I Upsala Nya Tidning kan man ta del av ett inlägg av två medlemmar i Samfundet Forn Sed. Det handlar om debatten om vem som ska få vara Lucia och de påpekar helt riktigt att Luciafirandet har hedniska rötter och att nästan det enda i vårt Luciafirande som anknyter till just helgonet Lucia är själva namnet.
De inleder med att hårt ta avstånd mot den otäcka kampanj vi har sett den senaste tiden:
"I år är det särskilt otäckt hur människor har uttalat sig om ett barn, de hätska kommentarerna i olika nättrådar berör helt förståeligt många mycket djupt.
Det är osannolikt att det skulle gå att nå fram till en vettig diskussion med dem som tar på sig rätten att uttala sig på det sättet om barn, men det finns andra som kan vara öppna för resonemang."
Därefter visar de att det inte finns en "svensk" tradition runt firandet utan att det finns många traditioner, och att det är upp till var och en att välja hur hen vill fira Lucia.
Samfundet Forn Sed hette förut Sveriges Asatrosamfund, och är den största gruppen i dag som anknyter till fornnordisk religion. Den är dessutom ganska så sympatisk, man skulle kanske kunna säga "politiskt korrekt". Det finns andra grupper i Sverige som anknyter till den fornnordiska religionen som är betydligt mer tvivelaktiga, och som flirtar med rasistiska stämningar.
Det har nu aldrig Samfundet Forn Sed/Sveriges Asatrosamfund gjort, men i början av sin existens tvingades de att hårt avgränsa sig mot och ta avstånd mot just sådana grupper.
Deras artikel är klart läsvärd.
Wednesday, December 14, 2016
Saturday, November 19, 2016
Rosaleen Norton, skräckromantik och religion
Jag skrev 1998 en lic-uppsats som hette Lagen och dess profet: Aleister Crowley, thelema och satanismen. Den har utsatts för mycket kritik, både saklig och osaklig. Jag skulle skrivit den på ett helt annat sätt om jag hade skrivit den nu.
På sidan 116 hade jag några rader om den australiska ockultisten Rosaleen Norton (1917-79). Där skrev jag följande.
"Många personer som i dag kanske skulle definiera sig som satanister föredrog före 60-talet att karakterisera sig på andra sätt. Ett exempel är den australiska konstnären och ockultisten Rosaleen Norton, som offentligt förklarade sig vara 'Pan-dyrkare' i 50-talets Australien, men vars ockulta konst och diktning pekar mot en satanistisk begreppsvärld mer än något annat. I hennes konst kan man finna såväl inverterade pentagram med djävulsbilder insprängda som andra satanliknande bilder - några döpta till 'Pan'" .
Sedan följer en referens till Nevill Drurys bok "Pan´s Daughter: The Magical World of Rosaleen Norton" .
2006 var jag i ett tillstånd av panikångest och slängde de flesta av mina böcker. Detta var en av dem. Men just denna insåg jag efter några år att jag gärna skulle vilja titta på igen. Så nu har jag införskaffat ett nytt exemplar av den (dvs av versionen från 1988 i pocket 1993; det ser ut att ha kommit en utvidgad version senare).
Idag har jag läst ut den. Väl att märka läst ut den - inte läst om den... För jag inser att när jag skrev lic-uppsatsen läste jag den aldrig. Jag tittade endast på bilderna och läste små stycken här och var.
Det var nu inte så jag brukade göra då. De flesta referenser i lic-uppsatsen hade jag faktiskt läst, och ganska så noga. Men just den här hade jag nästan inte läst alls. Jag skäms lite, och undrar också varför.
Den teori om Norton som jag förde fram i uppsatsen var i och för sig inte helt orimlig. Till och med Church of Satans grundare Anton LaVey har vid något tillfälle skrivit att det innan han gjorde "satanism" till något någorlunda rumsrent fanns personer som hade sympatier med "Satan" som figur som ersatte denna med Pan. De har ju båda horn, och har båda vad man brukar kalla ett satyrliknande utseende.
Och Nortons bildspråk liknar inte något snällt New Age-igt. Pan och andra entiteter målas på ett sätt som många skulle uppfatta som mörkt, mardrömslikt. Norton förklarade sig också ha kontakt med andra entiteter än Pan - förutom en grekisk gudinna som Hekate, och egenhändiga fantasifigurer som Werplon och "the Jester", även Lilith och - Lucifer. Så associationen till satanism var inte helt tagen ur luften.
Å andra sidan relaterade jag inte den till min egen (i och för sig ganska problematiska) satanismdefinition jag använde i uppsatsen. Det räckte för mig då att se bilder på pentagram och en djävulsiiknande Pan-figur för att lansera hypotesen.
Men när jag nu läst ut boken, och dessutom inte längre är lika intresserad av frågan om vilka som kan definieras som satanister eller inte - reagerar jag lita annorlunda.
Norton hade sedan ung ett väldokumenterat intresserad av Howard Philips Lovecraft. Lovecraft hade som specialitet att med en serie av förstärkande adjektiv beskriva "onämnbara", monstruösa, "förruttnade" ohyggliga väsen. Jag minns när jag först läste Lovecraft-antologin Skräckens Labyrinter i januari 1976. Vad som slog mig med den då var att man nästan fick känslan av att han gjorde just det monstruösa, det fula, det motbjudande, - till något närmast heligt. Det var något som många av karaktärerna i hans berättelser faktiskt drogs till, längtade till.
Samma intryck får man när man ser Nortons bilder. De är skräck, men ändå förföriska. De är fula, men ändå vackra. Många av dem skulle nog leda till rena ångestattacker för kanske 90 procent av alla vuxna, om de fick se dem - i drömmen, för att inte tala om i en intensiv vision (och ännu värre hallucination) i vaket tillstånd.
Vad som gäller vuxna borde än mer gälla barn. Om jag inte läst det jag nu läst om Norton skulle jag kanske säga att jag trodde att det gällde hundra procent av alla barn. Men nu skrivs det om Norton att hon redan som barn upplevde de entiteter som hon skildrar i sina målningar och att dessa fick henne - att uppleva trygghet. Om det nu är sant, och inte en vuxen efterrationalisering från hennes sida, måste hon ha varit ett ovanligt barn.
Hon var alltså inte endast konstnär utan blev efter ett tag också "häxa" och praktiserade ockultism. Exakt vad som försiggick under ritualerna framgår inte av boken, och inte heller exakt hur hennes världbild såg ut. Men det finns ett förunderligt brev hon skrev till CS Lewis, som är återgivet i boken. Hon hade synpunkter på hans SF-trilogi, och använde sig av en svårsmält ockult terminologi som han förmodligen (lika lite som jag) förstod ett skvatt av. Han svarade tydligen aldrig. Kanske gjorde den hängivet kristne CS Lewis korstecken efter att ha läst brevet... och innan han slängde det.
Mina korta rader i lic-uppsatsen ser jag idag nog som fyrkantiga. Om hon "egentligen" dyrkade "Pan" eller "Satan" ser jag som mindre intressant. Det väsentliga är att hon på något sätt fick en inre styrka av en nattlik skuggvärld, av att tycka sig ha kontakt med (för de flesta) lätt bisarra ”mörka” väsen.
Eller som det står på sidan 112: "The vision of Rosaleen Norton is one of Night: she dislikes any of the stereotypes of beauty and finds the 'Daylight' world in general does not make good subject matter". Det är nu inte ett uttalande från någon annan om henne. Det är Rosaleen själv som skriver om sig själv - i tredje person.
Hon föddes i en höststorm den 2 oktober 1917. Enligt henne själv kan det ha varit orsaken till att hon hela sitt liv sedan drogs till mörkret.
Hon dog den 5 december 1979. Några dagar innan hon dog lär hon ha sagt. "I came into the world bravely; I´ll go out bravely".
Liksom Lovecraft fann hon uppenbarligen en trygghet i det "mörka", det "onämnbara", det som andra uppfattar som "kusligt". Och oavsett hur man ska definiera hennes säregna "religion" finns det inget som tyder på att hon i praktiken gjorde speciellt "ondskefulla" saker (om man inte räknar in att hon då och då fuskade med skademagi, förstås, men det gör i alla fall inte jag, skeptiker som jag är).
Jag har läst boken, tittat på bilderna - både de på henne och hennes konst. Jag märker att jag får sympatier för henne. Min psykodynamiska bias gör dessutom att jag tänker mig att hon hade en traumatisk barndom. I så fall hittade hon kanske en nisch där hon kunde hantera den.
Må hon vila i frid.
Avslutningsvis. Om jag hade skrivit lic-uppsatsen idag hade jag inte skrivit det stycke om henne jag inledningsvis citerade. I alla fall inte på det sättet.
På sidan 116 hade jag några rader om den australiska ockultisten Rosaleen Norton (1917-79). Där skrev jag följande.
"Många personer som i dag kanske skulle definiera sig som satanister föredrog före 60-talet att karakterisera sig på andra sätt. Ett exempel är den australiska konstnären och ockultisten Rosaleen Norton, som offentligt förklarade sig vara 'Pan-dyrkare' i 50-talets Australien, men vars ockulta konst och diktning pekar mot en satanistisk begreppsvärld mer än något annat. I hennes konst kan man finna såväl inverterade pentagram med djävulsbilder insprängda som andra satanliknande bilder - några döpta till 'Pan'" .
Sedan följer en referens till Nevill Drurys bok "Pan´s Daughter: The Magical World of Rosaleen Norton" .
2006 var jag i ett tillstånd av panikångest och slängde de flesta av mina böcker. Detta var en av dem. Men just denna insåg jag efter några år att jag gärna skulle vilja titta på igen. Så nu har jag införskaffat ett nytt exemplar av den (dvs av versionen från 1988 i pocket 1993; det ser ut att ha kommit en utvidgad version senare).
Idag har jag läst ut den. Väl att märka läst ut den - inte läst om den... För jag inser att när jag skrev lic-uppsatsen läste jag den aldrig. Jag tittade endast på bilderna och läste små stycken här och var.
Det var nu inte så jag brukade göra då. De flesta referenser i lic-uppsatsen hade jag faktiskt läst, och ganska så noga. Men just den här hade jag nästan inte läst alls. Jag skäms lite, och undrar också varför.
Den teori om Norton som jag förde fram i uppsatsen var i och för sig inte helt orimlig. Till och med Church of Satans grundare Anton LaVey har vid något tillfälle skrivit att det innan han gjorde "satanism" till något någorlunda rumsrent fanns personer som hade sympatier med "Satan" som figur som ersatte denna med Pan. De har ju båda horn, och har båda vad man brukar kalla ett satyrliknande utseende.
Och Nortons bildspråk liknar inte något snällt New Age-igt. Pan och andra entiteter målas på ett sätt som många skulle uppfatta som mörkt, mardrömslikt. Norton förklarade sig också ha kontakt med andra entiteter än Pan - förutom en grekisk gudinna som Hekate, och egenhändiga fantasifigurer som Werplon och "the Jester", även Lilith och - Lucifer. Så associationen till satanism var inte helt tagen ur luften.
Å andra sidan relaterade jag inte den till min egen (i och för sig ganska problematiska) satanismdefinition jag använde i uppsatsen. Det räckte för mig då att se bilder på pentagram och en djävulsiiknande Pan-figur för att lansera hypotesen.
Men när jag nu läst ut boken, och dessutom inte längre är lika intresserad av frågan om vilka som kan definieras som satanister eller inte - reagerar jag lita annorlunda.
Norton hade sedan ung ett väldokumenterat intresserad av Howard Philips Lovecraft. Lovecraft hade som specialitet att med en serie av förstärkande adjektiv beskriva "onämnbara", monstruösa, "förruttnade" ohyggliga väsen. Jag minns när jag först läste Lovecraft-antologin Skräckens Labyrinter i januari 1976. Vad som slog mig med den då var att man nästan fick känslan av att han gjorde just det monstruösa, det fula, det motbjudande, - till något närmast heligt. Det var något som många av karaktärerna i hans berättelser faktiskt drogs till, längtade till.
Samma intryck får man när man ser Nortons bilder. De är skräck, men ändå förföriska. De är fula, men ändå vackra. Många av dem skulle nog leda till rena ångestattacker för kanske 90 procent av alla vuxna, om de fick se dem - i drömmen, för att inte tala om i en intensiv vision (och ännu värre hallucination) i vaket tillstånd.
Vad som gäller vuxna borde än mer gälla barn. Om jag inte läst det jag nu läst om Norton skulle jag kanske säga att jag trodde att det gällde hundra procent av alla barn. Men nu skrivs det om Norton att hon redan som barn upplevde de entiteter som hon skildrar i sina målningar och att dessa fick henne - att uppleva trygghet. Om det nu är sant, och inte en vuxen efterrationalisering från hennes sida, måste hon ha varit ett ovanligt barn.
Hon var alltså inte endast konstnär utan blev efter ett tag också "häxa" och praktiserade ockultism. Exakt vad som försiggick under ritualerna framgår inte av boken, och inte heller exakt hur hennes världbild såg ut. Men det finns ett förunderligt brev hon skrev till CS Lewis, som är återgivet i boken. Hon hade synpunkter på hans SF-trilogi, och använde sig av en svårsmält ockult terminologi som han förmodligen (lika lite som jag) förstod ett skvatt av. Han svarade tydligen aldrig. Kanske gjorde den hängivet kristne CS Lewis korstecken efter att ha läst brevet... och innan han slängde det.
Mina korta rader i lic-uppsatsen ser jag idag nog som fyrkantiga. Om hon "egentligen" dyrkade "Pan" eller "Satan" ser jag som mindre intressant. Det väsentliga är att hon på något sätt fick en inre styrka av en nattlik skuggvärld, av att tycka sig ha kontakt med (för de flesta) lätt bisarra ”mörka” väsen.
Eller som det står på sidan 112: "The vision of Rosaleen Norton is one of Night: she dislikes any of the stereotypes of beauty and finds the 'Daylight' world in general does not make good subject matter". Det är nu inte ett uttalande från någon annan om henne. Det är Rosaleen själv som skriver om sig själv - i tredje person.
Hon föddes i en höststorm den 2 oktober 1917. Enligt henne själv kan det ha varit orsaken till att hon hela sitt liv sedan drogs till mörkret.
