/En text av mig som jag lade fram på ett religionshistoriskt seminarium 2005. Det är en kritik mot en katolskt färgad avhandling av Gullan Gerward, som försökte bortförklara de förkristna rötterna till "Majgrevefesten", en folklig medeltida vårfest. /
-----------------------------------------------------------
”Så var det jämförelsevis lätt att fälla våra hedniska förfäders stora gudar, upphäva dess kult och förstöra deras tempel; en ny gud inplantades i de gamles ställe; men även i hans skugga växte folktrons och folkbrukens gräs – ogräs, menade de nitiska fromma.” Martin P.n Nilsson
I “Folklore and comparative religion” framför Ulf Drobin (1983) en kritik mot Carl Wilhelm von Sydow och hans skola inom folkloristiken. Drobin visar hur von Sydow och hans anhängare rycker loss folkloren ur sitt religionshistoriska sammanhang, och ersätter den religionshistoriska bakgrunden med psykologiserande och common sense. I sitt totala avståndstagande från evolutionister som Mannhardt och Frazer förkastade den von sydowska skolan inte endast deras ibland ogenomtänkta generaliseringar utan hela det historiska, diakrona perspektivet.
Mot bakgrunden av den diskussionen kan det vara av intresse att se hur Gullan Gerward (1996) sin avhandling i etnologi, Majgrevefesten, relaterar sig till den von Sydowska skolan och dess kritiker, och hur hon ser på frågan om Majfestens eventuella förhistoriska rötter. Majgrevefesten är ett försök att analysera och beskriva majfesten i Danmark och nuvarande Skåne utifrån ett, enligt henne själv, kulturhistoriskt perspektiv. (Gerward 1996:21 f). Hon definierar själv sin metod på följande sätt: ”Mitt syfte är att på basis av såväl nyframtagna som tidigare kända primärkällor rekonstruera majfesten i dess sociala och kulturella kontext i det forna danska kulturområdet mot bakgrund av ett kontinentalt festmönster. I centrum för undersökningen står festens aktörer och publik. Avsikten är att tolka handlingsmönstrets reella gestaltning och symboliska intentioner samt de bakomliggande drivkrafterna i ett skiftande socialt och ideologiskt spänningsfält.” (Gerward 1996: 23)
Rent konkret innebär detta en beskrivning av majfesten, och de aktörer som deltog i och utformade den, från medeltiden fram till 1800-talet. Jag kommer att gå närmare in på, hennes framställning i min inledning. Jag kan ändå här kortfattat nämna att hennes huvudteman är de samhällsklasser som deltog i festerna, de korporationer och gillen som dessa klasser var organiserade i, och hur dessa olika grupper agerade i festerna på olika sätt. Hon betonar bland annat de sociala skillnaderna, och konflikterna mellan de festande och kyrkan under protestantisk tid. I slutkapitlet ”Syntes” visar hon hur de som agerar Majfesterna från att ha varit i hög grad medlemmar av adeln, genom århundradena mer och mer blir personer från lägre amhällsklasser, fram till att de tunder 1800-talet framförallt blir en fråga för tjänstefolket. (Gerward 189F). Processen motsvarar väl det etnologiska begreppet ”gesunkenes Kulturgut”.
Tyngdpunkten ligger alltså på sociala analyser av den här typen. Men samtidigt tar hon, närmast i förbigående, upp den gamla stridsfrågan om folksedernas och folktrons förkristna rätter.
