Jag har sagt det förut, och just nu känner jag ett behov att säga det igen. Islam är på ett sätt mycket mer sympatisk än kristendomen, genom att den anser att Gud kan frälsa människor utan att först nödvändigtvis måsta sända ner sin "son" för att torteras ihjäl.
Jag såg en gång en intervju med en imam, som förklarade att föreställningen att någon kan ta på sig andras synder är helt främmande för Islam. Det såg jag som klart sympatiskt. Så säger ju också Koranen att Jesus inte dog på korset, även om den på ett litet kryptiskt sätt antyder att det såg ut som det.
Tyvärr kombineras ju detta i alltför många typer av Islam med andra, ska vi kanske säga, mer olustiga drag. För att nu uttrycka det en smula försiktigt.
Fast jag hörde ett föredrag om Sufi-islam för något år sedan. Föredragshållaren hävdade att om man går längre tillbaks än hundra år sedan var sufismen den mest dominerande formen av Islam, och att de otäckt fundamentalistiska och intoleranta former som vi idag känner från Saudiarabien och Afghanistan* -och i mildare former ex.vis hos Muslimska Brödraskapet eller dagens Iran - då var helt marginella.
Jag vet inte om han hade rätt, men om så är fallet visar det ju endast att även Islams senare utveckling följer Murphys lag. Som nästan allt annat... Det låter ju också lite dystert. För att återigen uttrycka mig försiktigt.
:-(
--------------------------------------------------
*För att nu inte tala om IS!
Wednesday, December 6, 2017
Friday, November 24, 2017
Roma som gudinna och politiskt projekt
Har någon hört talas om gudinnan Roma? Förmodligen inte speciellt många. Under det "hedniska" romarrikets absoluta slutfas sörjdes hon av åtminstone en romersk senator, som såg henne som en symbol för den gamla traditionella tron, som hotades av den segrande totalitära kristna kyrkan. Mer om det senare.
Men från början var det inta alls så. När kulten av Roma uppstod på 100-talet f.kr. var det inte i Rom. Den fanns överhuvudtaget inte i Rom före kejsar Hadrianus. Inga romare trodde på henne. De som trodde på henne sågs troligen närmast med förakt i Rom. Hur kunde det komma sig?
Kulten av Roma uppstod bland greker, i grekiskdominerade orter som var beroende av romarna. Det var åtminstone från början huvudsakligen ett politiskt projekt. Det var ett sätt för grekiska städer att hålla sig väl med de framgångsrika romarna.
Roma var inte Roms skyddsgudinna, som någon skulle kunna tro. Hon representerade inte staden Rom, utan romarriket. Hon var en kvinnlig personifikation av den romerska makten.
Det var möjligt i den grekiska kulten, där gränsen mellan gudomligt och mänskligt var flytande. Framstående människor kunde ses som mer eller mindre gudomliga. Ett rike grundat av människor kunde på samma sätt ses som något av en gudomlig kraft.
Och kunde möjligen till en början konstrueras - av rent politiska skäl? Ingen kan veta vad de greker som började utveckla kulten av Roma egentligen tänkte. Men inställsamhet mot romarna var förvisso en del av detta tänkande.
Men Roma fick tempel, präster och djuroffer. I exempelvis Smyrna, Aten och Rhodos. Hon dyrkades regelbundet i grekiska kolonier underställda Rom. Romarna drog förvisso nytta av detta, men det dröjde som sagt mycket länge innan de accepterade henne som gudinna.
Troligen såg de alltså länge ner på kulten av Roma. Före kejsartiden hade romarna ingen motsvarighet, till den mer flytande synen på gudomligt och mänskligt som fanns hos greker. I Rom skilde man klart mellan att ära och att dyrka. Till en början...
Omsvängningen kom i och med kejsarkulten. Den möjliggjorde att se det romerska riket och dess ledare i sig som gudomliga. Och från och med kejsar Hadrianus infördes kulten av Roma även i det egentliga romarriket.
Man kan fråga sig varför ett så patriarkalt imperium som det romerska skulle representeras av en gudinna och inte av en manlig gud. Det finns väl inga klara svar på- Men i den senare romerska kulten kopplas ibland Roma till en manlig gemål. I de grekiska stod hon nästan alltid ensam.
Man kan också fråga sig hur de som dyrkade Roma egentligen uppfattade henne, rent subjektivt? Såg de henne som endast en symbol för romarriket. och sin "dyrkan" som en ren inställsamhet? Troligen inte enbart.
Det finns väl ingen anledning att offra djur till en symbol? Att tillsätta präster som skulle betjäna denna symbol i tempel? Det troliga är väl att flera saker smälte samman och att åtminstone efter ett tag Roma verkligen sågs som en entitet, en gudinna, som en sorts övernaturlig kraft kopplad till romarriket
Men hur var det när romarna tog efter? Det var ju kopplat till kejsarkulten, och denna hade förvisso politiska motiv. Vilket förstås inte hindrar att många som deltog i den verkligen trodde att kejsaren var gudomlig...
Att en del i slutfasen av den romerska "hedniska" religionen tog Roma på största allvar visas av en serie uttalanden från Symmachus, en "hednisk" senator som förgäves kämpade mot den segrande kristna kyrkans totalitära anspråk. I en serie känslomässiga uttalanden vädjade han om att de gamla traditionerna och den gamla tron skulle tolereras. Flera gånger hänvisar han just till gudinnan Roma. Och år 384 beskriver han på ett nämrast rörande personligt sätt hur tron på Roma en gång gjorde det möjligt för romarriket att besegra Karthago och erövra världen.
Det var - hur man nu än ser på romerska gudar i allmänhet och Roma i synnerhet - förstås inte sant. Vid tiden för kriget mot Karthago trodde inte en enda romare på Roma. Däremot införskaffades på inrådan av oraklet i Delfi en staty av den anatoliska gudinnan Kybele, från nuvarande Turkiet, för att säkerställa segern öve Hannibal. De som dyrkade Kybele skulle kanske kunna ta åt sig en del av äran för den stridsmoral som bidrog till segern över Karthago. Men alltså inte den då icke-existerande kulten av Roma.
Men trots att Symmachus hade fel om Romas roll i kriget mot Karthago är det svårt att inte få sympatier för hans vädjan till de kristna att lämna de gamla gudarna i fred.
När de kristna var i opposition var de för religionsfrihet. När de fick makten införde de en i stort sett helt totalitär religiös diktatur som kom att behärska Europa i över tusen år. Symmachus vädjan var ett av de sista desperata försöken att stoppa denna utveckling.
Men från början var det inta alls så. När kulten av Roma uppstod på 100-talet f.kr. var det inte i Rom. Den fanns överhuvudtaget inte i Rom före kejsar Hadrianus. Inga romare trodde på henne. De som trodde på henne sågs troligen närmast med förakt i Rom. Hur kunde det komma sig?
Kulten av Roma uppstod bland greker, i grekiskdominerade orter som var beroende av romarna. Det var åtminstone från början huvudsakligen ett politiskt projekt. Det var ett sätt för grekiska städer att hålla sig väl med de framgångsrika romarna.
Roma var inte Roms skyddsgudinna, som någon skulle kunna tro. Hon representerade inte staden Rom, utan romarriket. Hon var en kvinnlig personifikation av den romerska makten.
Det var möjligt i den grekiska kulten, där gränsen mellan gudomligt och mänskligt var flytande. Framstående människor kunde ses som mer eller mindre gudomliga. Ett rike grundat av människor kunde på samma sätt ses som något av en gudomlig kraft.
Och kunde möjligen till en början konstrueras - av rent politiska skäl? Ingen kan veta vad de greker som började utveckla kulten av Roma egentligen tänkte. Men inställsamhet mot romarna var förvisso en del av detta tänkande.
Men Roma fick tempel, präster och djuroffer. I exempelvis Smyrna, Aten och Rhodos. Hon dyrkades regelbundet i grekiska kolonier underställda Rom. Romarna drog förvisso nytta av detta, men det dröjde som sagt mycket länge innan de accepterade henne som gudinna.
Troligen såg de alltså länge ner på kulten av Roma. Före kejsartiden hade romarna ingen motsvarighet, till den mer flytande synen på gudomligt och mänskligt som fanns hos greker. I Rom skilde man klart mellan att ära och att dyrka. Till en början...
Omsvängningen kom i och med kejsarkulten. Den möjliggjorde att se det romerska riket och dess ledare i sig som gudomliga. Och från och med kejsar Hadrianus infördes kulten av Roma även i det egentliga romarriket.
Man kan fråga sig varför ett så patriarkalt imperium som det romerska skulle representeras av en gudinna och inte av en manlig gud. Det finns väl inga klara svar på- Men i den senare romerska kulten kopplas ibland Roma till en manlig gemål. I de grekiska stod hon nästan alltid ensam.
Man kan också fråga sig hur de som dyrkade Roma egentligen uppfattade henne, rent subjektivt? Såg de henne som endast en symbol för romarriket. och sin "dyrkan" som en ren inställsamhet? Troligen inte enbart.
Det finns väl ingen anledning att offra djur till en symbol? Att tillsätta präster som skulle betjäna denna symbol i tempel? Det troliga är väl att flera saker smälte samman och att åtminstone efter ett tag Roma verkligen sågs som en entitet, en gudinna, som en sorts övernaturlig kraft kopplad till romarriket
Men hur var det när romarna tog efter? Det var ju kopplat till kejsarkulten, och denna hade förvisso politiska motiv. Vilket förstås inte hindrar att många som deltog i den verkligen trodde att kejsaren var gudomlig...
Att en del i slutfasen av den romerska "hedniska" religionen tog Roma på största allvar visas av en serie uttalanden från Symmachus, en "hednisk" senator som förgäves kämpade mot den segrande kristna kyrkans totalitära anspråk. I en serie känslomässiga uttalanden vädjade han om att de gamla traditionerna och den gamla tron skulle tolereras. Flera gånger hänvisar han just till gudinnan Roma. Och år 384 beskriver han på ett nämrast rörande personligt sätt hur tron på Roma en gång gjorde det möjligt för romarriket att besegra Karthago och erövra världen.
Det var - hur man nu än ser på romerska gudar i allmänhet och Roma i synnerhet - förstås inte sant. Vid tiden för kriget mot Karthago trodde inte en enda romare på Roma. Däremot införskaffades på inrådan av oraklet i Delfi en staty av den anatoliska gudinnan Kybele, från nuvarande Turkiet, för att säkerställa segern öve Hannibal. De som dyrkade Kybele skulle kanske kunna ta åt sig en del av äran för den stridsmoral som bidrog till segern över Karthago. Men alltså inte den då icke-existerande kulten av Roma.
Men trots att Symmachus hade fel om Romas roll i kriget mot Karthago är det svårt att inte få sympatier för hans vädjan till de kristna att lämna de gamla gudarna i fred.
När de kristna var i opposition var de för religionsfrihet. När de fick makten införde de en i stort sett helt totalitär religiös diktatur som kom att behärska Europa i över tusen år. Symmachus vädjan var ett av de sista desperata försöken att stoppa denna utveckling.
 Romersk avbildning av Roma (längst mer till höger), från 100-taler e.kr. Från Wikimedia Commons, inlagd av användaren Laputa , och tidigare av användaren WolfgangRieger. |
Friday, November 3, 2017
Candesvara
Man ska hedra sin fader och sin moder, sägs det i de flesta kulturer. I de mest patriarkala har modern ibland lyfts bort, men fadern ska ändå alltid hedras. Men det finns vissa principer som ibland ses som viktigare.
En gång hörde jag ett föredrag av Erik af Edholm på religionshistoriska institutionen. Det gjorde ett visst intryck på mig. Framförallt den del som handlade om en indisk myt.
Denna handlade om Candesvara, en gud som ses som någon form av skyddsgud till Shiva. Shiva är en indisk gud som (bland mycket annat) är känd för att han ofta dyrkas i form av en fallos, som kallas lingam. Men enligt den berättelse jag hörde var Candesvara från början en herdepojke som dyrkade Shiva.
Jag har nu letat lite efter berättlesen på nätet, och hittat tillräckligt många fragment, mest från Google Books, som motsvarar grunddragen i myten. Så jag minns inte fel. Men inget av dessa fragment är tillräckligt bra för att jag ville länka till det här,
Så jag drar historien som jag hörde den.
Candesvara (ibland kallad Candesvara Nayanar) var som sagt från början en herdepojke som dyrkade Shiva. Han brukade ta av mjölken och i rituella former hälla den på en lingam, som alltså symboliserade Shiva. Detta var ju egentligen en stöld från arbetsgivaren.
En dag upptäckte arbetsgivaren detta brott. Han blev mycket upprörd och berättade det för fadern. Fadern blev ursinnig och gick till sonen, för att ge honom en läxa, dvs. slå honom. .
Sonen hade ingen lust att bli slagen. Han grep tag i en käpp och riktade ett slag mot fadern - i självförsvar. Samtidigt som han riktade det slaget förvandlades käppen på ett övernaturligt sätt till ett svärd. Resultatet blev att fadern fick huvudet avhugget....
Att döda sin far var naturligtvis lika mycket ett brott i Indien som någon annanstans. Vad som senare hände pojken omedelbart efteråt framgick nu inte av historien.
Men efter döden blev han en gud, en mindre gud med uppgift att skydda Shiva. Berättelsen kallas ibland för hagiografi, alltså helgonberättelse. Det var uppenbart att sonens handling sågs som i högsta grad berömvärd.
Man ska hedra sin fader, men inte om denne försöker stoppa en från att utöva sin religion. En viktig inskränkning av fadersrätten, kan man kanske kalla det.
En gång hörde jag ett föredrag av Erik af Edholm på religionshistoriska institutionen. Det gjorde ett visst intryck på mig. Framförallt den del som handlade om en indisk myt.
Denna handlade om Candesvara, en gud som ses som någon form av skyddsgud till Shiva. Shiva är en indisk gud som (bland mycket annat) är känd för att han ofta dyrkas i form av en fallos, som kallas lingam. Men enligt den berättelse jag hörde var Candesvara från början en herdepojke som dyrkade Shiva.
Jag har nu letat lite efter berättlesen på nätet, och hittat tillräckligt många fragment, mest från Google Books, som motsvarar grunddragen i myten. Så jag minns inte fel. Men inget av dessa fragment är tillräckligt bra för att jag ville länka till det här,
Så jag drar historien som jag hörde den.
Candesvara (ibland kallad Candesvara Nayanar) var som sagt från början en herdepojke som dyrkade Shiva. Han brukade ta av mjölken och i rituella former hälla den på en lingam, som alltså symboliserade Shiva. Detta var ju egentligen en stöld från arbetsgivaren.
En dag upptäckte arbetsgivaren detta brott. Han blev mycket upprörd och berättade det för fadern. Fadern blev ursinnig och gick till sonen, för att ge honom en läxa, dvs. slå honom. .
Sonen hade ingen lust att bli slagen. Han grep tag i en käpp och riktade ett slag mot fadern - i självförsvar. Samtidigt som han riktade det slaget förvandlades käppen på ett övernaturligt sätt till ett svärd. Resultatet blev att fadern fick huvudet avhugget....
Att döda sin far var naturligtvis lika mycket ett brott i Indien som någon annanstans. Vad som senare hände pojken omedelbart efteråt framgick nu inte av historien.
Men efter döden blev han en gud, en mindre gud med uppgift att skydda Shiva. Berättelsen kallas ibland för hagiografi, alltså helgonberättelse. Det var uppenbart att sonens handling sågs som i högsta grad berömvärd.
Man ska hedra sin fader, men inte om denne försöker stoppa en från att utöva sin religion. En viktig inskränkning av fadersrätten, kan man kanske kalla det.
