Jättinnor, jättar och gudar i fornnordisk religion

Jag har tidigare tagit upp motsatsen mellan asar och vaner i fornnordisk religion. Och argumenterat för att denna avspeglar motsättningen mellan de indoeuropeiska erövrarnas gudar och de lokala förindoeuropeiska gudarna. Och, ja, det anser jag fortfarande, vad sedan än Britt-Mari Näsström må tycka om saken.

Men trots allt är ju denna motsättning inte det dominerande temat i Eddan (och här syftar jag på både Snorres och "den poetiska"), eller i någon annan fornnordisk diktning. Den beskrivs som övervunnen, och något som tillhör forntiden.

Den centrala konflikten i Eddan är ju den mellan gudar och jättar.

I motsats till konflikten mellan asar och vaner tror jag inte alls att denna är en avspegling av sociala eller etniska konflikter. Den verkar vara resultatet av någon form av kosmologisk spekulation (eller intuition!) och är den röda tråden i den fornnordiska mytologin, från skapelsen till Ragnarök.

Enligt Eddan skapades ju hela universum genom mordet på en jätte. Jätten Ymer mördades av Oden och hans bröder och hans lik kom att bli det byggnadsmaterial som universum skapades av. Ymer uppstod direkt ur tomrummet och var den första levande varelsen. Men han är alltså död, mördad av de gudar som sedan tog över.

Efter mordet på Ymer var allt till synes lugnt. Gudarna trodde att de skulle kunna leva ifred, men se det fick de inte. För redan i Völuspas åttonde strof störs ordningen. Plötsligt dyker tre "mycket mäktiga mör, från jättevärlden" upp. Men var låg den jättevärlden? Ymer var ju död, och den värld gudarna kände till var ju skapad av dem själva.

Jättinnornas ankomst leder uppenbarligen till en febril aktivitet i gudavärlden, och ett av resultaten blir att människorna skapas. Jättinnorna verkar ha setts som ett formidabelt hot. Inte så konstigt, i och för sig, eftersom hela skapelsen vilade på en mördad jättes döda kropp.

Så uppstår den motsättning som går igenom hela Eddan. Gudar mot jättar. Det är helt fel att kalla jättarna "onda" - de beskrivs som fiender till gudavärlden - vårt universum om man så vill - på samma sätt som gudarna är fiender till jättevärlden. Att jättarna inte gillade gudarna, är väl inte så konstigt, om man tänker på Ymers öde.

Mellan gudarna och jättarna råder ett krig, som ibland är kallt, ibland hett. Och ibland råder fredlig samexistens i så hög grad att till och med äktenskap mellan gudar och jättar är möjliga.

Men jättarna är äldre än gudarna, ungefär på samma sätt som Tiamat är äldre än Marduk i babylonisk religion. Det var de som satt på den ursprungliga visdomen. Den kan gudarna endast erövra genom stöld. Och så kommer det sig, exempelvis, att Oden stjäl skaldemjödet från Gunnlod, ett bedrift som till och med Oden själv verkar ha lite dåligt samvete för. Något dåligt samvete över mordet på Ymer får man dock inte intrycket att han har.

I Ragnarök kommer så slutstriden. Universum är byggt på en olöslig inneboende motsättning och lösningen blir den slutliga katastrofen. Likt materia och anti-materia förintar gudar och jättar varandra.

Men uppenbarligen inte helt symmetriskt. Intrycket i Völuspa är onekligen att gudarna i slutändan överlever som grupp - jättarna gör det inte. Eller som Gro Steinsland skriver: "I den nya världen ska gudar och människor råda - jättarna kommer inte tillbaka". (Steinsland 2007: 142).

"Ondskan" är besegrad, eller? Nja, snarare kan man väl se det som att gudarna - den nya generationens väsen - till sist slutligen har förintat jättarna, de ursprungliga varelserna och den ursprungliga visdomens källa. Sensmoralen i Eddan är ju inte heller den speciellt moraliskt uppbygglig. Lika lite som den i Bibeln eller Koranen. .

