Tuesday, January 24, 2012

En egyptisk gudafamilj igår och idag

/Skriven 1998, för en festskrift till Stockholms religionshistoriska förenings sjuttioårsjubileum. Festskriften kom sedan tyvärr aldrig ut./

Den egyptiska gudafamiljen runt Osiris och Isis tillhör kanske det bäst kända i den egyptiska mytologin. Den spelade en central roll i den egyptiska monarkin, men den överlevde i modifierade former denna monarkis undergång. Den har idag inspirerat grupper av de mest skilda slag - från hårdföra satanister till feministteologiska kristna.

Enligt den heliopolitanska kosmogonin började allting med guden Atum, som skapade Shu, ”luften” (manlig), och Tefnut, ”fuktigheten”, kvinnlig. Dessa födde Geb (den manliga jorden) och Nut (den kvinnliga himlen). Dessa i sin tur födde systrarna Isis och Nephtys och bröderna Osiris och Set. Isis och Osiris ses som ett gift par, medan relationen mellan Set och Nephtys är mer oklar. (Lesko 1991: 91 ff)

Denna gudafamiljs vidare öden kom att beskrivas i ett av historiens mest kända mytkomplex. Den utförligaste versionen finns nedtecknad av Plutarchos, men redan i pyramidtexterna finns fragment av myten bevarad. I korthet handlar myten om hur Set dödar sin broder Osiris. I flera versioner dränks Osiris, i andra blir han dessutom styckad. Osiris maka Isis ger sig ut för att leta efter sin make. Hon finner honom och lyckas sedan utvinna sperma från hans döda kropp och därmed föda Horus. Gudarna återger sedan Osiris livet, men det blir ett liv som ändå präglas av döden - Osiris blir härskare i dödsriket. Den så mirakulöst avlade Horus tar senare upp kampen mot Set, och tar sin faders plats i gudavärlden. Set förlorar striden mot Horus i ett utslag i gudarnas domstol. (Velde 1967: 81 ff; Meyer 1987: 160 ff)

Med denna myt som bakgrund kommer sedan såväl Isis som Horus och Osiris att bli centrala gudomar i det egyptiska sakrala kungadömet. Faraonerna ansågs normalt sett vara född av Isis (redan i en inskription från den första dynastin talar en farao om sig som ”son till Isis” (Frankfort 1948: 7). Att ha Isis till moder var naturligtvis liktydigt med att själv identifieras med Horus. Normalt sett var varje farao identifierad med Horus under sin livstid - åtminstone på ett plan sågs han som en inkarnation av guden. Om han under sitt liv identifierades med Horus blev han efter döden ”en Osiris” och identifierades nu med ytterligare en medlem av gudafamiljen. (Frankfort 1948: 102 ff)

Samtidigt som de legitimerade det sakrala kungadömet hade flera av gudarna i denna mäktiga gudafamilj andra centrala funktioner. Osiris blev som vi såg härskare i dödsriket och fick en central roll när de döda ställdes inför den domstol som skulle avgöra om de skulle få tillåtas leva även efter döden. (Silverman 1991: 48) Set å sin sida blev en fientlig, hotande figur, som identifierades med främlingar, politiska fiender, den sterila öknen, ja, kort sagt det hotande kaos. På så sätt stod han på gränsen mellan gudavärlden och kaosmakterna, som annars brukade identifieras med Apophis-ormen. (Velde 1967). Ironiskt kämpar Set själv i en myt mot just Apophis-ormen - en händelse vars innebörd är omtvistad bland forskare. (Velde 1967:99 ff)

Som fenomen är Set ganska intressant. Vi ser här något som skulle kunna beskrivas som en ”proto-dualism” långt före zoroastrismen. Själva namnet Set synes i Egypten ha tillskrivits betydelser som skapare av förvirring, förrädare och drucken. ( Velde 1967: 7). Den bild som ges av Set i myterna är mörk. Set anklagas inte endast för mordet på Osiris - han beskrivs även som en barnaskändare som förgriper sig sexuellt på barnet Horus (Velde 1967: 37 ff).

