Men dog Jesus verkligen på korset?

Den här bloggen håller på att urarta mer och mer. Det blir mer och mer av personliga hugskott, av de mest fantasifulla slag. Och med detta inlägg tar jag kanske steget över en avgrund....

Idén att Jesus egentligen inte dog på korset är gammal. Den finns bland annat i Koranen, i sura 4:156. Där står det bland annat: "... de dödade honom inte, och inte heller korsfäste de honom, fastän det för dem tedde sig så".

På senare år har idén blivit vida spridd, bland annat i kölvattnet på debatten efter DaVinci-koden.

Nu ogillar jag hela idén om försoningsdöden, det är min bias i frågan. Så tanken på att Jesu död på korset är en myt tilltalar mig en hel del.

Om man nu vill utgå från en sådan bias har man faktiskt en hel del saker att hämta argument från. Jag ska ta upp några få av dessa.

För det första, kan man finna bibliskt stöd för att ett sådant scenario skulle vara möjligt? Ja, det kan man.

Det finns ett avsnitt i Johannesevangeliets beskrivning av Jesu död som redan i åttaårsåldern slog mig som lite konstigt. Det är detta.

"Eftersom det var förberedelsedag och kropparna inte fick hänga kvar på korset under sabbaten – det var en stor sabbat – bad judarna Pilatus att de korsfästas benpipor skulle krossas och kropparna tas bort.

Soldaterna kom därför och krossade benen på dem som var korsfästa tillsammans med Jesus,  först på den ene och sedan på den andre. Men när de kom till Jesus och såg att han redan var död krossade de inte hans ben, utan en av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans, och då kom det ut blod och vatten.

Den som såg det har vittnat om det för att också ni skall tro; hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning. Detta skedde för att skriftordet skulle uppfyllas: Inget ben skall krossas på honom." (Johannes evangelium, 19:31-36).

Att romerska soldater skulle låta bli att följa sina rutiner när det gäller just Jesus i någon sorts önskan att uppfylla gammaltestamentliga skriftord låter inte så väldigt sannolikt. I synnerhet som det inte verkar finnas några sådana - de två förslag som Bibelkommissionen lägger fram säger något ganska annorlunda.

Och hur såg de egentligen att han var död?

Det faktum att det kom blod när soldaten stack Jesus i sidan är snarast ett belägg för att han inte var död än att han var det. Om det inte kommit  något blod, eller endast kommit mycket små mängder av blod, hade det varit ett belägg för att han redan var död...  När man är död har blodcirkulationen upphört, och då kan man inte förvänta sig att det ska komma speciellt mycket blod.

Så varför särbehandlades egentligen Jesus på detta sätt?

Ett svar är förstås att Bibeln är fullständigt otillförlitlig, och att berättelserna om Jesu död är fromma legender, utan någon relation med verkliga händelser. Men jag tror att det är en omåttlig förenkling.

Ett annat svar är förstås att Johannesevangeliet är det senaste av evangelierna, och att de tidigare inte innehåller denna uppgift. Det är sant, men det finns i och för sig inget som säger att Johannesevangeliet inte skulle kunna innehålla autentiska traditioner som de andra evangelisterna missade.

De som kontrollerade situationen på platsen var, förstås, den romerska armén. Ingen fritagning av Jesus efter att han tagits ned från korset skulle kunna ske om inte denna lät det ske.

Hade den ett motiv för att gå med på en sådan? Mitt svar är ja. Åtminstone om man tror på evangeliernas samstämmiga beskrivning av det drama som utspelade sig mellan översteprästerna och den romerska ståthållaren Pontius Pilatus.

Pilatus ville inte ha Jesus korsfäst. Han ville istället att en verklig upprorsman och anstiftare av upplopp, en viss Barabbas, skulle korsfästas. Han försökte på alla sätt att få igenom sin vilja, men slutligen vågade han inte ta en konfrontation med översteprästerna och det religiösa rådet Sanhedrin.