Hon dog den 5 december 1979. Några dagar innan hon dog lär hon ha sagt. "I came into the world bravely; I´ll go out bravely".
Liksom Lovecraft fann hon uppenbarligen en trygghet i det "mörka", det "onämnbara", det som andra uppfattar som "kusligt". Och oavsett hur man ska definiera hennes säregna "religion" finns det inget som tyder på att hon i praktiken gjorde speciellt "ondskefulla" saker (om man inte räknar in att hon då och då fuskade med skademagi, förstås, men det gör i alla fall inte jag, skeptiker som jag är).
Jag har läst boken, tittat på bilderna - både de på henne och hennes konst. Jag märker att jag får sympatier för henne. Min psykodynamiska bias gör dessutom att jag tänker mig att hon hade en traumatisk barndom. I så fall hittade hon kanske en nisch där hon kunde hantera den.
Må hon vila i frid.
Avslutningsvis. Om jag hade skrivit lic-uppsatsen idag hade jag inte skrivit det stycke om henne jag inledningsvis citerade. I alla fall inte på det sättet.
Monday, October 31, 2016
Mänskligt om satanism
Ett annat "klassiskt" program om satanism var detta, som sändes den 27 januari 1997 - i serien Mänskligt som gick i TV 3.
Jag var med i programmet och kom med en kort kommentar 15.14 - 16.07.
Det är intressant att se sådana inslag så här långt senare. I efterhand har det talats om den tiden som en period av "satanistpanik" men som framgår av programmet var det inte en irrationell skräck som byggde på rena fantasier. Den byggde ofta på konkreta händelser - även helt entydigt bevisade sådana.
Jag var med i programmet och kom med en kort kommentar 15.14 - 16.07.
Det är intressant att se sådana inslag så här långt senare. I efterhand har det talats om den tiden som en period av "satanistpanik" men som framgår av programmet var det inte en irrationell skräck som byggde på rena fantasier. Den byggde ofta på konkreta händelser - även helt entydigt bevisade sådana.
Saturday, October 29, 2016
När jag intervjuades i Taxi om satanism
En dag i mars 1996 kontaktades jag av SVT. Det var från programmet Taxi som ville intervjua mig i ett program om satanism. Jag tackade ja, och intervjuades sedan där, av Lotta Bromé. Programmet sändes den 4 april 1996.
Det kom att bli den första gången som jag intervjuades i media om det ämnet. Det kom sammanlagt att bli kanske sex intervjuer i TV, och kanske sex i radio.
Bakgrunden var att jag höll på att skriva en lic-uppsats om det ämnet. Den lades slutligen fram, och godkändes, den 24 april 1998.
På sätt och vis var jag då under en kort period lite av en offentlig person. Det hände att folk hälsade på gatan och frågade om det var jag som de hade sett i TV.
Det ledde också till att jag blev angripen lite här och där. På nätet finns fortfarande en del av dessa angrepp kvar, bland annat en absurd tråd på Flashback, där jag tillskrivs både åsikter som jag inte har, karaktärsegenskaper som jag hoppas att jag inte har, och rent ihopfantiserade handlingar - och grovt förvrängda uttalanden.
Däremot blev jag aldrig hotad av satanister, vilket jag faktiskt hade befarat att jag skulle bli. Det närmaste detta som jag "drabbades" av var ett konstigt mail någon vecka efter att min lic-uppsats hade godkänts - från någon som kallade sig Belial, som sade att ett antal namngivna demoner skulle attackera och döda mig. När jag googlade på namnen visade det sig att de var demoner som endast förekom i rollspel, så jag antog att jag ofrivilligt hade blivit en del av ett sådant.
Det kunde knappast ses som ett hot, och jag skrev ett skämtsamt svar till Belial, där jag tackade för upplysningen. Hen hörde sedan aldrig av sig.
Programmet ifråga ligger numera på You Tube i två versioner. Det är värt att se - det tar upp saker som för det mesta är bortglömt idag.
Det kan ses i sin helhet här.
Nu finns det i denna You Tube-version ett störande biljud, som kan vara lite irriterande. På You Tube finns samma program utan biljud, men uppdelat i tre delar. Här kan man se första , andra och tredje delen.
Om någon till äventyrs, utan biljud, bara vill kolla in hur just jag gör bort mig (?) kan hen gå till del två i den uppdelade versionen och lyssna från 0.32 till 3.46.
Den som föredrar en version av hur jag gör bort mig med biljud kan ju se på versionen där programmet sänds i sin helhet, mellan 10.50 och 14.05.
En person som verkar tyckt att jag just gjorde bort mig skrev förresten så här i en kommentar på bloggen Jag vill vara farlig:
"Erik Rodenborg gjorde bort sig inför hela svenska folket i programmet Taxi i Sveriges television. Uppträdde där som en konspirationshysterisk mupp som inte ens kunde uttala Aleister Crowleys namn rätt."
Jag fick, som ni kan se, in ett svar på kommentaren, men brydde mig inte om att kommentera just dess korta "recension" av vad jag sa i Taxi.
Det kom att bli den första gången som jag intervjuades i media om det ämnet. Det kom sammanlagt att bli kanske sex intervjuer i TV, och kanske sex i radio.
Bakgrunden var att jag höll på att skriva en lic-uppsats om det ämnet. Den lades slutligen fram, och godkändes, den 24 april 1998.
På sätt och vis var jag då under en kort period lite av en offentlig person. Det hände att folk hälsade på gatan och frågade om det var jag som de hade sett i TV.
Det ledde också till att jag blev angripen lite här och där. På nätet finns fortfarande en del av dessa angrepp kvar, bland annat en absurd tråd på Flashback, där jag tillskrivs både åsikter som jag inte har, karaktärsegenskaper som jag hoppas att jag inte har, och rent ihopfantiserade handlingar - och grovt förvrängda uttalanden.
Däremot blev jag aldrig hotad av satanister, vilket jag faktiskt hade befarat att jag skulle bli. Det närmaste detta som jag "drabbades" av var ett konstigt mail någon vecka efter att min lic-uppsats hade godkänts - från någon som kallade sig Belial, som sade att ett antal namngivna demoner skulle attackera och döda mig. När jag googlade på namnen visade det sig att de var demoner som endast förekom i rollspel, så jag antog att jag ofrivilligt hade blivit en del av ett sådant.
Det kunde knappast ses som ett hot, och jag skrev ett skämtsamt svar till Belial, där jag tackade för upplysningen. Hen hörde sedan aldrig av sig.
Programmet ifråga ligger numera på You Tube i två versioner. Det är värt att se - det tar upp saker som för det mesta är bortglömt idag.
Det kan ses i sin helhet här.
Nu finns det i denna You Tube-version ett störande biljud, som kan vara lite irriterande. På You Tube finns samma program utan biljud, men uppdelat i tre delar. Här kan man se första , andra och tredje delen.
Om någon till äventyrs, utan biljud, bara vill kolla in hur just jag gör bort mig (?) kan hen gå till del två i den uppdelade versionen och lyssna från 0.32 till 3.46.
Den som föredrar en version av hur jag gör bort mig med biljud kan ju se på versionen där programmet sänds i sin helhet, mellan 10.50 och 14.05.
En person som verkar tyckt att jag just gjorde bort mig skrev förresten så här i en kommentar på bloggen Jag vill vara farlig:
"Erik Rodenborg gjorde bort sig inför hela svenska folket i programmet Taxi i Sveriges television. Uppträdde där som en konspirationshysterisk mupp som inte ens kunde uttala Aleister Crowleys namn rätt."
Jag fick, som ni kan se, in ett svar på kommentaren, men brydde mig inte om att kommentera just dess korta "recension" av vad jag sa i Taxi.
Saturday, October 8, 2016
Ellen Key, Kata Dalström - och Annie Besant
Om lite mer än en vecka ska jag till ett seminarium som ska handla om hur Ellen Key påverkades av Annie Besant. Eller så har jag fattat det.
Ellen Key sägs ofta ha varit buddhistiskt influerad, men om jag går efter lite förhandsskvaller om seminariet ska hon egentligen ha varit influerad av just Annie Besant.
Det förvånar mig inte. För några år sedan upptäckte jag nämligen att precis samma sak gällde Kata Dalström. Hon satt i ledningen för Sveriges kommunistiska parti och kom under attack 1923 för sina "religiösa avvikelser". Dessa brukar ofta uppfattas som buddhistiska men om man läser Katas egen pamflett i frågan inser man att det som verkligen influerade henne var Annie Besants variant av teosofi.
Nu ligger teosofin sakligt sett närmare hinduismen än buddhismen så egentligen är det nog fel att tala om buddhism i sammanhanget. Det ska bli spännande att se vad som sägs om Ellen Key.
Annie Besant tillhör mina favoriter bland ledarna för religiösa rörelser. Jag vet inte exakt varför hon gör det, men faktum är att jag till och med drömde om henne för ungefär ett och ett halvt år sedan. Jag drömde att hon dök upp och förklarade att hon efter sin död blivit en del av ett hemligt "syskonskap" som man kunde få kontakt med.
Egentligen talade hon själv, i slutet av 1800- och början av 1900-talet, i anslutning till Madame Blavatsky, om ett hemlig "brödraskap", men i drömmen var hon ju själv en del av ett sådant, och då är det lämpligare att tala om "syskonskap". Och drömmen, nej, jag tror tyvärr inte att det var en sanndröm, men hoppas kan man ju alltid....
Besants betydelse ligger till stor del i att hon lyckades göra teosofin mindre sekteristisk, och kunde integrera den bättre i den tidens motsvarigheter till New Age-miljöer. På så sätt har den del av teosofin som hon mer eller mindre formade, som brukar kallas TS Adyar, blivit mer öppen, och odogmatisk, än sina rivaler. Man kan jämföra med de främsta konkurrenterna i TS Pasadena, som idag ser ut som en stelnad sekt, vars publikationer ter sig betydligt mer verklighetsfrämmande än TS Adyars. I alla fall i mina ögon.
I detta arbete samarbetade hon nära med en viss Charles Webster Leadbeater, som dock, i motsats till Besant, verkar ha varit ganska så osympatisk som person. För att nu uttrycka det lite försiktigt.
Men denna ledarduo lyckades efter ett tag ändå tona ner några av de för den breda ockulta miljön mer osmältbara delarna av Blavatskys lära, som dess stenhårda fördömande av spiritismen. De bedrev dessutom en sorts "entrism" i katolska utbrytargrupper, och fick på så sätt under en lång tid en dominerande ställning i den märkliga "liberalkatolska " rörelsen. De (eller i alla fall Besant) lyckades också hantera TA Adyars största kris - brytningen med Krishnamurti - så smidigt att det inte krossade organisationen, trots att risken för det ett tag nog var ganska stor...
Själv vill jag säga, inte att jag "tror" på Annie Besant, men att mycket av det hon skriver är så sympatiskt att jag faktiskt skulle vilja tro på det. Men min skepticism är så stor att jag aldrig lyckats förvandla denna önskan till en riktig tro... Om nu mot förmodan den märkliga drömmen var en sanndröm i alla fall, kan man ju hoppas att det Stora Syskonskapet kan bota mig från denna irriterade skepsis. ;-)
Men sånt händer ju aldrig mig. Därför har jag - på gott och ont - aldrig lyckats gå med i någon spännande sekt, utan endast ständigt ställt samma tröttande fråga: Hur vet de det? Och på den frågan brukar det aldrig finnas några övertygande svar.
Annie Besant
Ellen Key sägs ofta ha varit buddhistiskt influerad, men om jag går efter lite förhandsskvaller om seminariet ska hon egentligen ha varit influerad av just Annie Besant.
Det förvånar mig inte. För några år sedan upptäckte jag nämligen att precis samma sak gällde Kata Dalström. Hon satt i ledningen för Sveriges kommunistiska parti och kom under attack 1923 för sina "religiösa avvikelser". Dessa brukar ofta uppfattas som buddhistiska men om man läser Katas egen pamflett i frågan inser man att det som verkligen influerade henne var Annie Besants variant av teosofi.
Nu ligger teosofin sakligt sett närmare hinduismen än buddhismen så egentligen är det nog fel att tala om buddhism i sammanhanget. Det ska bli spännande att se vad som sägs om Ellen Key.
Annie Besant tillhör mina favoriter bland ledarna för religiösa rörelser. Jag vet inte exakt varför hon gör det, men faktum är att jag till och med drömde om henne för ungefär ett och ett halvt år sedan. Jag drömde att hon dök upp och förklarade att hon efter sin död blivit en del av ett hemligt "syskonskap" som man kunde få kontakt med.
Egentligen talade hon själv, i slutet av 1800- och början av 1900-talet, i anslutning till Madame Blavatsky, om ett hemlig "brödraskap", men i drömmen var hon ju själv en del av ett sådant, och då är det lämpligare att tala om "syskonskap". Och drömmen, nej, jag tror tyvärr inte att det var en sanndröm, men hoppas kan man ju alltid....
Besants betydelse ligger till stor del i att hon lyckades göra teosofin mindre sekteristisk, och kunde integrera den bättre i den tidens motsvarigheter till New Age-miljöer. På så sätt har den del av teosofin som hon mer eller mindre formade, som brukar kallas TS Adyar, blivit mer öppen, och odogmatisk, än sina rivaler. Man kan jämföra med de främsta konkurrenterna i TS Pasadena, som idag ser ut som en stelnad sekt, vars publikationer ter sig betydligt mer verklighetsfrämmande än TS Adyars. I alla fall i mina ögon.
I detta arbete samarbetade hon nära med en viss Charles Webster Leadbeater, som dock, i motsats till Besant, verkar ha varit ganska så osympatisk som person. För att nu uttrycka det lite försiktigt.
Men denna ledarduo lyckades efter ett tag ändå tona ner några av de för den breda ockulta miljön mer osmältbara delarna av Blavatskys lära, som dess stenhårda fördömande av spiritismen. De bedrev dessutom en sorts "entrism" i katolska utbrytargrupper, och fick på så sätt under en lång tid en dominerande ställning i den märkliga "liberalkatolska " rörelsen. De (eller i alla fall Besant) lyckades också hantera TA Adyars största kris - brytningen med Krishnamurti - så smidigt att det inte krossade organisationen, trots att risken för det ett tag nog var ganska stor...