En helt annan funktion hade Isis. Redan i faraonisk tid kom Isis att bli en gudom som kunde hjälpa i nöden, en Gud bortom ödets obevekliga domslut. Under hellenistisk tid kom Isis´ betydelse att öka, för att nå sin höjdpunkt när Isiskulten spreds över det romerska imperiet . Isis blev snart den viktigaste i gudafamiljen och Osiris (omdöpt till Serapis) kom snart i bakgrunden. Isis kom att ta över drag från de mindreasiatiska modergudinnorna, samtidigt som hon även fick andra funktioner. Hon helade sjuka, förlät synder, och kunde garantera sina anhängare att lyckligt liv efter döden. Isiskulten blev en av de farligaste konkurrenterna till kristendomen - vilket flera kyrkofäder verka ha insett. (Witt 1997: 253 ff)

Isiskulten krossades slutligen när romarriket kristnades. Men den skulle ändå visa sig ha en ovanlig livskraft. Den påverkade åtminstone en hel del yttre drag i Mariakulten. Bilderna av Maria och Jesus hade ofta starka likheter med bilderna av Isis och Horus, och somliga forskare tycker även sig se en djupare likhet i kult och lära.(Witt 1997: 272). Nu ska denna förvisso inte överbetonas - hur upphöjd Maria än blev är hon trots allt i Bibeln en fattig kvinna, som måste föda i ett stall, inte en gudomlig beskyddare av den härskande monarkin...

När slutligen kristendomens dominerande ställning på allvar hotas på 1800-talet kommer inte bara Isis, utan även andra medlemmar i denna märkliga familj att vakna upp ur sin dvala. Det kanske inte är en tillfällighet att madame Blavatskys, ockultismens portalfigur under 1800-talet, första stora monumentalverk hade titeln ”Isis unveiled”. (Blavatsky 1976)

Nu handlade inte ”Isis unveiled” i någon högre grad om den egyptiska gudinnan. Den som tror sig kunna hitta några djupare kunskaper om Isis och hennes kult i Blavatskys arbete blir besviken. Den ”beslöjade” Isis som Blavatsky vill göra ”obeslöjad” är en symbol för naturen. (Blavatsky 1976, volym 1: 16). Den natur vars dunkla hemligheter Blavatsky vill göra tillgänglig genom ett studium av den ockulta visdom som rådde innan kristendomens och den moderna vetenskapens seger (aa, volym 1 s. IX ff). Blavatskys bok präglas av en ettrig polemik mot just de kristna och materialistiska idéerna.

Samtidigt är det inte någon tillfällighet att Blavatsky låter naturen symboliseras av en egyptisk gudinna. En viktig del i Blavatskys lära var tesen att det före kristendomen hade funnits civilisationer med stora (ockulta och andra) kunskaper som nu gått förlorade. Ett av hennes främsta exempel på detta var det gamla Egypten. Hon berömmer dess ingenjörskonst, deras arkitektur, deras kemi, matematik, juvelerarkonst, musikaliska kunnande osv. som likställd med, om inte överlägsen vår egen. (aa, volym 1 515 ff.) Naturligtvis diskuterar hon Keopspyramiden, som ett exempel på kunskaper som vida överträffar våra egna. (aa, volym 1, s.518).

Den egyptiska kulturen var inte bara i många avseenden överlägsen vår egen - den gav upphov till den grekiska, vars kunskaper alla var hämtade från Egypten. (aa, volym 1 s. 521). Detta skrevs dock 1877 - några år senare, i sitt nya arbete ”The Secret Doctrine”, skulle hon komma fram till att den egyptiska kulturen i sin tur hämtade sitt kunnande från Atlantis!(Blavatsky 1974, volym 2: 436). Här kom tonvikten kom för övrigt mer att ligga på indisk och tibetansk mystik än egyptisk och europeisk.

Egypten fascinerade många i slutet av 1800-talet - det går exempelvis knappast att räkna alla de böcker som försökte upptäcka en uråldrig visdom i Keopspyramidens konstruktion. Men därifrån till att hänge sig åt ritualer och åkalla egyptiska gudar kan steget tyckas långt. Ett av de mer uppmärksammade magiska sällskapen vid sekelskiftet var the Hermetic Order of the Golden Dawn. I deras ritualer ingick en rad egyptiska gudanamn. Isis i synnerhet figurerade ofta och orden inrättade till och med ett ”Isis-Urania temple”, där de ägnade sig åt olika ritualer. Men de egyptiska gudanamnen verkar mest ha haft någon form av dekorativ funktion i orden. Tyngdpunkten låg på magi, inte teologi. Det fanns inga ansatser att bygga upp ett religiöst system med egyptiska gudar i någon central roll. (Regardie 1992)

