Det fanns för ett tag sedan i Sverige en satanistgrupp, där två ledande medlemmar 1998 blev dömda för ett mord som de begick 1997. Den hette då MLO, Misantropiska Luciferorden, men bytte senare namn, och jag vet inte om den finns idag.
En av dess mer grundläggande idéer var att de ville verka för att mänskligheten skulle utrotas så att kaosmakterna skulle få råda oinskränkt.
Så vitt jag känner till hade de ingen avläggare i USA, men efter att ha läst om Donald Trumps senaste beslut börjar jag faktiskt undra om de inte ändå hade det.
Fast, allvarligt talat, så tror jag förstås inte en sekund att Trump är någon sorts MLO-medlem in disguise.
Det behövs ju inte som förklaring. Det räcker så bra med att han är jubelidiot.
Friday, June 2, 2017
Sunday, March 5, 2017
Om Blavatskys "mästare" - och lite annat
Jag har just läst Masters of Wisdom: The Mahatmas, Their Letters, and the Path av teosofen Edward Abdill (medlem i Adyarsamfundet).
Det är en fascinerande läsning. Framförallt för att det nog är ett av de skickligaste försöken att argumentera för att de "hemliga mästare" som Helena Petrovna Blavatsky sade hade inspirerat (och i själva verket skapat) hennes lära, och som både hon och ett antal andra teosofer under 1800-talet sade sig ha haft kontakt med - verkligen existerade, och existerar.
Nej, jag blev inte övertygad, men den fick mig åtminstone att för några sekunder ställa mig frågan om det ändå inte kunde vara sant. Och det är en prestation.
Men innan jag går in på det lite om bokens avsnitt om teosofi och vetenskap. Här märker man en klar skillnad i behandlingen av ämnet om man jämför med hur olika teosofer från det konkurrerade Pasadenasamfundet brukar argumentera. De brukar ofta ställa teosofin i motsättning till exempelvis Big Bang-teorin och relativitetsteorin. De brukar ofta liera sig med inte endast plasmakosmologer utan också med pseudovetenskapliga Velikovski-anhängare.
Så ej Abdill. Han försöker tvärtom visa att Blavatsky (och de ”mästare” som enligt honom ytterst låg bakom) föregrep både relativitetsteori, kvantteori, upptäckter av elektroner, protoner och kvarkar, upptäckten av exoplaneter - och Big Bang-teorin.
För det sistnämnda citerar han faktiskt (s. 112) samma citat som jag citerade i mitt inlägg den 27 februari - fast på engelska: "Time was not, for it lay asleep in the infinite bosom of duration". Abdill kommenterar: "Almost certainly she was describing a state before the big bang".
Det är lite slarvigt. Blavatsky påstår ju själv att detta citat inte kommer från henne själv, utan från Stanzas of Dzyan - och i hennes egna kommentarer diskuterar hon ju på ett sådant sätt att denna tolkning torde vara utesluten... (Väl att märka, jag läste inte boken förrän efter att jag lagt ut inlägget den 27...).
Bortsett från denna fadäs avspeglar kanske hela avsnittet att Adyarteosoferna mer än de från Pasadena och United Lodge strävar efter att vara i samklang med både forskningsvärlden och andra vitt spridda åsikter idag....
Men så till ”mästarna”. Bokens syfte är att behandla dessa, diskutera frågan om deras existens, deras karaktär, och deras budskap (som ju enligt Abdill är nästan totalt identiskt med Blavatskys). Huvudkällorna i boken är alltså de så kallade mästarbreven och de delar av The Secret Doctrine som Abdill anser vara direkt inspirerade av "mästarna".
Men vilka ska då dessa mästare ha varit? Enligt Blavatsky var de det egentliga upphovet till hennes lära. De var människor, men de hade övernaturliga krafter, de kunde bli hundratals år, och de hade utvecklat sina förmågor genom en serie av reinkarnationer. Och de bodde oftast i Tibet. Av detta kan man kanske dra slutsatsen att ett försvar av deras existens torde vara att försvara det omöjliga - och det är nog min åsikt. Men Abdill gör det ovanligt sofistikerat.
Och ödmjukt. Han förklarar också att man absolut inte måste tro på mästarnas existens för att vara teosof. Och han betonar konsekvent deras mänskliga sida, och tonar ner den övernaturliga. Som han samtidigt inte på något sätt förnekar.
Han betonar också att mästarna själva hela tiden förklarat att ingen ska tro på dem automatiskt - och att de inte är ofelbara...
De två mästare som är mest frekvent nämnda i hans bok (och hos Blavatsky) är Moira och Koot Hoomi. Namnen är pseudonymer - enligt Blavatsky vill inte mästarna bli kända under egna namn. Den första mästare Blavatsky ska ha träffat var Moira – i London 1851. Den senaste "dokumenterade" kontakten mellan en teosof och en "mästare" var ett brev Annie Besant ska ha fått från Koot Hoomi år 1900.
Abdill avfärdar påståenden från olika utbrytare och dissidenter, som Alice Bailey och Elizabeth Claire Prophet - att de har haft kontakt med dessa "mästare" - med det huvudsaklig argumentet att den lära de där sägs ha mottagit strider mot de brev ”mästarna” under 1800-talet ska ha skrivit till ledande teosofer.
Däremot framkastar han faktiskt (på sidan 227 ff) att två kvinnliga teosofer - Dora van Gelder Kunz och Rukmini Devi Arundale - långt senare kanske hade kontakt med flera av "mästarna" - bland annat Moira och Koot Hoomi. Beläggen för detta är främst ett tal av Kunz, som hon höll 1955...
Om någon tycker allt detta är rena snurren har jag en viss förståelse för synpunkten.... Men Abdill låter som sagt mer övertygande när han försvarar denna egenartade föreställning - än någon annan jag sett ta upp samma tema. Allt är ju relativt.
Alltså. Jag vill inte på något sätt utesluta att Blavatsky under sitt resande kom i kontakt med "gurus" som inspirerade henne till grundandet av teosofin. Men det är en sak. Att dessa skulle ha förmågan att förflytta sig på ett klart övernaturligt sätt i rummet (och tiden?), kunna materialisera och dematerialisera sig, att de skulle vara hundratals år gamla osv.. Hmm, nej.
Det bör för övrigt nämnas att Abdill inte på något sätt tar upp den känsliga frågan om det även finns kvinnliga mästare. Blavatsky och de andra kontaktade nämner bara män, men ingen har någonsin sagt att det inte finns kvinnor.
Den frågan är nog på sätt och vis avgörande för mig. Inte för om jag kan tro på det, för det kan nog jag inte i alla fall. Utan för om jag vill tro på det.
Om det endast handlar om ett manligt "brödraskap" med övernaturliga krafter vill jag inte en sekund tro på det - hur "goda" de än må sägas vara skulle jag tycka att det var ganska så kusligt. Om det även finns kvinnor bland dem blir det lite mer tilltalande.
Då skulle jag kunna tänka mig att vilja tro på det. Mer att vilja är ändå inte att kunna.
Det är en fascinerande läsning. Framförallt för att det nog är ett av de skickligaste försöken att argumentera för att de "hemliga mästare" som Helena Petrovna Blavatsky sade hade inspirerat (och i själva verket skapat) hennes lära, och som både hon och ett antal andra teosofer under 1800-talet sade sig ha haft kontakt med - verkligen existerade, och existerar.
Nej, jag blev inte övertygad, men den fick mig åtminstone att för några sekunder ställa mig frågan om det ändå inte kunde vara sant. Och det är en prestation.