Men det finns något ytterligare konstigt med det hela. Något som Lotte Motz (1993) har tagit upp i sin bok "The Beauty and the Hag" . I kapitlet "The Lady in the Rock" beskriver hon hur jättinnor till och från behandlas i fornnordisk diktning, utanför Eddan. Hon beskriver ett återkommande tema. Ett där en manlig hjälte efter strider och umbäranden till sist kommer till ödemarken och där träffar en jättekvinna i en grotta. De blir vänner, och inleder ibland ett förhållande. Den manliga hjälten får av jättekvinnan lära sig mycket värdefullt. Hennes kunskaper är överlägsna hans och när han slutligen återvänder har han berikats med både fina upplevelser - och som sagt stora kunskaper.

Lotte Motz skriver: "The encounter with the woman in the cave... has added a new dimension to his life. He has won a love relation, a helping power, precious gifts, or a bride. As he endured toil and danger before his sojourn in Giantland, so he leaves it the richer, protected in his later life by a superhuman guardian, by precious armor, and endowed with new skills or a new name". (Motz 1993:64)

Två saker slår en när man läser detta. Dels att de manliga machohjältarna i dessa berättelser hamnar hos kvinnliga väsen mycket starkare, mäktigare och visare än de själva och att de lämnar dessa kvinnliga väsen med tacksamhet. Det andra är att dessa kvinnor dessutom tillhör en grupp som enligt Eddan är dödsfiender till både gudar och människor och som ska förintas i det slutliga slaget vid Ragnarök.

Det är något som inte helt stämmer. Men där skiljer sig ju inte fornnordisk religion från andra religioner.

Det skulle vara intressant att se hela storyn från jättarnas perspektiv. Kan ingen skriva en fantasy-roman på det temat?

Referenser
Lotte Motz: "The Beauty and the Hag: Female Figures in Germanic Faith and Myth", Fassbaender 1993
Gro Steinsland, "Fornnordisk religion", Natur och Kultur 2007

Bilden: jättinnan Gunnlod, vars skaldemjöd Oden stal. Tagen från Projekt Runebergs version av "Den poetiska Eddan".

Ämnesuppdelning

Om ni tittar på höger sida ser ni att bloggen numera har en lista där artiklarna är uppdelade i specifika ämnen. Så nu blir det nog lättare att hitta.

Dalai Lama säger sig vara till hälften marxist och till hälften buddhist

Dalai Lama har ju ofta använts i antikommunistisk propaganda. Om man läser hans egna uttalanden får man dock ett annat intryck. Alla gånger jag har sett honom diskutera marxismen har han uttalat sig positivt om den.

OK, jag är inte alls naiv. Ett Tibet med Dalai Lama som ledare skulle knappast bli "marxistiskt". Å andra sidan är det en ganska så teoretisk fråga eftersom vi med all säkerhet inte kommer att får se ett Tibet med Dalai Lama som ledare. Åtminstone inte den nuvarande Dalai Lama, mänskligt att döma...

I en intervju med Dalai Lama säger han bland annat nedanstående. Som sagt, jag är inte naiv, men på något sätt tycker jag att det är intressant att han ganska så så klart markerar sig mot de anti-marxister som ser honom sin en symbol för kampen mot "kommunism" och "marxism".

"Of all the modern economic theories, the economic system of Marxism is founded on moral principles, while capitalism is concerned only with gain and profitability. Marxism is concerned with the distribution of wealth on an equal basis and the equitable utilization of the means of production. It is also concerned with the fate of the working classes--that is, the majority--as well as with the fate of those who are underprivileged and in need, and Marxism cares about the victims of minority-imposed exploitation. For those reasons the system appeals to me, and it seems fair….

As for the failure of the Marxist regimes, first of all I do not consider the former USSR, or China, or even Vietnam, to have been true Marxist regimes, for they were far more concerned with their narrow national interests than with the Workers' International; this is why there were conflicts, for example, between China and the USSR, or between China and Vietnam. If those three regimes had truly been based upon Marxist principles, those conflicts would never have occurred......

The failure of the regime in the former Soviet Union was, for me, not the failure of Marxism but the failure of totalitarianism. For this reason I still think of myself as half-Marxist, half-Buddhist."

/Länken till ovanstående citat fick jag först från artikeln "China, Tibet and the left"./

"Nyckel till teosofin"

/Skrivet 11 oktober 2011/

För några dagar sedan köpte jag Madame Blavatskys "Nyckel till teosofin" (Teosofiska bokförlaget, Stockholm 1991.). Bakgrunden är naturligtvis att jag de senaste åren har haft ett intensivt intresse för teosofin som lära - ett intresse som inte har avtagit. Det är svårt att svara på varför just detta intresse för just den? Varför inte för Steiner, Martinus, eller någon av de många andra esoteriska filosofier som världen ju vimlar av?