Själv vill jag säga, inte att jag "tror" på Annie Besant, men att mycket av det hon skriver är så sympatiskt att jag faktiskt skulle vilja tro på det. Men min skepticism är så stor att jag aldrig lyckats förvandla denna önskan till en riktig tro... Om nu mot förmodan den märkliga drömmen var en sanndröm i alla fall, kan man ju hoppas att det Stora Syskonskapet kan bota mig från denna irriterade skepsis. ;-)
Men sånt händer ju aldrig mig. Därför har jag - på gott och ont - aldrig lyckats gå med i någon spännande sekt, utan endast ständigt ställt samma tröttande fråga: Hur vet de det? Och på den frågan brukar det aldrig finnas några övertygande svar.
Annie Besant
Monday, August 29, 2016
På vilket sätt är Gud god?
Frågan kan verka konstig. Men den aktualiserades för mig en gång när jag läste en bok av en kristen fundamentalist. På ett ställe försökte han bemöta en invändning mot kristendomen. Nämligen - hur kan Gud vara god, när han tillskrivs så många grymma handlingar och uttalanden, framförallt i Gamla Testamentet. (Egentligen borde jag ha kallat Gud för "hen" och inte "han", men eftersom jag refererar en /patriarkal/ fundamentalist gör jag det inte just i denna mening).
Han svarade så här. Ingen har rätt att säga att Gud inte är god p.g.a. det Gud gör. Eftersom allt Gud gör är definitionsmässigt gott. Guds godhet behöver inte vara godhet utifrån våra ofullständiga mänskliga åsikter. Att Gud är god behöver inte ha ett skvatt med godhet att göra som vi vanliga dödliga definierar begreppet. Gud är god enligt sina egna definitioner.
Det kan te sig logiskt (om än lite kusligt) men det skapar genast ett avgörande problem. För när fundamentalisterna försöker rekrytera säger de ju inte så. Av förklarliga skäl, för det skulle ju inte bli så framgångsrikt. Då säger de inte att Gud inte är god enligt några mänskliga begrepp, för vem skulle då vilja eller våga tro på hen? Om Gud är god enligt kriterier som helt kan skilja sig från de mänskliga är påståendet att hen är god på gränsen till meningslöst.
När en fundamentalist försöker övertyga människor om att de bör tro på Gud eftersom Gud är god är det underförstått tal om godhet i vanlig mänsklig mening. När de sedan hamnar i trångmål kan de plötsligt låta som mannen jag refererade.
Frågan är ju om "godhet" är en oberoende kvalitet eller om det är något som alltid definieras som det Gud är. I det första fallet finns en måttskala utanför Gud, i det andra är det hela tiden Gud som bestämmer - inte endast vad som händer och sker utan även vad som är gott eller ont.
En religion som helt klart står för det första alternativet är buddhismen. Det finns en missuppfattning i väst att buddhismen skulle vara ateistisk. Det är den inte alls. Den är snarare polyteistisk. Men gudarna är inte centrala. Det finns många gudar men de är placerade där de är av karmalagen. De har inte alltid varit gudar, och kommer inte alltid att vara gudar. De blir gudar p.g.a bra karma, och när karman är utbränd kommer de inte att vara gudar längre.
Det hela förutsätter en etisk verklighet som inte bestäms av några gudar. I buddhismen är inte karmalagen instiftad av någon gud. Det är närmast att jämföra med en naturlag. Eller rättare sagt, mer än en naturlag - en logisk nödvändighet. Den bara finns där. Den är på sätt och vis grunden, det axiom av vilket allt annat är beroende.
Buddhismen skulle kanske vara än mer intressant om den hade föreställningen att även gudar kan bryta mot karmalagen och sedan straffas för detta i nästa liv. Men det verkar den inte ha. De enda som har en fri vilja att välja mellan gott och ont i buddhismen ser ut att vara människorna. Därför är det så vitt jag vet endast människor som direkt kan nå Nirvana. En gud måste först bli människa igen för att kunna nå dit. En Buddha är på alla sätt vida överlägsen en gud.
Detta gäller i alla fall definitivt Theravada, den "ursprungliga" buddhismen. Det är möjligt att i det i några av de andra systemen har utvecklats antydningar till något annat.
Men jag är imponerad av buddhismens syn. Karmalagen - som bygger på grundläggande principer om gott och ont - är inte skapad. Den finns alltid som en lag, i vårt universum och i alla tänkbara universum. Ingen gud kan ändra på detta. Gudarna i sig skapas av karmalagen. Den är det ytterst fundamentala, oberoende av tid, rum, eller av gudars vilja.
Filosofiskt är detta mycket mer tilltalande, och mer sofistikerat, än den ovan nämnda fundamentalistens nästan patetiska försök att hävda att allt Gud gör är gott, eftersom godhet endast definieras av vad Gud vill att det ska vara.
Han svarade så här. Ingen har rätt att säga att Gud inte är god p.g.a. det Gud gör. Eftersom allt Gud gör är definitionsmässigt gott. Guds godhet behöver inte vara godhet utifrån våra ofullständiga mänskliga åsikter. Att Gud är god behöver inte ha ett skvatt med godhet att göra som vi vanliga dödliga definierar begreppet. Gud är god enligt sina egna definitioner.
Det kan te sig logiskt (om än lite kusligt) men det skapar genast ett avgörande problem. För när fundamentalisterna försöker rekrytera säger de ju inte så. Av förklarliga skäl, för det skulle ju inte bli så framgångsrikt. Då säger de inte att Gud inte är god enligt några mänskliga begrepp, för vem skulle då vilja eller våga tro på hen? Om Gud är god enligt kriterier som helt kan skilja sig från de mänskliga är påståendet att hen är god på gränsen till meningslöst.
När en fundamentalist försöker övertyga människor om att de bör tro på Gud eftersom Gud är god är det underförstått tal om godhet i vanlig mänsklig mening. När de sedan hamnar i trångmål kan de plötsligt låta som mannen jag refererade.
Frågan är ju om "godhet" är en oberoende kvalitet eller om det är något som alltid definieras som det Gud är. I det första fallet finns en måttskala utanför Gud, i det andra är det hela tiden Gud som bestämmer - inte endast vad som händer och sker utan även vad som är gott eller ont.
En religion som helt klart står för det första alternativet är buddhismen. Det finns en missuppfattning i väst att buddhismen skulle vara ateistisk. Det är den inte alls. Den är snarare polyteistisk. Men gudarna är inte centrala. Det finns många gudar men de är placerade där de är av karmalagen. De har inte alltid varit gudar, och kommer inte alltid att vara gudar. De blir gudar p.g.a bra karma, och när karman är utbränd kommer de inte att vara gudar längre.
Det hela förutsätter en etisk verklighet som inte bestäms av några gudar. I buddhismen är inte karmalagen instiftad av någon gud. Det är närmast att jämföra med en naturlag. Eller rättare sagt, mer än en naturlag - en logisk nödvändighet. Den bara finns där. Den är på sätt och vis grunden, det axiom av vilket allt annat är beroende.
Buddhismen skulle kanske vara än mer intressant om den hade föreställningen att även gudar kan bryta mot karmalagen och sedan straffas för detta i nästa liv. Men det verkar den inte ha. De enda som har en fri vilja att välja mellan gott och ont i buddhismen ser ut att vara människorna. Därför är det så vitt jag vet endast människor som direkt kan nå Nirvana. En gud måste först bli människa igen för att kunna nå dit. En Buddha är på alla sätt vida överlägsen en gud.
Detta gäller i alla fall definitivt Theravada, den "ursprungliga" buddhismen. Det är möjligt att i det i några av de andra systemen har utvecklats antydningar till något annat.
Men jag är imponerad av buddhismens syn. Karmalagen - som bygger på grundläggande principer om gott och ont - är inte skapad. Den finns alltid som en lag, i vårt universum och i alla tänkbara universum. Ingen gud kan ändra på detta. Gudarna i sig skapas av karmalagen. Den är det ytterst fundamentala, oberoende av tid, rum, eller av gudars vilja.
Filosofiskt är detta mycket mer tilltalande, och mer sofistikerat, än den ovan nämnda fundamentalistens nästan patetiska försök att hävda att allt Gud gör är gott, eftersom godhet endast definieras av vad Gud vill att det ska vara.
Sunday, August 28, 2016
Sekten som återuppstod
Jag har just läst ut en spännande bok.
Jag läser inte så snabbt numera, eftersom jag fortfarande inte har vågat operera mina nedfallande ögonlock.... men efter någon vecka var jag klar med Mariette Lindsteins Sekten som återuppstod.
Det är en uppföljare till Sekten på Dimön - som jag skrev om här.
Dessa två romaner handlar alltså om en auktoritär sekt, ViaTerra, som huvudpersonen dras in i, och sedan får kämpa för att lämna. De har ett viktigt budskap, de är spännande, och de är välskrivna.
Och, ja, Lindstein har själv varit scientolog, och lyckades efter många år bryta med den sekten. Vilket förstås gör böckerna extra intressanta.
Men åter till handlingen. När den första boken är slut, är sektledaren Franz Oswald gripen, och man tror att sekten är krossad. Men från fängelset planerar han sin, och sektens, återkomst....
När han kommer ut har redan ViaTerra återuppstått, men Oswald vill uppnå en annan sak också. Han vill krossa den kvinnliga huvudperson som fick honom på fall. Det blir inledningen till en dramatisk strid.
Läs gärna boken (eller båda böckerna, om ni inte läst den första). Den är alltså spännande, och lär oss dessutom en del om sektmentalitet, och destruktiva övermänniskodrömmar.
Jag läser inte så snabbt numera, eftersom jag fortfarande inte har vågat operera mina nedfallande ögonlock.... men efter någon vecka var jag klar med Mariette Lindsteins Sekten som återuppstod.
Det är en uppföljare till Sekten på Dimön - som jag skrev om här.
Dessa två romaner handlar alltså om en auktoritär sekt, ViaTerra, som huvudpersonen dras in i, och sedan får kämpa för att lämna. De har ett viktigt budskap, de är spännande, och de är välskrivna.
Och, ja, Lindstein har själv varit scientolog, och lyckades efter många år bryta med den sekten. Vilket förstås gör böckerna extra intressanta.
Men åter till handlingen. När den första boken är slut, är sektledaren Franz Oswald gripen, och man tror att sekten är krossad. Men från fängelset planerar han sin, och sektens, återkomst....
När han kommer ut har redan ViaTerra återuppstått, men Oswald vill uppnå en annan sak också. Han vill krossa den kvinnliga huvudperson som fick honom på fall. Det blir inledningen till en dramatisk strid.
Läs gärna boken (eller båda böckerna, om ni inte läst den första). Den är alltså spännande, och lär oss dessutom en del om sektmentalitet, och destruktiva övermänniskodrömmar.
Sunday, July 17, 2016
Mormonkyrkan, republikanerna och Donald Trump
Båda de stora partierna i USA är i kris. De två partier som under mer än hundra år administrerat den amerikanska kapitalistiska staten kommer knappast att bli desamma efter detta år.
Det som händer i det demokratiska partiet är förstås det viktigaste. Bernie Sanders sensationella framgångar har helt förändrat styrkeförhållandena i detta parti, och öppnat vägen för en för USA helt unik vänsterströmning.
Men även det som händer i det andra stora partiet är intressant. Republikanerna har länge varit ett stabilt konservativt parti för en del av den härskande klassen, och på det sättet både "pålitligt" och förutsägbart. Nu har den obildade, narcissistiske, oborstade högerpopulisten Donad Trump de facto segrat i kampen om vem som ska bli det republikanska partiets kandidat.
Detta har sänt chockvågor genom partiet. Många som traditionellt stött republikanerna är chockade och skakade.
Ingenstans tycks denna stämning var starkare än i Utah. Utah är, förstås, fortfarande mormonterritorium, och där har motståndet mot Trump varit som starkast. De republikanska mormonerna är minst lika konservativa som andra republikaner, men det finns dessutom något i Mormonkyrkans ställning som (tidigare ganska så utsatt) minoritetsreligion som gör att mormoner har mycket svårt att svälja en högerpopulistisk demagog, som vädjar till fördomar och människors sämsta sidor.
Dessutom står Trumps vulgära stil, liksom hans skamlösa och nonchalanta ohederlighet, i flagrant motsättning mot många mormoners försiktigt moraliserande syn på världen.
I denna artikel från Salt Lake Tribune kan man få en bild av hur Utahs republikanska delegater ser på Trump. Den är på många sätt intressant...
Det som händer i det demokratiska partiet är förstås det viktigaste. Bernie Sanders sensationella framgångar har helt förändrat styrkeförhållandena i detta parti, och öppnat vägen för en för USA helt unik vänsterströmning.
Men även det som händer i det andra stora partiet är intressant. Republikanerna har länge varit ett stabilt konservativt parti för en del av den härskande klassen, och på det sättet både "pålitligt" och förutsägbart. Nu har den obildade, narcissistiske, oborstade högerpopulisten Donad Trump de facto segrat i kampen om vem som ska bli det republikanska partiets kandidat.
Detta har sänt chockvågor genom partiet. Många som traditionellt stött republikanerna är chockade och skakade.
Ingenstans tycks denna stämning var starkare än i Utah. Utah är, förstås, fortfarande mormonterritorium, och där har motståndet mot Trump varit som starkast. De republikanska mormonerna är minst lika konservativa som andra republikaner, men det finns dessutom något i Mormonkyrkans ställning som (tidigare ganska så utsatt) minoritetsreligion som gör att mormoner har mycket svårt att svälja en högerpopulistisk demagog, som vädjar till fördomar och människors sämsta sidor.
Dessutom står Trumps vulgära stil, liksom hans skamlösa och nonchalanta ohederlighet, i flagrant motsättning mot många mormoners försiktigt moraliserande syn på världen.
I denna artikel från Salt Lake Tribune kan man få en bild av hur Utahs republikanska delegater ser på Trump. Den är på många sätt intressant...
Friday, July 8, 2016
Men tänk om katarerna hade rätt?
