En del som läst det förra inlägget har tittat på Grey Factions sida och anser sig inte hitta något suspekt med denna. Den bara varnar för galna terapeuter med konspirationsteorier.... eller så verkar de mena.
Men så enkelt är det inte.
Att Grey Faction är skapad av The Satanic Temple framgår ju redan på Satanic Temples webbsida.
De har alltså skapat en undergrupp som på sin webbsida exempelvis säger att "organized groups of Satanists engaged in ritual abuse" aldrig existerat. De säger inte exakt att bortträngda minnen aldrig någonsin kan existera., men så fort minnen av organiserade "satanistiska" övergrepp kommer upp är de definitionsmässigt falska,.
Vi har alltså en grupp som själva kallar sig satanister som bildat en undergrupp som aktivt trakasserar terapeuter och forskare som är beredda att tro på människor med minnen av att ha utsatts för organiserade övergrepp med satanistiska inslag. Om det inte ringer en varningsklocka när man ser det är det konstigt.
Mer allmänt spinner Grey Faction på föreställningen att om man accepterar att det kan finnas satanistiska övergrepp innebär det att man är en fnoskig konspirationsteoretiker som tror på världsomfattande komplotter av Illuminati-typ.
Med andra ord kan "satanister" aldrig begå övergrepp mot barn. Respekterade familjefäder kan det, katoliker kan det, scoutledare kan det. polygama mormonsekter kan det - men aldrig, säger aldrig satanister.
Att tro att det skulle kunna vara möjligt ses som något som borde leda till tvångsintagning till närmaste psykiatriska klinik....
Alla grupper i denna värld kan innefatta förövare - men aldrig satanister. Deras sympatier för Mörkrets Furste har tydligen gjort dem helt immuna mot frestelsen att begå sådana illdåd.
Detta tankefoster är ju inte Grey Faction ensamma om - det är konstigt nog allmänt spritt. Trots att det egentligen är för bisarrt för att kunna tas på allvar.
Wednesday, June 12, 2019
Satanic Temple - satanistgruppen som angriper terapeuter
Det finns en organisation som kallar sig The Satanic Temple, som på senare tid blivit uppmärksammad. Den är baserad i USA och beskriver sig själv som satanistisk.
Som satanistgrupp är den ovanlig. Inte så mycket pga att den förnekar att Satan existerar - det gör ju också LaVey.-satanisterna - utan för att den även hårt förnekar allt övernaturligt, inklusive magi. Den som vill har råd om hur hen ska göra för att skicka förbannelser för att förinta sina motståndare bör inte vända sig till dem.
I själva verket är det en uttalad materialistisk och ateistisk organisation. Det brukar ju även LaVey-satanismen beskrivas som, men det stämmer inte helt. LaVey utvecklade närmat metafysiska idéer om en aktiv "darrk force of nature", och hävdade definitivt att magi fungerade.
Det gör alltså inte The Satanic Temple. Deras världsbild liknar nog mest av allt den som förs ut av Vetenskap och Folkbildning (VoF). Man skulle ju kunna kalla dess praktik för "atheism with psychodrama", en term som ofta använts för att beskriva LaVeys Church of Satan (CoS). Men den passar avgjort bättre på The Satanic Temple än på CoS.
En annan skillnad mot den laveyanska "Church of Satan" är att The Satanic Temple politiskt är närmast vänsterliberal. De har gjort en del uppmärksammade aktioner mot den kristna högern, och fördömer Donald Trump. De bedriver en aktiv kamp för att bekämpa inskränkningarna av aborträtten...
De har också kritiserat CoS för att vara elitistiskt. Själva säger de sig stå för medkänsla och empati....
Det är tveksamt om organisationen ens kan definieras som satanistisk De säger själva att för dem är Satan endast en metafor.... frågan är för vad.
När jag började läsa om dem började jag efter ett tag fundera på om ändå inte, om uttrycket ursäktas, någon sorts bockfot ändå skulle sticka fram från denna ack så politiskt korrekta organisation.
Och det gör det. En av organisationens prioriteringar är nämligen uppbygget av en grupp som kallas Grey Faction.
Det är en grupp som har som syfte att driva rena förtalskampanjer mot terapeuter och andra som accepterar existensen av bortträngda minnen. Och de som kan tänka sig att organiserade övergrepp med "satanistiska" inslag på något sätt kan existera.
Bland annat har den drivit en sådan kampanj mot The International Society for the Study of Trauma and Dissociation (ISSTD). .De har också anordnat demonstrationer mot ISSTD, när organisationen hållit konferenser.
I en strikt mening kan The Satanic Temple kanske inte definieras som satanister. Men själv skulle jag nog ändå vilja kalla praktiken i en grupp som lägger ner stor energi på att förtala de som arbetar för att hjälpa traumatiserade människor - för ... satanisk.
