För något år sedan köpte jag Taoism: An Essential Guide av Eva Wong (Shambala, London 2011). .Det tog kanske ett halvår innan jag började läsa den.
När jag började blev jag ganska fascinerad. Taoism (eler daoism, som den numera ofta kallas) är en religion jag inte visste så mycket om.
Wong är själv en praktiserande taoist, bosatt i Kina. För några år sedan blev hon dömd till fängelse, för ekonomiska brott. Hon hade arbetat som "coach", och det ryktas om att myndigheterna ansåg att hennes coaching i själva verket var en form av hjärntvätt.
Nåväl, om man söker vidare på nätet ser man att hon senare frigavs, och efter det bosatte sig i Hong Kong. Hon har senare hävdat att hennes period i fängelset var en av de mest harmoniska i hennes liv. och att hon där i en djupare mening fann sig själv.
Hennes bok är ganska sympatisk. Hon har en positiv grundsyn på sin egen religion, förstås, vilket inte på något sätt gör den okritisk.
Taoismen är en religion som mer än någon annan verkar, vad man ska säga, New Age-artad. Den har en oerhört stark tonvikt på hälsa, och välmående. Det finns inga eviga straff, men någon form av karmalära har efter ett tag krupit sig in via buddhismen.
En central del är strävan efter ett långt liv. Men för länge sedan handlade det om mer än så. Då var målet inte bara ett långt liv, utan ett evigt sådant. Och då talar vi inte om ett liv efter döden, utan om att DETTA liv ska bli evigt.
I det som som brukar kallas "alkemisk taoism", som började utvecklas efter 200 e.kr., fanns det i grunden två varianter av detta. (Beskrivningen nedan är till större delen hämtat från Wongs bok, s. 66-80). Dels "intern alkemi" som hade en tonvikt på inre harmoni. Men också en "extern" sådan, där det handlade om att tillverka mediciner som skulle ge evigt liv. En av de som utvecklade denna alkemi hette Ko Hung. Han såg den externa alkemin som kungsvägen till odödlighet.
Under ungefär 300 år hade den externa alkemin sin blomstringstid. Man hade en lista på 27 substanser som man kunde använda sig av i dessa mediciner. De innefattade bly, kvicksilver, silver och olika typer av arsenik. Ofta togs dessa av kejsare, som under denna period var mycket intresserade av att just få evigt liv.
Någon kan invända att de substanser jag nämner är giftiga. Och det är sant - de flesta av de substanser man använde var faktiskt vad vi idag skulle kalla för gifter.
Det var man på något sätt medveten om, och använde ofta dödsdömda fångar som försökskaniner i experimenten.
Det hjälpte inte. Dödligheten var stor bland de som praktiserade extern alkemi. och även flera av kejsarna som aspirerade på evigt liv dog i förtid.
Bland de som tog dessa mediciner blev leversjukdomar , liksom allvarliga neurologiska sjukdomar, mycket vanliga. Och sammantaget kan man nog säga att den externa alkemin snarare förkortade livslängden än förlängde den...
Efter 300 år gav man upp. Man började allvarligt ifrågasätta om evigt liv ens var möjligt. Man började också, inspirerad av buddhismen, förlägga det eviga livet till reinkarnationscykler istället för en förlängning av detta liv.
Men än idag finns föreställningen om evigt liv kvar inom taoismen. Det finns myter om taoistiska munkar som har gett sig upp i bergen och där lyckats bli odödliga. De är dock osynliga, så det lönar sig inte att leta efter dem.
Nu medger jag att denna beskrivning av boken och taoismen är väldigt selektiv, och nästan lite elak... Idag är taoismen ett system med både sofistikerade och sympatiska idéer. Det finns säkert mycket visdom i den, det tror jag bestämt.
Jag kanske återkommer till detta om ett tag....
Thursday, December 27, 2012
Tuesday, December 4, 2012
Dessa underliga gudasagor
Jag har tidigare berättat om den fasa jag som barn fick när jag konfronterades med Bibeln. Men det var inte det enda skrämmande jag stötte på när jag läste om religion.
Vi fick ju inte lära oss något om islam eller buddhism i småskolan, men det fann en religiös tankevärld alla med tillgång till skolbibliotek kunde få en, låt vara karikatyrartad, inblick i. Det var den forngrekiska.
Det fanns en uppsjö av böcker som behandlade grekiska mytiska teman. Främst förstås populära versioner av Iliaden och Odyséen men även en hel del annat.
Om jag hade blivit illa berörd av stora delar av Bibeln blev jag lika illa berörd av dessa berättelser. I trojanska kriget stod gudarna på varsin sida, och uppviglade människor till blodbad. Mer allmänt fick man en bild av gudar som bedrog, bekrigade, och var allmänt elaka mot varandra. För att inte tala om vad de var mot de stackars människor som råkade bli inblandade i deras ränkspel.
En gång när vi båda gick i lågstadiet förklarade jag - "politiskt korrekt" men mot bättre vetande - för min bror att alla religioner var lika i grunden, och att andra folks gudar var goda liksom vår. Så han började läsa berättelserna om Troja och Odysseus och kom efter ett tag gråtande och anklagade mig för att ha ljugit för honom. Gudarna var ju inte alls goda, de var elaka.
Om jag hade varit lika elak som de gudar som han läst om skulle jag ha kunnat berättat för honom att "vår" Gud också dödade och bedrog människor - om man fick tro Bibeln. Men så elak var jag inte.
Ja, många "hedniska" myter är monstruösa, och man undrar sig hur de uppfattades av männniskorna på den tiden. Några av de värsta är nog de grekiska, och då syftar jag inte endast på Homeros litterära bearbetning utan på myterna i sig. Gudar kunde inte bara bedra och kriga mot varandra - de kunde till och med döda och kastrera varandra.
Men det moraliska problemet var ju inte det enda. Det fanns också ett kognitivt problem som var lite hisnande. Hur kunde någon verkligen tro att de gudar som styrde världen i sig levde i en parallellvärld som liknade vår så mycket som den bara kunde. Att de - när det inte roade sig med de underordnade människorna, i sin egen värld samtidigt gifte sig, skilde sig, förde krig, slöt fred.... Samtidigt som de framställdes som någon sorts extrema narcissister, vars fåfänga och småsinthet torde ge de flesta som läser om det idag en stark olust. I alla fall kan man hoppas att det gör det.
Här var i alla fall judendom, kristendom och islam på ett plan överlägsna. De hade för det mesta inga gudamyter (det enda undantaget är några få avsnitt i Gamla Testamentet) , och de ansträngde sig att få ihop det hela i någon sorts logisk hehet. Men i GT:s gudsbild hittar man ofta drag av de gamla "hedniska" gudarna. När Gud kände den behagliga lukten från Noas brännoffer beslöt han sig för att aldrig mer utrota människorna igen. Det är klart - då skulle han ju inte få några fler brännoffer. (Men han skulle ju ha kunnat offra åt sig själv - att bränna en gödkalv måste väl ligga inom ramarna för en allsmäktig guds kapacitet.)
Nåväl, att bedöma förkristna religioner utifrån deras myter är lite orättvist. Det fanns många andra mer rimliga och sympatiska drag i dem. Vi får också hålla i minnet att de nedtecknade skrifterna från nästan alla förkristna religioner kommer från en tid då samhällena redan var patriarkat och klassamhällen, och det avspegas i hög grad i berättelsrna.
Men nu fanns det en annan patriarkal polyteistisk religion som helt saknade sådana myter. Det var den romerska.
Det ställer romarna i en sorts särställning. Det gjorde dem nästan unika. Det fanns inga berättelser om de romerska gudarnas kärleksliv, strider eller fåfånga. De var (tycker jag i alla fall...) på det sättet mer upphöjda, mindre pinsamma än sina samtida motsvarigheter.
Eller det är vad man trodde för hundra år sedan. Idag verkar de flesta forskare utgå från att romarna från början hade gudamyter men att de försvann. Eller ombildades till berätteslser om människor - som den om Romulus och Remus.
Så vitt jag fattar är inte detta bevisat - men det verkar vara allmänt accepterat bland religionshistoriker idag. Men vad som här är fallet är nu inte SÅ viktigt. tycker jag.,
För vare sig romarna aldrig haft gudamyter eller vid någon tidpunkt avskaffat dem, tycker jag det tyder på någon form av rationalitet som är lite imponerande. Vid en mycket tidig tidpunkt avskaffade de tramset - det talar till deras fördel..... Det var kanske inte en tillfällighet att det var just den kulturen som lyckade skapa ett imperium som kontrollerade stora delar av Europa i nära 500 år...
På så sätt bidrog romarna väl till en form av sekularisering, på sitt sätt.
Men detta är nog ändå en av de saker som fått religionshistoriker att föredra den grekiska religionen framför den romerska. Att den romerska saknade myter gör ju den så tråkig... Det finns oerhört mycket fler böcker om grekisk än om romersk religion. Den forngrekiska religionen och kulturen fick någon sorts "love story" med intellektuella i väst på 1800-talet, medan den romerska sågs som en tråkig och trist efterapning.
Det kanske den var. Men frånvaron av svartjsuka och intrigerande gudar i deras religion tycker jag ändå är ett plus.
Vi fick ju inte lära oss något om islam eller buddhism i småskolan, men det fann en religiös tankevärld alla med tillgång till skolbibliotek kunde få en, låt vara karikatyrartad, inblick i. Det var den forngrekiska.
Det fanns en uppsjö av böcker som behandlade grekiska mytiska teman. Främst förstås populära versioner av Iliaden och Odyséen men även en hel del annat.
Om jag hade blivit illa berörd av stora delar av Bibeln blev jag lika illa berörd av dessa berättelser. I trojanska kriget stod gudarna på varsin sida, och uppviglade människor till blodbad. Mer allmänt fick man en bild av gudar som bedrog, bekrigade, och var allmänt elaka mot varandra. För att inte tala om vad de var mot de stackars människor som råkade bli inblandade i deras ränkspel.
En gång när vi båda gick i lågstadiet förklarade jag - "politiskt korrekt" men mot bättre vetande - för min bror att alla religioner var lika i grunden, och att andra folks gudar var goda liksom vår. Så han började läsa berättelserna om Troja och Odysseus och kom efter ett tag gråtande och anklagade mig för att ha ljugit för honom. Gudarna var ju inte alls goda, de var elaka.
Om jag hade varit lika elak som de gudar som han läst om skulle jag ha kunnat berättat för honom att "vår" Gud också dödade och bedrog människor - om man fick tro Bibeln. Men så elak var jag inte.
Ja, många "hedniska" myter är monstruösa, och man undrar sig hur de uppfattades av männniskorna på den tiden. Några av de värsta är nog de grekiska, och då syftar jag inte endast på Homeros litterära bearbetning utan på myterna i sig. Gudar kunde inte bara bedra och kriga mot varandra - de kunde till och med döda och kastrera varandra.
Men det moraliska problemet var ju inte det enda. Det fanns också ett kognitivt problem som var lite hisnande. Hur kunde någon verkligen tro att de gudar som styrde världen i sig levde i en parallellvärld som liknade vår så mycket som den bara kunde. Att de - när det inte roade sig med de underordnade människorna, i sin egen värld samtidigt gifte sig, skilde sig, förde krig, slöt fred.... Samtidigt som de framställdes som någon sorts extrema narcissister, vars fåfänga och småsinthet torde ge de flesta som läser om det idag en stark olust. I alla fall kan man hoppas att det gör det.
Här var i alla fall judendom, kristendom och islam på ett plan överlägsna. De hade för det mesta inga gudamyter (det enda undantaget är några få avsnitt i Gamla Testamentet) , och de ansträngde sig att få ihop det hela i någon sorts logisk hehet. Men i GT:s gudsbild hittar man ofta drag av de gamla "hedniska" gudarna. När Gud kände den behagliga lukten från Noas brännoffer beslöt han sig för att aldrig mer utrota människorna igen. Det är klart - då skulle han ju inte få några fler brännoffer. (Men han skulle ju ha kunnat offra åt sig själv - att bränna en gödkalv måste väl ligga inom ramarna för en allsmäktig guds kapacitet.)
Nåväl, att bedöma förkristna religioner utifrån deras myter är lite orättvist. Det fanns många andra mer rimliga och sympatiska drag i dem. Vi får också hålla i minnet att de nedtecknade skrifterna från nästan alla förkristna religioner kommer från en tid då samhällena redan var patriarkat och klassamhällen, och det avspegas i hög grad i berättelsrna.
Men nu fanns det en annan patriarkal polyteistisk religion som helt saknade sådana myter. Det var den romerska.
Det ställer romarna i en sorts särställning. Det gjorde dem nästan unika. Det fanns inga berättelser om de romerska gudarnas kärleksliv, strider eller fåfånga. De var (tycker jag i alla fall...) på det sättet mer upphöjda, mindre pinsamma än sina samtida motsvarigheter.
Eller det är vad man trodde för hundra år sedan. Idag verkar de flesta forskare utgå från att romarna från början hade gudamyter men att de försvann. Eller ombildades till berätteslser om människor - som den om Romulus och Remus.
Så vitt jag fattar är inte detta bevisat - men det verkar vara allmänt accepterat bland religionshistoriker idag. Men vad som här är fallet är nu inte SÅ viktigt. tycker jag.,
För vare sig romarna aldrig haft gudamyter eller vid någon tidpunkt avskaffat dem, tycker jag det tyder på någon form av rationalitet som är lite imponerande. Vid en mycket tidig tidpunkt avskaffade de tramset - det talar till deras fördel..... Det var kanske inte en tillfällighet att det var just den kulturen som lyckade skapa ett imperium som kontrollerade stora delar av Europa i nära 500 år...
På så sätt bidrog romarna väl till en form av sekularisering, på sitt sätt.
Men detta är nog ändå en av de saker som fått religionshistoriker att föredra den grekiska religionen framför den romerska. Att den romerska saknade myter gör ju den så tråkig... Det finns oerhört mycket fler böcker om grekisk än om romersk religion. Den forngrekiska religionen och kulturen fick någon sorts "love story" med intellektuella i väst på 1800-talet, medan den romerska sågs som en tråkig och trist efterapning.
Det kanske den var. Men frånvaron av svartjsuka och intrigerande gudar i deras religion tycker jag ändå är ett plus.
Tuesday, November 13, 2012
När "katolikerna" var det stora hotet
De flesta har väl vid det här laget stött på argumenten att "muslimerna" kommer att ta över, och att det måste stoppas i tid. Man kräver förbud mot moskéer, mot minareter, mot böneutrop.
När man läser Yvonne Maria Werners bok Världsvid men främmande (Katolska Bokförlaget 1996), om den katolska kyrkan i Sverige mellan 1873 till 1929, inser man att vi då var med om nästan samma sak. Men då handlade det om katoliker.
Före 1860 var det förbjudet för svenskar att bli katoliker. Efter detta årtal var det tillåtet, men med en rad restriktioner. Gradvis ledde den allmänna liberaliseringen av samhället till att katolikerna fick lättare att verka.
Mot slutet av 1800-talet kom en motreaktion, som varade långt in i 1900-talet.
Man målade upp diverse skräckscenarior. Ett var att eftersom katoliker brukade insistera på att barnen i blandäktenskap mellan katoliker och protestanter skulle få en katolsk uppfostran skulle det leda till att katolikerna gradvis skulle bli fler och fler för att till sist hota den politiska ordningen. Det låter ju bekant på något sätt...
Man citerade statistik från USA och England om en katolsk expansion och menade att detta skulle hota hela den protestantiska världen - även Sverige. Man ville ta efter andra länder, som Sachsen och Ungern, som genom olika typer av förbud försökte stoppa den katolska expansionen.
Eftersom katoliker lydde påven mer än statsmakten var katolikerna samhällsfarliga och ett hot mot rikets säkerhet.
Högermän gick upp i riksdagen och förklarade att katolikerna hotade den svenska friheten. Samma högermän som i andra avseenden gick emot allmän rösträtt.
Det var framförallt fyra frågor som striden stod över. Dels att man ville hindra att protestanter och katoliker som gifte sig av den katolska kyrkan skulle pressas till att ge barnen en katolsk uppfostran. Dels att man skulle ta ifrån katolska kyrkan rätten att driva en egen folkbokföring av katoliker i Sverige. Dels att man ville slå tillbaka katolska förslag att historieundervisningen skulle ge en mindre fördomsfull syn på katolicism. Och - det kanske viktigaste - att man ansåg det helt nödvändigt att gå emot att acceptera att kloster skulle tillåtas i Sverige.
I synnerhet det sista var viktigt. Klostren var "den romerska kyrkans agitationshärdar" och ett hot mot all samhällelig moral och statlig myndighet. Man talade om katolikernas "imperialistiska strävanden" och det bildades sammanslutningar som "Evangeliskt utskott till protestantismens värn".
I början var det mest från högern som den antikatolska kampanjen kom. Det var lite märkligt. För i deras propaganda mot "papisterna" lät ärrade anti-liberaler ... som tvättäkta liberaler! Dvs deras retorik mot det katolska hotet mot "friheten" lät som den liberala retorik som de annars brukade bekämpa. Det påminner ju om hur förhärdade anti-feminister och motståndare till barns rättigheter idag kan låta som glödande feminister och barnrättskämpar - om det handlar om att få in poänger mot islam!
Däremot var "de riktiga" liberalerna på den tiden oftast mot den antikatolska kampanjen, vilket deras motsåndare hånade dem för. "Ni som är så mycket för frihet, hur kan ni förespråka ökat inflytande för en totalitär lära som kommer att förkväva friheten när den får mer makt" - var i princip vad de menade. Det känns lite bekant, det också, gör det inte?
I början av 30-talet nådde kampanjen sin kulmen och fick då grupper utanför högern att ansluta sig. Ett exempel är socialdemokraten Arthur Engberg. Han var socialdemokrat - och antisemit. Nu blev han även anti-katolik. 1930 talade han om att göra "nationen osårbar mot papismens vapen" och att katolicismen var en av de största farorna för Sverige.
Men 1930 var nog kulmen. Snart nog insåg även de mest anti-katolskt sinnade att det faktiskt fanns hot mot "friheten" av en helt annan dignitet än den katolska kyrkan. Hitlers maktövertagande, Molotov-Ribentrop-pakten, andra världskriget, invasionen av Norge och Danmark - skapade ju ett helt nytt läge…
Så när andra världskriget var över var anti-katolicismen mycket kraftigt reducerad. Och idag skulle nog de som ev. driver linjen att man måste kämpa mot ett katolskt maktövertagande i Sverige få plats i baksätet på en medelstor bil. Om de överhuvudtaget finns.
När man läser Yvonne Maria Werners bok Världsvid men främmande (Katolska Bokförlaget 1996), om den katolska kyrkan i Sverige mellan 1873 till 1929, inser man att vi då var med om nästan samma sak. Men då handlade det om katoliker.
Före 1860 var det förbjudet för svenskar att bli katoliker. Efter detta årtal var det tillåtet, men med en rad restriktioner. Gradvis ledde den allmänna liberaliseringen av samhället till att katolikerna fick lättare att verka.
Mot slutet av 1800-talet kom en motreaktion, som varade långt in i 1900-talet.
Man målade upp diverse skräckscenarior. Ett var att eftersom katoliker brukade insistera på att barnen i blandäktenskap mellan katoliker och protestanter skulle få en katolsk uppfostran skulle det leda till att katolikerna gradvis skulle bli fler och fler för att till sist hota den politiska ordningen. Det låter ju bekant på något sätt...