Våren 1986 skrev jag en b-uppsats i religionshistoria om katarer och valdenser. De var två kätterier som bekämpades av inkvisitionen under medeltiden. Katarerna krossades, men valdenserna finns kvar än idag.
De jag var mest intresserade av då var dock katarerna. Deras lära motsvarade ganska bra min upplevelse av världen.
Nu minns jag inte allt, efter att ha avslutat uppsatsen lämnade jag ämnet och övergick till att studera förpatriarkala samhällen. Men jag minns väl huvuddragen.
Katarerna kallas ibland gnostiker, men det är missvisande. Gnostikerna hade en oerhört komplicerad lära, som skulle vara förståelig endast för invigda. De enda gnostiker som överlevde inkvisitionen var mandéerna, som idag flyr hals över huvud från Irak för att komma undan IS (IS inställning är anmärkningsvärd, för de första muslimerna godtog mandéerna som en tillåten "bokreligion").
Katarernas lära var mycket enklare - den riktade sig till alla, inte endast en liten grupp invigda.
Men en sak förenade katarer och gnostiker. Det var tron att den gud som styr världen är ond. Han (hen?) kallades för "demiurgen" och inte endast styrde utan hade även skapat den materiella världen. Denna åsikt brukar i sammanhanget kallas "dualistisk".
På så sätt skiljer sig katarer och gnostiker från även de kristna som hårdast betonar att Satan styr världen. För dessa menar ändå att Gud har skapat den, även om Satan styr den just nu.
Men för katarer och gnostiker var skaparguden och Satan i princip samma sak. Världen är ond, vilket lätt kunde visas genom att peka på naturen. Är inte lidande och ondska inbyggt i dess grundstruktur? Djuren äter varandra. Lidande är inte endast resultatet av ett "syndafall" utan är inbyggt i själva tillvaron.
Är då allt hopp ute? Nej, enligt katarer och andra dualister finns det en annan Gud, utanför vårt universum, som kunde frälsa oss som är fångade i detta. Det var denna Gud som katarerna ansåg sig ha kontakt med. Denne Gud hade enligt katarerna inte skapat den mänskliga materiella kroppen, men däremot själen, en åsikt de delade med de flesta dualister. Själen var fången i den onde demiurgens materiella fängelse.
De blev ganska framgångsrika, och fick ett oerhört stort inflyttade i Sydfrankrike. Det krävdes invasioner och en mer än hundraårig förföljelse för att utrota dem.
De hade dock sitt ursprung (eller i alla fall sin motsvarighet) längre österut, på Balkan. Där fanns bogomilerna, som också utrotades efter ett tag. De ansågs blivit ovanligt starka i Bosnien, och en del hävdar att den bosniska kyrkan under medeltiden i sin helhet blev bogomilisk.
Inkvisitionen lyckades enligt denna åsikt inte utrota dem i Bosnien, de härdade ut tills turkarna kom dit, då de konverterade till islam. De bosniska muslimerna var alltså ex-bogomiler, så när Ratko Mladic och hans anhang försökte utrota dem var det i så fall på sätt och vis en fortsättning av inkvisitionens verk. Troligen var det delvis mitt tidigare intresse för bogomiler och katarer som fick mig att så hårt engagera mig för Bosnien i början och mitten av 90-talet...
Att katarer och andra dualister förintades skulle kunna ses som en logisk följd av deras egen teologi. Om den Gud som skapat denna värld verkligen är ond, är det ju logiskt att de som motarbetar denne inte överlever speciellt länge!
En annan aspekt av deras lära var att de menade att den gud som beskrivs i Gamla Testamentet var samma gud som den de själva ansåg vara ond (eller för de mer modesta, ofullkomlig). En åsikt som var och en som plågar sig igenom Josuas bok torde kunna ha vissa sympatier med. Jahve var alltså identisk med demiurgen.
Man kan tycka att detta är en lära för bindgalna fanatiker som inte skulle kunna få speciellt mycket stöd. Det märkliga var att de ändå under över 100 år verkar ha varåt en majoritetsreligion i dåvarande Languedoc i Sydfrankrike, och möjligen också i Bosnien,
Dessutom blev de gnostiska manikéerna statsreligion i Uigurriket, innan de krossades av mongolinvasionerna.
Den enda organiserade del av de som ansåg att skaparguden var ond som överlevde var mandéerna, som dock skilde sig från de andra dualisterna. Detta genom att de inte anser sig vara kristna. Mandéerna förkastar Jesus, medan både de andra gnostikerna, och katarerna, ansåg att Jesus var sänd av den goda guden utanför universum för att frälsa oss från skaparguden.
Nåväl, när jag skrev min b-uppsats 1986 var mitt intresse för katarer och andra dualister lite mer än akademiskt. Jag tyckte nog innerst inne att de verkade ha rätt.. All min erfarenhet av denna värld tyckte jag talade för att så var fallet.
Redan i mitten av 1986 började jag lämna dessa funderingar, Men vid närmare eftertanke ter de sig ändå nte helt ologiska...
Med tanke på hur tillvaron ser ut....
Det är i alla fall mycket mer logiskt än att tänka sig en värld som styrs av en god, allsmäktig gud.
De jag var mest intresserade av då var dock katarerna. Deras lära motsvarade ganska bra min upplevelse av världen.
Nu minns jag inte allt, efter att ha avslutat uppsatsen lämnade jag ämnet och övergick till att studera förpatriarkala samhällen. Men jag minns väl huvuddragen.
Katarerna kallas ibland gnostiker, men det är missvisande. Gnostikerna hade en oerhört komplicerad lära, som skulle vara förståelig endast för invigda. De enda gnostiker som överlevde inkvisitionen var mandéerna, som idag flyr hals över huvud från Irak för att komma undan IS (IS inställning är anmärkningsvärd, för de första muslimerna godtog mandéerna som en tillåten "bokreligion").
Katarernas lära var mycket enklare - den riktade sig till alla, inte endast en liten grupp invigda.
Men en sak förenade katarer och gnostiker. Det var tron att den gud som styr världen är ond. Han (hen?) kallades för "demiurgen" och inte endast styrde utan hade även skapat den materiella världen. Denna åsikt brukar i sammanhanget kallas "dualistisk".
På så sätt skiljer sig katarer och gnostiker från även de kristna som hårdast betonar att Satan styr världen. För dessa menar ändå att Gud har skapat den, även om Satan styr den just nu.
Men för katarer och gnostiker var skaparguden och Satan i princip samma sak. Världen är ond, vilket lätt kunde visas genom att peka på naturen. Är inte lidande och ondska inbyggt i dess grundstruktur? Djuren äter varandra. Lidande är inte endast resultatet av ett "syndafall" utan är inbyggt i själva tillvaron.
Är då allt hopp ute? Nej, enligt katarer och andra dualister finns det en annan Gud, utanför vårt universum, som kunde frälsa oss som är fångade i detta. Det var denna Gud som katarerna ansåg sig ha kontakt med. Denne Gud hade enligt katarerna inte skapat den mänskliga materiella kroppen, men däremot själen, en åsikt de delade med de flesta dualister. Själen var fången i den onde demiurgens materiella fängelse.
De blev ganska framgångsrika, och fick ett oerhört stort inflyttade i Sydfrankrike. Det krävdes invasioner och en mer än hundraårig förföljelse för att utrota dem.
De hade dock sitt ursprung (eller i alla fall sin motsvarighet) längre österut, på Balkan. Där fanns bogomilerna, som också utrotades efter ett tag. De ansågs blivit ovanligt starka i Bosnien, och en del hävdar att den bosniska kyrkan under medeltiden i sin helhet blev bogomilisk.
Inkvisitionen lyckades enligt denna åsikt inte utrota dem i Bosnien, de härdade ut tills turkarna kom dit, då de konverterade till islam. De bosniska muslimerna var alltså ex-bogomiler, så när Ratko Mladic och hans anhang försökte utrota dem var det i så fall på sätt och vis en fortsättning av inkvisitionens verk. Troligen var det delvis mitt tidigare intresse för bogomiler och katarer som fick mig att så hårt engagera mig för Bosnien i början och mitten av 90-talet...
Att katarer och andra dualister förintades skulle kunna ses som en logisk följd av deras egen teologi. Om den Gud som skapat denna värld verkligen är ond, är det ju logiskt att de som motarbetar denne inte överlever speciellt länge!
En annan aspekt av deras lära var att de menade att den gud som beskrivs i Gamla Testamentet var samma gud som den de själva ansåg vara ond (eller för de mer modesta, ofullkomlig). En åsikt som var och en som plågar sig igenom Josuas bok torde kunna ha vissa sympatier med. Jahve var alltså identisk med demiurgen.
Man kan tycka att detta är en lära för bindgalna fanatiker som inte skulle kunna få speciellt mycket stöd. Det märkliga var att de ändå under över 100 år verkar ha varåt en majoritetsreligion i dåvarande Languedoc i Sydfrankrike, och möjligen också i Bosnien,
Dessutom blev de gnostiska manikéerna statsreligion i Uigurriket, innan de krossades av mongolinvasionerna.
Den enda organiserade del av de som ansåg att skaparguden var ond som överlevde var mandéerna, som dock skilde sig från de andra dualisterna. Detta genom att de inte anser sig vara kristna. Mandéerna förkastar Jesus, medan både de andra gnostikerna, och katarerna, ansåg att Jesus var sänd av den goda guden utanför universum för att frälsa oss från skaparguden.
Nåväl, när jag skrev min b-uppsats 1986 var mitt intresse för katarer och andra dualister lite mer än akademiskt. Jag tyckte nog innerst inne att de verkade ha rätt.. All min erfarenhet av denna värld tyckte jag talade för att så var fallet.
Redan i mitten av 1986 började jag lämna dessa funderingar, Men vid närmare eftertanke ter de sig ändå nte helt ologiska...
Med tanke på hur tillvaron ser ut....
Det är i alla fall mycket mer logiskt än att tänka sig en värld som styrs av en god, allsmäktig gud.
Tuesday, June 21, 2016
PS om Jobs bok
Några kommentarer på min huvudblogg om mitt förra inlägg fick mig att börja fundera över min beskrivning av Jobs bok.
Jobs bok är ganska så sen, dateras omkring kanske mellan 700 och 400 f.kr. Den liknar i mycket den så kallade vishetslitteraturen, som innehåller en så pass skeptisk och illusionslös bok som Predikaren.
Vid närmare eftertanke är jag inte säker på att Jobs bok entydigt bör ses som ett försvar av Gud. Jag misstänker att den innehåller ett lätt maskerat ifrågasättande.
Jobs frågor är så intelligenta, Guds svar av typen goddag yxskaft. Och dessutom får vi i de första partierna en anmärkningsvärd inblick i det sunkiga vadslåendet mellan Gud och Satan.
Jag misstänker att under den fromma ytan finns en underliggande ifrågasättande tendens...
Gudsbilden liknar godtycket i de äldsta partierna i GT, men den nästan respektlösa behandlingen av denna liknar senare texter, som ex.vis Predikaren.
Man kan inte utgå från att människor då var så oerhört mycket dummare än vi. Både författaren och många av hans läsare måste ha sett det absurda i Guds svar.
Jfr gärna denna Wikipedia-artikel om Jobs bok.
Jobs bok är ganska så sen, dateras omkring kanske mellan 700 och 400 f.kr. Den liknar i mycket den så kallade vishetslitteraturen, som innehåller en så pass skeptisk och illusionslös bok som Predikaren.
Vid närmare eftertanke är jag inte säker på att Jobs bok entydigt bör ses som ett försvar av Gud. Jag misstänker att den innehåller ett lätt maskerat ifrågasättande.
Jobs frågor är så intelligenta, Guds svar av typen goddag yxskaft. Och dessutom får vi i de första partierna en anmärkningsvärd inblick i det sunkiga vadslåendet mellan Gud och Satan.
Jag misstänker att under den fromma ytan finns en underliggande ifrågasättande tendens...
Gudsbilden liknar godtycket i de äldsta partierna i GT, men den nästan respektlösa behandlingen av denna liknar senare texter, som ex.vis Predikaren.
Man kan inte utgå från att människor då var så oerhört mycket dummare än vi. Både författaren och många av hans läsare måste ha sett det absurda i Guds svar.
Jfr gärna denna Wikipedia-artikel om Jobs bok.
Sunday, June 19, 2016
Är makt rätt? - lite om gudsbilden i Jobs bok
Det finns något som kallas teodicé. Det är ett ord som syftar på hur man kan förena tanken på en allsmäktig och allgod Gud med hur det ser ut i världen idag.
Det finns faktiskt en bok i Bibeln som tar upp frågan, utifrån de olyckor som drabbar en specifik man. Det är Jobs bok. Den kan läsas här.
Det är en märklig historia. Den börjar med vad som liknar en vadslagning mellan Gud och Satan. Ja, i Bibel 2000 står det inte Satan utan Anklagaren, men grundordet i texten är just Satan, med bestämd artikel. I fortsättningen kommer jag här att kalla honom just för Satan.
Gud frågar Satan om han inte har hört talas om den rättfärdige Job. Han gör alltid vad gott är, och han prisar alltid Gud. Satan svarar att Job inte har utsatts för tillräckliga prövningar. Om han bara utsätts för sådana kommer hans tro att börja vackla.
Då säger Gud att OK, låt oss testa detta. Så Satan ges rätt att döda Jobs tjänare, bekanta, boskap, och skapa den ena katastrofen efter den andra, och allt annat som inte drabbar Job direkt. Men trots detta fortsättet Job att prisa Gud.
Redan nu bör man ju notera att de människor (och boskap) som här dödas inte heller har gjort något ont. De dödas för att testa Job. De blir enbart redskap i denna test.
Sedan träffas Satan och Gud igen. Gud säger att Job fortfarande prisar Gud, och då säger Satan att det beror på att han inte drabbats själv. Så Gud går med på att Satan ska få skicka varbölder till Job, som snart täcker denne från huvud till fot. Fortfarande prisar den drabbade Gud.
Till dess att några vänner kommer på besök, Då brister allt. Job förbannar den dag han föddes, och undrar hur Gud kan utsätta honom för allt detta.
