Saturday, February 23, 2013

Carl Wilhelm von Sydow, Mikael Häll och folktrons väsen

I sin intressanta och välskrivna avhandling Skogsrået, näcken och djävulen (Malört 2013) har Mikael Häll på flera ställen en kritisk, men mycket välvillig, diskussion om två artiklar jag skrivit om skogsrån - "Skogsrå, makt och sexualitet" och "När naturen var kvinnlig: om skogsrået och andra rån".

Hälls avhandling fokuserar på beskrivningar från 16- och 1700-talen om fall där människor anklagades för sexuellt samröre med folktrons väsen. Det påverkar förstås hans syn på dessa väsen. Han betonar deras sexualitet - betydligt mer än exempelvis jag gör i de ovan länkade essäerna.

Häll verkar bland annat mena att jag alltför mycket tonar ned de sexuella aspekterna av folktroväsen som skogsrån och sjörån. Till den diskussionen återkommer jag. Jag ska nu endast ta upp hans hänvisning till min kritik av Carl Wilhelm von Sydows syn på skogsrået.

Det finns hos Häll här en kritisk underton som nästan bara är antydd. Han skriver sålunda: "Dessutom kritiseras uppfattningen att mäns erotiskt färgade hallucinationer var den främsta bakgrunden till mycket av den svenska skogsråföreställningen. Det är en tolkning som han tillskriver Carl Wilhelm von Sydow" (s. 60).

I en not till detta avsnitt på samma sida tillägger han: "Måhända är det en lite onyanserad läsning av von Sydow. Se till exempel von Sydow i Folkminnen och Folktankar/ 12 1925, hf 2, s. 5 ff".

Det är ju endast en mild antydan till kritik, men jag vill ändå ta upp den därför att den missar ett väsentligt drag i von Sydows utveckling, som tyvärr hade mycket negativa konsekvenser på folkloristisk teoridebatt i Sverige.

Ja, 1925 kunde von Sydow ännu låta nyanserad. Men 15-20 år senare var han det definitivt inte.

Problemet blev att von Sydow i sin strävan att distansera sig från en "förlegad" religionshistorisk och "evolutionistisk" syn på folktrons väsen gradvis vulgariserade sin syn på dessa. Det framgår bland annat i den kritik mot Martin P:n Nilsson, som han förde fram 1941-42. (För en översikt över denna debatt, se Ulf Drobins korta men kärnfulla Folklore and Comparative Religion från 1983.)

I sin referenslista har Häll vare sig med von Sydows polemik mot P:n Nilsson, eller Ulf Drobins genomgång av debatten från 1983.

I de artiklar av mig som Häll refererar har jag inte lagt ut några referenser. Så nedan lägger jag istället ut en del av en text jag 2004 skrev till ett forskarseminarium, där jag har referenser till "den sene" von Sydows syn på frågan.

Där behandlas bland annat hur von Sydow blev konsekvent i sin tolkning av folktrons väsen som ett resultat av hallucinationer, drömmar och illusioner. Det gällde inte enbart skogsrået utan många andra av dessa väsen:

"Maran, till exempel, är /för von Sydow/ ingenting annat än en ren avspegling av det faktum att människor har mardrömmar: "Jag tror att varje sunt tänkande människa måste erkänna att hela marföreställningen har kommit till genom mardrömmar samt genom de slutsatser man gjort från eller i anslutning till dem" (von Sydow 1941: 28).

Föreställning om rån som vakar över snickarstugan eller vävstolarna förklaras genom att människor till och från får ;hallucinationer av sågande och hamrande från tomma arbetsplatser:
"Illusionsupplevelserna är uppenbart det primära, och förklaringen av fenomenet med de beskedliga råna är sekundärt tillkomna”. (von Sydow 941: 27)

För att förklara skogsråföreställningen jämför von Sydow med de incubi- och succubiföreställningar som var vanliga i medeltida kloster. Hela föreställningen hss munkar och nunnor orsakas av det
"köttsliga begär som på grund av deras osunda liv tillskapade de hallucinatoriska upplevelserna – det är inte hallucinationerna som uppstår emedan resp. klosterfolk och andra på förhand trodde på dessa egendomliga väsen." (von Sydow 1941 28).