Man citerade statistik från USA och England om en katolsk expansion och menade att detta skulle hota hela den protestantiska världen - även Sverige. Man ville ta efter andra länder, som Sachsen och Ungern, som genom olika typer av förbud försökte stoppa den katolska expansionen.
Eftersom katoliker lydde påven mer än statsmakten var katolikerna samhällsfarliga och ett hot mot rikets säkerhet.
Högermän gick upp i riksdagen och förklarade att katolikerna hotade den svenska friheten. Samma högermän som i andra avseenden gick emot allmän rösträtt.
Det var framförallt fyra frågor som striden stod över. Dels att man ville hindra att protestanter och katoliker som gifte sig av den katolska kyrkan skulle pressas till att ge barnen en katolsk uppfostran. Dels att man skulle ta ifrån katolska kyrkan rätten att driva en egen folkbokföring av katoliker i Sverige. Dels att man ville slå tillbaka katolska förslag att historieundervisningen skulle ge en mindre fördomsfull syn på katolicism. Och - det kanske viktigaste - att man ansåg det helt nödvändigt att gå emot att acceptera att kloster skulle tillåtas i Sverige.
I synnerhet det sista var viktigt. Klostren var "den romerska kyrkans agitationshärdar" och ett hot mot all samhällelig moral och statlig myndighet. Man talade om katolikernas "imperialistiska strävanden" och det bildades sammanslutningar som "Evangeliskt utskott till protestantismens värn".
I början var det mest från högern som den antikatolska kampanjen kom. Det var lite märkligt. För i deras propaganda mot "papisterna" lät ärrade anti-liberaler ... som tvättäkta liberaler! Dvs deras retorik mot det katolska hotet mot "friheten" lät som den liberala retorik som de annars brukade bekämpa. Det påminner ju om hur förhärdade anti-feminister och motståndare till barns rättigheter idag kan låta som glödande feminister och barnrättskämpar - om det handlar om att få in poänger mot islam!
Däremot var "de riktiga" liberalerna på den tiden oftast mot den antikatolska kampanjen, vilket deras motsåndare hånade dem för. "Ni som är så mycket för frihet, hur kan ni förespråka ökat inflytande för en totalitär lära som kommer att förkväva friheten när den får mer makt" - var i princip vad de menade. Det känns lite bekant, det också, gör det inte?
I början av 30-talet nådde kampanjen sin kulmen och fick då grupper utanför högern att ansluta sig. Ett exempel är socialdemokraten Arthur Engberg. Han var socialdemokrat - och antisemit. Nu blev han även anti-katolik. 1930 talade han om att göra "nationen osårbar mot papismens vapen" och att katolicismen var en av de största farorna för Sverige.
Men 1930 var nog kulmen. Snart nog insåg även de mest anti-katolskt sinnade att det faktiskt fanns hot mot "friheten" av en helt annan dignitet än den katolska kyrkan. Hitlers maktövertagande, Molotov-Ribentrop-pakten, andra världskriget, invasionen av Norge och Danmark - skapade ju ett helt nytt läge…
Så när andra världskriget var över var anti-katolicismen mycket kraftigt reducerad. Och idag skulle nog de som ev. driver linjen att man måste kämpa mot ett katolskt maktövertagande i Sverige få plats i baksätet på en medelstor bil. Om de överhuvudtaget finns.
Sven Stolpe och nazismen
/Det här är väl en av de mer udda saker jag någonsin skrivit. Jag skrev den som ett inlägg till tidningen Arbetaren hösten 1996. Sven Stolpe hade just dött, och Arbetaren hade publicerat en notis som verkade mena att han var nazist under kriget. Det råkade jag veta att han aldrig varit, och jag tyckte att rätt ska vara rätt.
Politiskt var ju Stolpe mot slutet av sitt liv en konservativ katolik, som gradvis verkade bli mer och mer reaktionär. Men det var aldrig helt entydigt, och han hade faktiskt en del försonande drag!
Annars har jag haft ett visst intresse för Sven Stolpe sedan tonåren, pga de moraldebatter han till och från hade med Pehr Henrik Törngren... Och ju mer kritisk jag blev mot Törngrens morallära ju mer välvillig blev jag mot Stolpe - låt vara väldigt motvilligt, men ändå....
Jag skickade alltså in denna artikel till Arbetaren, som verkade bli väldigt besvärade av den. De vägrade att säga om den skulle tas in, och de lät som om jag vore något katten släpat in varje gång jag ringde.
Den kom aldrig in. /
----------------------------------------
Det är en svårutrotad ovana hos stora delar av vänstern att anklaga politiska motståndare för att vara nazister. I Arbetaren nr 37 bidrar ni till denna tradition genom att i en osignerad notis med hjälp av några andrahandscitat hämtade från Boris Beltzikoffs bok "Farlig kristendom" postumt anklaga Sen Stolpe för att ha varit Hitlerbeundrare. Nu är Beltzikoff en Stolpehatare av stora mått, och hans referat av Stolpes åsikter är grovt felaktiga, vilket var och en som jämför Beltzikoffs beskrivning med de få Stolpeböcker han refererar till snabbt inser.
Så till exempel har den beskrivning han ger av Stolpes syn på nazismen i memoarboken "Stormens år" ingenting att göra med vad som verkligen står i boken ifråga. "Stormens år" innehåller tveklöst värderingar som som är motbjudande för varje socialist - men ingenting som ens avlägset liknar nazism, historierevisionism eller Hitlerbeundran. I de fall Beltzikoff direktciterar från Stolpe är citaten till stor del omöjliga att kontrollera, eftersom han aldrig anger sidhänvisningar och ofta inte ens nämner vilken bok han hämtat citaten ifrån (och möjligen också för att en del citat inte existerar!). I de fall citaten går att kontrollera är de hämtade från sammanhang där de får en helt annan innebörd är den Beltzokoff hävdar.
Att angripa en nyligen avliden författare för att ha varit Hitlerbeundrare med hjälp av okontrollerade andrahandscitat från en så tvivelaktig källa som Beltzikoff är ganska märkligt. I synnerhet om författaren bevisligen under årtionden har haft åsikter rakt motsatta de Beltzikoff påstår. I själva verket var Stolpes inställning till nazismen ovanligt konsekvent för att komma från en icke-socialistisk författare. Redan 1930 angrep han för första gången nazismen i sin roman "I dödens väntrum". I sin essaysamling "Livsdyrkare" 1931 angriper Stolpe nazismen för att vara det värsta uttrycket för den "primitivism" som han ville bekämpa.
I "Den kristna falangen" 1934 fördjupas kritiken och han inleder för övrigt ett av kapitlen i den boken med meningen "Med den tyska chauvinismens och ariska rasförblindelsens nyfödelse 1933 har världskulturen ställts inför nya och fruktansvärda problem". (s. 145). När han som Författarförbundets representant inbjöds till en kulturkonferens i Tyskland 1936 var hans agerande så regimfientligt att han blev förklarad persona non grata i Tyskland fram till 1945. (En redogörelse för denna resa finns i en artikel av Stolpe i Bonniers Litterära Magasin nov. 1936.)
När kriget kom och en stor del av kultureliten började anpassa sig till perspektivet av en tysk "nyordning" av Europa tillhörde Stolpe inte anpasslingarna. I sin bok "I smältdegeln" 1941 angrep han tvärtom under samlingsrubriken "Den antihumana fronten" de som i likhet med Fredrik Böök, Karl Olivercrona, Birgit Lange och andra, förespråkade en svensk underkastelse under det stortyska Europa. (För en nyanserad diskussion om Stolpes inställning till nazismen, se Birger Christoffersons "Sven Stolpe och den litterära debatten" från 1956, . 150-162).
Stolpe har förvisso alltid varit moral- och kulturkonservativ, men nazist var han alltså aldrig. Och det är egentligen först i mitten av 60-talet, som han i likhet med Ture Nerman, Ebbe Linde, och Åke Thulstrup, i en skrämd reaktion på vänstervågen, lämnade det politiska mittfältet och började inta positioner som sammanföll med delar av den ("borgerligt demokratiska") yttersta högern. Hans uttalanden om Vietnamkriget, inspirerade av USA-vänliga grupper som "Demokratisk Allians" och "Kommitén för ett fritt /läs vitt!/ Asien" var vederbörligt fasansfulla... Att han trots detta inte oproblematiskt kunde ses som en del av yttersta högern visas till exempel av hans upprepade hyllningar till det ("okorrumperade") italienska kommunistpartiet.
Men varför ägna tid och utrymme åt att försvara Sven Stolpe? Dels naturligtvis för att en "politisk korrekthet" som innefattar förvrängningar av politiska motståndares åsikter inte gynnar en seriös vänster. Men dels också för att Stolpe som författare och litteraturkritiker inte på ett enkelt sätt kan avfärdas som rätt och slätt "reaktionär".
Han inledde sin bana som litteraturkritiker 1929 med ett hårt angrepp mot den finborgerliga "esteticismen". Istället för en esteticerande litteratur och litteraturkritik ville han ha en där kärnan låg i det budskap som förmedlades. Denna utgångspunkt behöll han resten av sitt liv - även om "budskapet" snart blev mer religiöst och moraliskt än politiskt. Stolpe skapade sitt eget moraliska universum utifrån vilket han bedömde litteraturren, sin egen och andras.
Detta kunde leda till "skandaler" som hans Strindbergbiografi, som bemöttes av många kritiker med en generad tystnad. Visserligen tyckte nog även många av dem att Strindberg var en kvinnofientlig fähund, men att ta det som utgångspunkt för analysen i en litterär biografi var naturligt nog ett inte helt rumsrent tilltag...
Stolpes moraliska universum innehöll också helt förfärliga ting. Men det konsekventa sätt han i över 60 år försökte försvara denna världsbild hedrar honom. I det, om inte annat, kan man hoppas att han får efterföljare.
Erik Rodenborg
Politiskt var ju Stolpe mot slutet av sitt liv en konservativ katolik, som gradvis verkade bli mer och mer reaktionär. Men det var aldrig helt entydigt, och han hade faktiskt en del försonande drag!
Annars har jag haft ett visst intresse för Sven Stolpe sedan tonåren, pga de moraldebatter han till och från hade med Pehr Henrik Törngren... Och ju mer kritisk jag blev mot Törngrens morallära ju mer välvillig blev jag mot Stolpe - låt vara väldigt motvilligt, men ändå....
Jag skickade alltså in denna artikel till Arbetaren, som verkade bli väldigt besvärade av den. De vägrade att säga om den skulle tas in, och de lät som om jag vore något katten släpat in varje gång jag ringde.
Den kom aldrig in. /
----------------------------------------
Det är en svårutrotad ovana hos stora delar av vänstern att anklaga politiska motståndare för att vara nazister. I Arbetaren nr 37 bidrar ni till denna tradition genom att i en osignerad notis med hjälp av några andrahandscitat hämtade från Boris Beltzikoffs bok "Farlig kristendom" postumt anklaga Sen Stolpe för att ha varit Hitlerbeundrare. Nu är Beltzikoff en Stolpehatare av stora mått, och hans referat av Stolpes åsikter är grovt felaktiga, vilket var och en som jämför Beltzikoffs beskrivning med de få Stolpeböcker han refererar till snabbt inser.
Så till exempel har den beskrivning han ger av Stolpes syn på nazismen i memoarboken "Stormens år" ingenting att göra med vad som verkligen står i boken ifråga. "Stormens år" innehåller tveklöst värderingar som som är motbjudande för varje socialist - men ingenting som ens avlägset liknar nazism, historierevisionism eller Hitlerbeundran. I de fall Beltzikoff direktciterar från Stolpe är citaten till stor del omöjliga att kontrollera, eftersom han aldrig anger sidhänvisningar och ofta inte ens nämner vilken bok han hämtat citaten ifrån (och möjligen också för att en del citat inte existerar!). I de fall citaten går att kontrollera är de hämtade från sammanhang där de får en helt annan innebörd är den Beltzokoff hävdar.
Att angripa en nyligen avliden författare för att ha varit Hitlerbeundrare med hjälp av okontrollerade andrahandscitat från en så tvivelaktig källa som Beltzikoff är ganska märkligt. I synnerhet om författaren bevisligen under årtionden har haft åsikter rakt motsatta de Beltzikoff påstår. I själva verket var Stolpes inställning till nazismen ovanligt konsekvent för att komma från en icke-socialistisk författare. Redan 1930 angrep han för första gången nazismen i sin roman "I dödens väntrum". I sin essaysamling "Livsdyrkare" 1931 angriper Stolpe nazismen för att vara det värsta uttrycket för den "primitivism" som han ville bekämpa.
I "Den kristna falangen" 1934 fördjupas kritiken och han inleder för övrigt ett av kapitlen i den boken med meningen "Med den tyska chauvinismens och ariska rasförblindelsens nyfödelse 1933 har världskulturen ställts inför nya och fruktansvärda problem". (s. 145). När han som Författarförbundets representant inbjöds till en kulturkonferens i Tyskland 1936 var hans agerande så regimfientligt att han blev förklarad persona non grata i Tyskland fram till 1945. (En redogörelse för denna resa finns i en artikel av Stolpe i Bonniers Litterära Magasin nov. 1936.)
När kriget kom och en stor del av kultureliten började anpassa sig till perspektivet av en tysk "nyordning" av Europa tillhörde Stolpe inte anpasslingarna. I sin bok "I smältdegeln" 1941 angrep han tvärtom under samlingsrubriken "Den antihumana fronten" de som i likhet med Fredrik Böök, Karl Olivercrona, Birgit Lange och andra, förespråkade en svensk underkastelse under det stortyska Europa. (För en nyanserad diskussion om Stolpes inställning till nazismen, se Birger Christoffersons "Sven Stolpe och den litterära debatten" från 1956, . 150-162).
Stolpe har förvisso alltid varit moral- och kulturkonservativ, men nazist var han alltså aldrig. Och det är egentligen först i mitten av 60-talet, som han i likhet med Ture Nerman, Ebbe Linde, och Åke Thulstrup, i en skrämd reaktion på vänstervågen, lämnade det politiska mittfältet och började inta positioner som sammanföll med delar av den ("borgerligt demokratiska") yttersta högern. Hans uttalanden om Vietnamkriget, inspirerade av USA-vänliga grupper som "Demokratisk Allians" och "Kommitén för ett fritt /läs vitt!/ Asien" var vederbörligt fasansfulla... Att han trots detta inte oproblematiskt kunde ses som en del av yttersta högern visas till exempel av hans upprepade hyllningar till det ("okorrumperade") italienska kommunistpartiet.
Men varför ägna tid och utrymme åt att försvara Sven Stolpe? Dels naturligtvis för att en "politisk korrekthet" som innefattar förvrängningar av politiska motståndares åsikter inte gynnar en seriös vänster. Men dels också för att Stolpe som författare och litteraturkritiker inte på ett enkelt sätt kan avfärdas som rätt och slätt "reaktionär".
Han inledde sin bana som litteraturkritiker 1929 med ett hårt angrepp mot den finborgerliga "esteticismen". Istället för en esteticerande litteratur och litteraturkritik ville han ha en där kärnan låg i det budskap som förmedlades. Denna utgångspunkt behöll han resten av sitt liv - även om "budskapet" snart blev mer religiöst och moraliskt än politiskt. Stolpe skapade sitt eget moraliska universum utifrån vilket han bedömde litteraturren, sin egen och andras.
Detta kunde leda till "skandaler" som hans Strindbergbiografi, som bemöttes av många kritiker med en generad tystnad. Visserligen tyckte nog även många av dem att Strindberg var en kvinnofientlig fähund, men att ta det som utgångspunkt för analysen i en litterär biografi var naturligt nog ett inte helt rumsrent tilltag...
Stolpes moraliska universum innehöll också helt förfärliga ting. Men det konsekventa sätt han i över 60 år försökte försvara denna världsbild hedrar honom. I det, om inte annat, kan man hoppas att han får efterföljare.
Erik Rodenborg
Sunday, November 11, 2012
Los set gotxs
Lyssna gärna på denna medeltida Mariahymn. Den är mycket vacker. Tycker jag.
När jag lyssnar på den kan jag inte låta bli att tänka en tanke. Hur skulle den historiska Maria ha reagerat om hon hade fått reda på omfattningen och karaktären på den kult hon skulle få från kanske 500-talet och framåt?
Nu citeras hon visserligen i Lukasevangeliet där hon ska ha sagt att alla släkten ska prisa henne salig... men ändå!
Eftersom jag inte tillhör de som betvivlar att Jesus har funnits anser jag förstås att hans moder också har funnits. Och jag undrar verkligen om hon för ens en sekund hade kunnat föreställa sig hur många människor som århundrade efter århundrade skulle komma att be till henne.
Tanken svindlar.
När jag lyssnar på den kan jag inte låta bli att tänka en tanke. Hur skulle den historiska Maria ha reagerat om hon hade fått reda på omfattningen och karaktären på den kult hon skulle få från kanske 500-talet och framåt?
Nu citeras hon visserligen i Lukasevangeliet där hon ska ha sagt att alla släkten ska prisa henne salig... men ändå!
Eftersom jag inte tillhör de som betvivlar att Jesus har funnits anser jag förstås att hans moder också har funnits. Och jag undrar verkligen om hon för ens en sekund hade kunnat föreställa sig hur många människor som århundrade efter århundrade skulle komma att be till henne.
Tanken svindlar.
Wednesday, October 31, 2012
Var Gamla Testamentets förmonarkiska Israel "revolutionärt"?
Norman K Gottwalds "The Tribes of Yahweh: A Sociology of the Religion of Liberated Israel 1250 BC - 1050 BC", Sheffield Academic Press 1999 (1979) är ett viktigt arbete. Det ställer frågor på ett sätt som utmanar mångas föreställningar om det tidiga Israel och om Gamla Testamentet.
I korthet ser hans teser ut så här. I en värld av monarkier, och elitstyrda samhällen skapas i Palestina omkring 1250 f.kr. ett egalitärt samhälle. Eller rättare sagt, ett delvis egalitärt samhälle, eftersom Gottwald medger att det var patriarkalt och att jämlikheten inte omfattade kvinnor.... Även om han hävdar att även kvinnorna hade en starkare ställning i det framväxande Israel än i många grannländer.
Detta egalitära Israel uppstår i en hård kamp mot de omkringliggande kungadömena. Framförallt Egypten, som han ser som den makt som backade upp den kananeiska "feodalismen" innan den störtades och Israel upprättades.
Han ser framför sig en "anti-statlig" allians mellan "rövarband" som Apiru och Shasu, som nämns i de egyptiska arkiven, boskapsskötande nomader och undertryckta bönder. De gjorde uppror mot kananeiska kungar och lokala mer eller mindre feodala härskare.
Gottwald avfärdar folkmordsscenariot i Josua och påpekar bland annat att det även där finns beskrivna fall av allianser mellan israeliter och delar av den kanaaneiska befolkningen. Han ser scenariot i Josua som en senare konstruktion, skapad under kungatiden.
Det egalitära Israel existerar bara under två hundra år men det blir en katalysator för en social dynamik i hela regionen. Han antyder till och med att dessa processer kan ha givit impulsen till att exempelvis det feniciska alfabetet uppstod under denna tid,
I detta egalitära Israel fungerar tron på Jahve (vad han kallar för "monojahvismen") som ett ideologiskt kitt som håller samman den nyskapade staten. Jahve är inte knuten till någon plats, eller till någon specifik byggnad, eller till något naturfenomen - utan till "folket" i sig som kategori.
