ChatGPT om den gåtfulle Candesvara

Fråga:Vad vet du om Candesvara?

---------------------------------- 

Namnet Candeśvara (eller Candesvara, ibland Chandeshvara) förekommer i indisk mytologi och särskilt i den shivaitiska traditionen. Det syftar främst på en gudomlig hängiven till Shiva, som själv upphöjts till gudomlig status.

Här är några huvudpunkter:

• Legenden:
  Enligt puranatexter och lokala traditioner föddes Chandesha som en pojke vid namn Visharadha i en brahminfamilj i södra Indien. Från ung ålder var han djupt hängiven åt Shiva. Han brukade ta korna på bete, och i skogen formade han av deras mjölk små lermodeller av Shivalingas som han tillbad.
  När hans far upptäckte detta blev han rasande över att sonen "slösade bort" mjölken. Han försökte förstöra sonens linga, men Chandesha – uppfylld av helig vrede – slog av faderns ben med en stav (ibland sägs en yxa). Shiva själv uppenbarade sig då, välsignade Chandesha, återställde fadern och upphöjde Chandesha till en av sina främsta följeslagare.

• Roll i Shaivismen:
  Chandeshvara blir en av de 63 heliga nayanar-helgonen i den tamilska bhakti-traditionen.
  Han dyrkas som Chandikeshvara eller Candeśvara, ofta i tempelmiljö. I nästan alla Shiva-tempel i södra Indien finns en helgedom åt honom, vanligtvis placerad nära den nordöstra delen av prakaram (tempelområdet).

• Symbolik:
  Han ses som tempelskatternas väktare. Av den anledningen är det en ritual att människor som går varv (pradakshina) runt Shiva-skrinet inte bär något i händerna när de passerar Chandeshvaras helgedom – för att visa att de inte stjäl från guden.

• Ikonografi:
  Han avbildas ofta sittande i meditation, ibland med yxa eller klubba, men utan skor (som visar vördnad inför Shiva).

---

Fråga:I den version jag först hörde dödade han fadern,inte endast slog av dennes ben.

------------------------------------------------------------------------------------------------------ 

ChatGPT sade:

Ja, det stämmer – det finns flera versioner av berättelsen om Candeśvara/Chandesha i omlopp, och i en del traditioner är skildringen mycket strängare.

• I vissa Agama-texter och muntliga traditioner beskrivs att pojken, uppfylld av helig vrede över att hans far försökte vanhelga hans Shiva-linga, högg fadern till döds.

• I de mildare versionerna (till exempel i Periyapuranam och i många tempelmyter) gör han "bara" fadern oförmögen genom att slå av benet eller klubba ner honom.

• För att bevara den moraliska dimensionen kommer sedan Shiva själv in i berättelsen: han uppenbarar sig, välsignar Chandesha, och i de varianter där fadern dödats återuppväcker Shiva fadern och förklarar att Chandesha inte handlade i personlig vrede, utan i hängivenhet och försvar av den gudomliga kulten.

Det är alltså samma grundtema – sonen går så långt i sin lojalitet mot Shiva att han bryter mot de mest heliga normerna (lydnad mot föräldern), men Shivas ingripande både "rättfärdigar" och återställer balansen.

--------------------------------------------------

Fråga: Moralen i berättelsen om Candesvara verkar vara att  plikten till gudarna  är viktigare än.fadersauktoriteten. 

-------------------------------------------------------------------------------------

Ja, det är en väldigt träffande sammanfattning.

Berättelsen om Candeśvara/Chandesha ställer just dessa två auktoriteter mot varandra:

• Fadern representerar familjens, släktens och den sociala ordningens auktoritet – i en brahminsk kultur en mycket stark och nästan helig auktoritet.

• Shiva representerar den högsta kosmiska och gudomliga ordningen.

När Chandesha väljer att försvara Shivas lingam även till priset av faderns liv eller hälsa, markerar berättelsen att den religiösa lojaliteten står över den världsliga och patriarkala auktoriteten.

Shiva själv bekräftar detta genom att uppenbara sig, välsigna Chandesha och i många versioner dessutom återställa fadern. På så sätt visas att sonen inte var "skyldig" i vanlig mening: han handlade i absolut hängivenhet, och det upphäver brottet.

Man kan säga att moralen är tredelad:

1. Hängivenhet (bhakti) är högsta plikt.

2. Familjens auktoritet är underordnad gudens.

3. Den gudomliga makten kan återställa ordningen när det mänskliga systemet rubbas (genom att återuppväcka eller hela fadern).

Det är en radikal tanke, särskilt i en kultur där fadersauktoritet annars är starkt betonad. 

Ready to Harvest

Den som till äventyrs vill kolla upp någon speciell kristen grupp, eller rentav scrolla över ett stort antal sådana - alltifrån små sekter till större kyrkor - kan gå till denna YouTube-sida. Som har samma titel som detta blogginlägg.

