redan i tredje kapitlet går han in på solsystemets uppkomst, där han tagit scenariot från Den hemliga läran. Med tanke på dagens astronomiska kunskaper är dessa idag än mer svårsmälta än de var 1893.

Betoningen av sjutalets betydelse är också markant i boken.

Adyarsamfundets skrifter tar dessutom aldrig upp det otäcka begreppet Avitchi, ett tillstånd som enligt  Judge (sidan 86 i den svenska upplagan) kommer att drabba en speciell grupp människor. Det är enligt honom en grupp svartmagiker som under ett stort antal inkarnationer har ägnat sig år ondska för ondskans egen skull - och som enligt honom kombinerar detta med en hög intelligens.

Han avslutar med att hotfullt lägga ut texten om dessa människors öde. Med formuleringar som att de "verkligen också får lida när dess tid kommer".... innan de slutligen utplånas på ett ohyggligt plågsamt sätt.

Inte heller Blavatsky själv tar upp detta i hennes kortare presentationer, men någonstans i Den hemliga lärans enorma textmassa kan man kanske hitta en antydan till något som mycket avlägset liknar detta. Men det ligger i så fall väldigt undanskymt - så undanskymt att jag endast såg det när jag första gånge läste detta enorma verk. Andra gången hittade jag det inte hur jag än letade.

Överhuvudtaget har Adyarsamfundet en mer mjuk framtoning än Pasadena. De fördjupar sig alltså mest i de delar av de ursprungliga texterna, som kan verka mer övertygande på dagens New Age-miljöer - och sympatiska för många utanför dessa.

De tonar dessutom ner de 1800-talsmässiga raslärorna Den hemliga läran. Det gör i och för också Judge, men han kan inte låta bli att lyfta fram några av dess mest absurda delar, som att människoaporna uppstod genom en korsning mellan den "tredje rotrasen" och lägre stående apor.

Teosofin är kanske en ocean, eller i alla fall en mycket djup sjö... Men man bör nog inte börja sin djupdykning i denna genom att läsa just Judge.

Utvecklingsoptimismen inom teosofin är i alla fall betryggande, i dessa dagar, då mänsklighetens utplåning ser ut att vara ett inte helt osannolikt scenario - och det inom en ganska så snar framtid. Och då dagens allmänt accepterade kosmologi inte heller ger något som helst hopp om universums framtid.

Eller rättare sagt - den skulle kunna vara betryggande för de som har övertygats om att kunna tro på teosofins grundläggande idéer. Men just det trossprånget har i alla fall jag ännu inte kunnat ta... 

 
William Q Judge

Saturday, August 4, 2018

Mariauppenbarelser

En fascinerande dokumentärfilm om Mariauppenbarelsernas historia kan ses här.

De första minuterna kan man få intryck att det kommer att bli en katolsk propagandafilm, men det är det inte. Troende och skeptiker ges ungefär lika mycket utrymme.

För de som inte känner til mycket om Mariauppenbarelser är det nog en god introduktion.

Tuesday, July 31, 2018

Om man jämför är teismen riktigt rationell...

Att vara "skeptiker" brukar ofta ses som att vara någon form av ateist, eller åtminstone agnostiker. Men Martin Gardner (1914-2010) var en framträdande "skeptiker" och aktiv i USA-motsvarigheten till Vetenskap och Folkbildning, men samtidigt teist.

Han trodde på en skapargud , ett liv efter detta och även möjligheten att be till Gud. Han var däremot inte explicit kristen.

I detta inlägg går han ganska hårt mot mycket av dagens kosmologiska tänkande. Framförallt teorier om multiversum.

Han går igenom den ena efter den andra multiversum-teorin inklusive de mest bisarra. Som att det vid varje kvantfluktuation föds ett nytt universum.

En av dessa teorier beskriver han så här:

"Every now and then, whatever that means, a quantum fluctuation precipitates a Big Bang. A universe with its own space-time springs into existence with randomly selected values for its constants. In most of these universes those values will not permit the formation of stars and life. They simply drift aimlessly down their rivers of time. However, in a very small set of universes the constants will be just right to allow creatures like you and me to evolve. We are here not because of any overhead intelligent planning but simply because we happen by chance to be one of the universes properly tuned to allow life to get started".