Han beskriver detta samhälle så här: "Ownership of the basic means of production (land, herds, and flocks) was vested in extended families (the primary residential and production units) that were sub-clustered into protective associations, backed by tribes, and charged with implementing measures to inhibit social stratification: prohibition against sale of land outside the family, prohibition of interests on loans, limitation on debtor servitude, periodic redistribution of land holdings, and obligations of mutual economic aid to prevent the destitution or demise of extended families"."
Och vidare: "Determination of public policy was by assemblies of "citizens" (probably largely males) and by heads of families, protective associations, and tribes in various combinations and jurisdictions, assuring the decentralization and diffusion of power.... and with certain "charismatic" leadership open to women as well as men" (s. 613).
Han anser sig belägga sin grundteori genom bland annat en mycket utförlig och sinnrik bibelexeges.
Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig. Ja, det är uppenbart att i både politiskt och ekonomisk avseende var Israel före monarkin mer jämlikt och mindre elitstyrt än alla omkringliggande folk. Israel var en association av stammar i en värld av monarkier. I Bibeln beskrivs det förmonarkistiska Israel på detta extrema sätt: "På den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv fann för gott" (Domarboken 21:23).
Gottwald försöker även förklara jahvismens religiösa intolerans med att det egalitära Israel måste försvara sig mot de förhärskande ideologierna i de omkringliggande monarkierna. På samma sätt som Israel inte kunde tillåta ojämlika sociala relationer inom landet kunde det inte tillåta de religioner som representerade dessa ojämlika samhällen.
Kulten av Jahve var kärnan i ett militant försvar av en social revolution.
Det är svårt att bedöma rimligheten i synsättet. Jag vill dock återigen betona något Gottwald erkänner men konsekvent tonar ner. Jämlikheten gällde inte relationen mellan kvinnor och män. Och här vill jag nog säga att kvinnornas situation i det enligt Gottwald "imperialistiska" Egypten i många avseenden verkar ha varit bättre än i det "befriade" Israel.
Det måste också sägas att teorin att Israel skapades genom en allians mellan Shasu, Apiru, boskapsskötande nomader, och undertryckta bönder är helt obevisad och inte kan sägas stödas av arkeologiskt material.
Jag vill också säga att jag inte delar Gottwalds analys av Egypten som en "imperialistisk" stat styrd av en "härskande klass". Jag ser snarare Egypten som "degenererad urkommunism" - där ett härskande skikt tagit den politiska makten men inte brutit med det kollektiva ekonomiska system som fanns tidigare.
Och en del av den egalitära retorik som man kan finna i de gammaltestamentliga skrifterna från det "befriade" Israel kan man faktiskt också hitta i papyrusdokument från det "imperialistiska" Egypten.
Men samtidigt måste jag medge att det faktiskt är något märkligt med den ihållande och för samtiden unika fientlighet mot sociala ojämlikheter som genomsyrar Gamla Testamentet. Det har funnits akademiker (exempelvis i den så kallade "myt och rit-skolan") som verkar ha menat att jahvismen uppstod under monarkin. Och att den genomsyrades av idéer om "det sakrala kungadömet". Det verkar absurt för mig.
Att exempelvis tro att den egalitära retoriken hos profeterna skulle ha blommat upp plötsligt i en renodlat monarkistisk religion så där hux flux är inte rimligt. Profeterna ansluter sig uppenbarligen till en underförstådd tidigare praktik. Utifrån denna kan de sedan angripa monarkin och överklassen för att svika de tidigare idealen.
Det tidiga Israel ger alltså intrycket att ha varit relativt jämlikt - för män. Men trots enstaka kvinnliga centralfigurer (som Debora i Domarboken) ger ändå samhället intrycket att ha varit massivt patriarkalt.
Och - om jag hade varit tvungen att välja mellan att bo i det gamla Israel och det gamla Egypten skulle jag nog ha valt det senare. Israel må ha varit mycket mer socioekonomiskt jämlikt än Egypten men den deprimerande bilden av ett militariserat patriarkat man får i Gamla Testamentet ger mig faktiskt rysningar.
----------------------------------
TILLÄGG
En aspekt som Gottwald dock aldrig tar upp är hur israeliterna efter ett tag tar upp kampen mot det otäckaste i den kananeiska religionen, nämligen de rituella barnoffer som spelade en central roll i kulten. Om detta kan man läsa här.
I korthet ser hans teser ut så här. I en värld av monarkier, och elitstyrda samhällen skapas i Palestina omkring 1250 f.kr. ett egalitärt samhälle. Eller rättare sagt, ett delvis egalitärt samhälle, eftersom Gottwald medger att det var patriarkalt och att jämlikheten inte omfattade kvinnor.... Även om han hävdar att även kvinnorna hade en starkare ställning i det framväxande Israel än i många grannländer.
Detta egalitära Israel uppstår i en hård kamp mot de omkringliggande kungadömena. Framförallt Egypten, som han ser som den makt som backade upp den kananeiska "feodalismen" innan den störtades och Israel upprättades.
Han ser framför sig en "anti-statlig" allians mellan "rövarband" som Apiru och Shasu, som nämns i de egyptiska arkiven, boskapsskötande nomader och undertryckta bönder. De gjorde uppror mot kananeiska kungar och lokala mer eller mindre feodala härskare.
Gottwald avfärdar folkmordsscenariot i Josua och påpekar bland annat att det även där finns beskrivna fall av allianser mellan israeliter och delar av den kanaaneiska befolkningen. Han ser scenariot i Josua som en senare konstruktion, skapad under kungatiden.
Det egalitära Israel existerar bara under två hundra år men det blir en katalysator för en social dynamik i hela regionen. Han antyder till och med att dessa processer kan ha givit impulsen till att exempelvis det feniciska alfabetet uppstod under denna tid,
I detta egalitära Israel fungerar tron på Jahve (vad han kallar för "monojahvismen") som ett ideologiskt kitt som håller samman den nyskapade staten. Jahve är inte knuten till någon plats, eller till någon specifik byggnad, eller till något naturfenomen - utan till "folket" i sig som kategori.
Han beskriver detta samhälle så här: "Ownership of the basic means of production (land, herds, and flocks) was vested in extended families (the primary residential and production units) that were sub-clustered into protective associations, backed by tribes, and charged with implementing measures to inhibit social stratification: prohibition against sale of land outside the family, prohibition of interests on loans, limitation on debtor servitude, periodic redistribution of land holdings, and obligations of mutual economic aid to prevent the destitution or demise of extended families"."
Och vidare: "Determination of public policy was by assemblies of "citizens" (probably largely males) and by heads of families, protective associations, and tribes in various combinations and jurisdictions, assuring the decentralization and diffusion of power.... and with certain "charismatic" leadership open to women as well as men" (s. 613).
Han anser sig belägga sin grundteori genom bland annat en mycket utförlig och sinnrik bibelexeges.
Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig. Ja, det är uppenbart att i både politiskt och ekonomisk avseende var Israel före monarkin mer jämlikt och mindre elitstyrt än alla omkringliggande folk. Israel var en association av stammar i en värld av monarkier. I Bibeln beskrivs det förmonarkistiska Israel på detta extrema sätt: "På den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv fann för gott" (Domarboken 21:23).
Gottwald försöker även förklara jahvismens religiösa intolerans med att det egalitära Israel måste försvara sig mot de förhärskande ideologierna i de omkringliggande monarkierna. På samma sätt som Israel inte kunde tillåta ojämlika sociala relationer inom landet kunde det inte tillåta de religioner som representerade dessa ojämlika samhällen.
Kulten av Jahve var kärnan i ett militant försvar av en social revolution.
Det är svårt att bedöma rimligheten i synsättet. Jag vill dock återigen betona något Gottwald erkänner men konsekvent tonar ner. Jämlikheten gällde inte relationen mellan kvinnor och män. Och här vill jag nog säga att kvinnornas situation i det enligt Gottwald "imperialistiska" Egypten i många avseenden verkar ha varit bättre än i det "befriade" Israel.
Det måste också sägas att teorin att Israel skapades genom en allians mellan Shasu, Apiru, boskapsskötande nomader, och undertryckta bönder är helt obevisad och inte kan sägas stödas av arkeologiskt material.
Jag vill också säga att jag inte delar Gottwalds analys av Egypten som en "imperialistisk" stat styrd av en "härskande klass". Jag ser snarare Egypten som "degenererad urkommunism" - där ett härskande skikt tagit den politiska makten men inte brutit med det kollektiva ekonomiska system som fanns tidigare.
Och en del av den egalitära retorik som man kan finna i de gammaltestamentliga skrifterna från det "befriade" Israel kan man faktiskt också hitta i papyrusdokument från det "imperialistiska" Egypten.
Men samtidigt måste jag medge att det faktiskt är något märkligt med den ihållande och för samtiden unika fientlighet mot sociala ojämlikheter som genomsyrar Gamla Testamentet. Det har funnits akademiker (exempelvis i den så kallade "myt och rit-skolan") som verkar ha menat att jahvismen uppstod under monarkin. Och att den genomsyrades av idéer om "det sakrala kungadömet". Det verkar absurt för mig.
Att exempelvis tro att den egalitära retoriken hos profeterna skulle ha blommat upp plötsligt i en renodlat monarkistisk religion så där hux flux är inte rimligt. Profeterna ansluter sig uppenbarligen till en underförstådd tidigare praktik. Utifrån denna kan de sedan angripa monarkin och överklassen för att svika de tidigare idealen.
Det tidiga Israel ger alltså intrycket att ha varit relativt jämlikt - för män. Men trots enstaka kvinnliga centralfigurer (som Debora i Domarboken) ger ändå samhället intrycket att ha varit massivt patriarkalt.
Och - om jag hade varit tvungen att välja mellan att bo i det gamla Israel och det gamla Egypten skulle jag nog ha valt det senare. Israel må ha varit mycket mer socioekonomiskt jämlikt än Egypten men den deprimerande bilden av ett militariserat patriarkat man får i Gamla Testamentet ger mig faktiskt rysningar.
----------------------------------
TILLÄGG
En aspekt som Gottwald dock aldrig tar upp är hur israeliterna efter ett tag tar upp kampen mot det otäckaste i den kananeiska religionen, nämligen de rituella barnoffer som spelade en central roll i kulten. Om detta kan man läsa här.
Thursday, October 25, 2012
"The tribes of Yahweh"
Idag köpte jag en bok som jag hade beställt via Akademibokhandeln. Den kostade mer än tusen kronor. Men det kändes nödvändigt att köpa den.
Den heter "The Tribes of Yahweh: A sociology of the religion of liberated Israel, 1250-1050 BC" och är skriven av Norman K. Gottwald. Den kom ut 1979, men det här är ett nytryck från 1999. Med ett nyskrivet förord.
Annars har jag lånat den flera gånger på bibliotek. Problemet är att jag inte riktigt velat lämna tillbaks den. Senaste gången lånade jag den från (om jag minns rätt) Uppsala universitetsbibliotek, via KB.
De ilsknade till efter att jag ignorerat ett antal anmaningar att lämna tillbaks den. Till sist skrev de ett ilsket hotfullt mail till KB, där de rentav (absurt nog) sade att jag haft den så länge att jag kanske skulle få ersätta den. även om jag lämnade tillbaks den.
Efter att jag kommit över den första chocken kommunicerade jag lite syrligt till båda biblioteken (eller möjligen endast till KB jag minns inte) att de ju hade gett mig ett utmärkt skäl att inte lämna tillbaks den alls. Om jag ändå måste ersätta den även om jag lämnade tillbaks den kunde jag ju lika gärna behålla den....
Det löste sig i alla fall, jag lämnade den och jag slapp att ersätta den.
Att jag var så ovillig att lämna igen boken vad berodde det på, egentligen? Det handlar nog om att den är en sorts terapi för ett barndomstrauma. Bakgrunden är denna.
Jag var åtta år, och mycket otrygg och ångestfull. Jag hade hört någon tala om att det fanns en Gud, som var god och ville att människor skulle vara snälla och bry sig om varandra. Den idén tilltalade mig väldigt mycket.
Jag var åtta år, och mycket otrygg och ångestfull. Jag hade hört någon tala om att det fanns en Gud, som var god och ville att människor skulle vara snälla och bry sig om varandra. Den idén tilltalade mig väldigt mycket.
Jag fick också höra talas om att Bibeln var Guds ord. Så våren 1963 satte jag mig ner och började läsa Bibeln. Från början.
Jag började alltså med Första Mosebok. Jag minns var jag satt när jag började. Jag satt i soffan i vardagsrummet i den lägenhet vid Fyrverkarbacken vi just hade flyttat in i.
Bibeln var inte riktig vad jag trott, eller hoppats. Det mesta verkade otäckt. Syndafloden exempelvis, även om jag nog redan då antog att det var en myt.
Men det värsta var när jag kom till Josuas bok. Jag minns var jag läste de centrala partierna i den. Jag låg på golvet i barnens sovrum. Jag läste så ögonen blödde. Jag blev räddare och räddare ju längre jag kom.
Det handlade om ett folkmord. Josua var en israelitisk befälhavare. Han kan ses som en märklig korsning mellan (för att ta några modesta exempel) Tiglat Pileser III, Djingis Khan och Ratko Mladic. Men värre än alla dessa tre tillsammans.
För det jag läste om var att han fick order av Gud att erövra (och förstöra) stad efter stad och där döda alla utan undantag. Män, kvinnor och barn. Inte i ilska, inte för att hämnas något. Utan för att iskallt, systematiskt genomföra Guds befallning.
Det här stod i en bok som jag hade trott skulle handla om en Gud som ville att människor skulle tycka om varandra. Min fasa var oändlig. Och av olika anledningar fanns det inte någon jag kände att jag kunde prata med om saken. Det blev som ett ytterligare inre sår - som lades till de många andra som jag hade redan.
Men var kommer Gottwalds bok in i detta?
Jo, ungefär 1985 insåg jag att folkmordet Josua beskrev i hög grad betvivlades av historiker och arkeologer. Det fanns olika skolor. Under hela 1900-talet hade diskussionen förts mellan i huvudak tre åsiktsriktningar.
Den första var de som trodde på Josua. Den företräddes främst av William Foxwell Albright. Han var en bibeltroende arkeolog och historiker. Han trodde att det mesta i Bibeln var sant, bland annat Josuas bok. Han ställning var ganska stark fram till 1960-talet.
Den andra åsikten fördes först fram av en Albrecht Alt. Han förnekade scenariot hos Josua. Enligt den skolan skulle erövringen av Kanaan varit en mycket långsam process. Israeliterna var nomader, och infiltrerade långsamt Palestina österifrån. Denna åsikt fick gradvis ett större och större stöd.
Den andra åsikten fördes först fram av en Albrecht Alt. Han förnekade scenariot hos Josua. Enligt den skolan skulle erövringen av Kanaan varit en mycket långsam process. Israeliterna var nomader, och infiltrerade långsamt Palestina österifrån. Denna åsikt fick gradvis ett större och större stöd.
De tredje uppfattningen fördes först fram av George E. Mendenhall i tidskriften "Biblical Archaeologist" 1962. Det var den mest sympatiska av de tre. Den gick i princip ut på att det vare sig var ett blixtkrig eller en långsam infiltration österifrån. Mendenhall trodde att "erövringen" istället var en social revolution. "Israeliterna" var inte en folkgrupp, utan undertryckta kananéer. Det fanns en rad skäl som talade för det. Bland annat var skillnaden mellan kananeiska och hebreiska i själva verket snarast mindre än den mellan svenska och norska. Dessutom visar arkeologin att de tidiga israelitiska samhällena verkar ha varit mycket mer jämlika än vad de kananeiska verkade vara.
Den som framförallt systematiserade dessa idéer var just Norman K Gottwald.
Jag tyckte spontant om dom. För om de stämde skulle min fasa i åttaårsåldern berott på att jag hade läst en missvisande historieskrivning. Det ohyggliga blodbad som beskrevs hade aldrig inträffat.
Sedan kan man ju i så fall undra sig vilken mentalitet som fick den eller de som nedtecknade Josuas bok kanske 800 år efter den påstådda invasionen att gotta sig i imaginära massakrer. Det är en intressant fråga, förvisso.
Idag är nog den allmänna tendensen hos historiker och arkeologer att ha en syn som ligger nära den som Albrecht Alt förde fram. Den anses stödas av arkeologiska fakta, mer än de två andra teorierna.
Framförallt är det ingen seriös forskare som tror på Josuas bok längre. Det ohyggliga blixtkrigsartade folkmordet kan helt enkelt inte ha ägt rum. Det skulle ha lämnat arkeologiska spår, och några sådana finns inte. Josuas bok räknar pedantiskt upp stad efter stad som förintades i israeliternas blixtkrig. Men endast några få av dessa förstördes under den aktuella perioden (1200-talet f.kr.). De andra hände inget alls med, eller också hade de varit ruiner redan hundratals år innan. eller också var de inte ens byggda då.
Och även de få städer som faktiskt förstördes anses idag snarare ha fallit offer för filistéer och egypter, snarare än israeliter.
Däremot kan man se hur israelitiska bosättningar gradvis, mycket gradvis, sprider sig västerut. De saknar i motsats till de kananeiska tecken på stora sociala skillnader. Den israelitiska kulturen tränger gradvis ut den kananeiska, men det finns inga tecken på våldsamma strider eller massiv förstörelse.
Idag är inte heller revolutionsteorin så populär bland forskarna. Det brukar ju inte vara så politiskt korrekt med revolutioner i dessa dagar, men jag tycker inte argumenten emot är entydigt övertygande. Om israeliterna hade mer jämlika samhällen än kananéerna, om de dessutom nästan talade samma språk, är det väl inte så otänkbart att deras samhälle kunde ses som ett alternativ för kananéer, som var undertryckta av sina egna lokala kungar. Det kan ju ha varit en blandning av en gradvis folkvandring och någon form av lokala revolutionära processer.
Men - slutligen- varför skildrar Josua ett folkmord som inte har ägt rum? När Josuas bok skrevs fanns det ursprungliga relativt egalitära israelitiska samhället inte kvar. Det hade uppstått en monarki, som sedan hade splittrats i två rivaliserande hälfter. Man var en del av maktspelet i Mellanöstern, och troligen avundades man sina mäktiga grannar, allierade och fiender - krigförande imperier som assyrier, babylonier, egypter, hettiter, persier, meder.
Och så beskriver man alltså sitt eget dimhöljda förflutna på ett sätt som låter som en proklamation av Sargon II eller Tiglat Pileser III. Skryt om hur man förstör och förintar sina fiender en efter en. Det var så den härskande monarkin ville se på sitt ursprung. Hellre det än en långsam och "tråkig" invandring österifrån - för att nu inte tala om en social revolution.
'
Nu har jag i alla fall köpt Gottwalds bok. Den är på nära tusen sidor, och eftersom den inte är en biblioteksbok kan jag göra hur mycket understrykningar jag vill i den. Och det kommer jag att göra...
Den som framförallt systematiserade dessa idéer var just Norman K Gottwald.
