Big Bang-teorin och fornegyptisk kosmologi: en parallell

Dagens kosmologi, den så kallade standardmodellen, är som bekant pessimistisk. Universum har uppstått ur ingenting, och det kommer en dag att försvinna ut i ingenting.  Det fanns ingenting, det finns någonting, men i framtiden kommer det åter att finnas - ingenting. I alla fall i vår rumtid, även om kosmologer numera även antar att det kan finnas andra "bubblor" av rumtid, i andra dimensioner.

Man kan tro att denna pessimistiska syn på universum är en nymodighet. Fanns den verkligen före Big Bang-teorin?

Jo, det verkar så. I Siegfried Morenz "Egyptian Religion", New York 1973 (1960) beskrivs den fornegyptiska kosmologin. Jag bör tillägga att Morenz inte är en udda person med ovanliga åsikter. Den bild han ger går att finna i andra respektabla analyser av fornegyptisk religion.

Kapitel 8 i hans bok heter "Egyptian cosmogonies and doctrines of evolution". Där får man ta del av det fornegyptiska scenariot för universums uppkomst - och undergång.

Från början fanns bara kaos. Det var ett i viss mån tidlöst kaos. Det var inte endast oorganiserat, det var totalt monotont. Kaoset beskrevs som ett "urhav" , kallat Nun.   I detta hände ingenting. Det fanns ett "rum", men egentligen ingen tid. I alla fall ingen mätbar sådan. Det fanns alltså bara kaos. Ingen kausalitet, ingen utveckling.

Men ur detta kaos uppkom då plötsligt en skapargud. Namnet på denna kunde variera - Ptah, Re, Aton  eller Amon. På något sätt skapade han sig själv ur urhavet. Eller möjligen kan man toka berättelserna som att han skapades, förtätades ur urhavet.

Och han började skapa. Ordning uppstod ur kaos, världsalltet, jorden, liv, och även människor. För att inte tala om andra gudar. De första av dessa var skapade av skaparguden, men sedan började de föröka sig sexuellt.

Men ordningen är en parentes. Universum ska inte vara för evigt. Kaoset finns utanför det ordnade universum. Och till sist kommer  universum också att dö. Kaoset kommer att återta universum, och sedan återstår den oändliga monotonin.

I en berättelse får skaparguden, i detta fall Aton, beskriva hur det slutligen kommer att bli. Uroceanen kommer tillbaka, världen, människorna  och gudarna, kommer att försvinna. Med ett undantag. Aton själv kommer i viss mån att finnas, men vara förvandlad till en - orm, som för evigt kommer att glida omkring i det oföränderliga  urhavet, sedd av ingen.

Det låter inte så muntert. Men så gör inte dagens Big Bang-kosmologi heller.

Om jag vore en anhängare till Erich von Däniken (vilket jag inte är!!) skulle jag nog spekulerat i att egypterna en gång besöktes av en utomjordisk civilisation, som lärde dem något som liknade dagens Big Bang-kosmologi, som de sedan omformulerade till något som liknar ovanstående.

Hur som helst. I dagens värld har religioner ofta funktionen att genom ett sammanhängande system ge en hoppfull bild av världen , och utlova någon sorts evighet. Men den egyptiska religionen liknar just i sin kosmologi mer (för)vetenskapliga spekulationer än en religion i vår mening.

Den viktigaste skillnaden mellan deras syn och Big Bang-teorin är väl att i den senare har universum uppstått ur ingenting och ska ersättas av ingenting. Men i den förra har det uppståt ur ett händelselöst kaos och ska ersättas med ett händelselöst kaos.

Båda är pessimistiska, men om jag måste välja föredrar jag den egyptiska. På något sätt är väl ändå ett händelselöst kaos att föredra framför  "ingenting".

Borde kanske påven läsa Milton Friedman istället för Jakobsbrevet?

Påven låter betydligt mer vänster än sina två föregångare. Det har drivit SvD:s nyliberale skribent Mauricio Rojas till ett litet utbrott . Han talar om en påve "på villovägar" och kan inte förstå att denne inte inser att kapitalismen är de fattigas enda sanne vän!

Det ska bli intressant att se om en annan av SvD:s ledarsidas skribenter, den absurde högerkatoliken Roland Poirier Martinsson, vågar angripa påven från höger på samma sätt!