Här sätter han fingret på en viktig punkt. Många multiversumteorier kan mycket väl ha som en åtminstone omedveten utgångspunkt att försöka undvika teistiska implikationer -  av det faktum att just vårt universum verkar vara så specialgjort - så att just vi ska kunna vara här. Det hotar att leda till någon form av "Intelligent Design"-teori i kosmisk skala, vilket fyller många kosmologer med ett visst obehag.

Problemet blir än mer akut om man utgår från Big Bang-teorin.  Det universum som denna förutsätter är ändligt i alla fall i tiden, även om det finns milt sagt flummiga spekulationer om att de ändå skulle kunna vara oändligt -  i rummet.

I så fall skulle den ursprungliga supertäta kärnan vara oändlig den med, och som sedan expanderar i en ännu större oämdlighet...  Föreställ er det, den som kan.

Men även då torde ett universum som skapats av en, säger en, kvantfluktuation och som endast existerar i en begränsad tid, ha någon from av likformiga naturlagar, vilket också Big Bang-teoretiker brukar utgå från.

Är det inte då märkligt att det är så finstämt att det kan finnas stjärnor, galaxer, planeter och människor? - när minsta lilla förändring i naturlagarna skulle omöjliggöra detta.

Multiversun-teorin har alltså en typ av svar på denna fråga. Det finns alltså närmast oändligt många universum. Endast en försvinnande liten del av dessa universum kan innehålla liv.  Men vår existens förklaras då inte av en skapare - utan av en form av sannolikhetskalkyl. Om det finns oändligt många universum är det ju klart att några av dem måste vara förenliga med liv, och då är det ju självklart att vi måste bo i ett av dessa...

Om man istället antar ett universum som verkligen är oändligt i både tid och rum är det inget direkt som säger att naturlagarna behöver se ut likadana överallt i denna oändlighet. Ett universum a la Hannes Alfvén skulle (kanske) kunna vara lättare att förklara utan att anta vare sig "Intelligent Design" - eller ständigt nya universum som skapas av kvantfluktuationer

Nu förespråkar inte Gardner något alternativ till Big Bang. Han drar tvärtom som sagt teistiska slutsatser av denna grundteori; mot slutat av artikeln skriver han detta.

"The stark truth is that there is not the slightest shred of reliable evidence that there is any universe other than the one we are in. No multiverse theory has so far provided a prediction that can be tested. In my layman’s opinion they are all frivolous fantasies...Surely the conjecture that there is just one universe and its Creator is infinitely simpler and easier to believe than that there are countless billions upon billions of worlds, constantly increasing in number and created by nobody"..

Själv vill jag inte alls tro på dagens allmänt omfattade Big Bang-modell. Men om den nu skulle stämma är jag benägen att hålla med Gardner. Den mest logiska konsekvensen av den är någon form av teism - inte ständigt nya universum som skapas av kvantfluktuationer - utifrån ingenting.

Saturday, June 16, 2018

Karla LaVey - och en feministsymbol

"Satanism" finns i alla tänkbara varianter - från de mest fasansfulla - till de ganska så harmlösa. Till de mer harmlösa tillhör nog gruppen kring Karla LaVey, dotter till Church of Satans grundare Anton LaVey.

Inte nog med att hennes variant av satanism verkar både beskedlig och, ska man kanska säga, lite tam. Som person verkar hon hela tiden ha varit lågmäld och inte ställt till så mycket skandaler - i motsats till hennes mer provokativa syster Zeena - som förresten inte längre kallar sig satanist.

Men det betyder inte att Karla inte kunde skapa problem för Church of Satan. Efter sin faders död ledde hon en utbrytning från denna organisation - benämnd First Satanic Church.

Den verkar dock ha haft en ganska så undanskymd tillvaro. De har inte publicerat så där förfärligt mycket material. Och deras webbsida har förresten inte uppdaterats sedan 2016.

Det verkar inte finnas några uppenbara skillnader i läran mellan hennes utbrytning och moderorganisationen. Det verkar mest ha handlat om personliga maktstrider.