Men innan jag går in på det lite om bokens avsnitt om teosofi och vetenskap. Här märker man en klar skillnad i behandlingen av ämnet om man jämför med hur olika teosofer från det konkurrerade Pasadenasamfundet brukar argumentera. De brukar ofta ställa teosofin i motsättning till exempelvis Big Bang-teorin och relativitetsteorin. De brukar ofta liera sig med inte endast plasmakosmologer utan också med pseudovetenskapliga Velikovski-anhängare.
Så ej Abdill. Han försöker tvärtom visa att Blavatsky (och de ”mästare” som enligt honom ytterst låg bakom) föregrep både relativitetsteori, kvantteori, upptäckter av elektroner, protoner och kvarkar, upptäckten av exoplaneter - och Big Bang-teorin.
För det sistnämnda citerar han faktiskt (s. 112) samma citat som jag citerade i mitt inlägg den 27 februari - fast på engelska: "Time was not, for it lay asleep in the infinite bosom of duration". Abdill kommenterar: "Almost certainly she was describing a state before the big bang".
Det är lite slarvigt. Blavatsky påstår ju själv att detta citat inte kommer från henne själv, utan från Stanzas of Dzyan - och i hennes egna kommentarer diskuterar hon ju på ett sådant sätt att denna tolkning torde vara utesluten... (Väl att märka, jag läste inte boken förrän efter att jag lagt ut inlägget den 27...).
Bortsett från denna fadäs avspeglar kanske hela avsnittet att Adyarteosoferna mer än de från Pasadena och United Lodge strävar efter att vara i samklang med både forskningsvärlden och andra vitt spridda åsikter idag....
Men så till ”mästarna”. Bokens syfte är att behandla dessa, diskutera frågan om deras existens, deras karaktär, och deras budskap (som ju enligt Abdill är nästan totalt identiskt med Blavatskys). Huvudkällorna i boken är alltså de så kallade mästarbreven och de delar av The Secret Doctrine som Abdill anser vara direkt inspirerade av "mästarna".
Men vilka ska då dessa mästare ha varit? Enligt Blavatsky var de det egentliga upphovet till hennes lära. De var människor, men de hade övernaturliga krafter, de kunde bli hundratals år, och de hade utvecklat sina förmågor genom en serie av reinkarnationer. Och de bodde oftast i Tibet. Av detta kan man kanske dra slutsatsen att ett försvar av deras existens torde vara att försvara det omöjliga - och det är nog min åsikt. Men Abdill gör det ovanligt sofistikerat.
Och ödmjukt. Han förklarar också att man absolut inte måste tro på mästarnas existens för att vara teosof. Och han betonar konsekvent deras mänskliga sida, och tonar ner den övernaturliga. Som han samtidigt inte på något sätt förnekar.
Han betonar också att mästarna själva hela tiden förklarat att ingen ska tro på dem automatiskt - och att de inte är ofelbara...
De två mästare som är mest frekvent nämnda i hans bok (och hos Blavatsky) är Moira och Koot Hoomi. Namnen är pseudonymer - enligt Blavatsky vill inte mästarna bli kända under egna namn. Den första mästare Blavatsky ska ha träffat var Moira – i London 1851. Den senaste "dokumenterade" kontakten mellan en teosof och en "mästare" var ett brev Annie Besant ska ha fått från Koot Hoomi år 1900.
Abdill avfärdar påståenden från olika utbrytare och dissidenter, som Alice Bailey och Elizabeth Claire Prophet - att de har haft kontakt med dessa "mästare" - med det huvudsaklig argumentet att den lära de där sägs ha mottagit strider mot de brev ”mästarna” under 1800-talet ska ha skrivit till ledande teosofer.
Däremot framkastar han faktiskt (på sidan 227 ff) att två kvinnliga teosofer - Dora van Gelder Kunz och Rukmini Devi Arundale - långt senare kanske hade kontakt med flera av "mästarna" - bland annat Moira och Koot Hoomi. Beläggen för detta är främst ett tal av Kunz, som hon höll 1955...
Om någon tycker allt detta är rena snurren har jag en viss förståelse för synpunkten.... Men Abdill låter som sagt mer övertygande när han försvarar denna egenartade föreställning - än någon annan jag sett ta upp samma tema. Allt är ju relativt.
Alltså. Jag vill inte på något sätt utesluta att Blavatsky under sitt resande kom i kontakt med "gurus" som inspirerade henne till grundandet av teosofin. Men det är en sak. Att dessa skulle ha förmågan att förflytta sig på ett klart övernaturligt sätt i rummet (och tiden?), kunna materialisera och dematerialisera sig, att de skulle vara hundratals år gamla osv.. Hmm, nej.
Det bör för övrigt nämnas att Abdill inte på något sätt tar upp den känsliga frågan om det även finns kvinnliga mästare. Blavatsky och de andra kontaktade nämner bara män, men ingen har någonsin sagt att det inte finns kvinnor.
Den frågan är nog på sätt och vis avgörande för mig. Inte för om jag kan tro på det, för det kan nog jag inte i alla fall. Utan för om jag vill tro på det.
Om det endast handlar om ett manligt "brödraskap" med övernaturliga krafter vill jag inte en sekund tro på det - hur "goda" de än må sägas vara skulle jag tycka att det var ganska så kusligt. Om det även finns kvinnor bland dem blir det lite mer tilltalande.
Då skulle jag kunna tänka mig att vilja tro på det. Mer att vilja är ändå inte att kunna.
Monday, February 27, 2017
Madame Blavatsky, Big Bang och relativitetsteorin
Om någon sorts föregripande av Big Bang-teorin kan återfinnas i Koranen, kan man också återfinna ett sådant i en betydligt mer nutida religionsbildning. Nämligen hos Helena Petrovna Blavatskys teosofi.
I The Secret Doctrine från 1889 har Blavatsky inledningsvis "citerat" från något hon kallar Dzyans sånger, som hon hävdar är en översättning av ett fem tusen år gammalt tibetanskt manuskript. Detta kan förstås på ganska så goda grunder betvivlas. Men samtidigt finns det där formuleringar som är lika anmärkningsvärda som de hos Koranen .
Det intressanta är nu att "direktcitaten" låter mer moderna än de tolkningar som Blavatsky själv gör av dessa. Det är faktiskt märkligt.
Om vi börjar med ett citat från första versen i tredje sången kan man där läsa följande, i den svenska översättningen, Den Hemliga Läran (1966: 89)*. Universum beskrivs som en moder, och vi kan läsa detta: "Modren sväller ut, vidgande sig inifrån och utåt liksom lotusknoppen". Ett expanderade universum, med andra ord.
Men när Blavatsky själv kommenterar låter det så här: "Vidgandet 'inifrån utåt' av Modren... häntyder ej på någon utvidgning från ett litet centrum eller utgångspunkt, utan betyder den obegränsade subjektivitetens utveckling till obegränsad objektivitet, utan avseende på omfång, begränsning eller utsträckning" .
Det var ju lite tråkigt. Det som i den citerade texten låter som ett föregripande av Big Bang bortförklarar Blavatsky med ett för 1800-talet mer "rationellt" resonemang.
Samma logik återfinns tidigare på sidan 64 i vers två av första sången , men då handlar det om tiden. "Tid fanns ej, ty den låg sovande i fortvarons oändliga sköte". Det låter riktigt einsteinskt - man föreställer sig när man läser detta en tillvaro utan tid, ungefär som einsteinska kosmologer föreställer sig att tiden skapades med universum och ej fanns "före" detta.
Men, nej, även här förstör Blavatsky bilden med följande "common sense"- resonemang: "Tiden är endast en illusion, alstrad av den följd av olika medvetenhetstillstånd, varav vårt medvetande utgöres under vandringen genom den eviga fortvaron, och den finnes ej där, varest intet medvetande finnes, i vilken illusionen kan frambringas, utan ligger då 'sovande'".