Tuesday, October 31, 2017
Matthew Lewis The Monk - och Per Faxnelds Satanic Feminism
I juni 2014 lade Per Faxneld fram sin avhandling Satanic Feminism vid Stockholms Universitet. Den lades fram som en avhandling i religionshistoria, men den skulle kanske bättre platsat som idéhistoria.
För om det var något den inte gjorde var det att presentera någon form av "satanistisk feministisk" rörelse. Endast en av de i avhandlingen diskuterade personerna kallade sig själv för satanist och knappast någon av dem skulle godtagit att bli beskrivna som "satanistiska feminister".
Vad avhandlingen handlade om var hur kritik mot patriarkatet och ett försvar av kvinnors rättigheter under framförallt 1800-talet på helt olika håll kopplades till Satan som figur. Dels av antifeminister som såg kvinnorörelsen som influerad av Satan - dels i underhållningslitteratur utan någon entydigt definierad könspolitisk tendens - och dels av feminister eller profeminister som uttryckte någon form av sympati med Satan som figur eller symbol.
Att sådant inte var helt ovanligt är ju inte konstigt, då den kristna kyrkan nästan överallt var kopplad till den patriarkala makten. Att koppla en revolt mot patriarkatet till den entitet som kyrkan sade sig bekämpa var ju helt rimligt.
Men det räcker nog inte som förklaring. Hur man än vrider och vänder på det är det svårt att göra den Satan som beskrivs i Nya Testamentet till en feministisk symbol. Om det inte vore för en sak. Nämligen att Satan på några ställen i just Nya Testamentet identifieras med ormen i Första Mosebok. Då faller pusselbitarna väldigt mycket på plats.
För ormen i GT ger kvinnan kunskap, och fördöms för detta av en outhärdligt patriarkal och auktoritär gud. Och straffas av denne gud genom att hon tvingas underordna sig män. Och tillika föda sina barn med smärta.
En del tidiga kättare sympatiserade med ormen - framförallt en stor del av gnostikerna. Dock utan att godta NT: s identifikation mellan denna och Satan. Men senare kom det författare som just godtog denna identifikation, och genom detta började se Satan i någon form av förklarat ljus.
Det innebar inte att de behövde tro på Satan, eller ens Gud. De stod för vad Per Faxneld kallar satanism sensu latu vilket innebär att de använde sig av Satan i en form av polemisk diskurs, som ett vapen mot den rådande ordningen och patriarkatet.
Faxneld tar upp exempel från bland annat tidiga anarkister, socialdemokrater, teosofer, "dekadenta" författare liksom författare som skrev romantiserade böcker om häxor, och lesbiska kvinnor som kämpade för rätten till sin sexualitet.
Men han tar även upp personer som hade en negativ eller indifferent syn på feminism eller kvinnors rättigheter, och som i olika sammanhang kopplar denna till Satansgestalten. Ett exempel är hur denna behandlas i den gotiska skräckromanen.
När Faxneld började lägga fram sina kapitel vid forskarseminariet i Stockholm var jag på väg att lämna institutionen men fortsatte att delta på seminarierna. Något som jag nästan aldrig missade var när han lade fram sina kapitel. Och det berodde inte huvudsakligen på att jag 1981 på Jakobsbergs Folkhögskola faktiskt varit med om att bilda en skämtsam parodi på en sekt, som vi då kallade Feministiska Satanister.
Ämnet var i sig fascinerande, och jag deltog ganska flitigt i seminarierna. Det var en ny typ av infallsvinkel och innebar också att jag själv tog ett steg åt sidan, och för tillfället fick anledning att diskutera ett ämne som "satanism" utifrån en helt annan infallsvinkel än den jag brukade ha...
Det är nog ett av dessa seminarier som jag minns mer än andra. Det var när Faxneld tog upp en gotisk roman - Matthew G Lewis The Monk. Jag hade nämligen läst den i en svensk översättning redan 1977, och hade då blivit ganska så fascinerad av den.
The Monk är en märklig roman. Den kom ut 1796 och blev då hårt angripen. Den anklagades för att propagera ondska och omoral, trots att dess värderingssystem på ytan höll sig strikt inom den förhärskande världsbildens ramar. Men problemet var att det just var - på ytan. Under denna yta kunde många läsare ta del av en annan, ganska så annorlunda, undertext .
Den handlar om just en munk, vid namn Ambrosio. Han förförs av en ung novis i klostret, som snart visar sig vara en förklädd kvinna, vid namn Matilda. Denna Matilda får sedan stå som ett alternativ till munkens uppenbarligen ganska glädjelösa liv.
Dels är Matilda på många sätt en tänkare. Hon argumenterar mot den tidens officiella kristna moral, och även mot Bibeln. Hon angriper celibatet, och förklarar att om Gud verkligen hade haft något emot en utövad sexualitet hade han inte gjort den så glädjefylld.
Dessutom är hon inte på något sätt beroende av män. Hennes sexualitet är helt självständig - hon förför honom, men när hon inte vill ha sex själv tvekar hon inte en sekund att neka honom detta. Hon är beslutsam och vet vad hon vill - han är vankelmodig och svag - och slits mellan sina munklöften och sin dragning till Matilda.
Dessutom visar det sig efter ett tag att Matilda har magiska krafter. Hon säger själv att hon har kontakt med demoner, men att hon inte alls är underkastad dessa. I själva verket, säger hon, behärskar hon dem, och har därmed en roll som på den tiden brukade tillskrivas manliga magiker, men absolut inte kvinnor.
Både Ambrosio och Matilda ställs inom ett tag inför rätta av inkvisitionen. Men Matilda har som sagt magiska krafter och räddar både sig själv och Ambrosio ur fängelset. Allt skulle kunna sluta riktigt lyckligt, men det gör det förstås inte. Ett lyckligt slut på en sådan story var knappast möjlig 1796.
För alldeles mot slutet visar det sig att Matilda inte är en kvinna med magiska krafter, utan själv en demon. Och när Ambrosio till sist slipper fängelset avslöjas den grunvliga sanningen. Ambrosio dödas. och man får anta att även hans själ är hopplöst förlorad.
Vad Faxneld visade på seminariet (och senare i avhandlingen, på sidorna 227-234) var att The Monk ser ut att vara skriven så att människor som på något sätt hade en sympati för en självständig kvinnlig sexualtet, och/eller var kritik mot kyrkan, och/eller kritiska mot det traditionella förhållandet mellan könen, inte kunde undvika att få sympatier med Matilda. Ända fram till slutet framtår hennes alternativ så tilltalande och starkt - och Ambrosios tidigare tillvaro så torftig. Att slutet ändå blir det som man kan förvänta kan man ju lätt avfärda som påklistrat och fyrkantigt...
Det som fick mig att förundras på detta seminarium var att Faxneld beskrev den tänkte anti-patriakala läsarens reaktioner på ett sätt som ganska väl motsvarade mina egna när jag läste boken 1977. Jag läste den faktiskt på en Gotlandsresa - på färjan, Jag gjorde flitiga understrykningar, men tyvärr har jag inte kvar boken. Men vad jag minns från dem är att alla mina sympatier låg på Matildas sida. Jag kom med instämmande kommentarer i kanten till hennes uttalanden - och slutet avfärdade jag väl mest som ett tidstypiskt moralistiskt trams.
På så sätt liknande jag som sagt Faxnelds tänkta 1700-talsläsare. I en värld där kvinnans uppgift var att underordna sig mannen och i övrigt vara tyst, fridsam och gudfruktig, var (den för övrigt inte så sällan aggressivt uttrycksfulla) Matilda något som av många kvinnor, och förmodligen även en hel del män, kunde te sig som ett ganska så. låt oss säga häftigt, om än demoniserat, alternativ.
När jag läst klart boken på färjans cafeteria denna februarinatt 1977, kände jag mig nog själv nästan som en ... "feministisk satanist".
Att någon skulle reagera positivt på Matilda var knappast författarens avsikt. Av hans kvarlämnande brev framgår att han hade en traditionellt konservativ kvinnosyn. Men oavsett denna lyckades han formulera en antites till en sådan, som var mer färgstark - och på många säkert verkade både dynamisk - och förvisso förförisk.
Att han inte var ensam om detta inser man vid en läsning av de över 700 sidorna i Faxnelds avhandling, som förresten snart ska komma ut på ett större förlag.
För om det var något den inte gjorde var det att presentera någon form av "satanistisk feministisk" rörelse. Endast en av de i avhandlingen diskuterade personerna kallade sig själv för satanist och knappast någon av dem skulle godtagit att bli beskrivna som "satanistiska feminister".
Vad avhandlingen handlade om var hur kritik mot patriarkatet och ett försvar av kvinnors rättigheter under framförallt 1800-talet på helt olika håll kopplades till Satan som figur. Dels av antifeminister som såg kvinnorörelsen som influerad av Satan - dels i underhållningslitteratur utan någon entydigt definierad könspolitisk tendens - och dels av feminister eller profeminister som uttryckte någon form av sympati med Satan som figur eller symbol.
Att sådant inte var helt ovanligt är ju inte konstigt, då den kristna kyrkan nästan överallt var kopplad till den patriarkala makten. Att koppla en revolt mot patriarkatet till den entitet som kyrkan sade sig bekämpa var ju helt rimligt.
Men det räcker nog inte som förklaring. Hur man än vrider och vänder på det är det svårt att göra den Satan som beskrivs i Nya Testamentet till en feministisk symbol. Om det inte vore för en sak. Nämligen att Satan på några ställen i just Nya Testamentet identifieras med ormen i Första Mosebok. Då faller pusselbitarna väldigt mycket på plats.
För ormen i GT ger kvinnan kunskap, och fördöms för detta av en outhärdligt patriarkal och auktoritär gud. Och straffas av denne gud genom att hon tvingas underordna sig män. Och tillika föda sina barn med smärta.
En del tidiga kättare sympatiserade med ormen - framförallt en stor del av gnostikerna. Dock utan att godta NT: s identifikation mellan denna och Satan. Men senare kom det författare som just godtog denna identifikation, och genom detta började se Satan i någon form av förklarat ljus.
Det innebar inte att de behövde tro på Satan, eller ens Gud. De stod för vad Per Faxneld kallar satanism sensu latu vilket innebär att de använde sig av Satan i en form av polemisk diskurs, som ett vapen mot den rådande ordningen och patriarkatet.
Faxneld tar upp exempel från bland annat tidiga anarkister, socialdemokrater, teosofer, "dekadenta" författare liksom författare som skrev romantiserade böcker om häxor, och lesbiska kvinnor som kämpade för rätten till sin sexualitet.
Men han tar även upp personer som hade en negativ eller indifferent syn på feminism eller kvinnors rättigheter, och som i olika sammanhang kopplar denna till Satansgestalten. Ett exempel är hur denna behandlas i den gotiska skräckromanen.
När Faxneld började lägga fram sina kapitel vid forskarseminariet i Stockholm var jag på väg att lämna institutionen men fortsatte att delta på seminarierna. Något som jag nästan aldrig missade var när han lade fram sina kapitel. Och det berodde inte huvudsakligen på att jag 1981 på Jakobsbergs Folkhögskola faktiskt varit med om att bilda en skämtsam parodi på en sekt, som vi då kallade Feministiska Satanister.
Ämnet var i sig fascinerande, och jag deltog ganska flitigt i seminarierna. Det var en ny typ av infallsvinkel och innebar också att jag själv tog ett steg åt sidan, och för tillfället fick anledning att diskutera ett ämne som "satanism" utifrån en helt annan infallsvinkel än den jag brukade ha...
Det är nog ett av dessa seminarier som jag minns mer än andra. Det var när Faxneld tog upp en gotisk roman - Matthew G Lewis The Monk. Jag hade nämligen läst den i en svensk översättning redan 1977, och hade då blivit ganska så fascinerad av den.
The Monk är en märklig roman. Den kom ut 1796 och blev då hårt angripen. Den anklagades för att propagera ondska och omoral, trots att dess värderingssystem på ytan höll sig strikt inom den förhärskande världsbildens ramar. Men problemet var att det just var - på ytan. Under denna yta kunde många läsare ta del av en annan, ganska så annorlunda, undertext .
Den handlar om just en munk, vid namn Ambrosio. Han förförs av en ung novis i klostret, som snart visar sig vara en förklädd kvinna, vid namn Matilda. Denna Matilda får sedan stå som ett alternativ till munkens uppenbarligen ganska glädjelösa liv.
Dels är Matilda på många sätt en tänkare. Hon argumenterar mot den tidens officiella kristna moral, och även mot Bibeln. Hon angriper celibatet, och förklarar att om Gud verkligen hade haft något emot en utövad sexualitet hade han inte gjort den så glädjefylld.
Dessutom är hon inte på något sätt beroende av män. Hennes sexualitet är helt självständig - hon förför honom, men när hon inte vill ha sex själv tvekar hon inte en sekund att neka honom detta. Hon är beslutsam och vet vad hon vill - han är vankelmodig och svag - och slits mellan sina munklöften och sin dragning till Matilda.
Dessutom visar det sig efter ett tag att Matilda har magiska krafter. Hon säger själv att hon har kontakt med demoner, men att hon inte alls är underkastad dessa. I själva verket, säger hon, behärskar hon dem, och har därmed en roll som på den tiden brukade tillskrivas manliga magiker, men absolut inte kvinnor.
Både Ambrosio och Matilda ställs inom ett tag inför rätta av inkvisitionen. Men Matilda har som sagt magiska krafter och räddar både sig själv och Ambrosio ur fängelset. Allt skulle kunna sluta riktigt lyckligt, men det gör det förstås inte. Ett lyckligt slut på en sådan story var knappast möjlig 1796.
För alldeles mot slutet visar det sig att Matilda inte är en kvinna med magiska krafter, utan själv en demon. Och när Ambrosio till sist slipper fängelset avslöjas den grunvliga sanningen. Ambrosio dödas. och man får anta att även hans själ är hopplöst förlorad.
Vad Faxneld visade på seminariet (och senare i avhandlingen, på sidorna 227-234) var att The Monk ser ut att vara skriven så att människor som på något sätt hade en sympati för en självständig kvinnlig sexualtet, och/eller var kritik mot kyrkan, och/eller kritiska mot det traditionella förhållandet mellan könen, inte kunde undvika att få sympatier med Matilda. Ända fram till slutet framtår hennes alternativ så tilltalande och starkt - och Ambrosios tidigare tillvaro så torftig. Att slutet ändå blir det som man kan förvänta kan man ju lätt avfärda som påklistrat och fyrkantigt...
Det som fick mig att förundras på detta seminarium var att Faxneld beskrev den tänkte anti-patriakala läsarens reaktioner på ett sätt som ganska väl motsvarade mina egna när jag läste boken 1977. Jag läste den faktiskt på en Gotlandsresa - på färjan, Jag gjorde flitiga understrykningar, men tyvärr har jag inte kvar boken. Men vad jag minns från dem är att alla mina sympatier låg på Matildas sida. Jag kom med instämmande kommentarer i kanten till hennes uttalanden - och slutet avfärdade jag väl mest som ett tidstypiskt moralistiskt trams.
På så sätt liknande jag som sagt Faxnelds tänkta 1700-talsläsare. I en värld där kvinnans uppgift var att underordna sig mannen och i övrigt vara tyst, fridsam och gudfruktig, var (den för övrigt inte så sällan aggressivt uttrycksfulla) Matilda något som av många kvinnor, och förmodligen även en hel del män, kunde te sig som ett ganska så. låt oss säga häftigt, om än demoniserat, alternativ.
När jag läst klart boken på färjans cafeteria denna februarinatt 1977, kände jag mig nog själv nästan som en ... "feministisk satanist".
Att någon skulle reagera positivt på Matilda var knappast författarens avsikt. Av hans kvarlämnande brev framgår att han hade en traditionellt konservativ kvinnosyn. Men oavsett denna lyckades han formulera en antites till en sådan, som var mer färgstark - och på många säkert verkade både dynamisk - och förvisso förförisk.
