Den förkristne Jesus

Det finns en bok som nog borde läsas även av de som inte har läst ett ord om den historiske Jesus, av de som inte är intresserade av religion, eller som inte har någon högre uppskattning av dagens kristendom. Det är den sydafrikanske befrielseteologen Albert Nolans Jesus before Christianity.

Den kom ut första gången 1976, och i en reviderad upplaga 1992. 2001 kom den i en ny, så vitt jag fattar oförändrad upplaga.

Jag tror att många som läser den kommer att få en helt ny bild av Jesus och den allra tidigaste "kristendomen".

Nolan tillägnar sin bok folken i tredje världen, och det är ingen tillfällighet. Han är som sagt befrielseteolog, och katolik. Men det specifikt katolska märks inte så mycket av, bortsett från att han troligen inte uppskattar Luthers formel "rättfärdiggörelse genom tron allena"...

Hela boken bygger framförallt på en mycket noggrann läsning av evangeliernas berättelser om Jesus. Det kan verka traditionellt, men de slutsatser Nolan kommer till är ingalunda traditionella.

Han börjar med att konstatera att Jesus huvudsakligen riktade sig till de utstötta. De han vände sig till var de fattiga, de misstrodda, de föraktade, de mariginaliserade.

Det var inte framförallt för att han trodde sig lättast kunna rekrytera från personer som saknar hopp. Utan det byggde också och framförallt på att hans begrepp "Guds rike" ("Kingdom of God") byggde på ett upp- och nedvändande av alla de rådande sociala hierarkierna

"Guds rike" visade sig vara något som ska höja upp alla de som är i botten av hierarkin. De som är fattiga, de blinda, de spetälska, de prostituerade, de som alla talar illa om, de som saknar makt, de som saknar prestige.

Jesus vände sig framförallt till ekonomiskt svaga grupper, med ett väsentligt undantag. Det undantaget var de som kallades "publikaner" - dvs. skatteindrivare åt romarna. De var inte fattiga, att de blev en av målgrupperna berodde på att de just i sin rikedom var utstötta och föraktade i det judiska samhället.

Nolan visar hur Jesus "Guds rike" inte endast vänder upp och ned på ekonomiska hierarkier utan även på de hierarkier som bygger på prestige. Att Jesus förespråkade en total egendomsgemenskap är ju allmänt känt - även om de högerkristna gör allt för att trolla bort korten. Men han förespråkade också ett avskaffande av de skillnader som byggde på prestige och anseende. Han säger syrliga saker om de som vill bli kallade "rabbi" och som vill att alla sa se upp till dem.

Det är ingen tillfällighet att han också säger att barnen är de som kommer först i detta gudsrike. För barnen kommer allra lägst i alla sociala hierarkier. Därför hör Guds rike till barnen, och den som inte blir som ett barn kommer aldrig in dit.

Det är förmodligen också därför som Jesus i evangelierna inte går ut och säger saker som "Jag är Messias". Faktum är att han inte heller brukar använda sig av formuleringar som "Gud säger", "Gud har talat till mig", "Gud har sänt mig". Han hänvisar inte till sin egen auktoritet, sin egen prestige.

Däremot gör han anspråk på att säga sanningen. Sanningen blir den auktoritet han hänvisar till. Den får så att säga tala för sig själv.

I det "Guds rike" som Jesus presenterar finns inte pengar, och inte heller prestige. Och solidariteten är inte bunden till särgrupper, om man nu inte räknar de som ligger underst i hierarkin som en sådan. Solidaritet med den egna familjen, och med den egna släkten, avvisar Jesus lika hårt som han avvisar egoismen.

Det är förmodligen åtminstone delvis därför som Jesus av allt att döma vägrade att ställa sig i spetsen för ett militärt uppror mot Rom. Nolan anger två skäl till detta. Dels det rent praktiska - av alt att döma såg Jesus det som ett omöjligt företag - "den som tar till svärd ska förgås med svärd". Det betyder inte att han var radikalpacifist - på ett ställe uppmanar Jesus lärjungarna att bära vapen (Lukas 22:36) . Det visar snarare på en rimlig bedömning av styrkeförhållandena.