Problemet är att detta exempel i hög grad talar emot von Sydow. Erotiska drömmar har funnits i alla tider – men de har inte i alla tider tolkats som incubi- och succubidemoner. Föreställningen om dessa demoner har som en nödvändig bakgrund den kristna demonläran; utan den skulle den inte kunnat ha uppstå. Det betyder inte att de erotiska drömmarna orsakades av demonläran - men den läran skapar en ram som påverkar tolkningen av och i viss mån kanske även innehållet i, drömmarna.

von Sydow tar sedan ett djärvt språng från medeltida demonläran till den sydsvenska föreställningen om skogsrån: "Varför skulle det då vara orimligt att våra bönder inför alldeles likartade fenomen skulle göra liknande slutsatser? Man har många utförliga skildringar från olika trakter om hur en dräng i skogens ensamhet har träffat en vacker flicka och låtit sig lockas av henne, varefter han inte har kunnat låta bli att ständigt och jämt ge sig ut i skogen till henne igen, tills han tynar bort i sinnesjukdom. Menar mina ärade kritiker att man först diktade en personifikation av skogen i kvinnogestalt och sedan lyckades tro på den så livligt att man förälskade sig i och hallucinerade kärleksäventyr med den skogspersonifikationen? Tanken är ytterligt absurd."
(von Sydow 1941 29). 

Nej, menar von Sydow, föreställningen om skogsrået har uppkommit på samma sätt som de om succubi- och incubidemoner.

Bonden "var övertygad om den demoniska kvinnans verklighet men då det var just i skogen som hon höll till, slöt han att hon måste vara någon sorts skogsdemon: skogsnuvan, skogstippan, skogsfrun, skogsrået. Men att uppfatta henne som en personifikation av skogen, identisk med den, har aldrig fallit honom in. Och vad skulle bonden ha en sådan skogspersonifikation till? Så gott som allt som berättas om skogsrået,handlar om hennes förförelsekonster. Hon är som Leonard Rääf uttryckte sig 'skogens courtisane'. Om det hade gällt att personifiera skogen, skulle man säkert kommit till en annan bild av henne.Skogsråföreställningen måste emellertid alldeles utan föregående spekulationer uppstå efter de här omnämnda erotiska hallucinationerna i skogen" (von Sydow 1941 30) .

Men även von Sydow vet om att längre norrut i Sverige, i fäbodsområdet, dominerar inte de erotiska inslagen i berättelserna om skogsrån. Men det förklarar ha med andra typer av hallucinationer:

"I Dalarnas fäbodstrakter, där de unga flickorna får tillbringa hela betestiden fjärran från bygden borta på fäbodarna, framträder skogsrået, rånda, på ett helt annat sätt, Fäbodsjäntan kan plötsligt få höra vallåtar och klangen av koskällor, och hon ser kanske en flicka komma drivande en bostadshjord. Hon blir glad åt att få träffa en kamrat där borta i vildmarken och skyndar att möta henne, men plötsligt är allt försvunnet. Det var inte verklig boskap och en verklig flicka. Det hela var en expektanshallucination, men fäbojäntan tror, att vad hon sett och hört, var rånda med boskap. Att man talar om och tror på rånda, beror uteslutande på expektanshallucinationer av här nämnt slag, och det finns ej minsta anledning till att man på förhand skulle ha diktat och trott på rånda såsom en skogens personifikation innan några sådana erfarenheter kommit till stånd.Expektanshallucinationen är tillräcklig att framkalla råndatron på slutledningens väg. Vad man sett och hört, måste finnas till. Mänskor /sic/ och vanligt boskap var det inte, alltså var det rånda med sin boskap. En skogspersonifikation skulle även i detta fall tagit sig ut på ett helt annat sätt". (von Sydow 1941 31):

Det finns mycket som är märkligt i von Sydows argumentering. Han verkar helt obekant med fakta som presenteras i Gunnar Granbergs avhandling Skogsrået i yngre nordisk folktradition (Granberg 1935).