Han vänner blir bestörta och i det ena inlägget efter det andra försöker de hävda att Job måste ha begått synder av många slag, att Gud alltid är rättvis, och att man inte får angripa Gud på det sätt som Job gör,
Job svarar bestämt och fortsätter att ifrågasätta Guds handlande. Men han går också utöver sig själv, och tar upp hur väl det går för de onda. De kan behålla sina rikedomar medan de som fruktar Gud och är fattiga lever i misär.
Så då ger sig Gud till sist själv in i debatten. Han talar utifrån en stormvind. I sitt tal klandrar han i och för sig Jobs vänner för att de inte har svarat Job rätt, men hans eget svar är till och med märkligare än deras.
Det är ett ohöljt maktspråk. Vem är Job att klandra Gud, när Gud har skapat himmel och jord? Vem är Job att klandra Gud, när Gud kontrollerar allting i naturen?
Gud är vis, Gud är mäktig, Gud vet allt. Gud är stark, Job är svag, och okunnig, och alltså har Job ingen rätt att ifrågasätta makten, dvs Gud.
Då ödmjukar sig Job, han ber på det mest devota sätt om förlåtelse för att ha hädat, och ifrågasatt Gud. Han inser nu att det var fel. Säger han.
Och blir förlåten.
Det som slår en här är förstås att Gud inte svarar på en enda av Jobs förebråelser utan istället svarar genom att hävda att man inte kan kritisera den mäktigaste, och visaste kraften i universum. Job är en obetydlig skit i jämförelse med Gud - därför ska han hålla tyst.
Men... det finns något ännu värre i berättelsen. Gud talar inte endast maktspråk - han är dessutom oerhört ohederlig.
Han berättar nämligen aldrig ärligt för Job vad dennes lidande berodde på. Om han hade gjort det borde det ha låtit ungefär så här : "Jo, ser du Job, jag förstår att du är sur, men nu är det just så att jag och Satan hade en liten vadslagning – vi ville testa om du skulle förneka mig om det verkligen gällde, så jag lät honom plåga dig till max för att vi skulle kunna reda ut vem av oss som hade rätt. "
Om Gud hade svarat just på detta sätt skulle kanske inte Job underkastat sig mot slutet och hyllat Guds vishet...Ja, det är förstås bara en påhittad berättelse, men även sådana borde ju ha en inre logik.
Något svar på någon teodicé är ju knappast Job. Det ser snarare ut att vara en otäck beskrivning av hur två mäktiga väsen bedriver ett sadistiskt experiment på en oskyldig människa, där dessutom ett stort antal andra lika oskyldiga människor mister livet i någon sorts "collateral damage".
Och den moraliska klyftan mellan Satan och Gud krymper här till ingenting. Eller rättare sagt, Gud ter sig om möjligt ännu värre än Satan, med tanke på de cyniska bortförklaringarna i Guds slutliga ”svar” till Job....
Det finns faktiskt en bok i Bibeln som tar upp frågan, utifrån de olyckor som drabbar en specifik man. Det är Jobs bok. Den kan läsas här.
Det är en märklig historia. Den börjar med vad som liknar en vadslagning mellan Gud och Satan. Ja, i Bibel 2000 står det inte Satan utan Anklagaren, men grundordet i texten är just Satan, med bestämd artikel. I fortsättningen kommer jag här att kalla honom just för Satan.
Gud frågar Satan om han inte har hört talas om den rättfärdige Job. Han gör alltid vad gott är, och han prisar alltid Gud. Satan svarar att Job inte har utsatts för tillräckliga prövningar. Om han bara utsätts för sådana kommer hans tro att börja vackla.
Då säger Gud att OK, låt oss testa detta. Så Satan ges rätt att döda Jobs tjänare, bekanta, boskap, och skapa den ena katastrofen efter den andra, och allt annat som inte drabbar Job direkt. Men trots detta fortsättet Job att prisa Gud.
Redan nu bör man ju notera att de människor (och boskap) som här dödas inte heller har gjort något ont. De dödas för att testa Job. De blir enbart redskap i denna test.
Sedan träffas Satan och Gud igen. Gud säger att Job fortfarande prisar Gud, och då säger Satan att det beror på att han inte drabbats själv. Så Gud går med på att Satan ska få skicka varbölder till Job, som snart täcker denne från huvud till fot. Fortfarande prisar den drabbade Gud.
Till dess att några vänner kommer på besök, Då brister allt. Job förbannar den dag han föddes, och undrar hur Gud kan utsätta honom för allt detta.
Han vänner blir bestörta och i det ena inlägget efter det andra försöker de hävda att Job måste ha begått synder av många slag, att Gud alltid är rättvis, och att man inte får angripa Gud på det sätt som Job gör,
Job svarar bestämt och fortsätter att ifrågasätta Guds handlande. Men han går också utöver sig själv, och tar upp hur väl det går för de onda. De kan behålla sina rikedomar medan de som fruktar Gud och är fattiga lever i misär.
Så då ger sig Gud till sist själv in i debatten. Han talar utifrån en stormvind. I sitt tal klandrar han i och för sig Jobs vänner för att de inte har svarat Job rätt, men hans eget svar är till och med märkligare än deras.
Det är ett ohöljt maktspråk. Vem är Job att klandra Gud, när Gud har skapat himmel och jord? Vem är Job att klandra Gud, när Gud kontrollerar allting i naturen?
Gud är vis, Gud är mäktig, Gud vet allt. Gud är stark, Job är svag, och okunnig, och alltså har Job ingen rätt att ifrågasätta makten, dvs Gud.
Då ödmjukar sig Job, han ber på det mest devota sätt om förlåtelse för att ha hädat, och ifrågasatt Gud. Han inser nu att det var fel. Säger han.
Och blir förlåten.
Det som slår en här är förstås att Gud inte svarar på en enda av Jobs förebråelser utan istället svarar genom att hävda att man inte kan kritisera den mäktigaste, och visaste kraften i universum. Job är en obetydlig skit i jämförelse med Gud - därför ska han hålla tyst.
Men... det finns något ännu värre i berättelsen. Gud talar inte endast maktspråk - han är dessutom oerhört ohederlig.
Han berättar nämligen aldrig ärligt för Job vad dennes lidande berodde på. Om han hade gjort det borde det ha låtit ungefär så här : "Jo, ser du Job, jag förstår att du är sur, men nu är det just så att jag och Satan hade en liten vadslagning – vi ville testa om du skulle förneka mig om det verkligen gällde, så jag lät honom plåga dig till max för att vi skulle kunna reda ut vem av oss som hade rätt. "
Om Gud hade svarat just på detta sätt skulle kanske inte Job underkastat sig mot slutet och hyllat Guds vishet...Ja, det är förstås bara en påhittad berättelse, men även sådana borde ju ha en inre logik.
Något svar på någon teodicé är ju knappast Job. Det ser snarare ut att vara en otäck beskrivning av hur två mäktiga väsen bedriver ett sadistiskt experiment på en oskyldig människa, där dessutom ett stort antal andra lika oskyldiga människor mister livet i någon sorts "collateral damage".
Och den moraliska klyftan mellan Satan och Gud krymper här till ingenting. Eller rättare sagt, Gud ter sig om möjligt ännu värre än Satan, med tanke på de cyniska bortförklaringarna i Guds slutliga ”svar” till Job....
Friday, May 13, 2016
Och vem var då Oden?
Soldiers of Odin verkar hålla på att avvecklas.
Gott så. De bestod av högerextremister som aggressivt patrullerade på gatan, och motiverade detta med att de ville skylla kvinnor och barn, mot våld. Det hela hade en udd riktad mot invandrare.
Men jag tänker på det där med namnet. Odin är ju det engelska namnet på guden Oden. Eller Wotan, som han kallades längre ner i Europa.
Denne gud sågs av nordmännen som någon som ledde dem på deras plundringståg i Europa.
Där inte endast plundrade de - de terroriserade städer och landsbygd, brände ner kyrkor och kloster, mördade munkar och präster, för att nu inte tala om "vanliga" människor som kom i deras väg.
Det handlade till stor del om plundring, mord, även våldtäkter. Och så förstås också en hel del "vanlig" handel... Men det sista hindrade inte att vikingarna var fruktade bland oerhört många. Det sägs ju att många i norra Europa bad : "för nordmännens raseri bevare oss milde herre Gud".
Att några högerextremister då valt att kalla sitt "medborgargarde" som påstår sig vilja upprätthålla "ordning", för just "Soldiers of Odin" är ju lite anmärkningsvärt.
Gott så. De bestod av högerextremister som aggressivt patrullerade på gatan, och motiverade detta med att de ville skylla kvinnor och barn, mot våld. Det hela hade en udd riktad mot invandrare.
Men jag tänker på det där med namnet. Odin är ju det engelska namnet på guden Oden. Eller Wotan, som han kallades längre ner i Europa.
Denne gud sågs av nordmännen som någon som ledde dem på deras plundringståg i Europa.
Där inte endast plundrade de - de terroriserade städer och landsbygd, brände ner kyrkor och kloster, mördade munkar och präster, för att nu inte tala om "vanliga" människor som kom i deras väg.
Det handlade till stor del om plundring, mord, även våldtäkter. Och så förstås också en hel del "vanlig" handel... Men det sista hindrade inte att vikingarna var fruktade bland oerhört många. Det sägs ju att många i norra Europa bad : "för nordmännens raseri bevare oss milde herre Gud".
Att några högerextremister då valt att kalla sitt "medborgargarde" som påstår sig vilja upprätthålla "ordning", för just "Soldiers of Odin" är ju lite anmärkningsvärt.
Sunday, May 8, 2016
Sekten på Dimön
Har just läst ut Sekten på Dimön av Mariette Lindstein.
Det är en både spännande och angelägen bok om en kvinna som hamnar i en destruktiv sekt, och hennes kamp för att fly ifrån den. Historien är, liksom sekten, fiktiv, men bygger ändå på en verklighet.
Författaren var nämligen själv aktiv scientolog i 25 år och lyckades själv bryta sig loss från Scientologikyrkan. Detta är naturligtvis bakgrunden till bokens handling.
Boken kan rekommenderas. Började läsa den i går kväll och blev klar i kväll. Det gick nästan inte att slita sig från den...
Det är en både spännande och angelägen bok om en kvinna som hamnar i en destruktiv sekt, och hennes kamp för att fly ifrån den. Historien är, liksom sekten, fiktiv, men bygger ändå på en verklighet.
Författaren var nämligen själv aktiv scientolog i 25 år och lyckades själv bryta sig loss från Scientologikyrkan. Detta är naturligtvis bakgrunden till bokens handling.
Boken kan rekommenderas. Började läsa den i går kväll och blev klar i kväll. Det gick nästan inte att slita sig från den...
Wednesday, April 27, 2016
Kärnislam
Ovanstående ord hittade jag själv på för ett antal år sedan sedan jag hört talas Mahmoud Mohamed Taha och hans tolkning av islam.
Han avrättades i Sudan 1985 för kätteri, bland annat för att han ansåg att endast surorna från Mecka kunde ses som islams verkliga budskap. Han förkastade inte endast haditherna utan också surorna från Medina - de senare menade han till stor del var lokala föreskrifter för livet i Medina - världens första muslimska stad, på alla håll omringad av fiender. De var aldrig avsedda som gudomlig vägledning för alla tider och hela världen - menade han.
Hans ganska snårigt skrivna bok The Second Message of Islam har jag länge haft ett exemplar av, utan att riktigt förmått mig att skriva något om.
I korthet kan man säga att han visar att om man endast tar de suror som skrevs ner innan Muhammad fick politisk makt - och de hänsyn han därmed måste ta! - såg hans budskap helt annorlunda ut. Och Taha kan från det läsa ut något som både är vänster, socialistiskt, anti-patriarkalt, fredligt, och humanitärt.
Han har troligen rätt. Men när Muhammad så att säga tog makten i Medina skrevs en helt ny typ av suror - avpassade för en stad under belägring. Det rådde en krigssituation, och det var viktigt att (bland annat) hålla sig väl med de manliga soldater som var garanten för stadens, och därmed islams, överlevnad.
I de första surorna från Mecka dominerar två teman - en kompromisslös monoteism och ett hårt försvar för de fattigas rättigheter mot de rika som plundrade ut dem. Dessa två teman vävs ihop - det sägs att det är samma människor som dyrkar fler gudar som trampar ner de fattiga,
Men även andra utsatta försvaras hårt í Meckasurorna - som de nyfödda flickor som begravdes levande av fäder som inte ville ha flickebarn. Dessa fäder, sägs det, ska på domens dag dömas utifrån vittnesmålen från deras dödade döttrar.
Sedan hände något. Det handlade nu som sagt om att styra en stad under belägring - och manövrera mellan olika intressen. På så sätt mildrades visserligen kvinnoförtrycket i förhållande till den tidigare fasen, men avskaffades inte. På samma sätt kritiserades slaveriet implicit - att friköpa en slav beskrivs som en gärning som behagar Gud - men avskaffades inte. Och ett inslag av militarism som helt saknades i budskapen från Mecka blev nu en del av budskapet. Osv.
Det är denna kompromiss, kompletterad med "hadither" (till större del fiktiva berättelser om Muhammads levnad som började tecknas ner hundra år efter hans död), som idag sprids över världen som ett "islamiskt” kvasipolitiskt alternativ.
Om islam istället hade fokuserat på kärnan - monoteismen och försvaret av social rättvisa - och betraktat praktiken i Medina som en ofullständig lokal tillämpning av detsamma - skulle den ha fått en helt annan karaktär.
En subversiv karaktär - det var ingen tillfällighet att Taha avrättades 1985. Taha trodde nu själv att även surorna från Medina var gudomliga, men såg detta som tillfälliga eftergifter Gud gjorde till en ofullkomlig mänsklighet.
Men man behöver ju inte anamma denna del av hans tro för att tycka att det ligger något väsentligt i hans schema. Islams kärna skulle kunna lägga grunden för en ganska så sympatisk världsbild. Jag tror nog att om islam ska kunna spela en viktig och positiv roll för framtidens värld måste den övergå till att bli Kärnislam - eller försvinna.
Han avrättades i Sudan 1985 för kätteri, bland annat för att han ansåg att endast surorna från Mecka kunde ses som islams verkliga budskap. Han förkastade inte endast haditherna utan också surorna från Medina - de senare menade han till stor del var lokala föreskrifter för livet i Medina - världens första muslimska stad, på alla håll omringad av fiender. De var aldrig avsedda som gudomlig vägledning för alla tider och hela världen - menade han.
