Julianus Apostata - kunde han ha lyckats?

Jag har en egendomlig ambivalens gentemot den sista hedniske romerska kejsaren, Julianus Apostata.

Det är jag nog inte ensam om. Under århundraden sågs han som sinnebilden för en avfälling. Hedningen som försökte hindra kristendomen från att segra.

Under upplysningstiden började bilden av honom att förändras. Mer och mer började han ses som tolerant, humanistisk, och, ja, till och med upplyst.

Det sista är ju lite tveksamt. En människa som rotat i offerdjurs inälvor för att försöka spå framtiden är ju inte vad de flesta skulle vilja kalla upplyst...

I dag finns flera webbsidor som hyllar honom som den som försökte rädda religionsfriheten från kristen diktatur. Och det ligger förstås en hel del i det.

Vem var han då? Det första som kan sägas är att han, liksom alla andra romerska kejsare, förstås var en förtryckare och skitstövel. De romerska kejsarna var alla ledare för ett gigantiskt exploaterande slavimperium. Det gällde förstås både de hedniska och de senare kristna. Slaveriet avskaffades som bekant inte med kristendomen. Det var först imperiets sammanbrott som ledde till att slaveriet avskaffades. För att efter ett tag ersättas med feodalism.

Men det finns grader även när det gäller skitstövlar. En del av kejsarna var ju veritabla monster, som Nero och Caligula. Andra var bildade filosofer, som Marcus Aurelius. Julianus var på sätt och vis en hednisk "idealist". Han älskade Homeros gudasagor och såg det som en kulturskymning utan like om det skulle bli förbjudet att tro på de gamla myterna.

På sätt och vis hade han rätt.

Julianus linje var inte att förbjuda kristendomen. Men han ville begränsa dess makt, bland annat genom att förbjuda kristna att undervisa i ämnet klassisk litteratur. Hans motivering var att den klassiska litteraturen byggde på den tidigare religionen, och att de som undervisade om den borde ha någon respekt för de trosföreställningar som den byggde på.

Men frågan är förstås om det ens fanns skuggan av en chans art han skulle kunna ha lyckats. Den traditionella kristna synen är förstås att han inte hade en chans eftersom han gick emot Guds vilja. Under de senaste århundradena har denna syn ersatts med deterministiska åsikter av historiematerialistisk art - kristendomens seger var en historisk nödvändighet och gick inte att hindra.

En annan fråga är av motsatt karaktär. Om Julianus ändå hade fått leva längre (han dog i förtid i ett av romarrikets imperialistiska krig) och framgångsrikt bekämpat kristendomen - hade han verkligen fortsatt vara så "toleranr" som han hävdade att han var? Riskerade inte i slutändan förföljelserna mot de kristna att starta igen? Frågan är relevant. När de kristna var i opposition krävde de också religionsfrihet. När de fick makten lämnade de snart denna linje och startade efter en tid en av de mest hårdföra religiösa diktaturer som någonsin existerat. En diktatur som omfattade hela Europa och som kom att vara i över tusen år.

Troligen var Julianus program för religionsfrihet dödsdömt från början, Det är på sätt och vis en tragedi. Det totalitära religiösa järngrepp som kom att läggas över Europa kastade på mÅnga sätt utvecklingen tillbaka.

Dessutom förvreds förstås kristendomen själv av detta. I sin tid som opposition var den kristna kyrkan djupt moraliskt överlägsen de flesta av sina alternativ. I och med att den fick en absolut makt blev den något helt annat. Och ofta något mycket obehagligt,

Kontrafaktisk historieskrivning är ju inte möjlig. Men lite kul är nog att tänka sig att Julianus skulle ha lyckats. Går det att tänka sig ett Europa under denna tid där många olika religioner skulle kunnat levt fredligt bredvid varandra, som till exempel i Singapore idag?

Nja.... det verkar inte så troligt. Tyvärr.