Hon beskriver Mannhardt på detta sätt
”Tron på trädanden utvidgades enligt Mannhardt till en tro på växtlighetsandar och en magisk växelverkan mellan dessa demoner och människan. Det besjälade trädet manifesterades i majgreven, majträdet och majstången. Enligt Mannhardt kunde trädanden spaltas upp och ges mänsklig gestalt i form av en docka, som hängdes upp och ges mänsklig gestalt i form av en docka, som hängdes upp i majträdet, eller en människa, som kläddes i grönt och uppträdde vid sidan av majträdet. Majgreven, majkungen, och pingstkungen var enligt Mannhardt sådana dubbelgångare till trädanden.” (Gerward 1996: 14)
Hon refererar endast Mannhardt på detta sätt, hon försöker inte diskutera de teorier hon här beskriver, de är underförstått att de handlar om förlegade åsikter som genast har ett historiskt intresse. Än kortare behandlar hon Frazer, (Gerward 1996: 14) där hon, anmärkningsvärt nog, som enda referens använder sig av Frazers förkortade upplaga av Golden Bough i två volymer från 20-talet, i den svenska utgivningen från 1987! (Jfr gärna Hultkrantz 1973:8, not) Det enda hon är intresserad av hos Frazer är en kort kommentar i den förkortade upplagan om trädkult, där han beskriver den ”såsom fullkomligt underordnad i förhållande till andra faktorer”. (Frazer 1987:10).. Varför hon citerar detta är lite oklart, möjligen vill hon skapa intrycket att Frazer i efterhand tog avstånd från såväl Mannhardts som sina egna tidigare teorier. Hon nämner inte att han i samma förkortade upplaga på nytt i två kapitel behandlar trädkulten (Frazer 1987: 137 ff), som han uppenbarligen betraktar som mycket viktig, om än ”underordnad”. Anledningen till att Frazer talar om trädkulten som underordnad var snarast att en läsare av Golden Bough skulle kunna få intrycket att trädkulten var grunden för all religion, ett intryck som mest skulle bero på det pedagogiska upplägget i Golden Bough.
Kortfattat behandlar hon P:n Nilsson, som anhängare till Mannhardt, och att ha skulle beskriva majfesten som ”den stora vårfesten, som firas för livets uppvaknade och förnyelse”. (Gerward 1996: 14). Hon tillägger sedan att P.n Nilsson vill föra tillbaka majfesten till mönstringen av det vapenföra manskapet, en tradition från merovingernas Frankrike (Gerward 1996: 15), ett tema hon senare återkommer till. Hon klandrar Nilsson för att han inte beaktar andra möjligheter, viket är aningen orättvist då det hos P.n Nilsson faktiskt står så här: ”en förening av den samhälleliga första maj-fest, som har sitt ursprung i det frankiska majlägret på merovi8ngernas tid, och gamla seder och bruk, med vilka vårens inträde firades och som anslöt sig till ett lämpligt kalenderdatum, ibland pingst, ibland första maj. ” (Nilsson 1936: 64) Det är uppenbart att för Gerward kommer det stora uppvaknandet , som frigör folkloristiken från oberättigade generaliseringar och unken evolutionism, med von Sydow:
”Under 1890-talet rådde anti-evolutioniska strömningar i Europa. Dessa utgick från bl.a. den engelske sociologen Levi-Bruhl. Även om von Sydow kritiserade dessa forskare, influerades han av deras tankar och kom parallellt fram till liknande teorier. Detta ledde till att han rensade ut verklighetsfrämmande uppfattningar” (Gerward 1996:15)
Hon fortsätter att berömma von Sydows lärjunge Albert Eskeröd, för att han i avhandlingen Årets Äring, ”ställde krav på källkritik och psykologisk interpretation i motsats till Mannhardt och Frazer” (Gerward 1996:16). Men Gerward beklagar att Eskeröd inte fortsätter i samma anda: ”I ett senare arbete om majfesten ställde han däremot inte samma krav som i avhandlingen. Här utgick han från en äldre tradition och såg i majfesten ”en kraftig influens från förkristen, keltisk kultur””. (Gerward 1996:16).
Gerward själv utgår i sin bok från den katolska hegemonin över det medeltida samhället.Hon målar upp en bild hur alla större fester, inklusive majfesten, präglades av kyrkan. (Gerward, 51, 50). Majfesterna var sålunda ursprungligen katolska, och ingalunda ”hedniska” eller ”profana” (två ord som Gerward egendomligt nog ofta använder som synonymer).:
”Martin P:n Nilssons ställningstagande till fördel för Mannhardts fruktbarhetsteorier fick en stor genomslagskraft, som än idag präglar den populärvetskapliga beskrivningen av majfesten. I sin ursprungsjakt tog forskarna fasta på de lutherska prästernas uttalanden om hedniska bruk och drog därav slutsatsen, att majfesten förekom redan under antiken, och att den alltid varit en profan fest. Man glömde bort, att den sociala kontexten ständigt förändrades, och att senmedeltidens människor var starkt influerade av den katolska kyrkan. Gilleslagen, som var religiöst präglade, uppförde offentliga skådespel som illustration till kyrkans budskap. ” (Gerward 1996:187)
”De lutherska prästerna försökte under flera århundraden efter reformationen undanröja den katolska kyrkans tänkande och värderingar. Det är mot denna bakgrund uttalanden om hedniska bruk måste betraktas ” (Gerward 1996:187).