Hans ganska snårigt skrivna bok The Second Message of Islam har jag länge haft ett exemplar av, utan att riktigt förmått mig att skriva något om.
I korthet kan man säga att han visar att om man endast tar de suror som skrevs ner innan Muhammad fick politisk makt - och de hänsyn han därmed måste ta! - såg hans budskap helt annorlunda ut. Och Taha kan från det läsa ut något som både är vänster, socialistiskt, anti-patriarkalt, fredligt, och humanitärt.
Han har troligen rätt. Men när Muhammad så att säga tog makten i Medina skrevs en helt ny typ av suror - avpassade för en stad under belägring. Det rådde en krigssituation, och det var viktigt att (bland annat) hålla sig väl med de manliga soldater som var garanten för stadens, och därmed islams, överlevnad.
I de första surorna från Mecka dominerar två teman - en kompromisslös monoteism och ett hårt försvar för de fattigas rättigheter mot de rika som plundrade ut dem. Dessa två teman vävs ihop - det sägs att det är samma människor som dyrkar fler gudar som trampar ner de fattiga,
Men även andra utsatta försvaras hårt í Meckasurorna - som de nyfödda flickor som begravdes levande av fäder som inte ville ha flickebarn. Dessa fäder, sägs det, ska på domens dag dömas utifrån vittnesmålen från deras dödade döttrar.
Sedan hände något. Det handlade nu som sagt om att styra en stad under belägring - och manövrera mellan olika intressen. På så sätt mildrades visserligen kvinnoförtrycket i förhållande till den tidigare fasen, men avskaffades inte. På samma sätt kritiserades slaveriet implicit - att friköpa en slav beskrivs som en gärning som behagar Gud - men avskaffades inte. Och ett inslag av militarism som helt saknades i budskapen från Mecka blev nu en del av budskapet. Osv.
Det är denna kompromiss, kompletterad med "hadither" (till större del fiktiva berättelser om Muhammads levnad som började tecknas ner hundra år efter hans död), som idag sprids över världen som ett "islamiskt” kvasipolitiskt alternativ.
Om islam istället hade fokuserat på kärnan - monoteismen och försvaret av social rättvisa - och betraktat praktiken i Medina som en ofullständig lokal tillämpning av detsamma - skulle den ha fått en helt annan karaktär.
En subversiv karaktär - det var ingen tillfällighet att Taha avrättades 1985. Taha trodde nu själv att även surorna från Medina var gudomliga, men såg detta som tillfälliga eftergifter Gud gjorde till en ofullkomlig mänsklighet.
Men man behöver ju inte anamma denna del av hans tro för att tycka att det ligger något väsentligt i hans schema. Islams kärna skulle kunna lägga grunden för en ganska så sympatisk världsbild. Jag tror nog att om islam ska kunna spela en viktig och positiv roll för framtidens värld måste den övergå till att bli Kärnislam - eller försvinna.
Saturday, April 16, 2016
Nornorna
Från "Valans spådom", ur den poetiska Eddan. Det fascinerande stycket om de tre nornorna, som står över både människor och gudar, och som både vet och styr världens öden. Tro det den som vill...
"En ask vet jag stånda,
den Yggdrasil heter,
ett väldigt träd, överöst
av vita sanden.
Därifrån kommer daggen,
som i dalarne faller,
den står evigt grön
över Urdarbrunnen.
Därifrån komma möar,
som mycket veta,
tre ur den sal,
som under trädet står.
Urd hette en,
den andra Verdandi,
man skar på trä
namnet Skuld på den tredje.
Lagar de satte,
liv de korade
för människors barn,
männens öden."
"En ask vet jag stånda,
den Yggdrasil heter,
ett väldigt träd, överöst
av vita sanden.
Därifrån kommer daggen,
som i dalarne faller,
den står evigt grön
över Urdarbrunnen.
Därifrån komma möar,
som mycket veta,
tre ur den sal,
som under trädet står.
Urd hette en,
den andra Verdandi,
man skar på trä
namnet Skuld på den tredje.
Lagar de satte,
liv de korade
för människors barn,
männens öden."
Saturday, March 26, 2016
Varför röstade så många mormoner på Sanders?
Det mormondominerade Utah var en av de två delstater som gav Bernie Sanders, som öppet kallar sig demokratisk socialist, den högsta andelen röster hittills i demokraternas primärval - nästan 80 procent.
I denna intressanta artikel, sätts detta i samband med de klara vänsterinslagen i Mormonkyrkans ekonomiska poltik under 1800-talet.
Denna vänsterinriktning eroderade snabbt sönder när Utah på 1890-talet integrerades i Förenta Staterna och kom efter ett tag att vändas till sin motsats. Under 1900-talet har Mormonkyrkan varit ett av de samfund vars medlemmar i mycket hög grad varit republikaner.
Det bör förstås, ånyo, påpekas att Mormonkyrkans radikalism under 1800-talet inte omfattade synen på kvinnor och män. Den polygami de tillämpade var ju en strikt polygyni, den omfattade endast män, kvinnor som hade flera män fördömdes hårt.
Men inte ens här är det helt entydigt. Utah var den andra delstaten i USA som tillät kvinnlig rösträtt - 1870, ett år efter Wyoming.
Trots stödet för Sanders, lär nog Mormonkyrkan under överskådlig tid förbli ett konservativt fäste i USA. Men det är intressant att se hur mormonska pro-Sanders-sidor på nätet faktiskt tar upp kyrkans ekonomiska radikalism på 1800-talet i sin argumentering för Sanders...
Det kan finnas en sorts dynamik i detta, och det ska bli intressant att se hur det utvecklas.
I denna intressanta artikel, sätts detta i samband med de klara vänsterinslagen i Mormonkyrkans ekonomiska poltik under 1800-talet.
Denna vänsterinriktning eroderade snabbt sönder när Utah på 1890-talet integrerades i Förenta Staterna och kom efter ett tag att vändas till sin motsats. Under 1900-talet har Mormonkyrkan varit ett av de samfund vars medlemmar i mycket hög grad varit republikaner.
Det bör förstås, ånyo, påpekas att Mormonkyrkans radikalism under 1800-talet inte omfattade synen på kvinnor och män. Den polygami de tillämpade var ju en strikt polygyni, den omfattade endast män, kvinnor som hade flera män fördömdes hårt.
Men inte ens här är det helt entydigt. Utah var den andra delstaten i USA som tillät kvinnlig rösträtt - 1870, ett år efter Wyoming.
Trots stödet för Sanders, lär nog Mormonkyrkan under överskådlig tid förbli ett konservativt fäste i USA. Men det är intressant att se hur mormonska pro-Sanders-sidor på nätet faktiskt tar upp kyrkans ekonomiska radikalism på 1800-talet i sin argumentering för Sanders...
Det kan finnas en sorts dynamik i detta, och det ska bli intressant att se hur det utvecklas.
Saturday, March 12, 2016
Latter Day Saints om polygami
Den som till äventyrs vill ha ett mer eller mindre halvofficiellt ställningstagande från den officiella Mormonkyrkan LDS (The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints) i USA om hur de idag ser på polygami kan gå till detta tal av Valerie Hudson.
Det är mycket genomarbetat, och dess linje är ungefär att monogami är föreskrivet av Gud, men att han ibland gör tillfälliga undantag, som mellan 1843 och 1890.
Men monogami är alltså grundregeln, och polygami är normalt sett att jämställa med äktenskapsbrott.
Hudson slår också fast att om polygami idag skulle legaliseras i USA skulle Mormonkyrkan inte alls välkomna detta, utan kraftigt fördöma det, som ett ytterst omoraliskt beslut.
Jag är benägen att tro henne. Den överväldigande majoriteten av mormoner idag ser förmodligen med stor olust på polygami, och endast små utbrytningar, som den allmänt otäcka FLDS (Fundamentalist Church of Jesus Christ of Latter-Day Saints) skulle troligen applådera.
Utbrytargruppen FLDS´ aktivister har för sin del en viss förmåga att hamna bakom lås och bom, för alla tänkbara brott, i synnerhet övergrepp mot barn.
En tidning som håller ganska så mycket koll på FLDS är, föga förvånande, Salt Lake Tribune, som ges ut i den största staden i det mormondominerade Utah. På dess sida kan man söka efter dess artiklar om den obehagliga sekten här.
Det framgår att sökningen på FLDS i Salt Lake Tribune gav tiotusentals träffar (det exakta antalet varierar mellan olika sökningar), men via länken kan man endast läsa 100 av artiklarna.
Det bör också påpekas att månggifte är en av de saker som leder till omedelbar uteslutning från det officiella LDS, medan kaffedrickande inte gör det. ;-) Det senare leder nog ändå kanske till ett uttalat ogillande från de ansvariga i organisations, vilket måhända är ett mycket bra skäl till att INTE konvertera.
I alla fall för mig, som dricker minst tre koppar kaffe om dan, och inte har en tanke på att ändra på denna nyttiga vana, som enligt de senaste rönen är ett av de bästa sätten att motverka Alzheimers sjukdom....
Det är mycket genomarbetat, och dess linje är ungefär att monogami är föreskrivet av Gud, men att han ibland gör tillfälliga undantag, som mellan 1843 och 1890.
Men monogami är alltså grundregeln, och polygami är normalt sett att jämställa med äktenskapsbrott.
Hudson slår också fast att om polygami idag skulle legaliseras i USA skulle Mormonkyrkan inte alls välkomna detta, utan kraftigt fördöma det, som ett ytterst omoraliskt beslut.
Jag är benägen att tro henne. Den överväldigande majoriteten av mormoner idag ser förmodligen med stor olust på polygami, och endast små utbrytningar, som den allmänt otäcka FLDS (Fundamentalist Church of Jesus Christ of Latter-Day Saints) skulle troligen applådera.
Utbrytargruppen FLDS´ aktivister har för sin del en viss förmåga att hamna bakom lås och bom, för alla tänkbara brott, i synnerhet övergrepp mot barn.
En tidning som håller ganska så mycket koll på FLDS är, föga förvånande, Salt Lake Tribune, som ges ut i den största staden i det mormondominerade Utah. På dess sida kan man söka efter dess artiklar om den obehagliga sekten här.
Det framgår att sökningen på FLDS i Salt Lake Tribune gav tiotusentals träffar (det exakta antalet varierar mellan olika sökningar), men via länken kan man endast läsa 100 av artiklarna.
Det bör också påpekas att månggifte är en av de saker som leder till omedelbar uteslutning från det officiella LDS, medan kaffedrickande inte gör det. ;-) Det senare leder nog ändå kanske till ett uttalat ogillande från de ansvariga i organisations, vilket måhända är ett mycket bra skäl till att INTE konvertera.
I alla fall för mig, som dricker minst tre koppar kaffe om dan, och inte har en tanke på att ändra på denna nyttiga vana, som enligt de senaste rönen är ett av de bästa sätten att motverka Alzheimers sjukdom....
Thursday, March 10, 2016
Latter Day Saints vs Donald Trump
I den nuvarande presidentvalskampanjen i USA är faktiskt Donald Trump den ende av presidentkandidaterna som Mormonkyrkan officiellt kritiserat. Detta pga av dennes uttalanden att muslimer inte ska få resa in till USA. På kyrkans webbsida lades ett officiellt uttalande ut där man hänvisade till att Joseph Smith var för (bland andra) muslimers demokratiska rättigheter.
Latter Day Saints tar i princip aldrig politisk ställning i de stora frågorna i USA. Ett av de få undantagen är när de ser den religiösa friheten hotad.
Uttalandet är mycket försiktigt, och Trump angrips inte explicit. Men man visar klart att man ser varje diskriminering av muslimer som något som är i strid mot LDS grundinställning.
Läs mer i Mormon church backs religious liberty after Trump comments .
Latter Day Saints tar i princip aldrig politisk ställning i de stora frågorna i USA. Ett av de få undantagen är när de ser den religiösa friheten hotad.
Uttalandet är mycket försiktigt, och Trump angrips inte explicit. Men man visar klart att man ser varje diskriminering av muslimer som något som är i strid mot LDS grundinställning.
Läs mer i Mormon church backs religious liberty after Trump comments .
Mormoner för Bernie Sanders
Mer kuriosa om Mormonkyrkan. Vid en snabb koll upptäcker jag att det inte endast finns en utan även
två Facebooksidor för mormoner som stöder den demokratiskt socialistiske presidentkandidaten Bernie Sanders i USA. Det kan säker finnas ännu fler.
Det finns även en twittersida för mormoner som stöder Sanders.
När Mormonkyrkan kapitulerade för USA:s regering på 1890-talet upplöste de sitt eget politiska parti och ganska snart blev det republikanska partiet det parti som de flesta politiskt aktiva mormoner verkade stöda.
Men det fanns ju hela tiden många undantag, och inför det förra presidentvalet bildades organisationer för mormoner som stödde Barack Obama mot den republikanska (mormon-) kandidaten Mitt Romney. Men att stöda en uttalad socialist är ju att gå ett steg längre.
Det är ju intressant. Det fanns ju starka kollektivistiska och kooperativa drag i ekonomin i de mormonkontrolerade områdena innan man gav upp sin självständighet. Sandersanhängarna skulle ju kunna åberopa sig på dessa.
Den som letar lite kan också finna andra kontroversiella mormonska Facebooksidor, exempelvis för mormonska feminister.
Det finns även en twittersida för mormoner som stöder Sanders.
När Mormonkyrkan kapitulerade för USA:s regering på 1890-talet upplöste de sitt eget politiska parti och ganska snart blev det republikanska partiet det parti som de flesta politiskt aktiva mormoner verkade stöda.
Men det fanns ju hela tiden många undantag, och inför det förra presidentvalet bildades organisationer för mormoner som stödde Barack Obama mot den republikanska (mormon-) kandidaten Mitt Romney. Men att stöda en uttalad socialist är ju att gå ett steg längre.
Det är ju intressant. Det fanns ju starka kollektivistiska och kooperativa drag i ekonomin i de mormonkontrolerade områdena innan man gav upp sin självständighet. Sandersanhängarna skulle ju kunna åberopa sig på dessa.