Den består alltså av ett mycket stort antal videor.

Den som vill gå direkt till dess lista med alla videor kan klicka här. 

En anmärkningsvärd sak är att presentatören vekar ha en nästan övernaturlig förmåga till objektivitet. Man letar förgäves efter några värdeomdömen.

 

Dies Iraae finns nästan överallt

Denna intressanta video tar upp hur större eller mindre delar av en domedagspsalm från 1200-talet dyker upp snart sagt överallt. 

Den lär vara skriven av Thomas av Celano och är en varning för Guds dom över mänskligheten. 

Den började efter ett tag spridas bortom de  kyrkliga kretsarna. Många klassiska kompositörer integrerade melodin i sin musik, och senare har oerhört många filmer använt sig av den. 

Den som kollar länken ovan kan där ta del av många exempel. 

Själv läste jag texten till den svenska versionen av sången innan jag hörde melodin. Någon gång i 8- eller 9-årsåldern stötte jag på den när jag tittade igenom psalmboken.  

Jag läste framförallt de två första verserna. 

"Vredens stora dag är nära, elden då skall allt förtära, så var siarsångens lära.

Hela värden skräckbetagen, skåda skall de stränga dragen, hos sin domare den dagen".

Jag hajade till. Och upplevde en känsla av skräckblandad fascination.

Att jag fick känslor av skräck är ju inte så underligt, med tanke på textens karaktär.

Men samtidigt blev jag fascinerad. Det här var ingen vanlig snäll psalm som talade om att Gud är god, eller att Jesus älskar barn. Det här var blodigt allvar.

Svavelosande sådant.

Fascinationen hade i viss mån också en positiv underström. Jag hade själv en stark känsla i magtrakten av att vissa människor begår illdåd och aldrig ställs till svars för dessa. Och kände att det kändes bra om det ändå fanns någon rättvisa någon annanstans... 

Då hade jag  som sagt inte hört melodin. Den kanske första gången jag hörde den var när jag såg filmen "The Shining" 1980. Jag vet inte om jag då fattade att det nästan helt följde melodin till Dies Irae, men om jag inte visste det har jag ändå en känsla av att jag anade det.

Här kan man konkret se och höra av hur den ingår i öppningsscenerna i The Shining. Jag nästan ryser när jag ser och hör det - för första gången sedan hösten 1980.

Hela sången, plus den svenska översättningen av texten, kan ses och höras här.

 

Thomas av Celano 

Söndagslag i USA

Införande av söndagslagar?

En fråga som jag följer med ett märkligt intresse jag aldrig trodde att jag skulle få. Men har man fått en närmast tvångsmässig vana att följa sjundedagsadventistiska videor så har man. Enligt denna video har USA:s senat nu tagit en söndagslag med en ganska liten majoritet.

En USA- politiker får frågan om det inte diskriminerar sjundedagsadventister, judar och muslimer ( nämnda i just den ordningen) och svarar att man inte kan ta hänsyn till alla minoritetsgrupper.
 

Många bryr sig inte så mycket men för just sjundedagsadventister är det ju en hotfull och ödesdiger lag.

Någonstans har jag nog tänkt att det där med en kommande söndagslag var nåt sorts sjundedagsadventistiskt hjärnspöke. Men det var det tydligen inte.

 

ChatGPT om Guds vrede, försoningsläran och "cosmic child abuse"

Du sade:

Det finns uppgifter om att de första kristna trodde att Jesus offrades som en sorts eftergift till Satan, och inte som ett försoningsoffer inför Gud. Vad vet du om det?

ChatGPT sade:

Ja, det där är ett spännande och ganska komplicerat ämne inom tidig kristen teologi.

Det finns faktiskt belägg för att många tidiga kristna – särskilt under de första århundradena – tänkte sig Jesu död inte främst som ett "försoningsoffer till Gud" (som i den senare så kallade tillfredsställelseläran eller Anselms teori på 1000-talet), utan snarare som ett slags "lösensumma" eller "köp av människan fri från Satan".

Några centrala punkter:

• Nya Testamentet
  Redan i evangelierna och Paulus’ brev finns formuleringar om Jesus som en "lösen" (lytron) för många (t.ex. Mark 10:45, 1 Tim 2:6). Dessa texter utvecklades tidigt i riktningen att Jesu död var betalningen som befriade människorna från Satans makt.

• Origenes (ca 185–254)
  Han är den tidige kyrkofader som tydligast formulerar idén: människan hade genom synden blivit Satans egendom. Gud lurade Satan genom att erbjuda Jesu mänskliga kropp som lösen, men eftersom Jesus var gudomlig sprack "affären". Det här kallas ofta lösensummeteorin.