Men Nolan menar att det under detta även låg ett annat skäl. Jesu kritik av hierarkierna i det då existerande judiska samhället är sådan att han knappast skulle se en seger för detta samhälle - med en bevarad maktstruktur - som en seger för "Guds rike". Det skulle endast leda till ett nytt hierarkiskt samhälle, som, med Jesu egen terminologi, även det skulle styras av Satan.

I anslutning till teorier hos forskaren Etienne Trocmé, anser Nolan att Jesu rensande av templet är feldaterat i Nya Testamentet. Det skedde inte alldeles mot slutet av Jesu verksamhet, utan långt tidigare. Därför var Jesus och lärjungarna ganska tidigt tvungna att röra sig i relativt perifera områden. De visste att de var utsatta för hot.

Att Jesus till sist avrättades var ett beslut av romarna. Som bekant saknade de lokala judiska makthavarna möjligheten att organisera en avrättning. Även om Jesus inte stod i ledningen för ett uppror mot Rom var hela existensen av hans rörelse ett orosmoment. Dynamiken i den var farlig, trots - eller på grund av- att den inte byggde på militär makt.

Det finns många diskussioner om vad Jesus menade med att gudsriket var nära. Nolan menar att det inte var en felslagen profetia, på det sätt som det brukar beskrivas som. Utan det handlade om att det faktiskt skulle kunnat upprättas -om människorna hade varit redo för det då. Jesus kombinerade varningar om en förödelse med löften om ett gudsrike. Nolan verkar mena att Jesus såg det som två alternativa vägar. Om inte människorna var bereda på ett anti-auktoritärt "gudsrike" som byggde på kärlek och inte på makt var katastrofen oundviklig.

För Nolan stod Jesus i ledningen för en radikal både religiös och social rörelse som inte riktigt passade in. Jesus var emot den romerska ockupationen lika mycket som alla andra judar, men hans förödande kritik mot hierarkierna i det egna lokalsamhället gjorde att han inte kunde se att lösningen låg i att en hierarki skulle ersättas med en annan.

Lösningen var ett samhälle där all ojämlikhet - ekonomisk, social, psykologisk - skulle försvinna, och där makt skulle ersättas med "tjänande". På sätt och vis liknar det nästan det maoistiska begreppet "tjäna folket"- med den skillnaden att Jesus verkar ha menat det på allvar, vilket jag inte tror att Mao gjorde…

Om du bara ska läsa en bok om Jesus, läs Albert Nolan. Det finns en klar möjlighet att det på ett betydelsefullt sätt kommer att kunna påverka din världsbild.

En sorts rättvisa...

"In general... believers in reincarnation today do not think that a human soul can regress into an animal body. I would not like to be certain about it. Indeed, there would be real justice in some of our more more callous scientists being reborn as monkeys, rabbits or guinea-pigs, destined for the experimental laboratory; or in some of our hearty blood-sports enthusiasts coming back as foxes and hares."
Doreen Valiente, Witchcraft for Tomorrow, 1978, s. 39

Från satanister till setianer

Något om Set, Wewelsburg och Presidio

Religionshistorikern Per Faxneld har ju i olika sammanhang drivit linjen att satanister kännetecknas av att de vänder upp och ner på de traditionella bibliska begreppen och rentav ser Satan som "god". Detta tema har sedan tagits upp på bloggar och i andra sammanhang. Det låter ju lugnande. "Satanism" är i så fall ju inte något speciellt obehagligt.

Men faktum är att under detta århundrade har den överväldigande majoriteten av de som åberopar sig på den kristna Satansbilden tagit över många av de väsentliga "etiska" (eller oetiska) dragen från denna. Undantagen är helt marginella, och man får verkligen leta för att finna dem.

Det gäller även en del grupper som i slutändan kommit fram till att namnet "Satan" inte är så adekvat - och istället ersatt det med andra namn, som inte har hämtats från den judisk-kristna traditionen.