Att han inte var ensam om detta inser man vid en läsning av de över 700 sidorna i Faxnelds avhandling, som förresten snart ska komma ut på ett större förlag.
Friday, October 20, 2017
Om den kvinnliga Visheten
I vishetslitteraturen i Gamla Testamentet och de intertestamentala apokryferna beskrivs Visheten konsekvent som kvinnlig. Den kallas alltid "hon". I äldre exegetisk litteratur beskrivs detta ofta som en rent grammatisk finess utan betydelse. Men numera anses det allmänt att det är mer ån så.
Vishetslitteraturen i Bibeln har hämtat en hel del från den egyptiska vishetslitteraturen - som är fylld av hänvisningar till gudinnorna Isis och Maat. Och det verkar som om visheten även i Bibeln inte endast är ett abstrakt substantiv utan faktiskt ses som en entitet, som en kraft. Som ni ska se nedan beskrivs Visheten som Guds "förstlingsverk" som skapades redan innan världen. Till exempel här.
"Från evighet är jag insatt, från begynnelsen,
ända ifrån jordens urtidsdagar.
Innan djupen voro till, blev jag född,
innan källor ännu funnos, fyllda med vatten
Förrän bergens grund var lagd,
förrän höjderna funnos, blev jag född.."
Jfr hur Maat i en del fornegyptiska texter är skapargudens första dotter!
Vishetens tjänarinnor går omkring på gatorna och ropar till sig människor för att de ska lämna sin okunnighet....
"Visheten" ser ut att vara både en entitet och ett begrepp. På grekiska är ordet för vishet "Sofia" eller "Sophia". Det är för övrigt därför som Bulgariens huvudstad heter Sofia... Det var de tidiga kristna som döpte staden efter den gudomliga Visheten...
Inom feministteologin har Vishetens feminina karaktär i Bibeln uppmärksammats och ligger till grund för det som kallas "Sofiamässor" och som i alla fall för några år sedan hölls i (vad annars) Sofiakyrkan i Stockholm.
I bland annat Ordspråksboken och den intertestamentala boken Salomos Vishet (som trots sitt namn definitivt inte är skriven av Salomo!) betonas hur nödvändigt det är för männsiskor att nå Visheten.
Nedanstående långa stycke är hämtat från Ordspråksbokens kapitel 8 och 9.
Men först en annan sak. Vad händer med dem som inte vill tillgodogöra sig denna vishet? Om det kan man också läsa i Ordspråksboken. Närmare bestämt i vers 28:11 (1917 års översättning).
"Lik en hund som vänder åter till sina spyor,
är en dåre som på nytt begynner sitt oförnuft"...
Det är ord och inga visor...
Ja, det där med översättningar. Hela texten nedan är också hämtad från 1917 års översättning. Jag tänkte faktiskt till en början lägga ut texten från Bibel 2000. Men det går just nu inte att öppna Bibeln.se hur jag än försökte.
Först muttrade jag något om "Murphys lag" men vid närmare eftertanke berodde svårigheterna kanske (med tanke på ämnet!) att det inte alltid är så vist att bryta mot upphovrättlagar (hela Bibel 2000 är upphovsrättskyddad). Men står Visheten verkligen på anti-piraternas sida? Jag har mycket svårt att föreställa mig det, men man kan ju inte så noga veta...
Texten nedan är ju vacker. Men man kanske kan ha några invändningar mot en del - exempelvis när den talar om furstars och härskares vishet. Det stämde nog ofta inte ens då, och att idag tro att exempelvis Donald Trump skulle vara besatt av Visheten ande är ju att utmana löjet....
Det bör förresten också sägas att när texten skriver HERREN med versaler är det en översättning av vad som kallas Tetragrammaton - dvs de konsonanter som bildar namnet Jahve (eller Jehova, för den som så vill). Den finessen har försvunnit i Bibel 2000.
"Hör, visheten ropar,
och förståndet höjer sin röst.
Uppe på höjderna står hon,
vid vägen, där stigarna mötas.
Invid portarna, vid ingången till staden
där man träder in genom dörrarna, höjer hon sitt rop:
Till eder, I man, vill jag ropa,
och min röst skall utgå till människors barn.
Lären klokhet, I fåkunnige,
och I dårar, lären förstånd.
Hören, ty om höga ting vill jag tala,
och mina läppar skola upplåta sig till att säga vad rätt är.
Ja, sanning skall min mun tala,
en styggelse för mina läppar är ogudaktighet.
Rättfärdiga äro alla min muns ord;
i dem finnes intet falskt eller vrångt.
De äro alla sanna för den förståndige
och rätta för dem som hava funnit kunskap.
Så tagen emot min tuktan hellre än silver,
och kunskap hellre än utvalt guld.
Ty visheten är bättre än pärlor;
allt vad härligt som finnes går ej upp emot henne.
Jag, visheten, är förtrogen med klokheten,
och jag råder över eftertänksam insikt.
Att frukta HERREN är att hata det onda;
ja, högfärd, högmod, en ond vandel
och en ränkfull mun, det hatar jag.
Hos mig finnes råd och utväg;
jag är förstånd, hos mig är makt.
Genom mig regera konungarna
och stadga furstarna vad rätt är.
Genom mig härska härskarna
och hövdingarna, ja, alla domare på jorden.
Jag älskar dem som älska mig,
och de som söka mig, de finna mig.
Rikedom och ära vinnas hos mig,
ädla skatter och rättfärdighet.
Min frukt är bättre än guld, ja, finaste guld
och den vinning jag skänker bättre än utvalt silver.
På rättfärdighetens väg går jag fram,
mitt på det rättas stigar,
till att giva dem som älska mig en rik arvedel
och till att fylla deras förrådshus.
HERREN skapade mig såsom sitt förstlingsverk,
i urminnes tid, innan han gjorde något annat.
Från evighet är jag insatt, från begynnelsen,
ända ifrån jordens urtidsdagar.
Innan djupen voro till, blev jag född,
innan källor ännu funnos, fyllda med vatten
Förrän bergens grund var lagd,
förrän höjderna funnos, blev jag född,
när han ännu icke hade skapat land och mark,
ej ens det första av jordkretsens stoft.
När han beredde himmelen, var jag tillstädes,
när han spände ett valv över djupet,
när han fäste skyarna i höjden,
när djupets källor bröto fram med makt,
när han satte för havet dess gräns,
så att vattnet icke skulle överträda hans befallning,
när han fastställde jordens grundvalar --
då fostrades jag såsom ett barn hos honom,
då hade jag dag efter dag min lust
och min lek inför hans ansikte beständigt;
jag hade min lek på hans jordkrets
och min lust bland människors barn.
Så hören mig nu, I barn,
ty saliga äro de som hålla mina vägar.
Hören tuktan, så att I bliven visa,
ja, låten henne icke fara.
Säll är den människa som hör mig,
så att hon vakar vid mina dörrar dag efter dag
och håller vakt vid dörrposterna i mina portar.
Ty den som finner mig, han finner livet
och undfår nåd från HERREN.
. Men den som går miste om mig han skadar sig själv;
alla de som hata mig, de älska döden.
Visheten har byggt sig ett hus,
hon har huggit ut sitt sjutal av pelare.
Hon har slaktat sin boskap, blandat sitt vin,
hon har jämväl dukat sitt bord
Sina tjänarinnor har hon utsänt och låter ropa ut sin bjudning
uppe på stadens översta höjder:
»Den som är fåkunnig, han komme hit.»
Ja, till den oförståndige säger hon så:
»Kommen och äten av mitt bröd,
och dricken av vinet som jag har blandat.
Övergiven eder fåkunnighet, så att I fån leva,
och gån fram på förståndets väg.
(Den som varnar en bespottare, han får skam igen,
och den som tillrättavisar en ogudaktig får smälek därav.
Tillrättavisa icke bespottaren, på det att han icke må hata dig;
tillrättavisa den som är vis, så skall han älska dig.
Giv åt den vise, så bliver han ännu visare;
undervisa den rättfärdige, så lär han än mer.
HERRENS fruktan är vishetens begynnelse,
och att känna den Helige är förstånd.)
Ty genom mig skola dina dagar bliva många
och levnadsår givas dig i förökat mått.
Är du vis, så är din vishet dig själv till gagn,
och är du en bespottare, så umgäller du det själv allena."
"Sofia - den heliga visheten".. Ukrainsk ikon från 1812.
Vishetslitteraturen i Bibeln har hämtat en hel del från den egyptiska vishetslitteraturen - som är fylld av hänvisningar till gudinnorna Isis och Maat. Och det verkar som om visheten även i Bibeln inte endast är ett abstrakt substantiv utan faktiskt ses som en entitet, som en kraft. Som ni ska se nedan beskrivs Visheten som Guds "förstlingsverk" som skapades redan innan världen. Till exempel här.
"Från evighet är jag insatt, från begynnelsen,
ända ifrån jordens urtidsdagar.
Innan djupen voro till, blev jag född,
innan källor ännu funnos, fyllda med vatten
Förrän bergens grund var lagd,
förrän höjderna funnos, blev jag född.."
Jfr hur Maat i en del fornegyptiska texter är skapargudens första dotter!
Vishetens tjänarinnor går omkring på gatorna och ropar till sig människor för att de ska lämna sin okunnighet....
"Visheten" ser ut att vara både en entitet och ett begrepp. På grekiska är ordet för vishet "Sofia" eller "Sophia". Det är för övrigt därför som Bulgariens huvudstad heter Sofia... Det var de tidiga kristna som döpte staden efter den gudomliga Visheten...
Inom feministteologin har Vishetens feminina karaktär i Bibeln uppmärksammats och ligger till grund för det som kallas "Sofiamässor" och som i alla fall för några år sedan hölls i (vad annars) Sofiakyrkan i Stockholm.
I bland annat Ordspråksboken och den intertestamentala boken Salomos Vishet (som trots sitt namn definitivt inte är skriven av Salomo!) betonas hur nödvändigt det är för männsiskor att nå Visheten.
Nedanstående långa stycke är hämtat från Ordspråksbokens kapitel 8 och 9.
Men först en annan sak. Vad händer med dem som inte vill tillgodogöra sig denna vishet? Om det kan man också läsa i Ordspråksboken. Närmare bestämt i vers 28:11 (1917 års översättning).
"Lik en hund som vänder åter till sina spyor,
är en dåre som på nytt begynner sitt oförnuft"...
Det är ord och inga visor...
Ja, det där med översättningar. Hela texten nedan är också hämtad från 1917 års översättning. Jag tänkte faktiskt till en början lägga ut texten från Bibel 2000. Men det går just nu inte att öppna Bibeln.se hur jag än försökte.
Först muttrade jag något om "Murphys lag" men vid närmare eftertanke berodde svårigheterna kanske (med tanke på ämnet!) att det inte alltid är så vist att bryta mot upphovrättlagar (hela Bibel 2000 är upphovsrättskyddad). Men står Visheten verkligen på anti-piraternas sida? Jag har mycket svårt att föreställa mig det, men man kan ju inte så noga veta...
Texten nedan är ju vacker. Men man kanske kan ha några invändningar mot en del - exempelvis när den talar om furstars och härskares vishet. Det stämde nog ofta inte ens då, och att idag tro att exempelvis Donald Trump skulle vara besatt av Visheten ande är ju att utmana löjet....
Det bör förresten också sägas att när texten skriver HERREN med versaler är det en översättning av vad som kallas Tetragrammaton - dvs de konsonanter som bildar namnet Jahve (eller Jehova, för den som så vill). Den finessen har försvunnit i Bibel 2000.
"Hör, visheten ropar,
och förståndet höjer sin röst.
Uppe på höjderna står hon,
vid vägen, där stigarna mötas.
Invid portarna, vid ingången till staden
där man träder in genom dörrarna, höjer hon sitt rop:
Till eder, I man, vill jag ropa,
och min röst skall utgå till människors barn.
Lären klokhet, I fåkunnige,
och I dårar, lären förstånd.
Hören, ty om höga ting vill jag tala,
och mina läppar skola upplåta sig till att säga vad rätt är.
Ja, sanning skall min mun tala,
en styggelse för mina läppar är ogudaktighet.
Rättfärdiga äro alla min muns ord;
i dem finnes intet falskt eller vrångt.
De äro alla sanna för den förståndige
och rätta för dem som hava funnit kunskap.
Så tagen emot min tuktan hellre än silver,
och kunskap hellre än utvalt guld.
Ty visheten är bättre än pärlor;
allt vad härligt som finnes går ej upp emot henne.
Jag, visheten, är förtrogen med klokheten,
och jag råder över eftertänksam insikt.
Att frukta HERREN är att hata det onda;
ja, högfärd, högmod, en ond vandel
och en ränkfull mun, det hatar jag.
Hos mig finnes råd och utväg;
jag är förstånd, hos mig är makt.
Genom mig regera konungarna
och stadga furstarna vad rätt är.
Genom mig härska härskarna
och hövdingarna, ja, alla domare på jorden.
Jag älskar dem som älska mig,
och de som söka mig, de finna mig.
Rikedom och ära vinnas hos mig,
ädla skatter och rättfärdighet.
Min frukt är bättre än guld, ja, finaste guld
och den vinning jag skänker bättre än utvalt silver.
På rättfärdighetens väg går jag fram,
mitt på det rättas stigar,
till att giva dem som älska mig en rik arvedel
och till att fylla deras förrådshus.
HERREN skapade mig såsom sitt förstlingsverk,
i urminnes tid, innan han gjorde något annat.
Från evighet är jag insatt, från begynnelsen,
ända ifrån jordens urtidsdagar.
Innan djupen voro till, blev jag född,
innan källor ännu funnos, fyllda med vatten
Förrän bergens grund var lagd,
förrän höjderna funnos, blev jag född,
när han ännu icke hade skapat land och mark,
ej ens det första av jordkretsens stoft.
När han beredde himmelen, var jag tillstädes,
när han spände ett valv över djupet,
när han fäste skyarna i höjden,
när djupets källor bröto fram med makt,
när han satte för havet dess gräns,
så att vattnet icke skulle överträda hans befallning,
när han fastställde jordens grundvalar --
då fostrades jag såsom ett barn hos honom,
då hade jag dag efter dag min lust
och min lek inför hans ansikte beständigt;
jag hade min lek på hans jordkrets
och min lust bland människors barn.
Så hören mig nu, I barn,
ty saliga äro de som hålla mina vägar.
Hören tuktan, så att I bliven visa,
ja, låten henne icke fara.
Säll är den människa som hör mig,
så att hon vakar vid mina dörrar dag efter dag
och håller vakt vid dörrposterna i mina portar.
Ty den som finner mig, han finner livet
och undfår nåd från HERREN.
. Men den som går miste om mig han skadar sig själv;
alla de som hata mig, de älska döden.
Visheten har byggt sig ett hus,
hon har huggit ut sitt sjutal av pelare.
Hon har slaktat sin boskap, blandat sitt vin,
hon har jämväl dukat sitt bord
Sina tjänarinnor har hon utsänt och låter ropa ut sin bjudning
uppe på stadens översta höjder:
»Den som är fåkunnig, han komme hit.»
Ja, till den oförståndige säger hon så:
»Kommen och äten av mitt bröd,
och dricken av vinet som jag har blandat.
Övergiven eder fåkunnighet, så att I fån leva,
och gån fram på förståndets väg.
(Den som varnar en bespottare, han får skam igen,
och den som tillrättavisar en ogudaktig får smälek därav.
Tillrättavisa icke bespottaren, på det att han icke må hata dig;
tillrättavisa den som är vis, så skall han älska dig.
Giv åt den vise, så bliver han ännu visare;
undervisa den rättfärdige, så lär han än mer.
HERRENS fruktan är vishetens begynnelse,
och att känna den Helige är förstånd.)