Men nu råkar det vara just Blavatskys teosofi som fascinerar mig. .

Men det som framför allt slår mig när jag läser just "Nyckel till teosofin" , som är en översättning av "The key to Theosophy", den sista bok som Blavatsky någonsin gav ut, är den stora skillnaden i sättet att skriva mot "Den hemliga läran" eller "Isis unveiled" . Ett tag trodde jag faktiskt att Blavatsky endast kunde skriva svårgenomträngliga kryptiska volymer, i motsats till t.ex Annie Besant, som i exempelvis sin "The Ancient Wisdom" (Grange Books, Rochester 2005) visat sig vara en mycket talangfull popularisator. Men så är det inte alls. "Nyckel till teosofin" är i själva verket lika pedagogiskt upplagd som Besants småskrifter och är dessutom betydligt mer logisk.

Det finns en definitiv skillnad mellan Blavatsky och Besant som kan uttryckas så här. Besant har ibland drag av en entusiastisk frikyrkopredikant, glad, optimistisk och moraliserande. Ibland kan det te sig aningen ytligt. Blavatsky låter aldrig så. Hon låter i stort sett aldrig moraliserande, och aldrig ytlig (och för den delen inte heller så oerhört glad...).

Båda de ovan nämnda upplagorna av ""The key to theosophy" och "The ancient visdom" är lätt redigerade nyutgåvor där vissa avsnitt har tagits bort. Jag har inte kollat exakt vad, men de ursprungliga texterna finns på nätet. "The key to Theosophy" kan läsas här och "The Ancient Wisdom" kan läsas här.

Läs dem gärna, i synnerhet Blavatskys bok. Det kan också vara intressant att jämföra dem. En noggrann läsning visar att deras åsikter faktiskt skiljer sig åt på flera punkter, bland annat om hur karmalagen verkar.

Och vad tycker jag själv? Om läran? Jag kan inte säga annat än att jag är fascinerad, men verkligen inte vill påstå att jag har någon välgrundad åsikt om dess grunder. Vissa element (som när teorin om "rotraserna" tillämpas på nu levande folk! eller vissa implicita följder av karmaläran!) ser jag som bisarrt och obehagligt nonsens. Men huvuddragen? Tja, jag kan säga att ungefär så här skulle jag vilja att universum VAR konstruerat. Om det sedan ÄR det är jag verkligen inte rätt person att uttala mig om!

Men det är alltså väldigt tilltalande att föreställa sig att det är så det skulle kunna vara...



Madame Blavatsky

Satanism och politik

(från min webbsida 2010-09-10/

Efter att ha lagt ut "Är Satan en borgare?" på webbsidan uppmärksammades jag på en länk till en artikel av Per Faxneld i Svenska Dagbladet om hur Satansgestalten använts politiskt.

Han visar att det på 1800-talet ofta var författare och aktivister på vänsterkanten som använde sig av Satan som en symbol för uppror mot överhet och orättvisor.

Det är ju inte förvånande. Under många år förknippades makten i västvärlden med den kristna kyrkan, och Satan sågs som dess motpol.

Men jag vill ändå insistera på att de satanistgrupper under 1900-talet och idag som haft en artikulerad politisk uppfattning nästan alltid befunnit sig på högerkanten. Vare sig de nu varit nyliberala (som Church of Satan) eller fascistiska (som Order of Nine Angles).

Nu finns det, som alltid, några undantag. Det finns till exempel i USA en liten grupp som kallar sig "Satanic Reds", som försöker kombinera någon form av "satanism" med någon form av "vänsteråsikter". Men de är som sagt undantag, och ganska så marginella sådana.

Sedan har vi ju grupper, framförallt i black metal-miljön, som inte alls kan placeras politiskt. Om man anser att mänskligheten bör utrotas och drömmer om att kaosmakterna ska förgöra universum är det ju svårt att placera in det i några som helst politiska sammanhang.

De två huvudpolerna inom dagens satanism är alltså i detta avseende å ena sidan någon form av elitistisk högerideologi och å andra sidan en mer eller mindre opolitisk dyrkan av destruktivitet.

Detta - alltså - trots existensen av mer eller mindre udda undantag.