Jag tyckte spontant om dom. För om de stämde skulle min fasa i åttaårsåldern berott på att jag hade läst en missvisande historieskrivning. Det ohyggliga blodbad som beskrevs hade aldrig inträffat.
Sedan kan man ju i så fall undra sig vilken mentalitet som fick den eller de som nedtecknade Josuas bok kanske 800 år efter den påstådda invasionen att gotta sig i imaginära massakrer. Det är en intressant fråga, förvisso.
Idag är nog den allmänna tendensen hos historiker och arkeologer att ha en syn som ligger nära den som Albrecht Alt förde fram. Den anses stödas av arkeologiska fakta, mer än de två andra teorierna.
Framförallt är det ingen seriös forskare som tror på Josuas bok längre. Det ohyggliga blixtkrigsartade folkmordet kan helt enkelt inte ha ägt rum. Det skulle ha lämnat arkeologiska spår, och några sådana finns inte. Josuas bok räknar pedantiskt upp stad efter stad som förintades i israeliternas blixtkrig. Men endast några få av dessa förstördes under den aktuella perioden (1200-talet f.kr.). De andra hände inget alls med, eller också hade de varit ruiner redan hundratals år innan. eller också var de inte ens byggda då.
Och även de få städer som faktiskt förstördes anses idag snarare ha fallit offer för filistéer och egypter, snarare än israeliter.
Däremot kan man se hur israelitiska bosättningar gradvis, mycket gradvis, sprider sig västerut. De saknar i motsats till de kananeiska tecken på stora sociala skillnader. Den israelitiska kulturen tränger gradvis ut den kananeiska, men det finns inga tecken på våldsamma strider eller massiv förstörelse.
Idag är inte heller revolutionsteorin så populär bland forskarna. Det brukar ju inte vara så politiskt korrekt med revolutioner i dessa dagar, men jag tycker inte argumenten emot är entydigt övertygande. Om israeliterna hade mer jämlika samhällen än kananéerna, om de dessutom nästan talade samma språk, är det väl inte så otänkbart att deras samhälle kunde ses som ett alternativ för kananéer, som var undertryckta av sina egna lokala kungar. Det kan ju ha varit en blandning av en gradvis folkvandring och någon form av lokala revolutionära processer.
Men - slutligen- varför skildrar Josua ett folkmord som inte har ägt rum? När Josuas bok skrevs fanns det ursprungliga relativt egalitära israelitiska samhället inte kvar. Det hade uppstått en monarki, som sedan hade splittrats i två rivaliserande hälfter. Man var en del av maktspelet i Mellanöstern, och troligen avundades man sina mäktiga grannar, allierade och fiender - krigförande imperier som assyrier, babylonier, egypter, hettiter, persier, meder.
Och så beskriver man alltså sitt eget dimhöljda förflutna på ett sätt som låter som en proklamation av Sargon II eller Tiglat Pileser III. Skryt om hur man förstör och förintar sina fiender en efter en. Det var så den härskande monarkin ville se på sitt ursprung. Hellre det än en långsam och "tråkig" invandring österifrån - för att nu inte tala om en social revolution.
'
Nu har jag i alla fall köpt Gottwalds bok. Den är på nära tusen sidor, och eftersom den inte är en biblioteksbok kan jag göra hur mycket understrykningar jag vill i den. Och det kommer jag att göra...
Tuesday, October 16, 2012
Ett möte med Krister Stendahl
Igår köpte jag Bibeln. Eller mer exakt bibelkommissionens utgåva med noter. Den jag redan har är samma utgåva från 2000, men en som saknade noter.
Satte mig genast och började läsa om de första kapitlena i Första Mosebok. De var till och med värre än jag mindes.
Berättelsen om Edens lustgård är skrämmande. Gud planterar vackra frukter, på "kunskapens träd". De är vackra och tillgängliga. Han förbjuder samtidigt de nyligen skapade Adam och Eva att äta dem.
Men de gör de förstås. Frukterna är vackra och Adam och Eva är som sagt nyskapade. De är som barn. De vill gärna äta vackra frukter, speciellt när ormen berättar att de får kunskap av att äta dem. Vilket också visade sig vara sant.
Guds straff blir gruvligt. Han driver ut dem från lustgården och instiftar dessutom patriarkatet.
Han liknar mest av allt en auktoritär och nyckfull fader i en dysfunktionell familj.
Inte undra på att jag fick ångest av det när jag läste det i åttaårsåldern.
Det får mig att tänka på när jag hamnade i debatt med Krister Stendahl. En känd svensk teolog som verkade i USA.
Det var i början av 90-talet på Stockholms universitet. Det var i efterdyningarna av den debatt som uppstod efter att Birgitta Onsell hade krävt att Gamla Testamentet skulle förses med ett förord som förklarade hur kvinnofientligt det var. I det hade hon rätt, framförallt vad gäller första hälften av GT. Profeterna och vishetslitteraturen är mer uthärdliga. Och det bör nog tilläggas att den första hälften av GT inte endast är kvinnofientligt ;- det är dessutom i hög grad barnfientligt och allmänt människofientligt.
Nåväl, Stendahl berörde denna debatt och tyckte inte alls man skulle skriva något sådant förord. Jag fick ordet efter föredraget och berättade självutlämnande om hur skrämd jag hade blivit av att läsa Bibeln som barn. Hur det var hemskt att se hur Gud uppmanade till folkmord och annat otäckt. Och jag tillade att det ju var tur att jag hade undvikit att läsa Uppenbarelseboken - om jag hade gjort det hade mardrömmarna blivit än värre.
Krister Stendahl svarade mig, Jag tycker än idag att hans svar var skandalöst.
Han hånade mig för att jag var "barnslig". Ja, det var det ord han använde. Flera gånger. Han förklarade med ett mycket arrogant tonfall att Bibeln faktiskt var till för vuxna, och att jag med mitt barnsliga perspektiv saknade kompetens att avgöra vad som var eller inte var en helig skrift. Han avslutade med att beklaga att jag inte hade läst Uppenbarelseboken som barn. Där fanns, menade han, sånt som borde roa barn, till exempel beskrivningar av gator av guld. '
Nu innehåller förstås Uppenbarelseboken även annat som inte är lika barnvänligt. Exempelvis beskrivningar av hur Gud straffar de ogudaktiga genom att låta otäcka insekter sticka ihjäl dom.
Jag är än idag sur över att ordföranden aldrig lät mig få replik. Han låtsades inte se min uppsträckta hand.
För jag vet vad jag hade tänkt svara.
Nämligen detta.
"Du kallar mig barnslig. Det är jag glad över. För du kanske minns vem som sade att den som inte är som ett barn aldrig kommer in i Guds rike. Om du ändå inte minns det kan jag berätta det för dig. Det råkar faktiskt vara Jesus."
Sedan skulle jag ha satt mig ner.
Nu slapp han svara på detta. Jag undrar än idag vad han skulle ha sagt.
---------------------------------------------------
TILLÄGG
Det här var ett ganska så känslomässgt inlägg. När jag satte mig på caféet på Akademibokhandeln och började läsa om de första kapitlen i GT upplevde jag faktiskt en märklig regression till den obehagskänsla jag fick vid min bibelläsning vid åttaårsåldern.....
Och det är ju inte endast känslor. Att hitta kvinno- och barnfientliga citat (och förespråkande av etnisk rensning!) från GT är inte svårt (se till exempel Psaltaren 137:9!). Men det finns en sak jag ändå bör tillägga. Annars blir bilden ofullständig.
Även om den barnfientliga retoriken i stora delar av GT är outhärdlig var i praktiken synen på barn ett framsteg gentemot den tidigare kanaaneiska praktiken. I GT fördöms sida upp och sida ned rituella barnoffer. Om detta har jag skrivit här.
Dessutom var förstås synen på kvinnan bättre än hos en del grannfolk. I assyriska skrifter, till exempel, stod det endast att barnen ska hedra sin fader, i hebreiska stod det att de skulle hedra sin fader och sin moder. För att nu ta ett exempel.
Straffet för våldtäkt i GT (döden) var ju också mindre kvinnofientligt än hos de grannfolk där det istället var så att den våldtagna kvinnans man eller far fick rätt att som hämnd våldta våldtäktsmannens fru eller dotter...
Så historiskt var GT ett framsteg i jämförelse med mycket som fanns innan, och det som fanns bland en del, om än inte alla, av israeliternas dåtida grannar. Men i förhållande till de värderingar som den stora majoriteten av oss har idag är det ju helt förskräckligt!
Satte mig genast och började läsa om de första kapitlena i Första Mosebok. De var till och med värre än jag mindes.
Berättelsen om Edens lustgård är skrämmande. Gud planterar vackra frukter, på "kunskapens träd". De är vackra och tillgängliga. Han förbjuder samtidigt de nyligen skapade Adam och Eva att äta dem.
Men de gör de förstås. Frukterna är vackra och Adam och Eva är som sagt nyskapade. De är som barn. De vill gärna äta vackra frukter, speciellt när ormen berättar att de får kunskap av att äta dem. Vilket också visade sig vara sant.
Guds straff blir gruvligt. Han driver ut dem från lustgården och instiftar dessutom patriarkatet.
Han liknar mest av allt en auktoritär och nyckfull fader i en dysfunktionell familj.
Inte undra på att jag fick ångest av det när jag läste det i åttaårsåldern.
Det får mig att tänka på när jag hamnade i debatt med Krister Stendahl. En känd svensk teolog som verkade i USA.
Det var i början av 90-talet på Stockholms universitet. Det var i efterdyningarna av den debatt som uppstod efter att Birgitta Onsell hade krävt att Gamla Testamentet skulle förses med ett förord som förklarade hur kvinnofientligt det var. I det hade hon rätt, framförallt vad gäller första hälften av GT. Profeterna och vishetslitteraturen är mer uthärdliga. Och det bör nog tilläggas att den första hälften av GT inte endast är kvinnofientligt ;- det är dessutom i hög grad barnfientligt och allmänt människofientligt.
Nåväl, Stendahl berörde denna debatt och tyckte inte alls man skulle skriva något sådant förord. Jag fick ordet efter föredraget och berättade självutlämnande om hur skrämd jag hade blivit av att läsa Bibeln som barn. Hur det var hemskt att se hur Gud uppmanade till folkmord och annat otäckt. Och jag tillade att det ju var tur att jag hade undvikit att läsa Uppenbarelseboken - om jag hade gjort det hade mardrömmarna blivit än värre.
Krister Stendahl svarade mig, Jag tycker än idag att hans svar var skandalöst.
Han hånade mig för att jag var "barnslig". Ja, det var det ord han använde. Flera gånger. Han förklarade med ett mycket arrogant tonfall att Bibeln faktiskt var till för vuxna, och att jag med mitt barnsliga perspektiv saknade kompetens att avgöra vad som var eller inte var en helig skrift. Han avslutade med att beklaga att jag inte hade läst Uppenbarelseboken som barn. Där fanns, menade han, sånt som borde roa barn, till exempel beskrivningar av gator av guld. '
Nu innehåller förstås Uppenbarelseboken även annat som inte är lika barnvänligt. Exempelvis beskrivningar av hur Gud straffar de ogudaktiga genom att låta otäcka insekter sticka ihjäl dom.
Jag är än idag sur över att ordföranden aldrig lät mig få replik. Han låtsades inte se min uppsträckta hand.
För jag vet vad jag hade tänkt svara.
Nämligen detta.
"Du kallar mig barnslig. Det är jag glad över. För du kanske minns vem som sade att den som inte är som ett barn aldrig kommer in i Guds rike. Om du ändå inte minns det kan jag berätta det för dig. Det råkar faktiskt vara Jesus."
Sedan skulle jag ha satt mig ner.
Nu slapp han svara på detta. Jag undrar än idag vad han skulle ha sagt.
---------------------------------------------------
TILLÄGG
Det här var ett ganska så känslomässgt inlägg. När jag satte mig på caféet på Akademibokhandeln och började läsa om de första kapitlen i GT upplevde jag faktiskt en märklig regression till den obehagskänsla jag fick vid min bibelläsning vid åttaårsåldern.....
Och det är ju inte endast känslor. Att hitta kvinno- och barnfientliga citat (och förespråkande av etnisk rensning!) från GT är inte svårt (se till exempel Psaltaren 137:9!). Men det finns en sak jag ändå bör tillägga. Annars blir bilden ofullständig.
Även om den barnfientliga retoriken i stora delar av GT är outhärdlig var i praktiken synen på barn ett framsteg gentemot den tidigare kanaaneiska praktiken. I GT fördöms sida upp och sida ned rituella barnoffer. Om detta har jag skrivit här.
Dessutom var förstås synen på kvinnan bättre än hos en del grannfolk. I assyriska skrifter, till exempel, stod det endast att barnen ska hedra sin fader, i hebreiska stod det att de skulle hedra sin fader och sin moder. För att nu ta ett exempel.
Straffet för våldtäkt i GT (döden) var ju också mindre kvinnofientligt än hos de grannfolk där det istället var så att den våldtagna kvinnans man eller far fick rätt att som hämnd våldta våldtäktsmannens fru eller dotter...
Så historiskt var GT ett framsteg i jämförelse med mycket som fanns innan, och det som fanns bland en del, om än inte alla, av israeliternas dåtida grannar. Men i förhållande till de värderingar som den stora majoriteten av oss har idag är det ju helt förskräckligt!
Friday, October 12, 2012
Vulkanus och teosofin
Inom teosofin finns uppfattningen att Merkurius inte är den innersta planeten. Innanför Merkurius bana finns Vulkanus, (engelska Vulcan). I dagens värld är den dock vanligtvis osynlig.
Vulkanus nämns endast i förbigående i Blavatskys "Den hemliga läran". Men en av teosofins mest systematiska teoretiker, G. de Purucker (1874-1942), som tillhörde den strömning som idag kallas Pasadena, skriver bland annat detta i "Den hemliga lärans grundtankar" (Teosofiska bokförlaget, 1988).
"Planeten innanför Merkurius blev enligt våra läror under den tredje rotrasen, efter människans fall till fysisk fortplantning, praktiskt taget osynlig för det fysiska ögat. Den 26 mars 1859 sågs en kropp passera över solskivan. Den kroppen har sedan dess inte setts igen, men andra skäl gör att en del astronomer tror att det faktiskt kan finnas en planet innanför Merkurius (även om de trots försök inte lyckats finna den). Ett sådant skäl är störningarna i Merkurius rörelse. Ett försök att med hjälp av Einsteins relativitetsteori förklara dessa störningar har nyligen gjorts, och den förklaringen är nu på modet. Våra lärare säger dock att det finns en planet innanför Merkurius. Vi kan liksom astronomerna kalla den Vulkanus". .(s. 126.)
Citatet är från föreläsningar Purucker, som sedemera ersatte Katherine Tingley som ledare för Pasadenaströmningen, höll mellan 1924 och 1927.
Nu får vi hålla i minnet att planeterna i teosofin inte endast är död materia, utan andliga entiteter.
I en långt senare text refererar Andrew Rooke ett annat verk av Purucker och skriver:
"The beautiful and sometimes forbidding photographs taken by modem spacecraft come alive as the words of ancient sages regarding the seven (or twelve) sacred planets echo in the recesses of our consciousness. Theosophical writers state that the solar system is alive with many more planets and suns than are visible or known to science. These planets and suns are invisible to us because they exist on planes of cosmic matter either above or below the level of our perceptions. The seven planets with which the destiny of our earth is most closely connected are called the Seven Sacred Planets. They are Saturn, Jupiter, Mars, Sun (standing as a substitute for an invisible planet very near the sun, sometimes referred to as Vulcan), Venus, Mercury, and the Moon (also a substitute for an invisible planet). These planets are sacred to us because they, as conscious entities, cooperate in the building and subsequent evolutionary history of the earth...[G. de Purucker, Fountain-Source of Occultism, pp. 204-5.]"
Vad som exakt menas med att solen står som ett substitut för Vulkanus har jag dock inte riktigt fattat...
Rooke kommenterar vidare: "Theosophy teaches that one of the sacred planets has its orbit between Mercury, the innermost planet recognized by astronomers, and the sun. For long ages this planet has been invisible to us but in future, as we grow in spiritual perception, it may become more visible....The French astronomer Le Verrier investigated 50 sightings whereof he considered 6 to be reliable. In 1878 U.S. astronomers also saw a dark body transiting the face of the sun. Many astronomers now dispute these sightings, attributing them to asteroids which occasionally transit the sun. However, other evidence, such as perturbations of the orbit of Mercury, suggests that there may indeed be an intramercurial planet, one of the many invisible worlds of the solar universe postulated by theosophy."
Nu är denna Vulkanus-teori svår att testa, eftersom Vulkanus i stort sett ses som osynlig. Även om det tycks ingå i teorin att den till och från kan glimta till.
Och inbyggd i Vulkanus-teorin är ju också en implicit kritik av Einsteins relativitetsteori. Vulkanus existens antas ju förklara avvilkelser i Merkurius bana som annars brukar förklaras med Einsteins teori,
Men idén om Vulkanus uppstod alltså utanför teosofin. Urbain Le Verrier (mest känd för upptäckten av Neptunus!) föreslog 1859 att avvikelser i Merkurius bana skulle kunna förklaras av en planet som låg närmare solen, och föreslåg att den skulle få namnet "Vulkanus". .
Samma år fick La Verrier ett brev från Edmond Modeste Lescarbault som sade sig ha iakttagit en passage över solskivan av denna hypotetiska palnet. Han beskrev hur han den 26 mars 1859 med teleskop observerade en svart pukt över solskivan. Den rörde sig över denna och hade passerat den på en timme, 17 minuter och 9 sekunder.
Den 2 January 1860 presenterade La Verrier upptäckten av Vulkanus på ett möte för the Académie des Sciences in Paris.
I motsats till vad Purucker skriver ovan så iakttogs vad som antogs vara Vulkanus vid flera senare tillfällen.
Dessutom noterade man också att det funnits tidigare observationer 1819, 1822, 1836, och 1837. Efter 1859 har observationer rapporterats 1860, 1861, 1862, 1865, och 1878.
När Einsteins relativitetsteori accepterades antogs den som sagt ge en fullgod förkaring till avvikelserna i Merkurius bana, och letandet efter Vulkanus upphörde.
Men inte helt. 1970 studerade Henry C Courten och hans medarbetare på Dowling College i New York, fotografier över solytan och observerade flera objekt som verkade röra sig över den.
Flera andra observatörer bekräftade detta.
Courten ansåg att en planetoid mellan 130 och 800 kilometer i diameter kretsade runt solen innanför Merkurius bana.
Idag anses det dock allmänt att inga objekt med en större diameter än 60 km kan kretsa runt solen innanför Merkurius bana. De objekt som ev, skulle kunna finnas där ska inte ses som planeter eller ens planetoider - det skulle i så fall handla om asteroider eller rester av kometer.
Å andra sidan - enligt teosoferna blev ju Vulkanus osynlig redan under den tredje rotrasen (som samexisterade med dinoasurierna). Så det kanske inte är så stor poäng att leta - i alla fall inte i den oandliga epok vi lever i.... :-(
Vulkanus nämns endast i förbigående i Blavatskys "Den hemliga läran". Men en av teosofins mest systematiska teoretiker, G. de Purucker (1874-1942), som tillhörde den strömning som idag kallas Pasadena, skriver bland annat detta i "Den hemliga lärans grundtankar" (Teosofiska bokförlaget, 1988).