Ty genom mig skola dina dagar bliva många
och levnadsår givas dig i förökat mått.
Är du vis, så är din vishet dig själv till gagn,
och är du en bespottare, så umgäller du det själv allena."
"Sofia - den heliga visheten".. Ukrainsk ikon från 1812.
Wednesday, September 27, 2017
Teosofi för nybörjare
Som de flesta torde ha märkt har jag en viss svaghet för teosofin, i betydelsen det esoteriska system som på 1800-talet skapades av Helena Petrovna Blavatsky. Enligt henne själv, och enligt i alla fall många av hennes efterföljare, skapade hon i och för sig inte detta. Hon var "endast" ett redskap för de esoteriska mästare som gav henne i uppdrag att stå i spetsen för en teosofisk rörelse.
Det må man tycka vad man vill om, men denna lära har sedan spelat en viktig roll för mycket av vad som idag kallas nyandlighet.
Det finns olika skolar av Blavatsky-anhängare, men den största är troligen anhängarna till det som brukar kallas Teosofiska Samfundet Adyar (efter deras högkvarter i Adyar i Indien).
Nu har den svenska gruppen av TS Adyar nyligen (närmare bestämt 2015) översatt en pamflett, (som i den svenska utgåvan är i A4-format och på cirka 70 sidor) som först gavs ut av TS Adyars sektion i Förenta Staterna. Dess svenska titel är Teosofi: en inledande studiekurs utgiven av Svenska Teosofiska Bokförlaget. Dess författare är John Algeo, men den bygger till stor del på bearbetningar av tidigare skrifter.
Den är pedagogisk. Man får en grundlig, men koncis redogörelse för detta fascinerade tankesystem. Den kan absolut rekommenderas för den som vill få en inblick i den teosofiska läran, åtminstone i dess Adyarvariant.
Det finns som sagt andra Blavatskytrogna strömningar, som TS Pasadena och United Lodge, men det nämns inte i broschyren vilket jag nog tycker är lite synd. Likheterna mellan de olika teosofiska strömningarna är stora, men det finns också en hel del skillnader.
Det som slår en vid en läsning av brochyren är att teosofin är en optimistisk tankeskola. Den ger bilden av ett i grunden harmoniskt universum, som är välordnat och följer en andlig plan. Eller för att citera skriften i fråga: "Den /teosofin/ anser att universum är enhetlig, välordnad och målinriktad och att materien är instrumentet för livets utveckling" (s. 9). (grammatiken i citatet är originalets, inte min!)..
Några fler citat: "Evolutionen... är god, har ett ändamål och följer en plan". (s. 10). ”Den smärta, grymhet, och frustration som vi upplever i livet är resultatet av okunnighet och obalanserade handlingar, av tillfällig förvirring eller förändring. De är inte oberoende, självexisterande onda ting". (s. 11).
Solsystemet omfattar sju materieplan som genomtränger varandra. Tre av dessa är inblandade i vår personliga utveckling - det fysiska, det emotionella och det mentala. Vi får en noggrann redogörelse för de olika eteriska kropparna som är förbundna med våra materiella kroppar.
Beskrivningen här är mycket grundlig, och begrepp som ex.vis "kausalkropp" och "eterisk dubbelgångare" förklaras noga för de oinvigda.
Det är fascinerande, vare sig man vill tro det eller ej.
Den mänskliga själen är odödlig. Den överlever den fysiska döden och efter diverse mellantillstånd inkarnerar den på nytt. I likhet med i hinduismen och buddhismen finns här både en reinkarnationslära och en karmalära. I grunden är tillvaron rättvis. Karma är en helt opersonlig princip som i slutändan skapar en form av rättvisa.
Det onda existerar - men är ingen självständig kraft. Ont är det som står i motsättning till utvecklingen, gott det som främjar den. Vad som är ont och gott kan skifta mellan olika lägen, För ett nyfött barn är den totala egoismen god, men om denna dröjer sig kvar i vuxen ålder blir den ju ond.
Evolutionen styrs inte av materiella faktorer som Darwin hävdade, utan är i grunden en andlig utveckling, Anden använder sig av materien för att skapa.
Trots sina brister utvecklas mänskligheten uppåt, i enlighet med en "gudomlig" plan. Blavatskys 1800-talsmässiga rasläror berörs, men förklaras (bortförklaras?) bland annat på följande sätt: "det är också möjligt att den esoteriska berättelsen /om raser/ på vissa områden är symbolisk snarare än historiskt bokstavlig". (s. 64).
Varje teosofs mål bör vara "att lära sig genom studier, upptäcka självet genom meditation, tjänande, främjande av harmoni mellan människor och en tillbörlig respekt för alla former av liv, i vilka former detta liv än är uttryckt". (s. 69).
Det som slår en är hur präglad teosofin ser ut att vara av tiden då den uppstod. 1800-talet var utvecklingsoptimismens århundrade. som tog sig många uttryck - alltifrån liberalism till marxism. Teosofin är i mångt och och mycket ett försök till en andlig motsvarighet till denna utvecklingsoptimism. Det är inte endast materien som utvecklas utan även anden. Och den gör det som sagt utifrån en plan.
Jag är nog (tyvärr) lite tveksam inför denna radikala optimism. Exempelvis kan jag nog tycka att avsnittet om ondskans väsen är en aning trivialiserande. All ondska är inte endast godhet som så att säga hamnat på fel plats. Och vad gäller den kosmiska planen ställer oss dagens Big Bang-scenarior en del oroande frågor om hur välordnat universum egentligen är... eller snarare inte är.
Hur jag än försöker kan jag inte med någon större tillförsikt dela denna teosofiska optimism. Universum ter sig nog för mig snarare som en katastrofplats än något som följer en välvillig plan. Detsamma gäller kanske också mänsklighetens situation idag.
Men jag hoppas förstås att jag har fel. Och jag skulle gärna vilja att grunddragen i den teosofiska världsbilden skulle stämma. Även om jag som sagt inte upplever att beläggen för att så är fallet är speciellt överväldigande...
PS. Broschyren torde kunna beställas från eller köpas i Teosofiska bokhandeln vid Karlaplan 5, 114 60 Stockholm.
Madame Blavatsky
Det må man tycka vad man vill om, men denna lära har sedan spelat en viktig roll för mycket av vad som idag kallas nyandlighet.
Det finns olika skolar av Blavatsky-anhängare, men den största är troligen anhängarna till det som brukar kallas Teosofiska Samfundet Adyar (efter deras högkvarter i Adyar i Indien).
Nu har den svenska gruppen av TS Adyar nyligen (närmare bestämt 2015) översatt en pamflett, (som i den svenska utgåvan är i A4-format och på cirka 70 sidor) som först gavs ut av TS Adyars sektion i Förenta Staterna. Dess svenska titel är Teosofi: en inledande studiekurs utgiven av Svenska Teosofiska Bokförlaget. Dess författare är John Algeo, men den bygger till stor del på bearbetningar av tidigare skrifter.
Den är pedagogisk. Man får en grundlig, men koncis redogörelse för detta fascinerade tankesystem. Den kan absolut rekommenderas för den som vill få en inblick i den teosofiska läran, åtminstone i dess Adyarvariant.
Det finns som sagt andra Blavatskytrogna strömningar, som TS Pasadena och United Lodge, men det nämns inte i broschyren vilket jag nog tycker är lite synd. Likheterna mellan de olika teosofiska strömningarna är stora, men det finns också en hel del skillnader.
Det som slår en vid en läsning av brochyren är att teosofin är en optimistisk tankeskola. Den ger bilden av ett i grunden harmoniskt universum, som är välordnat och följer en andlig plan. Eller för att citera skriften i fråga: "Den /teosofin/ anser att universum är enhetlig, välordnad och målinriktad och att materien är instrumentet för livets utveckling" (s. 9). (grammatiken i citatet är originalets, inte min!)..
Några fler citat: "Evolutionen... är god, har ett ändamål och följer en plan". (s. 10). ”Den smärta, grymhet, och frustration som vi upplever i livet är resultatet av okunnighet och obalanserade handlingar, av tillfällig förvirring eller förändring. De är inte oberoende, självexisterande onda ting". (s. 11).
Solsystemet omfattar sju materieplan som genomtränger varandra. Tre av dessa är inblandade i vår personliga utveckling - det fysiska, det emotionella och det mentala. Vi får en noggrann redogörelse för de olika eteriska kropparna som är förbundna med våra materiella kroppar.
Beskrivningen här är mycket grundlig, och begrepp som ex.vis "kausalkropp" och "eterisk dubbelgångare" förklaras noga för de oinvigda.
Det är fascinerande, vare sig man vill tro det eller ej.
Den mänskliga själen är odödlig. Den överlever den fysiska döden och efter diverse mellantillstånd inkarnerar den på nytt. I likhet med i hinduismen och buddhismen finns här både en reinkarnationslära och en karmalära. I grunden är tillvaron rättvis. Karma är en helt opersonlig princip som i slutändan skapar en form av rättvisa.
Det onda existerar - men är ingen självständig kraft. Ont är det som står i motsättning till utvecklingen, gott det som främjar den. Vad som är ont och gott kan skifta mellan olika lägen, För ett nyfött barn är den totala egoismen god, men om denna dröjer sig kvar i vuxen ålder blir den ju ond.
Evolutionen styrs inte av materiella faktorer som Darwin hävdade, utan är i grunden en andlig utveckling, Anden använder sig av materien för att skapa.
Trots sina brister utvecklas mänskligheten uppåt, i enlighet med en "gudomlig" plan. Blavatskys 1800-talsmässiga rasläror berörs, men förklaras (bortförklaras?) bland annat på följande sätt: "det är också möjligt att den esoteriska berättelsen /om raser/ på vissa områden är symbolisk snarare än historiskt bokstavlig". (s. 64).
Varje teosofs mål bör vara "att lära sig genom studier, upptäcka självet genom meditation, tjänande, främjande av harmoni mellan människor och en tillbörlig respekt för alla former av liv, i vilka former detta liv än är uttryckt". (s. 69).
Det som slår en är hur präglad teosofin ser ut att vara av tiden då den uppstod. 1800-talet var utvecklingsoptimismens århundrade. som tog sig många uttryck - alltifrån liberalism till marxism. Teosofin är i mångt och och mycket ett försök till en andlig motsvarighet till denna utvecklingsoptimism. Det är inte endast materien som utvecklas utan även anden. Och den gör det som sagt utifrån en plan.
Jag är nog (tyvärr) lite tveksam inför denna radikala optimism. Exempelvis kan jag nog tycka att avsnittet om ondskans väsen är en aning trivialiserande. All ondska är inte endast godhet som så att säga hamnat på fel plats. Och vad gäller den kosmiska planen ställer oss dagens Big Bang-scenarior en del oroande frågor om hur välordnat universum egentligen är... eller snarare inte är.
Hur jag än försöker kan jag inte med någon större tillförsikt dela denna teosofiska optimism. Universum ter sig nog för mig snarare som en katastrofplats än något som följer en välvillig plan. Detsamma gäller kanske också mänsklighetens situation idag.
Men jag hoppas förstås att jag har fel. Och jag skulle gärna vilja att grunddragen i den teosofiska världsbilden skulle stämma. Även om jag som sagt inte upplever att beläggen för att så är fallet är speciellt överväldigande...
PS. Broschyren torde kunna beställas från eller köpas i Teosofiska bokhandeln vid Karlaplan 5, 114 60 Stockholm.
Madame Blavatsky
Tuesday, September 19, 2017
Medjugorje på väg att godkännas av Vatikanen?
Får plötsligt syn på att uppenbarelserna i Medjugorje verkar vara på väg att godkännas av Vatikanen.
Det är sympatiskt, då det i dessa ofta hårt varnas för nationellt och religiöst hat. Medjugorje ligger i Bosnien, som ju som bekant under nittiotalet slets sönder av ett förödande inbördeskrig mellan katolska kroater, ortodoxa serber, och muslimer.
Den Maria, som sägs ha uppenbarats sedan 1981, har gång på gång kommit med budskapet att allt religiöst hat är förkastligt, och att även icke-kristna religioner som islam kan vara en väg till Gud,
Ett exempel. En av de unga visionärerna som sade sig ha tagit emot budskap från Maria, har sagt detta i december 1985, i en intervju med Wayne Weible.
"She /jungfru Maria/ also emphasized the failings of religious people, especially in small villages - for example, here in Medjogorje, where there is separation from Serbians /i. e. Serbian Orthodox/ and Moslems. This separation is not good. The Madonna always stresses that there is but one God, and that people have enforced unnatural separation. One cannot truly believe, be a good Christian, if he does not respect other religions as well. You do not really believe in God if you make fun of other religions."
Jag har skrivit mer om detta här.
Så alldeles oavsett den kniviga frågan om det nu verkligen är Maria som visar sig i Medjugorje tycker jag nog att ett erkännande av Vatikanen kan ses som positivt....
TILLÄGG
Fast om man ändå skulle våga säga något om själva visionerna får jag känslan att de från början var genuina på det sättet att vi här hade barn som verkligen var uppriktigt övertygade om att de hade sett och hört Maria. Men nu det har gått snart 40 år, barnen är vuxna. och nya visioner kommer varje månad. Och ter sig oftast ganska intetsägande.
Man får intrycket att de nu inte speciellt unga visionärerna utvecklat någon form av tvång att få "visioner" varje månad. Och de berättar nog pliktskyldigt vare sig de upplevt något eller inte.
Det är sympatiskt, då det i dessa ofta hårt varnas för nationellt och religiöst hat. Medjugorje ligger i Bosnien, som ju som bekant under nittiotalet slets sönder av ett förödande inbördeskrig mellan katolska kroater, ortodoxa serber, och muslimer.
Den Maria, som sägs ha uppenbarats sedan 1981, har gång på gång kommit med budskapet att allt religiöst hat är förkastligt, och att även icke-kristna religioner som islam kan vara en väg till Gud,
Ett exempel. En av de unga visionärerna som sade sig ha tagit emot budskap från Maria, har sagt detta i december 1985, i en intervju med Wayne Weible.
"She /jungfru Maria/ also emphasized the failings of religious people, especially in small villages - for example, here in Medjogorje, where there is separation from Serbians /i. e. Serbian Orthodox/ and Moslems. This separation is not good. The Madonna always stresses that there is but one God, and that people have enforced unnatural separation. One cannot truly believe, be a good Christian, if he does not respect other religions as well. You do not really believe in God if you make fun of other religions."
Jag har skrivit mer om detta här.
Så alldeles oavsett den kniviga frågan om det nu verkligen är Maria som visar sig i Medjugorje tycker jag nog att ett erkännande av Vatikanen kan ses som positivt....
TILLÄGG
Fast om man ändå skulle våga säga något om själva visionerna får jag känslan att de från början var genuina på det sättet att vi här hade barn som verkligen var uppriktigt övertygade om att de hade sett och hört Maria. Men nu det har gått snart 40 år, barnen är vuxna. och nya visioner kommer varje månad. Och ter sig oftast ganska intetsägande.
Man får intrycket att de nu inte speciellt unga visionärerna utvecklat någon form av tvång att få "visioner" varje månad. Och de berättar nog pliktskyldigt vare sig de upplevt något eller inte.
Sunday, September 10, 2017
Vad ser högerkatolikerna hos Maria?
Det finns ett märkligt fenomen i den katolska kyrkan. Och det är att några av de som mest driver frågan om att Jungfru Maria ska få en mer central plats i förkunnelsen, samtidigt ofta tillhör denna kyrkas högerflygel.
Det är människor som försvarar de rika och angriper all befrielseteologi. Denna grupp har förvisso försvagats en del efter det senaste påvevalet, men de finns förvisso där i alla fall.
Nu är det så att det enda mer utförliga citatet från Maria i Bibeln är det som finns i Lukasevangeliets första kapitel. Där framgår det ju klart att hon inte på något sätt skulle kunna sympatisera med en sådan typ av "kristendom".