Men för något år sedan hittade jag en lite fascinerande bild av Karla. Den fick mig genast att spontant tänka på Per Faxnelds avhandling Satanic Feminism.

Bilden kan ses här - och som var och en kan se har den traditionella satanistsymbolen - det inverterade pentagrammet - på hennes halsband, kombinerats med det kvinnomärke som under 1970-talet blev en känd internationell feministisk symbol.

Karla LaVey ger förstås inte intryck av att vara speciellt farlig. Det finns nog definitivt ingen anledning att vara rädd för henne - ens om man skulle möta henne i, låt oss säga, en mörk gränd mitt i natten...

Eftersom det inte finns några märkbara doktrinära skillnader mellan First Satanic Church och Church of Satan misstänker jag att motiven till splittringen var mer ekonomisk och kommersiell än något annat.

Å andra sidan är (förstås) LaVey-satanismens ideologi i sig olustig - den har (exempelvis) stora likheter med den elitistiska läran hos en Ayn Rand. Men när det gäller Karla får jag alltså intrycket att det inte är fråga om ideologi. Snarare ett varumärke, där hon kunde hitta en åtminstone någorlunda lönsam nisch.

Att hon väljer att offentligt framträda med en feministisk symbol tycker jag dock ger ett riktigt sympatiskt intryck.

Tuesday, June 5, 2018

Förföljd av Maria?

/Från min huvudblogg 21 maj 2018./

Under förra året byggdes en kyrka några hundra meter utanför mitt fönster i lägenheten i Hovsjö. Jag trodde det skulle bli en ny syriansk ortodox kyrka - senare var det någon som sa att det skulle bli en armenisk kyrka.

Den stod klar i början av året, och så plötsligt för några dar sedan kom jag nära den och upptäckte att den hette "Jungfru Maria kyrka".

Det fick mig att googla , och då upptäckte jag att det var en katolsk kyrka. Som jag alltså jag kan se varje gång jag tittar ut från fönstret.

Det är faktiskt ytterligare en egenartat händelse - där både Maria och katolska kyrkan dyker upp på oväntade sätt i mitt liv.

Några exempel.

Jag har tidigare berättat om hur jag 2002 när jag satt i rotfyllning på Tandläkarhögskolan och bedövningen inte tog, började tyst viska. "Heliga Guds moder, så full av nåd, hjälp mig". Och hur detta inom en vecka ledde till att jag på underliga vägar kom i behandling hos en kvinnlig katolsk tandläkare, som endast tog 300 kronor per gång, oavsett åtgärd.

Ett annat exempel som jag berättat om var vad som hände på platsen där jag hade mitt första egentliga boende efter att jag hade flyttat hemifrån - i ett kollektiv i Täby. Ett kollektiv där jag efter intensiva diskussioner slutade att vara ateist och materialist 1973. Och där jag bodde i två omgångar, 1973 och 1979.

När huset revs i början av 80-talet gav det plats för - en katolsk kyrka med namnet "Vårfrukyrkan" . Ett namn som, förstås, syftar på just Jungfru Maria.

Och nu detta. Den första gång jag någonsin får en utsikt mot en kyrka direkt utanför mitt fönster, är den katolsk och heter "Jungfru Maria kyrka",

Heliga Guds moder, så full av nåd - förföljer du mig?

;-)

Saturday, March 17, 2018

"Mary, Queen 0f Angels" - och en mycket ovanlig katolsk tandläkare

/Detta har jag till stor del berättat tidigare om - i ett inlägg 2010./

För några år sedan köpte jag en bok som hette "Mary, Queen 0f Angels", skriven av en Doreen Virtue.

Jag minns att jag började läsa och ganska snabbt la ifrån mig boken, och fann den ganska ointressant.

Virtue är inte katolik, men beskriver sig själv som kristen. Tidigare blandade hon denna kristendom med teosofi, ”hemliga mästare” och annat New Age-material, men nu sägs hon tagit avstånd från detta.

Trots detta finns det en ganska så bestämd känsla av en viss typ av New Age-tendens i det hon skriver.