Nu är det ju så att Jakobsbrevet, en av de bibelböcker som just katoliker brukar gilla allra mest  - kanske framförallt för att Martin Luther ogillade den så mycket att han ville ta bort den från Bibeln! - ligger åtskilliga mil längre till vänster. Där kan man bland annat läsa:

”Ni som är rika: gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er. Er rikedom förmultnar, era kläder äts upp av mal, ert guld och silver rostar, och rosten skall vittna mot er och förtära er kropp som eld. Ni har samlat skatter i dessa sista dagar. Lönen till arbetarna som bärgade skörden på era ägor har ni undanhållit. Den skriar till himlen, och skördefolkets rop har nått Herren Sebaots öron. Ni har levt i lyx och överflöd här på jorden. Ni har gött er på slaktdagen.” (Jakobsbrevet 5:1-6).

Mauricio Rojas delar nog Luthers åsikt i frågan. Han kan ju skriva till Vatikanen och föreslå att Jakobs  brev - liksom andra subversiva avsnitt från Lukas, Amos, etc etc - stryks ur Bibeln,  och ersätts med några lämpliga texter av Milton Friedman.

På så sätt kan ju alla påvar i framtiden garanterat tvingas att bli politiskt korrekta nyliberaler!

Valkyrior - kvinnlig aggressivitet under patriarkal kontroll

De flesta har väl hört talas om valkyrior. De var en form av övernaturliga kvinnliga väsen i den vikingatida mytologin.

De förekommer ofta i dikter från 800- och 900-talen. De kan ju inte direkt  beskrivas som timida kvinnliga väsen. Namnet Valkyria betyder ordagrant "den som väljer ut de slagna" och det finns teorier om att det från början skulle ha handlat om verkliga kvinnor som fick välja ut vilka besegrade fiender som skulle dödas.

Men från de texter vi känner till sågs de som övernaturliga väsen. Många av dess egennamn (som Hildr och Gudr) är ofta synonymer till ordet "strid".

Dessa väsen sådde split bland fiendens män, deltog i striden och grep och kanske även slukade de stupade.

De band och lossade bojor, red genom luften och kastade spjut. I en del berättelser framställs de som värdiga, spjutbärande ryttarinnor, i andra som råa och vilda och kopplade till blod och massakrer.

Men hur imponerande alternativt motbjudande de än kan uppfattas som är de inte självständiga. De ses som Odens direkta redskap. De är en föreningslänk mellan Oden och de döda på slagfältet. De står för en kvinnlig aggressivitet, ja, men den är inte "okontrollerad". Den är enligt myterna i högsta grad kontrollerad - av den mest aristokratiska av de vikingatida gudarna.

Det är ingen tillfällighet att "valkyria" ofta är ett positivt laddat ord i högerextrema, "nationella" och rasistiska kretsar. Det skulle det inte vara om det hade handlat om från den patriarkala makten självständiga väsen...

Valkyrian Brünnhilde tolkad av Arthur Rackham.

För att nu inte...

... det föregående inlägget ska ses som en naiv progaganda för monoteismen, bör jag påpeka att 1500 år innan israeliterna började utvidga sin makt i Kanaan och efterhand började bekämpa rester av en kananeisk offerpraktik hade människooffren upphört i Egypten, ca 2800 f.kr.

Möjligen finns det här ett samband eftersom israeliterna enligt sina egna myter hade en period av nära relationer med Egypten - och deras religionsgrundare hade ju enligt Bibeln faktiskt också ett egyptiskt namn - Mose.

Monoteistiska myter om polyteismens inneboende ondska är lika förenklade som nyhedniska myter om monoteismens inneboende ondska. Världen är mer komplicerad än många tror. Det gäller även religionens värld.

Monoteism och familjeauktoritet

Många har föreställningen att framväxten av monoteistiska religioner förstärkte fadersauktoriteten, liksom föräldrarnas makt över barnen.

Det är en mycket förenklad bild. Jag har skrivit om detta förut, men här ska jag kortfattat på ett (hoppas jag) pedagogiskt sätt visa att påståendet är en aning problematiskt.

Föräldrarna i den polyteistiska kananeiska kulturen hade rätt att offra sina barn till gudarna. När den monoteistiska israelitiska religionen tog över förlorade de denna rätt.

Föräldrarna (i praktiken fadern) i den polyteistiska förislamska kulturen hade rätt att bergrava nyfödda döttrar levande. I och med segern för det monoteistiska islam försvann denna rätt.