Det hela är en gåta. En av många gåtor som finns i kristendomens historia. Man förklaringen till den är väl snarare social och psykologisk än teologisk...
Här är i alla fall Mariacitatet i fråga, Det brukar kallas för "Marias lovsång".
”Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:
stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt,
och hans förbarmande med dem som fruktar honom
varar från släkte till släkte.
Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till evig tid.”
Det är människor som försvarar de rika och angriper all befrielseteologi. Denna grupp har förvisso försvagats en del efter det senaste påvevalet, men de finns förvisso där i alla fall.
Nu är det så att det enda mer utförliga citatet från Maria i Bibeln är det som finns i Lukasevangeliets första kapitel. Där framgår det ju klart att hon inte på något sätt skulle kunna sympatisera med en sådan typ av "kristendom".
Det hela är en gåta. En av många gåtor som finns i kristendomens historia. Man förklaringen till den är väl snarare social och psykologisk än teologisk...
Här är i alla fall Mariacitatet i fråga, Det brukar kallas för "Marias lovsång".
”Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:
stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt,
och hans förbarmande med dem som fruktar honom
varar från släkte till släkte.
Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till evig tid.”
Friday, August 25, 2017
När Jesus lydde Maria
I katolsk lära sägs det att man kan be till Maria, inte för att hon ska ingripa direkt utan för att hon i sin tur ska be för en. Då kan man ju fråga sig varför det ses som så troligt att det skulle vara ska man säga ett effektivt sätt att nå Jesus/Gud.
Det finns många möjliga svar på detta, men ett av dessa kan ju ha att göra med ett avsnitt i Johannes evangeliums andra kapitel. Där får man ju veta att Maria verkligen hade förmågan att få igenom sin vilja när hon bad Jesus att göra saker...
Jag syftar alltså på detta.
"På tredje dagen hölls ett bröllop i Kana i Galileen, och Jesu mor var där. Jesus och hans lärjungar var också bjudna till bröllopet. Vinet tog slut, och Jesu mor sade till honom: ”De har inget vin.” Jesus svarade: ”Låt mig vara, kvinna. Min stund har inte kommit än.”
Hans mor sade till tjänarna: ”Gör det han säger åt er.” Där stod sex stora stenkärl för vattnet till judarnas reningsceremonier; vart och ett rymde omkring hundra liter. Jesus sade: ”Fyll kärlen med vatten”, och de fyllde dem till brädden. Sedan sade han: ”Ös upp och bär det till bröllopsvärden”, och det gjorde de. Värden smakade på vattnet, som nu hade blivit vin.
Eftersom han inte visste varifrån det kom – men det visste tjänarna som hade öst upp vattnet – ropade han på brudgummen och sade: ”Alla andra bjuder först på det goda vinet och på det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det goda vinet ända till nu.”
Så gjorde Jesus det första av sina tecken; det var i Kana i Galileen. Han uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom."
Alldeles bortsett från om man nu vill tro på detta eller inte, går det ju att dra några slutsatser om den bild som förmedlas. I många kristna (i synnerhet katolska) sammanhang brukar det sägas att ett av tecknen på Marias helighet var att hon lydde sin son. Nu finns det inte ett enda Bibelställe som exemplifierar någon sådan lydnad från Marias sida, men det finns alltså ett exempel på motsatsen.
Alltså att Jesus lyder Maria, även i vuxen ålder. Att han lydde henne som barn framgår indirekt i Lukasevangeliet, men här var han alltså vuxen.
Man kan också notera att han lyder henne fast han inte gillar vad hon säger, och till och med försöker protestera: "Min stund har inte kommit än.” Denna kommentar ignoreras totalt av Maria (så var det med hennes lydnad till sin son!) och hon går helt förbi honom och vänder sig till tjänarna. Hon instruerar dem vad de ska göra, Jesus står inför fait accompli, och hans protester tystnar. Hon får sin vilja igenom.
Jag misstänker att detta kan ligga bakom föreställningen om att det är meningsfullt att be till Maria att hon ska be för en. Hon har ju visat att hon till och med kan övertala en högst motvillig Jesus.
För några år sedan läste jag en antal böcker om Mariatrons utveckling och från det minns jag att det sades att det under medeltiden uppkommit föreställningar att om Jesus lydde Maria under sin livstid gör han det även i himlen... Nu har jag inte lyckats hitta igen dessa ställen trots ett visst letande, men jag är ganska så säker på att det inte är falska minnen...
Det kan ju ge en del av förklaringen till att denna praxis, att be till Maria istället för direkt till Jesus blev så stark.
Det är ett ganska spännande scenario - tycker jag, Det motsvarar väl inte några allmänkristna föreställningar om hur det ser ut i himmelriket, men varför måste man utgå från att dessa nödvändigtvis måste stämma. :-)
Persisk miniatyrmålning föreställande Jungfru Maria (Maryam) och Jesusbarnet.
Det finns många möjliga svar på detta, men ett av dessa kan ju ha att göra med ett avsnitt i Johannes evangeliums andra kapitel. Där får man ju veta att Maria verkligen hade förmågan att få igenom sin vilja när hon bad Jesus att göra saker...
Jag syftar alltså på detta.
"På tredje dagen hölls ett bröllop i Kana i Galileen, och Jesu mor var där. Jesus och hans lärjungar var också bjudna till bröllopet. Vinet tog slut, och Jesu mor sade till honom: ”De har inget vin.” Jesus svarade: ”Låt mig vara, kvinna. Min stund har inte kommit än.”
Hans mor sade till tjänarna: ”Gör det han säger åt er.” Där stod sex stora stenkärl för vattnet till judarnas reningsceremonier; vart och ett rymde omkring hundra liter. Jesus sade: ”Fyll kärlen med vatten”, och de fyllde dem till brädden. Sedan sade han: ”Ös upp och bär det till bröllopsvärden”, och det gjorde de. Värden smakade på vattnet, som nu hade blivit vin.
Eftersom han inte visste varifrån det kom – men det visste tjänarna som hade öst upp vattnet – ropade han på brudgummen och sade: ”Alla andra bjuder först på det goda vinet och på det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det goda vinet ända till nu.”
Så gjorde Jesus det första av sina tecken; det var i Kana i Galileen. Han uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom."
Alldeles bortsett från om man nu vill tro på detta eller inte, går det ju att dra några slutsatser om den bild som förmedlas. I många kristna (i synnerhet katolska) sammanhang brukar det sägas att ett av tecknen på Marias helighet var att hon lydde sin son. Nu finns det inte ett enda Bibelställe som exemplifierar någon sådan lydnad från Marias sida, men det finns alltså ett exempel på motsatsen.
Alltså att Jesus lyder Maria, även i vuxen ålder. Att han lydde henne som barn framgår indirekt i Lukasevangeliet, men här var han alltså vuxen.
Man kan också notera att han lyder henne fast han inte gillar vad hon säger, och till och med försöker protestera: "Min stund har inte kommit än.” Denna kommentar ignoreras totalt av Maria (så var det med hennes lydnad till sin son!) och hon går helt förbi honom och vänder sig till tjänarna. Hon instruerar dem vad de ska göra, Jesus står inför fait accompli, och hans protester tystnar. Hon får sin vilja igenom.
Jag misstänker att detta kan ligga bakom föreställningen om att det är meningsfullt att be till Maria att hon ska be för en. Hon har ju visat att hon till och med kan övertala en högst motvillig Jesus.
För några år sedan läste jag en antal böcker om Mariatrons utveckling och från det minns jag att det sades att det under medeltiden uppkommit föreställningar att om Jesus lydde Maria under sin livstid gör han det även i himlen... Nu har jag inte lyckats hitta igen dessa ställen trots ett visst letande, men jag är ganska så säker på att det inte är falska minnen...
Det kan ju ge en del av förklaringen till att denna praxis, att be till Maria istället för direkt till Jesus blev så stark.
Det är ett ganska spännande scenario - tycker jag, Det motsvarar väl inte några allmänkristna föreställningar om hur det ser ut i himmelriket, men varför måste man utgå från att dessa nödvändigtvis måste stämma. :-)
Persisk miniatyrmålning föreställande Jungfru Maria (Maryam) och Jesusbarnet.
Friday, August 11, 2017
Nerthus
Den fornnordiska religionen känner vi ju mest genom skrifter från omkring 1000 e.kr. - framförallt eddorna. Men redan 98 e.kr.skrev ju Tacitus om germansk religion - i sin bok Germania. Troligen hade mycket hänt under den tid som låg emellan. Ingenting tyder på att det som idag kallas ”asatro” i den form vi känner den, hade existerat någon längre tid år 1000. Denna tillkom troligen i en militariserad period. Vilket kanske visas av att alla som kom till något trevligt ställe efter döden var de som dog i krig. Alla andra kom till det dystra Hel.
Tacitus nämner ingenstans Tor, Oden eller Frej. I själva verket nämner han ingen gud som dyrkades 1000 år senare. Det kan i och för sig bero på att han ersätter deras namn med romerska gudanamn. Det är dessa som dominerar bilden när han skriver om germanernas religion "i allmänhet".
Jag har längre fascinerats över vad han skrev om just Nerthus. Det är det enda gudanamn han nämner som gör anspråk på att verkligen vara ett inhemskt namn.
Men Nerthus nämns inte som en gudom som dyrkades av alla germaner. Hon placeras i ett mer specifikt samanhang.
Skamligt nog har jag hittills endast sett citat från Tacitus, och inte läst hans bok som helhet, men för några dagar sedan fick jag för mig att låna den svenska översättningen. Framförallt med tanke på vilket sammanhang han skriver om Nerthus.
Här ska jag nästan endast citera detta stycke rakt av, i hopp om att det eventuellt kan fascinera någon. Efter ett tag återkommer jag nog med lite mer reflektioner.
Det här är vad Tacitus säger om Nerthus.
"Langobardernas frejdade namn har däremot sin grund i deras fåtalighet. De är runt om inneslutna av en mängd starka folk, men lever likväl i trygghet, inte till följd av undergivenhet utan genom oförvägna strider. Närmast dessa bor revdinger, avioner, anglier. variner, evdoser, svardoner, och nuitoner, vilkas områden kringgärdas av floder eller skogar. Intet av dessa folk uppvisar ensamt något anmärkningsvärt drag, frånsett från att de alla gemensamt dyrkar Nerthus - vilket betyder Moder Jord - och tror att hon ingriper i människors förehavanden och kommer åkande till sina folk.
På en ö i oceanen finns en obesmittad lund och i denna en helgad vagn, som täcks av ett kläde. Denna vagn har endast en präst tillåtelse att vidröra. Han är den som märker, när gudinnan är tillstädes i sitt allraheligaste, och som med djup vördnad ledsagar henne, när hon kommer åkande, dragen av kor. Glada är dagarna då, festsmyckade alla de platser som hon aktar värdiga att besöka och gästa. Man börjar inte krig, man uppträder inte beväpnad, allt järnverktyg hålls undanlåst, fred och ro känner man och älskar man då, men blott då, till dess att samme präst återför gudinnan till helgedomen, när hon blivit mätt på samvaro med dödliga.
Vagnen, klädet, och - om man vill tro på det - själva gudomen tvättas därpå i en sjö, som ligger i hemlig avskildhet. Uppdraget utförs av trälar, vilka samma sjö strax därpå drar ner i sitt djup. Detta har skapat en hemlighetsfull fruktan och en from ovisshet om det väsens natur som blott de till döden vigda får skåda".
Detta skrevs alltså av Tacitus 98 e.kr.
Det ställer nog mer frågor än det besvarar. Men det är fascinerande, även om just de två sista meningarna stör den rofyllda bilden, och ju är vederbörligen kusliga.
Jag återkommer senare...
Referens.
Tacitus, Germania, översättning Alf Önnerfors, Wahlström & Widstrand 2005.
Nerthus av Emil Doepler 1905.
Tacitus nämner ingenstans Tor, Oden eller Frej. I själva verket nämner han ingen gud som dyrkades 1000 år senare. Det kan i och för sig bero på att han ersätter deras namn med romerska gudanamn. Det är dessa som dominerar bilden när han skriver om germanernas religion "i allmänhet".
Jag har längre fascinerats över vad han skrev om just Nerthus. Det är det enda gudanamn han nämner som gör anspråk på att verkligen vara ett inhemskt namn.
Men Nerthus nämns inte som en gudom som dyrkades av alla germaner. Hon placeras i ett mer specifikt samanhang.
Skamligt nog har jag hittills endast sett citat från Tacitus, och inte läst hans bok som helhet, men för några dagar sedan fick jag för mig att låna den svenska översättningen. Framförallt med tanke på vilket sammanhang han skriver om Nerthus.
Här ska jag nästan endast citera detta stycke rakt av, i hopp om att det eventuellt kan fascinera någon. Efter ett tag återkommer jag nog med lite mer reflektioner.
Det här är vad Tacitus säger om Nerthus.
"Langobardernas frejdade namn har däremot sin grund i deras fåtalighet. De är runt om inneslutna av en mängd starka folk, men lever likväl i trygghet, inte till följd av undergivenhet utan genom oförvägna strider. Närmast dessa bor revdinger, avioner, anglier. variner, evdoser, svardoner, och nuitoner, vilkas områden kringgärdas av floder eller skogar. Intet av dessa folk uppvisar ensamt något anmärkningsvärt drag, frånsett från att de alla gemensamt dyrkar Nerthus - vilket betyder Moder Jord - och tror att hon ingriper i människors förehavanden och kommer åkande till sina folk.
På en ö i oceanen finns en obesmittad lund och i denna en helgad vagn, som täcks av ett kläde. Denna vagn har endast en präst tillåtelse att vidröra. Han är den som märker, när gudinnan är tillstädes i sitt allraheligaste, och som med djup vördnad ledsagar henne, när hon kommer åkande, dragen av kor. Glada är dagarna då, festsmyckade alla de platser som hon aktar värdiga att besöka och gästa. Man börjar inte krig, man uppträder inte beväpnad, allt järnverktyg hålls undanlåst, fred och ro känner man och älskar man då, men blott då, till dess att samme präst återför gudinnan till helgedomen, när hon blivit mätt på samvaro med dödliga.
Vagnen, klädet, och - om man vill tro på det - själva gudomen tvättas därpå i en sjö, som ligger i hemlig avskildhet. Uppdraget utförs av trälar, vilka samma sjö strax därpå drar ner i sitt djup. Detta har skapat en hemlighetsfull fruktan och en from ovisshet om det väsens natur som blott de till döden vigda får skåda".
Detta skrevs alltså av Tacitus 98 e.kr.
Det ställer nog mer frågor än det besvarar. Men det är fascinerande, även om just de två sista meningarna stör den rofyllda bilden, och ju är vederbörligen kusliga.
Jag återkommer senare...
Referens.
Tacitus, Germania, översättning Alf Önnerfors, Wahlström & Widstrand 2005.
Nerthus av Emil Doepler 1905.
Sunday, July 30, 2017
Miraklet i Lourdes
Nej, trots titeln på detta inlägg uttalar jag mig inte alls om vad som skedde i Lourdes 1858 var ett mirakel - eller inte. Den typen av frågor brukar jag inte ha några välgrundade åsikter om.
Men jag fascineras av Lourdes. Av alla Mariauppenbarelser under de senaste århundradena är det nog denna som haft de största långsiktiga effekterna. Miljoner människor har vallfärdat till Lourdes, inte endast av religiösa utan av rent medicinska skäl. De har hoppats att bli botade, och tiotusentals människor har också tyckt sig bli friska, eller i alla fall bättre. Och i åtminstone ca 6000 fall finns det medicinska intyg på att något oförklarat botande har hänt.
Katolska kyrkan, som inte är lika benägen på att erkänna mirakel som många tror, har dock endast godtagit 67 fall som bevisade mirakel (siffran är från 2010).