"Planeten innanför Merkurius blev enligt våra läror under den tredje rotrasen, efter människans fall till fysisk fortplantning, praktiskt taget osynlig för det fysiska ögat. Den 26 mars 1859 sågs en kropp passera över solskivan. Den kroppen har sedan dess inte setts igen, men andra skäl gör att en del astronomer tror att det faktiskt kan finnas en planet innanför Merkurius (även om de trots försök inte lyckats finna den). Ett sådant skäl är störningarna i Merkurius rörelse. Ett försök att med hjälp av Einsteins relativitetsteori förklara dessa störningar har nyligen gjorts, och den förklaringen är nu på modet. Våra lärare säger dock att det finns en planet innanför Merkurius. Vi kan liksom astronomerna kalla den Vulkanus". .(s. 126.)
Citatet är från föreläsningar Purucker, som sedemera ersatte Katherine Tingley som ledare för Pasadenaströmningen, höll mellan 1924 och 1927.
Nu får vi hålla i minnet att planeterna i teosofin inte endast är död materia, utan andliga entiteter.
I en långt senare text refererar Andrew Rooke ett annat verk av Purucker och skriver:
"The beautiful and sometimes forbidding photographs taken by modem spacecraft come alive as the words of ancient sages regarding the seven (or twelve) sacred planets echo in the recesses of our consciousness. Theosophical writers state that the solar system is alive with many more planets and suns than are visible or known to science. These planets and suns are invisible to us because they exist on planes of cosmic matter either above or below the level of our perceptions. The seven planets with which the destiny of our earth is most closely connected are called the Seven Sacred Planets. They are Saturn, Jupiter, Mars, Sun (standing as a substitute for an invisible planet very near the sun, sometimes referred to as Vulcan), Venus, Mercury, and the Moon (also a substitute for an invisible planet). These planets are sacred to us because they, as conscious entities, cooperate in the building and subsequent evolutionary history of the earth...[G. de Purucker, Fountain-Source of Occultism, pp. 204-5.]"
Vad som exakt menas med att solen står som ett substitut för Vulkanus har jag dock inte riktigt fattat...
Rooke kommenterar vidare: "Theosophy teaches that one of the sacred planets has its orbit between Mercury, the innermost planet recognized by astronomers, and the sun. For long ages this planet has been invisible to us but in future, as we grow in spiritual perception, it may become more visible....The French astronomer Le Verrier investigated 50 sightings whereof he considered 6 to be reliable. In 1878 U.S. astronomers also saw a dark body transiting the face of the sun. Many astronomers now dispute these sightings, attributing them to asteroids which occasionally transit the sun. However, other evidence, such as perturbations of the orbit of Mercury, suggests that there may indeed be an intramercurial planet, one of the many invisible worlds of the solar universe postulated by theosophy."
Nu är denna Vulkanus-teori svår att testa, eftersom Vulkanus i stort sett ses som osynlig. Även om det tycks ingå i teorin att den till och från kan glimta till.
Och inbyggd i Vulkanus-teorin är ju också en implicit kritik av Einsteins relativitetsteori. Vulkanus existens antas ju förklara avvilkelser i Merkurius bana som annars brukar förklaras med Einsteins teori,
Men idén om Vulkanus uppstod alltså utanför teosofin. Urbain Le Verrier (mest känd för upptäckten av Neptunus!) föreslog 1859 att avvikelser i Merkurius bana skulle kunna förklaras av en planet som låg närmare solen, och föreslåg att den skulle få namnet "Vulkanus". .
Samma år fick La Verrier ett brev från Edmond Modeste Lescarbault som sade sig ha iakttagit en passage över solskivan av denna hypotetiska palnet. Han beskrev hur han den 26 mars 1859 med teleskop observerade en svart pukt över solskivan. Den rörde sig över denna och hade passerat den på en timme, 17 minuter och 9 sekunder.
Den 2 January 1860 presenterade La Verrier upptäckten av Vulkanus på ett möte för the Académie des Sciences in Paris.
I motsats till vad Purucker skriver ovan så iakttogs vad som antogs vara Vulkanus vid flera senare tillfällen.
Dessutom noterade man också att det funnits tidigare observationer 1819, 1822, 1836, och 1837. Efter 1859 har observationer rapporterats 1860, 1861, 1862, 1865, och 1878.
När Einsteins relativitetsteori accepterades antogs den som sagt ge en fullgod förkaring till avvikelserna i Merkurius bana, och letandet efter Vulkanus upphörde.
Men inte helt. 1970 studerade Henry C Courten och hans medarbetare på Dowling College i New York, fotografier över solytan och observerade flera objekt som verkade röra sig över den.
Flera andra observatörer bekräftade detta.
Courten ansåg att en planetoid mellan 130 och 800 kilometer i diameter kretsade runt solen innanför Merkurius bana.
Idag anses det dock allmänt att inga objekt med en större diameter än 60 km kan kretsa runt solen innanför Merkurius bana. De objekt som ev, skulle kunna finnas där ska inte ses som planeter eller ens planetoider - det skulle i så fall handla om asteroider eller rester av kometer.
Å andra sidan - enligt teosoferna blev ju Vulkanus osynlig redan under den tredje rotrasen (som samexisterade med dinoasurierna). Så det kanske inte är så stor poäng att leta - i alla fall inte i den oandliga epok vi lever i.... :-(
Thursday, October 4, 2012
Moskéer, kyrkor och Nya Testamentets tragik
/Från min huvudblogg 14 mars 2009./
En dag hösten 2007 satt jag och pratade med en bekant vid ett kafé vid Medborgarplatsen. När jag kom ut därifrån var det första jag såg moskén som ligger i närheten. Jag fick en underlig känsla av trygghet. Någon sådan känsla har jag aldrig fått av en kyrka.
Frågan var förstås varför. Jag tror inte att islam i sin religiösa och sociala praktik är bättre än kristendomen. I många fall är det nog tvärtom. Det finns procentuellt sett säkert lika mycket jag retar mig på i Koranen som i Bibeln (men Bibeln är tjockare, förstås). Så vad beror det på?
Jag är ganska så säker på svaret. Jag ser den kristna Bibeln som någonting liknande en grekisk tragedi, med den skillnaden att Bibeln gör anspråk på att det är sant. Det är en otäck historia, som det skulle gå att göra en mycket otäck skräckfilm på. Och, ja, Mel Gibson har ju redan försökt.
En man är från sin födsel utvald till att dödas på ett plågsamt sätt. Det är bestämt sedan årtusenden tillbaka, kanske sedan världens begynnelse, och i alla fall sedan Adam och Eva. Inte bara hans slut, utan en rad detaljer på vägen dit är sedan århundraden tillbaka förutsagda i detalj av olika profeter. Hans liv är planerat. Och slutet är oundvikligt.
Allting från var han ska födas till hans plågsamma död är alltså bestämt i förväg. Ganska så tidigt fattar han detta. Ju närmare slutet kommer ju mer ökar hans ångest. Och i Getsemane gråter han blod.
På slutet skriker han i fasa: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”.
Det finns nämligen inget annat sätt för den påstått allsmäktige guden att rädda den (syndfulla) mänskligheten än att offra sin ”son”. Och sedan ska han förvisso återuppstå, för den som kan tro på det. Jag kan det inte.
Den återuppståndne Jesus är oftast ett skugglikt spöke, till exempel på vägen till Emmaus. Är det samme person, egentligen? Fick den mänskliga sidan som han också sades ha haft vara med? Gnostikerna trodde det inte, men ortodoxin försäkrar att det var hela personen som återuppstod.
Det är ändå kusligt. Förutbestämdheten, detalj efter detalj där profetiorna slår in, och den slutliga tortyrscenen. Glädjens budskap? Jag tycker inte det.
Islam har helt andra problem. Vare sig man fokuserar på Koranverser som verkar säga att män har rätt att slå olydiga fruar eller på hadither som ger en olustig bild av Muhammad (och det finns det som bekant många av) är islam någon oproblematisk lära. Tvärtom. Men den totala tragedin i Nya Testamentet saknas.
Koranen är kanske mindre ”hednisk” än den kristna Bibeln. När Nya Testamentet skrevs var blodiga offer ett universellt fenomen i vår del av världen. Och på många håll även människooffer. Och i Bibeln har vi det ultimata människooffret. Tortyrscenen i evangelierna upprepas varje söndag över hela världen – ”Kristi blod för dig utgjutet, Kristi lekamen för dig utgiven”.
Det är ett tvångsmässigt återupprepande av ett trauma. Någon annans trauma. Och ibland tar somliga ett steg till - så att det blir än olustigare. Den internationellt kände teologen Paul Tillichs hustru skrev kanske tio år efter hans död 1965 en självbiografi. Där avslöjade hon Tillichs och hans manliga teologvänners fritidsnöje: att titta på diabilder som föreställde korsfästelser – men inte den korsfäste Jesus, utan i en helt annan kontext . När hon kom på den olustiga herrklubben med detta ”nöje” brukade hon stänga dörren och muttra något om ”tortyrlek”. Gränsen mellan from lidandemystik och ren dekadens kan vara ganska så tunn.
Koranen är mindre ödesmättad, mindre tragisk, mer rationell och linjär än Bibeln. En religionsstiftare som man kan tycka bra eller illa om sprider sin lära, och är framgångsrik med detta.
Precis som vad gäller kristendomen blev resultatet efter ett tag ett milt sagt patriarkalt system – även om antipatriarkala muslimer som Asma Barlas gör sitt bästa för att försöka visa att den patriarkala tolkningen av Koranen är en misstolkning. Bitvis är hon övertygande, bitvis inte.
Men om hennes tolkning av Koranen skulle slå igenom inom Islam skulle denna religion förvisso bli riktigt sympatisk. Och om det muslimska, matrilinjära och ”matriarkala” Minangkabau-folkets islamtolkning skulle bli den dominerande bland världens muslimer skulle det kanske vara dags att konvertera. Men det händer ju knappast under överskådlig framtid…
En dag hösten 2007 satt jag och pratade med en bekant vid ett kafé vid Medborgarplatsen. När jag kom ut därifrån var det första jag såg moskén som ligger i närheten. Jag fick en underlig känsla av trygghet. Någon sådan känsla har jag aldrig fått av en kyrka.
Frågan var förstås varför. Jag tror inte att islam i sin religiösa och sociala praktik är bättre än kristendomen. I många fall är det nog tvärtom. Det finns procentuellt sett säkert lika mycket jag retar mig på i Koranen som i Bibeln (men Bibeln är tjockare, förstås). Så vad beror det på?
Jag är ganska så säker på svaret. Jag ser den kristna Bibeln som någonting liknande en grekisk tragedi, med den skillnaden att Bibeln gör anspråk på att det är sant. Det är en otäck historia, som det skulle gå att göra en mycket otäck skräckfilm på. Och, ja, Mel Gibson har ju redan försökt.
En man är från sin födsel utvald till att dödas på ett plågsamt sätt. Det är bestämt sedan årtusenden tillbaka, kanske sedan världens begynnelse, och i alla fall sedan Adam och Eva. Inte bara hans slut, utan en rad detaljer på vägen dit är sedan århundraden tillbaka förutsagda i detalj av olika profeter. Hans liv är planerat. Och slutet är oundvikligt.
Allting från var han ska födas till hans plågsamma död är alltså bestämt i förväg. Ganska så tidigt fattar han detta. Ju närmare slutet kommer ju mer ökar hans ångest. Och i Getsemane gråter han blod.
På slutet skriker han i fasa: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”.
Det finns nämligen inget annat sätt för den påstått allsmäktige guden att rädda den (syndfulla) mänskligheten än att offra sin ”son”. Och sedan ska han förvisso återuppstå, för den som kan tro på det. Jag kan det inte.
Den återuppståndne Jesus är oftast ett skugglikt spöke, till exempel på vägen till Emmaus. Är det samme person, egentligen? Fick den mänskliga sidan som han också sades ha haft vara med? Gnostikerna trodde det inte, men ortodoxin försäkrar att det var hela personen som återuppstod.
Det är ändå kusligt. Förutbestämdheten, detalj efter detalj där profetiorna slår in, och den slutliga tortyrscenen. Glädjens budskap? Jag tycker inte det.
Islam har helt andra problem. Vare sig man fokuserar på Koranverser som verkar säga att män har rätt att slå olydiga fruar eller på hadither som ger en olustig bild av Muhammad (och det finns det som bekant många av) är islam någon oproblematisk lära. Tvärtom. Men den totala tragedin i Nya Testamentet saknas.
Koranen är kanske mindre ”hednisk” än den kristna Bibeln. När Nya Testamentet skrevs var blodiga offer ett universellt fenomen i vår del av världen. Och på många håll även människooffer. Och i Bibeln har vi det ultimata människooffret. Tortyrscenen i evangelierna upprepas varje söndag över hela världen – ”Kristi blod för dig utgjutet, Kristi lekamen för dig utgiven”.
Det är ett tvångsmässigt återupprepande av ett trauma. Någon annans trauma. Och ibland tar somliga ett steg till - så att det blir än olustigare. Den internationellt kände teologen Paul Tillichs hustru skrev kanske tio år efter hans död 1965 en självbiografi. Där avslöjade hon Tillichs och hans manliga teologvänners fritidsnöje: att titta på diabilder som föreställde korsfästelser – men inte den korsfäste Jesus, utan i en helt annan kontext . När hon kom på den olustiga herrklubben med detta ”nöje” brukade hon stänga dörren och muttra något om ”tortyrlek”. Gränsen mellan from lidandemystik och ren dekadens kan vara ganska så tunn.
Koranen är mindre ödesmättad, mindre tragisk, mer rationell och linjär än Bibeln. En religionsstiftare som man kan tycka bra eller illa om sprider sin lära, och är framgångsrik med detta.
Precis som vad gäller kristendomen blev resultatet efter ett tag ett milt sagt patriarkalt system – även om antipatriarkala muslimer som Asma Barlas gör sitt bästa för att försöka visa att den patriarkala tolkningen av Koranen är en misstolkning. Bitvis är hon övertygande, bitvis inte.
Men om hennes tolkning av Koranen skulle slå igenom inom Islam skulle denna religion förvisso bli riktigt sympatisk. Och om det muslimska, matrilinjära och ”matriarkala” Minangkabau-folkets islamtolkning skulle bli den dominerande bland världens muslimer skulle det kanske vara dags att konvertera. Men det händer ju knappast under överskådlig framtid…
Friday, September 28, 2012
Var majgrevefesten en ”katolsk” fest? Några kritiska synpunkter på Gullan Gerwards ”Majgrevefesten”.
------------------------------------------------------------
/En text av mig som jag lade fram på ett religionshistoriskt seminarium 2005. Det är en kritik mot en katolskt färgad avhandling av Gullan Gerward, som försökte bortförklara de förkristna rötterna till "Majgrevefesten", en folklig medeltida vårfest. /
Tyngdpunkten ligger alltså på sociala analyser av den här typen. Men samtidigt tar hon, närmast i förbigående, upp den gamla stridsfrågan om folksedernas och folktrons förkristna rätter.
/En text av mig som jag lade fram på ett religionshistoriskt seminarium 2005. Det är en kritik mot en katolskt färgad avhandling av Gullan Gerward, som försökte bortförklara de förkristna rötterna till "Majgrevefesten", en folklig medeltida vårfest. /
-----------------------------------------------------------
”Så var det jämförelsevis lätt att fälla våra hedniska förfäders stora gudar, upphäva dess kult och förstöra deras tempel; en ny gud inplantades i de gamles ställe; men även i hans skugga växte folktrons och folkbrukens gräs – ogräs, menade de nitiska fromma.” Martin P.n Nilsson
I “Folklore and comparative religion” framför Ulf Drobin (1983) en kritik mot Carl Wilhelm von Sydow och hans skola inom folkloristiken. Drobin visar hur von Sydow och hans anhängare rycker loss folkloren ur sitt religionshistoriska sammanhang, och ersätter den religionshistoriska bakgrunden med psykologiserande och common sense. I sitt totala avståndstagande från evolutionister som Mannhardt och Frazer förkastade den von sydowska skolan inte endast deras ibland ogenomtänkta generaliseringar utan hela det historiska, diakrona perspektivet.
Mot bakgrunden av den diskussionen kan det vara av intresse att se hur Gullan Gerward (1996) sin avhandling i etnologi, Majgrevefesten, relaterar sig till den von Sydowska skolan och dess kritiker, och hur hon ser på frågan om Majfestens eventuella förhistoriska rötter. Majgrevefesten är ett försök att analysera och beskriva majfesten i Danmark och nuvarande Skåne utifrån ett, enligt henne själv, kulturhistoriskt perspektiv. (Gerward 1996:21 f). Hon definierar själv sin metod på följande sätt: ”Mitt syfte är att på basis av såväl nyframtagna som tidigare kända primärkällor rekonstruera majfesten i dess sociala och kulturella kontext i det forna danska kulturområdet mot bakgrund av ett kontinentalt festmönster. I centrum för undersökningen står festens aktörer och publik. Avsikten är att tolka handlingsmönstrets reella gestaltning och symboliska intentioner samt de bakomliggande drivkrafterna i ett skiftande socialt och ideologiskt spänningsfält.” (Gerward 1996: 23)
Rent konkret innebär detta en beskrivning av majfesten, och de aktörer som deltog i och utformade den, från medeltiden fram till 1800-talet. Jag kommer att gå närmare in på, hennes framställning i min inledning. Jag kan ändå här kortfattat nämna att hennes huvudteman är de samhällsklasser som deltog i festerna, de korporationer och gillen som dessa klasser var organiserade i, och hur dessa olika grupper agerade i festerna på olika sätt. Hon betonar bland annat de sociala skillnaderna, och konflikterna mellan de festande och kyrkan under protestantisk tid. I slutkapitlet ”Syntes” visar hon hur de som agerar Majfesterna från att ha varit i hög grad medlemmar av adeln, genom århundradena mer och mer blir personer från lägre amhällsklasser, fram till att de tunder 1800-talet framförallt blir en fråga för tjänstefolket. (Gerward 189F). Processen motsvarar väl det etnologiska begreppet ”gesunkenes Kulturgut”.
Tyngdpunkten ligger alltså på sociala analyser av den här typen. Men samtidigt tar hon, närmast i förbigående, upp den gamla stridsfrågan om folksedernas och folktrons förkristna rätter.
Hon beskriver Mannhardt på detta sätt
”Tron på trädanden utvidgades enligt Mannhardt till en tro på växtlighetsandar och en magisk växelverkan mellan dessa demoner och människan. Det besjälade trädet manifesterades i majgreven, majträdet och majstången. Enligt Mannhardt kunde trädanden spaltas upp och ges mänsklig gestalt i form av en docka, som hängdes upp och ges mänsklig gestalt i form av en docka, som hängdes upp i majträdet, eller en människa, som kläddes i grönt och uppträdde vid sidan av majträdet. Majgreven, majkungen, och pingstkungen var enligt Mannhardt sådana dubbelgångare till trädanden.” (Gerward 1996: 14)
Hon refererar endast Mannhardt på detta sätt, hon försöker inte diskutera de teorier hon här beskriver, de är underförstått att de handlar om förlegade åsikter som genast har ett historiskt intresse. Än kortare behandlar hon Frazer, (Gerward 1996: 14) där hon, anmärkningsvärt nog, som enda referens använder sig av Frazers förkortade upplaga av Golden Bough i två volymer från 20-talet, i den svenska utgivningen från 1987! (Jfr gärna Hultkrantz 1973:8, not) Det enda hon är intresserad av hos Frazer är en kort kommentar i den förkortade upplagan om trädkult, där han beskriver den ”såsom fullkomligt underordnad i förhållande till andra faktorer”. (Frazer 1987:10).. Varför hon citerar detta är lite oklart, möjligen vill hon skapa intrycket att Frazer i efterhand tog avstånd från såväl Mannhardts som sina egna tidigare teorier. Hon nämner inte att han i samma förkortade upplaga på nytt i två kapitel behandlar trädkulten (Frazer 1987: 137 ff), som han uppenbarligen betraktar som mycket viktig, om än ”underordnad”. Anledningen till att Frazer talar om trädkulten som underordnad var snarast att en läsare av Golden Bough skulle kunna få intrycket att trädkulten var grunden för all religion, ett intryck som mest skulle bero på det pedagogiska upplägget i Golden Bough.
