L.. Ron Hubbard - och Aleister Crowley

Det var en gång en ockultist som hette Aleister Crowley. Jag har skrivit om honom i en lic-uppsats 1998.

Denne Crowley skrev 1904 ned en ganska förfärlig text, kallad The Book of the Law som han påstod var resultatet av en övernaturlig upplevelse. Ett av inslagen i denna var en ovanligt rå socialdarwinism. Några exempel kan ges här:

"We have nothing with the outcast and the unfit: let them die in their misery. For they feel not. Compassion is the vice of kings: stamp down the wretched & the weak: this is the law of the strong: this is our law and the joy of the world. ...Ye are against the people, O my chosen!
.... I am unique & conqueror. I am not of the slaves that perish. Be they damned & dead! Amen.
..the kings of the earth shall be Kings for ever: the slaves shall serve. There is none that shall be cast down or lifted up: all is ever as it was."

I Crowleys senare författarskap kan man dessutom se många fler exempel på en sådan rå elitism. Han kallade sig själv för The Beast 666 och hyllade egoism. Hans valspråk, eller vad man ska kalla det, var Do what thou wilt shall be the whole of the Law.

Nu var det så att denne Crowley var ledare för en organisation som hette Ordo Templi Orientis (OTO). Denna organisation förde ut Crowleys budskap och sysslade dessutom med en hel del annat, exempelvis sexmagi.

I Kalifornien fanns en avdelning av denna orden, som hettet Agape Lodge. Dess ledare var en man som hette Jack Parsons, en ingenjör som utvecklade teknik för raketer. Det sägs att en krater på månen är uppkallad efter honom.

1946 fick Parsons kontakt med en ung man vid namn L.Ron Hubbard. Denne gick med i OTO. Tillsammans ägnade sig dessa åt magiska ritualer för att avla ett "månbarn". Det är en term hämtad från Crowley och betyder ett barn som var uppfyllt av övernaturliga väsen. I just det här fallet handlade det faktiskt om att avla fram ett barn som skulle vara uppfyllt av Babalon - vilket i princip var Aleister Crowleys namn för den stora skökan i Uppenbarelseboken!

Det gick till så att en ledande kvinnlig anhängare till sekten valdes ut och förmåddes att ha samlag med Parsons. Dessa samlag skedde under rituella former och Hubbard satt och tittade på. Meningen var att han genom sin psykiska förmåga skulle se vad som hände på det övernaturliga planet medan samlagen pågick.

Strax efter dessa ritualer inträffade en brytning mellan Parsons och Hubbard. Hubbard lurade pengar av Parsons, och lyckades dessutom förföra dennes flickvän, Sarah Northrup, som han senare gifte sig med.

Äktenskapet blev dock inte så lyckat, och i början av 50-talet lyckades Northrup få igenom en skilsmässa. Som skilsmässoskäl angav hon grov misshandel från Hubbards sida.

Men hur såg Hubbard senare på Aleister Crolwey? I en bandinspelad föreläsning för scientologer 1952 kallade Hubbard The Beast 666 för sin "gode vän" - och hyllar dessutom The Book of the Law.

Om detta kan man läsa i L.Ron Hubbard - Messiah or Madman? från 1987. . Författarna är Bent Corydon och - L.Ron Hubbard Jr.

Ja, ni läste rätt, En av författarna är son till scientologins grundare. Och hans personliga berättelser om sin far är väl det kanske mest intressanta med denna bok. Samarbetet mellan Parsons och Hubbard, och dennes aktivitet i OTO, var känt sedan tidigare, men Hubbard Jr:s berättelse var det inte.

På sidan 307 kan man läsa en märklig historia om hur Hubbard Sr visar sin (vuxne) son Crowleys ;skrifter. Han läser ur dem, och säger att detta är den verkliga inspirationen för honom. Han lägger ut texten om att sex är kungsvägen till makt, som han verkar se som det högsta målet i livet. Han fnyser om att kärlek är övervärderat. Det är ren sex, och makt, som är det intressanta.

När sonen tittar i dessa skrifter av Crowley blir han perplex. Han känner nämligen igen texterna. De verkar oerhört välbekanta. Han kommenterar detta för sin far. Då svarar fadern att han ofta läste dessa texter för honom som barn, för att påverka honom. Ja, han till och med avlades i samband med läsning av Crowley, och han föddes till Crowley-citat!  Vidare, sade fadern, brukade han läsa dem för den unge sonen när han sov. Ja, han medger till och med att han drogade och hypnotiserade sin son - och läste Crowley för honom när han var i dessa tillstånd!