Men vad var det verkligen som hände 1858? Den flicka som fick visioner av Maria var på sätt och vis typisk för de som brukar får Mariauppenbarelser. De som får det brukar ofta vara fattiga, obildade, och inte så sällan betraktade som udda av omgivningen. Ofta har det varit barn.
14-åriga Bernadette Soubirous motsvarade väl denna bild. Hennes familj var fattig, hon var tvungen att arbeta hårt, och hade ingen skolutbildning. Till och med hennes religiösa kunskaper var mindre än till och med genomsnittet för de andra fattiga barnen på orten. Hon hade inte en aning om var treenigheten var för något; hennes religiösa utbildning inskränkte sig stort sett till att hon kunde sjunga tre katolska hymner.
Och så här ska det alltså ha gått till.
Den 11 februari detta år skulle hon vara med två andra barn och samla ihop kvistar som skulle användas som ved. Men hon ville inte vada över en liten å, hon tyckte det var för kallt i vattnet, så hon följde inte med till stället där de skulle samla kvistar.
Istället gick hon in i en grotta. När de andra fann henne, såg de att hon till deras förvåning var djupt försjunken i bön. Hon ville till en början inte säga vad som hade hänt men hon sade efter ett tag att hon sett en oerhört vacker kvinna med vit klänning och blå skärp. När hon gjort det hade Bernadette tagit fram sitt radband. Då hade kvinnan gjort det också, och de hade bett tillsammans.
Hon visste inte alls vem kvinnan var.
Trots uppmaningar att inte gå dit mer kunde hon inte låta bli. Den 14 februari såg hon kvinnan på nytt. Eftersom hon hade hört att det kanske var en demon hon hade stött på kastade hon vigvatten på gestalten. Denna log vänligt och verkade inte besvärad alls. Så demonteorin övergavs...
Nu hade ryktet spritt sig och folk brukade följa med henne när hon gick till grottan. Ingen mer än hon kunde se eller höra kvinnan.
Den 18 februari bad kvinnan henne att komma tillbaka regelbundet i två veckor. Och det gjord hon, trots att både modern och den lokala polisen försökte förbjuda henne att gå dit.
Den 19 februari gick hon dit igen. Inget speciellt hände, mer än att Bernadette sim tidigare kom in i någon sorts trance.
Den 20 februari sade kvinnan åt henne att "be för syndarna".
Den 21 februari visade sig kvinnan igen men sa inget. Samma sak den 23 februari.
Den 24 februari uppmanade kvinnan henne att göra "bot och bättring".
Den 25 februari började det bli verkligt intressant. Kvinnan uppmanade Benadette att skrapa i jorden och dricka av vattnet som kom fram. Och att äta gräs. När hon gjorde detta började folk undra om hon hade blivit galen på riktigt. Vattnet var dessutom smutsigt. Men det vatten som kom fram var inte endast några droppar. Det började rinna mer, och det visade sig vara en källa, som sedan dess fortsatt att rinna.
Den 27 och 28 februari mötte hon på nytt den mystiska kvinnan, utan att något speciellt hände.
Den 1 mara hände det första miraklet (om det nu var ett sådant..) . Ett barn vars hand var förlamad rörde vid vattnet och förlamningen upphörde
Den 2 mars började den fåordiga kvinnan begära saker. Hon skulle enligt Bernadette sagt att hon ville att det skulle ordnas en procession till grottan och att där skulle byggas ett kapell. Bernadette berättade detta för ortens präst, som blev upprörd. Han förklarade att detta mystiska spöke inte hade någon rätt att ställa sådana krav så där rakt av. Om han skulle tänka på saken krävde han att kvinnan som ett minimun skulle berätta vem hon var och tillade att det skulle hjälpa om hon kunde få den vilda rosbusken i grottan att slå ut i blom. Det var som sagt februari och den blommade inte då.
Den 3 mars visade sig kvinnan igen - och då - sägs det - slog rosenbuken ut i blom. Men kvinnan berättade fortfarande inte vem hon var.
Den 4 mars ska en blind flicka fått synen igen efter att ha Bernadette spontant hade kysst henne.
Den 25 mars kom så slutligen ett form av svar på frågan om vem den mystiska kvinnan var. Det är detta svar som ligger till grund för uppfattningen att det verkligen var Maria som visade sig. Bernadette tog mod till sig och frågade vem kvinnan var. Hon upprepade frågan men fick inget svar, endast ett leende och en huvudskakning, Men tredje gången hon frågade hände något. Kvinnan vände sig mot Bernadette och sa: ”Que soy era immaculada counception". Flickan begrep ingenting. hon frågade vad det betydde men fick inget svar.
När hon berättade detta för prästen blev denne tagen. Vad kvinnan hade sagt på Bernadettes lokala dialekt var "Jag är den obefläckade avlelsen". Detta kan te sig gåtfullt, och är det också på sätt och vis. Men för prästen hade det en mycket speciell betydelse,
Fyra år tidigare - 1854 - hade påven slagit fast just dogmen om den obefläckade avlelsen. En del tycks idag tro att detta handlade om att Maria födde Jesus som en jungfru, men det gör det inte. Att Maria födde Jesus, jag höll på att säga matrilinjärt, dvs utan en man, behövdes inga påvliga påbud för att slå fast. Det stod ju i Bibeln
Att Maria var obefläckat avlad betydde inte heller att hennes egen födelse var en jungfrufödsel. Hennes mor hade inte varit jungfru, och hon hade inte avlats på ett mirakulöst sätt, utan samlag. Det betydde däremot att Gud genom ett ingripande hade befriat Maria från arvssynden.
Men det är något märkligt med kvinnans uttalande i grottan. Det stämmer ju inte riktigt in, i alla fall. Hon sade inte att hon hade avlats obefläckad. Hon sade att hon VAR den obefläckade avlelsen. Det går ju att avfärda detta som ett grammatiskt fel men att anta att Marias grammatikkunskaper var så dåliga är ju snudd på hädelse...
Så om man vänder och vrider lite på det kan man nog ändå säga att svaret inte är helt klart. Hon presenterade sig inte som någon som är född utan synd utan sade sig alltså VARA den "obefläckade avlelsen"..
Svaret är alltså gåtfullt, och på sätt och vis lika mysteriöst elegant som andra saker den mystiska kvinnan sade till Bernadette.
Kvinnan visade sig på nytt den 7 april och 16 juli men sa inte heller då något.
Sammanlagt 18 uppenbarelser. Och dessa satte en sten i rullning.
Myndigheterna gav efter ett tag upp försöken att stoppa det hela. De hade under perioder stängt grottan. och försökt hindra folksamlingar, men till sist gav de alltså upp.
Och 1862 kom en kommission som tillsatts av den lokala biskopen fram till att det var Maria som uppenbarat sig, De belägg som anfördes var kvinnans uttalande om den obefläckade avlelsen - kombinerat med de botanden som skett i grottan. De sistnämnda sågs som ett tecken på att det verkligen måste vara den riktiga Maria som uppenbarat sig,
Fanns kvinnan i grottan överhuvudtaget utanför Bernadettes huvud? Det vågar jag inte uttala någon direkt åsikt om. Däremot känner jag mig ganska så säker på att det inte var ett medvetet påhitt. Bernadette gav hela tiden intrycket av en kombination av lågmäld ödmjukhet - kombinerat med en stark personlig integritet. Efter några år gick hon i kloster och blev nunna. Hon dog 1879.
Hon hade en mycket vacker upplevelse som påverkade henne djupt. Och som påverkade många andra djupt. Idag vallfärdar många till Lourdes. Miljoner sjuka åker dit för att de hoppas att bli helade. Många anser sig ha blivit det - men man måste ändå påpeka en sak. Om tiotusentals som åkt dit blivit bättre och ett relativt stort antal kan definieras som "botade" - innebär det ju också att miljoner som åkt dit INTE blivit bättre. De allra flesta som åker till Lourdes i hopp om att befrias från sjukdomar förbättras inte. I alla fall inte kroppsligt....
Berättelsen om Lourdes är vacker. Jag skulle gärna vilja åka dit någon gång.
Referens
Sven H Gullman, Lourdes: visionerna, källan, undren, Artos 2010
Bernadette Soubirous
Men jag fascineras av Lourdes. Av alla Mariauppenbarelser under de senaste århundradena är det nog denna som haft de största långsiktiga effekterna. Miljoner människor har vallfärdat till Lourdes, inte endast av religiösa utan av rent medicinska skäl. De har hoppats att bli botade, och tiotusentals människor har också tyckt sig bli friska, eller i alla fall bättre. Och i åtminstone ca 6000 fall finns det medicinska intyg på att något oförklarat botande har hänt.
Katolska kyrkan, som inte är lika benägen på att erkänna mirakel som många tror, har dock endast godtagit 67 fall som bevisade mirakel (siffran är från 2010).
Men vad var det verkligen som hände 1858? Den flicka som fick visioner av Maria var på sätt och vis typisk för de som brukar får Mariauppenbarelser. De som får det brukar ofta vara fattiga, obildade, och inte så sällan betraktade som udda av omgivningen. Ofta har det varit barn.
14-åriga Bernadette Soubirous motsvarade väl denna bild. Hennes familj var fattig, hon var tvungen att arbeta hårt, och hade ingen skolutbildning. Till och med hennes religiösa kunskaper var mindre än till och med genomsnittet för de andra fattiga barnen på orten. Hon hade inte en aning om var treenigheten var för något; hennes religiösa utbildning inskränkte sig stort sett till att hon kunde sjunga tre katolska hymner.
Och så här ska det alltså ha gått till.
Den 11 februari detta år skulle hon vara med två andra barn och samla ihop kvistar som skulle användas som ved. Men hon ville inte vada över en liten å, hon tyckte det var för kallt i vattnet, så hon följde inte med till stället där de skulle samla kvistar.
Istället gick hon in i en grotta. När de andra fann henne, såg de att hon till deras förvåning var djupt försjunken i bön. Hon ville till en början inte säga vad som hade hänt men hon sade efter ett tag att hon sett en oerhört vacker kvinna med vit klänning och blå skärp. När hon gjort det hade Bernadette tagit fram sitt radband. Då hade kvinnan gjort det också, och de hade bett tillsammans.
Hon visste inte alls vem kvinnan var.
Trots uppmaningar att inte gå dit mer kunde hon inte låta bli. Den 14 februari såg hon kvinnan på nytt. Eftersom hon hade hört att det kanske var en demon hon hade stött på kastade hon vigvatten på gestalten. Denna log vänligt och verkade inte besvärad alls. Så demonteorin övergavs...
Nu hade ryktet spritt sig och folk brukade följa med henne när hon gick till grottan. Ingen mer än hon kunde se eller höra kvinnan.
Den 18 februari bad kvinnan henne att komma tillbaka regelbundet i två veckor. Och det gjord hon, trots att både modern och den lokala polisen försökte förbjuda henne att gå dit.
Den 19 februari gick hon dit igen. Inget speciellt hände, mer än att Bernadette sim tidigare kom in i någon sorts trance.
Den 20 februari sade kvinnan åt henne att "be för syndarna".
Den 21 februari visade sig kvinnan igen men sa inget. Samma sak den 23 februari.
Den 24 februari uppmanade kvinnan henne att göra "bot och bättring".
Den 25 februari började det bli verkligt intressant. Kvinnan uppmanade Benadette att skrapa i jorden och dricka av vattnet som kom fram. Och att äta gräs. När hon gjorde detta började folk undra om hon hade blivit galen på riktigt. Vattnet var dessutom smutsigt. Men det vatten som kom fram var inte endast några droppar. Det började rinna mer, och det visade sig vara en källa, som sedan dess fortsatt att rinna.
Den 27 och 28 februari mötte hon på nytt den mystiska kvinnan, utan att något speciellt hände.
Den 1 mara hände det första miraklet (om det nu var ett sådant..) . Ett barn vars hand var förlamad rörde vid vattnet och förlamningen upphörde
Den 2 mars började den fåordiga kvinnan begära saker. Hon skulle enligt Bernadette sagt att hon ville att det skulle ordnas en procession till grottan och att där skulle byggas ett kapell. Bernadette berättade detta för ortens präst, som blev upprörd. Han förklarade att detta mystiska spöke inte hade någon rätt att ställa sådana krav så där rakt av. Om han skulle tänka på saken krävde han att kvinnan som ett minimun skulle berätta vem hon var och tillade att det skulle hjälpa om hon kunde få den vilda rosbusken i grottan att slå ut i blom. Det var som sagt februari och den blommade inte då.
Den 3 mars visade sig kvinnan igen - och då - sägs det - slog rosenbuken ut i blom. Men kvinnan berättade fortfarande inte vem hon var.
Den 4 mars ska en blind flicka fått synen igen efter att ha Bernadette spontant hade kysst henne.
Den 25 mars kom så slutligen ett form av svar på frågan om vem den mystiska kvinnan var. Det är detta svar som ligger till grund för uppfattningen att det verkligen var Maria som visade sig. Bernadette tog mod till sig och frågade vem kvinnan var. Hon upprepade frågan men fick inget svar, endast ett leende och en huvudskakning, Men tredje gången hon frågade hände något. Kvinnan vände sig mot Bernadette och sa: ”Que soy era immaculada counception". Flickan begrep ingenting. hon frågade vad det betydde men fick inget svar.
När hon berättade detta för prästen blev denne tagen. Vad kvinnan hade sagt på Bernadettes lokala dialekt var "Jag är den obefläckade avlelsen". Detta kan te sig gåtfullt, och är det också på sätt och vis. Men för prästen hade det en mycket speciell betydelse,
Fyra år tidigare - 1854 - hade påven slagit fast just dogmen om den obefläckade avlelsen. En del tycks idag tro att detta handlade om att Maria födde Jesus som en jungfru, men det gör det inte. Att Maria födde Jesus, jag höll på att säga matrilinjärt, dvs utan en man, behövdes inga påvliga påbud för att slå fast. Det stod ju i Bibeln
Att Maria var obefläckat avlad betydde inte heller att hennes egen födelse var en jungfrufödsel. Hennes mor hade inte varit jungfru, och hon hade inte avlats på ett mirakulöst sätt, utan samlag. Det betydde däremot att Gud genom ett ingripande hade befriat Maria från arvssynden.
Men det är något märkligt med kvinnans uttalande i grottan. Det stämmer ju inte riktigt in, i alla fall. Hon sade inte att hon hade avlats obefläckad. Hon sade att hon VAR den obefläckade avlelsen. Det går ju att avfärda detta som ett grammatiskt fel men att anta att Marias grammatikkunskaper var så dåliga är ju snudd på hädelse...
Så om man vänder och vrider lite på det kan man nog ändå säga att svaret inte är helt klart. Hon presenterade sig inte som någon som är född utan synd utan sade sig alltså VARA den "obefläckade avlelsen"..
Svaret är alltså gåtfullt, och på sätt och vis lika mysteriöst elegant som andra saker den mystiska kvinnan sade till Bernadette.
Kvinnan visade sig på nytt den 7 april och 16 juli men sa inte heller då något.
Sammanlagt 18 uppenbarelser. Och dessa satte en sten i rullning.
Myndigheterna gav efter ett tag upp försöken att stoppa det hela. De hade under perioder stängt grottan. och försökt hindra folksamlingar, men till sist gav de alltså upp.
Och 1862 kom en kommission som tillsatts av den lokala biskopen fram till att det var Maria som uppenbarat sig, De belägg som anfördes var kvinnans uttalande om den obefläckade avlelsen - kombinerat med de botanden som skett i grottan. De sistnämnda sågs som ett tecken på att det verkligen måste vara den riktiga Maria som uppenbarat sig,
Fanns kvinnan i grottan överhuvudtaget utanför Bernadettes huvud? Det vågar jag inte uttala någon direkt åsikt om. Däremot känner jag mig ganska så säker på att det inte var ett medvetet påhitt. Bernadette gav hela tiden intrycket av en kombination av lågmäld ödmjukhet - kombinerat med en stark personlig integritet. Efter några år gick hon i kloster och blev nunna. Hon dog 1879.