En av dessa är Temple of Set. Den grundades 1975 som en utbrytning från Church of Satan (CoS). Grundaren var inte vem som helst. Han hette Michael Aquino, och var officer i USA:s armés underättelsetjänst.

Inte nog med det, över 10 av de aktiva medlemmarna i Temple of Set kom också från samma underättelsetjänst. (Parker 1990).

Set, förvirringens Gud
Aquino var en intelligent person. Han insåg att det var något pinsamt med att rakt av ta över namnet "Satan" från kristendomen och sedan vända upp och ner på värdeskalan. Så han kom på att vad han verkligen dyrkade var den egyptiska guden Set.

"Dyrka" är kanske inte det mest adekvata begreppet, men faktum är att Aquino verkligen menade att Set existerar som en kosmisk intelligens, och att det går att få någon sorts kontakt med denne. Detta i motsats till CoS, som huvudsakligen ser "Satan" som en inre kraft, som man kan hitta i sig själv.

Men om man ser på vad den egyptiske guden Set egentligen stod för när det begav sig, för mellan fem och två tusen år sedan, inser man också att förändringen från Satan till Set trots allt inte ändrade på så mycket.

I egyptisk mytologi är Set framförallt känd för två saker. Dels att han begick sexuella övergrepp på gudabarnet Horus, Det finns flera berättelser om detta, även om hur Horus beklagar sig för sin moder Isis, och hur de gemensamt diskuterar hur Horus ska hantera den saken.

Men det Set är mest känd för är ändå att han mördade sin broder Osiris. Till en början genom att dränka honom - men genom århundradena ändrades scenariot för att slutligen bäst kunna beskrivas som ett styckmord.

Själva namnet Set anses betyda "drucken" "desertör" och "spridare av förvirring".

Set associerades med den sterila öknen, militära fiender, och "barbarer". Set hade på sätt och vis en funktion som var motsatsen till den hos gudinnan Maat, rättvisans och den kosmiska balansens princip.

Dessutom ansågs han sända mardrömmar.

Ändå dyrkades Set av somliga i Egypten, fram till den adertonde dynastin. Då revs alla tempel för Set, och han fördömdes i helt entydiga termer. Han fick epitet som lögnens fader, bedrägeriets konung, gangsterledare, den som hatar vänskap, den som orsakar mord. (För mer om Set, se Velde 1967).

Så att byta ut Satan mot Set verkade ju inte vara ett beslut som togs för att den entitet man hyllade skulle ses som "god" eller ge mer angenäma associationer…

Därför är det kanske inte helt förvånande att Temple of Set efter ett tag skulle kopplas samman med ganska så obehagliga händelser.

Naziockultism
En av dessa var när Michael Aquino 1983 besökte Wewelsburg. Detta var ett slott som hade hyrts på uppdrag av Heinrch Himmler, för att användas av SS. Bland annat hölls ockulta SS-ritualer där - framförallt i en lokal som kallades för "de dödas hall". Aquino åkte dit och mediterade, och försökte nå kontakt med de krafter som han trodde en gång hade inspirerat Himmler. Han skrev om det i ett dokument som han kallade "The Wewelsburg Working".

Han försäkrade att detta inte på något sätt innebar ett stöd till nazisternas politik. Man kan ju ägna sig åt naziockultism utan att på något sätt stöda folkmordspolitiken. Eller det var vad han sade. Många i USA var dock aningen skeptiska till hans försäkran. (Raschke 1990: 147 ff)

Rituella övergrepp
En ännu större skandal var vad som hände i anknytning det arméägda daghemmet vid Presidio. Där hade 1987 ett stort antal barn berättat om sexuella övergrepp. En del av dessa med rituella sadistiska inslag, som sades ha ägt rum i ett hus i närheten av daghemmet.

Ett av barnen som berättade om detta nämnde namnet på en av de som hade deltagit i övergreppen. Hon kallade honom för Mickey.

När polisen körde runt henne för att hon skulle peka ut var huset legat pekade hon ut Michael Aquinos hus. Hon beskrev även detaljer i huset, bland annat ett rum helt målat i svart. När SFPD gjorde en husrannsakan hos Aquino visade det sig att ett av rummen mycket riktigt var målat helt i svart.

