Wednesday, May 29, 2013

Framgångsteologi och satanism

Den 14 juni 2000 var jag inbjuden till TV4:s nyhetsmorgon i egenskap av akademisk expert på satanism. Anledningen var en fällande dom där en satanist hade dömts för att ha misshandlat en medlem i en kristen församling i Uddevalla.

På en satanistisk webbsida förklarades med emfas att domen var falsk och att den anklagade var oskyldig. Nåväl, det brukar ju skyldiga säga också, så det bekymrade mig inte så mycket.

Vad som bekymrade mig en hel del, däremot, var en annan sak. Den kristna församlingen tillhörde trosrörelsen, en framgånsgteologisk strömning som även innefattar Livets Ord. Och satanisten var anhängare till Anton LaVey, dvs en av de mest beskedliga av de satanistiska strömningarna.

Men mer än så. Flera av medlemmarna i den satanistgrupp som den dömde tillhörde var avhoppare från den trosrörelseförsamling som den misshandlade hade tillhört. För mig verkade det mest som två sekter som kommit i luven på varandra.

Men det fanns ju dessutom stora ideologiska likheter mellan de "satanister" som den dömde tillhörde och de "kristna" som den misshandlade tillhörde. Båda trodde att om man var en tillräckligt hängiven satanist, respektive kristen, skulle man kunna bli rik. Båda var i en viss mening "framgångsteologer".

Att LaVey-satanismen hyllar materiell framgång ser man mycket snart vid en läsning av LaVeys "Satanic Bible". Den hyllar egoism, darwinistisk konkurrens - den starke vinner, den svage förlorar. Detta i en bok som bland annat också tipsar om hur man på olika magiska sätt kan förgöra sina fiender.

Men trosrörelsen har ju faktiskt ganska liknande idéer. De hyllar kapitalistisk konkurrens och menar att om man blir en riktigt god kristen kommer man att kunna bli rik. Och faktiskt är det så att i vissa avseenden har delar av trosrörelsen ibland sysslat med något som har vissa likheter med de laveyanska förbannelserna. Det finns något som kallas "motböner" där man ber till Gud att det ska gå riktigt illa för någon. Det har inte varit så ovanligt att trosrörelseförsamlingar bett motböner för att det ska gå illa för exempelvis rörelsens kritiker.

Så på sätt och vis tyckte jag att laveyanska satanister och framgångsteologer kunde ta varandra i hand. Så jag var lite tveksam till att åka dit, och hamna i gemensam front med fanatiska medlemmar av en framgångsteologisk sekt. .

Men jag åkte dit i alla fall. Där mötte jag två representanter för trosrörelseförsamligen, en man och en kvinna. Kvinnan berättade att hon tidigare varit med i Frälsningsarmén, men att hon nu istället gått med i trosrörelsen. För att uttrycka det lite försiktigt tyckte jag kanske inte precis att det var ett steg i rätt riktning.

Så när sändningen skulle börja, vad skulle jag säga, när jag nu satt bredvid dessa framgångsteologer? Jag valde att beskriva LaVey-satanismens grundläggande ideologi. Och betonade hela tiden de drag som de hade gemensamt med trosrörelsen. Det sa jag ju inte, direkt, men jag betonade inriktningen på materiell framgång, personlig succé och fientligheten mot jämlikhet. Var och en med den minsta kunskap om framgångsteologin visste att min beskrivning av läran hos dessa satanister var nästan lika tillämpliga på deras lokala framgångsteologiska motståndare i Uddevalla....

Men jag tror inte att trosrörelsemedlemmarna riktigt fattade poängen. För de var lika vänliga mot mig efter programmet som de hade varit före det....

Saturday, May 11, 2013

En ohederlig metod

Läste för ett tag sedan ut en bok som av många betraktas som standardverket om Wiccas, eller den nyhedniska häxrörelsens, historia. Det är en bok som har ett mycket bra rykte, som får lovord nästan överallt. Men jag fann den till stor del ganska olustig.

Den heter The Triumph of the Moon: a history of modern pagan witchcraft och författaren heter Ronald Hutton. Den kom ut 1999. Jag har den i en pocketupplaga från 2001.

Den bygger på en mycket grundlig forskning, ja. Den är förmodligen den mest gedigna genomgången av denna rörelses historia, ja, Men finns något i den som hela tiden gör mig illa berörd.

På sätt och vis exemplifierar den en typ av akademisk genre som de senare åren har blivit mycket vanlig. Nämligen att på ett subtilt sätt försöka desarmera åsikter man inte gillar genom att i sin historieskrivning betona de dolda (eller helt öppna) agendor som deras förespråkare har eller hade, eller påstås ha eller haft. Och kombinera detta genom att med en lätt ironisk touche antyda att deras åsikter kanske därför inte var så helt och hållet vetenskapliga.

Denna metod använder  Hutton i sn bok nästan konsekvent på författare som företrätt två typer av åsikter - som han uppenbarligen ogillar. .För det första de som använts av den framväxande wicca-rörelssn för att motivera sina egna anspråk. Det handlar här dels om teorier om förpatriakala samhällen och förhistorisk gudinnetro. Dels om teorier om att det funnit rester av "hedendom" kvar efter att Europa kristnades, och att det därför kan finnas ett korn av sanning i wicccas anspråk på att ha förkristna rötter.

För det andra de som argumenterat för att det vid sidan om de "snälla" magiska grupperna under 1900-talet har finnits andra, mer mörkernagiska och "satanistiska" sådana, som i vissa fall kombinerade sin mörkermagiska praktik med olika typer av övergrepp och/eller  våldsdåd.