Är detta sant? Det finns i grunden endast två möjligheter. Antingen är det sant. Och då är scientologins grundare en lögnare av stora mått. Hela den scientologiska läran var en fasad, skapad för att ge makt till dess grundare.   Hubbards ideal var Crowley, en man som hyllade total egoism, och nedtrampande av de svaga. Dessutom drog han inte sig för att begå grova mentala övergrepp mot sin son för att indoktrinera honom - i Crowleys lära!

Det låter ju konstigt. Och scientologerna förnekar naturligtvis detta. Själv anser jag däremot att berättelsen är helt trovärdig. Det passar in i mönster som man ofta upptäcker om man studerar denna typ av rörelser...

Men anta att det inte är sant -  att scientologerna och de som förnekar berättelsen har rätt. Det betyder i så fall att Ron Hubbards son var helt galen, eller en patologisk lögnare. Som antingen hade skaffat sig själv de mest bisarra vanföreställningar - eller medvetet ljög grovt för att komma åt sin far. Och? - kanske ni säger. Varför skulle han inte kunnat vara det?

Ja, det kan man ju säga, Men saken är ju den att problemen för scientologerna blir lika stora om det skulle vara så. För enligt dem var ju Hubbard Sr inte vem som helset. Han var ju upptäckaren av en metod som kan bota alla psykiska problem. Han var världens främste expert på mental hälsa, på barnuppfostran, på psykologi, pedagogik - ja, allt som ha med det mänskliga sinnet att göra. Han hade ju dessutom vårdnad om sin son under stora delar av dennes uppväxt.

Hur skulle denne Store Man kunna få en helt galen och/eller en helt och hållet illvillig och hatisk son?

Scientologerna insåg att boken satte dem i en rävsax. Hur de än betedde sig gick det inte att komma ur den. Så de försökte stoppa boken. De lyckade inte.

Nu är den tyvärr inte så lätt att få tag i, som pappersbok. (Jag skaffade ett begagnat exemplar från amazon.com.) Möjligen kan det faktum att några senare upplagor av boken inte verkar finnas vara ett resultat av scíentologadvokaters aktivitet. Vad vet jag.

Men den finns ju också på nätet. Den kan läsas här. Och det är i mångt och mycket en intressant läsning...

When Daylight Comes

Jag har just läst ut Howard Murphets When Daylight Comes från 1975 (i en nytryckning från 1988). Det är en fascinerande biografi över Helena Petrovna Blavatsky.

Fascinerande mest för att den är så extremt dogmatisk. Jag har läst flera biografier över Blavatsky, även sådana som hårt försvarar henne. Som förnekar anklagelser om fusk, och som argumenterar för att hennes "hemliga mästare" existerade.

Men Murphet går längre. Han argumenterar inte, han utgår från att mästarna fanns (finns!) och från att Blavatsky aldrig fuskade. Och han avfärdar de som trodde att hon gjorde det som antingen mer eller mindre ondskefulla fiender - eller som nyttiga idioter för dessa.

I själva verket spelar "mästarna" en helt avgörande roll i biografin. Han använder dem som en del i skildringen - Blavatskys utveckling beskrivs självklart som orsakad av deras existens...

Jag har en fördom - nämligen att dogmatiker borde vara torftiga även som stilister. Alltså låta som - för att ta ett exempel -ett tal av Josef Stalin. Men det stämmer ju ofta inte. Murphet är en elegant stilist, och är rolig att läsa.

Men han utgår från att Blavatsky alltid hade rätt i alla viktiga avseenden. Eller rättare sagt - med undantag av en sak. Och det är ju intressant att se vad undantaget är.

Han verkar anse att hennes fördömande av spritismen var ensidig, och hårdragen. Det är intressant att denne extreme Blavatskybeundrare tycker det. På det sätet blir exempelvis en bok som Charles Webster Leadbeaters Spiritualism and Theosophy mer begriplig. Jag läste den för ett tag sedan och hajade till över hur positiv denne ledande teosof var till spiritism. Blavatsky avfärdade genomgående spiritisternas andar som bedrägliga elementarandar som lurade de medier som de besatte. Det verkade inte alls Leadbeater göra.

Det verkar faktiskt som att en hel del ledande teosofer (åtminstone från Adyarströmningen) distanserat sig frän Blavatskys fördömande av spiritismen. Det underlättar förstås för ekumeniken inom de breda New Age-miljöer som teosofin idag verkar inom..