Det blev ändå ingen rättegång, men arméns CID (Criminal Investigation Command) gjorde en utredning. De kom fram till att Aquino var skyldig, men ville inte gå vidare till rättegång, eftersom de hävdade att detta skulle kunna retraumatisera barnen. För vid det här laget hade fler än ett av barnen pekat ut Aquino.

Resultatet blev ändå att Aquino togs bort från aktiv tjänst, och han ägnade sedan en stor tid åt att angripa CID för den enligt honom orättvisa behandlingen. (Raschke 1992; Parker 1993; Lockwood 1993).

Barnen fick senare psykoterapeutisk behandling för att bearbeta sina trauman. (Ehrensaft 1992)

Mind Control
Aquino var som sagt knuten till USA:s militära underrättelsetjänst. Han hade också tjänstgjort i Vietnam. Efter nederlaget 1975 utvecklade han en bisarr teori om vad han kallade PSYOP. Han försökte till och med få den publicerad i armétidskriften Military Review. Teorin innebar att USA hade förlorat genom att man inte på något effektivt sätt kunde utöva tankekontroll över människor. Så han började spekulera om hur man kunde utveckla en teknologi för att kontrollera tankar på avstånd. Det låter ju inte speciellt genomförbart, kan man tycka, men Aquino trodde att det skulle vara möjligt.

Carl Raschke (1990: 152) har kallat PSYOP för "black political magic" och jag är benägen att instämma.

Under tidigt 90-tal skrevs det en hel del om såväl Wevelsburg, som Presidio och PSYOP. Bland annat i några av böckerna i min litteraturlista nedan. Men idag är de ju i stort sett glömt. Det har förpassats till avdelningen obekväma ämnen som man inte talar om. I denna avdelning finns ju - bildligt talat - många rum. Det rum där just dessa berättelser döljer sig är ett av de största. Det är där den s.k. "satanistpaniken" har gömts undan….

Det anses inte vara värt att besöka. och om man gör det får man snart epitet som "foliehatt" och "paranoid". Men jag tycker ändå att det till och från är nödvändigt att besöka det…

REFERENSER

Diane Ehrensaft, Pre-school child sex abuse: The Aftermath of the Presidio Case, American Journal of Ortopsychiatry, vol. 62, nr 2, 1992

Craig Lockwood, Other Altars. CompCare Publishers, Minnesota 1993

John Parker, At the Heart of Darkness, Pan Books, London 1993

Carl A Raschke, Painted Back, Harper and Row 1990

H.Te Velde,   Seth, god of confusion, E. J. Brill, Leiden 1967

Att drömma att Gud (eller gudinnan Freja) talar till en...

Det var den 1 maj 1973. Jag var ute och demonstrerade.  Jag tog emot en hel del flygblad, och så plötsligt såg jag något som verkade lite intressant.

Det var Citykyrkan som hade bjudit in vänstemänniskor till att debattera med Stanley Sjöberg. Han hade just startat en kampanj mot vänstern och bland annat påstått att den hade hemliga dödslistor. Men nu sade han sig alltså vilja debattera med just vänstern.

Jag hade inte alltid det bästa självförtroendet, men nog trodde jag att jag skulle klara av en debatt med Stanley Sjöberg... Så när demonstrationen var över och kvällen kommit gick jag till Citykyrkan.

Så jag satte mig och började lyssna på pastor Sjöberg. Det var ett av de konstigaste tal jag hört i hela mitt liv.

Han sa nämligen att Gud hade talat till honom i sömnen. Han försäkrade, mycket noga, att Gud kan tala med de mest obetydliga människor - som han själv till exempel. Bara så att inte någon skulle tro att han hade hybris.

Och Gud hade sagt till honom att Sovjet skulle ockupera Sverige. Och att det när det hände gällde att ligga lågt. Inte skapa bråk, utan anpassa sig så mycket man bara kunde. Så att de kristna skulle klara sig från den värsta förföljelsen.

