Upptäcker plötsligt att alla avsnitt av "The Persuaders" (Snobbar som
jobbar) numera finns på You Tube, dessutom med bra ljud- och
bildkvalitet.
The Peruaders var för Roger Moores del en uppföljare från 1971 till
serien the Saint (Helgonet) som hade gått mellan 1962 och 1969. I The
Persuaders fick han sällskap med Tony Curtis,. Tillsammans spelade de en
duo av två (rika) män som löser olika typer av brott.
Trots den närmast pinsamma känslan av engelsk överklassmentalitet har serien, liksom The Saint, en viss charm.
Alla avsnitt finns alltså med, även avsnitt 16, som faktisk handlade om satanism. Eller kanske inte. . Det kan ses här.
Satanism kan ju i populärkulturen - liksom i facklitteratur och i olika
debatter - beskrivas på olika sätt. Som farlig, eller harmlös, eller -
icke-existerande. Den sista kategorin kan se ut på olika sätt. Satanism
kan beskrivas som fantasier, eller också som feltolkningar av något
helt annat. Ibland feltolkningar som är produkten av ett medvetet
bedrägeri.
Ett exempel på det sistnämnda är just det ovan länkade avsnittet.
Det är egentligen en korkad handling. Ett gäng som ägnar sig åt
penningförfalskning låtsas utöva satanistiska ritualer för att skrämma
bort människor, och få vara ifred. Det sägs i avsnittet vara en
effektiv metod, men i verkligheten skulle det nog få motsatt effekt.
För varje människa som skrämdes bort skulle det nog ha blivit sisådär
tio som istället skulle börja undra vad som låg bakom.
Men samtidigt avspeglar det ett ganska vanligt tema. Att satanism
endast är en mask för något annat. något mer "rationellt", är ett
scenario som ofta dyker upp i populärkulturen. Exempelvis i Agatha
Christies roman "The Pale Horse".
Men det dyker också upp i den allmänna debatten om satanism. Ett exempel är socialantropologen JS La Fontaine
, som i en utredning 1994 och i en bok 1997 på största allvar hävdat
att i de fall hon undersökt där satanism är kopplat till övergrepp mot
barn och som hon inte själv ser som rena fantasier, handlar det om
personer som endast låtsas vara satanister för att skrämma barnen,
Hennes argument är faktiskt mycket svaga och i åtminstone ett av de
fall hon tar upp (som ledde till fällande dom) erkände de anklagade
själva att de var satanister
Men att detta scenario är så vanligt förekommande i både skönlitteratur
och i den allmänna debatten kan nog i alla fall delvis ses som en
försvarsmekanism. Satanism har för många något ogripbart otäckt över
sig. Att istället se det som en täckmantel för något mindre
"övernaturligt" och mer "rationellt" kan tes sig lugnande och