Det är lite märkligt. Medan Dzyans sånger föregriper både Big Bang och Einsteins bild av tiden som en objektivt existerande dimension, förtas det intrycket av Blavatskys kommentarer.
Nej, jag tror inte att det handlar om ett femtusenårigt manuskript, men man får ändå den rätt kusliga känslan att dessa "sånger" på dessa ställen föregriper föreställningar som inte fanns då The Secret Doctrine gavs ut, men att Blavatsky inte insåg detta...
Märkligt är det, precis som citatet från Koranen i mitt förra inlägg...
Referens
Den hemliga läran, H.P. Blavatsky, del ett, Stockholm 1966
---------------------------------------------------------------------------
*Jfr gärna engelska originalet, om ni nu misstänker att det handlar om en missvisande svensk översättning. Det gör det inte.
I The Secret Doctrine från 1889 har Blavatsky inledningsvis "citerat" från något hon kallar Dzyans sånger, som hon hävdar är en översättning av ett fem tusen år gammalt tibetanskt manuskript. Detta kan förstås på ganska så goda grunder betvivlas. Men samtidigt finns det där formuleringar som är lika anmärkningsvärda som de hos Koranen .
Det intressanta är nu att "direktcitaten" låter mer moderna än de tolkningar som Blavatsky själv gör av dessa. Det är faktiskt märkligt.
Om vi börjar med ett citat från första versen i tredje sången kan man där läsa följande, i den svenska översättningen, Den Hemliga Läran (1966: 89)*. Universum beskrivs som en moder, och vi kan läsa detta: "Modren sväller ut, vidgande sig inifrån och utåt liksom lotusknoppen". Ett expanderade universum, med andra ord.
Men när Blavatsky själv kommenterar låter det så här: "Vidgandet 'inifrån utåt' av Modren... häntyder ej på någon utvidgning från ett litet centrum eller utgångspunkt, utan betyder den obegränsade subjektivitetens utveckling till obegränsad objektivitet, utan avseende på omfång, begränsning eller utsträckning" .
Det var ju lite tråkigt. Det som i den citerade texten låter som ett föregripande av Big Bang bortförklarar Blavatsky med ett för 1800-talet mer "rationellt" resonemang.
Samma logik återfinns tidigare på sidan 64 i vers två av första sången , men då handlar det om tiden. "Tid fanns ej, ty den låg sovande i fortvarons oändliga sköte". Det låter riktigt einsteinskt - man föreställer sig när man läser detta en tillvaro utan tid, ungefär som einsteinska kosmologer föreställer sig att tiden skapades med universum och ej fanns "före" detta.
Men, nej, även här förstör Blavatsky bilden med följande "common sense"- resonemang: "Tiden är endast en illusion, alstrad av den följd av olika medvetenhetstillstånd, varav vårt medvetande utgöres under vandringen genom den eviga fortvaron, och den finnes ej där, varest intet medvetande finnes, i vilken illusionen kan frambringas, utan ligger då 'sovande'".
Det är lite märkligt. Medan Dzyans sånger föregriper både Big Bang och Einsteins bild av tiden som en objektivt existerande dimension, förtas det intrycket av Blavatskys kommentarer.
Nej, jag tror inte att det handlar om ett femtusenårigt manuskript, men man får ändå den rätt kusliga känslan att dessa "sånger" på dessa ställen föregriper föreställningar som inte fanns då The Secret Doctrine gavs ut, men att Blavatsky inte insåg detta...
Märkligt är det, precis som citatet från Koranen i mitt förra inlägg...
Referens
Den hemliga läran, H.P. Blavatsky, del ett, Stockholm 1966
---------------------------------------------------------------------------
*Jfr gärna engelska originalet, om ni nu misstänker att det handlar om en missvisande svensk översättning. Det gör det inte.
Sunday, February 26, 2017
Koranen och Big Bang-teorin
Plasmakosmologen Eric J Lerner som förespråkar ett icke-expanderande universum är ju inte muslim. Han är snarare dialektisk materialist.
Förmodligen är hans Big Bang-kritiska plasmakosmologiska kollegor inte heller muslimer.
Om de hade varit det skulle de få problem med en koranvers. Nämligen 51:47.
Där kan man läsa detta: “Vi har byggt världsalltet och gett det en fast struktur, och förvisso är det Vi som utvidgar det.”
"Vi" syftar här alltså på... Gud.
"Utvidgar" ska vara en alldeles riktig översättning. Det har funnits tidigare översättningar i historien, före Big Bang-teorin, där man skrev något annat i stället för utvidgar. Utvidgar såg så pinsamt ut- inte kunde universum utvidga sig.
Men när denna åsikt idag måste beskrivas som ett vetenskapligt konsensus (för nästan alla utom vissa plasmakosmologer) är det ju för muslimer alldeles förträffligt att det står just så i Koranen ...
Och, ja, lite märkligt är det ju. Kan man kanske säga.
Förmodligen är hans Big Bang-kritiska plasmakosmologiska kollegor inte heller muslimer.
Om de hade varit det skulle de få problem med en koranvers. Nämligen 51:47.
Där kan man läsa detta: “Vi har byggt världsalltet och gett det en fast struktur, och förvisso är det Vi som utvidgar det.”
"Vi" syftar här alltså på... Gud.
"Utvidgar" ska vara en alldeles riktig översättning. Det har funnits tidigare översättningar i historien, före Big Bang-teorin, där man skrev något annat i stället för utvidgar. Utvidgar såg så pinsamt ut- inte kunde universum utvidga sig.
Men när denna åsikt idag måste beskrivas som ett vetenskapligt konsensus (för nästan alla utom vissa plasmakosmologer) är det ju för muslimer alldeles förträffligt att det står just så i Koranen ...
Och, ja, lite märkligt är det ju. Kan man kanske säga.
Wednesday, February 8, 2017
New Age-föreställningar om sumererna och mayafolket
Jag håller på att titta lite på några av de saker som intresserade mig redan som sju-åttaåring. Som de äldsta historiska kulturerna i Mellanöstern, framförallt de i Mesopotamien.
När jag gör det kan jag inte låta bli att tänka på hur dessa idag behandlas i olika typer av New Age-fantasier, som idag är vitt spridda på nätet. Det är intressant att se hur dessa kulturer behandlas; det är också intressant att jämföra med hur Mayakulturen behandlas i New Age-sammanhang.
Det finns ett gemensamt drag i de spridda New Age-föreställningarna om sumererna och Mayakulturen. De anses båda ha suttit på djupa kunskaper om universum, solsystemet, och vår galax. Kunskaper som vida ska ha överskridit våra egna.
Samtidigt finns det också ofta en skillnad i hur de behandlas. Medan sumererna demoniseras, och anses ha styrts av onda utomjordingar, så idealiseras Mayakulturen. Den ska ha suttit på en djup kosmisk visdom, och kunnat förutse universums framtida utveckling.
När föreställningar om den (icke-existerande) planeten Nibiru blev populära för ett antal år sedan förtätades Maya- och Sumermyter i en enda föreställning. Sumerer, och babylonier, skulle ha förutsett att planeten Nibiru, som sades ha en elliptisk omloppsbana runt solen och passera solsystemet en gång varje 3.600 år, skulle komma in i solsystemet 2012, och komma närmast solen den 21 december detta år.
Detta var också datumet för mayakalenderns påstådda slut, och så var så att säga säcken hopknuten. Sumererna hade förutsett Nibirus ankomst 2012, och Mayakulturen hade förutsett tidens slut 2012. Alltså kommer katastrofala händelser att ske detta år.
