New Age

/Det här är en recension av Olav Hammers bok På spaning efter helheten: New Age - en ny folktro?, Wahlström&Widstrand 1997, som jag skrev samma år. Den publicerades i Internationalen 23/1997.

Här vill jag säga att om den hade varit skriven idag hade den sett annorlunda ut. Anledningen är att jag inte har en lika entydigt negativ inställning till New Age som fenomen som jag hade då. Då lät jag som en ettrig vulgärskeptiker, det gör jag inte nu. Den skrevs (exempelvis) två år innan jag 1999 började läsa om och fördjupa mig i teosofi, något som efter hand inte endast blev ett kritiskt studium av "konstiga sekter". Den skrevs också innan jag kom att i olika avseenden nära samarbeta med, och även bli vänner med, människor som i olika avseenden var starkt påverkade av New Age-idéer.

I slutet av recensionen finns exempelvis formuleringar om hur New Age inspirerar till en introvert individualism. Visst förekommer sådant, ganska så ofta, men det finns många exempel på motsatsen. På hur New Age-idéer faktiskt inspirerat till miljöengagemang, kamp för kvinnor, arbete för jämlikhet osv.

Jag står alltså idag inte för stora delar av de mer fyrkantigt elaka formuleringarna om New Age i texten.

Dessutom skulle jag idag ha tvingats problematisera formuleringen om islams relation till ”antiimperialistisk kamp” efter alla sentida exempel på den karikatyr på en sådan, som numera går under beteckningen ”jihadism”...

Och om jag skrev den idag skulle jag nog låtit än mer syrlig i formuleringarna om Vetenskap och Folkbildning.

Denna text är alltså mer ett exempel på vad jag tyckte 1997, än en analys jag står för idag. Och rubriken nedan sattes för övrigt av redaktionen, inte av mig. /

--------------------------------------------
Liknöjdheten upphöjd till religion 

Finns det verkligen någon anledning att skriva en bok om New Age? Får inte den typen av nonsens redan alltför stor uppmärksamhet? Det är en ganska naturlig fråga man kan ställa sig när man ser Olav Hammers bok På spaning efter helheten: New Age - en ny folktro?

Att det inte är så enkelt visar författarna till just denna bok på ett övertygande sätt. New Age består förvisso till stor del av en massa nonsens, men det är nu en typ av nonsens som många människor faktiskt tror på. Väldigt få människor identifierar sig som "anhängare" till något som kan kallas för "New Age", men föreställningar som ingår i denna svårdefinierade strömmings veritabla smörgåsbord får allt större grupper av anhängare.

Olav Hammer redovisar i sin bok en statistik, som många nog ser som lätt oroväckande. 38 procent av vuxna människor tror att rymdvarelser då och då besöker jorden. Ungefär var tredje tror att det går att kontakta de döda. Mer än varannan tror att det är möjligt att få varsel om kommande händelser. Något färre tror på astrologi. Och så vidare.

Författarens slutsats kan te sig uppseendeväckande, men är egentligen självklar: "I Sverige har tankegods ur New Age-rörelsen med god marginal gått om den traditionella kristendomen som religiös livsåskådning." (s. 15).

Efter att ha kommit till denna slutsats ger sig författaren i kast med den svåra uppgiften att teckna New Ages historia. Han går igenom de tidigare inspirationskällorna - romantiken. teosofin, Swedenborg, jungiansk psykologi, med mera. Han visar hur New Age i sin nuvarande form uppstod i kölvattnet på hippievågen på 60-talet. Uttrycket New Age uppstod enligt Hammer först 1971*. Sedan dess har detta brokiga lapptäcke av lån från nästan varje känd religion i världen utom kristendomen blivit en del av vår kultur.

Reinkarnation
New Age innehåller i sig ingenting nytt och har egentligen ingen sammanhängande världsbild. Ingen "New Age-anhängare" är tvungen att tro på något speciellt. Det gäller bara att välja de smakligaste bitarna från ett smörgåsbord, som i sin tur innehåller lån från de flesta större religioner, med en tonvikt på hinduismen (reinkarnation, karma, yoga). Andra som fått släppa till tankegods är de skriftlösa folkens religioner (shamanism), kinesisk religion (I-Ching, yin och yang), judendomen (kabbalan) och gnosticismen,

New Age-idéernas framgång har helt naturligt lett till motreaktioner. Till stor del har de dock varit lika ofruktbara som New Age-idéerna själva. Somliga kristna fundamentalister tror på största allvar att New Age är en del av Satans plan för världsherravälde och lägger följaktligen ner stor möda på att bekämpa den.

Aningen mer konstruktiv är den "vetenskapsfundamentalistiska" motreaktionen, som i Sverige företräds av grupper som Vetenskap och Folkbildning. Dessa grupper lägger ner stor ansträngning på att bekämpa New Ages hot mot vetenskap och förnuft genom närmast desperata försök att bevisa att telepati inte finns eller att slagrutor aldrig kan fungera. En del av deras "folkbildande" verksamhet är förvisso lovvärd, men deras positivistiska grundsyn är inte den bästa utgångspunkten. Vad en sådan grundsyn kan leda till visades häromsistens när Vetenskap och Folkbildning utnämnde Lilian Öhrström, av alla människor, till "årets folkbildare".

Det största felet med New Age är nu inte dess, för all del obestridliga, brist på "vetenskaplighet".

Det tragiska med New Age är dess individualistiska världsbild, som skiljer ut den från de stora världsreligionerna. De flesta religioner har haft strömningar som tolkar läran som en uppmaning till politisk kamp. Kristendomen har sin befrielseteologi, islam har varit förenligt med militant antiimperialistisk kamp och den indiska kulten av gudinnan Kali har hos sina anhängare ibland inspirerat till kamp för nationell frigörelse likväl som socialistisk och även feministisk politisk aktivitet.

Men med all respekt för någon enstaka vilsen miljö-eller fredsaktivist tycks "New Age" mest inspirera till ett inåtvänt "självförverkligande" i nära kontakt med den ena eller andra "övernaturliga" kraften. Det är kanske inte framförallt en sådan världsbild mänskligheten behöver inför det tjugonde århundradet....
-------------
*Det stämmer inte. Begreppet ”New Age” förekom faktiskt i ifologisk litteratur redan i mitten av 60-talet.