Bibeln och arkeologin

Att påstå att det inte finns arkeologiska belägg för Bibelns berättelser är en grov underdrift. Åtminstone när det gäller den större delen av vad kristna kallar Gamla Testamentet (GT) är det snarare så att det finns överväldigande arkeologiska belägg för att dess berättelser inte stämmer. Och eftersom Nya Testamentet till så stor del bygger på GT påverkar det också synen på detta.

Den som tvivlar på detta djärva påstående rekommenderas att läsa "Bibeln och arkeologerna"  av Hans Furuhagen (Natur och Kultur 2010).  Det är en läsning som skulle kunna få en förödande effekt på många fundamentalister. I alla fall de som inte är förmögna till att konstruera fantasifulla (men för det mesta ohållbara) motargument. 

Nedanstående inlägg bygger till stor del, men definitivt inte enbart, på Furuhagen.

Furuhagen går igenom berättelserna i Bibeln (framför allt de i GT) mycket noga och jämför med det arkeologiska materialet. Det har många gjort tidigare - men Furuhagens bok är en ovanligt pedagogisk sammanställning. 

Att syndafloden är en (otäck) saga behöver inte påpekas. En världsomfattande översvämning av den typen skulle ha skapat ett helt jordskikt som lätt skulle kunna upptäckas om det hade funnits. Men det finns inte.

Att det saknas belägg för Abraham,  Isak och Jakob är ju inte så konstigt. Det skulle knappast ha funnits belägg för dem även om de hade existerat. Men det finns belägg för att avgörande delar av berättelserna om dem inte kan stämma. Exempelvis var kameler inte domesticerade i Mellanöstern före 1000 f.kr. - långt efter alla rimliga dateringar av deras eventuella resor.

Sedan börjar det brännas ordentligt . Uttåget i Egypten skulle ha lämnat arkeologiska spår på Sinaihalvön om den hade ägt rum - vilka inte finns. (Sjundedagsadventister - som är ovanligt sinnrika i att hitta nya argument för att försvara Bibeln - försöker i och för sig bemöta detta genom att hävda att vandringen inte alls gick genom Sinai, utan genom nuvarande Saudi-Arabien...) .

Invasionen av Kanaan kan inte ha ägt rum - de städer som påstods ha förstörts förstördes inte, eller var inte byggda, eller hade varit ruiner sedan lång tid tillbaka. Det enda undantaget tycks vara Hazor, men det tog två hundra år innan israeliter bosatte sig i det förstörda Hazor. Det verkar troligt att Hazors förstörelse berodde på en egyptisk straffexpedition. 

Som bland annat den israeliske arkeologen Israel Finkestein visat talar det arkeologiska materialet snarare för att proto-israeliterna var en grupp kananéer (de kananeiska  och israelitiska språken var nästan identiska!) som pga klimatförändringar lämnade jordbruket, vandrade österut och övergick till att bli boskaps-skötande nomader, och senare återvände till Kanaan. 

Det är också anmärkningsvärt att de kananéer som i Josuaboken beskrivs som nästan helt  utrotade -  i den efterföljande Domarboken är i högsta grad både närvarande och starka - och fortsätter att ställa till mycket stora problem för israeliterna.

Medan kampen mot kananéerna verkar inhöljda i mytiska sagor har däremot kampen mot filistéerna en något större verklighetsbakgrund. Filistéerna var erövrare som kom från Grekland och som riktade angrepp mot stora delar av Mellanöstern. 

Om dessa saker har jag skrivit tidigare. Men det visar sig också att inte heller berättelserna om de stora kungarna David och Salomo verkar ha någon verklighetsbakgrund. Deras riken kan inte bekräftas av arkeologin. Det är anmärkningsvärt, i synnerhet när det gäller Salomo. För enligt Bibeln var denne en stor byggherre - han blev så känd för sina påsådda byggnadsverk att en del frimurare långt senare hävdade att de kan härleda sitt ursprung till honom... 