Däremot fanns det en av ordens medlemmar som snart skulle bli känd för en större publik, som just stod för ett försök att skapa en ny religion, som hämtade delar av sin terminologi, om än kanske inte sitt innehåll, från den egyptiska religionen och dess gudar. Det var Aleister Crowley (1875 - 1947), detta århundrades förmodligen mest omtalade ockultist. Aleister Crowley uteslöts ur orden år 1900, enligt en av dess ledare, den senare så kände nobelpristagaren W.B. Yeats för att en magisk orden inte kunde fungera som en uppfostringsanstalt. (Symonds 1989: 36) Crowley hade, genom sitt fuskande i svart magi, genom sina sexualvanor och genom sin egocentriska personlighet, gjort sig omöjlig . Han tog dock snart revansch. Efter en påstådd uppenbarelse i Kairo 1904, startade han en ny religiös rörelse som djärvt blandade element från satanism, egyptisk gudavärld, indisk mystik, kabbala och renässansmagi (Wilson 1987; Rodenborg 1998; för en mer apologetisk framställning se Suster 1989).

I detta religiösa system stod den egyptiska gudavärlden i centrum. I ritualen 1904 hade Crowley försökt få kontakt med olika egyptiska gudar. Till sist lyckades han - Horus uppenbarade sig och talade om för Crowley att ”gudarnas dagjämning” stod för dörren och att Horus skulle ersätta Osiris som den högste guden. (Crowley 1991) Enligt Crowley hade vi de senaste två tusen åren levat i Osiris eon, som präglades av moralism, patriarkat och en hård och förtryckande lag. Före Osiris´ eon hade vi levt i Isis´ eon, som kännetecknades av matriarkat och att kvinnliga principer hyllades (Crowley 1989: 399). Från och med 1904 lever vi i Horus´ eon, och kommer så att göra i två tusen år. Horus´ eon är barnets tidsålder - som efterträder moderns och faderns epok. Eftersom barnet enligt Crowley är egoistiskt, grymt och samvetslöst kommer hela epoken att bli det. (aa, s. 400).

I uppenbarelsen i Kairo (återfinnes bland annat i Crowley 1991: 133 ff) förmedlades detta budskap av entiteten Aiwass, som inte är bekant från den egyptiska mytologin. Däremot år två av de entiteter vars budskap Aiwass kanaliserar hämtade från egyptisk gudavärld. I det första avsnittet framträder ”Nuit” - en lätt förvrängd form av den egyptiska himmelsgudinnan Nut. Hennes budskap är i det närmaste hedonistiskt - bland hennes visdomsord kan vi hitta sådant som ”Also, take your fill and will of love as ye will, when, where and with whom ye will.” (Book of the Law /BoL/ 1: 51). Denna hyllning till njutningen har en utpräglat exklusiv prägel: ”Ye shall gather goods and store of women and spices; ye shall wear rich jewels; ye shall exceed the nations of the earth in splendour & pride”. (1:61).

Den andra entitet som framträder är Hadit, som saknar motsvarigheter i den egyptiska gudavärlden. Här betonas elitismen än mer. I brutala formuleringar som ”We are not for the poor and the sad; the lords of the earth are our kinsfolk” (2:18) ”Ye are against the people, O my chosen!” (2:25) , ”Pity not the fallen! I never knew them. I am not for them. I console not: I hate the consoled & the consoler” (2.48) för vi bilden av en socialdarwinistisk lära med hyllningar till de starka och fördömanden av de svaga. Denna bild bekräftas av Crowley själv i hans egna tolkningar av avsnitten (Crowley 1975)

I det sista avsnittet presenteras sig Horus själv - i form av ”Ra Hoor Khut”, (ska möjligen vara Ra Hoor Achte.). Detta avsnitt är framförallt en hyllning till det hänsynslösa kriget, kampen: ”Now let it first be understood that I am a God of War and Vengeance. I shall deal hardly with them. ” (3:3)”Trample down the Heathen; be upon them, o warrior, I will give you of their flesh to eat!”(3:11). I samma avsnitt finns för övrigt också på två ställen budskap som kan tolkas som, uppmaningar till att offra barn rituellt. Dels i 3:12 ”Sacrifice cattle, little and big; after a child” , dels i 3: 24 där läsaren uppnås att baka en rituell kaka där en av de rekommenderade ingredienserna är ”the fresh blood of a child”. Dagens organiserade crowleyanska rörelse hävdar att dessa avsnitt måste läsas symboliskt. Barnablod är, enligt denna tolkning, endast en symbol för sädesvätska och dess ställen ska ses som instruktioner för sexualmagiska ritualer.