Trots att hon inte är katolik, är hennes tilltro till Maria större än hos den överväldigande majoriteten av katoliker. Enligt henne lyssnar Maria alltid på våra böner, och om vi inte uppfattar hennes svar beror det på att vi själva stängt våra andliga öron.

Boken är mest fylld av exempel på hur namngivna personer får en vision av, drömmer om, ber till, eller på något annat sätt får en relation med Maria.

Sedan händer efter ett tag något positivt.

Det behöver inte vara på en gång, eller ens speciellt snart. En kvinna ber till Maria att hon ska träffa en ”själsfrände” (vilket i det här sammanhanget betyder en man att gifta sig med ) och sex månader senare möter hon just en mycket sympatisk man som hon gifter sig med.

En kvinna är sjuk, läkarna säger att läget är kritiskt, hon genomgår olika plågor, och efter kanske ett halvår är hon frisk. Det förklaras med att hon när hon blev sjuk bad hon till Maria.

En man drömmer om Maria på natten. Dagen efteråt känner han en känsla av lugn och ro.

Boken är fylld med exempel som man inte måste vara medlem i Vetenskap och Folkbildning för att undra om det inte endast handlar om slumpvisa sammanträffanden

Ett till exempel. En kvinna vill bli polis. Hon har gått till polisen och sökt jobb. Hon ber sedan till Maria att hon ska få jobbet. Efter ett tag får hon det.

De flesta av bokens berättelser om positiva effekter av kontakt med Maria som jag läst (jag har gråstarr, läser långsamt och har inte läst precis allt) är sådant som mycket lätt skulle kunna avfärdas som ren slump - till och med om man godtar varenda detalj i berättelserna som bokstavligt sann.

Människor som söker till polisjobb får det även om de inte bett till Maria, kvinnor som aldrig bett till Maria hittar också sympatiska pojkvänner, många som har svåra sjukdomar med relativt dålig prognos tillfrisknar i alla fall.

Det märkliga med Virtues bok är att hon verkar ha en läsekrets som förväntas anta att så fort någonting positivt händer det närmaste året efter att någon haft en upplevelse av, eller bett till, Maria beror det på just Maria.

Jag har som sagt gråstarr och har inte orkat läsa allt. Men varför bryr jag mig alls? Varför försöker jag ens?

Anledningen är att jag i september 2002 upplevde en serie händelser efter en helt spontan (jag är inte och har aldrig varit katolik) bön till Maria som för mig faktiskt ter sig betydligt mer anmärkningsvärd än det allra mesta jag hittar in Virtues bok.

Jag säger inte alls att det var ett mirakel, och jag är som sagt inte katolik, men märkligt var det. På ett mer precist sätt än nästan allt man kan läsa hos Virtue.

Det var den 4 september 2002. Jag skulle rotfylla en tand på tandläkarhögskolan i Stockholm. Bedövningen verkade inte ta och jag blev rädd. Plötsligt började jag helt oförberett och spontant tyst mumla ”Heliga Guds moder så full av nåd, hjälp mig” (Rena kätteriet, enligt katolsk lära får man be att Maria ska be för en men inte att hon ska hjälpa en direkt).

Vad som hände sedan verkade mest som antitesen till ett bönesvar. Det var alltså tandläkarhögskolan och de som opererade var kandidater. Läraren kom in och sa ”han är för svår för oss, fyll igen hålet”. Och vände sig till mig: ”du får vända dig till den privata tandvården”.

Att jag var för svår berodde inte på min ångest (som de nog inte märkta mycket av) utan att jag var så resistent mot bedövningssprutor.

Något meningsfullt bönesvar tyckte jag mig inte ha fått. Jag hade inte mycket pengar, och det billigaste man kunde gå till var ju just Tandläkarhögskolan.

Dan efter fick jag ett rent infall. Jag fick plötsligt för mig att en kvinna jag kände kanske kände en tandläkare. Hon hade aldrig sagt det, vad jag vet, men jag fick ett infall.

Jo, det gjorde hon. Hon lovade att kontakta tandläkaren (en kvinna) och berätta om mig. Och dessutom lägga till att jag hade dålig ekonomi.