Nåväl, ingetdera hände - Nibiru kom inte, och inga osedvanliga katastrofer inträffade 2012. End of story?
Nej, för New Age-fantaster ger inte upp så lätt. Ett eller annat bakslag påverkar inte deras varianter av ”alternativa fakta”.
Idag är det (exempelvis) i stora kretsar ett etablerat "alternativt" faktum att den sumeriska gudaförsamlingen Annunaki var (onda) rymdmänniskor som via sumererna spred ondskan in i vår värld. Sumererna dyrkade rymdmänniskor och var deras slavar.
På samma sätt "vet” ju många i dessa kretsar om att Mayakulturen visste att vi snart närmar oss vår galax mittplan och detta kommer att få avgörande konsekvenser för oss alla.
För att nu bara ta två "alternativa " New Age-"fakta".
Men får lust att ställa sig mitt i New Age-församlingen och stillsamt påpeka några verkliga fakta. Både sumerer och mayafolk trodde att jorden var platt, och att stjärnorna var fästa på ett valv som roterade runt jordskivan. De hade inga kunskaper om att Vintergatan var en galax, och att vi levde i den. De kände inte till några andra planeter än Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus. Och, nej, de visste ju inte heller om att Tellus-Jorden var en planet....
Vad gäller sumererna finns det inte ens en antydan i deras skrifter om att gudarna kom från andra planeter. Däremot trodde sumererna och deras efterföljare att en del av gudarna var planeter och att deras ställning på himlavalvet påverkade oss på olika sätt.
Så blev till exempel Venus i spekulationen efter ett tag lika med gudinnan Inanna/Ishtar, och hennes position på himlavalvet ansågs kunna påverka människorna på olika sätt. Detta skapade en form av paradox: å ena sidan var Innana/Ishtar en mäktig, och ja, ofta egenmäktig, gudinna, å andra kunde hennes rörelser förutses av astronomer /astrologer. På detta sätt fick vi en närmast ohållbar situation - själva tron var inbäddad i inbyggda paradoxer som inte var mindre är de som man ofta kan se i dagens "moderna" religioner.
Det kanske förresten inte är så konstigt att en del New Age-inspirerade människor idag verkar gilla Donald Trump. Trots allt var ju New Age långt före honom i att konstruera alternativa fakta och alternativa verkligheter.
Men - för att bli lite off topic - att Trump ska befria mänskligheten från Annunaki/ Illuminati/ reptilerna och/ eller "världsregeringen" är en föreställning lika delirisk som att Nibiru skulle utrota nio tiondelar av alla människor 2012. Trumpregimen är en del av den härskande klassen, och en ovanligt reaktionär sådan. Hans regim inleder inte en period av kamp mot de härskande eliterna utan fördjupar kampen mot de fattiga och förryckta i USA och resten av världen. Och mot klimatet...
Men för att gå tillbaks där jag började. New Age-fantasier om tidiga historiska (och förhistoriska) kulturer är ett intressant ämne, som jag ska försöka återkomma till...
När jag gör det kan jag inte låta bli att tänka på hur dessa idag behandlas i olika typer av New Age-fantasier, som idag är vitt spridda på nätet. Det är intressant att se hur dessa kulturer behandlas; det är också intressant att jämföra med hur Mayakulturen behandlas i New Age-sammanhang.
Det finns ett gemensamt drag i de spridda New Age-föreställningarna om sumererna och Mayakulturen. De anses båda ha suttit på djupa kunskaper om universum, solsystemet, och vår galax. Kunskaper som vida ska ha överskridit våra egna.
Samtidigt finns det också ofta en skillnad i hur de behandlas. Medan sumererna demoniseras, och anses ha styrts av onda utomjordingar, så idealiseras Mayakulturen. Den ska ha suttit på en djup kosmisk visdom, och kunnat förutse universums framtida utveckling.
När föreställningar om den (icke-existerande) planeten Nibiru blev populära för ett antal år sedan förtätades Maya- och Sumermyter i en enda föreställning. Sumerer, och babylonier, skulle ha förutsett att planeten Nibiru, som sades ha en elliptisk omloppsbana runt solen och passera solsystemet en gång varje 3.600 år, skulle komma in i solsystemet 2012, och komma närmast solen den 21 december detta år.
Detta var också datumet för mayakalenderns påstådda slut, och så var så att säga säcken hopknuten. Sumererna hade förutsett Nibirus ankomst 2012, och Mayakulturen hade förutsett tidens slut 2012. Alltså kommer katastrofala händelser att ske detta år.
Nåväl, ingetdera hände - Nibiru kom inte, och inga osedvanliga katastrofer inträffade 2012. End of story?
Nej, för New Age-fantaster ger inte upp så lätt. Ett eller annat bakslag påverkar inte deras varianter av ”alternativa fakta”.
Idag är det (exempelvis) i stora kretsar ett etablerat "alternativt" faktum att den sumeriska gudaförsamlingen Annunaki var (onda) rymdmänniskor som via sumererna spred ondskan in i vår värld. Sumererna dyrkade rymdmänniskor och var deras slavar.
På samma sätt "vet” ju många i dessa kretsar om att Mayakulturen visste att vi snart närmar oss vår galax mittplan och detta kommer att få avgörande konsekvenser för oss alla.
För att nu bara ta två "alternativa " New Age-"fakta".
Men får lust att ställa sig mitt i New Age-församlingen och stillsamt påpeka några verkliga fakta. Både sumerer och mayafolk trodde att jorden var platt, och att stjärnorna var fästa på ett valv som roterade runt jordskivan. De hade inga kunskaper om att Vintergatan var en galax, och att vi levde i den. De kände inte till några andra planeter än Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus. Och, nej, de visste ju inte heller om att Tellus-Jorden var en planet....
Vad gäller sumererna finns det inte ens en antydan i deras skrifter om att gudarna kom från andra planeter. Däremot trodde sumererna och deras efterföljare att en del av gudarna var planeter och att deras ställning på himlavalvet påverkade oss på olika sätt.
Så blev till exempel Venus i spekulationen efter ett tag lika med gudinnan Inanna/Ishtar, och hennes position på himlavalvet ansågs kunna påverka människorna på olika sätt. Detta skapade en form av paradox: å ena sidan var Innana/Ishtar en mäktig, och ja, ofta egenmäktig, gudinna, å andra kunde hennes rörelser förutses av astronomer /astrologer. På detta sätt fick vi en närmast ohållbar situation - själva tron var inbäddad i inbyggda paradoxer som inte var mindre är de som man ofta kan se i dagens "moderna" religioner.
Det kanske förresten inte är så konstigt att en del New Age-inspirerade människor idag verkar gilla Donald Trump. Trots allt var ju New Age långt före honom i att konstruera alternativa fakta och alternativa verkligheter.
Men - för att bli lite off topic - att Trump ska befria mänskligheten från Annunaki/ Illuminati/ reptilerna och/ eller "världsregeringen" är en föreställning lika delirisk som att Nibiru skulle utrota nio tiondelar av alla människor 2012. Trumpregimen är en del av den härskande klassen, och en ovanligt reaktionär sådan. Hans regim inleder inte en period av kamp mot de härskande eliterna utan fördjupar kampen mot de fattiga och förryckta i USA och resten av världen. Och mot klimatet...
Men för att gå tillbaks där jag började. New Age-fantasier om tidiga historiska (och förhistoriska) kulturer är ett intressant ämne, som jag ska försöka återkomma till...
Wednesday, December 14, 2016
Nyhedniskt inlägg i Luciadebatten
I Upsala Nya Tidning kan man ta del av ett inlägg av två medlemmar i Samfundet Forn Sed. Det handlar om debatten om vem som ska få vara Lucia och de påpekar helt riktigt att Luciafirandet har hedniska rötter och att nästan det enda i vårt Luciafirande som anknyter till just helgonet Lucia är själva namnet.