Den som letar lite kan också finna andra kontroversiella mormonska Facebooksidor, exempelvis för mormonska feminister.
Tuesday, March 8, 2016
Latter Day Saints, Mormons bok och DNA
Jag har tidigare lite syrligt kommenterat hur en av beskrivningarna i Mormonkyrkans heliga skrift, Mormons bok, motsägs av de DNA-resultat, som ju bekräftar vad forskare hävdat länge, att de amerikanska urinvånarna härstammar från mongoliska folkgrupper i nordöstra Asien. Mormons bok beskriver ju hur israeliter utvandrade till Amerika och blev ättlingar till dagens "indianer".
Nu har jag kollat en Wikipedia-liknande sida där "mormonska" svar på kritiska frågor finns samlade. Och genom denna hittade jag denna artikel.
Ganska skickligt skriven. Man visar (bland annat) på att det ingenstans i Mormons bok sägs att ALLA invånare i det förcolombianska Amerika härstammar från den grupp som beskrivs i Mormons bok. Och sedan är det enkelt att på det mest sofistikerade sätt försöka besvara kritiska frågor. För om den grupp som beskrivs i Mormons bok var en mycket liten del av ättlingarna till Amerikas urinvånare är det ju inte så konstigt att deras DNA drunknar i ett genetiskt hav. Eller hur?
Det finns även andra argument, som alla verkar basera sig på ganska solida kunskaper om DNA-forskning.
Inser så återigen att Latter Day Saints (syftar förstås på huvudorganisationen, inte de bisarra fundamentalistiska polygamistutbrytningarna) inte kan beskrivas som en helt fyrkantig sekt av till exempel Jehovas Vittnen-typ.
Det finns gott om utbildade akademiker i Mormonkyrkan som arbetar som apologeter, och som ofta lyckas producera de mest sofistikerade svar på de mest besvärande invändningar...
Nu har jag kollat en Wikipedia-liknande sida där "mormonska" svar på kritiska frågor finns samlade. Och genom denna hittade jag denna artikel.
Ganska skickligt skriven. Man visar (bland annat) på att det ingenstans i Mormons bok sägs att ALLA invånare i det förcolombianska Amerika härstammar från den grupp som beskrivs i Mormons bok. Och sedan är det enkelt att på det mest sofistikerade sätt försöka besvara kritiska frågor. För om den grupp som beskrivs i Mormons bok var en mycket liten del av ättlingarna till Amerikas urinvånare är det ju inte så konstigt att deras DNA drunknar i ett genetiskt hav. Eller hur?
Det finns även andra argument, som alla verkar basera sig på ganska solida kunskaper om DNA-forskning.
Inser så återigen att Latter Day Saints (syftar förstås på huvudorganisationen, inte de bisarra fundamentalistiska polygamistutbrytningarna) inte kan beskrivas som en helt fyrkantig sekt av till exempel Jehovas Vittnen-typ.
Det finns gott om utbildade akademiker i Mormonkyrkan som arbetar som apologeter, och som ofta lyckas producera de mest sofistikerade svar på de mest besvärande invändningar...
Saturday, January 30, 2016
Kan Mormons bok vara sann - i en annan dimension?
Någon gång en söndag förra sommaren (2015) fick jag ett infall att gå till gudstjänsten vid den någorlunda näraliggande mormonkyrkan. Det var bara ett infall. Det är inte så långt att gå, det tar mindre än en halvtimme.
Det var andra gången jag varit där, första gången tror jag var i januari 2014. När jag kom dit denna gång var jag förberedd ungefär på hur det skulle vara.
Att jag var utomstående och inte anhängare såg nog alla på min klädsel. Män i kyrkan verkar alltid vara klädda i kavaj, skjorta och slips. Det var sannerligen inte jag.
När jag satt mig ner kom många fram och hälsade på mig. Det fanns en gemensam sak hos nästan alla som gjorde det. Med ett undantag var alla män.
Det fanns dock ett undantag, En kvinna kom fram och hälsade mycket vänligt på mig, och sade sig vara missionär. Hon kom från ett engelskspråkigt land, och hon var i Sverige för att missionera. Det är mycket konstigt att jag idag inte minns vilket engelskspråkigt land hon kom från, men det blir lite mer förståeligt av det som hände senare.
Senare, på kvällen samma dag, skulle jag gå till en busshållplats i Hovsjö. Jag valde att gå till en som låg lite längre bort, för att slippa stå och vänta så länge vid busshållplatsen. På vägen dit hörde jag någon säga "hej, vi har setts förut". Det var kvinnan från mormonkyrkan.
Hon såg lite road ut, och antydde att det nog var Guds vilja att vi träffats två gånger samma dag på olika platser. Jag utryckte ingen direkt åsikt om den saken, men gick med på att vi skulle utbyta mobilnummer.
Sedan gick hon iväg, men bara några minuter senare träffade jag henne igen. Det visade sig att hon gick på samma buss som jag, men vid den busshållplats som jag hade valt att inte gå till!
Så nu satt vi och pratade i kanske tio minuter, innan jag skulle gå av. Hon frågade bland annat om jag hade "Mormons bok" hemma och jag svarade ja. Då sa hon att jag borde be till Gud och fråga honom (jag skulle nog sagt "hen", men hon var nog mer gammaldags...) om Mormons bok var sann.
Det gick en dag till, och så plötsligt stötte jag märkligt nog på henne igen, på Köpmangatan i Södertälje, Då var hon i sällskap med två andra kvinnor, som båda två också visade sig vara missionärer. Det visade sig också att två av de tre missionärerna kom från USA, den tredje från ett annat engelskspråkigt land, så vitt jag minns Australien. Men när jag tänker på det idag minns jag faktiskt konstigt nog inte om den första kvinna jag mötte tillhörde, eller inte tillhörde, dem som kom från USA.
De talade ovanligt bra svenska för att ha läst språket en så kort tid. Men det var ändå lite irriterande, det blev ständiga missförstånd, så jag började mer och mer att, mot deras protester, övergå till engelska. Det ville de inte, för de ville öva på sin svenska. Men jag tyckte det var mer viktigt att vi kunde föra ett mer rationellt samtal.
När jag kom hem senare samma dag kom jag för mig att testa det lilla experiment som hade föreslagits mig. Inget hände först, men så plötsligt dök tanken upp i mitt huvud att Mormons bok skulle kunna vara sann i en annan dimension. Om det verkligen var Gud som hade kastat in den tanken i mitt huvud kan ju sedan förstås diskuteras. ;-)
Så en dag ringde det på mobilen. Det var de tre "systrarna", som de kallade sig, som ville att jag skulle träffa dem senare på kvällen i mormonkyrkan. Det var lördag, så det var inte några andra aktiviteter där.
Med viss tvekan åkte jag dit. Man kunde ta en buss direkt till kyrkan från Södertälje centrum. Så ungefär kl. 18 kom jag dit.
Där var de tre systrarna, men så vitt jag kunde se inga andra. De var alla tre ganska så unga, det verkade som att de hade sänts ut ungefär efter att de hade läst ut High School, eller nåt.
Vi satte oss ner runt ett bord, och de började fråga mig om vad jag tyckte om Mormons bok. Framförallt ville de veta om jag hade bett till Gud om Mormons bok var sann, och vad hen (mitt ord, alltså inte deras) hade svarat...
Jag sa att jag inte var så säker på att hen hade svarat alls, men att jag hade fått upp en tanke. Dvs att Mormons bok skulle kunna vara sann i en annan dimension. De blev mycket entusiastiska, och försökte övertyga mig om att det var Gud som hade svarat mig.
Det var nu inte så välbetänkt. Jag påpekade att om det verkligen var Gud som svarat var hen i så fall väldigt vag. För det första implicerar svaret faktiskt att Mormons bok inte är sann i denna dimension . För det andra säger det inte ens att den är sann i en annan dimension, utan att den skulle kunna vara det. De lät sig inte avskräckas, de tyckte att jag ändå skulle ta det som ett meddelande från Gud att jag kunde lita på Mormons bok.
Vi hade också en del diskussioner förutom det. Bland annat frågade jag hur det kunde komma sig att Mormons bok så klart, entydigt och hårt fördömer polygami, men att mormonkyrkan bara några årtionden senare ändå införde detsamma. Det svarade de inte på, men en av dem berättade att hon inte hade fått reda på att mormonerna någonsin hade tillämpat polygami förrän i tonåren. Hon hade växt upp i en mormonfamilj och det hade kommit som en chock när hon fick reda på detta. Hon hade dock bett till Gud, och hen hade försäkrat henne att det inte var några problem, och att hon kunde tro i alla fall. Det gjorde henne lugnare.
Sedan gick jag därifrån. De ringde mig några gånger senare, men efter ett tag slutade jag svara. Det kändes lite tråkigt, för de var trevliga. Men eftersom de inte kunde svara på frågor om deras lära, utan mest verkade försöka rekrytera genom att vara väldigt vänliga och trevliga, tyckte jag att det inte var någon större mening med att träffa dem mer...
Men jag undrar nu om det där med de andra dimensionerna . Om Max Tegmark har rätt i att det finns oändligt många universum skulle det kanske ändå kunna ligga något i det. Om vi har oändligt många universum (som kanske dessutom är krökta allihop, så de ligger i olika dimensioner) borde det kanske finnas sådana, där scenariet i Mormons bok skulle kunna vara sant?
På vår planet ser det ju inte ut att vara möjligt. I alla fall verkar ju påståendet i Mormons bok att USA:s urbefolkning bestod av landsflyktiga israeliter vara både klart och entydigt vederlagt av DNA-analyser... Men, vem vet, det skulle ju kunna finnas en planet nånstans i ett annat universum där både Israel och Amerika faktiskt existerat, men där de första invandrarna till Amerika just var israeliter.
Tanken svindlar. Eller hur?
Det var andra gången jag varit där, första gången tror jag var i januari 2014. När jag kom dit denna gång var jag förberedd ungefär på hur det skulle vara.
Att jag var utomstående och inte anhängare såg nog alla på min klädsel. Män i kyrkan verkar alltid vara klädda i kavaj, skjorta och slips. Det var sannerligen inte jag.
När jag satt mig ner kom många fram och hälsade på mig. Det fanns en gemensam sak hos nästan alla som gjorde det. Med ett undantag var alla män.
Det fanns dock ett undantag, En kvinna kom fram och hälsade mycket vänligt på mig, och sade sig vara missionär. Hon kom från ett engelskspråkigt land, och hon var i Sverige för att missionera. Det är mycket konstigt att jag idag inte minns vilket engelskspråkigt land hon kom från, men det blir lite mer förståeligt av det som hände senare.
Senare, på kvällen samma dag, skulle jag gå till en busshållplats i Hovsjö. Jag valde att gå till en som låg lite längre bort, för att slippa stå och vänta så länge vid busshållplatsen. På vägen dit hörde jag någon säga "hej, vi har setts förut". Det var kvinnan från mormonkyrkan.
Hon såg lite road ut, och antydde att det nog var Guds vilja att vi träffats två gånger samma dag på olika platser. Jag utryckte ingen direkt åsikt om den saken, men gick med på att vi skulle utbyta mobilnummer.
Sedan gick hon iväg, men bara några minuter senare träffade jag henne igen. Det visade sig att hon gick på samma buss som jag, men vid den busshållplats som jag hade valt att inte gå till!
Så nu satt vi och pratade i kanske tio minuter, innan jag skulle gå av. Hon frågade bland annat om jag hade "Mormons bok" hemma och jag svarade ja. Då sa hon att jag borde be till Gud och fråga honom (jag skulle nog sagt "hen", men hon var nog mer gammaldags...) om Mormons bok var sann.
Det gick en dag till, och så plötsligt stötte jag märkligt nog på henne igen, på Köpmangatan i Södertälje, Då var hon i sällskap med två andra kvinnor, som båda två också visade sig vara missionärer. Det visade sig också att två av de tre missionärerna kom från USA, den tredje från ett annat engelskspråkigt land, så vitt jag minns Australien. Men när jag tänker på det idag minns jag faktiskt konstigt nog inte om den första kvinna jag mötte tillhörde, eller inte tillhörde, dem som kom från USA.
De talade ovanligt bra svenska för att ha läst språket en så kort tid. Men det var ändå lite irriterande, det blev ständiga missförstånd, så jag började mer och mer att, mot deras protester, övergå till engelska. Det ville de inte, för de ville öva på sin svenska. Men jag tyckte det var mer viktigt att vi kunde föra ett mer rationellt samtal.
När jag kom hem senare samma dag kom jag för mig att testa det lilla experiment som hade föreslagits mig. Inget hände först, men så plötsligt dök tanken upp i mitt huvud att Mormons bok skulle kunna vara sann i en annan dimension. Om det verkligen var Gud som hade kastat in den tanken i mitt huvud kan ju sedan förstås diskuteras. ;-)
Så en dag ringde det på mobilen. Det var de tre "systrarna", som de kallade sig, som ville att jag skulle träffa dem senare på kvällen i mormonkyrkan. Det var lördag, så det var inte några andra aktiviteter där.
Med viss tvekan åkte jag dit. Man kunde ta en buss direkt till kyrkan från Södertälje centrum. Så ungefär kl. 18 kom jag dit.
Där var de tre systrarna, men så vitt jag kunde se inga andra. De var alla tre ganska så unga, det verkade som att de hade sänts ut ungefär efter att de hade läst ut High School, eller nåt.
Vi satte oss ner runt ett bord, och de började fråga mig om vad jag tyckte om Mormons bok. Framförallt ville de veta om jag hade bett till Gud om Mormons bok var sann, och vad hen (mitt ord, alltså inte deras) hade svarat...
Jag sa att jag inte var så säker på att hen hade svarat alls, men att jag hade fått upp en tanke. Dvs att Mormons bok skulle kunna vara sann i en annan dimension. De blev mycket entusiastiska, och försökte övertyga mig om att det var Gud som hade svarat mig.
Det var nu inte så välbetänkt. Jag påpekade att om det verkligen var Gud som svarat var hen i så fall väldigt vag. För det första implicerar svaret faktiskt att Mormons bok inte är sann i denna dimension . För det andra säger det inte ens att den är sann i en annan dimension, utan att den skulle kunna vara det. De lät sig inte avskräckas, de tyckte att jag ändå skulle ta det som ett meddelande från Gud att jag kunde lita på Mormons bok.