• Gregorios av Nyssa (ca 335–395)
  Utvecklade detta till en mer mytisk berättelse: korset var som en krok, och Jesus kropp betet. Satan tog betet men fastnade på kroken – alltså besegrades han.

• Augustinus (354–430)
  Han håller också fast vid tanken på att människan var "fången under Djävulens herravälde", och att Jesu död frigjorde henne. Han betonar dock mer att Satan inte hade rättmätig makt över människan, utan att Gud med rättvisa kunde befria henne.

• Försoningslärans förskjutning
  Först med Anselm av Canterbury (ca 1033–1109) sker den klassiska förskjutningen: i Cur Deus homo menar han att Jesu död inte var en lösensumma till Satan, utan en satisfaktion till Guds ära. Senare utvecklade reformatorerna detta till strafflidandeteorin – att Jesus tar på sig Guds straff i vårt ställe.

Sammanfattning

Alltså: Ja, under de första århundradena dominerade en tolkning där Jesus offras eller ges som en lösensumma för att befria människan från Satan. Det var först långt senare som idén om att Jesu död var ett offer "till Gud själv" på allvar slog igenom.

Vill du att jag ska leta upp konkreta citat från t.ex. Origenes eller Gregorios av Nyssa för att visa hur de formulerade det?

Du sade:

Den försoningslära som kom senare uttrycks ofta som att Guds vrede måste tillfredsställas och att den var så stark så att om den riktades mot människor skulle alla människor förintas. Så den måste riktas mot "Guds son". Säger inte det en del märkliga saker om Gud? En människa som är så rasande att hen måste rikta sitt raseri mot någon annan än den skyldige, och blir "tillfredsställd" när en oskyldig "son" utsätts istället för de skydiga - hur skulle vi idag se på hen?

ChatGPT sade:

Det du lyfter fram är precis den invändning som många, både inom och utanför kyrkan, har haft mot den så kallade tillfredsställelse- eller strafflidandeteorin om försoningen. När man formulerar det rakt ut på vanligt språk, låter det ofta ganska groteskt: en Gud som är så rasande att han måste döda någon, och blir nöjd när oskyldige Jesus offras i stället för de skyldiga.

Några saker som kan vara värda att veta:

1. Anselms tanke (1000-talet)

   • Anselm talade inte om "Guds vrede" i första hand, utan om Guds ära eller heder. Människans synd hade kränkt Guds ära, och skulden var så stor att ingen människa kunde återställa den. Därför behövdes en Gud-människa (Kristus) som genom sitt liv och sin död gav Gud en "tillfredsställelse" som var större än syndens skada.

   • Även detta kan upplevas som feodalt färgat: som en furste som kräver en kompensation för en förolämpning.

2. Reformationens utveckling (1500-talet)

   • Luther och framför allt Calvin skärpte teorin: Jesu död sågs mer explicit som att Guds vrede måste utlösas – och den riktades mot Sonen i stället för människorna. Detta kallas ofta penal substitution (straffsubstitution).

   • Här blir bilden starkt juridisk: Gud är domaren som måste utdöma straff, men Kristus tar det i vårt ställe.

3. Kritik i modern tid

   • Många teologer menar som du: om man översätter modellen till mänskliga relationer blir Gud lik en våldsam patriark som inte kan kontrollera sin vrede och därför slår sitt eget barn i stället för den skyldige. Det har kallats ”gudomlig barnmisshandel” (bl.a. av feministteologen Rita Nakashima Brock).

   • I vår tid är det svårt att förena en sådan bild av Gud med föreställningar om kärlek, barmhärtighet och rättvisa.

4. Alternativa tolkningar

   • Moral influence-teorin (Abelard, 1000-talet): Jesu död visar Guds kärlek och väcker oss till omvändelse.

   • Kristus Victor-teorin (återupplivad på 1900-talet av Gustav Aulén): Jesu död är segern över synd, död och djävul – en befrielsehandling snarare än en juridisk transaktion.

   • Solidaritetsmodeller: Jesus lider med oss, i vår plats, snarare än i vårt ställe, och öppnar vägen till gemenskap med Gud.

---

Så, du har helt rätt i att om man tar straffsubstitutionen bokstavligt så tecknar den en märklig och kanske skrämmande bild av Gud. Det är därför många nutida kristna teologer säger att den inte är den enda – eller ens den bästa – förståelsen av Jesu död.

Vill du att jag visar exempel på hur moderna teologer (inklusive inom kyrkorna) har försökt omtolka bort från den "vredes-bilden" av Gud?

Du sade:

Du nämner "cosmic child abuse"-teorin. Kan du utveckla vad den går ut på?