Om Murphet hade stannat vid att okritiskt hylla Blavatsky skulle han ändå varit riktigt uthärdlig. Blavatsky är en intressant teoretiker, och även dogmatiska försvar av henne kan vara roliga  att läsa.

Men om man kollar på nätet ser man att Murphet efter ett tag bytte guru. Han blev mot slutet av sitt liv en lika okritisk anhängare av Sai Baba som han någonsin varit av Blavatsky. Han förnekade lika bestämt att Sai Baba fuskade, och avfärdade rakt av alla övertygande vittnesmål om Sai Babas systematiska övergrepp mot barn....

Det är sorgligt. Dessutom var Sai Baba i motsats till Madame Blavatsky inte på något sätt intellektuellt intressant. Att läsa Sai Babas tal och skrifter är som att vada genom rena hav av plattityder och dumheter.

Murphets bok publicerades av Adyarsamfundets eget bokförlag. Möjligen ångrade de detta efter att Murphet blev en fanatisk anhängare till en av det sena 1900-talets mer olustiga sektledare.

En klasskillnad mellan teosofi och spiritism?

I Per Faxnelds avhandling Satanic feminism: Lucifer as the liberator of woman in nineteenth-century culture finns ett kapitel om Madame Blavatsky och teosofin. Det beror på att Blavatsky och en del andra tidiga teosofer, ibland uttryckte någon typ av sympati med ormen i Första Mosebok, som de identifierade med Satan, samtidigt som de hade en feministisk agenda.

Nu använder jag mig inte av Faxnelds satanismdefinitioner, med det finns ett helt annat tema i just detta kapitel som ger mig en form av aha-upplevelse.

På sidorna 165-66 kommer Faxneld med ett påpekande som faktiskt är något jag inte alls har tänkt på förut.

Han diskuterar skilldnaden mellan den spiritistiska (eller spiritualistiska) rörelse som teosofin från början kom från, och de tidiga teosofiska samfunden. Han beskriver spriritisterna som mer folkligt demokratiska, mindre elitistiska. Han refererar andra forskare som hävdat att teosofin utvecklades av elitistiskt sinnade teoretiker som ville reformera de mer demokratiska och "vulgära"spriritisterna. Faxneld citerar också uttalanden från den tidiga teosof-ledaren Henry S. Olcott där denne angriper spriritisterna för att vara... infiltrerade av socialister!

Blavatsky hade ju (förutom att komma från den ryska aristokratin - men det gjorde i och för sig också Kropotkin och Bakunin!) kopplingar till de mer traditionella formaliserade och elitistiska delarna av den västerländsa esoterismen - som frimurare och hermetiska ordnar. I jämförelse med dessa växte de spiritistsamfund, som framförallt ville ha kontakt med nära och kära som hade dött, upp bland mer "vanliga" människor, som inte i första hand letade efter "hemliga mästare" eller sanningen om den rasmässiga utvecklingen de senaste femtio miljoner eller så åren.

Teosofin var åtminstone i sin inledningsfas (och troligen långt även efter denna!) mer elitistisk än de spiritistgrupper den kom ifrån. Konstigt nog har jag vare sig läst om denna aspekt eller som sagt ens reflekterat över den tidigare. Troligen rekryterade också spriritisterna i genomsnitt från lägre samhällsklasser än teosoferna.

Möjligen finns lite av synen på spiritismen som mer vulgär och ointressant kvar i den akademiska världen idag. I alla fall är det mitt intryck att det skrivits mycket mer om teosofins (och antroposofins) idéhistoria än om spiritismens/spiritualismens. Fast jag kan ju ha fel i detta, det kan ju bero på att jag inte letat efter det senare på samma sätt som efter det förra....

Yezidierna, den fallne ängeln och IS

Den grupp som förföljs hårdast av "Islamiska Staten" (IS) i Irak idag är inte kristna, det är yezidierna (på engelska "The Yazidi").

Det beror delvis på att yezidierna inte är en sk.bokreligion. I Koranen räknas judar och kristna dit, eftersom de bygger på skrifter som islam åtminstone delvis godkänner som gudomliga, om än förvrängda, sådana. I efterhand har även de flesta fundamentalistiska muslimer godtagit att även zoroastrier och mandéer skulle kunna räknas till "bokens folk".