Kortfattat behandlar hon P:n Nilsson, som anhängare till Mannhardt, och att ha skulle beskriva majfesten som ”den stora vårfesten, som firas för livets uppvaknade och förnyelse”. (Gerward 1996: 14). Hon tillägger sedan att P.n Nilsson vill föra tillbaka majfesten till mönstringen av det vapenföra manskapet, en tradition från merovingernas Frankrike (Gerward 1996: 15), ett tema hon senare återkommer till. Hon klandrar Nilsson för att han inte beaktar andra möjligheter, viket är aningen orättvist då det hos P.n Nilsson faktiskt står så här: ”en förening av den samhälleliga första maj-fest, som har sitt ursprung i det frankiska majlägret på merovi8ngernas tid, och gamla seder och bruk, med vilka vårens inträde firades och som anslöt sig till ett lämpligt kalenderdatum, ibland pingst, ibland första maj. ” (Nilsson 1936: 64) Det är uppenbart att för Gerward kommer det stora uppvaknandet , som frigör folkloristiken från oberättigade generaliseringar och unken evolutionism, med von Sydow:
”Under 1890-talet rådde anti-evolutioniska strömningar i Europa. Dessa utgick från bl.a. den engelske sociologen Levi-Bruhl. Även om von Sydow kritiserade dessa forskare, influerades han av deras tankar och kom parallellt fram till liknande teorier. Detta ledde till att han rensade ut verklighetsfrämmande uppfattningar” (Gerward 1996:15)
Hon fortsätter att berömma von Sydows lärjunge Albert Eskeröd, för att han i avhandlingen Årets Äring, ”ställde krav på källkritik och psykologisk interpretation i motsats till Mannhardt och Frazer” (Gerward 1996:16). Men Gerward beklagar att Eskeröd inte fortsätter i samma anda: ”I ett senare arbete om majfesten ställde han däremot inte samma krav som i avhandlingen. Här utgick han från en äldre tradition och såg i majfesten ”en kraftig influens från förkristen, keltisk kultur””. (Gerward 1996:16).
Gerward själv utgår i sin bok från den katolska hegemonin över det medeltida samhället.Hon målar upp en bild hur alla större fester, inklusive majfesten, präglades av kyrkan. (Gerward, 51, 50). Majfesterna var sålunda ursprungligen katolska, och ingalunda ”hedniska” eller ”profana” (två ord som Gerward egendomligt nog ofta använder som synonymer).:
”Martin P:n Nilssons ställningstagande till fördel för Mannhardts fruktbarhetsteorier fick en stor genomslagskraft, som än idag präglar den populärvetskapliga beskrivningen av majfesten. I sin ursprungsjakt tog forskarna fasta på de lutherska prästernas uttalanden om hedniska bruk och drog därav slutsatsen, att majfesten förekom redan under antiken, och att den alltid varit en profan fest. Man glömde bort, att den sociala kontexten ständigt förändrades, och att senmedeltidens människor var starkt influerade av den katolska kyrkan. Gilleslagen, som var religiöst präglade, uppförde offentliga skådespel som illustration till kyrkans budskap. ” (Gerward 1996:187)
”De lutherska prästerna försökte under flera århundraden efter reformationen undanröja den katolska kyrkans tänkande och värderingar. Det är mot denna bakgrund uttalanden om hedniska bruk måste betraktas ” (Gerward 1996:187).
På så sätt verkar Gerward vilja vara mer von Sydowsk än någonsin vin Sydow själv, och gå längre än mig veterligt någon folklorist hittills gått.
Även en von Sydow-anhängare som Eskeröd påpekar ju, som Gerward själv noterar, de troligen förkristna tendenserna bakom maj-firandet. I en bok om årets fester, som kom i sin första upplaga 1953 förekommer det av Gerward refererade påståendet: “Bakom alla dessa traditioner, som samlats till den förta maj, tycks i sista hand ligga en kraftig influens från förkristen, keltisk kultur, som genomsyrat den kontinentala” (Eskeröd 1965: 47). I samma, populärt hållna handbok, återkommer på flera ställen antydningar om förkristna traditioner bakom festerna (se t.ex. s. 105, 106, 107) För Eskeröd betydde nu förkristen ofta inte germanska, eller keltiska, traditioner, utan avspeglade ett uråldrigt förstadium till alla religioner, som Eskeröd, utifrån någon form av ”sunt förnuft” själv postulerade. Eskeröd skriver om lövningen på midsommar: ”men till sin innersta kärna är en sådan sed äldre och går bakom alla historiska religionsformer. Det är tankar och seder, som utgår direkt ur samspelet mellan natur och människa”. Inte ens en av von Sydows närmaste lärjungar kunde undgå insikten att de traditioner som låg bakom maj-firandet måste vara äldre än kristendomen.
Gerwards handledare Åke Bringéus skrev själv 1976 en handbok om årets festseder. Där undviker han, i högre grad än Eskeröd, att diskutera förkristna bakgrunder till festseder. Men han kommer ändå med följande kritiska kommentar till von Sydow: ”De psykologiserande tolkningarna av olika seder hos von Sydow och hans lärjungar bidrog till ett ohistoriskt betraktelsesätt som inte var minde farligt än det survival-teoretiska. Man förutsatte att det mänskliga psyket fungerat på samma sätt i skilda tider och miljöer att ett fikt (påhittat väsen t.. ex i pedagogiskt eller roande syfte) alltid och överallt varit ett fikt.” (Bringéus 1981: 243)
Han kunde inte häller avhålla sig från följande elakhet mot Eskeröd: ”Författaren är genomgående ointresserad av äldre belägg för olika seder liksom för dateringar. Han häller sig till traditionsuppteckningarna vilka jämsides med författarens egen rationalistiskt präglade inställning nyttjas som slagruta i alla sammanhang.” (Bringéus 1981: 243)
Exemplen från Eskeröd och Bringéus visar att även om etnologin/folkloristiken i hög grad stod under von Sydows inflytande, var det inflytandet aldrig konsekvent. Till och med en av de främsta von Sydow-anhängarna som Eskeröd tingades medge ett förkristet inflytande på folksederna, och även Bringéus utesluter inte den möjligheten. Därför ter sig Gerwards behandling av ämnet så anmärkningsvärd. Istället för att ta intryck av den vägande kritik som riktats mot von Sydow överträffar hon lärofadern, och utesluter helt och hållet allt förkristet inflytande på majfesterna. Ja, om man ska ta henne på allvar torde de istället vara ”katolska” fester.
Nu finns det åtskilliga exempel från Europa på hur just katolska kyrkan i Europa tidigare aktivt motarbetat liknande fester (Nilsson 1936: 26, 27, 61, 62) och det är knappast förvånande. På samma sätt är det knappast förvånade att den katolska kyrkan senare försökte integrera dessa fester istället för att förbjuda dem helt – just katolikerna, i motsats till den protestantiska kyrkan har ju en tradition att försöka integrera ”hedniska" seder istället för att helt undertrycka dem. Man kan ju ta exempel på hur saturnalierna, nyårsfesten, och festen för den obesegrade solen smälte samman till julfirandet i romarriket. (Nilsson 1936: 127 ff). Beläggen för att något liknade hände med den fornnordiska julen är också mycket starka (Nilsson 1936: 142 ff). Nu blev i och för sig de ”hedniska” elementen i julfirandet i stort sett marginaliserade – de omtolkades och omformades så att de passade in i en kristen kontext. På samma sätt har den katolska kyrkan behandlat en rad ”hedniska” bruk och kulter – se exempelvis hur kulten av Tonantzin smälte samman med Mariakulten till kulten av Jungfrun av Guadalupe.
Men här finns det en skillnad. I motsats till julen och kulten av jungfrun av Guadalupe är de väsentliga inslagen i majgrevefesten inte kristna. Eftersom Gerward så hårt betonar att majfesten var ”katolsk” och formades i en tid då den katolska kyrkan hade en närmast total kontroll över de gillen som organiserade festerna borde hon åtminstone försökt förklara hur föreställningarna om en ”majgreve” en ”majgrevinna” eller om ett ”majträd”/”majstång” över huvud taget kunde växa fram inom den katolska lärans ram. Gerward påpekar själv att majdagen under medeltiden var en kyrklig helgdag tillägnad de båda apostlarna Filip och Jakob (Gerward 1996: 57). Man kan fråga sig varför inte majfirandet, om det nu hade varit en ”katolsk” fest, i så fall dominerades av teman men anknytning till dessa helgon.
Majgreve, majgrevinna, majstång – att försöka härleda dessa från katolsk teologi och lära, torde vara helt omöjligt.
Desto lättare är det att finna paralleller med förkristna seder. Det är visserligen sant att det saknas belägg för att just de germanska folken haft en vårfest med majbruk (Nilsson 1936: 49) men i övrigt finns liknande fester belagda från i stort sett hela världen, inklusive greker och romare (Nilsson 1936: 47). Mannhardt och efter honom Frazer (1951) har genomfört inventeringar av uppgifter om sådana bruk från i stort sett hela världen och det är anmärkningsvärt hur både majgrevinna/majgreve och majträd har motsarigheter i förkristna sammanhang över stora delar av Europa. Anledning till att beläggen från de germanska/nordiska områdena saknas torde närmast vara brist på material från dessa områden – som saknade skriftspråk och där samtida noteringar om den folkligt förankrade religionen i det närmaste är obefintliga.
Mannhardt och Frazer bör naturligtvis behandlas kritiskt. Men när de nu sida upp och sida ner redovisar material om förkristen trädkult (Frazer 1951: 7 ff) och visar på parallellerna med föreställningar inom senare folkseder (Frazer 1951: 59 ff) borde de som vill förneka att ett sådant samband kan finnas åtminstone seriöst gå igenom materialet.
Det är naturligtvis osäkert att dra några säkra slutsatser om hur föreställningarna omkring majfesterna uppkommit, men ingenting talar för att dessa föreställningar skulle ha uppkommit inom den katolska kyrkans ram, utan några rötter tillbaka till förkristna bruk. Gerward, som märkligt nog verkar lika ointresserad av kyrkans lära som hon verkar vara av de förkristna trossystemen försöker inte ens förklara hur den här typen av föreställingar skulle kunna växa fram inom en starkt kristet färgad kultur, om de inte hade rötter bakåt.
Hur ”spekulativ” P:n Nilssons tolkning än kan verka vara, ter den sig ändå mer sannolik än teorin att majgrevefesten fullgott kan förklaras som en ”katolsk” fest: ”I tron på vårdträdets och majens skyddande och välsignelsebringande kraft återfinna vi de senaste formerna av en urgammal trädkult som är utbredd över hela jorden…Den kraft, som skickar upp saven i trädets stam, som låter kroppar, blad och blommor skjuta fram, frukten knyta sig och mogna, förde tanken till den lycka och välsignelse, som man önskade för sitt eget liv och sin egen bärgning.” (Nilsson 1936: 43 f)
Refererad litteratur
Bringéus, Nils-Arvid, Årets festseder, Stockholm 1981 (1976)
Drobin, Ulf, Folklore and comparative religion, Stockholm 1983
Eskeröd, Albert, Årets fester, Stockholm 1965 (1953)
Frazer, James George, The magic art and the evolution of kings, vol. 2, 1951
Frazer, James G, Den gyllene grenen, Stockholm 1987 (1925)
Gerward, Gullan, Majgrevefesten, Stockholm 1996
Hultkrantz, Åke Metodvägar inom den jämförande religionsforskningen, Stockholm 1973
Nilsson, Martin P:n, Årets folkliga fester, Stockholm 1936
Wednesday, September 26, 2012
Annie Besants "esoteriska kristendom"
Om jag skulle vilja irritera en kristen fundamentalist ordentligt skulle jag nog ge denne ett exemplar av Annie Besants "Esoteric Christianity" från 1901. Den skulle nog uppfattas som mer outhärdlig än Richard Dawkins samlade verk...
Har just läst den, i en upplaga från 2006 på "Quest Books" med ett ganska så kritiskt förord av Richard Smoley. Jag tycker spontant om den.
Den kan i princip delas upp i två delar. Dels en del där Besant försöker övertyga om att hennes egen teosofiska tolkning av den kristna läran delades av den inre kärnan i de första kristna församlingarna. Den delen är ju aningen problematisk. Bevisningen är knappast övertygande, men å andra sidan är det den minst viktiga delen av boken.
I den andra delen presenteras då en teosofisk läsning av den kristna läran. På något sätt påminner den faktiskt om Rudolf Bultmanns existentiella tolkningar ("avmytologisering"!) av bibeltexterna!
Besants esoteriska tolkning står och faller inte med teorin att det var detta som Paulus och Origenes "egentligen" bokstavligt menade. Det går mycket väl att tro att det finns en underliggande existentiell logik i kristendomen som har fångats och förståtts av Besant, utan att man måste tillskriva de tidiga kristna just denna tolkning. Besants egen kan mycket väl stå på egna ben!
För Besants tolkning av den inre esoteriska meningen i begrepp som försoningen, uppståndelsen, treenigheten, bönen, syndernas förlåtelse, sakramenten och uppenbarelsen är vida mer sympatisk än fundamentalisternas. Den flyttar över dogmatiken till en allmänmänsklig dimension. Och gör den begriplig och ofta alltså - mänsklig.
Men samtidigt inte så sällan som sagt esoterisk. Hennes tolkning av sakramenten har ockulta inslag, och skulle nog irritera romerska katoliker - om de nu stod ut med att läsa så långt.
Jesu offerdöd, som inte alls förnekas, ses som ett tydligt exempel på att all andlig och personlig utveckling helt enkelt måste bygga på att något offras. Detta beskrivs som en form av andlig naturlag.
Uppståndelsen däremot tolkas lite mer esoteriskt. Utgångspunkten är reinkarnationsläran, som Besant uppenbarligen menade att de första kristna egentligen omfattade.
Syndernas förlåtelse behandlas på ett sätt som är än mer kontroversiellt. Så kontroversiellt att Richard Smoley i sitt förord ägnar en stor del åt att angripa just det kapitlet. För det är uppenbart att Annie Besant egentligen är obekväm med begreppet. Hon skriver till exempel: "A superflous eternal hell was balanced by a superfluous forgiveness, and thus the uneven scales of justice were again rendered level" (s. 165).
Vad hon menar här är att kyrkan tvingades kompensera det barbariska i läran om eviga helvetesstraff med den ologiska doktrinen att synder kunde förlåtas - rakt av. Besant ser snarast "syndernas förlåtelse" som ett resultat av att karman gradvis bränns ut. Eftersom det inte finns några eviga straff behövs ingen extra syndaförlåtelse. Och för detta kritiseras hon alltså ganska hårt i Richard Smoleys förord.
Hennes världsbild är i det stora hela sympatisk. Däremot är det alltså en smula irriterade att hon är så säker på att den delades av de första kristna.
Detta bygger på hennes och Blavatskys grundidé: att alla religioner är förvrängda versioner av den "hemliga lära" som egentligen är den grundläggande religion som i olika tidsperioder har lärts ut av visa män (ja, hon skriver alltid män, men jag tror att det är en eftergift åt den tidens konventioner. Jag har svårt att tro att denna beundrare av madame Blavatsky verkligen trodde att vishet i sig är en manlig egenskap!).
Jo, det finns exempelvis ett eller två ställen i Nya Testamentet som, om man så vill, kan anföras som ett argument för att Jesus och lärjungarna trodde på reinkarnation. Men de vägs upp av betydligt fler exempel som talar emot.
Frågan är ju varför Annie Besant måste försöka övertyga alla om att de idéer som hon och Blavatsky förde fram egentligen delats av alla religionsstiftare av betydelse. För Besant är alltså alla större religioner ursprungligen i grunden teosofiska, även om den teosofiska kärnan i lärorna endast lärdes ut till en liten grupp invigda.
På så sätt förminskar hon ju värdet av Blavatskys och hennes egna bidrag, inte tvärtom!
Det hela påminner lite om de första wicca-aktiva som brukade mena att deras lära var identisk med vad deras (på bål brända!) föregångare ansåg på 15- och 1600-talen. De flesta wiccaner har idag lämnat denna föreställning, och på samma sätt borde nog teosofer idag aningen problematisera Besants och Blavatskys bild av en obruten "hemlig lära".
För mycket av det de säger klarar som sagt alldeles utmärkt av att stå på egna ben. Det har ett värde i sig, alldeles oavsett frågan om Origenes egentligen, innerst inne, kanske tyckte detsamma....
Har just läst den, i en upplaga från 2006 på "Quest Books" med ett ganska så kritiskt förord av Richard Smoley. Jag tycker spontant om den.
Den kan i princip delas upp i två delar. Dels en del där Besant försöker övertyga om att hennes egen teosofiska tolkning av den kristna läran delades av den inre kärnan i de första kristna församlingarna. Den delen är ju aningen problematisk. Bevisningen är knappast övertygande, men å andra sidan är det den minst viktiga delen av boken.
I den andra delen presenteras då en teosofisk läsning av den kristna läran. På något sätt påminner den faktiskt om Rudolf Bultmanns existentiella tolkningar ("avmytologisering"!) av bibeltexterna!
Besants esoteriska tolkning står och faller inte med teorin att det var detta som Paulus och Origenes "egentligen" bokstavligt menade. Det går mycket väl att tro att det finns en underliggande existentiell logik i kristendomen som har fångats och förståtts av Besant, utan att man måste tillskriva de tidiga kristna just denna tolkning. Besants egen kan mycket väl stå på egna ben!
För Besants tolkning av den inre esoteriska meningen i begrepp som försoningen, uppståndelsen, treenigheten, bönen, syndernas förlåtelse, sakramenten och uppenbarelsen är vida mer sympatisk än fundamentalisternas. Den flyttar över dogmatiken till en allmänmänsklig dimension. Och gör den begriplig och ofta alltså - mänsklig.
Men samtidigt inte så sällan som sagt esoterisk. Hennes tolkning av sakramenten har ockulta inslag, och skulle nog irritera romerska katoliker - om de nu stod ut med att läsa så långt.
Jesu offerdöd, som inte alls förnekas, ses som ett tydligt exempel på att all andlig och personlig utveckling helt enkelt måste bygga på att något offras. Detta beskrivs som en form av andlig naturlag.
Uppståndelsen däremot tolkas lite mer esoteriskt. Utgångspunkten är reinkarnationsläran, som Besant uppenbarligen menade att de första kristna egentligen omfattade.