Hon hade en mycket vacker upplevelse som påverkade henne djupt. Och som påverkade många andra djupt. Idag vallfärdar många till Lourdes. Miljoner sjuka åker dit för att de hoppas att bli helade. Många anser sig ha blivit det - men man måste ändå påpeka en sak. Om tiotusentals som åkt dit blivit bättre och ett relativt stort antal kan definieras som "botade" - innebär det ju också att miljoner som åkt dit INTE blivit bättre. De allra flesta som åker till Lourdes i hopp om att befrias från sjukdomar förbättras inte. I alla fall inte kroppsligt....
Berättelsen om Lourdes är vacker. Jag skulle gärna vilja åka dit någon gång.
Referens
Sven H Gullman, Lourdes: visionerna, källan, undren, Artos 2010
Bernadette Soubirous
Friday, June 2, 2017
Trump♡MLO = sant?
Det fanns för ett tag sedan i Sverige en satanistgrupp, där två ledande medlemmar 1998 blev dömda för ett mord som de begick 1997. Den hette då MLO, Misantropiska Luciferorden, men bytte senare namn, och jag vet inte om den finns idag.
En av dess mer grundläggande idéer var att de ville verka för att mänskligheten skulle utrotas så att kaosmakterna skulle få råda oinskränkt.
Så vitt jag känner till hade de ingen avläggare i USA, men efter att ha läst om Donald Trumps senaste beslut börjar jag faktiskt undra om de inte ändå hade det.
Fast, allvarligt talat, så tror jag förstås inte en sekund att Trump är någon sorts MLO-medlem in disguise.
Det behövs ju inte som förklaring. Det räcker så bra med att han är jubelidiot.
En av dess mer grundläggande idéer var att de ville verka för att mänskligheten skulle utrotas så att kaosmakterna skulle få råda oinskränkt.
Så vitt jag känner till hade de ingen avläggare i USA, men efter att ha läst om Donald Trumps senaste beslut börjar jag faktiskt undra om de inte ändå hade det.
Fast, allvarligt talat, så tror jag förstås inte en sekund att Trump är någon sorts MLO-medlem in disguise.
Det behövs ju inte som förklaring. Det räcker så bra med att han är jubelidiot.
Sunday, March 5, 2017
Om Blavatskys "mästare" - och lite annat
Jag har just läst Masters of Wisdom: The Mahatmas, Their Letters, and the Path av teosofen Edward Abdill (medlem i Adyarsamfundet).
Det är en fascinerande läsning. Framförallt för att det nog är ett av de skickligaste försöken att argumentera för att de "hemliga mästare" som Helena Petrovna Blavatsky sade hade inspirerat (och i själva verket skapat) hennes lära, och som både hon och ett antal andra teosofer under 1800-talet sade sig ha haft kontakt med - verkligen existerade, och existerar.
Nej, jag blev inte övertygad, men den fick mig åtminstone att för några sekunder ställa mig frågan om det ändå inte kunde vara sant. Och det är en prestation.
Men innan jag går in på det lite om bokens avsnitt om teosofi och vetenskap. Här märker man en klar skillnad i behandlingen av ämnet om man jämför med hur olika teosofer från det konkurrerade Pasadenasamfundet brukar argumentera. De brukar ofta ställa teosofin i motsättning till exempelvis Big Bang-teorin och relativitetsteorin. De brukar ofta liera sig med inte endast plasmakosmologer utan också med pseudovetenskapliga Velikovski-anhängare.
Så ej Abdill. Han försöker tvärtom visa att Blavatsky (och de ”mästare” som enligt honom ytterst låg bakom) föregrep både relativitetsteori, kvantteori, upptäckter av elektroner, protoner och kvarkar, upptäckten av exoplaneter - och Big Bang-teorin.
För det sistnämnda citerar han faktiskt (s. 112) samma citat som jag citerade i mitt inlägg den 27 februari - fast på engelska: "Time was not, for it lay asleep in the infinite bosom of duration". Abdill kommenterar: "Almost certainly she was describing a state before the big bang".
Det är lite slarvigt. Blavatsky påstår ju själv att detta citat inte kommer från henne själv, utan från Stanzas of Dzyan - och i hennes egna kommentarer diskuterar hon ju på ett sådant sätt att denna tolkning torde vara utesluten... (Väl att märka, jag läste inte boken förrän efter att jag lagt ut inlägget den 27...).
Bortsett från denna fadäs avspeglar kanske hela avsnittet att Adyarteosoferna mer än de från Pasadena och United Lodge strävar efter att vara i samklang med både forskningsvärlden och andra vitt spridda åsikter idag....
Men så till ”mästarna”. Bokens syfte är att behandla dessa, diskutera frågan om deras existens, deras karaktär, och deras budskap (som ju enligt Abdill är nästan totalt identiskt med Blavatskys). Huvudkällorna i boken är alltså de så kallade mästarbreven och de delar av The Secret Doctrine som Abdill anser vara direkt inspirerade av "mästarna".
Men vilka ska då dessa mästare ha varit? Enligt Blavatsky var de det egentliga upphovet till hennes lära. De var människor, men de hade övernaturliga krafter, de kunde bli hundratals år, och de hade utvecklat sina förmågor genom en serie av reinkarnationer. Och de bodde oftast i Tibet. Av detta kan man kanske dra slutsatsen att ett försvar av deras existens torde vara att försvara det omöjliga - och det är nog min åsikt. Men Abdill gör det ovanligt sofistikerat.
Och ödmjukt. Han förklarar också att man absolut inte måste tro på mästarnas existens för att vara teosof. Och han betonar konsekvent deras mänskliga sida, och tonar ner den övernaturliga. Som han samtidigt inte på något sätt förnekar.
Han betonar också att mästarna själva hela tiden förklarat att ingen ska tro på dem automatiskt - och att de inte är ofelbara...
De två mästare som är mest frekvent nämnda i hans bok (och hos Blavatsky) är Moira och Koot Hoomi. Namnen är pseudonymer - enligt Blavatsky vill inte mästarna bli kända under egna namn. Den första mästare Blavatsky ska ha träffat var Moira – i London 1851. Den senaste "dokumenterade" kontakten mellan en teosof och en "mästare" var ett brev Annie Besant ska ha fått från Koot Hoomi år 1900.
Abdill avfärdar påståenden från olika utbrytare och dissidenter, som Alice Bailey och Elizabeth Claire Prophet - att de har haft kontakt med dessa "mästare" - med det huvudsaklig argumentet att den lära de där sägs ha mottagit strider mot de brev ”mästarna” under 1800-talet ska ha skrivit till ledande teosofer.
Däremot framkastar han faktiskt (på sidan 227 ff) att två kvinnliga teosofer - Dora van Gelder Kunz och Rukmini Devi Arundale - långt senare kanske hade kontakt med flera av "mästarna" - bland annat Moira och Koot Hoomi. Beläggen för detta är främst ett tal av Kunz, som hon höll 1955...
Om någon tycker allt detta är rena snurren har jag en viss förståelse för synpunkten.... Men Abdill låter som sagt mer övertygande när han försvarar denna egenartade föreställning - än någon annan jag sett ta upp samma tema. Allt är ju relativt.
Alltså. Jag vill inte på något sätt utesluta att Blavatsky under sitt resande kom i kontakt med "gurus" som inspirerade henne till grundandet av teosofin. Men det är en sak. Att dessa skulle ha förmågan att förflytta sig på ett klart övernaturligt sätt i rummet (och tiden?), kunna materialisera och dematerialisera sig, att de skulle vara hundratals år gamla osv.. Hmm, nej.
Det bör för övrigt nämnas att Abdill inte på något sätt tar upp den känsliga frågan om det även finns kvinnliga mästare. Blavatsky och de andra kontaktade nämner bara män, men ingen har någonsin sagt att det inte finns kvinnor.
Den frågan är nog på sätt och vis avgörande för mig. Inte för om jag kan tro på det, för det kan nog jag inte i alla fall. Utan för om jag vill tro på det.
Om det endast handlar om ett manligt "brödraskap" med övernaturliga krafter vill jag inte en sekund tro på det - hur "goda" de än må sägas vara skulle jag tycka att det var ganska så kusligt. Om det även finns kvinnor bland dem blir det lite mer tilltalande.
Då skulle jag kunna tänka mig att vilja tro på det. Mer att vilja är ändå inte att kunna.
Det är en fascinerande läsning. Framförallt för att det nog är ett av de skickligaste försöken att argumentera för att de "hemliga mästare" som Helena Petrovna Blavatsky sade hade inspirerat (och i själva verket skapat) hennes lära, och som både hon och ett antal andra teosofer under 1800-talet sade sig ha haft kontakt med - verkligen existerade, och existerar.
Nej, jag blev inte övertygad, men den fick mig åtminstone att för några sekunder ställa mig frågan om det ändå inte kunde vara sant. Och det är en prestation.
Men innan jag går in på det lite om bokens avsnitt om teosofi och vetenskap. Här märker man en klar skillnad i behandlingen av ämnet om man jämför med hur olika teosofer från det konkurrerade Pasadenasamfundet brukar argumentera. De brukar ofta ställa teosofin i motsättning till exempelvis Big Bang-teorin och relativitetsteorin. De brukar ofta liera sig med inte endast plasmakosmologer utan också med pseudovetenskapliga Velikovski-anhängare.
Så ej Abdill. Han försöker tvärtom visa att Blavatsky (och de ”mästare” som enligt honom ytterst låg bakom) föregrep både relativitetsteori, kvantteori, upptäckter av elektroner, protoner och kvarkar, upptäckten av exoplaneter - och Big Bang-teorin.
För det sistnämnda citerar han faktiskt (s. 112) samma citat som jag citerade i mitt inlägg den 27 februari - fast på engelska: "Time was not, for it lay asleep in the infinite bosom of duration". Abdill kommenterar: "Almost certainly she was describing a state before the big bang".
Det är lite slarvigt. Blavatsky påstår ju själv att detta citat inte kommer från henne själv, utan från Stanzas of Dzyan - och i hennes egna kommentarer diskuterar hon ju på ett sådant sätt att denna tolkning torde vara utesluten... (Väl att märka, jag läste inte boken förrän efter att jag lagt ut inlägget den 27...).
Bortsett från denna fadäs avspeglar kanske hela avsnittet att Adyarteosoferna mer än de från Pasadena och United Lodge strävar efter att vara i samklang med både forskningsvärlden och andra vitt spridda åsikter idag....
Men så till ”mästarna”. Bokens syfte är att behandla dessa, diskutera frågan om deras existens, deras karaktär, och deras budskap (som ju enligt Abdill är nästan totalt identiskt med Blavatskys). Huvudkällorna i boken är alltså de så kallade mästarbreven och de delar av The Secret Doctrine som Abdill anser vara direkt inspirerade av "mästarna".
Men vilka ska då dessa mästare ha varit? Enligt Blavatsky var de det egentliga upphovet till hennes lära. De var människor, men de hade övernaturliga krafter, de kunde bli hundratals år, och de hade utvecklat sina förmågor genom en serie av reinkarnationer. Och de bodde oftast i Tibet. Av detta kan man kanske dra slutsatsen att ett försvar av deras existens torde vara att försvara det omöjliga - och det är nog min åsikt. Men Abdill gör det ovanligt sofistikerat.
Och ödmjukt. Han förklarar också att man absolut inte måste tro på mästarnas existens för att vara teosof. Och han betonar konsekvent deras mänskliga sida, och tonar ner den övernaturliga. Som han samtidigt inte på något sätt förnekar.
Han betonar också att mästarna själva hela tiden förklarat att ingen ska tro på dem automatiskt - och att de inte är ofelbara...
De två mästare som är mest frekvent nämnda i hans bok (och hos Blavatsky) är Moira och Koot Hoomi. Namnen är pseudonymer - enligt Blavatsky vill inte mästarna bli kända under egna namn. Den första mästare Blavatsky ska ha träffat var Moira – i London 1851. Den senaste "dokumenterade" kontakten mellan en teosof och en "mästare" var ett brev Annie Besant ska ha fått från Koot Hoomi år 1900.
Abdill avfärdar påståenden från olika utbrytare och dissidenter, som Alice Bailey och Elizabeth Claire Prophet - att de har haft kontakt med dessa "mästare" - med det huvudsaklig argumentet att den lära de där sägs ha mottagit strider mot de brev ”mästarna” under 1800-talet ska ha skrivit till ledande teosofer.
Däremot framkastar han faktiskt (på sidan 227 ff) att två kvinnliga teosofer - Dora van Gelder Kunz och Rukmini Devi Arundale - långt senare kanske hade kontakt med flera av "mästarna" - bland annat Moira och Koot Hoomi. Beläggen för detta är främst ett tal av Kunz, som hon höll 1955...
Om någon tycker allt detta är rena snurren har jag en viss förståelse för synpunkten.... Men Abdill låter som sagt mer övertygande när han försvarar denna egenartade föreställning - än någon annan jag sett ta upp samma tema. Allt är ju relativt.
Alltså. Jag vill inte på något sätt utesluta att Blavatsky under sitt resande kom i kontakt med "gurus" som inspirerade henne till grundandet av teosofin. Men det är en sak. Att dessa skulle ha förmågan att förflytta sig på ett klart övernaturligt sätt i rummet (och tiden?), kunna materialisera och dematerialisera sig, att de skulle vara hundratals år gamla osv.. Hmm, nej.
Det bör för övrigt nämnas att Abdill inte på något sätt tar upp den känsliga frågan om det även finns kvinnliga mästare. Blavatsky och de andra kontaktade nämner bara män, men ingen har någonsin sagt att det inte finns kvinnor.
Den frågan är nog på sätt och vis avgörande för mig. Inte för om jag kan tro på det, för det kan nog jag inte i alla fall. Utan för om jag vill tro på det.
Om det endast handlar om ett manligt "brödraskap" med övernaturliga krafter vill jag inte en sekund tro på det - hur "goda" de än må sägas vara skulle jag tycka att det var ganska så kusligt. Om det även finns kvinnor bland dem blir det lite mer tilltalande.
Då skulle jag kunna tänka mig att vilja tro på det. Mer att vilja är ändå inte att kunna.
Monday, February 27, 2017
Madame Blavatsky, Big Bang och relativitetsteorin
Om någon sorts föregripande av Big Bang-teorin kan återfinnas i Koranen, kan man också återfinna ett sådant i en betydligt mer nutida religionsbildning. Nämligen hos Helena Petrovna Blavatskys teosofi.
I The Secret Doctrine från 1889 har Blavatsky inledningsvis "citerat" från något hon kallar Dzyans sånger, som hon hävdar är en översättning av ett fem tusen år gammalt tibetanskt manuskript. Detta kan förstås på ganska så goda grunder betvivlas. Men samtidigt finns det där formuleringar som är lika anmärkningsvärda som de hos Koranen .
Det intressanta är nu att "direktcitaten" låter mer moderna än de tolkningar som Blavatsky själv gör av dessa. Det är faktiskt märkligt.
Om vi börjar med ett citat från första versen i tredje sången kan man där läsa följande, i den svenska översättningen, Den Hemliga Läran (1966: 89)*. Universum beskrivs som en moder, och vi kan läsa detta: "Modren sväller ut, vidgande sig inifrån och utåt liksom lotusknoppen". Ett expanderade universum, med andra ord.
Men när Blavatsky själv kommenterar låter det så här: "Vidgandet 'inifrån utåt' av Modren... häntyder ej på någon utvidgning från ett litet centrum eller utgångspunkt, utan betyder den obegränsade subjektivitetens utveckling till obegränsad objektivitet, utan avseende på omfång, begränsning eller utsträckning" .