Som satanistgrupp är den ovanlig. Inte så mycket pga att den förnekar att Satan existerar - det gör ju också LaVey.-satanisterna - utan för att den även hårt förnekar allt övernaturligt, inklusive magi. Den som vill har råd om hur hen ska göra för att skicka förbannelser för att förinta sina motståndare bör inte vända sig till dem.
I själva verket är det en uttalad materialistisk och ateistisk organisation. Det brukar ju även LaVey-satanismen beskrivas som, men det stämmer inte helt. LaVey utvecklade närmat metafysiska idéer om en aktiv "darrk force of nature", och hävdade definitivt att magi fungerade.
Det gör alltså inte The Satanic Temple. Deras världsbild liknar nog mest av allt den som förs ut av Vetenskap och Folkbildning (VoF). Man skulle ju kunna kalla dess praktik för "atheism with psychodrama", en term som ofta använts för att beskriva LaVeys Church of Satan (CoS). Men den passar avgjort bättre på The Satanic Temple än på CoS.
En annan skillnad mot den laveyanska "Church of Satan" är att The Satanic Temple politiskt är närmast vänsterliberal. De har gjort en del uppmärksammade aktioner mot den kristna högern, och fördömer Donald Trump. De bedriver en aktiv kamp för att bekämpa inskränkningarna av aborträtten...
De har också kritiserat CoS för att vara elitistiskt. Själva säger de sig stå för medkänsla och empati....
Det är tveksamt om organisationen ens kan definieras som satanistisk De säger själva att för dem är Satan endast en metafor.... frågan är för vad.
När jag började läsa om dem började jag efter ett tag fundera på om ändå inte, om uttrycket ursäktas, någon sorts bockfot ändå skulle sticka fram från denna ack så politiskt korrekta organisation.
Och det gör det. En av organisationens prioriteringar är nämligen uppbygget av en grupp som kallas Grey Faction.
Det är en grupp som har som syfte att driva rena förtalskampanjer mot terapeuter och andra som accepterar existensen av bortträngda minnen. Och de som kan tänka sig att organiserade övergrepp med "satanistiska" inslag på något sätt kan existera.
Bland annat har den drivit en sådan kampanj mot The International Society for the Study of Trauma and Dissociation (ISSTD). .De har också anordnat demonstrationer mot ISSTD, när organisationen hållit konferenser.
I en strikt mening kan The Satanic Temple kanske inte definieras som satanister. Men själv skulle jag nog ändå vilja kalla praktiken i en grupp som lägger ner stor energi på att förtala de som arbetar för att hjälpa traumatiserade människor - för ... satanisk.
Saturday, June 1, 2019
Leninism, stalinism och religionsfrihet
I Kallistos Wares till svenska översatta bok Den ortodoxa kyrkan kan man läsa detta: "Den sovjetiska konstitutionens villkor blev gradvis allt strängare. Konstitutionen 1918 tillät 'frihet till religiös och antireligiös propaganda' (artikel 13) men i 'Lagen om religiösa föreningar' som antogs 1929 ändrades detta till 'frihet till religiös tro och antireligiös propaganda'”. (sidan 151),
Efter denna mening påpekar författaren helt riktigt att det finns en avgörande skillnad mellan de två skrivningarna. Den andra implicerade att religiösa hade rätt att utöva sin tro, men inte att besvara den antireligiösa propaganda som spreds av det regerande partiet. Den rätten hade de haft före 1929. Men detta år fråntogs de den.
För Ware är förklaringen till detta mycket enkel. Det handlar helt enkelt om en gradvis skärpning av uttrycken för bolsjevismens inneboende ondska. Men så enkelt är det faktiskt inte.
Lagen från 1929 avspeglar mest av allt att just detta år segrade slutgiltigt stalinismen. Då tog den fraktion makten som ville förbjuda debatter om i stort sett alla viktiga frågor. Det var precis detta år som debatterna inom partiet ströps totalt, liksom i den sovjetiska pressen. Det var för övrigt också samma år som Leo Trotskij förvisades ut ur Sovjetunionen.
Under perioden 1917- 1928 hade landet förvisso styrts av ett parti som var emot religion - men faktiskt inte emot religionsfrihet. Det avspeglas i formuleringen från 1918. Olika religiösa samfund hade inte endast rätt till trosutövning. de hade rätt att propagera för sin tro och också mot ateismen.
I den nämnda boken får man intrycket att religionsfriheten började angripas redan 1917. Den underbygger detta med bland annat uppgifter om att kyrkor stängdes, att ortodoxa kyrkan förlorade inflytandet över skolundervisningen, och att det genomfördes, enligt författaren osmakliga, antireligiösa kampanjer.