De inleder med att hårt ta avstånd mot den otäcka kampanj vi har sett den senaste tiden:
"I år är det särskilt otäckt hur människor har uttalat sig om ett barn, de hätska kommentarerna i olika nättrådar berör helt förståeligt många mycket djupt.
Det är osannolikt att det skulle gå att nå fram till en vettig diskussion med dem som tar på sig rätten att uttala sig på det sättet om barn, men det finns andra som kan vara öppna för resonemang."
Därefter visar de att det inte finns en "svensk" tradition runt firandet utan att det finns många traditioner, och att det är upp till var och en att välja hur hen vill fira Lucia.
Samfundet Forn Sed hette förut Sveriges Asatrosamfund, och är den största gruppen i dag som anknyter till fornnordisk religion. Den är dessutom ganska så sympatisk, man skulle kanske kunna säga "politiskt korrekt". Det finns andra grupper i Sverige som anknyter till den fornnordiska religionen som är betydligt mer tvivelaktiga, och som flirtar med rasistiska stämningar.
Det har nu aldrig Samfundet Forn Sed/Sveriges Asatrosamfund gjort, men i början av sin existens tvingades de att hårt avgränsa sig mot och ta avstånd mot just sådana grupper.
Deras artikel är klart läsvärd.
De inleder med att hårt ta avstånd mot den otäcka kampanj vi har sett den senaste tiden:
"I år är det särskilt otäckt hur människor har uttalat sig om ett barn, de hätska kommentarerna i olika nättrådar berör helt förståeligt många mycket djupt.
Det är osannolikt att det skulle gå att nå fram till en vettig diskussion med dem som tar på sig rätten att uttala sig på det sättet om barn, men det finns andra som kan vara öppna för resonemang."
Därefter visar de att det inte finns en "svensk" tradition runt firandet utan att det finns många traditioner, och att det är upp till var och en att välja hur hen vill fira Lucia.
Samfundet Forn Sed hette förut Sveriges Asatrosamfund, och är den största gruppen i dag som anknyter till fornnordisk religion. Den är dessutom ganska så sympatisk, man skulle kanske kunna säga "politiskt korrekt". Det finns andra grupper i Sverige som anknyter till den fornnordiska religionen som är betydligt mer tvivelaktiga, och som flirtar med rasistiska stämningar.
Det har nu aldrig Samfundet Forn Sed/Sveriges Asatrosamfund gjort, men i början av sin existens tvingades de att hårt avgränsa sig mot och ta avstånd mot just sådana grupper.
Deras artikel är klart läsvärd.
Saturday, November 19, 2016
Rosaleen Norton, skräckromantik och religion
Jag skrev 1998 en lic-uppsats som hette Lagen och dess profet: Aleister Crowley, thelema och satanismen. Den har utsatts för mycket kritik, både saklig och osaklig. Jag skulle skrivit den på ett helt annat sätt om jag hade skrivit den nu.
På sidan 116 hade jag några rader om den australiska ockultisten Rosaleen Norton (1917-79). Där skrev jag följande.
"Många personer som i dag kanske skulle definiera sig som satanister föredrog före 60-talet att karakterisera sig på andra sätt. Ett exempel är den australiska konstnären och ockultisten Rosaleen Norton, som offentligt förklarade sig vara 'Pan-dyrkare' i 50-talets Australien, men vars ockulta konst och diktning pekar mot en satanistisk begreppsvärld mer än något annat. I hennes konst kan man finna såväl inverterade pentagram med djävulsbilder insprängda som andra satanliknande bilder - några döpta till 'Pan'" .
Sedan följer en referens till Nevill Drurys bok "Pan´s Daughter: The Magical World of Rosaleen Norton" .
2006 var jag i ett tillstånd av panikångest och slängde de flesta av mina böcker. Detta var en av dem. Men just denna insåg jag efter några år att jag gärna skulle vilja titta på igen. Så nu har jag införskaffat ett nytt exemplar av den (dvs av versionen från 1988 i pocket 1993; det ser ut att ha kommit en utvidgad version senare).
Idag har jag läst ut den. Väl att märka läst ut den - inte läst om den... För jag inser att när jag skrev lic-uppsatsen läste jag den aldrig. Jag tittade endast på bilderna och läste små stycken här och var.
Det var nu inte så jag brukade göra då. De flesta referenser i lic-uppsatsen hade jag faktiskt läst, och ganska så noga. Men just den här hade jag nästan inte läst alls. Jag skäms lite, och undrar också varför.
Den teori om Norton som jag förde fram i uppsatsen var i och för sig inte helt orimlig. Till och med Church of Satans grundare Anton LaVey har vid något tillfälle skrivit att det innan han gjorde "satanism" till något någorlunda rumsrent fanns personer som hade sympatier med "Satan" som figur som ersatte denna med Pan. De har ju båda horn, och har båda vad man brukar kalla ett satyrliknande utseende.
Och Nortons bildspråk liknar inte något snällt New Age-igt. Pan och andra entiteter målas på ett sätt som många skulle uppfatta som mörkt, mardrömslikt. Norton förklarade sig också ha kontakt med andra entiteter än Pan - förutom en grekisk gudinna som Hekate, och egenhändiga fantasifigurer som Werplon och "the Jester", även Lilith och - Lucifer. Så associationen till satanism var inte helt tagen ur luften.
Å andra sidan relaterade jag inte den till min egen (i och för sig ganska problematiska) satanismdefinition jag använde i uppsatsen. Det räckte för mig då att se bilder på pentagram och en djävulsiiknande Pan-figur för att lansera hypotesen.
Men när jag nu läst ut boken, och dessutom inte längre är lika intresserad av frågan om vilka som kan definieras som satanister eller inte - reagerar jag lita annorlunda.
Norton hade sedan ung ett väldokumenterat intresserad av Howard Philips Lovecraft. Lovecraft hade som specialitet att med en serie av förstärkande adjektiv beskriva "onämnbara", monstruösa, "förruttnade" ohyggliga väsen. Jag minns när jag först läste Lovecraft-antologin Skräckens Labyrinter i januari 1976. Vad som slog mig med den då var att man nästan fick känslan av att han gjorde just det monstruösa, det fula, det motbjudande, - till något närmast heligt. Det var något som många av karaktärerna i hans berättelser faktiskt drogs till, längtade till.
Samma intryck får man när man ser Nortons bilder. De är skräck, men ändå förföriska. De är fula, men ändå vackra. Många av dem skulle nog leda till rena ångestattacker för kanske 90 procent av alla vuxna, om de fick se dem - i drömmen, för att inte tala om i en intensiv vision (och ännu värre hallucination) i vaket tillstånd.
Vad som gäller vuxna borde än mer gälla barn. Om jag inte läst det jag nu läst om Norton skulle jag kanske säga att jag trodde att det gällde hundra procent av alla barn. Men nu skrivs det om Norton att hon redan som barn upplevde de entiteter som hon skildrar i sina målningar och att dessa fick henne - att uppleva trygghet. Om det nu är sant, och inte en vuxen efterrationalisering från hennes sida, måste hon ha varit ett ovanligt barn.
Hon var alltså inte endast konstnär utan blev efter ett tag också "häxa" och praktiserade ockultism. Exakt vad som försiggick under ritualerna framgår inte av boken, och inte heller exakt hur hennes världbild såg ut. Men det finns ett förunderligt brev hon skrev till CS Lewis, som är återgivet i boken. Hon hade synpunkter på hans SF-trilogi, och använde sig av en svårsmält ockult terminologi som han förmodligen (lika lite som jag) förstod ett skvatt av. Han svarade tydligen aldrig. Kanske gjorde den hängivet kristne CS Lewis korstecken efter att ha läst brevet... och innan han slängde det.