Det var ju lite tråkigt. Det som i den citerade texten låter som ett föregripande av Big Bang bortförklarar Blavatsky med ett för 1800-talet mer "rationellt" resonemang.
Samma logik återfinns tidigare på sidan 64 i vers två av första sången , men då handlar det om tiden. "Tid fanns ej, ty den låg sovande i fortvarons oändliga sköte". Det låter riktigt einsteinskt - man föreställer sig när man läser detta en tillvaro utan tid, ungefär som einsteinska kosmologer föreställer sig att tiden skapades med universum och ej fanns "före" detta.
Men, nej, även här förstör Blavatsky bilden med följande "common sense"- resonemang: "Tiden är endast en illusion, alstrad av den följd av olika medvetenhetstillstånd, varav vårt medvetande utgöres under vandringen genom den eviga fortvaron, och den finnes ej där, varest intet medvetande finnes, i vilken illusionen kan frambringas, utan ligger då 'sovande'".
Det är lite märkligt. Medan Dzyans sånger föregriper både Big Bang och Einsteins bild av tiden som en objektivt existerande dimension, förtas det intrycket av Blavatskys kommentarer.
Nej, jag tror inte att det handlar om ett femtusenårigt manuskript, men man får ändå den rätt kusliga känslan att dessa "sånger" på dessa ställen föregriper föreställningar som inte fanns då The Secret Doctrine gavs ut, men att Blavatsky inte insåg detta...
Märkligt är det, precis som citatet från Koranen i mitt förra inlägg...
Referens
Den hemliga läran, H.P. Blavatsky, del ett, Stockholm 1966
---------------------------------------------------------------------------
*Jfr gärna engelska originalet, om ni nu misstänker att det handlar om en missvisande svensk översättning. Det gör det inte.
I The Secret Doctrine från 1889 har Blavatsky inledningsvis "citerat" från något hon kallar Dzyans sånger, som hon hävdar är en översättning av ett fem tusen år gammalt tibetanskt manuskript. Detta kan förstås på ganska så goda grunder betvivlas. Men samtidigt finns det där formuleringar som är lika anmärkningsvärda som de hos Koranen .
Det intressanta är nu att "direktcitaten" låter mer moderna än de tolkningar som Blavatsky själv gör av dessa. Det är faktiskt märkligt.
Om vi börjar med ett citat från första versen i tredje sången kan man där läsa följande, i den svenska översättningen, Den Hemliga Läran (1966: 89)*. Universum beskrivs som en moder, och vi kan läsa detta: "Modren sväller ut, vidgande sig inifrån och utåt liksom lotusknoppen". Ett expanderade universum, med andra ord.
Men när Blavatsky själv kommenterar låter det så här: "Vidgandet 'inifrån utåt' av Modren... häntyder ej på någon utvidgning från ett litet centrum eller utgångspunkt, utan betyder den obegränsade subjektivitetens utveckling till obegränsad objektivitet, utan avseende på omfång, begränsning eller utsträckning" .
Det var ju lite tråkigt. Det som i den citerade texten låter som ett föregripande av Big Bang bortförklarar Blavatsky med ett för 1800-talet mer "rationellt" resonemang.
Samma logik återfinns tidigare på sidan 64 i vers två av första sången , men då handlar det om tiden. "Tid fanns ej, ty den låg sovande i fortvarons oändliga sköte". Det låter riktigt einsteinskt - man föreställer sig när man läser detta en tillvaro utan tid, ungefär som einsteinska kosmologer föreställer sig att tiden skapades med universum och ej fanns "före" detta.
Men, nej, även här förstör Blavatsky bilden med följande "common sense"- resonemang: "Tiden är endast en illusion, alstrad av den följd av olika medvetenhetstillstånd, varav vårt medvetande utgöres under vandringen genom den eviga fortvaron, och den finnes ej där, varest intet medvetande finnes, i vilken illusionen kan frambringas, utan ligger då 'sovande'".
Det är lite märkligt. Medan Dzyans sånger föregriper både Big Bang och Einsteins bild av tiden som en objektivt existerande dimension, förtas det intrycket av Blavatskys kommentarer.
Nej, jag tror inte att det handlar om ett femtusenårigt manuskript, men man får ändå den rätt kusliga känslan att dessa "sånger" på dessa ställen föregriper föreställningar som inte fanns då The Secret Doctrine gavs ut, men att Blavatsky inte insåg detta...
Märkligt är det, precis som citatet från Koranen i mitt förra inlägg...
Referens
Den hemliga läran, H.P. Blavatsky, del ett, Stockholm 1966
---------------------------------------------------------------------------
*Jfr gärna engelska originalet, om ni nu misstänker att det handlar om en missvisande svensk översättning. Det gör det inte.
Sunday, February 26, 2017
Koranen och Big Bang-teorin
Plasmakosmologen Eric J Lerner som förespråkar ett icke-expanderande universum är ju inte muslim. Han är snarare dialektisk materialist.
Förmodligen är hans Big Bang-kritiska plasmakosmologiska kollegor inte heller muslimer.
Om de hade varit det skulle de få problem med en koranvers. Nämligen 51:47.
Där kan man läsa detta: “Vi har byggt världsalltet och gett det en fast struktur, och förvisso är det Vi som utvidgar det.”
"Vi" syftar här alltså på... Gud.
"Utvidgar" ska vara en alldeles riktig översättning. Det har funnits tidigare översättningar i historien, före Big Bang-teorin, där man skrev något annat i stället för utvidgar. Utvidgar såg så pinsamt ut- inte kunde universum utvidga sig.
Men när denna åsikt idag måste beskrivas som ett vetenskapligt konsensus (för nästan alla utom vissa plasmakosmologer) är det ju för muslimer alldeles förträffligt att det står just så i Koranen ...
Och, ja, lite märkligt är det ju. Kan man kanske säga.
Förmodligen är hans Big Bang-kritiska plasmakosmologiska kollegor inte heller muslimer.
Om de hade varit det skulle de få problem med en koranvers. Nämligen 51:47.
Där kan man läsa detta: “Vi har byggt världsalltet och gett det en fast struktur, och förvisso är det Vi som utvidgar det.”
"Vi" syftar här alltså på... Gud.
"Utvidgar" ska vara en alldeles riktig översättning. Det har funnits tidigare översättningar i historien, före Big Bang-teorin, där man skrev något annat i stället för utvidgar. Utvidgar såg så pinsamt ut- inte kunde universum utvidga sig.
Men när denna åsikt idag måste beskrivas som ett vetenskapligt konsensus (för nästan alla utom vissa plasmakosmologer) är det ju för muslimer alldeles förträffligt att det står just så i Koranen ...
Och, ja, lite märkligt är det ju. Kan man kanske säga.
Wednesday, February 8, 2017
New Age-föreställningar om sumererna och mayafolket
Jag håller på att titta lite på några av de saker som intresserade mig redan som sju-åttaåring. Som de äldsta historiska kulturerna i Mellanöstern, framförallt de i Mesopotamien.
När jag gör det kan jag inte låta bli att tänka på hur dessa idag behandlas i olika typer av New Age-fantasier, som idag är vitt spridda på nätet. Det är intressant att se hur dessa kulturer behandlas; det är också intressant att jämföra med hur Mayakulturen behandlas i New Age-sammanhang.
Det finns ett gemensamt drag i de spridda New Age-föreställningarna om sumererna och Mayakulturen. De anses båda ha suttit på djupa kunskaper om universum, solsystemet, och vår galax. Kunskaper som vida ska ha överskridit våra egna.
Samtidigt finns det också ofta en skillnad i hur de behandlas. Medan sumererna demoniseras, och anses ha styrts av onda utomjordingar, så idealiseras Mayakulturen. Den ska ha suttit på en djup kosmisk visdom, och kunnat förutse universums framtida utveckling.
När föreställningar om den (icke-existerande) planeten Nibiru blev populära för ett antal år sedan förtätades Maya- och Sumermyter i en enda föreställning. Sumerer, och babylonier, skulle ha förutsett att planeten Nibiru, som sades ha en elliptisk omloppsbana runt solen och passera solsystemet en gång varje 3.600 år, skulle komma in i solsystemet 2012, och komma närmast solen den 21 december detta år.
Detta var också datumet för mayakalenderns påstådda slut, och så var så att säga säcken hopknuten. Sumererna hade förutsett Nibirus ankomst 2012, och Mayakulturen hade förutsett tidens slut 2012. Alltså kommer katastrofala händelser att ske detta år.
Nåväl, ingetdera hände - Nibiru kom inte, och inga osedvanliga katastrofer inträffade 2012. End of story?
Nej, för New Age-fantaster ger inte upp så lätt. Ett eller annat bakslag påverkar inte deras varianter av ”alternativa fakta”.
Idag är det (exempelvis) i stora kretsar ett etablerat "alternativt" faktum att den sumeriska gudaförsamlingen Annunaki var (onda) rymdmänniskor som via sumererna spred ondskan in i vår värld. Sumererna dyrkade rymdmänniskor och var deras slavar.
På samma sätt "vet” ju många i dessa kretsar om att Mayakulturen visste att vi snart närmar oss vår galax mittplan och detta kommer att få avgörande konsekvenser för oss alla.
För att nu bara ta två "alternativa " New Age-"fakta".
Men får lust att ställa sig mitt i New Age-församlingen och stillsamt påpeka några verkliga fakta. Både sumerer och mayafolk trodde att jorden var platt, och att stjärnorna var fästa på ett valv som roterade runt jordskivan. De hade inga kunskaper om att Vintergatan var en galax, och att vi levde i den. De kände inte till några andra planeter än Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus. Och, nej, de visste ju inte heller om att Tellus-Jorden var en planet....
Vad gäller sumererna finns det inte ens en antydan i deras skrifter om att gudarna kom från andra planeter. Däremot trodde sumererna och deras efterföljare att en del av gudarna var planeter och att deras ställning på himlavalvet påverkade oss på olika sätt.
Så blev till exempel Venus i spekulationen efter ett tag lika med gudinnan Inanna/Ishtar, och hennes position på himlavalvet ansågs kunna påverka människorna på olika sätt. Detta skapade en form av paradox: å ena sidan var Innana/Ishtar en mäktig, och ja, ofta egenmäktig, gudinna, å andra kunde hennes rörelser förutses av astronomer /astrologer. På detta sätt fick vi en närmast ohållbar situation - själva tron var inbäddad i inbyggda paradoxer som inte var mindre är de som man ofta kan se i dagens "moderna" religioner.
Det kanske förresten inte är så konstigt att en del New Age-inspirerade människor idag verkar gilla Donald Trump. Trots allt var ju New Age långt före honom i att konstruera alternativa fakta och alternativa verkligheter.
Men - för att bli lite off topic - att Trump ska befria mänskligheten från Annunaki/ Illuminati/ reptilerna och/ eller "världsregeringen" är en föreställning lika delirisk som att Nibiru skulle utrota nio tiondelar av alla människor 2012. Trumpregimen är en del av den härskande klassen, och en ovanligt reaktionär sådan. Hans regim inleder inte en period av kamp mot de härskande eliterna utan fördjupar kampen mot de fattiga och förryckta i USA och resten av världen. Och mot klimatet...
Men för att gå tillbaks där jag började. New Age-fantasier om tidiga historiska (och förhistoriska) kulturer är ett intressant ämne, som jag ska försöka återkomma till...
När jag gör det kan jag inte låta bli att tänka på hur dessa idag behandlas i olika typer av New Age-fantasier, som idag är vitt spridda på nätet. Det är intressant att se hur dessa kulturer behandlas; det är också intressant att jämföra med hur Mayakulturen behandlas i New Age-sammanhang.
Det finns ett gemensamt drag i de spridda New Age-föreställningarna om sumererna och Mayakulturen. De anses båda ha suttit på djupa kunskaper om universum, solsystemet, och vår galax. Kunskaper som vida ska ha överskridit våra egna.
Samtidigt finns det också ofta en skillnad i hur de behandlas. Medan sumererna demoniseras, och anses ha styrts av onda utomjordingar, så idealiseras Mayakulturen. Den ska ha suttit på en djup kosmisk visdom, och kunnat förutse universums framtida utveckling.
När föreställningar om den (icke-existerande) planeten Nibiru blev populära för ett antal år sedan förtätades Maya- och Sumermyter i en enda föreställning. Sumerer, och babylonier, skulle ha förutsett att planeten Nibiru, som sades ha en elliptisk omloppsbana runt solen och passera solsystemet en gång varje 3.600 år, skulle komma in i solsystemet 2012, och komma närmast solen den 21 december detta år.
Detta var också datumet för mayakalenderns påstådda slut, och så var så att säga säcken hopknuten. Sumererna hade förutsett Nibirus ankomst 2012, och Mayakulturen hade förutsett tidens slut 2012. Alltså kommer katastrofala händelser att ske detta år.
Nåväl, ingetdera hände - Nibiru kom inte, och inga osedvanliga katastrofer inträffade 2012. End of story?
Nej, för New Age-fantaster ger inte upp så lätt. Ett eller annat bakslag påverkar inte deras varianter av ”alternativa fakta”.
Idag är det (exempelvis) i stora kretsar ett etablerat "alternativt" faktum att den sumeriska gudaförsamlingen Annunaki var (onda) rymdmänniskor som via sumererna spred ondskan in i vår värld. Sumererna dyrkade rymdmänniskor och var deras slavar.
På samma sätt "vet” ju många i dessa kretsar om att Mayakulturen visste att vi snart närmar oss vår galax mittplan och detta kommer att få avgörande konsekvenser för oss alla.
För att nu bara ta två "alternativa " New Age-"fakta".
Men får lust att ställa sig mitt i New Age-församlingen och stillsamt påpeka några verkliga fakta. Både sumerer och mayafolk trodde att jorden var platt, och att stjärnorna var fästa på ett valv som roterade runt jordskivan. De hade inga kunskaper om att Vintergatan var en galax, och att vi levde i den. De kände inte till några andra planeter än Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus. Och, nej, de visste ju inte heller om att Tellus-Jorden var en planet....
Vad gäller sumererna finns det inte ens en antydan i deras skrifter om att gudarna kom från andra planeter. Däremot trodde sumererna och deras efterföljare att en del av gudarna var planeter och att deras ställning på himlavalvet påverkade oss på olika sätt.
Så blev till exempel Venus i spekulationen efter ett tag lika med gudinnan Inanna/Ishtar, och hennes position på himlavalvet ansågs kunna påverka människorna på olika sätt. Detta skapade en form av paradox: å ena sidan var Innana/Ishtar en mäktig, och ja, ofta egenmäktig, gudinna, å andra kunde hennes rörelser förutses av astronomer /astrologer. På detta sätt fick vi en närmast ohållbar situation - själva tron var inbäddad i inbyggda paradoxer som inte var mindre är de som man ofta kan se i dagens "moderna" religioner.
Det kanske förresten inte är så konstigt att en del New Age-inspirerade människor idag verkar gilla Donald Trump. Trots allt var ju New Age långt före honom i att konstruera alternativa fakta och alternativa verkligheter.
Men - för att bli lite off topic - att Trump ska befria mänskligheten från Annunaki/ Illuminati/ reptilerna och/ eller "världsregeringen" är en föreställning lika delirisk som att Nibiru skulle utrota nio tiondelar av alla människor 2012. Trumpregimen är en del av den härskande klassen, och en ovanligt reaktionär sådan. Hans regim inleder inte en period av kamp mot de härskande eliterna utan fördjupar kampen mot de fattiga och förryckta i USA och resten av världen. Och mot klimatet...
Men för att gå tillbaks där jag började. New Age-fantasier om tidiga historiska (och förhistoriska) kulturer är ett intressant ämne, som jag ska försöka återkomma till...
Subscribe to:
Posts (Atom)