Men att de tidigare statssubventionerade, stora kyrkobyggnaderna fråntogs samfunden betydde inte att det inte längre fanns tillgång till hus och lokaler där man kunde genomföra gudstjänster eller andra ceremonier. Det fanns under hela sovjettiden, även om det under stalinismens mest antireligiösa period var mycket begränsat.
Att kyrkan förlorade inflytande över skolundervisningen var ju snarast en borgerligt demokratisk uppgift, som för övrigt genomförts i Frankrike långt tidigare.
Ja, det fanns antireligiösa kampanjer. Det styrande partiet hade ateism på sitt program (även om ateism inte var ett krav för att bli medlen). Det går det att ha kritiska synpunkter på - och det har jag också. Men de religiösa samfunden var inte tvungna att titta på när de angreps i ex.vis kampanjer. De fick försvara sig - och gjorde också det.
Överhuvudtaget var Sovjetunionen före stalinismen inte totalitärt. Det var förbjudet att agitera för att avskaffa det socialistiska systemet - men i övrigt pågick debatter på många områden.
Med stalinismen förbjöds dessa. Landet och partiet skulle nu tala med endast en röst.
Den första fasen i det stalinistiska styret - mellan 1928-29 och 1934-35 bedrevs verkligen en intensiv och ofta mycket vulgär ateistisk propaganda. Det var stalinismens "vänster"fas, då den försökte te sig oerhört "revolutionär". Det var också under dessa år som jorden kollektiviserades under mycket brutala former.
När denna period ersattes med folkfrontsperioden blev retoriken nästan borgerligt demokratisk trots att det politiska förtrycket kraftigt skärptes (jfr Moskvarättegångarna! ) Men förtrycket av religionen mildrades, och 1943 kom den stora omsvängningen.
Då mötte Stalin Sergius II, den rysk-ortodoxa kyrkans patriark, och lovade honom att den ortodoxa kyrkan från och med nu skulle få verka utan hinder. Den skulle få tillbaka flera av sina kyrkor, de skulle få driva prästutbildningar, och alla angrepp mot den skulle upphöra.
I själva verket fick den ortodoxa kyrkan en närmast privilegierad ställning, i alla fall om man jämför med andra samfund.
Den ortodoxa kyrkans ledande representanter fick också ofta åka utomlands och representera Sovjetunionen inför världen....
Men - och det är ett viktigt men - den fick även i fortsättningen inte bedriva "religiös propaganda" på något annat sätt än i predikningar inom kyrkornas väggar. De fick inte utåt bemöta den officiella ateismen, Denna var visserligen mycket nedtonad efter 1943 - men så skulle inte alltid förbli fallet.
Under Nikita Chrusjtjovs regeringsperiod började religionen på nytt attackeras hårt. Och religiösa samfund hade fortfarande inte rätt att protestera, eller bemöta. Efter Chrusjtjovs fall upphörde denna kampanj, men en ny antireligiös kampanj startade 1976. Det var först med Glasnost som den stalinistiska religionspolitiken slutligen begravdes för gott.
Jag anser personligen det var ett misstag att många marxister från 1800-talet och framåt gjorde propaganda för ateism till en del av sitt program. Men det är skillnad mellan att göra det och och samtidigt försvara religiösa gruppers rätt att besvara den, i en öppen diskussion – och att driva linjen att staten och partiet har rätt att angripa tystade trosbekännare, som har försetts med munkavel och inte får svara.
Det är i princip skillnaden mellan marxism och leninism å en sidan och stalinism å den andra.
FOTNOT
Gränslinjen 1928-29 ska förstås inte tolkas absolut., Det fanns ju en staliniserings- och byråkratiseringsprocess även före dessa år. Jag vill absolut inte säga att det rådde total religionsfrihet i Sovjet före 1929. Men det var grundprincipen. Efter 1929 blev grundprincipen den motsatta.
Patriark Sergius II, ledare för den rysk-ortodoxa kyrkan 1925-44.
Efter denna mening påpekar författaren helt riktigt att det finns en avgörande skillnad mellan de två skrivningarna. Den andra implicerade att religiösa hade rätt att utöva sin tro, men inte att besvara den antireligiösa propaganda som spreds av det regerande partiet. Den rätten hade de haft före 1929. Men detta år fråntogs de den.
För Ware är förklaringen till detta mycket enkel. Det handlar helt enkelt om en gradvis skärpning av uttrycken för bolsjevismens inneboende ondska. Men så enkelt är det faktiskt inte.
Lagen från 1929 avspeglar mest av allt att just detta år segrade slutgiltigt stalinismen. Då tog den fraktion makten som ville förbjuda debatter om i stort sett alla viktiga frågor. Det var precis detta år som debatterna inom partiet ströps totalt, liksom i den sovjetiska pressen. Det var för övrigt också samma år som Leo Trotskij förvisades ut ur Sovjetunionen.