Mina korta rader i lic-uppsatsen ser jag idag nog som fyrkantiga. Om hon "egentligen" dyrkade "Pan" eller "Satan" ser jag som mindre intressant. Det väsentliga är att hon på något sätt fick en inre styrka av en nattlik skuggvärld, av att tycka sig ha kontakt med (för de flesta) lätt bisarra ”mörka” väsen.
Eller som det står på sidan 112: "The vision of Rosaleen Norton is one of Night: she dislikes any of the stereotypes of beauty and finds the 'Daylight' world in general does not make good subject matter". Det är nu inte ett uttalande från någon annan om henne. Det är Rosaleen själv som skriver om sig själv - i tredje person.
Hon föddes i en höststorm den 2 oktober 1917. Enligt henne själv kan det ha varit orsaken till att hon hela sitt liv sedan drogs till mörkret.
Hon dog den 5 december 1979. Några dagar innan hon dog lär hon ha sagt. "I came into the world bravely; I´ll go out bravely".
Liksom Lovecraft fann hon uppenbarligen en trygghet i det "mörka", det "onämnbara", det som andra uppfattar som "kusligt". Och oavsett hur man ska definiera hennes säregna "religion" finns det inget som tyder på att hon i praktiken gjorde speciellt "ondskefulla" saker (om man inte räknar in att hon då och då fuskade med skademagi, förstås, men det gör i alla fall inte jag, skeptiker som jag är).
Jag har läst boken, tittat på bilderna - både de på henne och hennes konst. Jag märker att jag får sympatier för henne. Min psykodynamiska bias gör dessutom att jag tänker mig att hon hade en traumatisk barndom. I så fall hittade hon kanske en nisch där hon kunde hantera den.
Må hon vila i frid.
Avslutningsvis. Om jag hade skrivit lic-uppsatsen idag hade jag inte skrivit det stycke om henne jag inledningsvis citerade. I alla fall inte på det sättet.
På sidan 116 hade jag några rader om den australiska ockultisten Rosaleen Norton (1917-79). Där skrev jag följande.
"Många personer som i dag kanske skulle definiera sig som satanister föredrog före 60-talet att karakterisera sig på andra sätt. Ett exempel är den australiska konstnären och ockultisten Rosaleen Norton, som offentligt förklarade sig vara 'Pan-dyrkare' i 50-talets Australien, men vars ockulta konst och diktning pekar mot en satanistisk begreppsvärld mer än något annat. I hennes konst kan man finna såväl inverterade pentagram med djävulsbilder insprängda som andra satanliknande bilder - några döpta till 'Pan'" .
Sedan följer en referens till Nevill Drurys bok "Pan´s Daughter: The Magical World of Rosaleen Norton" .
2006 var jag i ett tillstånd av panikångest och slängde de flesta av mina böcker. Detta var en av dem. Men just denna insåg jag efter några år att jag gärna skulle vilja titta på igen. Så nu har jag införskaffat ett nytt exemplar av den (dvs av versionen från 1988 i pocket 1993; det ser ut att ha kommit en utvidgad version senare).
Idag har jag läst ut den. Väl att märka läst ut den - inte läst om den... För jag inser att när jag skrev lic-uppsatsen läste jag den aldrig. Jag tittade endast på bilderna och läste små stycken här och var.
Det var nu inte så jag brukade göra då. De flesta referenser i lic-uppsatsen hade jag faktiskt läst, och ganska så noga. Men just den här hade jag nästan inte läst alls. Jag skäms lite, och undrar också varför.
Den teori om Norton som jag förde fram i uppsatsen var i och för sig inte helt orimlig. Till och med Church of Satans grundare Anton LaVey har vid något tillfälle skrivit att det innan han gjorde "satanism" till något någorlunda rumsrent fanns personer som hade sympatier med "Satan" som figur som ersatte denna med Pan. De har ju båda horn, och har båda vad man brukar kalla ett satyrliknande utseende.
Och Nortons bildspråk liknar inte något snällt New Age-igt. Pan och andra entiteter målas på ett sätt som många skulle uppfatta som mörkt, mardrömslikt. Norton förklarade sig också ha kontakt med andra entiteter än Pan - förutom en grekisk gudinna som Hekate, och egenhändiga fantasifigurer som Werplon och "the Jester", även Lilith och - Lucifer. Så associationen till satanism var inte helt tagen ur luften.
Å andra sidan relaterade jag inte den till min egen (i och för sig ganska problematiska) satanismdefinition jag använde i uppsatsen. Det räckte för mig då att se bilder på pentagram och en djävulsiiknande Pan-figur för att lansera hypotesen.
Men när jag nu läst ut boken, och dessutom inte längre är lika intresserad av frågan om vilka som kan definieras som satanister eller inte - reagerar jag lita annorlunda.
Norton hade sedan ung ett väldokumenterat intresserad av Howard Philips Lovecraft. Lovecraft hade som specialitet att med en serie av förstärkande adjektiv beskriva "onämnbara", monstruösa, "förruttnade" ohyggliga väsen. Jag minns när jag först läste Lovecraft-antologin Skräckens Labyrinter i januari 1976. Vad som slog mig med den då var att man nästan fick känslan av att han gjorde just det monstruösa, det fula, det motbjudande, - till något närmast heligt. Det var något som många av karaktärerna i hans berättelser faktiskt drogs till, längtade till.
Samma intryck får man när man ser Nortons bilder. De är skräck, men ändå förföriska. De är fula, men ändå vackra. Många av dem skulle nog leda till rena ångestattacker för kanske 90 procent av alla vuxna, om de fick se dem - i drömmen, för att inte tala om i en intensiv vision (och ännu värre hallucination) i vaket tillstånd.
Vad som gäller vuxna borde än mer gälla barn. Om jag inte läst det jag nu läst om Norton skulle jag kanske säga att jag trodde att det gällde hundra procent av alla barn. Men nu skrivs det om Norton att hon redan som barn upplevde de entiteter som hon skildrar i sina målningar och att dessa fick henne - att uppleva trygghet. Om det nu är sant, och inte en vuxen efterrationalisering från hennes sida, måste hon ha varit ett ovanligt barn.
Hon var alltså inte endast konstnär utan blev efter ett tag också "häxa" och praktiserade ockultism. Exakt vad som försiggick under ritualerna framgår inte av boken, och inte heller exakt hur hennes världbild såg ut. Men det finns ett förunderligt brev hon skrev till CS Lewis, som är återgivet i boken. Hon hade synpunkter på hans SF-trilogi, och använde sig av en svårsmält ockult terminologi som han förmodligen (lika lite som jag) förstod ett skvatt av. Han svarade tydligen aldrig. Kanske gjorde den hängivet kristne CS Lewis korstecken efter att ha läst brevet... och innan han slängde det.
Mina korta rader i lic-uppsatsen ser jag idag nog som fyrkantiga. Om hon "egentligen" dyrkade "Pan" eller "Satan" ser jag som mindre intressant. Det väsentliga är att hon på något sätt fick en inre styrka av en nattlik skuggvärld, av att tycka sig ha kontakt med (för de flesta) lätt bisarra ”mörka” väsen.
Eller som det står på sidan 112: "The vision of Rosaleen Norton is one of Night: she dislikes any of the stereotypes of beauty and finds the 'Daylight' world in general does not make good subject matter". Det är nu inte ett uttalande från någon annan om henne. Det är Rosaleen själv som skriver om sig själv - i tredje person.