Men sedan är det stopp. De andra religionerna godtas inte bland extrema fundamentalister. På ett sätt kan yezidierna räknas till samma grupp som bahaier, som även de har förföljts hårt genom åren.

När islam spreds under de första århundradena tilläts de kristna och judarna att verka, om de betalade en speciell skatt. Det är detta system som IS säger sig vilja återupprätta idag. Men med en brutalitet som vida verkar överträffa den som de tidiga muslimerna visade.

De religioner som de tidiga muslimerna såg som öppet hedniska behandlades annorlundas. De förbjöds totalt, och de som praktiserade dem hade inget annat val än att omvända sig - om de inte ville fly för livet. I praktiken omvände sig de flesta. På den tiden.

Här skilde sig islam från kristendomen, som var ännu hårdare. Medan muslimerna tillät de kristna att verka, om de betalade skatt, tillät de kristna under medeltiden aldrig muslimer att verka. Vad gäller judarna så varierade synen hos de kristna. För det mesta var de tillåtna, men i vissa länder var de förbjudna (som ex.vis i Spanien).

IS säger sig vilja följa samma  linje även när det gäller "hedningarna". Men ger även här intrycket av att i praktiken vara mycket hårdare.

Men - för yezidierna är det på sätt och vis ännu värre än för andra "hedningar". De dyrkar nämligen en ärkeängel, som de själva beskriver som fallen. Historien liknar väldigt mycket judiska och kristna spekulationer från vår tideräknings  början om de fallna ärkeänglerna som gjorde uppror mot Gud och det är troligt att yezidierna fått sin föreställning just därifrån.

Men till skillnad från i ex.vis Enoks bok hävdar yezidierna att den fallna ärkeängeln som de dyrkar ångrade sig, grät bittert - och förläts av Gud. Men det har inte hjälpt. Yezidierna har ändå av sin grannar under århundraden setts som "djävulsdyrkare" (med andra ord som satanister).

Men det är, anser jag, en helt orimlig definition. Jag har tidigare, i polemik med Per Faxneld, på denna blogg diskuterat satanismdefinitioner. Om man säger att man dyrkar en entitet som kan härledas från den kristna Satansfiguren (vilket yezidierna troligen gör), men samtidigt hårt betonar att denne inte alls har de egenskaper som de kristna säger att han har, att han inte förespråkar våld, makt, egoism etc. är man enligt min definitiva åsikt inte satanist alls.

Och detta resonemang stämmer bra in på yezidierna. Deras fallna ängel är inte en frestare som bekämpar Gud och försöker lura människor till synd. Han ger ju ett väldigt mänskligt intryck, han kommer på att han har fel, han ber om ursäkt - och ursäkten accepteras. Det finns i deras lära inga etiska skillnader mellan  Gud och den ärkeängel som de dyrkar.

Men det är klart - för de mest extrema fundamentalisterna hjälper inte detta. För dem är yezidierna för all framtid stämplade med djävulens märke i pannan....

Men om man använder denna logik skulle de förmuslimska perserna och hinduerna varit tvungna att stämpla varandra som någon sorts satanister. Eftersom perserna ord för Gud var ahura och hinduernas ord för demoner var asuror. Och hinduernas ord för gudar var devas, och detta var samtidigt persernas ord för demoner.....

I Mellanöstern har yezidierna alltid varit en potentiellt utsatt grupp. De har haft oturen att omtolka myter på ett sådant sätt att de av andra har kommit att ses som representanter för "ondskan" . Vilket de ju inte alls är. . Å andra sidan är ju inte heller IS direkt  - om man nu ska se på deras handlingar, inte på deras ord - några företrädare för "godheten". För att nu uttrycka det lite försiktigt.

IS är en extremvariant av en hårdfört patriarkal islamtolkning. Huvuströmningen inom yezidismen  är också tveklöst patriarkal. Egentligen skiljer sig nog den moraliska världsbilden inte sig så mycket mellan Iraks yezidier, muslimer och kristna.  Men i fanatiskt macho-patriarkalt sekteristiska avarter kan även rent mytologiska skillnader förstoras upp, göras till huvudsaken och i värsta fall - som bekant - leda till folkmord.

NOT OM STAVNING
--------------------------------
På senare tid har pressen i Sverige gått över till att skriva yazidier, istället för yezidier. Troligen är detta, som så mycket annat,  en anpassning till engelskan. Tills vidare fortsätter jag att skriva "yezidier", som var den helt dominerande stavningen i Sverige fram till helt nyligen.