Vi kan se att medan namnen förvisso är tagna från den fornegyptiska religionen är det mer tveksamt om innehållet är det. Att tillskriva dessa olika gudar olika och motstridande etiska principer är ganska främmande för den egyptiska religionen. Med undantag för Set stod alla de egyptiska gudarna under ”Maat”, rättvisans gudinna, och representerade inga skilda etiska system. (Hornung 1983: 213 f).

Dessutom kan man tillägga att även om det egyptiska samhället i sin praktik ibland säkert levde upp till det brutala budskapet i ”Book of the Law” stod den egyptiska religiösa etiken för helt andra ideal. Vi kan i de egyptiska texterna finna en moral med samma omsorg om de fattiga, änkor, faderslösa som vi senare stöter på i kristendomen och judendomen. (Baines 1991: 140 ff.) Det bör också påpekas att det egyptiska samhället, i motsats till exempelvis det grekiska slavsamhället, i hög grad var ett kollektivistiskt samhälle. Staten och prästerskapet kontrollerade i stort sett ekonomin, utrikeshandeln kontrollerades av staten, privategendom spelade en närmast marginell roll i ekonomin, och ett ohämmat egoistiskt beteende på det ekonomiska området uppmuntrades inte.

Många av idealen från den mer jämlika perioden under yngre stenåldern levde kvar. En person som i den egyptiska motsvarigheten till den yttersta domen skulle försvara sig med att de levt efter den nya eonens brutala praktik skulle förvisso bliva ”vägd på en våg och befunnen för lätt” med Maat i den andra vågskålen och skulle möta sitt öde i form av ett monster, som skulle kasta sig över och sluka den beklagansvärda mannen eller kvinnan (Silverman 1991: 48 ff).

Mer logisk är i så fall Michael Aquino, grundare av den satanistiska organisationen Temple of Set. Temple of Set bildades 1975 som en utbrytning från Anton Szandor LaVeys Church of Satan. Utbrytningen orsakades av en växande kritik mot vad många medlemmar uppfattade som en ytlighet och kommersialisering av Church of Satan. Temple of Set såg sig själva som en ockult elit - som tog sin satanism på blodigt allvar. (Raschke 1992: 231 ff)) I motsats till Church of Satan, som såg Satan som en symbol för den inre egoistiska livskraft som slumrar i varje människa ansåg Aquino verkligen att det fanns en övernaturlig makt som det var möjligt att komma i kontakt med. Och midsommarafton 1975 fick han mycket riktigt kontakt med denna entitet. Den presenterade sig som den egyptiska Set och förklarade för Aquino, då officer i den amerikanska arméns underrättelsetjänst, att Set var dess riktiga namn - Satan är bara en hebreisk förvrängning.

I det av Set dikterade dokumentet ”The Book of Coming Forth by Night” förklaras att Set tog kontakt med Crowley 1904, och med LaVey 1966. Ingen av dessa visade sig dock mogen den stora uppgiften och nu - 1975 - tog Set följaktligen kontakt med Aquino och utropade honom till Magus för den nya eonen.

Att basera sin lära på figuren Set istället för Satan löste måhända ett problem som Temple of Set delar med andra satanister. Trots allt ter det sig lite pinsamt att stödja sig på en entitet som inom den kristna världsreligionen alltid betraktats som huvudfienden till det goda. För intellektuella satanister kan det te sig besvärande att deras lära i grunden är en ”anti-kristendom” som tagit den kristna etiken, liksom en del av dess terminologi och helt enkelt vänt den upp och ned. Genom att åberopa sig på Set kan satanister uppleva sig vara en del av en uråldrig tradition, äldre än såväl kristendom som judendom. Att den egyptiska mytologin lär oss att denne Set var en styckmördare och barnaskändare kanske rent av var en fördel - åtminstone internt.

Men utåt skapar det ju vissa problem. Satanister har förvisso haft vissa problem med att övertyga en större allmänhet om att deras lära är respektabel och harmlös. Att ersätta Satan med Set löser knappast dessa problem. Därför måste Set presenteras på ett sätt som skiljer sig från den bild som ges av honom i egyptisk mytologi.

