Den första jul jag minns än idag är julen 1963. De tidigare är endast som mörka fält. Jag minns att jag som barn hade några fragment från julen 1962 kvar i mitt medvetande, men dessa fragment försvann sedan.
Julen 1963 var jag åtta år och skulle snart fylla nio.
Från denna jul minns jag endast en julklapp. Det var min farmor som gav mig en barnversion av Bibeln., "Bibel för barn". Barnbiblar kunde se ut på olika sätt. Den här bestod mest av direktcitat från den "riktiga" Bibeln, men väl utvalda sådana.
Det insåg jag med en gång. Vad farmor förmodligen inte visste var att jag våren 1963 hade läst igenom nästan hela "riktiga" Bibeln. Dvs allt med någon form av så att säga action i. Det jag inte läste i Gamla Testamentet var poesi, vishetslitteratur,, och de delar av profeterna som var allmän förkunnelse.
I Nya Testamentet läste jag evangelierna och Apostlagärningarna men inte breven. Johannes Uppenbarelse läste jag inte heller. Men där var orsaken att jag var rädd för den. Jag visste inte varför, ,men jag visste att jag definitivt var det. Jag vågade endast läsa några rader mot slutet där det stod ungefär "Jesu nåd, vare med er. Amen."
Men även det jag vågade läsa skrämde mig. Jag hade börjat läsa därför att en vuxen, som inte tillhörde familjen eller släkten, hade sagt till mig att Gud ville att alla skulle älska varandra. Det lät vackert.
Men ju längre jag läste i Bibeln ju mer besviken blev jag. Syndafloden var ju en mara, men då var jag ändå så pass intellektuellt "vuxen"att jag inte trodde på den.
Men sedan kom det ena otäcka efter det andra. Det allra otäckaste var Josuas bok, där Gud befallde att "Israels barn" skulle förinta varenda människa i Kanaan - med några få undantag, bland annat quislingar som "skökan Rahab" och hennes släkt.
Det var kanske det värsta exemplet, men Gamla Testamentet innehöll mycket annat otäckt. Och även i det nya som exempelvis sade att en oerhört massa människor skulle plågas i evighet i ett helvete, som skulle präglas av "gråt och tandagnisslan".
Men nu fick jag alltså "Bibel som barn" som julklapp. Jag tyckte den var intressant på ett sätt. Jag ville nämligen kolla i hur hög grad den var censurerad. Jag ville alltså veta hur mycket av otäckheterna som också fanns med i barnbibeln. Svaret jag efter ett tag kom fram till var, om jag minns rätt, att allt som barn skulle kunna bli skrämda av var borttaget.
Jag skulle ju sedan kunna ha tänkt att det var ju bra att barnen skyddades för otäckheterna i Bibeln. Men det gjorde jag inte alls.
Jag blev mer och mer upprörd ju längre jag läste. Barnen skulle alltså inte få veta hur hemsk läran i Bibeln var. De skulle istället få en sockersöt version som skulle lura barnen att tro att den var en snäll och kärleksfull lära.
Om min ena känsla var upprördhet, var den andra nog förakt. Jag föraktade de som ville lura barnen på ett så skändligt sätt....
Idag kan jag väl läsa Bibeln med lite andra ögon. Men min avsky mot partier i Bibeln som skildrar Gud, som, ja, ond, finns kvar. Och jag tycker fortfarande att barnbiblar av den ovan beskrivna typen är ohederliga.
Försättsbladet till en ocensurerad vuxenbibel, från 1910.