Föräldrarna (även här nästan alltid i praktiken fadern) i de polyteistiska romerska och fornnordiska kulturerna hade rätt att sätta ut oönskade barn i vildmarken för att dö. I och med segern för den monoteistiska kristendomen förlorade de denna rätt.

Det är egentligen inte så konstigt. De "hedniska" gudarna var i hög gtad immanenta - och på så sätt gudomligförklarades inte endast naturen, utan ofta även samhället, När samhällena var egalitära och matrilinjära ledde det inte till något alltför farligt, men när patriarkala familjer och klasskiktning uppkom skapade det bilden av gudar som var garanten för de ojämlika sociala relationer som fanns vid varje givet tillfälle.

Nu kan ju förstås även monoteismen ha den funktionen - och har det mycket ofta. Men det finns en skillnad.

Eftersom den monoteistiska (enda) guden ses som stående så högt över både natur och samhälle kan de lättare ses som bärare av ett normsystem som är oberoende av familjen och samhället. Och som lättare kan användas som en oberoende måttstock med vars hjälp man kan kritisera en social praxis.

Även den mäktigaste famijefader måste ju böja sig för en monoteistisk gud....

De tidiga mormonerna - subversiva vänsterextremister?

Mycket kan hända med religiösa rörelser på 150 år. Ta mormonerna till exempel.

Idag är de aktiva politiker som tillhör mormonkyrkan goda borgare. Mer än så, de flesta verkar vara republikaner och många verkar driva en ekonomisk poltik som befinner sig någonstans på detta partis högerflygel.

Men så har det inte alltid varit. Under 1800-talet pågick i de mormonkontrollerade områdena i USA ett socialt experiment. Man genomförde mycket radikala åtgärder för att uppnå socioekonomisk jämlilkhet (däremot- förstås - inte jämställdhet mellan könen...).

Om detta har skrivits lärda akademiska verk, men jag blev lite häpen när jag såg nedanstående skildring i en officiell starkt tillrättalagd propagandabok som gavs ut i Sverige 1974 av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

Jag syftar på Den återupprättade kyrkan av William Edwin Berrett..

Den ger ett mycket officiellt intryck. Den ger som sagt en tillrättalagd och strömlinjeformad bild som ter sig …närmast antikverad.

Men så plötsligt hajar man till. För på sidorna  70-71 börjar det hända något intressant.

Under rubriken "Gemensamma ägodelar för alla" skriver Berrett bland annat:

"Enligt planen skulle alla kyrkans medlemmar utan förbehåll överlåta sina ägodelar till biskopen för sin församling. Biskopen skulle sedan såsom förvaltare av hela församlingens egendom... återge mark, förråd, kvarnar, verkstäder eller andra ägodelar på vissa villkor. Ingen fick äga mer land än han rätt kunde bruka. Vidare skulle det överskott av varor eller pengar som mark eller annan egendom kunde avkasta, utöver vad som behövdes för familjens uppehälle och förbättringar av anläggningarna, varje år överföras till församlingens allmänna förrådshus och fonder. 

Dessa församlingens överskott skulle sedan användas för hela gruppens bästa. Härav skulle de fattiga få hjälp. De sjuka, föräldralösa och änkor skulle få sina behov tillgodosedda. Vägar skulle byggas och ett utbildningssystem skulle upprätthållas. Kyrko- och samhällscentra skulle  uppföras och alla företag som var för hela gruppens bästa skulle genomföras. Detta system skulle förhindra uppkomsten av klasser, bannlysa girighet, själviskhet och liknande som i nutida samhällen motverkar det kristna broderskapets anda. ....

Deras sätt att vara slog hårt mot det ekonomiska systemets rötter i Amerika och gav alternativ till vinstbegäret som motivation för mänskligt handlande."

Och detta sägs till och med i en officiell historieskrivning! Idag är det inte svårt att hitta uttalanden från mormonpolitiker med en nyliberal agenda, som beskriver skatter som "stöld" och fördömer varje statligt ingripande i ekonomin. Samtidigt bugar de och bockar sig för Joseph Smith och Brigham;Young som ses som "profeter" styrda av Gud - men om någon skulle föreslå att man skulle genomföra något som ens avlägset liknar grundarnas ekonomiska program skulle de med all säkerhet börja skrika om "gudlös kommunism" .

