"Islam är underbar"

Jag drömmer nästan aldrig om religion. Eller för att vara mer exakt, jag minns nästan aldrig några drömmar om religion.

Det är lite märkligt, med tanke på hur mycket jag sysslat med ämnet.

Jag minns inte att jag en enda gång drömde om de ämnen jag skrev på i religionshistoria. När jag skrev på min lic-uppsats om satanism drömde jag, så vitt jag kan minnas, inte en enda gång om satanism. 

Jag minns inte en enda dröm om skogsrån, inte heller från den period jag skulle skriva om ämnet. 

O.s.v. 

Den religion jag minns mest drömmar om är islam. Det är i och för sig inte så många, bara tre. Alla är positiva. 

Den mest märkliga drömmen om islam jag haft hade jag någon gång efter att talibanerna tog makten i Afghanistan 1996 men före 11 september-attacken 2001. Anledningen att jag vet det är att drömmen kom kort efter ett samtal, som jag åtminstone på detta sätt kan tidsbestämma.

Drömmen var kort men oerhört intensiv. Jag befann mig i ett totalt ångestfyllt mörker. Allt var alltså mörkt - och allt var också tyst. Så plötsligt syntes ett ljus och jag hörde en kvinnoröst säga "islam är underbar". Jag vaknade - med en känsla av hopp.

Drömmen är märklig, och svår att förklara. Däremot är det lätt att härleda varifrån meningen i drömmen  kom. 

Några veckor tidigare hade jag haft ett samtal med en (av allt att döma) muslimsk kvinna som jobbade på ett café vid universitetet i Stockholm. Jag skulle just till att betala kaffet, då hon frågade mig vad jag läste på universitetet. Jag svarade att jag läste religionshistoria.

Då sken hon upp och frågade om jag läst om islam. Det hade jag visserligen gjort, men på den tiden inte speciellt mycket, så jag svarade undvikande. Hon frågade om vad jag tyckte om islam. Jag svarade på nytt undvikande.

Då tittade hon smått roat, men lite förebrående, på mig och frågade varför jag lät så tveksam. Varför sa jag inte som det var, att islam var underbar....

Jag lät ännu mer tveksam, och sa att det fanns många typer av islam, även de mest förskräckliga - som talibanerna. Hon såg lite störd ut och sa att talibanerna var en grov förvrängning av islam.

Jag betalade mitt kaffe och gick. 

Det är klart att meningen i drömmen var direkt hämtad från kvinnans uttalande. Men varför blev detta uttalande centrum i en så dramatisk, och betydelsebärande dröm?

Jag misstänker att om och när jag väl en gång förstår det, kommer jag att förstå en del annat också. Om mig själv och om hur jag innerst inne upplever min situation i världen...