Det gällde exempelvis katarer och valdenser, och den "taboritiska" rörelse som uppstod efter avrättningen av Jan Hus.
De anknöt till jämlikhetsidealen i den urkristna kyrkan, och dess fördömande av rikedomen.
Trots att de ofta fick ett stort stöd, besegrades de. Och med ett undantag förintades de.
Undantaget var valdenserna, som faktiskt finns ån idag. De flydde till Schweiz och där upprättade de befästningar i otillgängliga alpdalar, och lyckades hålla ut tills det religiösa klimatet blev mindre intolerant.
Taboriterna upprättade ett socialistiskt samhälle i staden Tabor (därav namnet) där de höll ut ganska länge, tills de slutligen krossades. Den enda kvarvarande landvinningen från den hussitiska rörelsen var att de fick igenom att även de som inte var präster fick dricka vin vid nattvarden...
"Reformationen" var något helt annat. Deras alternativ till den katolska kyrkan var inte jämlikhet, snarare motsatsen.
Dess lära var mer individualistisk än den katolska kyrkans - och den passade den framväxande borgarklassen som hand i handske.
Martin Luthers alternativ till katolicismen byggde bland annat på formeln "rättfärdiggörelse genom tron allena". Det ledde till en individualistisk kristendomstolkning - där religionen blev en individuell trosrelation mellan jaget och Gud. Därför ville Luther också ta bort Jakobsbrevet från Bibeln - framförallt därför att det uttryckligen slog fast att det INTE finns någon rättfärdiggörelse genom tron allena.
Det som i alla fall i början förenade de reformatoriska kyrkorna, från Martin Luther till Jean Calvin - var en pessimistisk människosyn. Mänskligheten hade helt och hållit korrumperats genom syndafallet och det fanns ingen möjlighet för människor att själva höja sig över sitt fallna tillstånd.. För det krävdes Guds nåd.
Men människan hade ingen möjlighet att själva acceptera eller förkasta denna. Både Luther och Calvin hade en predestinationslära - Gud hade själv valt ut vilka människor som kunde få Guds nåd. Vilka som skulle hamna i helvetet var redan på förhand bestämt av Gud.
Determinism är i sig en helt respektabel filosofisk åsikt - men om den kombineras med åsikten att alla de som redan på förhand inte kan höja sig från det fall som orakades av Adam och Evas ätande av äpplet, och som Gud inte vill ge nåd, av Gud sedan döms till evig lidande, får den en ganska så kuslig karaktär.
Skillnaden mellan Luther och Calvin låg i att Calvin ansåg att man öppet skulle predika predestinationsläran. Luther hade denna lära som filosofisk grund, men ansåg uppenbarligen att den inte uttryckligen bör predikas från predikstolen...
Calvin kompletterade denna lära med att slå fast att de som redan på förhand var utvalda av Gud skulle få materiella framgångar redan detta liv. Rikedom var för Calvin, inte något som fördömdes, som i Nya Testamentet, utan något som var ett tecken från Gud att man tillhörde de som hade fått nåd.
Riktgt så grova var inte lutheranerna, men att Luther inte hade speciellt mycket till övers för de fattiga visa väl av att han i mycket grova formuleringar uppmanade feodaladeln att med blodiga medel slå ner alla bondeuppror.
Och att man kunde bli rättfärdig genom tron, innebar alltså inte att man fritt kunde välja att tro. Ytterst var det alltså endast Guds nåd som kunde ge de utvalda trons gåva.
Max Weber har hävdat att den protestantiska etiken möjliggjorde kapitalismen. Det kan ses som en idealistisk historieskrivning men det är ändå ganska uppenbart att det finns något samband mellan den framgångsrika reformationen och den segrande kapitalismen.
Den katolska kyrkan framstod faktiskt som mindre extrem än reformatorerna. Den betonade goda gärningar, inte endast tron, och den förkastade predestinationsläran. Om man bortse från dess försvar av den auktoritära påvemakten (och det obligatoriska celibatet för präster) framstår faktiskt den katolska kyrkans lära under 15- och 1600-talen som mer sympatisk än deras reformatoriska utmanare.
Den stora tragedin för den katolska kyrkan var dess auktoritära syn på "Kristi ställföreträdare", påven. Samtidigt var denna inte så absolut som det ofta framställs. Det fanns förvisso på många håll redan tidigt uppfattningar om att påven var ofelbar, men det blev inte en dogm före 1870. Under vissa perioder ansågs det exemplevis inom katolicismen att kyrkokoncilier stod över påven.
Att den katolska kyrkan 1870 till sist slog fast dogmen om påvens ofelbarhet berodde på att man ville försvara sig mot det hotande trycket från sekularism och modernitet. Som en motreaktion kom då en hård betoning på påvemakten.
Om dogmen om påvens ofelbarhet inte hade tagits, skulle den katolska kyrkan kanske vari mer flexibel idag.
Nu innebär den ju inte att allt påven säger är ofelbart. Det är endast när han uttalar sig ”ex cathedra” som officiell uttolkare av kyrkans lära som anses göra det.
Nu hävdar dessutom en del katoliker att det egentligen endast finns två ”ofelbara” påveuttalanden - det om Marias obefläckade avlelse 1854 (dvs att Maria är född utan synd!) och det om Marias himmelsfärd 1950. Om så vore fallet skulle problemen inte vara så stora - och riskerna minimala. Det första av dessa uttalanden kan ju aldrig motbevisas - och det andra skulle ju endast kunna motbevisas om man fann en grav som entydigt kunde bevisas vara Marias.
Men inom katolska kyrkan finns det starka strömningar som går längre än till denna minimalism. Så till exempel anser många att Johannes Paulus II:s uttalande mot kvinnliga präster var ett "ofelbart" uttalande....trots att han själv aldrig hävdade det. Det verkar också den nuvarande påven anse - eftersom han vid ett tillfälle har sagt att vägen till kvinnliga präster för alltid har stängts, just pga Johannes Paulus ställningstagande.
När dogmen om påvens ofelbarhet togs 1870, uppstod små utbrytargrupper som inte ville godta denna, och som kallade sig gammalkatoliker. De blev dock inte mer än små sekter – varav en del efter ett tag infiltrerades och togs över av teosofer!
Men om detta för tillfället. Jag återkommer.
Jean Calvin - ansåg att de rika hade fått Guds nåd, men att de fattiga var fördömda.
No comments:
Post a Comment