Hon föddes i en höststorm den 2 oktober 1917. Enligt henne själv kan det ha varit orsaken till att hon hela sitt liv sedan drogs till mörkret.
Hon dog den 5 december 1979. Några dagar innan hon dog lär hon ha sagt. "I came into the world bravely; I´ll go out bravely".
Liksom Lovecraft fann hon uppenbarligen en trygghet i det "mörka", det "onämnbara", det som andra uppfattar som "kusligt". Och oavsett hur man ska definiera hennes säregna "religion" finns det inget som tyder på att hon i praktiken gjorde speciellt "ondskefulla" saker (om man inte räknar in att hon då och då fuskade med skademagi, förstås, men det gör i alla fall inte jag, skeptiker som jag är).
Jag har läst boken, tittat på bilderna - både de på henne och hennes konst. Jag märker att jag får sympatier för henne. Min psykodynamiska bias gör dessutom att jag tänker mig att hon hade en traumatisk barndom. I så fall hittade hon kanske en nisch där hon kunde hantera den.
Må hon vila i frid.
Avslutningsvis. Om jag hade skrivit lic-uppsatsen idag hade jag inte skrivit det stycke om henne jag inledningsvis citerade. I alla fall inte på det sättet.
Monday, October 31, 2016
Mänskligt om satanism
Ett annat "klassiskt" program om satanism var detta, som sändes den 27 januari 1997 - i serien Mänskligt som gick i TV 3.
Jag var med i programmet och kom med en kort kommentar 15.14 - 16.07.
Det är intressant att se sådana inslag så här långt senare. I efterhand har det talats om den tiden som en period av "satanistpanik" men som framgår av programmet var det inte en irrationell skräck som byggde på rena fantasier. Den byggde ofta på konkreta händelser - även helt entydigt bevisade sådana.
Jag var med i programmet och kom med en kort kommentar 15.14 - 16.07.
Det är intressant att se sådana inslag så här långt senare. I efterhand har det talats om den tiden som en period av "satanistpanik" men som framgår av programmet var det inte en irrationell skräck som byggde på rena fantasier. Den byggde ofta på konkreta händelser - även helt entydigt bevisade sådana.
Saturday, October 29, 2016
När jag intervjuades i Taxi om satanism
En dag i mars 1996 kontaktades jag av SVT. Det var från programmet Taxi som ville intervjua mig i ett program om satanism. Jag tackade ja, och intervjuades sedan där, av Lotta Bromé. Programmet sändes den 4 april 1996.
Det kom att bli den första gången som jag intervjuades i media om det ämnet. Det kom sammanlagt att bli kanske sex intervjuer i TV, och kanske sex i radio.
Bakgrunden var att jag höll på att skriva en lic-uppsats om det ämnet. Den lades slutligen fram, och godkändes, den 24 april 1998.
På sätt och vis var jag då under en kort period lite av en offentlig person. Det hände att folk hälsade på gatan och frågade om det var jag som de hade sett i TV.
Det ledde också till att jag blev angripen lite här och där. På nätet finns fortfarande en del av dessa angrepp kvar, bland annat en absurd tråd på Flashback, där jag tillskrivs både åsikter som jag inte har, karaktärsegenskaper som jag hoppas att jag inte har, och rent ihopfantiserade handlingar - och grovt förvrängda uttalanden.
Däremot blev jag aldrig hotad av satanister, vilket jag faktiskt hade befarat att jag skulle bli. Det närmaste detta som jag "drabbades" av var ett konstigt mail någon vecka efter att min lic-uppsats hade godkänts - från någon som kallade sig Belial, som sade att ett antal namngivna demoner skulle attackera och döda mig. När jag googlade på namnen visade det sig att de var demoner som endast förekom i rollspel, så jag antog att jag ofrivilligt hade blivit en del av ett sådant.
Det kunde knappast ses som ett hot, och jag skrev ett skämtsamt svar till Belial, där jag tackade för upplysningen. Hen hörde sedan aldrig av sig.
Programmet ifråga ligger numera på You Tube i två versioner. Det är värt att se - det tar upp saker som för det mesta är bortglömt idag.
Det kan ses i sin helhet här.
Nu finns det i denna You Tube-version ett störande biljud, som kan vara lite irriterande. På You Tube finns samma program utan biljud, men uppdelat i tre delar. Här kan man se första , andra och tredje delen.
Om någon till äventyrs, utan biljud, bara vill kolla in hur just jag gör bort mig (?) kan hen gå till del två i den uppdelade versionen och lyssna från 0.32 till 3.46.
Den som föredrar en version av hur jag gör bort mig med biljud kan ju se på versionen där programmet sänds i sin helhet, mellan 10.50 och 14.05.
En person som verkar tyckt att jag just gjorde bort mig skrev förresten så här i en kommentar på bloggen Jag vill vara farlig:
"Erik Rodenborg gjorde bort sig inför hela svenska folket i programmet Taxi i Sveriges television. Uppträdde där som en konspirationshysterisk mupp som inte ens kunde uttala Aleister Crowleys namn rätt."
Jag fick, som ni kan se, in ett svar på kommentaren, men brydde mig inte om att kommentera just dess korta "recension" av vad jag sa i Taxi.
Det kom att bli den första gången som jag intervjuades i media om det ämnet. Det kom sammanlagt att bli kanske sex intervjuer i TV, och kanske sex i radio.
Bakgrunden var att jag höll på att skriva en lic-uppsats om det ämnet. Den lades slutligen fram, och godkändes, den 24 april 1998.
På sätt och vis var jag då under en kort period lite av en offentlig person. Det hände att folk hälsade på gatan och frågade om det var jag som de hade sett i TV.
Det ledde också till att jag blev angripen lite här och där. På nätet finns fortfarande en del av dessa angrepp kvar, bland annat en absurd tråd på Flashback, där jag tillskrivs både åsikter som jag inte har, karaktärsegenskaper som jag hoppas att jag inte har, och rent ihopfantiserade handlingar - och grovt förvrängda uttalanden.
Däremot blev jag aldrig hotad av satanister, vilket jag faktiskt hade befarat att jag skulle bli. Det närmaste detta som jag "drabbades" av var ett konstigt mail någon vecka efter att min lic-uppsats hade godkänts - från någon som kallade sig Belial, som sade att ett antal namngivna demoner skulle attackera och döda mig. När jag googlade på namnen visade det sig att de var demoner som endast förekom i rollspel, så jag antog att jag ofrivilligt hade blivit en del av ett sådant.
Det kunde knappast ses som ett hot, och jag skrev ett skämtsamt svar till Belial, där jag tackade för upplysningen. Hen hörde sedan aldrig av sig.
Programmet ifråga ligger numera på You Tube i två versioner. Det är värt att se - det tar upp saker som för det mesta är bortglömt idag.
Det kan ses i sin helhet här.
Nu finns det i denna You Tube-version ett störande biljud, som kan vara lite irriterande. På You Tube finns samma program utan biljud, men uppdelat i tre delar. Här kan man se första , andra och tredje delen.
Om någon till äventyrs, utan biljud, bara vill kolla in hur just jag gör bort mig (?) kan hen gå till del två i den uppdelade versionen och lyssna från 0.32 till 3.46.
Den som föredrar en version av hur jag gör bort mig med biljud kan ju se på versionen där programmet sänds i sin helhet, mellan 10.50 och 14.05.
En person som verkar tyckt att jag just gjorde bort mig skrev förresten så här i en kommentar på bloggen Jag vill vara farlig:
"Erik Rodenborg gjorde bort sig inför hela svenska folket i programmet Taxi i Sveriges television. Uppträdde där som en konspirationshysterisk mupp som inte ens kunde uttala Aleister Crowleys namn rätt."