På så sätt verkar Gerward vilja vara mer von Sydowsk än någonsin vin Sydow själv, och gå längre än mig veterligt någon folklorist hittills gått.
Även en von Sydow-anhängare som Eskeröd påpekar ju, som Gerward själv noterar, de troligen förkristna tendenserna bakom maj-firandet. I en bok om årets fester, som kom i sin första upplaga 1953 förekommer det av Gerward refererade påståendet: “Bakom alla dessa traditioner, som samlats till den förta maj, tycks i sista hand ligga en kraftig influens från förkristen, keltisk kultur, som genomsyrat den kontinentala” (Eskeröd 1965: 47). I samma, populärt hållna handbok, återkommer på flera ställen antydningar om förkristna traditioner bakom festerna (se t.ex. s. 105, 106, 107) För Eskeröd betydde nu förkristen ofta inte germanska, eller keltiska, traditioner, utan avspeglade ett uråldrigt förstadium till alla religioner, som Eskeröd, utifrån någon form av ”sunt förnuft” själv postulerade. Eskeröd skriver om lövningen på midsommar: ”men till sin innersta kärna är en sådan sed äldre och går bakom alla historiska religionsformer. Det är tankar och seder, som utgår direkt ur samspelet mellan natur och människa”. Inte ens en av von Sydows närmaste lärjungar kunde undgå insikten att de traditioner som låg bakom maj-firandet måste vara äldre än kristendomen.
Gerwards handledare Åke Bringéus skrev själv 1976 en handbok om årets festseder. Där undviker han, i högre grad än Eskeröd, att diskutera förkristna bakgrunder till festseder. Men han kommer ändå med följande kritiska kommentar till von Sydow: ”De psykologiserande tolkningarna av olika seder hos von Sydow och hans lärjungar bidrog till ett ohistoriskt betraktelsesätt som inte var minde farligt än det survival-teoretiska. Man förutsatte att det mänskliga psyket fungerat på samma sätt i skilda tider och miljöer att ett fikt (påhittat väsen t.. ex i pedagogiskt eller roande syfte) alltid och överallt varit ett fikt.” (Bringéus 1981: 243)
Han kunde inte häller avhålla sig från följande elakhet mot Eskeröd: ”Författaren är genomgående ointresserad av äldre belägg för olika seder liksom för dateringar. Han häller sig till traditionsuppteckningarna vilka jämsides med författarens egen rationalistiskt präglade inställning nyttjas som slagruta i alla sammanhang.” (Bringéus 1981: 243)
Exemplen från Eskeröd och Bringéus visar att även om etnologin/folkloristiken i hög grad stod under von Sydows inflytande, var det inflytandet aldrig konsekvent. Till och med en av de främsta von Sydow-anhängarna som Eskeröd tingades medge ett förkristet inflytande på folksederna, och även Bringéus utesluter inte den möjligheten. Därför ter sig Gerwards behandling av ämnet så anmärkningsvärd. Istället för att ta intryck av den vägande kritik som riktats mot von Sydow överträffar hon lärofadern, och utesluter helt och hållet allt förkristet inflytande på majfesterna. Ja, om man ska ta henne på allvar torde de istället vara ”katolska” fester.
Nu finns det åtskilliga exempel från Europa på hur just katolska kyrkan i Europa tidigare aktivt motarbetat liknande fester (Nilsson 1936: 26, 27, 61, 62) och det är knappast förvånande. På samma sätt är det knappast förvånade att den katolska kyrkan senare försökte integrera dessa fester istället för att förbjuda dem helt – just katolikerna, i motsats till den protestantiska kyrkan har ju en tradition att försöka integrera ”hedniska" seder istället för att helt undertrycka dem. Man kan ju ta exempel på hur saturnalierna, nyårsfesten, och festen för den obesegrade solen smälte samman till julfirandet i romarriket. (Nilsson 1936: 127 ff). Beläggen för att något liknade hände med den fornnordiska julen är också mycket starka (Nilsson 1936: 142 ff). Nu blev i och för sig de ”hedniska” elementen i julfirandet i stort sett marginaliserade – de omtolkades och omformades så att de passade in i en kristen kontext. På samma sätt har den katolska kyrkan behandlat en rad ”hedniska” bruk och kulter – se exempelvis hur kulten av Tonantzin smälte samman med Mariakulten till kulten av Jungfrun av Guadalupe.