Vi hade också en del diskussioner förutom det. Bland annat frågade jag hur det kunde komma sig att Mormons bok så klart, entydigt och hårt fördömer polygami, men att mormonkyrkan bara några årtionden senare ändå införde detsamma. Det svarade de inte på, men en av dem berättade att hon inte hade fått reda på att mormonerna någonsin hade tillämpat polygami förrän i tonåren. Hon hade växt upp i en mormonfamilj och det hade kommit som en chock när hon fick reda på detta. Hon hade dock bett till Gud, och hen hade försäkrat henne att det inte var några problem, och att hon kunde tro i alla fall. Det gjorde henne lugnare.
Sedan gick jag därifrån. De ringde mig några gånger senare, men efter ett tag slutade jag svara. Det kändes lite tråkigt, för de var trevliga. Men eftersom de inte kunde svara på frågor om deras lära, utan mest verkade försöka rekrytera genom att vara väldigt vänliga och trevliga, tyckte jag att det inte var någon större mening med att träffa dem mer...
Men jag undrar nu om det där med de andra dimensionerna . Om Max Tegmark har rätt i att det finns oändligt många universum skulle det kanske ändå kunna ligga något i det. Om vi har oändligt många universum (som kanske dessutom är krökta allihop, så de ligger i olika dimensioner) borde det kanske finnas sådana, där scenariet i Mormons bok skulle kunna vara sant?
På vår planet ser det ju inte ut att vara möjligt. I alla fall verkar ju påståendet i Mormons bok att USA:s urbefolkning bestod av landsflyktiga israeliter vara både klart och entydigt vederlagt av DNA-analyser... Men, vem vet, det skulle ju kunna finnas en planet nånstans i ett annat universum där både Israel och Amerika faktiskt existerat, men där de första invandrarna till Amerika just var israeliter.
Tanken svindlar. Eller hur?
Sunday, January 10, 2016
New Age
/Det här är en recension av Olav Hammers bok På spaning efter helheten: New Age - en ny folktro?, Wahlström&Widstrand 1997, som jag skrev samma år. Den publicerades i Internationalen 23/1997.
Här vill jag säga att om den hade varit skriven idag hade den sett annorlunda ut. Anledningen är att jag inte har en lika entydigt negativ inställning till New Age som fenomen som jag hade då. Då lät jag som en ettrig vulgärskeptiker, det gör jag inte nu. Den skrevs (exempelvis) två år innan jag 1999 började läsa om och fördjupa mig i teosofi, något som efter hand inte endast blev ett kritiskt studium av "konstiga sekter". Den skrevs också innan jag kom att i olika avseenden nära samarbeta med, och även bli vänner med, människor som i olika avseenden var starkt påverkade av New Age-idéer.
I slutet av recensionen finns exempelvis formuleringar om hur New Age inspirerar till en introvert individualism. Visst förekommer sådant, ganska så ofta, men det finns många exempel på motsatsen. På hur New Age-idéer faktiskt inspirerat till miljöengagemang, kamp för kvinnor, arbete för jämlikhet osv.
Jag står alltså idag inte för stora delar av de mer fyrkantigt elaka formuleringarna om New Age i texten.
Dessutom skulle jag idag ha tvingats problematisera formuleringen om islams relation till ”antiimperialistisk kamp” efter alla sentida exempel på den karikatyr på en sådan, som numera går under beteckningen ”jihadism”...
Och om jag skrev den idag skulle jag nog låtit än mer syrlig i formuleringarna om Vetenskap och Folkbildning.
Denna text är alltså mer ett exempel på vad jag tyckte 1997, än en analys jag står för idag. Och rubriken nedan sattes för övrigt av redaktionen, inte av mig. /
--------------------------------------------
Liknöjdheten upphöjd till religion
Finns det verkligen någon anledning att skriva en bok om New Age? Får inte den typen av nonsens redan alltför stor uppmärksamhet? Det är en ganska naturlig fråga man kan ställa sig när man ser Olav Hammers bok På spaning efter helheten: New Age - en ny folktro?
Att det inte är så enkelt visar författarna till just denna bok på ett övertygande sätt. New Age består förvisso till stor del av en massa nonsens, men det är nu en typ av nonsens som många människor faktiskt tror på. Väldigt få människor identifierar sig som "anhängare" till något som kan kallas för "New Age", men föreställningar som ingår i denna svårdefinierade strömmings veritabla smörgåsbord får allt större grupper av anhängare.
Olav Hammer redovisar i sin bok en statistik, som många nog ser som lätt oroväckande. 38 procent av vuxna människor tror att rymdvarelser då och då besöker jorden. Ungefär var tredje tror att det går att kontakta de döda. Mer än varannan tror att det är möjligt att få varsel om kommande händelser. Något färre tror på astrologi. Och så vidare.
Författarens slutsats kan te sig uppseendeväckande, men är egentligen självklar: "I Sverige har tankegods ur New Age-rörelsen med god marginal gått om den traditionella kristendomen som religiös livsåskådning." (s. 15).
Efter att ha kommit till denna slutsats ger sig författaren i kast med den svåra uppgiften att teckna New Ages historia. Han går igenom de tidigare inspirationskällorna - romantiken. teosofin, Swedenborg, jungiansk psykologi, med mera. Han visar hur New Age i sin nuvarande form uppstod i kölvattnet på hippievågen på 60-talet. Uttrycket New Age uppstod enligt Hammer först 1971*. Sedan dess har detta brokiga lapptäcke av lån från nästan varje känd religion i världen utom kristendomen blivit en del av vår kultur.
Reinkarnation
New Age innehåller i sig ingenting nytt och har egentligen ingen sammanhängande världsbild. Ingen "New Age-anhängare" är tvungen att tro på något speciellt. Det gäller bara att välja de smakligaste bitarna från ett smörgåsbord, som i sin tur innehåller lån från de flesta större religioner, med en tonvikt på hinduismen (reinkarnation, karma, yoga). Andra som fått släppa till tankegods är de skriftlösa folkens religioner (shamanism), kinesisk religion (I-Ching, yin och yang), judendomen (kabbalan) och gnosticismen,
New Age-idéernas framgång har helt naturligt lett till motreaktioner. Till stor del har de dock varit lika ofruktbara som New Age-idéerna själva. Somliga kristna fundamentalister tror på största allvar att New Age är en del av Satans plan för världsherravälde och lägger följaktligen ner stor möda på att bekämpa den.
Aningen mer konstruktiv är den "vetenskapsfundamentalistiska" motreaktionen, som i Sverige företräds av grupper som Vetenskap och Folkbildning. Dessa grupper lägger ner stor ansträngning på att bekämpa New Ages hot mot vetenskap och förnuft genom närmast desperata försök att bevisa att telepati inte finns eller att slagrutor aldrig kan fungera. En del av deras "folkbildande" verksamhet är förvisso lovvärd, men deras positivistiska grundsyn är inte den bästa utgångspunkten. Vad en sådan grundsyn kan leda till visades häromsistens när Vetenskap och Folkbildning utnämnde Lilian Öhrström, av alla människor, till "årets folkbildare".
Det största felet med New Age är nu inte dess, för all del obestridliga, brist på "vetenskaplighet".
Det tragiska med New Age är dess individualistiska världsbild, som skiljer ut den från de stora världsreligionerna. De flesta religioner har haft strömningar som tolkar läran som en uppmaning till politisk kamp. Kristendomen har sin befrielseteologi, islam har varit förenligt med militant antiimperialistisk kamp och den indiska kulten av gudinnan Kali har hos sina anhängare ibland inspirerat till kamp för nationell frigörelse likväl som socialistisk och även feministisk politisk aktivitet.
Men med all respekt för någon enstaka vilsen miljö-eller fredsaktivist tycks "New Age" mest inspirera till ett inåtvänt "självförverkligande" i nära kontakt med den ena eller andra "övernaturliga" kraften. Det är kanske inte framförallt en sådan världsbild mänskligheten behöver inför det tjugonde århundradet....
-------------
*Det stämmer inte. Begreppet ”New Age” förekom faktiskt i ifologisk litteratur redan i mitten av 60-talet.
Här vill jag säga att om den hade varit skriven idag hade den sett annorlunda ut. Anledningen är att jag inte har en lika entydigt negativ inställning till New Age som fenomen som jag hade då. Då lät jag som en ettrig vulgärskeptiker, det gör jag inte nu. Den skrevs (exempelvis) två år innan jag 1999 började läsa om och fördjupa mig i teosofi, något som efter hand inte endast blev ett kritiskt studium av "konstiga sekter". Den skrevs också innan jag kom att i olika avseenden nära samarbeta med, och även bli vänner med, människor som i olika avseenden var starkt påverkade av New Age-idéer.
I slutet av recensionen finns exempelvis formuleringar om hur New Age inspirerar till en introvert individualism. Visst förekommer sådant, ganska så ofta, men det finns många exempel på motsatsen. På hur New Age-idéer faktiskt inspirerat till miljöengagemang, kamp för kvinnor, arbete för jämlikhet osv.
Jag står alltså idag inte för stora delar av de mer fyrkantigt elaka formuleringarna om New Age i texten.
Dessutom skulle jag idag ha tvingats problematisera formuleringen om islams relation till ”antiimperialistisk kamp” efter alla sentida exempel på den karikatyr på en sådan, som numera går under beteckningen ”jihadism”...
Och om jag skrev den idag skulle jag nog låtit än mer syrlig i formuleringarna om Vetenskap och Folkbildning.
Denna text är alltså mer ett exempel på vad jag tyckte 1997, än en analys jag står för idag. Och rubriken nedan sattes för övrigt av redaktionen, inte av mig. /
--------------------------------------------
Liknöjdheten upphöjd till religion
Finns det verkligen någon anledning att skriva en bok om New Age? Får inte den typen av nonsens redan alltför stor uppmärksamhet? Det är en ganska naturlig fråga man kan ställa sig när man ser Olav Hammers bok På spaning efter helheten: New Age - en ny folktro?
Att det inte är så enkelt visar författarna till just denna bok på ett övertygande sätt. New Age består förvisso till stor del av en massa nonsens, men det är nu en typ av nonsens som många människor faktiskt tror på. Väldigt få människor identifierar sig som "anhängare" till något som kan kallas för "New Age", men föreställningar som ingår i denna svårdefinierade strömmings veritabla smörgåsbord får allt större grupper av anhängare.
Olav Hammer redovisar i sin bok en statistik, som många nog ser som lätt oroväckande. 38 procent av vuxna människor tror att rymdvarelser då och då besöker jorden. Ungefär var tredje tror att det går att kontakta de döda. Mer än varannan tror att det är möjligt att få varsel om kommande händelser. Något färre tror på astrologi. Och så vidare.
Författarens slutsats kan te sig uppseendeväckande, men är egentligen självklar: "I Sverige har tankegods ur New Age-rörelsen med god marginal gått om den traditionella kristendomen som religiös livsåskådning." (s. 15).
Efter att ha kommit till denna slutsats ger sig författaren i kast med den svåra uppgiften att teckna New Ages historia. Han går igenom de tidigare inspirationskällorna - romantiken. teosofin, Swedenborg, jungiansk psykologi, med mera. Han visar hur New Age i sin nuvarande form uppstod i kölvattnet på hippievågen på 60-talet. Uttrycket New Age uppstod enligt Hammer först 1971*. Sedan dess har detta brokiga lapptäcke av lån från nästan varje känd religion i världen utom kristendomen blivit en del av vår kultur.
Reinkarnation
New Age innehåller i sig ingenting nytt och har egentligen ingen sammanhängande världsbild. Ingen "New Age-anhängare" är tvungen att tro på något speciellt. Det gäller bara att välja de smakligaste bitarna från ett smörgåsbord, som i sin tur innehåller lån från de flesta större religioner, med en tonvikt på hinduismen (reinkarnation, karma, yoga). Andra som fått släppa till tankegods är de skriftlösa folkens religioner (shamanism), kinesisk religion (I-Ching, yin och yang), judendomen (kabbalan) och gnosticismen,
New Age-idéernas framgång har helt naturligt lett till motreaktioner. Till stor del har de dock varit lika ofruktbara som New Age-idéerna själva. Somliga kristna fundamentalister tror på största allvar att New Age är en del av Satans plan för världsherravälde och lägger följaktligen ner stor möda på att bekämpa den.
Aningen mer konstruktiv är den "vetenskapsfundamentalistiska" motreaktionen, som i Sverige företräds av grupper som Vetenskap och Folkbildning. Dessa grupper lägger ner stor ansträngning på att bekämpa New Ages hot mot vetenskap och förnuft genom närmast desperata försök att bevisa att telepati inte finns eller att slagrutor aldrig kan fungera. En del av deras "folkbildande" verksamhet är förvisso lovvärd, men deras positivistiska grundsyn är inte den bästa utgångspunkten. Vad en sådan grundsyn kan leda till visades häromsistens när Vetenskap och Folkbildning utnämnde Lilian Öhrström, av alla människor, till "årets folkbildare".
Det största felet med New Age är nu inte dess, för all del obestridliga, brist på "vetenskaplighet".
Det tragiska med New Age är dess individualistiska världsbild, som skiljer ut den från de stora världsreligionerna. De flesta religioner har haft strömningar som tolkar läran som en uppmaning till politisk kamp. Kristendomen har sin befrielseteologi, islam har varit förenligt med militant antiimperialistisk kamp och den indiska kulten av gudinnan Kali har hos sina anhängare ibland inspirerat till kamp för nationell frigörelse likväl som socialistisk och även feministisk politisk aktivitet.
Men med all respekt för någon enstaka vilsen miljö-eller fredsaktivist tycks "New Age" mest inspirera till ett inåtvänt "självförverkligande" i nära kontakt med den ena eller andra "övernaturliga" kraften. Det är kanske inte framförallt en sådan världsbild mänskligheten behöver inför det tjugonde århundradet....
-------------
*Det stämmer inte. Begreppet ”New Age” förekom faktiskt i ifologisk litteratur redan i mitten av 60-talet.
Subscribe to:
Posts (Atom)