Per Faxnelds avhandlng ”Satanic feminism: Lucifer as the liberator of woman in nineteenth-century culture” har i dagarna uppmärksammats i en understreckare i SvD.
Jag har tidigare skrivit en del om både avhandlingen och Per Faxnelds metod och bland annat varit kritisk till de begrepp och definitioner han använder. Samtidigt som jag noterat att avhandlingen är ett imponerade arbete, som sammanställer en myriad av fakta, och som nog kan användas som ett grundligt uppslagsverk för ett i och för sig ganska så udda ämne.
Men det finns en annan aspekt av det hela, som jag inte berört men som jag har tänkt på en del.
Satanistgrupper är i stort sett nästan alltid mansdominerade, machobetonade och auktoritära. Skulle inte en bok av denna typ kunna fylla någon form av subversiv funktion i sådana "sataniska" machomiljöer? "The Prince of ´Darkness" ser sig plötsligt hotad, inte endast av alla dessa irriterande anti-satanister av olika schatteringar - utan kanske även av "The Princess of Darkness"?
Man kan ju alltid hoppas att det skulle kunna leda till riktigt intressanta motsättningar här och var...