Men här finns det en skillnad. I motsats till julen och kulten av jungfrun av Guadalupe är de väsentliga inslagen i majgrevefesten inte kristna. Eftersom Gerward så hårt betonar att majfesten var ”katolsk” och formades i en tid då den katolska kyrkan hade en närmast total kontroll över de gillen som organiserade festerna borde hon åtminstone försökt förklara hur föreställningarna om en ”majgreve” en ”majgrevinna” eller om ett ”majträd”/”majstång” över huvud taget kunde växa fram inom den katolska lärans ram. Gerward påpekar själv att majdagen under medeltiden var en kyrklig helgdag tillägnad de båda apostlarna Filip och Jakob (Gerward 1996: 57). Man kan fråga sig varför inte majfirandet, om det nu hade varit en ”katolsk” fest, i så fall dominerades av teman men anknytning till dessa helgon.
Majgreve, majgrevinna, majstång – att försöka härleda dessa från katolsk teologi och lära, torde vara helt omöjligt.
Desto lättare är det att finna paralleller med förkristna seder. Det är visserligen sant att det saknas belägg för att just de germanska folken haft en vårfest med majbruk (Nilsson 1936: 49) men i övrigt finns liknande fester belagda från i stort sett hela världen, inklusive greker och romare (Nilsson 1936: 47). Mannhardt och efter honom Frazer (1951) har genomfört inventeringar av uppgifter om sådana bruk från i stort sett hela världen och det är anmärkningsvärt hur både majgrevinna/majgreve och majträd har motsarigheter i förkristna sammanhang över stora delar av Europa. Anledning till att beläggen från de germanska/nordiska områdena saknas torde närmast vara brist på material från dessa områden – som saknade skriftspråk och där samtida noteringar om den folkligt förankrade religionen i det närmaste är obefintliga.
Mannhardt och Frazer bör naturligtvis behandlas kritiskt. Men när de nu sida upp och sida ner redovisar material om förkristen trädkult (Frazer 1951: 7 ff) och visar på parallellerna med föreställningar inom senare folkseder (Frazer 1951: 59 ff) borde de som vill förneka att ett sådant samband kan finnas åtminstone seriöst gå igenom materialet.
Det är naturligtvis osäkert att dra några säkra slutsatser om hur föreställningarna omkring majfesterna uppkommit, men ingenting talar för att dessa föreställningar skulle ha uppkommit inom den katolska kyrkans ram, utan några rötter tillbaka till förkristna bruk. Gerward, som märkligt nog verkar lika ointresserad av kyrkans lära som hon verkar vara av de förkristna trossystemen försöker inte ens förklara hur den här typen av föreställingar skulle kunna växa fram inom en starkt kristet färgad kultur, om de inte hade rötter bakåt.
Hur ”spekulativ” P:n Nilssons tolkning än kan verka vara, ter den sig ändå mer sannolik än teorin att majgrevefesten fullgott kan förklaras som en ”katolsk” fest: ”I tron på vårdträdets och majens skyddande och välsignelsebringande kraft återfinna vi de senaste formerna av en urgammal trädkult som är utbredd över hela jorden…Den kraft, som skickar upp saven i trädets stam, som låter kroppar, blad och blommor skjuta fram, frukten knyta sig och mogna, förde tanken till den lycka och välsignelse, som man önskade för sitt eget liv och sin egen bärgning.” (Nilsson 1936: 43 f)
Refererad litteratur
Bringéus, Nils-Arvid, Årets festseder, Stockholm 1981 (1976)
Drobin, Ulf, Folklore and comparative religion, Stockholm 1983
Eskeröd, Albert, Årets fester, Stockholm 1965 (1953)
Frazer, James George, The magic art and the evolution of kings, vol. 2, 1951
Frazer, James G, Den gyllene grenen, Stockholm 1987 (1925)
Gerward, Gullan, Majgrevefesten, Stockholm 1996
Hultkrantz, Åke Metodvägar inom den jämförande religionsforskningen, Stockholm 1973
Nilsson, Martin P:n, Årets folkliga fester, Stockholm 1936
No comments:
Post a Comment