När jag kom ur duschen hade tandläkaren lämnat ett meddelande på min telefonsvarare. Hon sa att hon kunde ta mig och lovade att aldrig ta mer än 300 kronor per gång, oavsett åtgärd. Det var ju helt fantastiskt

Så jag började gå hos henne. Hon höll vad hon lovade och mer därtill. Om hon upptäckte att det inte behövdes någon konkret åtgärd alls, tog hon inte ens betalt för undersökningen .

Jag gick hos henne i kanske fem år.

Intressant, men ligger inte berättelsen lite på Virtue-nivå? Varför skulle jag tänka tanken att det fanns ett samband mellan den desperata bönen till ”heliga Guds moder” och vad som hände sedan?

Framförallt en sak. Vi pratade en hel del när jag satt i tandläkarstolen. Hon berättade om sin barndom och hon berättade att hon hade uppfostrats av nunnor. Nunnor?

Till sist kunde jag inte låta bli att fråga. ”Är du katolik?”. Jo det var hon och en ganska så aktiv sådan.

Strax innan jag slutade hos henne kunde jag inte bli att berätta bakgrunden – om min desperata bön till Maria som var inledningen till att jag hamnade hos en nästan absurt billig tandläkare som var aktiv katolik.

Jag minns att hon såg rörd ut.

Hon blev sjuk och slutade arbeta , men senare började hon igen en kort praktik på en annan klinik. Då besökte jag henne för inflammationer i tandköttet. Då hade min ekonomi klart förbättrats, vilket jag berättade för henne. Hon behövde inte ta samma ekonomiska hänsyn till mig som hon gjort förut.

Men när jag skulle betala debiterade hon mig – 90 kronor.

Bönesvar? Tillfälligheter?
Något annat? Vem vet?

Om denna berättelse hade funnits i Virtues bok hade det faktiskt slagit det mesta jag sett där....

För i mitt fall handlade det inte endast att det i allmänhet går bra om man ber till Maria., utan det var just denna säregna händelsekedja – efter en bön till ”Heliga Guds Moder” (så föll orden, men med detta menas i nästan alla fall just Maria) leds jag genom en serie av händelser till en katolsk tandläkare som tog ut den lägsta betalningen för tandläkarbesök jag någonsin varit med om i hela mitt liv.

Konstigt är det i alla fall.

Sunday, February 25, 2018

Återigen till Knutby

Jag kan inte släppa 'Knutby och Åsa Waldau. Det har blivit som en fixering.

Som jag ser det hela var det en olöslig paradox. En sedvanligt fundamentalistpatriarkal grupp fick plötsligt en karismatisk kvinna med ledarambitioner.

Fundamentalistpatriarkala grupper har sin egen dynamik. De är kvinnoförtryckande, fyrkantiga, bygger på en torftig teologi där kvinnor per definition inte kan ha makt. "Kvinnan tige i föramlingen", sägs Paulus ha sagt,

Alldeles oavsett Åsa Waldaus övriga egenskaper är det klart att hon inte var en person som ville tiga. Samtidigt var hon skolad i en fundamentalistpatriarkal tradition där något självständigt kvinnligt ledarskap inte var möjligt.

Men hennes karisma i kombination med henne maktlystnad sprängde systemet. Det skapade en fundamental instabilitet, vars resultat blev en permanent kris, våld, illusioner, bedrägerier

En fundamentalistpatriarkal sekt är som sagt fyrkantig. En kvadrat kan aldrig bli rund - det säger oss matematiken. Problemet kallas cirkelns kvadratur och är matematiskt olösbart.

En fundamentalistpatriarkal sekt med en dominerande kvinnlig ledare är en omöjlighet - någon längre tid.

När Åsa Waldau tog över hotades kvadraten. Men då den matematiskt inte kan utvecklas till en cirkel gick den havande med en katastrof.

Det förekommer våld, övergrepp, mord, även i "normala" fundamentalistpatriarkala grupper. Men där kan de tystas ner på ett helt annat sätt.

Den fundamentalistiska patriarkala typen av kristendom är dödsdömd i vår tid. Något i hela samhällets karaktär gör den mer och mer obsolet.