Om Mitt Romney hade gått till val på den tidiga mormonkyrkans ekonomiska program hade det ju varit väldigt intressant... Fast bara tanken är ju otänkbar...

En gång i tiden hade denna kyrka - som idag alltså ofta brukar associeras med det republikanska partiet och ibland även med dess högerflygel - ett ekonomiskt program som var oändligt mer antikapitalistiskt än Vänsterpartiets i Sverige. Tanken svindlar.

Politiskt korrekta mormoner?

Lite sektkuriosa.

Den officiella "mormonkyrkan" heter The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints, LDS.

Den har fått många utbrytningar genom åren - de flesta har uppkommit från och med slutet av 1800-talet och vill återupprätta polygamin. De är för det mesta helt förfärliga.

Men den tidigaste ännu existerande utbrytargruppen var av en helt annan natur. Den bildades 1860, och hette länge Reorganized Church of Jesus Christ of Latter Day Saints , RLDS, men bytte 2001 namn till The Community of Christ. Den var redan från sitt bildande emot den polygami som då praktiserades i ursprungskyrkan. Den leddes av grundaren Joseph Smiths son, som kallades Joseph Smith III. Till de mer prominenta medlemmarna hörde också grundarens hustru, Emma Smith, som redan under sin mans levnad hade varit en mycket bestämd motsåndare mot polygami.

Av alla utbrytargrupper från Latter Day Saints är denna den största. Det innebär inte att de kommer i närheten av LDS, men de har cirka en kvarts miljon medlemmar.  De verkar inte finnas i Sverige.,

De är alltså klart mindre än ursprungskyrkan. En annan sak som skiljer är att den genom hela sin historia har varit betydligt mindre "reaktionär" och mer "politiskt korrekt", om uttrycket tillåts.

Redan vid dess grundande 1860 tog den alltså avstånd från polygami, trettio år före LDS. Fem år senare, 1865, tillät den svarta att bli präster. Det var över hundra år innan LDS gjorde det. Och 1984 tillät den så slutligen även kvinnliga präster, vilket LDS fortfarande inte gör.

Den ger ett mer öppet intryck än ursprungskyrkan, och numera kombinerar den traditionella mormonska läror med annat, som kan föra tankarna till odogmatisk protestantism. . I deras litteratur kan man förresten ofta se hänvisningar till den protestantiske antinazistiske martyren Dietrich Bonnhoeffer.

Deras webbsida kan förresten läsas här .


Emma Smith

Det finns en sak med mormonerna...

.. som skiljer dem från de allra flesta religioner.

Det här är ju helt och hållet äckligt!

/Från min huvudblogg den 3 november 2013./

Jag har raderat några någorlunda välvilligt hållna inlägg jag skrev om mormonkyrkan (ett får stå kvar, då det är en beskrivning av en intervjusituation 1979),  då jag plötsligt inser något som jag faktiskt tror att jag en gång vetat, men som jag verkar ha glömt bort (eller trängt bort).

Och det är att nedanstående scenario  är en central del av mormonernas lära.

En gång var indianerna goda, de var en del  av det gamla Israel. Men så blev en stor del av dem  onda, och därför straffade Gud dem genom att... ta ifrån dem deras vita hudfärg och göra dem röda. De goda fick behålla sin vita hudfärg.

Men de onda blev ännu ondare och till sist hade de dödat alla de vita (goda) indianerna.

Så den hudfärg som indianerna har idag har de fått som straff för sin ondska.

Det här står alltså  i Mormons bok, som jag ännu inte har läst. Men jag har inte tagit det från någon illvilligt mormonfientlig pamflett utan från William Edwin Berretts auktoritativa  "Den återupprättade kyrkan", som gavs ut i svensk översättning av "Jesu Kristi Kyrka av de sista dagars heliga" (alltså mormonkyrkan) så ;sent som 1974. Det är en vacker bok, med påkostade och färgglada bilder.

Jag fick en chock när jag såg det, men insåg som sagt att jag faktiskt  har vetat det någon gång förut.

Nu finns det ju minst lika äckliga (eller faktiskt -  ännu äckligare) uttalanden om australiska urinvånare från de tidiga teosoferna, men i princip slutade de att lyfta fram dessa någon gång under tidigt 1900-tal. Men så sent som 1974 (eller ännu senare, boken är nytryckt 1977) är detta alltså en central  del av den lära som mormonkyrkan ville lyfta fram.