I dokument från Temple of Set beskrivs Set som en entitet som står för radikala förändringar av varandet och ett utvidgande av tillvarons gränser. På så sätt står han i motsättning till det statiska, det döda. Set är en Gud som står för självständighet från de tröga kosmiska lagarna. Mordet på Osiris är i själva verket en symbol för ett förstörande av de fjättrar som samhället sätter på individen, ett accepterade av individuell självständighet och oberoende från de döda naturlagarna. (Temple of Set 1998; Webb 1998)

Å ena sidan har vi den egyptiske Set - kaosmakternas och förstörelsens Gud - å andra sidan har vi Aquinos’ Set - möjligheten till individuell frihet och självförverkligande. Motsättningen kan te sig uppenbar men kanske enbart är skenbar. För frågan är vad självständighet och brytande av den döda homeostasen egentligen står för den Michael Aquino, som 1981 besökte Himmlers borg i Wewelsburg för att i en ockult ritual söka få kontakt med de andeväsen som han trodde hade influerat Himmler. (Raschke 1992: 244 ff).

Medan Aquino och Temple of Set har en symbolisk förklaring till mordet på Osiris brukar de inte kommentera det andra stora brott som Set anklagades för av egyptierna - våldtäkten på barnet Horus. Kanske för att det skulle kunna påminna läsarna om de anklagelser om övergrepp som flera barn på arméns daghem Presidio i Kalifornien 1987 riktade mot Michael Aquino och hans hustru Lilith. För hur många gånger Aquino i det ena internetdokumentet efter det andra försäkrat att han är oskyldig så kvarstår det faktum att de barn i Presidio (nu i det närmaste vuxna) som fortfarande hemsöks av flashbacks och mardrömmar, liksom en stor del av den amerikanska allmänheten, inte tror honom. (Ehrensaft 1992; Blood 1994)

De olika affärerna runt Aquino ledde till oro i den egna organisationen. En grupp framförallt kvinnliga medlemmar bröt sig ut i protest mot Aquinos fascination för naziockultism. De åberopade sig, intressant nog, på en annan medlen av samma gudafamilj: de döpte sin utbrytning till ”Temple of Nephtys” (Newton 1993: 248).

Nu ska ingen tro att endast ockultister av det mer mörka slaget inspirerar av denna egyptiska gudafamilj. I den andra ändan av det ockulta spektret finns vita magiker och ”häxor” som kraftigt tar avstängd från den svarta magin. Även här har många inspirerats av egyptisk mytologi - och av gudafamiljen runt Isis och Osiris.

Dion Fortune (1890 -1946) var samtida till Aleister Crowley och brukar ibland jämföras med den namnkunnige manlige magikern. Men skillnaderna var mycket stora - medan Crowley inspirerat en stor del av dagens satanistiska miljöer är Fortune mer inspiratör till olika nyhedniska grupper - framförallt inom wicca-miljön. Men i motsats till de flesta wiccagrupper idag, som hämtat sin inspiration från keltiska eller rent av för-indoeuropeiska gudar och gudinnor, såg sig Dion Fortune som en Isis´ prästinna. I hennes romaner Moon Magic, The Sea Priestess och The Winged Bull, beskrivs på ett ganska så romantiskt sätt präster och prästinnor till Isis. Hon beskriver romantiska par, som förutom sin kärlek till varandra också delar en gemensam kärlek till Isis. (Fortune 1978 a; 1978 b; 1990) Det är en helt annan stämning i Fortunes romantiska berättelser än den som kommer till uttryck hos Aleister Crowley. Hur långt hon står från allting som kan kallas för svart magi visas kanske bäst i romanen ”The Winged Bull”. Den beskriver en ung man och kvinna vars vägar korsas på ett märkligt sätt. De dras in i en kamp mot svarta magiker som utövar människooffer i svarta mässor. Mot slutet blir de unga tu ett par - och tillika präst respektive prästinna till Isis. (Fortune 1990)

I dag dyrkas Isis i organisationen The Fellowship of Isis. Med högkvarter i Huntingdon Castle i Irland försöker denna organisation sprida kulten av den stora gudinnan. Fellowship of Isis ger ut Isian News, som numera också läggs ut på nätet. Medlemskap i denna organisation är helt gratis - det gäller bara att ansöka på internet (Fellowship of Isis 1998).

