Det finns två motpoler i synen på konflikten mellan "monoteism" och "hedendom". Dels har vi (exempelvis) gamla missionärsromantiska berättelser om hur goda kristna fick tampas med ogudaktiga hedningar, som ägnade sig åt kannibalism, människooffer och ohyggliga riter. Dels har vi en motbild som började uppkomma under upplysningstiden. En motbild om "den ädle vilden" som förstördes av en korrupt kristendom (eller av islam). En motbild som idag är vanlig i olika nyhedniska grupper.
Och, ja, den sistnämnda har väl jag själv varit med om att sprida, exempelvis här.
Och jag står för varenda ord i den artikeln, den handlar ju om hur missionärerna bidrar till att införa patriarkalt förtryck i nordamerikanska indiankulturer. Men om jag istället hade fokuserat på konfrontationen mellan missionärer och den aztekiska kulturen hade bilden, som vi ska se nedan, blivit ganska annorlunda.
Det finns de som efter en ytlig läsning av författare som Birgitta Onsell, Eva Moberg eller Monica Sjöö kommer fram till att "patriarkat" och "monoteism" regelbundet gick hand i hand med att utrota en tidigare kvinno- och barnvänlig kultur. Tron på en enda (manlig) Gud antas vara den grund som ger upphov till kvinnoförtryck, övergrepp, och förtryck av barn. Monica Sjöö ägnar en sida i sin "The Great Cosmic Mother" från 1987 åt att lista otäcka barnfientliga citat från Gamla Testamentet. De är vederbörligt ruggiga, men hon nämner inte att den tidigare fenicisk-kananeiska kultur som israeliterna bekämpade, och som hon själv ofta uttryckt stora sympatier för, hade rituella barnoffer som ett centrum i sin egen kult,
Sanningen är den att patriarkatet på de flesta håll kom tidigare än de monoteistiska religionerna. Och att dessas seger över "hedendomen" på många ställen snarare innebar ett mildrande av förtrycket. Eller åtminstone att några av dess mest blodiga uttryck avskaffades.
Det började redan med den israelitiska religionen. Den var patriarkal, men så var den som föregick den. I Bibeln står det bland mycket annat att det är riktigt att slå barn. Det är obehagligt, men samtidigt bör det noteras att i den kultur som fanns innan hade som nämnts ett rituellt dödande av barn en central plats i kulten. En praktik som hårt fördöms i hela Gamla Testamentet. (Se till exempel Psaltaren 126: 37-38, Hesekiel 16:21-22 och Jeremia 19:4-7).
Även om den fenicisk-kananeiska barnofferpraktiken besegrades i just Kanaan, så levde den kvar över stora delar av Medelhavet. Efter att Rom erövrade Karthago, försvagades den kraftigt, men den levde ändå kvar på sina håll. Det var först med kristnandet av Nordafrika som den försvann.
I Rom förbjöds människooffer i det första århundradet f.kr. men däremot var det fortfarande tillåtet att sätta ut oönskade barn. Ibland hittades de av någon som tog hand om dem, men oftast dog de. Det var först med kristendomens införande som detta förbjöds.
På våra breddgrader var både människooffer och utsättande av barn en del av den "hedniska" praktiken. De förbjöds efter kristnandet. I Island nådde man en kompromiss. "Hedningarna" fick inte längre öppet dyrka sina gudar, men under en lång övergångsperiod fick de sätta ut oönskade barn i vildmarken. Det bör förstås påpekas att medan inte så få av de barn som sattes ut i Rom kanske räddades, gällde det förstås praktiskt taget inga som mötte samma öde i Skandinavien, för att nu inte tala om Island.
Om vi går österut ställdes de första muslimerna inför en praktik, där nyfödda, oönskade flickor begravdes levande. Koranen fördömer denna i surorna 81:8 och 16:57-59. Denna praktik förbjöds efter att islam hade segrat. Islam förbjöd också en typ av brutal skilsmässa som tidigare var tillåten, som innebar att kvinnan försköts men att hon tvingades bo kvar hos mannen som hans slav.
Men så till Amerika. I den artikel jag skrev om hur missionärerna skulle övertyga indianstammar om vikten av att slå barn, att fruar skulle lyda sina män, och av jordägandet måste bli privat, ser vi att kristendomens införande i stora delar av Amerika innebar upprättandet ;av ett hårt förtryck över kvinnor och barn. Men...
Det finns andra delar av Amerika, där bilden som sagt såg lite annorlunda ut. Det mest uppenbara exemplet är som sagt aztekerna. Men i mindre skala gällde det samma också maya och inkas.
Dessa kulturer var inte endast patriarkala, de var stater styrda av militariserade härskande skikt. En sak som förenade aztek-, maya-och inkareligionerna var att de såg människooffer till gudarna som nödvändiga. Speciellt brutal och omfattande var praktiken hos aztekerna.
Där offrades både vuxna och barn, ofta tiotusentals varje år. Aztekerna förde krig för att tillfångata personer som skulle offras. Dessa offer utfördes också ofta medvetet på ett maximalt plågsamt sätt. När templet i Tenochtitlan invigdes 1487 beräknas det att som minst 10.000, eller som mest 80.000, offrades under fyra (!) dagar.
Denna råa praktik ledde till att spanjorerna kunde sluta en allians med de folk som var underkuvade av aztekerna och som var tvungna att regelbundet leverera fångar till dessa, fångar som skulle offras.
Men offertraditionen var så pass utbredd att de krävdes mer än en militär erövring för att den skulle upphöra. Här spelade förmodligen kulten av Jungfrun av Guadalupe en viktig roll. Jungfrun av Guadalupe var dels namnet på em målning av jungfru Maria, som ni kan se till vänster på denna blogg. Men denna målning sades vara en övernaturlig avbildning, som uppstått under den vision av jungfru Maria, som indianen Juan Diego sades ha fått vid flera tillfällen vid Tepeyac i december 1531.
Som fenomen är Jungfrun av Guadalupe något mycket märkligt. I henne blandades hedniska och kristna traditioner. Trots att hon först uppträdde på en plats som förut helgades till en aztekisk gudinna sågs hon som den främsta motståndaren till människooffer. Hennes uppgift sågs till stor del som att hon skulle utrota resterna av denna barbariska praktik.
Efter ett tag kom hon faktiskt också att bli en symbol för motståndet mot Spanien, och mot överhet och förtryck. Hon har hyllats av exempelvis den vänsterinriktade zapatistgerillan och av Hugo Chavez, och latinamerikanska feminister har ofta sett henne som en frigörande symbol.
Jag upprepar. När de monoteistiska religionerna konfronterade en rå patriarkal krigisk "hedendom" mildrade de faktiskt mycket ofta förtrycket av kvinnor och barn. Inte förstärkte det, som en del nyhedningar gärna vill tro. Framförallt avskaffades ofta förtryckets mest utpräglat blodiga uttryck.
För, när allt kommer omkring, en kult av amoraliska "hedniska" krigar- och andra gudar i en polyteistisk kontext kan ju gå nästan hur långt som helst. De ritualer som förknippas med dom kan ju dessutom bli hur blodiga som helst. Föreställningen om en Gud med någon form av övergripande ansvar för helheten spelade ofta en modererande roll när den introduceras i dessa kulturer.
Det är ju egentligen ganska logiskt.
No comments:
Post a Comment