Under perioden 1917- 1928 hade landet förvisso styrts av ett parti som var emot religion - men faktiskt inte emot religionsfrihet. Det avspeglas i formuleringen från 1918. Olika religiösa samfund hade inte endast rätt till trosutövning. de hade rätt att propagera för sin tro och också mot ateismen.
I den nämnda boken får man intrycket att religionsfriheten började angripas redan 1917. Den underbygger detta med bland annat uppgifter om att kyrkor stängdes, att ortodoxa kyrkan förlorade inflytandet över skolundervisningen, och att det genomfördes, enligt författaren osmakliga, antireligiösa kampanjer.
Men att de tidigare statssubventionerade, stora kyrkobyggnaderna fråntogs samfunden betydde inte att det inte längre fanns tillgång till hus och lokaler där man kunde genomföra gudstjänster eller andra ceremonier. Det fanns under hela sovjettiden, även om det under stalinismens mest antireligiösa period var mycket begränsat.
Att kyrkan förlorade inflytande över skolundervisningen var ju snarast en borgerligt demokratisk uppgift, som för övrigt genomförts i Frankrike långt tidigare.
Ja, det fanns antireligiösa kampanjer. Det styrande partiet hade ateism på sitt program (även om ateism inte var ett krav för att bli medlen). Det går det att ha kritiska synpunkter på - och det har jag också. Men de religiösa samfunden var inte tvungna att titta på när de angreps i ex.vis kampanjer. De fick försvara sig - och gjorde också det.
Överhuvudtaget var Sovjetunionen före stalinismen inte totalitärt. Det var förbjudet att agitera för att avskaffa det socialistiska systemet - men i övrigt pågick debatter på många områden.
Med stalinismen förbjöds dessa. Landet och partiet skulle nu tala med endast en röst.
Den första fasen i det stalinistiska styret - mellan 1928-29 och 1934-35 bedrevs verkligen en intensiv och ofta mycket vulgär ateistisk propaganda. Det var stalinismens "vänster"fas, då den försökte te sig oerhört "revolutionär". Det var också under dessa år som jorden kollektiviserades under mycket brutala former.
När denna period ersattes med folkfrontsperioden blev retoriken nästan borgerligt demokratisk trots att det politiska förtrycket kraftigt skärptes (jfr Moskvarättegångarna! ) Men förtrycket av religionen mildrades, och 1943 kom den stora omsvängningen.
Då mötte Stalin Sergius II, den rysk-ortodoxa kyrkans patriark, och lovade honom att den ortodoxa kyrkan från och med nu skulle få verka utan hinder. Den skulle få tillbaka flera av sina kyrkor, de skulle få driva prästutbildningar, och alla angrepp mot den skulle upphöra.
I själva verket fick den ortodoxa kyrkan en närmast privilegierad ställning, i alla fall om man jämför med andra samfund.
Den ortodoxa kyrkans ledande representanter fick också ofta åka utomlands och representera Sovjetunionen inför världen....
Men - och det är ett viktigt men - den fick även i fortsättningen inte bedriva "religiös propaganda" på något annat sätt än i predikningar inom kyrkornas väggar. De fick inte utåt bemöta den officiella ateismen, Denna var visserligen mycket nedtonad efter 1943 - men så skulle inte alltid förbli fallet.
Under Nikita Chrusjtjovs regeringsperiod började religionen på nytt attackeras hårt. Och religiösa samfund hade fortfarande inte rätt att protestera, eller bemöta. Efter Chrusjtjovs fall upphörde denna kampanj, men en ny antireligiös kampanj startade 1976. Det var först med Glasnost som den stalinistiska religionspolitiken slutligen begravdes för gott.
Jag anser personligen det var ett misstag att många marxister från 1800-talet och framåt gjorde propaganda för ateism till en del av sitt program. Men det är skillnad mellan att göra det och och samtidigt försvara religiösa gruppers rätt att besvara den, i en öppen diskussion – och att driva linjen att staten och partiet har rätt att angripa tystade trosbekännare, som har försetts med munkavel och inte får svara.
Det är i princip skillnaden mellan marxism och leninism å en sidan och stalinism å den andra.
FOTNOT
Gränslinjen 1928-29 ska förstås inte tolkas absolut., Det fanns ju en staliniserings- och byråkratiseringsprocess även före dessa år. Jag vill absolut inte säga att det rådde total religionsfrihet i Sovjet före 1929. Men det var grundprincipen. Efter 1929 blev grundprincipen den motsatta.
Patriark Sergius II, ledare för den rysk-ortodoxa kyrkan 1925-44.
Subscribe to:
Posts (Atom)