Och man borde börja redan nu. För om kristna hade för vana att fiffla med skatten skulle det vändas emot dem när Sverige blev kommunistiskt. Därför borde alla Sjöbergs trosfränder deklarera så hederligt som de bara kunde. Eller det var vad han sa...

Det är vad jag minns bäst av hans tal. Jag tänkte nog att det var sympatiskt att han tyckte att pingstvänner inte borde skattefuska. 'Även om argumenten varför var lite halsbrytande. Att Sovjet inom en snar framtid skulle invadera Scerige såg jag som en närmast delirisk tanke.

Men framför allt var det det där om att Gud talade med Stanley Sjöberg... Jag satt där och kom på något den engelske 1700-tals-ateisten David Hume en gång lär ha sagt. Nämligen detta: "Om någon säger till dig att Gud talat till honom i sömnen är det i grunden samma sak som om han skulle säga att han drömde att Gud talade till honom."

Detta blasfemiska men ack så sanna påstående tänkte jag konfrontera pastor Sjöberg med när den utlovade diskussionen skulle börja,

Men den chansen fick jag aldrig. För Citykyrkan hade lurats. Det blev aldrig någon debatt. Det hade nog varit en lögn avsedd att lura dit vänstermänniskor.

Själv har jag aldrig drömt att Stanley Sjöbergs Gud har talat till mig, Däremot har jag en gång drömt att gudinnan Freja talat till mig. Och när det hände var jag nog glad att jag hade tagit intryck av David Hume.

För ett antal år sedan hade jag en bild av gudinnan Freja  på väggen. Det var samma bild som ni kan se nedan, men den var bara i svartvitt.

En natt vaknade jag med olust. Jag hade drömt att bilden på väggen blivit levande. Och den hade börjat tala till mig.

Den hade sagt detta, och endast detta: "Du hotar balansen i universum". Jag hade vaknat med olust, och undrat på vilket sätt jag hotade balansen i universum, och vad Freja hade tänkt att göra åt den saken.

Då drog jag mig till minnes David Humes uttalande. Nej, det var ju inte så att Freja hade talat till mig i sömnen, utan det var ju så att jag hade drömt att Freja talade till mig. Det var ju skönt att se saken på det sättet...

Efter några minuter kunde jag somna om. Men när jag mindes drömmen på morgonen efter fanns det nog kvar en liten, liten rest av olust....



"Freyja and the Necklace", av J. Doyle Penrose (1862-1932), cirka 1913

Det finns satanister...

... och det finns "satanister".

Jag kallar mig mycket gärna "anti-satanist", men det betyder ju inte att jag nödvändigtvis kraftigt ogillar alla som är "satanister" enligt den definition som Per Faxneld använder i sin avhandling Satanic Feminism.

Han använder sig av två latinska termer för att skilja mellan två olika typer av "satanister". Dels sensu stricto, dels sensu lato. Den första gruppen syftar på de som hyllar "Satan" i en "framträdande position". Den andra gruppen innefattar de som inte gör det, men som i olika sammanhang uttrycker en positiv uppskattning av "Satan" som namn och/ eller symbol (Satanic Feminism, s. 47). Men i båda fallen räknar han in personer som tillskriver "Satan" helt motsatta egenskaper än de som människor i allmänhet identifierar med detta namn.

Till Faxnelds andra grupp räknar han också in en hel del personer som jag åtminstone delvis finner riktigt sympatiska - som anarkisten Michail Bakunin, författaren Anatole France eller teosofen Helena Petrovna Blavatsky

Men det bör ju också sägas att jag inte själv använder mig av Faxnelds definition. För mig är en person som använder sig av figuren Satan i en betydelse som skiljer sig nästan 180 grader från hur den används i Nya Testamentet inte någon "satanist" i egentlig mening. Lika lite som en person i Aryan Nations, som hyllar Jesus och ser honom som en arier som vill utrota judarna, är "kristen"...

I sin avhandling lyfter Faxneld fram personer - både kvinnor och män - som under (framförallt) 1800- och tidigt 1900-tal använt sig av "Satan" som en positiv symbol riktad mot patriarkatet (och i några fall också mot kapitalismen) . Det är väl inte så konstigt att det kunde hända - eftersom kyrkan då var så hårt knuten till det samhällssystem som rådde.