Istället för att inse det kombinerade Knutby en traditionell fyrkant med vissa medlemmars önskan att ge en ovanligt karismatisk kvinna den högsta makten. Men väl att märka, utan att fyrkanten skulle rubbas.

Det skulle bli fyrkant och cirkel på en gång, vilket som sagt är omöjligt. Problemet kunde tillfälligt lösas med en ovanligt absurd vanföreställning.

Resultatet blev ändå en oundviklig krasch.

Nu sitter säkert andra fundamentalistpatriarkala grupper i landet och nickar förnumstigt. "Nu ser vi vad maktlystna kvinnor kan ställa till med. Vi får hålla oss till den normala fyrkanten, redan Paulus lärde oss att mannen är kvinnans huvud".

Åsa Waldau ville ha makt - i en struktur som inte tillåter detta. Därav den artificiella absurda, deliriska idén om "Kristi brud". Det är inte en kvinna som har makten,det är Kristus. I väntan på hans återkomst kan vi låta hans brud bestämma.

En fundamentalistpatriarkal grupp med en kvinnlig ledare är som en påstådd perpetuum mobili. Den kan synas funka ett tag -men eftersom det inte finns några sådana i verkligheten kommer besvikelsen efter ett tag att bli stor.

I en icke patriarkal religiös rörelse kan kvinnor få en ledande ställning utan att behöva fantisera om att Jesus när som helst ska komma att gifta sig med dem. Det är den patriarkala ideologin, kombinerat med de närmast följdriktiga och logiska deliriska fantasierna om Åsa Waldau, som gjorde Knutbysekten möjlig.

Liksom också den närmast oundvikliga tragedin. "

Thursday, February 22, 2018

Åsa Waldaus tragedi

/Det här inlägget lades ut den 18 februari. Det var inte genomarbetat, inte genomtänkt. och gav upphov till en hel del negativa reaktioner. Så jag tog bort det.

Jag lägger ut det igen, inte som en "analys", inte som ett "inlägg" i en vanlig mening, utan som en ögonblicksbild av en känslomässig upplevelse på eftermiddagen den 18.

Det var ett försök till en empatisk inlevelse, inte av Asa Waldau i sig (jag vet inget om hennes inre) utan om de upplevelser jag själv fick av hennes reaktioner i en bil, under några timmar denna eftermiddag.

De som har uppfattningen att hon spelade en avgörande roll i två mord och ett mordförsök kan uppfatta det som motbjudande. Ja, även de som endast sett vittnesmålen av människor som drabbats av henne kan göra detsamma.

De som anser att hon i verkligheten aldrig trodde sig vara "Kristi brud", utan att det endast handlade om en strategi för att uppnå makt kan uppfatta det som helt meningslöst.

Jag redogör för en plötsligt uppdykande känslobild. Av anledningar som jag bäst känner till själv (eller kanske av anledningar som jag inte egentligen fattar själv) har jag kommit fram till att jag vill lägga ut det igen.

Det kan ses som ett taffligt försök till en "psykologisk analys" - men andra kan använda den för att analysera ev. skumma drag hos mig själv. Och kanske kan dra slutsatsen att även jag har blivit manipulerad.

Det kanske är så. Eller inte är så. Jag vet inte.

Jag har aldrig träffat Åsa Waldau  och kommer väl med mer än 99, 99 procents sannolikhet aldrig att göra det. De åsikter hon utryckt står i nästan exakt 180 graders motsättning till mina.

Men jag kan ju vara manipulerad av det jag såg av henne på TV.... vad vet jag.

Att jag lägger ut detta kan användas emot mig, och kommer med säkerhet också att göra det.

Jag brukar vara försiktig, och även när det gäller personliga kommentarer vara mycket noga med att endast de som jag ändå är motståndare till kan bli illa berörda. Men efter detta antar jag att även meningsfränder, och till och med vänner, kan reagera, kanske hårt.

Men jag upptäcker att jag just nu struntar i det.

Jag beskriver uppdykande känslor. Dessa behöver vare sig vara "politiskt korrekta",  eller intelligenta, eller ens uthärdliga.

