/Från min huvudblogg 20 september 2018/
Howard Philips Lovecraft var en skräckförfattare. Han gjorde inte
anspråk på att vara något annat. Av hans kvarlämnade anteckningar
framgår klart att han var materialist, och vare sig trodde på demoner
eller ett liv efter detta.
Ändå har många fått för sig att han var en praktiserande ockultist, och
att hans böcker avspeglade en ockult världsåskådning. Dit kan räknas
personer med de mest skilda åsikter - alltifrån en ledande satanist som
Anton LaVey - till en ettrig anti-satanist som Carl Raschke.
Det är sant att magi spelar en central roll i Lovecrafts skräckberättelser. Men det var alltså en renodlad litterär fiktion.
Det hindrar inte att Lovecraft kan ha inspirerat magiker av olika slag,
Hans berättelser är suggestiva, och om man anstränger sig kan man utan
svårigheter konstruera "magiska system” som bygger på dessa berättelser.
Precis detta är temat för John L Steadmans bok "H.P. Lovecraft and the
black magickal tradition" (Weiser Books, 2015). Steadman är själv en
praktiserade "magiker" och medlem i Ordo Templi Orientis (OTO), en
organisation som till stor del bygger på Aleister Crowleys läror.
Boken är en märklig kombination av riktigt sofistikerade analyser - och rena absurditeter.
Till det förstnämnda hör jämförelserna mellan Lovecrafts magiska
fantasivärld och de magiska systemen hos exempelvis Voodoo, Wicca,
Church of Satan, och Kenneth Grants utbrytargrupp från OTO.
Samtidigt bygger analysen på ganska säregna definitioner av såväl "vit" som "svart" magi.
För det mesta brukar dessa kategorier definieras etiskt. Vit magi är
välvillig, och har "goda" syfen - som hälsa, framgång, välmående.
"Svart" magi innefattar ritualer för att döda eller skada magikerns
fiender, eller andra som hen av någon anledning ogillar. Liksom ritualer
för att tvinga människor att lyda magikerns vilja.
Men Steadman definierar dessa kategorier på ett helt annat sätt. Vit
magi är för honom en praktik där magikern tvingar andeväsen att
underkasta sig hens vilja. Svart magi beskriver en praktik där magikern
underkastar sig de frambesvurna väsendenas vilja.
Det leder till att han ser Aleister Crowley som en "vit" magiker,
eftersom denne hela tiden betonade att det är magikern som ska
kontrollera andarna, inte tvärtom.
Däremot är Wicca "svart magi", eftersom wiccaner enligt Steadman underkastar sig de andeväsen de manar fram.
Enligt de vanligaste definitionerna torde det vara tvärtom. Wicca
förbjuder skademagi, och betonar att magiska ritualer endast får tjäna
goda (eller på sin höjd neutrala) syften. Crowley förespråkade såväl
skademagi, som magiska metoder som är mycket svåra att se som
"vitmagiska".
Det är sällan jag upplevt någon form av sympati för "svart magi" men när
jag tar del av definitionerna i denna bok har jag svårt att låta bli.
För om det finns något som närmast äcklar mig är det bilden av den (för
det mesta manlige) macho-magikern som kallar ner andeväsen, binder dem
på olika sätt, och sedan tvingar dem att tjäna magikerns egoistiska
vilja. Det förefaller mig mest av allt som en "magisk" version av
plågsamma djurförsök....
Men, utifrån nästan alla tänkbara definitioner, är förstås Lovecrafts
berättelser ofta en beskrivning av svart magi. De väsen Lovecraft
beskriver har ju knappast några försonande drag, och de som
frambesvärjer dem framstår ju mest av allt som rena redskap för de
krafter de besvärjer fram. Ordet "nyttig idiot" ligger nära till hands.
Det är klart att det inte går att kontrollera Cthulhu, Nyarlathotep
eller Yog-Sothoth. Det torde var och en som läst Lovecraft kunna inse...
Det är helt klart att magiska strömningar som låter sig inspireras av
Lovecraft, inte gärna kan betona magikerns makt och kontroll.
Bokens analys av en del sådana grupper, framför allt Kenneth Grants OTO-utbrytning, är intressant.
Steadman är inte så okunnig att han tror att Lovecraft var en ”magiker”.
Men han antyder att Lovecraft ändå på något intuitivt sätt kunde
inspireras av kosmiskt-magiska verkligheter och att han därför utan att
veta om det kunde skapa ett effektivt magiskt system på riktigt. Ja, om
man nu tror att det kan finnas sådana system är ju resonemanget ganska
så invändningsfritt.
Men sedan har vi detta med Necronomicon...
Necronomicon tillhör ju det mest centrala i Lovecrafts mytologier.
Skriven av "den galne araben Abdul Alhazred”, och översatt till latin av
Olaus Wormius, är det en bok som öppnar dörrarna till de världar där
Cthulhu och de andra kan nås.
Det mest kända citatet från Necronomicon, "That is not dead which can
eternal lie - and with strange aeons even death may die" är förresten
riktigt vackert...
Men Lovecraft var ju helt klar med att Necronomicon inte finns. Boken var fiktion från början till slut.
Trots det har det kommit diverse böcker genom åren som hävdat att just dessa är en översättning av den "riktiga" Necronomicon.
Steadman ägnar två kapitel åt den frågan., I det första avvisar han
olika kandidater till att vara den "riktiga" Necronomicon och visar -
ofta riktigt skarpsinnigt - varför så inte kan vara fallet.
Men i nästa kapitel tar han upp en version som publicerades 1977, och
hävdar till, antar jag, många läsares bestörtning, att den på något
sätt är den äkta versionen.... Dess tillkomsthistoria är ju lika suspekt
som alla de andra Necromiconversionerna - men Steadman verkar ändå på
största allvar (?) tro på den. Ett av hans argument för dess äkthet är
att det magiska system som finns i denna version är "effektivt". Ja, som
praktiserande magiker borde han ju veta... ;-)
När man kommit så långt kvaddas nog hela bilden av ”analytikern”
Steadman. Det spelar ingen roll hur sofistikerade analyser han än kan
komma med, nu framstår han ju mest som en vanlig crackpot.
Hans effektivitetsargument torde för övrigt vara suspekt även för den
som till äventyrs tror på magi.Varför skulle det vara ett argument för
att boken är gammal, och "äkta"? Det finns väl i så fall inget som
hindrar att en genuin "magiker" kan lägga fram effektiva magiska
ritualer även i en nyskriven bok med en falsk tillkomsthistoria...
När man väl blivit misstänksam, kan man ju sedan titta lite mer noga på
andra saker i boken. Och upptäcka Steadmans tro att Madame Blavatskys
"Book of Dzyan" är en översättning från Rig Veda, och att Michael
Baigent, medförfattare till "Holy Blood, Holy Grail" 'är en seriös
historiker....
Howard Philips Lovecraft trodde inte på ett liv efter detta. Men om han
hade fel om den saken, och nu kan ta del av Steadmans bok från någon
annan dimension, torde han bli ganska road....
Howard Philips Lovecraft