En av Fellowship of Isis´ prästinnor är De Traci Regula, som i sin bok ”The Mysteries of Isis” (Regula 1995) försöker sprida kulten av den egyptiska gudinnan. I De Traci Regulas tappning får Isiskulten drag av både wicca och New Age, samtidigt som hon är angelägen om att vara trogen det historiska materialet.

I hennes bok beskrivs reningsceremonier till Isis´ ära, (Regula 1995: 11 ff), hur man bygger upp ett eget Isistempel, (aa, s. 40 ff), vilka kläder som är passande att ha i ceremonierna till Isis´ ära, (aa, s. 43 ff), maträtter som passar bra till Isisceremonier, (aa, s. 155 ff), hur Isis kan hjälpa till med spådomar - genom Tarotkort och på andra sätt (aa, s. 219 ff) och Isisinspirerad drömtydning (aa, s. 243 ff).

Den Isis De Traci Regula dyrkar är framförallt den hellenistiska Isis. Hon beskriver Isis’ egenskaper på följande sätt: ”The Great Isis - the cosmic Isis - is everywhere. She is a naming of a portion of the forces which created - and still are creating - our universe, and She is far beyond our ability to fully name. As we claim more of our divinity, we recognize still more of Hers...Isis is a deity that forgives because She knows what it was like to be condemned; who frees because She knows what it was like to be imprisoned; who loves deeply as a wife, mother, sister and lover; who loves intimately even abstract concepts such as beauty, truth, knowledge, and mastery of the arts ; who loves even warfare when it is required and honorable pursued. The loving passion of Isis for her worshippers offers a beautiful contrast to the more aloof deities of Greece and Rome”. (aa. s.256).

Om detta verkar ha likheter med kristendom är det knappast någon tillfällighet. R.E. Witt, bland d andra, har påpekat de stora likheterna mellan den hellenistiska Isiskulten och kristendomen (Witt 1997: 255 ff). Även Regula påpekar att en kristen författare som jesuiten André-Jean Festugiére, som annars behandlar de ”hedniska” gudarna mycket hårt och fördömande, verkar ha en mycket positiv syn på Isis. (Regula 1995: 257).

I själva verket har Isis under senare år även fått en renässans hos delar av kristenheten. Orsaken till detta är främst feministteologin och de olika teorier som utvecklats om ”visheten”(Sophia) som en ”feminin” sida hos Gud i Gamla Testamentet. Det är dessa teorier som bland annat legat till grund för de omstridda ”Sofia-mässor” som hållits i Sofiakyrkan i Stockholm. Nu ser det ut som om det funnits beröringspunkter mellan ”sofia-teologin” i de judiska miljöerna i det hellenistiska Egypten omkring vår tideräknings början och Isiskulten (Witt 1997: 104 f), Detta har lett till att feministteologiskt inspirerade kristna har börjat diskutera Isiskulten och dess roll som eventuell föregångare och/eller parallell till den tidiga kristendomen.

I Carl och Susan Daughty Raschkes bok ”The Engendering God” (Raschke och Raschke 1995) diskuterar detta författarpar kvinnliga inslag i gamla och nya testamentets gudsbild. De anser sig kunna visa att den ”sofia-teologin” som först antyds i den salomoniska litteraturen i Gamla Testamentet (se framförallt kapitel 1-9 i Ordspråksboken) och som sedan får fotfäste i de helleniserade judiska miljöerna i Egypten (se den apokryfiska boken Salomos Vishet) inspirerade Jesus och den tidiga kristendomen. Samtidigt drar de paralleller med den hellenistiska Isiskulten. De påpekar hur Isis sågs som ”vishetens gudinna”, som helade sjuka, och förlöste jordens fördömda. Vidare hur hon sågs som en kulturbärare och laggivare, som en beskyddare av barn, mödrar och familjer. Hon var också den som såg till att kvinnor älskades och inte övergavs av sina män. (Raschke och Raschke 1995: 32)

Men, viktigast av allt, hon var en ”frälsare” som räddade de som åkallade henne. Liksom Jesus kallades hon även för den ”enda”. Hon var vägen till en tryggad existens och ett evigt liv. (aa. s.33).

Raschke och Raschke kritiserar de forskare som endast ser Isis som ”en hednisk fruktbarhetsgudinna”. De ser hennes kult snarare som ett uttryck för samma historiska kollektiva faktorer som även kristendomen byggde på. (aa, samma sida). Deras slutsats blir att ”the mythic shadow of Isis hangs over Alexandrinian Judaism and Christianity”. (aa, s.39).

