Arne Weise, Emanuel Swedenborg och Nya Kyrkan

Nås av nyheten att Arne Weise är död.

Arne Weise var både döpt och konfirmerad i Nya Kyrkan, som består av anhängare till Emanuel Swedenborg. Nu verkade hans förhållande  till religion  efter ett tag blivit ganska ljummet, men för mig är nog det första jag tänker på när jag hör hans namn just Nya Kyrkan och Swedenborg,

I boken "Kulter, sekter, samfund" som kom ut 1970 intervjuades han som representant för "Nya Kyrkan". Han menade där att Nya Kyrkan och swedenborgianismen borde appellera till ungdomar, eftersom den tar upp livsfrågor som ungdomar söker svar på.

Nu verkar intresset för Swedenborgs läror hos dagens ungdom vara ganska så begränsat. Men själv fick jag för några år sedan eller så, efter att ha fyllt 60, en viss fascination för Swedenborg.

Så jag läste några av hans texter, och uppenbarelser.

Jag slutade dock snabbt. Det kan möjligen bero på ett av hans teman, som faktiskt liknade en del  mycket sofistikerade skräckberättelser.

Det var hans syn på helvetet. Han trodde inte på en brinnande eld där de onda skulle plågas i evighet. Det var sympatiskt, men det han trodde på var på sätt och vis än mer kusligt.

Jag refererar här ur minnet, har inte dessa texter framför mig.

I korthet gick enligt min minnesbild hans version  av helvetesläran ut på att de onda inte fattade att de var döda. De kom till en värld som de trodde var verklig,

Samtidigt avspeglade deras tidigare ondska i denna "värld".  På ett sinnrikt sätt var den värld de kom till in i minsta detalj en avspegling av deras mörka syndfulla liv. Den nya världen efter döden var en förlängning av deras egna synder. En värld som ytterst var lika tröstlös som deras syndiga liv. Typ.

Det kusliga med denna lära är ju framförallt inte den obehagliga tanken att man en dag ska komma till ett sådant helvete. Eftersom den döde enligt Swedenborg inte vet att hen är död utan tror att den sataniska tillvaro som hen hamnat i är den verkliga världen öppnas ju en än mer otäck tanke...

När man ser på världen idag är det ju faktiskt inte så svårt att tänka sig att det är ett privat helvete man hamnat i som ett resultat av den synd man hade när man  levde så att säga på riktigt.

Alltså.  När man  tänker på hur denna värld ser ut idag - både overklig - och, ja, nästan på gränsen till drömlik-  och ja, till stora delar definitivt ond - och sedan betänker Swedenborgs lära kan ju frågan ställas på allvar.

Vilka fruktansvärda synder har man begått när man levde "på riktigt"-  för att hamna just här?

*ryser*


Emanuel Swedenborg