"Totemism and Exogamy"

Jag har just läst ut James Georges Frazers fyravolymsband "Totemism and Exogamy" från 1910. Dvs. i ett nytryck av Cosimo Books från 2009.

Rent spontant vill jag säga några saker.

För det första ges inte sådana böcker ut numera. De kunde ges ut i slutet av 18- och början av 1900-talen, men inte nu.

I Frazers fyra volymer får vi noggranna, man kanske kan säga långrandiga, beskrivningar av totemiska trosföreställningar, och riter, och deras relation till släktskapsystemen. I region efter region, stam efter stam, klan efter klan.

Sådant görs som sagt inte nu. Om det kom ut en bok om totemism idag skulle det nog istället stå på ungefär detta sätt: "För vidare exempel på detta, se Frankel 1969, Thurnman 1980,  Levi-Strauss 1949, Goldenweiser 1911, van Gennep 1976, van Baaren 1987, Levi-Bruhl 1925, Harris 1979, Hultkrantz 1962". Eller nåt sånt. (De flesta exemplen i det fejkade citatet ovan syftar INTE på några riktiga boktitlar...).

Idag skulle inget förlag gå med på att ge ut fyra volymer på sammanlagt mer än tvåtusen sidor med myriader av exempel. Det är på många sätt synd. Det är en upplevelse att läsa sådana sammanställingar.

För det andra. Frazers bok ger oss nog den bästa sammanställningen av totemismen som någonsin gjorts. Tyvärr får nog många som ber om tips vad de ska läsa om totemismen vid någon akademisk institution nog ofta rådet att istället läsa Levi-Strauss idiotpamflett från 1962, som inte någon lär bli klokare av.

Frazer visar genom  att outtröttligt gå igenom exempel efter exempel efter exempel från alla kontinenter att totemismen verkligen var ett världsomspännande trossystem. Och det är nästan omöjligt att förestäla sig att det har uppstått spontant, i olika kulturer, oberoende av varandra (om man, förstås, inte är totemist  själv och tror att dess universalitet beror på kanaliserade budskap från verkligt existerande totemandar...).

Föreställningen att en grupp av människor är släkt med ett visst djur eller en viss växt, inte får äta den, inte får döda den,  och inte får ha sex med någon annan i denna grupp, är lite för specifik för att rimligen ha uppstått på kontinent efter kontinent genom någon sorts parallell utveckling.

Totemismen var dessutom i grunden ett mycket demokratiskt trossystem, Så demokratiskt att Freuds bisarra ide´om att totemet skulle representera en tyrannisk urfader bara av den anledningen måste ses som helt absurd. Totemet var en vän och kamrat och släkting - inte något man skulle dyrka eller vara rädd för.

Eller som Frazer uttrycker det själv: 

"Religion always implies an inequality between the worshippers and the or things worshipped ; it involves an acknowledgment, whether tacit or  express, of inferiority on the part of the worshippers ; they look up to the objects of their worship as to a superior order of beings, whose favour they woo and whose anger they deprecate. But in pure totemism, as I have already pointed out, no such inequality exists. On the whole the attitude of a man to his totem is that of a man to his peers ; the relationship between them is one of brotherhood rather than of homage on the man's side and of suzerainty on the side of the totem. In short, pure totemism is essentially democratic ; it is, so to say, a treaty of alliance and friendship concluded on equal terms between a clan and a species of animals or things ; the allies respect but do not adore each other." (Totemism and Exogamy, vol. 4, s. 17-18).

Nu kan man förstås ha invändningar  mot den underförstådda definitionen av religion som finns i detta citat. Men det kan vi ta någon annan gång.

Men, för att nu grumla bilden av Frazer lite, så bör det tilläggas att han själv inte alls uppskattade just det egalitära och demokratiska i totemismen. För efter detta stycke kommer ett helt förfärligt avsnitt om vilket stort framsteg det var när den primitiva demokratin försvann och det istället kom kungadömen och hierarkier. Ett verkligt stort steg i evolutionen, enligt Frazer, som sedan visar sitt avståndstagande från både jämlikhet och demokrati i helt uppseendeväckande formuleringar.

Ja, Frazer är faktiskt ofta så reaktionär att man blir mörkrädd. Men det hindrar inte alls att hans fyra volymer om totemism är helt oumbärliga för de som vill sätta sig in i det fascinerade ämnet.