Det är inte alls otänkbart att Pilatus skulle ha kunnat tänka sig ingå en hemlig överenskommelse med Jesu släktingar och vänner, om inte annat för att hämnas sin prestigeförlust. Pilatus var känd som en hård och kompromisslös ståthållare. Att bli tvungen att anpassa sig till Sanhedrins nycker torde inte ha varit något som han uppskattade.

Förutom de romerska soldaterna vakade enligt Bibeln ett antal kvinnnor, som hade stått i en nära relation till Jesus, vid korset. Där fanns släktingar och åtminstone en kvinnlig lärjunge - Maria från Magdala.

Hon måste ha följt den extremt djupa ångest som Jesus under den sista perioden visat på dramatiska sätt, bland annat i Getsemane. De hade alla också förmodligen hört det ångestskrik som han enligt både Markus och Matteus ropade ut från korset - "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?". Om de verkligen hade älskat honom så som Bibeln beskriver det borde en sådan upplevelse ha varit outhärdlig. Det är inte troligt att de iskallt hade tänkt att visserligen lider han men hans död är ju nödvändig för att för all framtid försona mänsklighetens synder.

Så perspektivet av en hemlig allians mellan en förnedrad Pilatus och oroliga släktingar/anhängare låter inte alls osannolikt.

Den som romarna gav tillståndet att ordna gravläggningen var en rik lärjunge, Josef från Arimataia. Att han var rik kan måhända ha varit en fördel om det handlade om en plan för att rädda Jesus. Även om Pilatus ville hämnas på Sanhedrin gjorde han det nog inte gratis.

Om detta scenario har något med verkligheten att göra, lät romarna möjligen föra Jesus till någon väldigt avlägsen plats, där ingen skulle känna igen honom, exempelvis Rom. Och de "vanliga" lärjungarna fick naturligtvis inte veta något. Att Jesus och Paulus skulle ha varit samma person, som Lena Einhorn föreslog i en ovanligt bisarr bok, är ju rent nonsens.

När Maria från Magdala berättade om den tomma graven och att hon mött den uppståndne Jesus var det i så fall naturligtvis en del av planen.

Och resten av berättelserna då, alla de som senare sett den uppståndne Jesus? De flesta av dessa berättelser ger ett så drömlikt intryck (jfr berättelsen om mötet på vägen till Emmaus!) att de skulle kunna förklaras på många bättre sätt att det verkligen var en kroppsligt uppstånden Jesus dessa vittnen hade mött.

Jag finner i alla fall idén om att Jesus räddades i sista minuten tilltalande. Jag hoppas att den är sann....

Jungfru Marias tragedi

Jungfru Maria nämns inte så oerhört ofta i Bibeln. Hon är inte en central figur i handlingen, vad än en del katoliker skulle vilja. Frågan är om det går att säga speciellt mycket om henne utifrån den ganska magra informationen.

En som försökt är Geoffrey Ashe. I sin bok The Virgin: Mary´s Cult and the Re-Energence of the Goddess (1987 /1967/) försöker han bland annat att ge en bild av hennes liv, och hennes öde. Den blir för mig förvånande nog ganska trovärdig.

Det finns, förstås, de som hävdar att Jesus inte funnits. Om så vore fallet skulle, naturligtvis, inte Maria funnits heller. Ashe avvisar sådana teorier ganska snabbt. Han skriver bland annat: "...if Jesus had not been a real person, somebody would have said so. In particular the Church´s enemies would have said so"... (s. 57).

Han har rätt. Tiden mellan Jesu korsfästelse och de första skrifterna om honom var så relativt kort att ett bedrägeri av den typen hade varit ohållbart.

Men Ashe menar också att eventuella förvrängningar inte kan ha varit alltför stora.... Även detta med bland annat tidsargument. Jag är åtminstone delvis beredd att hålla med honom.

Hans bok innehåller mycket intressant. Bland annat visar han ganska övertygande att idén om jungfrufödseln måste ha funnits i traditionen mycket tidigt. Han påpekar bland annat att de två evangelier som inte nämner jungfrufödseln (Markus och Johannes) inte nämner Josef alls. De två som nämner Josef (Lukas och Matteus) är också de två som nämner jungfrufödslen.