Å andra sidan var detta faktiskt ett ganska så marginellt fenomen redan då.

Det finns ju ingen magi i ord. Jag har ingen vidskeplig motvilja mot de som använder ett för mig negativt laddat ord i en totalt motsatt betydelse än det har för mig. Lika lite som jag tycker att nazisterna blev ett uns bättre för att de använde ordet "socialist" (ett för mig positivt laddat ord!) i sitt partinamn...

Carl Raschke, Painted Black och satanismen

När jag i maj 2004 beslöt att sluta använda termen "rituella övergrepp" och istället definiera det mesta som gick under den beteckningen för "organiserade sadistiska övergrepp" berodde det på flera saker. Dels rationella överväganden - det fanns inneboende problem i en term som rituella övergrepp och de slapp jag genom att överge den. Dels var jag influerad av Nuri Kinos intervju med Södertäljeflickan i DN den 4 oktober 2003. Dels avspeglade det möjligen också en önskan att ses som mer rumsren och "politiskt korrekt" i den akademiska diskursen...

Men i och med detta försvann nog en dimension. Jag förlorade intresset för den satanistiska subkulturen i bred mening, och dess förmåga att skapa motiv, rationaliseringar, eller förevändningar, för olika typer av övergrepp.

På något sätt innebar det också att såga av den gren jag suttit på när jag exempelvis 1998 lade fram min (hårt angripna) lic-uppsats "Lagen och dess profet".

Det ledde i viss mån till att en ensidighet ersattes med en annan.

Idag har jag på nytt läst ut en av de böcker som hade ett stort inflytande på mig när jag förberedde min lic-uppsats. Nämligen Carl A Raschkes "Painted Black" (Harper and Row 1990) . Jag hade lånat den genom fjärrlån 1995 och sedan kopierat den. 2006 slängde jag en hel del gamla stenciler, så även den. För ett tag beställde jag den från Amazon.com och idag har jag läst ut den igen.

Det blir lite av en känsla av deja vu. Jag inser varför den påverkade mig, och jag tycker än idag att den är intressant, och på många sätt väl värd att läsa.

När jag först läste den 1995 fanns det oerhört lite översiktlitteratur om ämnet "satanism". Det fanns en del specifikt om "satanistiska övergrepp", det fanns några böcker om den påstådda "satanistpaniken", och det fanns en del fyrkantig litteratur av kristna fundamentalister. Men översiktsarbeten om satanismen som fenomen fanns det nästan inga alls.

Raschkes (för övrigt mycket välskrivna...) bok var ett av de få undantagen. Den var nu inte någon "objektiv", neutral akademisk bok, även om Raschke är professor i Religious Studies på Denvers universitet i Colorado. Raschke hade (och har) stora kunskaper om ämnet men boken är alltså inte någon neutral redovisning av dessa. Det är de facto en stridsskrift mot satanismen, och den inspirerade mig till att skriva en lic-uppsats med i grunden samma inriktning.

Raschkes bok har blivit hårt angripen, men mycket av kritiken skjuter över målet. Han har anklagats för påstådda sakfel, men när dessa ska presenteras blir det mest perifera påpekanden. som att han på ett ställe kallar "Ordo Templi Orientis" för "Ordo Templi Orientalis".. Jag är förstås tveksam om detta ens behöver vara ett sakfel, det liknar väl mera ett korrekturfel...

Faktum är som sagt att Raschke väl behärskar de ämnen han tar upp i boken, även om det finns åtminstone ett anmärkningsvärt undantag. I det historiska avsnittet i kapitel fyra har han ett avsnitt om katarerna, som jag inte tvekar att kalla för rent nonsens… Det stör bilden av boken som en seriös studie men, å andra sidan, det är i stort sett ett undantag i en annars väldokumenterad bok.