ChatGPT sade:

Ja, absolut. Det uttrycket – ”cosmic child abuse” (kosmisk barnmisshandel) – är ett modernt polemiskt namn på den straffsubstitutiva försoningsläran (att Jesus dog i vårt ställe för att stilla Guds vrede).

Ursprung

• Termen populariserades av den brittiske teologen Steve Chalke i boken The Lost Message of Jesus (2003).

• Han skrev att om man beskriver försoningen som att Gud straffade sin egen oskyldige Son i vårt ställe, så låter det mer som kosmisk barnmisshandel än som ett uttryck för kärlek.

• Han fick hård kritik från konservativa evangelikaler, men hans formulering satte fingret på något som många människor redan kände: att den traditionella modellen kan låta våldsamt och orimligt.

Vad kritiken går ut på

1. Oskyldigt offer:
   En människa (Jesus) får bära straffet för andras brott. Det skulle i mänskliga juridiska termer betraktas som djupt orättfärdigt.

2. En våldsam Gud:
   Gud framstår som en fadersgestalt som inte kan tygla sin vrede, utan måste få utlopp genom att döda sitt eget barn. Det liknas vid en misshandlande förälder.

3. Normalisering av våld:
   Kritiker menar att detta riskerar att rättfärdiga eller legitimera strukturer av våld och förtryck – eftersom det största exemplet på ”rättvisa” blir att någon oskyldig lider i stället för den skyldige.

4. Oförenlighet med kärlekens Gud:
   Istället för att framstå som kärleksfull blir Gud en som kräver blod innan han kan förlåta. Det kolliderar med många moderna uppfattningar om både etik och Guds natur.

Hur förespråkare bemöter det

De som håller fast vid substitutionsteorin svarar ofta:

• Jesus är Gud, inte bara "sonen som utsätts". Därför handlar det inte om en fader som plågar sin son, utan Gud själv som tar straffet på sig.

• Den bibliska rättvisan kräver att synd får konsekvenser – och korset visar både Guds rättvisa och Guds kärlek.

• De ser alltså bilden inte som barnmisshandel, utan som självuppoffring.

---

Så uttrycket cosmic child abuse är en sammanfattning av den moraliska invändningen: att teorin gör Gud till en våldsam förälder som bara kan förlåta efter att ha misshandlat sitt eget barn.

Vill du att jag också ska visa hur Chalke och andra istället försöker beskriva korset – alltså vad de sätter i stället för substitutionsteorin?

Du sade:

"Gud själv som tar straffet på sig" . Det gör det hela moraliskt lite bättre men inte mindre bisarrt. Anta att jag var rasande på någon och för att få ut raseriet skulle jag mycket hårt slå mig själv så att jag dör, eller nästan dör. Vad skulle det säga om mitt sinnestillstånd?

ChatGPT sade:

Ja, du sätter fingret på själva paradoxen – och det är just därför försoningsläran alltid har varit svår att förklara utan att den låter märklig eller rentav störande, när man översätter den till vardagliga bilder.

Din liknelse (att någon i raseri slår sig själv till döds eller nästan till döds) visar absurditeten ganska bra:

• Om det är vrede som driver händelsen, blir Gud antingen sadist (om han straffar Sonen som ”någon annan”) eller masochist (om han straffar sig själv).

• I båda fallen blir Gud en väldigt mänskligt trasig figur – inte den gudomliga kärlekens källa.

Vad vissa teologer försökt göra

För att komma bort från den ”bisarra” bilden har flera moderna kristna teologer betonat andra aspekter:

• Solidaritet istället för substitution: Jesus lider inte för att Gud måste slå någon, utan för att Gud väljer att gå in i människans lidande och bära konsekvenserna av våld, hat och död.

• Kärlek istället för vrede: Korset tolkas som Guds yttersta sätt att säga: ”Jag är med er även i det värsta” – inte som en transaktion för att blidka sig själv.

• Avslöjande av våldets logik: René Girard menar att korsfästelsen visar människans benägenhet att offra en syndabock. Jesus är det oskyldiga offret vars död avslöjar denna destruktiva mekanism, i stället för att upphöja den.

Kärnan i din fråga

När du säger ”vad skulle det säga om mitt sinnestillstånd?”, så illustrerar du att om vi tar substitutionsteorin bokstavligt och psykologiskt, blir Gud en osund gestalt – styrd av känslor på ett sätt vi skulle betrakta som sjukligt hos en människa.

Det är därför många kristna idag (och även historiskt sett, fast de ofta varit i minoritet) har sagt: vi kan inte förstå korset på det sättet längre; vi måste hitta en tolkning som inte gör Gud till en rasande våldsfigur.

Vill du att jag går in på hur de största kyrkorna idag (katolska, ortodoxa, protestantiska) faktiskt förklarar korset i sin officiella undervisning – och om de själva använder substitutionsteorin eller om de tonat ner den?