Syndernas förlåtelse behandlas på ett sätt som är än mer kontroversiellt. Så kontroversiellt att Richard Smoley i sitt förord ägnar en stor del åt att angripa just det kapitlet. För det är uppenbart att Annie Besant egentligen är obekväm med begreppet. Hon skriver till exempel: "A superflous eternal hell was balanced by a superfluous forgiveness, and thus the uneven scales of justice were again rendered level" (s. 165).
Vad hon menar här är att kyrkan tvingades kompensera det barbariska i läran om eviga helvetesstraff med den ologiska doktrinen att synder kunde förlåtas - rakt av. Besant ser snarast "syndernas förlåtelse" som ett resultat av att karman gradvis bränns ut. Eftersom det inte finns några eviga straff behövs ingen extra syndaförlåtelse. Och för detta kritiseras hon alltså ganska hårt i Richard Smoleys förord.
Hennes världsbild är i det stora hela sympatisk. Däremot är det alltså en smula irriterade att hon är så säker på att den delades av de första kristna.
Detta bygger på hennes och Blavatskys grundidé: att alla religioner är förvrängda versioner av den "hemliga lära" som egentligen är den grundläggande religion som i olika tidsperioder har lärts ut av visa män (ja, hon skriver alltid män, men jag tror att det är en eftergift åt den tidens konventioner. Jag har svårt att tro att denna beundrare av madame Blavatsky verkligen trodde att vishet i sig är en manlig egenskap!).
Jo, det finns exempelvis ett eller två ställen i Nya Testamentet som, om man så vill, kan anföras som ett argument för att Jesus och lärjungarna trodde på reinkarnation. Men de vägs upp av betydligt fler exempel som talar emot.
Frågan är ju varför Annie Besant måste försöka övertyga alla om att de idéer som hon och Blavatsky förde fram egentligen delats av alla religionsstiftare av betydelse. För Besant är alltså alla större religioner ursprungligen i grunden teosofiska, även om den teosofiska kärnan i lärorna endast lärdes ut till en liten grupp invigda.
På så sätt förminskar hon ju värdet av Blavatskys och hennes egna bidrag, inte tvärtom!
Det hela påminner lite om de första wicca-aktiva som brukade mena att deras lära var identisk med vad deras (på bål brända!) föregångare ansåg på 15- och 1600-talen. De flesta wiccaner har idag lämnat denna föreställning, och på samma sätt borde nog teosofer idag aningen problematisera Besants och Blavatskys bild av en obruten "hemlig lära".
För mycket av det de säger klarar som sagt alldeles utmärkt av att stå på egna ben. Det har ett värde i sig, alldeles oavsett frågan om Origenes egentligen, innerst inne, kanske tyckte detsamma....
Tuesday, September 25, 2012
Kastrerade män lever längre
Jag har tidigare diskuterat tider och platser där kastration av ganska många har setts som något både respektabelt och eftersträvansvärt. I Indien idag praktiserar Hijras rituell kastrering och kombinerar denna med en kult av gudinnan Bahuchara Mata.
I kulten av Kybele och Attis vid vår tideräknings början kastrerade sig män för att komma närmare gudinnan Kybele - och Jesus talade ungefär samtidigt i Matteus 19:12 om de som "själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull".
En av de som tog Jesus på orden var kyrkofadern Origenes som kastrerade sig med hänvisning till detta Jesuscitat. Delvis sägs det också ha varit för att han undervisade unga kvinnor i kristendom och ville undanröja alla insinuationer om att han hade andra, mindre lovvärda, motiv för att göra detta.
Nu visar det sig att man kanske också kan använda kastration som ett medel att leva längre i detta livet. En vetenskaplig studie tyder på att eunuckerna i Korea levde mellan 14 och 19 år längre än andra män.
Något som kan ligga till grunden för en ny hälsorörelse bland män? Nu misstänker jag att Socialstyrelsen kommer att ställa till problem för de läkare som skulle vilja använda metoden. Men problem är väl till för att övervinnas - eller hur? ;-)
I kulten av Kybele och Attis vid vår tideräknings början kastrerade sig män för att komma närmare gudinnan Kybele - och Jesus talade ungefär samtidigt i Matteus 19:12 om de som "själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull".
En av de som tog Jesus på orden var kyrkofadern Origenes som kastrerade sig med hänvisning till detta Jesuscitat. Delvis sägs det också ha varit för att han undervisade unga kvinnor i kristendom och ville undanröja alla insinuationer om att han hade andra, mindre lovvärda, motiv för att göra detta.
Nu visar det sig att man kanske också kan använda kastration som ett medel att leva längre i detta livet. En vetenskaplig studie tyder på att eunuckerna i Korea levde mellan 14 och 19 år längre än andra män.
Något som kan ligga till grunden för en ny hälsorörelse bland män? Nu misstänker jag att Socialstyrelsen kommer att ställa till problem för de läkare som skulle vilja använda metoden. Men problem är väl till för att övervinnas - eller hur? ;-)
Monday, September 24, 2012
CESNUR och Massimo Introvigne
/Artikel jag skrev för Föreningen Rädda Individen (FRI) för lite mindre än tio år sedan. Direktkopierad från FRI:s webbsida, men jag har gjort några språkliga och typografiska ändringar./
Under de senaste årtiondena har vi fått uppleva att de flesta akademiker som studerar "nya religiösa rörelser" istället för att kritiskt analysera dem, i praktiken har agerat som deras försvarsadvokater. Anledningarna till att det blivit så är förmodligen komplexa. Men en del i bakgrunden till detta är organiserandet av nätverk för sektpositiva akademiker.
Det mest kända av dessa är italienska CESNUR ("Centro studi delle nuove religioni", dvs Centrum för studiet av nya religioner). Det grundades 1988 av sociologen Massimo Introvigne. Det anses vara mycket respektabelt och tidningar hänvisar ibland till det när de ska redogöra för "vetenskapens syn" på religiösa sekter. Det är förebilden för den svenska gruppen FINYAR (Föreningen för forskning och information om nya religiösa rörelser).
Adressen http://www.kelebekler.com/cesnur/eng.htm går till en hemsida benämnd "CESNUR critical page". Där finner man en oerhörd mängd information om CESNUR och framförallt om Introvigne, dess grundare. Introvigne har aldrig kunnat förneka de fakta som läggs fram här, annat än genom svepande, undanglidande kommentarer.
Massimo Introvigne är, förutom att vara grundare av CESNUR, medlem av den katolska extremhögerorganisationen Alleanza Cattolica. Före 1985 var han inte positiv till några sekter, förutom den han själv var medlem i. Han gav till exempel ut en mycket kritisk bok om Jehovas Vittnen där han beskrev denna organisation som totalitär. Hans källor var framförallt avhoppare. Man kan fråga sig vad som förändrades 1985. Svaret ligger i konflikten mellan Alleanza Cattolicas brasilianska moderorganisation TFP (Tradition, Familj, Egendom) och den katolska kyrkan i Brasilien.
TFP är en högerextrem katolsk organisation som driver en hård kamp mot de fattigas krav. Ett av dess främsta syften är att försvara godsägarna och bekämpa jordreformer. Den beskriver fattiga som kämpar för sin rätt som ogudaktiga och dåliga människor. TFP kallar sig själv stolt för "kontrarevolutionär".
Förutom sin politiska agenda är organisationen känd för sin extrema variant av Mariakult. Den hävdar att jungfru Maria en dag ska ta över den politiska ledningen i världen och krossa kommunismen. Inte nog med det – i hymner som sprids i organisationen hyllas sektgrundarens moder Lucilla som en modern motsvarighet till Maria, och i dessa hymner uppmanas hon, liksom Maria i katolska hymner, att be för oss.
Det här ledde till en konflikt med katolska kyrkan lokalt, och brasilianska biskopar började angripa TFP för att vara en kättersk sekt. Då ändrade TFP och Alleanza Cattolica sin inställning till sekter. Från och med 1985 började man publicera texter mot den s k antikultrörelsen där denna beskrivs som en marxistisk-freudiansk konspiration mot de sanna kristna. (FRI har också beskrivits som en antikultrörelse!) Antikultrörelsen blev den stora fienden, och Introvigne följde med i den nya linjen. Han grundade CESNUR, vilket han hyllats för i Alleanza Cattolicas tidning.
Detta CESNUR är numera beryktat för sin konsekvent välvilliga inställning till i stort sett alla sekter de studerar, och för sin fientlighet mot avhoppare och antikultrörelser. Det är lite märkligt att se Introvigne, denne föregivet devote katolik, och akademiskt hyllade "forskare", numera nära samarbeta med anhängare till ockultisten Aleister Crowley, skriva välvilliga beskrivningar av satanistiska ritualer, och till och med bli ordförande i ett sällskap med namnet "International Transsylvanian Society of Dracula". Men grunden till denna metamorfos var hans koppling till den brasilianska extremhögergrupp, som i sitt försvar för de rika och i sin kult av sin grundare och dennes moder var beredd att ingå de märkligaste allianser.
– Hur en akademisk respekterad organisation för studier av "nya religiösa rörelser" har sina rötter i katolsk extremhöger.
Av Erik Rodenborg
Av Erik Rodenborg
Under de senaste årtiondena har vi fått uppleva att de flesta akademiker som studerar "nya religiösa rörelser" istället för att kritiskt analysera dem, i praktiken har agerat som deras försvarsadvokater. Anledningarna till att det blivit så är förmodligen komplexa. Men en del i bakgrunden till detta är organiserandet av nätverk för sektpositiva akademiker.Det mest kända av dessa är italienska CESNUR ("Centro studi delle nuove religioni", dvs Centrum för studiet av nya religioner). Det grundades 1988 av sociologen Massimo Introvigne. Det anses vara mycket respektabelt och tidningar hänvisar ibland till det när de ska redogöra för "vetenskapens syn" på religiösa sekter. Det är förebilden för den svenska gruppen FINYAR (Föreningen för forskning och information om nya religiösa rörelser).
Adressen http://www.kelebekler.com/cesnur/eng.htm går till en hemsida benämnd "CESNUR critical page". Där finner man en oerhörd mängd information om CESNUR och framförallt om Introvigne, dess grundare. Introvigne har aldrig kunnat förneka de fakta som läggs fram här, annat än genom svepande, undanglidande kommentarer.
Massimo Introvigne är, förutom att vara grundare av CESNUR, medlem av den katolska extremhögerorganisationen Alleanza Cattolica. Före 1985 var han inte positiv till några sekter, förutom den han själv var medlem i. Han gav till exempel ut en mycket kritisk bok om Jehovas Vittnen där han beskrev denna organisation som totalitär. Hans källor var framförallt avhoppare. Man kan fråga sig vad som förändrades 1985. Svaret ligger i konflikten mellan Alleanza Cattolicas brasilianska moderorganisation TFP (Tradition, Familj, Egendom) och den katolska kyrkan i Brasilien.
TFP är en högerextrem katolsk organisation som driver en hård kamp mot de fattigas krav. Ett av dess främsta syften är att försvara godsägarna och bekämpa jordreformer. Den beskriver fattiga som kämpar för sin rätt som ogudaktiga och dåliga människor. TFP kallar sig själv stolt för "kontrarevolutionär".
Förutom sin politiska agenda är organisationen känd för sin extrema variant av Mariakult. Den hävdar att jungfru Maria en dag ska ta över den politiska ledningen i världen och krossa kommunismen. Inte nog med det – i hymner som sprids i organisationen hyllas sektgrundarens moder Lucilla som en modern motsvarighet till Maria, och i dessa hymner uppmanas hon, liksom Maria i katolska hymner, att be för oss.
Det här ledde till en konflikt med katolska kyrkan lokalt, och brasilianska biskopar började angripa TFP för att vara en kättersk sekt. Då ändrade TFP och Alleanza Cattolica sin inställning till sekter. Från och med 1985 började man publicera texter mot den s k antikultrörelsen där denna beskrivs som en marxistisk-freudiansk konspiration mot de sanna kristna. (FRI har också beskrivits som en antikultrörelse!) Antikultrörelsen blev den stora fienden, och Introvigne följde med i den nya linjen. Han grundade CESNUR, vilket han hyllats för i Alleanza Cattolicas tidning.
förebilden för den svenska gruppen FINYAR
|
Detta CESNUR är numera beryktat för sin konsekvent välvilliga inställning till i stort sett alla sekter de studerar, och för sin fientlighet mot avhoppare och antikultrörelser. Det är lite märkligt att se Introvigne, denne föregivet devote katolik, och akademiskt hyllade "forskare", numera nära samarbeta med anhängare till ockultisten Aleister Crowley, skriva välvilliga beskrivningar av satanistiska ritualer, och till och med bli ordförande i ett sällskap med namnet "International Transsylvanian Society of Dracula". Men grunden till denna metamorfos var hans koppling till den brasilianska extremhögergrupp, som i sitt försvar för de rika och i sin kult av sin grundare och dennes moder var beredd att ingå de märkligaste allianser.
Sunday, September 16, 2012
Rå och rånda som begrepp
/Skrevs hösten 2006. Jag har gjort några ändringar; har bland annat på ett ställe ersatt "han/hon" med "hen"./
Skogsrån har ju blivit förtalade som huvudsakligen karltokiga och förföriska. Och de var de förstås, ibland, men framför allt var de ”rån”. Dvs de rådde, de härskade. Det är en helt och hållet vedertagen etymologi bland forskarna.
I Dalarna talade man inte om skogsrån, man talade om ”rånda”. Rånda var den som rådde över naturen, och det kunde gälla skogarna, bergen eller andra delar av naturen. På så sätt blir allt tydligare. Grunden i råföreställningen var att väsen, vanligtvis kvinnliga, härskade över naturen. De skyddade naturen, men också de människor som var förnuftiga att hålla sig väl med dem.
Skogen, sjöarna, bergen sågs i folktron som styrda av kvinnliga rån.
Men vad som är mindre bekant är att även det av människorna skapade ofta hade rån som vakade över det. De flesta har hört talas om tomten, men kanske inte tänker på att tomten i grunden är ett gårdsrå, med samma relation till gården som skogsrået har till skogen.
Nu är tomten nästan definitionsmässigt manlig, men det fanns andra gårdsrån, som inte kallades tomtar. Dessa var oftast kvinnliga. I ladugården fanns ibland ”ladugårdsdejan”, ett kvinnligt rå, och till och med i sågverket fanns ofta ett kvinnligt rå. Dessa rån kunde till exempel straffa de som utnyttjade sågen dygnet runt, och inte tänkte på att sågen måste få vila….
Men om någon skulle tro att gårdsrån och deras motsvarigheter i andra verksamheter (det fanns också till exempel skeppsrån) var något underkuvat tjänstefolk har hen så fel som det bara kunde bli. Dessa väsen måste respekteras – om det inte skedde kunde de förfärligaste saker hända. Även där finns en grundläggande likhet mellan naturens rån, som skogsrån, och de rån som är kopplade till mänsklig bygd.
Naturens rån var mer ambivalenta till människorna än vad råna som kopplades till det av människan skapade var, och det är ju ganska naturligt. För ett skogs- eller sjörå var naturligtvis människan en utifrån kommande inkräktare. Hennes uppgift var att råda över skogen eller sjön – människan var ju i grunden ett främmande element. För bebyggelsens rådare var tvärtom människan ett centrum i deras egen verksamhet.
Det finns något vackert i hela tanken på rån. Världen omkring oss är besjälad av väsen som på något sätt har (eller kan få) en relation till oss, och som samtidigt har en omvårdande och rådande funktion. Tanken är på många sätt tilltalande, och om inte kyrkan, i synnerhet efter reformationen, hade demoniserat hela råföreställningen skulle det ju ha kunnat utgöra en del av en religiös föreställningsvärld om tillvaron omkring oss, som skulle kunnat inge många en större trygghet än vad de kan få av flera idag gångbara religiösa världsbilder…
Litteraturtips
Åke Hultkrantz (red), The supernatural owners of nature : Nordic symposion on the religious conceptions of ruling spirits (genii loci, genii speciei) and allied concepts Stockholm 1961
Skogsrån har ju blivit förtalade som huvudsakligen karltokiga och förföriska. Och de var de förstås, ibland, men framför allt var de ”rån”. Dvs de rådde, de härskade. Det är en helt och hållet vedertagen etymologi bland forskarna.
I Dalarna talade man inte om skogsrån, man talade om ”rånda”. Rånda var den som rådde över naturen, och det kunde gälla skogarna, bergen eller andra delar av naturen. På så sätt blir allt tydligare. Grunden i råföreställningen var att väsen, vanligtvis kvinnliga, härskade över naturen. De skyddade naturen, men också de människor som var förnuftiga att hålla sig väl med dem.
Skogen, sjöarna, bergen sågs i folktron som styrda av kvinnliga rån.
Men vad som är mindre bekant är att även det av människorna skapade ofta hade rån som vakade över det. De flesta har hört talas om tomten, men kanske inte tänker på att tomten i grunden är ett gårdsrå, med samma relation till gården som skogsrået har till skogen.
Nu är tomten nästan definitionsmässigt manlig, men det fanns andra gårdsrån, som inte kallades tomtar. Dessa var oftast kvinnliga. I ladugården fanns ibland ”ladugårdsdejan”, ett kvinnligt rå, och till och med i sågverket fanns ofta ett kvinnligt rå. Dessa rån kunde till exempel straffa de som utnyttjade sågen dygnet runt, och inte tänkte på att sågen måste få vila….
Men om någon skulle tro att gårdsrån och deras motsvarigheter i andra verksamheter (det fanns också till exempel skeppsrån) var något underkuvat tjänstefolk har hen så fel som det bara kunde bli. Dessa väsen måste respekteras – om det inte skedde kunde de förfärligaste saker hända. Även där finns en grundläggande likhet mellan naturens rån, som skogsrån, och de rån som är kopplade till mänsklig bygd.
Naturens rån var mer ambivalenta till människorna än vad råna som kopplades till det av människan skapade var, och det är ju ganska naturligt. För ett skogs- eller sjörå var naturligtvis människan en utifrån kommande inkräktare. Hennes uppgift var att råda över skogen eller sjön – människan var ju i grunden ett främmande element. För bebyggelsens rådare var tvärtom människan ett centrum i deras egen verksamhet.
Det finns något vackert i hela tanken på rån. Världen omkring oss är besjälad av väsen som på något sätt har (eller kan få) en relation till oss, och som samtidigt har en omvårdande och rådande funktion. Tanken är på många sätt tilltalande, och om inte kyrkan, i synnerhet efter reformationen, hade demoniserat hela råföreställningen skulle det ju ha kunnat utgöra en del av en religiös föreställningsvärld om tillvaron omkring oss, som skulle kunnat inge många en större trygghet än vad de kan få av flera idag gångbara religiösa världsbilder…
Litteraturtips
Åke Hultkrantz (red), The supernatural owners of nature : Nordic symposion on the religious conceptions of ruling spirits (genii loci, genii speciei) and allied concepts Stockholm 1961
Sunday, September 2, 2012
Annie Besant om Krishnamurti
Jag har tidigare berättat historien om Krishnamurti. Om den unge indiern som togs om hand av teosofernas Adyarsamfund och presenterades som den nye Messias som skulle frälsa världen.
Så hoppade han alltså av. 1929 förklarade han inför ett möte med tusentals människor att han inte var en världsfrälsare och att människor borde börja tänka själva. Ungefär. Samtidigt upplöste han den organisation som bildats för att sprida kulten av honom.