Jag fick, som ni kan se, in ett svar på kommentaren, men brydde mig inte om att kommentera just dess korta "recension" av vad jag sa i Taxi.
Saturday, October 8, 2016
Ellen Key, Kata Dalström - och Annie Besant
Om lite mer än en vecka ska jag till ett seminarium som ska handla om hur Ellen Key påverkades av Annie Besant. Eller så har jag fattat det.
Ellen Key sägs ofta ha varit buddhistiskt influerad, men om jag går efter lite förhandsskvaller om seminariet ska hon egentligen ha varit influerad av just Annie Besant.
Det förvånar mig inte. För några år sedan upptäckte jag nämligen att precis samma sak gällde Kata Dalström. Hon satt i ledningen för Sveriges kommunistiska parti och kom under attack 1923 för sina "religiösa avvikelser". Dessa brukar ofta uppfattas som buddhistiska men om man läser Katas egen pamflett i frågan inser man att det som verkligen influerade henne var Annie Besants variant av teosofi.
Nu ligger teosofin sakligt sett närmare hinduismen än buddhismen så egentligen är det nog fel att tala om buddhism i sammanhanget. Det ska bli spännande att se vad som sägs om Ellen Key.
Annie Besant tillhör mina favoriter bland ledarna för religiösa rörelser. Jag vet inte exakt varför hon gör det, men faktum är att jag till och med drömde om henne för ungefär ett och ett halvt år sedan. Jag drömde att hon dök upp och förklarade att hon efter sin död blivit en del av ett hemligt "syskonskap" som man kunde få kontakt med.
Egentligen talade hon själv, i slutet av 1800- och början av 1900-talet, i anslutning till Madame Blavatsky, om ett hemlig "brödraskap", men i drömmen var hon ju själv en del av ett sådant, och då är det lämpligare att tala om "syskonskap". Och drömmen, nej, jag tror tyvärr inte att det var en sanndröm, men hoppas kan man ju alltid....
Besants betydelse ligger till stor del i att hon lyckades göra teosofin mindre sekteristisk, och kunde integrera den bättre i den tidens motsvarigheter till New Age-miljöer. På så sätt har den del av teosofin som hon mer eller mindre formade, som brukar kallas TS Adyar, blivit mer öppen, och odogmatisk, än sina rivaler. Man kan jämföra med de främsta konkurrenterna i TS Pasadena, som idag ser ut som en stelnad sekt, vars publikationer ter sig betydligt mer verklighetsfrämmande än TS Adyars. I alla fall i mina ögon.
I detta arbete samarbetade hon nära med en viss Charles Webster Leadbeater, som dock, i motsats till Besant, verkar ha varit ganska så osympatisk som person. För att nu uttrycka det lite försiktigt.
Men denna ledarduo lyckades efter ett tag ändå tona ner några av de för den breda ockulta miljön mer osmältbara delarna av Blavatskys lära, som dess stenhårda fördömande av spiritismen. De bedrev dessutom en sorts "entrism" i katolska utbrytargrupper, och fick på så sätt under en lång tid en dominerande ställning i den märkliga "liberalkatolska " rörelsen. De (eller i alla fall Besant) lyckades också hantera TA Adyars största kris - brytningen med Krishnamurti - så smidigt att det inte krossade organisationen, trots att risken för det ett tag nog var ganska stor...
Själv vill jag säga, inte att jag "tror" på Annie Besant, men att mycket av det hon skriver är så sympatiskt att jag faktiskt skulle vilja tro på det. Men min skepticism är så stor att jag aldrig lyckats förvandla denna önskan till en riktig tro... Om nu mot förmodan den märkliga drömmen var en sanndröm i alla fall, kan man ju hoppas att det Stora Syskonskapet kan bota mig från denna irriterade skepsis. ;-)
Men sånt händer ju aldrig mig. Därför har jag - på gott och ont - aldrig lyckats gå med i någon spännande sekt, utan endast ständigt ställt samma tröttande fråga: Hur vet de det? Och på den frågan brukar det aldrig finnas några övertygande svar.
Annie Besant
Ellen Key sägs ofta ha varit buddhistiskt influerad, men om jag går efter lite förhandsskvaller om seminariet ska hon egentligen ha varit influerad av just Annie Besant.
Det förvånar mig inte. För några år sedan upptäckte jag nämligen att precis samma sak gällde Kata Dalström. Hon satt i ledningen för Sveriges kommunistiska parti och kom under attack 1923 för sina "religiösa avvikelser". Dessa brukar ofta uppfattas som buddhistiska men om man läser Katas egen pamflett i frågan inser man att det som verkligen influerade henne var Annie Besants variant av teosofi.
Nu ligger teosofin sakligt sett närmare hinduismen än buddhismen så egentligen är det nog fel att tala om buddhism i sammanhanget. Det ska bli spännande att se vad som sägs om Ellen Key.
Annie Besant tillhör mina favoriter bland ledarna för religiösa rörelser. Jag vet inte exakt varför hon gör det, men faktum är att jag till och med drömde om henne för ungefär ett och ett halvt år sedan. Jag drömde att hon dök upp och förklarade att hon efter sin död blivit en del av ett hemligt "syskonskap" som man kunde få kontakt med.
Egentligen talade hon själv, i slutet av 1800- och början av 1900-talet, i anslutning till Madame Blavatsky, om ett hemlig "brödraskap", men i drömmen var hon ju själv en del av ett sådant, och då är det lämpligare att tala om "syskonskap". Och drömmen, nej, jag tror tyvärr inte att det var en sanndröm, men hoppas kan man ju alltid....
Besants betydelse ligger till stor del i att hon lyckades göra teosofin mindre sekteristisk, och kunde integrera den bättre i den tidens motsvarigheter till New Age-miljöer. På så sätt har den del av teosofin som hon mer eller mindre formade, som brukar kallas TS Adyar, blivit mer öppen, och odogmatisk, än sina rivaler. Man kan jämföra med de främsta konkurrenterna i TS Pasadena, som idag ser ut som en stelnad sekt, vars publikationer ter sig betydligt mer verklighetsfrämmande än TS Adyars. I alla fall i mina ögon.
I detta arbete samarbetade hon nära med en viss Charles Webster Leadbeater, som dock, i motsats till Besant, verkar ha varit ganska så osympatisk som person. För att nu uttrycka det lite försiktigt.
Men denna ledarduo lyckades efter ett tag ändå tona ner några av de för den breda ockulta miljön mer osmältbara delarna av Blavatskys lära, som dess stenhårda fördömande av spiritismen. De bedrev dessutom en sorts "entrism" i katolska utbrytargrupper, och fick på så sätt under en lång tid en dominerande ställning i den märkliga "liberalkatolska " rörelsen. De (eller i alla fall Besant) lyckades också hantera TA Adyars största kris - brytningen med Krishnamurti - så smidigt att det inte krossade organisationen, trots att risken för det ett tag nog var ganska stor...
Själv vill jag säga, inte att jag "tror" på Annie Besant, men att mycket av det hon skriver är så sympatiskt att jag faktiskt skulle vilja tro på det. Men min skepticism är så stor att jag aldrig lyckats förvandla denna önskan till en riktig tro... Om nu mot förmodan den märkliga drömmen var en sanndröm i alla fall, kan man ju hoppas att det Stora Syskonskapet kan bota mig från denna irriterade skepsis. ;-)
Men sånt händer ju aldrig mig. Därför har jag - på gott och ont - aldrig lyckats gå med i någon spännande sekt, utan endast ständigt ställt samma tröttande fråga: Hur vet de det? Och på den frågan brukar det aldrig finnas några övertygande svar.
Annie Besant
Subscribe to:
Posts (Atom)