För det första kan förstås inte skogsrået, i motsats till succubi och incubi i medeltida tankevärld, ses som en "demon": Granberg (1935:143) påpekar att skogsrået inte kan karakteriseras som ett ont väsen. Han tar också upp exempel på hur skogsrået hjälper vid milan, och förebygger olyckshändelser (Granberg 1935:129) Anledningen till denna skillnad mellan skogsrået och succubi- eller incubidemoner är att von Sydow helt enkelt har fel: föreställningen om dessa entiteter kan inte förklaras ur erotiska fantasier. Föreställningar om demoner har en lång tradition inom kristenheten, medan föreställningar om rådare över naturen har en än längre historia i förkristna religioner.

Det är anmärkningsvärt att von Sydow aldrig ställer sig frågan varför både de varelser som enligt honom skapats som en förklaring till manliga jägares erotiska hallucinationer och de varelser som skapats som en förklaring till ensamma fäbodsflickors hallucinationer benämnts "rån". Hur kan det komma sig att två helt olika typer av hallucinationer av olika grupper av människor i olika delar av landet har smält samman till en gemensam föreställning om "skogsrån"? Och hur kan det komma sig att termen skogsrå saknar konnotationer till de påstådda hallucinatoriska förväntningarna? Den har vare sig erotiska konnotationer eller syftar på något som kan kopplas till fäbodsflickors förväntningar.

Granberg (1935: 213) redovisar ingen privat uppfattning utan ett allmänt koncensus när han påpekar att ordet "rå" syftar på order "rådande", i betydelsen "härskande" och redovisar ju också exempel på hur skogsrået härskar över åtminstone en del av skogens villebråd. (Granberg 1935:105) Hur sådana föreställningar ska ha kunnat utveckla från erotiska eller expektanshallucinationer går inte von Sydow närmare in på.

Inte heller diskuterar han de exempel Granberg (1935: 152) lägger fram om offer till skogsrået. Han vill inte heller diskutera det europeiska sammanhanget, d.v.s. det faktum att föreställningen om såväl kvinnliga som manliga skogsväsen är spridda över en stor del av Europa(Granberg 1935: 3 ff).

von Sydow ställer upp enkla motsatser: antingen förklarar hallucinationen föreställningen eller så förklarar föreställningen hallucinationen. Eftersom det sista enligt honom är uteslutet återstår endast att anta att de hallucinatoriska upplevelserna är den enda orsaken till föreställningen om skogsrået, liksom mardrömmen är den enda orsaken till föreställningen om maran, och munkars och nunnors erotiska drömmar är enda orsaken till föreställningar om succubi och incubi. Han verkar helt främmande för att tänka sig möjligheten att en underliggande föreställning (om exempelvis rån, demoner, eller hamnskiften) kan omformas på olika sätt i olika miljöer och tidsperioder. Erotiska drömmar/hallucinationer torde inte kunna förklara den komplexa skogsråföreställningen, med alla dess säregenheter. För att föreställa sig att en hallucinerad kvinnogestalt är ett "skogsrå" torde föreställningen om skogsrån redan ha existerat.

Och antagandet att denna föreställning i sin tur ursprungligen skulle ha orsakats av erotiska fantasier gör en rad element i råföreställningen, inklusive själva namnet, komplett obegripliga."

Referenser
Granberg, Gunnar, Skogsrået i yngre nordisk folktradition, Uppsala 1935
von Sydow, Carl Wilhelm, Gammal och ny traditionsforskning, Folkkultur 1/ 1941"

Vi kan alltså här se att 1941 var alla nyanseringar borta hos von Sydow. Hallucinationer blev en standardförklaring för att förstå ursprunget till det ena efter det andra av folktrons väsen.

Detta ledde till att folktron i sig i Sverige började ses som en märklig restkategori, som kopplades loss från religionshistorien och som i von Sydows efterföljd ofta (bort)förklarades med diverse amatörpsykologiska spekulationer.

No comments:

Post a Comment