Det kan vara intressant att se hur de ledande teosoferna reagerade. Jag har haft intrycket att en del efter hand verkade mena att det faktum att han tog avstånd från kulten av honom själv på sätt och vis visade att den, på något sätt, var riktig i alla fall. Det finns en poäng i detta, även om jag sannerligen inte ens en sekund tror att Krishnamurti var en reinkarnation av Jesus, eller ens något som avlägset liknar detta.
Men något hade han i alla fall. Att åka på massmöte efter massmöte och presenteras som världens frälsare och så plötsligt en dag säga "det är jag inte alls - tänk själv istället" visade att han hade en integritet som inte alla skulle ha i det läget.
En av de som framförallt engagerade sig i att backa upp kulten av Krishnamurti var Annie Besant. Det kan vara intressant att ta del av hur hon reagerade inför dennes avhopp.
I en historik från 1987, 100 Years of Theosophy: A History of The Theosophical Society in America (s. 95) citerar Joy Mills ett uttalande av Besant från 1929.
Så här sade Annie Besant:
"During the last year He whom many of us regard as the vehicle of the World Teacher, has been working in the outer world, carrying far and wide His Message of Freedom to all who are in bondage of any kind. He has dissolved His Order of the Star, since He looked on it as an attempt to organize spirituality, which cannot be organized... Personally I acknowledge Him as the vehicle of the World Teacher in our world, but I cannot, of course, in any way bind the Society, which has no creed, leaving absolute Freedom to every member."
På sätt och vis är det sympatiskt, om än på ett lite absurt sätt. Det finns de som menar att Besant vid det laget var senil, men uttalandet tyder inte på senilitet, utan på en förmåga att balansera i ett milt sagt mycket prekärt läge.
Det är också intressant att, i likhet med Tidlösa, denna bloggs mest frekventa kommentator, notera att TS Adyar sedan dess har utvecklats till en ganska så odogmatisk "nyandlig" organisation. Detta i motsats till andra grupper som kallat sig teosofiska. Det är nog till en del Krishnamurtis förtjänst. Hans avhopp räddade nog TS Adyar från ett ganska så sorgligt öde...
Och vad gäller Besant, är det svårt att inte få sympatier för henne. Hon hade verkligen trott på Krishnamurti som världsfrälsare, och hon fortsatte att göra det efter hans avhopp. Och tolkade avhoppet på ett sätt som stärkte, och inte raserade, denna innerliga tro...
Så hoppade han alltså av. 1929 förklarade han inför ett möte med tusentals människor att han inte var en världsfrälsare och att människor borde börja tänka själva. Ungefär. Samtidigt upplöste han den organisation som bildats för att sprida kulten av honom.
Det kan vara intressant att se hur de ledande teosoferna reagerade. Jag har haft intrycket att en del efter hand verkade mena att det faktum att han tog avstånd från kulten av honom själv på sätt och vis visade att den, på något sätt, var riktig i alla fall. Det finns en poäng i detta, även om jag sannerligen inte ens en sekund tror att Krishnamurti var en reinkarnation av Jesus, eller ens något som avlägset liknar detta.
Men något hade han i alla fall. Att åka på massmöte efter massmöte och presenteras som världens frälsare och så plötsligt en dag säga "det är jag inte alls - tänk själv istället" visade att han hade en integritet som inte alla skulle ha i det läget.
En av de som framförallt engagerade sig i att backa upp kulten av Krishnamurti var Annie Besant. Det kan vara intressant att ta del av hur hon reagerade inför dennes avhopp.
I en historik från 1987, 100 Years of Theosophy: A History of The Theosophical Society in America (s. 95) citerar Joy Mills ett uttalande av Besant från 1929.
Så här sade Annie Besant:
"During the last year He whom many of us regard as the vehicle of the World Teacher, has been working in the outer world, carrying far and wide His Message of Freedom to all who are in bondage of any kind. He has dissolved His Order of the Star, since He looked on it as an attempt to organize spirituality, which cannot be organized... Personally I acknowledge Him as the vehicle of the World Teacher in our world, but I cannot, of course, in any way bind the Society, which has no creed, leaving absolute Freedom to every member."
På sätt och vis är det sympatiskt, om än på ett lite absurt sätt. Det finns de som menar att Besant vid det laget var senil, men uttalandet tyder inte på senilitet, utan på en förmåga att balansera i ett milt sagt mycket prekärt läge.
Det är också intressant att, i likhet med Tidlösa, denna bloggs mest frekventa kommentator, notera att TS Adyar sedan dess har utvecklats till en ganska så odogmatisk "nyandlig" organisation. Detta i motsats till andra grupper som kallat sig teosofiska. Det är nog till en del Krishnamurtis förtjänst. Hans avhopp räddade nog TS Adyar från ett ganska så sorgligt öde...
Och vad gäller Besant, är det svårt att inte få sympatier för henne. Hon hade verkligen trott på Krishnamurti som världsfrälsare, och hon fortsatte att göra det efter hans avhopp. Och tolkade avhoppet på ett sätt som stärkte, och inte raserade, denna innerliga tro...
Thursday, August 30, 2012
Finns det buddhister på Mars?
De amerikanska sonderna har hittat en del intressant på Mars. Hittills verkar de dock inte ha funnit några buddhister. Det borde de ha, om man får tro Rudolf Steiner.
Jag har förut knappast läst något om eller av Rudolf Steiner. Men nu har jag läst större delen av Hjalmar Sundéns biografi över denne fascinerande person (Rudolf Steiner - en bok om antroposofin, SKDB 1962). Jag inser snart att Blavatsky och Besant, Leadbeater och Purucker, är riktigt goda rationalister om man jämför med antroposofins grundare.
Sundén gillar Steiner, på sätt och vis. Mest för att han är mer "kristen" och mer "västerländsk" än teosoferna. Men Steiner är faktiskt också några steg djärvare i sina spekulationer än nästan alla teosofer jag stött på.
Brytningen mellan Steiner och TS Adyar kom omkring 1912-13, ungefär samtidigt som brytningen mellan Freud och Jung. Det finns faktiskt ganska stora likheter mellan Jung och Steiner. Och det finns en del likheter mellan de båda splittringarna.
Både Jung och Steiner sågs som mer"västerländska" än sina opponenter. Jung bröt medvetet med vad han ansåg vara en mer "judisk" lära och Steiner med vad han ansåg vara en alltför hinduiserande lära. Båda betonade "västerländsk" esoterism mer än sina motståndare. Jung fördjupade sig i alkemi, Steiner i Christian Rosenkreutz.
Brytningen mellan Freud och Jung kom när de både publicerade Totem und Tabu respektive Wandlungen und Symbolen der Libido. Det blev helt uppenbart att deras läror var oförenliga.
På samma sätt blev det, vid ungefär samma tidpunkt, uppenbart att Annie Besant och Rudolf Steiner hade helt oförenliga läror. Besant hävdade att Jesus återfötts i den unge indiern Krishnamurti. Detta var inget Steiner kunde acceptera. Golgata var enligt honom en världshistorisk händelse, med en avgörande betydelse för kosmos. Om Jesus skulle ha fötts på nytt skulle effekterna av denna upphävas... och det gick inte för sig.
Möjligen var det för att hämnas på Besant som Steiner utvecklade sin lära om Buddha. Hjalmar Sundén citerar ur Steiners Christian Rosenkreutz mission. Där påstår sig Steiner veta att Christian Rosenkreutz någon gång i slutet av 1500-talet sammankallade en konferens. På denna konferens deltog också - Rosenkreutz "intimaste lärjunge och vän, den store läraren Buddha." Vad hände på denna konferens?,
Jo, "det beslöts vid denna andliga konferens att Buddha i fortsättningen skulle taga sin boning på Mars för att där utöva sin verksamhet. Buddha förlade sin gärning till Mars år 1604. Han utförde där en handling liknande den som genom Kristus skedde i mysteriet på Golgata. Christian Rosenkreutz hade förstått vad det skulle betyda för hela världsalltet om Buddha verkade där, och vad Buddhas lära om nirvana…skulle få för betydelse på Mars"". (Steiner, citerad från Sundén s. 115)
Och vad betydde det på Mars?, Ja, liksom en gång Kristus räddade människorna på jorden "så steg fridsfursten Buddha ned på Mars, där krig och strid rådde, för att där uppfylla sin mission" (samma sida).
Men hur var det nu med Nirvana? Hade inte Buddha gått in i detta tillstånd för gott? Nja, Steiner tycks mena att även om Buddha gått in i Nirvana betydde det bara att han inte kunde komma tillbaka till jorden. Det var inget som hindrade att han kunde materialisera sig på Mars! (s. 114). *
Tack gode Gud för att Annie Besant uteslöt Rudolf Steiner, så att jag slipper komma med irriterande frågor om buddhisterna på Mars nästa gång jag besöker TS Adyars bokhandel!
-------------------------------------------------------------------------
*Om jämförelsen ursäktas påminner det om en skämtsam kommentar från en trotskist jag kände 1977, som menade att Trotskij visserligen sagt att socialism inte kunde byggas i ett land, men att han minsann aldrig hade sagt något om att den inte skulle kunna byggas i ett halvt land!
Jag har förut knappast läst något om eller av Rudolf Steiner. Men nu har jag läst större delen av Hjalmar Sundéns biografi över denne fascinerande person (Rudolf Steiner - en bok om antroposofin, SKDB 1962). Jag inser snart att Blavatsky och Besant, Leadbeater och Purucker, är riktigt goda rationalister om man jämför med antroposofins grundare.
Sundén gillar Steiner, på sätt och vis. Mest för att han är mer "kristen" och mer "västerländsk" än teosoferna. Men Steiner är faktiskt också några steg djärvare i sina spekulationer än nästan alla teosofer jag stött på.
Brytningen mellan Steiner och TS Adyar kom omkring 1912-13, ungefär samtidigt som brytningen mellan Freud och Jung. Det finns faktiskt ganska stora likheter mellan Jung och Steiner. Och det finns en del likheter mellan de båda splittringarna.
Både Jung och Steiner sågs som mer"västerländska" än sina opponenter. Jung bröt medvetet med vad han ansåg vara en mer "judisk" lära och Steiner med vad han ansåg vara en alltför hinduiserande lära. Båda betonade "västerländsk" esoterism mer än sina motståndare. Jung fördjupade sig i alkemi, Steiner i Christian Rosenkreutz.
Brytningen mellan Freud och Jung kom när de både publicerade Totem und Tabu respektive Wandlungen und Symbolen der Libido. Det blev helt uppenbart att deras läror var oförenliga.
På samma sätt blev det, vid ungefär samma tidpunkt, uppenbart att Annie Besant och Rudolf Steiner hade helt oförenliga läror. Besant hävdade att Jesus återfötts i den unge indiern Krishnamurti. Detta var inget Steiner kunde acceptera. Golgata var enligt honom en världshistorisk händelse, med en avgörande betydelse för kosmos. Om Jesus skulle ha fötts på nytt skulle effekterna av denna upphävas... och det gick inte för sig.
Möjligen var det för att hämnas på Besant som Steiner utvecklade sin lära om Buddha. Hjalmar Sundén citerar ur Steiners Christian Rosenkreutz mission. Där påstår sig Steiner veta att Christian Rosenkreutz någon gång i slutet av 1500-talet sammankallade en konferens. På denna konferens deltog också - Rosenkreutz "intimaste lärjunge och vän, den store läraren Buddha." Vad hände på denna konferens?,
Jo, "det beslöts vid denna andliga konferens att Buddha i fortsättningen skulle taga sin boning på Mars för att där utöva sin verksamhet. Buddha förlade sin gärning till Mars år 1604. Han utförde där en handling liknande den som genom Kristus skedde i mysteriet på Golgata. Christian Rosenkreutz hade förstått vad det skulle betyda för hela världsalltet om Buddha verkade där, och vad Buddhas lära om nirvana…skulle få för betydelse på Mars"". (Steiner, citerad från Sundén s. 115)
Och vad betydde det på Mars?, Ja, liksom en gång Kristus räddade människorna på jorden "så steg fridsfursten Buddha ned på Mars, där krig och strid rådde, för att där uppfylla sin mission" (samma sida).
Men hur var det nu med Nirvana? Hade inte Buddha gått in i detta tillstånd för gott? Nja, Steiner tycks mena att även om Buddha gått in i Nirvana betydde det bara att han inte kunde komma tillbaka till jorden. Det var inget som hindrade att han kunde materialisera sig på Mars! (s. 114). *
Tack gode Gud för att Annie Besant uteslöt Rudolf Steiner, så att jag slipper komma med irriterande frågor om buddhisterna på Mars nästa gång jag besöker TS Adyars bokhandel!
-------------------------------------------------------------------------
*Om jämförelsen ursäktas påminner det om en skämtsam kommentar från en trotskist jag kände 1977, som menade att Trotskij visserligen sagt att socialism inte kunde byggas i ett land, men att han minsann aldrig hade sagt något om att den inte skulle kunna byggas i ett halvt land!
Thursday, August 2, 2012
Utplåning och förtappelse - enligt Pasadena
Teosofin är inget man förknippar med eviga straff. Reinkarnationsläran innefattar normalt sett inte sådana.
Karmalagen innebär ju att alla själar i princip kan bränna av dålig karma, under en tidsbegränsad period. Och om man läser TS Adyars publikationer verkar de konsekvent förkasta alla idéer om eviga straff eller de ondas totala utplåning.
Nu minns jag att när jag första gången läste "Den hemliga läran" fanns det ett ställe som antydde att vissa själar hade sjunkit så lågt att de aldrig senare kunde höja sig. När jag den andra gången läste om den hittade jag inte igen dessa citat.
Men jag tror inte det var ett falskt minne. I vilket fall som helst har temat tagits upp av det som idag är TS Pasadena, och det mycket tidigt.
I Puruckers "Den hemliga lärans grundtankar" talas till och från om avitchi-nirvana, ett helvetiskt tillstånd som är motsatsen till Nirvana. Det verkar vara en form av helvete, som inte går att ta sig ifrån, och som slutligen leder till utplåning.
Det låter ju otäckt.
Nu köpte jag "Teosofins ocean" av William Q Judge (Teosofiska bokförlaget, Stockholm) för några dagar sedan på Vattumannen. Den skrevs redan 1893, två år efter Blavatskys död. Judge är på sätt och vis grundaren till Pasadena-strömningen. Hans konflikt med Anne Besant var ju starten på en konflikt som aldrig senare överbryggades.
Jag blev lite förvånad när jag upptäckte avitchi-föreställningen i den. Jag har som sagt aldrig sett den behandlas i Adyar-skrifter, men om någon har gjort det så upplys mig gärna.
Så här skriver Judge:
"...mänskliga själar som slitit alla andliga band och nu är på väg att sjunka ned till det värsta av alla tillstånd - avitchi - där slutet blir personlighetens förintelse. De är kända som svarta magiker. Med bibehållet intellekt har de koncentrerat sitt medvetande i kamaprincipen och avskilt sig från det andliga, och de är de enda varelser som veterligen är dömda till undergång. Under sin jordiska tillvara hade de mänskliga kroppar, men förföll till sitt fasansfulla tillstånd genom att liv efter liv framhärda i ondska för det ondas egen skull. Och ondskefulla människor, på väg mot samma öde, lever mitt ibland oss den dag som är." (s. 86).
Skillnaden mellan detta och helvetes- och utplåningsläror inom kristendom och islam är huvudsakligen den att i Judges och Puruckers variant är det en mycket liten grupp själar som drabbas av ett helvetiskt öde, medan det inom de två stora monoteistiska världsreligionerna verkar vara ganska så många, kanske majoriteten, som kommer att drabbas.
Hos Judge och Purucker är det alltså en mycket liten grupp människor som liv efter liv kombinerar ondska med intelligens, som till sist dras ner i detta avitchi-tillstånd. Som är ett tillstånd av oerhört lidande, som dock inte verkar vara för evigt, det heller. Men det slutar inte genom att själen på nytt kan stiga uppåt. Utan med en slutlig förintelse.
Någon kan undra varför jag i allsina dar skriver om något sådant otäckt på denna blogg. Jag vet inte. Men jag fastnade i tankarna kring föreställningen och kom på att jag kanske skulle skriva ned den…
Karmalagen innebär ju att alla själar i princip kan bränna av dålig karma, under en tidsbegränsad period. Och om man läser TS Adyars publikationer verkar de konsekvent förkasta alla idéer om eviga straff eller de ondas totala utplåning.
Nu minns jag att när jag första gången läste "Den hemliga läran" fanns det ett ställe som antydde att vissa själar hade sjunkit så lågt att de aldrig senare kunde höja sig. När jag den andra gången läste om den hittade jag inte igen dessa citat.
Men jag tror inte det var ett falskt minne. I vilket fall som helst har temat tagits upp av det som idag är TS Pasadena, och det mycket tidigt.
I Puruckers "Den hemliga lärans grundtankar" talas till och från om avitchi-nirvana, ett helvetiskt tillstånd som är motsatsen till Nirvana. Det verkar vara en form av helvete, som inte går att ta sig ifrån, och som slutligen leder till utplåning.
Det låter ju otäckt.
Nu köpte jag "Teosofins ocean" av William Q Judge (Teosofiska bokförlaget, Stockholm) för några dagar sedan på Vattumannen. Den skrevs redan 1893, två år efter Blavatskys död. Judge är på sätt och vis grundaren till Pasadena-strömningen. Hans konflikt med Anne Besant var ju starten på en konflikt som aldrig senare överbryggades.
Jag blev lite förvånad när jag upptäckte avitchi-föreställningen i den. Jag har som sagt aldrig sett den behandlas i Adyar-skrifter, men om någon har gjort det så upplys mig gärna.
Så här skriver Judge:
"...mänskliga själar som slitit alla andliga band och nu är på väg att sjunka ned till det värsta av alla tillstånd - avitchi - där slutet blir personlighetens förintelse. De är kända som svarta magiker. Med bibehållet intellekt har de koncentrerat sitt medvetande i kamaprincipen och avskilt sig från det andliga, och de är de enda varelser som veterligen är dömda till undergång. Under sin jordiska tillvara hade de mänskliga kroppar, men förföll till sitt fasansfulla tillstånd genom att liv efter liv framhärda i ondska för det ondas egen skull. Och ondskefulla människor, på väg mot samma öde, lever mitt ibland oss den dag som är." (s. 86).
Skillnaden mellan detta och helvetes- och utplåningsläror inom kristendom och islam är huvudsakligen den att i Judges och Puruckers variant är det en mycket liten grupp själar som drabbas av ett helvetiskt öde, medan det inom de två stora monoteistiska världsreligionerna verkar vara ganska så många, kanske majoriteten, som kommer att drabbas.
Hos Judge och Purucker är det alltså en mycket liten grupp människor som liv efter liv kombinerar ondska med intelligens, som till sist dras ner i detta avitchi-tillstånd. Som är ett tillstånd av oerhört lidande, som dock inte verkar vara för evigt, det heller. Men det slutar inte genom att själen på nytt kan stiga uppåt. Utan med en slutlig förintelse.
Någon kan undra varför jag i allsina dar skriver om något sådant otäckt på denna blogg. Jag vet inte. Men jag fastnade i tankarna kring föreställningen och kom på att jag kanske skulle skriva ned den…
Subscribe to:
Posts (Atom)