Jag undrar vad de säger idag? Och jag undrar hur de kan få medlemmar från  USA:s ursprungsbefolkning (de får det, och så vitt jag vet finns det till och med mormonpräster som är indianer).

Jag kanske lägger tillbaks inläggen i en modifierad form, men som det är nu vill jag inte låta dem stå kvar utan stora ändringar.

Jag är inte medlem i VoF, eller Humanisterna.. Jag blir inte  upprörd för att jag tycker en religiös lära är förvirrad. Världen är ändå så konstig att även de mest förvirrade läror SKULLE kunna vara riktiga.   ;-) 

Men äckelrasistisk förvirring av den här typen gör mig spyfärdig.

------------------------------------

PS. Vid närmare eftertanke har  jag lagt tillbaka ett av inläggen om mormonerna. Det var trots allt inte så farligt, och det var dumt att censurera det.

Mer om mormonerna

/Från min huvudblogg den 2 november 2013./

Efter att ha skrivit inlägget om fyra sekter insåg jag att jag vet ganska lite om mormonerna. Så jag började låna det jag fick tag i på närmaste bibliotek.

Dels en bok om mord som begicks i en fundamentalistisk utbrytarsekt från mormonkyrkan. Sådana sekter finns många av, och de är ofta fullkomligt förfärliga.

Dels tre böcker skrivna av mormoner - en ren propagandabok, en mycket tillrättalagd historik och en mer akademisk och alltså mindre tillrättalagd historik.

Men den som jag just nu tycker är mest fascinerande är en bok som från en mer "vanlig" kristen utgångspunkt angriper mormonerna. Nämligen Håkan Arlebrands Drömmen om gudomlighet: en inblick i mormonkyrkans hemligheter (Libris 1989).

Han betonar de delar av mormonernas lära som skiljer dem från den "normala" kristenheten. Det brukar inte mormoner göra - de är oftast mer intresserade av att lyfta fram det som förenar.

Men delar av det Arlebrand tar fram lät riktigt intressant. Enligt honom så anser mormonerna att det finns fler gudar, men att man bara ska dyrka "vår" gud. Detta kallas henoteism, och Arlebrand skriver att det står i strid med Gamla Testamentet. Det lustiga är här att de flesta religionshistoriker inte skulle hålla med honom. Den vanligaste åsikten i den akademiska bibelforskningen - som man lär sig i varje grundkurs i religionshistoria - har åtminstone i Sverige de senaste 40-50 åren just varit att den tidiga israelitiska religionen var henoteistisk. Och att man kan finna spår av detta i GT. De andra gudarna ansågs existera, men man skulle dyrka Jahve.

En annan avvikelse som Arlebrand brännmärker är att mormonerna enligt honom  anser att Gud har en hustru. Vad än Arlebrand säger finns det ju numera arkeologiskt stöd för att detta var den ursprungliga läran i Israel - man har funnit en hebreisk inskription som talar om "Jahve och hans Asera". Asera var ett gammaltestamentligt  namn för en kananeisk gudinna.

Dessutom förebrår Arlebrand mormonerna för att de anser att Gud inte skapade världen från intet, utan från ett tidigare existerande kaos. Även här finns det numera många religionshistoriker (liksom för övrigt också plasmakosmologen Eric J Lerner!) som menar att detta är en rimlig tolkning av skapelseberättelsen i Första Mosebok.

Slutligen är Arlebrand  lite uppbragt över att mormonerna enligt honom anser att Gud inte är allsmäktig. Men det är ju logiskt om men anser att det finns flera gudar, och att materien finns oberoende av Gud.  Enligt Arlebrand menar mormonerna att detta är en lösning på frågan om varför ondskan tillåts existera. Eftersom Gud inte är allsmäktig kan han ju inte på ett enkelt sätt besegra all ondska. Arlebrand tycket inte alls om detta. men själv tycker jag nog att det ter sig mer logiskt än den traditionella kristna synen.

Missförstå mig inte - jag har inga sympatier för någon patriarkal kyrka - så inte heller mormonerna.... Men de verkar ju en gång i tiden ha ställt en hel del intressanta frågor.

Men varför är jag så intresserad av just mormonerna? Kanske för att jag bodde i Gubbängen när mormonkyrkan byggdes där. Jag bodde bara ett kvarter från platsen där kyrkan byggdes, och jag följde byggnadsarbetet från det att man började gräva till dess att kyrkan stod klar 1961. Då var jag sex år.