Båda dessa typer av åsikter presenteras genomgående av Hutton som att det egentligen handlar om en typ av folklore, som sansade och balanserade forskare (som Hutton själv) har tagit helt avstånd från. Så Hutton ägnar en hel del tid åt att diskutera de personer som drivit åsikterna, På en rad mer eller mindre subtila (och nästan alltid språkligt eleganta!) sätt, målar Hutton upp bilden av personer som drivs av udda motiv och önskningar, och som tyvärr låter dessa stå i vägen för ett mer myktert vetenskapligt synsätt.

Det hela är förrädiskt. Läsare som exempelvis inte tagit del av Carlo Ginzburgs forskning om Benandanti, eller  Marija Gimbutas och hennes skolas publikationer, riskerar att snabbt avfärda dem som en del av en närmast esoterisk och fantasifull strömning, som egentligen aldrig  haft några rimliga belägg för sina åsikter.

På samma sätt kommer de att riskera att snabbt, alltför snabbt, automatiskt avfärda alla som berättat om existensen av satanistiska och kvasisatanistiska avarter som fantasifulla paranoiker - vare sig det nu handlar om berättelserna från en Scotland Yard-chef som Robert Fabian eller en wiccaprästinna som Maxine Sanders.

Huttons åsikter i dessa frågor är väl en majoritetsuppfattning inom den akademiska världen idag. Det ska alltså aldrig ha funnits några samhällen där kvinnor haft en starkare ställning än män, och det har heller inte  funnits hedniska strömningar i Europa efter kristnandet. Och alla berättelser om att det vid sidan av de mer livsbejakande positiva  häxgrupperna under 1900-talet (eller tidigare)  funnits mer kusliga grupper ska likaså ses som myter.

Genomgående får inte läsarna på något mer seriöst sätt ta del av argumenten för de åsikter som Hutton avfärdar. Man får en kort, lite karikatyrartad, sammanfattning - och denna kombineras mycket ofta med biografiska och andra detaljer som ska få läsarna att "förstå" varför någon kunde tycka något så uppenbart felaktigt.

Det hela sker som sagt mycket subtilt, mycket elegant, - och många inser nog inte riktigt hur Huttons manipulationsteknik  fungerar.

Men ibland är det inte riktigt lika subtilt. Det värsta exemplet är nog Huttons behandling av Robert Graves. på sidan 188 till 193. Graves förespråkade åsikten att det hade funnits ett förhistoriskt matriarkat, och gav bland annat uttryck för den i sin uppmärksammade bok The White Goddess från 1949 . I fallet Graves nöjer sig inte Hutton med  sina vanliga mer eller  mindre subtila insinuationer, utan han drämmer  till med storsläggan.

På sidorna 191 och 192 får läsarna reda på att Graves var en "intensiv masochist" (sidan 191) som hade haft en dominerande och tyrannisk mor, och sedan gifte sig med en dominerande och tyrannisk fru. Efter detta fick den olycksalige mannen det dessutom ihop det med en dominerande och tyrannisk älskarinna.

Vi får också redan på att Gtraves första fru var en "uttalad feminist" (s. 192) och Hutton menar att de inte var någon tillfällighet att Graves först började föra fram åsikten om existensen av ett förhistoriskt matriarkat under tiden han var gift med henne...

Är detta sant? Jag har ingen aning. Är det relevant för bokens ämne? Det kan ju diskuteras.

Men det som stör mig mest är detta. Medan åsikter som Hutton ogillar hela tiden ska "förklaras" utifrån psykologiska, sociologiska och andra sammanhang behandlas underförstått de motsatta "akademiskt korrekta" åsikterna som så sansade och vetenskapliga att de inte behöver någon ytterligare förklaring. Läsaren kommer att se dessa som "vetenskapens syn" - som inte är i behov av någon analys av förespråkarnas motiv.

Hutton skriver alltså om Robert Graves sexualitet och psyke. För att "förklara" dennes åsikter om matriarkat. Vad skulle man måhända kunna få fram om man rotade lite i sexualliv och psyke hos de som aggressivt drivit linjen att män alltid haft makten i alla samhällen och att "matriarkat" alltid varit en myt? Har någon tänkt på att undersöka sexuallivet hos Robin Fox, antropologen som sida efter sida närmast vällustigt frossade i mansdominerade släktskapssystem i "primitiva" samhällen men som förfärat beskrev idén om att det någonsin funnits samhällen där maktförhållandena var de motsatta - som "kuslig". Eller hos den mer kände Claude Levi-Strauss, som ständigt och jämt lika vällustigt upprepade sitt mantra - att all civilisation kännetecknas  av att grupper av män utbyter  kvinnor med varandra?

Jag misstänker att det skulle bli ett ramaskri om någon skulle göra något sådant. Det skulle nog ses som ett övertramp - och ett kränkande av mycket ansedda forskares personliga integritet. Men om man väl har sagt att man tror att de har funnits ett matriarkat är väl allt tillåtet...

Metoden hos Hutton har vissa likheter med hur "anti-satanism" behandlas i böcker som Satanism Scare eller Satanic Panic eller hur "matriarkalism" behandlas i Cynthia Ellers bok The myth of matriarchal prehistory. Eftersom de sociologiska och psykologiska förklaringarna i sådana böcker alltid riktas åt ett håll - mot de åsikter som författaren/författarna  ogillar - är det en djupt ohederlig metod. Och en djupt ohederlig genre.