Men det som griper mig mest hos Ashe är det psykolgiskt riktigt trovärdiga försök han gör att ge en personlig bild av Maria. Den är som antytt gripande - men också väldigt sorglig.

Han går nu ganska långt i att anta att man kan acceptera stora delar i berättelserna. Det kan te sig okritiskt - men jag uppvever det ändå som trots allt på ett märkligt sätt övertygande.

Det hela börjar ju med bebådelsen.

Ashe citerar här ärkeängeln Gabriels budskap till Maria i Lukas 1: "Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.”

Och från Marias lovsång Magnificat:

"Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte. Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort. Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.”

Nu hävdar Ashe inte att Gabriel existerade; han uttalar sig inte om den typen av frågor. Men han verkar mena att dessa två uttalanden ändå ger en bild av hur Maria uppfattade sin situation. Hon trodde själv på sin sons messianska natur.

Det kan låta oerhört naivt. Men - vänta ett tag. Både Gabriels budskap och Marias lovsång avviker markant från budskapet i evangelierna. Det finns i Lukas 1 inte ett ord om det offerlamm som ska ta på sig världens synder. Inte ett ord om att han ska offras till lösen för många. Om evangelisten Lukas helt och hållet hade velat fabricera uttalanden från Maria kan man kanske tycka att han borde ha gjort dem lite mer samstämmiga med Nya Testamentets grundläggande budskap.

Den Messias som Maria verkar hoppas att hennes son ska bli är inte den kristna varianten. Det är en judisk Messiasdröm.

Här kommenterar Ashe den katolska kyrkans uppfattning att Maria visade sin storhet och sin syndfrihet genom att frivilligt acceptera att föda Jesus. Ashe säger nästan lite syrligt att det torde ha varit var och varannan judisk kvinnas önskedröm att just hennes son skulle bli den kommande Messias. Det var inte en uppoffring att föda honom - det var ett privilegium.

Berättelsen om när Jesus stannade kvar i templet i tolvårsåldern är i och för sig förstås problematisk. Maria verkar ju bli så förvånad - hade hon glömt bebådelsen?

Nästa stora berättelse om Maria är bröllopet i Kana i Johannesevangeliet. Det är en märklig berättelse. Maria mer eller mindre tvingar Jesus att göra någon han inte vill. Jesus förvandlar stora kvantiteter vatten till vin - trots sina egna protester när han säger att tiden inte är mogen. Vinet är förresten av så pass stora kvantiteter  att det skulle räcka tlil åtskillga fester...

Även här kan man se en skillnad mellan Marias syn på vad hennes sons messianska natur borde innebära och den bild evangelierna ger. För Maria ser det ut att vara självklart - hennes son har övernaturliga krafter - varför ska han inte använda dem? Här är Ashe faktiskt riktigt oförskämd. Han påpekar att festen i Kana tidsmässigt ungefär torde sammanfalla med en händelse som beskrivs i de andra evangelierna - episoden när Jesus frestas av djävulen i öknen. Han skriver: "Turning water into wine is not very different from turning stones into bread; and turning it into a much greater amount than the party needs is a Messianic stunt." (s. 128).

Om man går efter texten i Bibeln och Ashes tokning av den ser det vid det läget ut ungefär så här. Maria har bibringats uppfattningen att hennes son är den Messsias som Gud sänt, han ska bli en kung med övernaturliga krafter som ska rädda Israel. Sin gudomliga status borde han visa då och då - exempelvis genom att förvandla stora mängder av vatten till vin.

Men sedan börjar allt gå fel. Rykten börjar gå att Jesus är galen. När Maria och andra släktingar söker upp honom avfärdas de bryskt:

"Nu kom hans mor och hans bröder. De stannade utanför och skickade bud efter honom. Det satt mycket folk omkring honom, och de sade: ”Din mor och dina bröder är här utanför och söker dig.” Jesus svarade dem: ”Vem är min mor och mina bröder?” Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: ”Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.” (Markus 3).

I Lukas 11 kan vi dessutom se ett uttlalande av Jesus som faktiskt kan tolkas som en antites till en central formulering i Magnificat: "När han sade detta hördes en kvinna i mängden ropa: ”Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat.” Men han svarade: ”Säg hellre: Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det." Jämför Marias lovsång: "alla släkten ska prisa mig salig"!