En av de två författarna, Carl Raschke, var annars tidigare ”kultexpert” i anti-kultorganisationen American Family Foundation. Men framförallt är han nog mest känd för sin studie över dagens satanism, Painted Black (Raschke 1992), som i vissa kretsar hårt kritiserats för att vara ett ensidigt "anti-satanistiskt” arbete. (Se exempelvis Victor 1993)

På så sätt är kanske cirkeln sluten. Medan hårdföra satanister som Aquino hyllar Set, utbrytare från hans organisation åberopar sig på Nephtys, och en satanoid ockultist som Crowley tror sig upptäcka nya sidor i Horusgestalten kan New Age-inpirerade magiker som de Traci Regula och en känd anti-satanistisk kristen profil som Carl Raschke, av helt olika orsaker arbeta för en renässans för Isis. Och medan anhängare till Set anklagats för rituella övergrepp mot barn på armédaghemmet Presidio i Kalifornien har ett svenskt nätverk mot sexuella övergrepp mot barn tagit sig namnet Isis, inspirerade av myten om gudinnan. Det verkar som den åtminstone fem tusen år gamla kampen mellan ont och gott i den egyptiska gudafamiljen ännu ej är över.

Referenser
Baines, John, Society, morality and religious practice, i Byron A Shafer, Religion in Ancient Egypt, London 1991
Blavatsky, Helena Petrovna, Isis Unveiled, två volymer, 1976 (1877)
Blavatsky, Helena Petrovna, The Secret Doctrine, två volymer, Pasadena 1974
Blood, Linda, The New Satanists, New York 1994
Crowley, Aleister, The Law is for all, Minnesota 1975
Crowley, Aleister, The Equinox of the Gods, Scottsdale 1991
Crowley, Aleister, The Confessions of Aleister Crowley, London 1989
Ehrensaft, Diane, Pre-school child sex abuse: The Aftermath of the Presidio Case, American Journal of Ortopsychiatry, vol. 62, nr 2, 1992
Lesko, Leonard H, Ancient Egyptian Cosmogonies and Cosmology, i Byron A Shafer, Religion in Ancient Egypt, London 1991
Meyer, Marvin W, The Ancient Mysteries: A source book, San Francisco, 1987
Newton, Michael, Raising Hell, New York 1993
Fellowship of Isis, http://www.fellowshipofisis.com/ ,internet 2003
Fortune, Dion, Moon Magic, York Beach, ME 1978 a
Fortune, Dion, The Sea Priestess, York Beach, Me, 1978 b
Fortune, Dion, The Winged Bull, York Beach, Me, 1990
Frankfort, H, Ancient Egyptian Religion: An Interpretation, New York 1948
Hornung, Erik, Conceptions of God in Ancient Egypt, London , Melbourne och Henley 1982
Shafer, Byron E. (red) Religion in Ancient Egypt, London 1991
Regardie, Israel, (red), The Golden Dawn, S:t Paul, 1992
Raschke, Carl A, Painted Black, San Francisco 1992 (1990)
Raschke, Carl A, och Susan Doughty Raschke, The Engendering God, Louisville, Kentucky 1995
Regula, de Traci, The Mysteries of Isis, S:t Paul 1995
Rodenborg, Erik, Lagen och dess profet, Stockholms universitet 1998
Silverman, David P, Divinity and Deities in Ancient Egypt, i Byron A Shafer, Religion in Ancient Egypt, London 1991
Suster, Gerald, The Legacy of the Beast, York Beach, Maine 1989
Symonds, John, The King of the Shadow Realm, London 1989
Temple of Set, General Information and Admission policies, på Temple of Sets hemsida, http://www.xeper.org/pub/gil/gil_english.pdf 1998
Velde, H. Te, Seth - God of Confusion, Leiden 1967
Victor, Jeffrey, Satanic Panic, Chicago 1993
Webb, Don, Xeper: The eternal word of Set, på Temple of Sets hemsida, http://www.xeper.org/pub/lib/lib_xeper.htm 1998
Wilson, Colin, Aleister Crowley: The Nature of the Beast, Wellingborough 1987
Witt, R.E. Isis in the Ancient World, Baltimore och London 1997

Erik Rodenborg

No comments:

Post a Comment