Men av döma av de arkeologiska beläggen var Davids och Salomos riken - om de ens funnits - snarare någon form av små hövdingadömen som inte avsatte några arkeologiska spår. 

Dessutom finns det inga utomstående belägg för dessa påstått stora kungar. Vare sig assyrierna, babylonierna, eller egypterna nämner vare sig David eller Salomii  sina bevarade,  och mycket omfattande, texter. Trots att de nämner senare kungar i Juda och Israel. 

Någon kan invända att Salomos tempel bevisligen fanns.  Jo, det fanns bevisligen ett tempel som kallades så, men det existerade inte på den tid då Salomos kungadöme påstås ha funnits. Det byggdes långt senare. 

Men efter den påstådde Salomo händer det faktiskt något. Det delade rike som enligt Bibeln uppstod efter Salomos död finns det faktiskt belägg för - både arkeologiskt och som sagt skriftligt. Medan inga textarkiv från den tiden nämner David eller Salomo nämns alltså flera av de efterföljande kungarna i både nord- och sydriket, i samtida källor. Och från dessa riken finns det också arkeologiska belägg, Det ser ut som om nordriket "Israel" och sydriket "Juda"  faktiskt existerade - medan berättelserna om vad som kom före detta är helt obekräftade legender. 

Dessutom talar mycket för att den tidigaste religionen inte var monoteistisk utan henoteistisk. Att dyrka "andra gudar" sågs enligt Bibeln av Jahve som närmast ett äktenskapsbrott. Jahve var en "svartsjuk och nitälskande" gud - han blev upprörd över att "Israels barn" var otrogna och rände efter andra gudar. 

När skrev dessa berättelser? I de påstått tidigare böckerna i GT nämns exempelvis ofta städer som inte fanns när de sägs ha skrivits. Av allt att döma skrevs de mycket senare. 

En del skrevs kanske i Juda strax före den babyloniska fångenskapen - de ständiga angreppen på nordriket Israel visar att det inte kan ha skrivits där! - och det faktum att samaritanerna - som härstammar från överlevande från nordriket - godtar Moseböckerna och möjligen Josua men inte de senare böckerna i GT tyder nog på att just dessa måste ha skrivits före den babyloniska fångenskapen. 

Men allt talar faktiskt för att det mesta i GT skrevs under denna fångenskap. 

Israel hade redan tidigare krossats av assyrierna. De flesta israeliter fördes bort och hördes aldrig av mer. Därav mytologin om "Israels tio förlorade stammar". Det finns de som hoppas att dessa ska återfinnas(!)  men det lär de inte göra. Assyrierna kunde vara skoningslösa mot besegrade folk. 

Det var däremot inte babylonierna. De bortförda från Juda - troligen inte hela befolkningen men  framförallt dem bildade eliten - fick faktiskt behålla sin kultur och uppenbarligen även sin religion. Av en rad kronologiska och andra skäl är det troligt att de större delarna av GT faktiskt skrevs där. (Daniels bok, som beskriver just den perioden, skrevs dock med all säkerhet långtt senare).

Så i fångenskapen i Babylon försökte lärda män (de som skrev var troligen nästan enbart män) som ryckts upp från sitt land konstruera en tidigare historia. Jag skriver medvetet "konstruera" och inte "rekonstruera"; det arkeologiska materialet tillåter inte den senare formuleringen!

Vissa frågor kvarstår. Förvandlades henoteismen till monoteism redan i Babylon, eller var det resultatet av det senare mötet med de monoteistiska persiska zoroastrierna? Idag verkar fler och fler forskare luta åt det sistnämnda. 

Man det hela är hisnande. Om inte några deporterade människor i detalj hade försökt konstruera en egen förhistoria skulle Gamla Testamentet inte ha funnits idag, Och knappast heller den judendom som vi känner idag. Och utan judendom ingen kristendom. Och utan judendom och kristendom ingen islam. 

Den grupp av skrivande människor som var fångna i Babylon skulle genom sitt skrivande komma att prägla religionshistorien i större delen av världen de närmaste 2500 åren. 

Jag känner mig helt överväldigad. 

'