Men det blir ju värre. Inte nog med att den tilltänkte Messias på ett sätt som nästan kan ses som brutalt tar avstånd från sin familj - ganska snart inser Maria att Jesus  inte alls  kommer att bli någon Messias, utan tvärtom gå ett fruktansvärt öde till mötes.

Och enligt Johannes var Maria dessutom närvarande vid korset.

Om så var fallet borde hon kanske ha hört det som enligt Matteus 27 var Jesu sista förtvivlade ångestskri:”Eli, Eli, lema sabachtani?” ("Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig"?).

Men  sedan sades ju Jesus  ha uppstått. Men inget av evangelierna nämner något om att den uppståndne någonsin skulle ha visat sig för Maria. Han visar sig för hundratals människor - men inte för sin mor. Ashe skriver: "Whether the Resurrection is fact or vision or hallucination, daydream or myth or fraud, the Lord´s own mother, the holy Virgin through whome he was made man, is excluded from it". (s. 132).

I Apostlagärningarnas första kapitel nämner Lukasevangliets författare henne i förbigående. Den man som tecknade ner Marias lovsång kunde kanske inte ignorera henne totalt. Men sedan försvinner hon helt.

Geoffrey Ashe jämför på ett ställe faktiskt Maria med - Annie Besant. Och Jesus med Krishnamurti. På samma sätt som Krishnamurti svek Annie Besants dröm om att han skulle bli världens frälsare svek Jesus Marias dröm om att han skulle bli den Messias som skulle stå i ledningen för Israel och störta härskarna från deras troner.

Skillnaden är att i Marias fall är tragedin så oändligt mycket större.

Ashe skriver: "So far as scripture goes... Marys´glory as Virgin Mother of the Divine Son is all over when she is barely out of childhood herself. The rest of her life is a long-drawn tragedy of fluctually and eventually fading hope, with a hideous climax and then near-silence." 

Och jag kan bara instämma när han sedan tillägger: "She inspires more sympathy than words can express." (s. 135)

Där skulle det kunna vara slut. Men Ashe skriver mer än så. Han har faktiskt efter det försökt utveckla en rekonstruktion - som han själv medger är en fantasi! - om vad som kan ha hänt  med Maria efter detta. Men den kanske jag återkommer till senare.

Matrilinjär islam

Det finns fler kulturer än Minangkabau som praktiserar en kombination av matrilinjärt släktskap och islam. En av dessa finns på Laccadiveöarna vid Indiens sydvästkust. Denna kultur har beskrivit av Leela Dube i boken Matriliny and Islam: religion and society in the Laccadives från 1969 (National Publishing House, Delhi).

Det finns även andra, som exempelvis Mapilla i norra Kerala och Yao i södra Nyasaland.

Befolkningen på Laccadiveöarna anses ha omvänts till islam någon gång på 1300-talet. Idag (eller mer exakt när boken skrevs!) är islam den totalt dominerande religionen och det finns inte mindre än 22 moskéer och två islamiska skolor.

På dessa öar går släktskapet på kvinnolinjen och arvet delas lika mellan barnen till varje kvinna. Traditionellt flyttar ett gift par inte ihop vid äktenskapet. Mannen och kvinnan lever vanligtvis kvar hos sin egen matrilinjära släktskapsgrupp och det äktenskapliga umgänget sker vid nattliga visiter.

Enligt Dube var detta normen. Av 617 gifta män på den centrala ön levde 515 på detta sätt, som vad hon kallar "visiting husbands". Men alla följer inte denna ttradition. 124 levde matrilokalt, dvs flyttade hem till kvinnan vid äktenskapet. 23 levde "neolokalt", dvs de flyttade ihop i ett nytt hus, och endast 8 levde patrilokalt, dvs hustrun flyttade hem till mannen.

Den främsta sociala gruppen i detta ö-samhälle kallas Taravadi. Denna består av individer av båda könen som är ättlingar till en kvinnlig anmoder i en obruten kvinnlig linje. Taravadi äger land, träd, båtar, hus och andra byggnader. Männen har endast bruksrätt till dessa, de äger dem inte, och när de gifter sig kan de absolut inte föra vidare dem till barnen.