Ta det för vad ni vill. Om ni drar slutsatsen att jag har betänkliga personlighetsdrag och dessutom lätt kan manipuleras, får ni gärna göra det. Jag håller i så fall inte nödvändigtvis med er, men jag kan förstå logiken bakom era slutsatser./


--------------------------------------------------------------------------------

En mer personlig kommentar till Uppdrag Gransknings program om Knutby. Den kanske kan te sig märklig, men jag vill ändå föra fram den.

Klippet med Åsa Waldau som gråter i sin bil finns numera delat lite överallt. Jag tänker inte dela det.

Av någon anledning fick jag själv tårar i ögonen när jag såg det. Jag ska försöka förklara varför.

1927 gav Sigmund Freud en bok med titeln "Die Zukunft einer lllusion". 1928 kom den ut på svenska med titeln "En illusion och dess framtid".

Det var närmast en antireligiös stridsskrift, Freud var ateist. Men i boken fanns en diskussion om vad en illusion egentligen var för något. En illusion är enligt Freud en tro som baserar sig på en önskning.

En sådan behöver inte alltid vara felaktig.

Han tog ett exempel. En medelklassflicka kunde ha illusionen att en prins skulle fria till henne. Freud tillägger att det ju ändå inte är något som aldrig kan hända. Till och från har ju sådana saker hänt.

Sedan tillägger Freud, i en elak passus riktad mot religiösa av alla schatteringar , att i jämförelse är illusionen att Messias kommer att komma och skapa en bättre tidsålder mycket mer osannolik än medelklassflickans illusion om prinsen.

Om man håller med om det är väl en trosfråga. Många kristna och judar skulle inte hålla med.

Men i Knutby hade vi en annan  typ av illusion som torde slå allt annat jag hört, i osannolikhet. Nämligen den att Jesus skulle stiga ner från den himmel han antas befinna sig i, hälsa på hos en kvinna vid namn Åsa Waldau - och fria till henne.

Det finns säkert människor som har haft liknande föreställningar, men de brukar vara ganska så ensamma om dem. Ibland kanske de kan få med sig någon förvirrad make eller maka, eller förälder, eller syskon, eller barn. Om de inte helt ensamma utdefinierats som "galna".

Men i Knutby backades Åsa Waldaus illusion upp av kanske åtminstone tjugo personer som uppmuntrade idén, och organiserade en komplex verksamhet runt den.

Som ledde till lidande och både fysiska och psykiska övergrepp. (Jag uttalar mig inte här om de två morden och mordförsöket - trots allt är dessas relation till just DEN föreställningen inte totalt självklar).

I filmen fick vi veta att varje gång Åsa Waldaus tro på denna idé vacklade fanns det alltid människor som trädde fram och fick henne att fortsätta att tro på den.

Om en grupp människor låter sina liv styras av något sådant, organiserar hela sin tillvaro efter det, kan det endast sluta med en tragedi.

Det galler de vanliga medlemmarna som drabbats i Knutby-sektens drivhus. Men det gäller förstås också huvudpersonen som figurerade i den egenartade idén.

Åsa Waldau gick mycket längre än Freuds hypotetiska medelklassflicka. Hon trodde att Jesus - enligt den nicenska trosbekännelsen "Gud av Gud, ljus av ljus, född och icke skapad, född före all tid" en dag skulle ringa på hennes dörr och fria till henne.

Och hade alltså en hängiven liten skara av anhängare som gjorde allt för att hon skulle fortsätta att tro det.

Nu hör jag Åsa gråta i bilen.   Alla har tagit avstånd från henne. Ingen - inte heller hon själv - tror längre på den egenartade läran om "Kristi brud". Hon är känd i snart sagt hela världen - men inte för det hon trodde att hon skulle bli känd för.

Hon torde också idag vara en av de mest föraktade människorna i Sverige.

Riktas min empati mot fel håll? Kanske det. I alla fall får jag ett så starkt  intryck av en totalt  ensam människa, som byggt upp sitt liv på det mest orealistiska luftslott jag någonsin hört talas om. Ett luftslott som nu har förvandlats till ett svart, tomt intet.