Ett annat problem för mig när jag läste boken var Raschkes ganska så konservativa politiska världsbild, men om man återigen bortser från kapitel fyra påverkar det inte på något direkt störande sätt hans behandling av ämnet.*

I dag skulle nog en sådan bok inte kunnat ges ut av något större förlag. Den välvilliga, snudd på apologetiska behandlingen av  satanismämnet har slagit igenom i den akademiska världen, och för övrigt också på det virtuella pseudo-lexikonet Wikipedia... Och böcker som Raschkes ses nog idag av många närmast som historiska dokument, som skrifter från den förlorande sidan i ett akademiskt krig.

Men det är orättvist.

Raschkes bok börjar med en beskrivning av de rituella morden i Matamaros som avslöjades 1989. Det visar ju också att hans satanismdefinition är ganska vid, han ser närmast alla som använder sig av magi för att förgöra fiender och stärka den egna makten som de facto satanister. Man kan tycka vad man vill om en sådan definition. I vilket fall som helst har vi i Matamarosfallet ett uppenbart exempel på mord utförde med magiska syften - i detta fall för att skaffa en narkotikaliga  övernaturligt beskydd från polisen.

Raschke  fortsätter i kapitel två med en noggrann genomgång av ett bevisat satanistiskt ritualmord i USA, som dessutom ledde till fällande domar. I kapitel tre följer han upp med en allmän översikt, med ett stort antal exempel på satanismrelaterade  brott. Detta kapitel är fyndigt nog döpt till "Bad Moon Rising".

Efter det mindre lyckade kapitel fyra, kommer så ett kapitel om satanism i filmen och kulturen, och två kapitel om Church of Satan respektive Temple of Set. I synnerhet det senare av dessa kan rekommenderas. Temple of Set svarade på detta med att hota att ta till juridiska åtgärder mot förlaget, och detta anses ha bidragit till att inga nya upplagor kom ut efter pocketupplagan 1992.

Sedan följer kapitel om satanisminspirerad musik, "ockulta" rollspel, och kopplingar mellan satanism (utifrån Raschkes definition!) och övergrepp mot barn. Där tas bland annat fallet Country Walk upp, liksom McMartin. Slutligen behandlas kopplingar mellan satanism  och nazistiska/rasistiska strömningar. Där tas bland annat (dottern till Church of Satans grundare) Zeena LaVey upp, och hennes aktiva roll i den nazisatanistiska organisation Werewolf Order.**

Boken är, som antytts, hela tiden klart polemisk. Lika lite som jag gjorde i min lic-uppsats, döljer Raschke sitt avståndstagande från de strömningar han skildrar. En del kan se det som en nackdel, jag ser det som en klar fördel.

Vad som hänt sedan 1990 är att en form av, ska man kalla det "snällism", har invaderat synen på satanism i den akademiska världen.  Det handlar nu nästan alltid om att vara så välvillig som möjligt, tona ner rörelsers destruktiva drag, och kategoriskt avfärda berättelser om "rituella övergrepp" i en satanistisk kontext, liksom om övrig satanismrelaterad brottslighet.

Och detta inte genom noggranna underökningar. Det bukar räcka med några få referenser, vanligtvis till Kenneth Lanning,  JS La Fontaine, Jeffrey Victor och/eller Gordon Melton.

"Anti-satanism", en term som motståndarna snart valde att  använda om varje kritisk diskussion om satanism, började snart ses som något helt förlegat - som ett koncentrat av i det närmaste medeltida fördomar. Det är en djupt olycklig bild.

Vilket den som läser ex.vis Raschkes "Painted Black" med ett öppet sinnelag, och funderar på de frågor han ställer om en fortfarande i hög grad existerande mörk underströmning i vår kultur, ganska snart torde kunna konstatera…
---------------------------------------------------
* Fast ett annat lite irriterande exempel på detta är när Raschke i kapitel tio utifrån övergreppen på förskolor för fram en traditionell konservativ skepsis mot kollektiv barnomsorg. Det blir desto konstigare som han klart visar att han själv inser den centrala roll som övergrepp inom familjen har.
**Zeena LaVey heter numera Zeena Schreck och är inte längre nazisatanist. Hon har grundat något som kallas "Sethian Liberation Movement" och kallar sig dessutom för tantrisk buddhist!