I dessa grupper är både den äldsta mannen och den äldsta kvinnan betydelsefulla personer. Juridiskt har den äldsta mannen en stark ställning, men i praktiken verkar  den äldsta kvinnan uppenbarligen vara mer central. Ingen ceremoni kan hållas utan att hon informeras och bjuds in. Hon visas en oerhörd respekt. Hon konsulteras i alla viktiga frågor. 

De olika Teravadi-grupperna förenas i större grupper, som kallas Kudumbam.

Den matrilinjära egendomen brukar kallas för fredags-egendom, medan individuellt förvärvad egendom kallas måndagsegendom. Innehavet av måndagsegendom styrs av sharialagar, medan fredagsegendomen förvaltas och ärvs enligt mycket äldre matrilinjära pricipwet. Den mesta egendomen är fredagsegendon. Det kan till exempel nämnas att av 45.000 kokosträd är 40.000 matrilinjär egendom, och endast 5000 privat måndagsegendom.

Både mormodern och morbrodern har en auktoritet över moderns barn, medan fadern inte har det. Relationen mellan fäder och barn är avspänd, vänskaplig och kamratlig och fadern har inte auktoritet och visas ingen "respekt" av auktoritär typ.

Koranen tillåter som bekant en typ av polygyni, men det är mycket ovanligt på dessa öar. Av 670 gifta män på huvudön, hade endast 6 mer än en fru. Anledningen till det är att kvinnorna sällan uppskattar att männen har flera fruar, och rätten till skilsmässa är total för båda könen. Om en man försöker skaffa sig fler fruar skiljer sig vanligtvis hustrun med en gång.

Mannens relation med kvinnan är sexuell, inte ekonomisk. Mannen har inte i sig rätt att kontrollera eller ens tillgodogöra sig av kvinnans arbete, inte ens hemarbetet. Kvinnans arbete utförs vanligtvis  till nytta för hennes egen matrilinjära grupp.

I teorin är otrohet för kvinnan förbjuden, men om kvinnan ändå är otrogen har mannen ingen rätt att bestraffa henne. Det enda han kan göra i det läget är att skilja sig.

Skilsmässor är vanliga, 51 procent av kvinnorna och 52 procent av männen har skilt sig åtminstone en gång. Den man på ön som hade haft mest skilsmässor hade skilt sig 19 gånger, den kvinna som hade haft mest skilsmässor hade skilt sig 12 gånger.

Kvinnan har alltid rätt till omedelbar skilsmässa när som hslst. Hon behöver bara uttrycka en formel om att mannens besök inte är välkomna så måsta han lämna henne omedelbart.

Sharia-arvslagar som missgynnar kvinnor praktiseras dock, men eftersom den stora majoriteten av egendom förvaltas av de matrilinjära grupperna, och denna egendom inte är underkastad sharialagarna, har detta inte en så stor betydelse.

De ställen i Koranen som ofta tolkas som att män har rätt att styra över sin hustru tillämpas inte, eller tolkas på ett sätt så att de inte får en sådan betydelse.

Dune går igenom skilsmässostatistik från olika muslimska kulturer och visar att de matrlinjära har en mycket högre skilsmässofrekvens ärn de patrillinjära. En förklaring till detta är att stabiliteten inte hotas av skilsmässor, eftersom den matrilinjära gruppen, inte familjen  är det som ses som är stabilt och bestående, och den berörs inte av att äktenskap upplöstes. 

Äktenskapen är oftast tidiga, de båda parterna brukade gifta sig mellan 12 och 16 års ålder. Pojkarna är oftast de äldre vid det första äktenskapet, men de är aldrig äldre än 16. 

I vilket fall som helst är det hela intressant. Islam är ju en religion som uppstått i ett patrilinjärt (och patriarkalt)  samhälle och dess regelsystem  är ofta påverkat av detta. Men här har regelsystemet anpassat sig till ett både matrilinjärt och i avgörande avseenden icke-patriarkalt samhälle...