Mariauppenbarelser

En fascinerande dokumentärfilm om Mariauppenbarelsernas historia kan på nytt  ses - här.

Den var borta på YouTube ganska länge man kom tillbaks för en tid sedan.

De första minuterna kan man få intryck att det kommer att bli en katolsk propagandafilm, men det är det inte. Troende och skeptiker ges ungefär lika mycket utrymme.

För de som inte känner till mycket om Mariauppenbarelser är det nog en god introduktion. 

Den ger en översiktsbild som faktiskt är ganska så bra. 

Själv är jag väl vare sig troende eller skeptiker. Jag är inte heller anhängare till vare sig den katolska eller ortodoxa kyrkan.  

Men jag har ju en gång fått något som ser ut som ett ovanligt märkligt bönesvar när jag i desperation bad till Maria. 

Och även i övrigt fått uppleva märkliga händelser som har anknytning till henne.

När fan blir gammal blir hon Kalidyrkare?

I september 2015 skrev jag ett inlägg om Zeena Schreck. Hon är dotter till Anton LavVey, grundare av Church of Satan (CoS). Zeena var aktiv propagandist för  CoS, men 1990 bröt hon med såväl CoS som  sin far, och började tillsammans  med  sin man Nicholas Schreck, utveckla en egen form av satanism.

För några  år sedan bröt hon med satanismen totalt, och förklarade sig vara tantrisk buddhist.

Ser nu att hon också har spelat in en åkallan av de hinduiska gudinnorna Durga och Kali, som kan ses och höras här. 

Både melodin och texten är densamma som i många klassiska hymner till Kali och Durga, som jag tidigare lagt ut på denna blogg.

Tantrismen finns ju inom både hinduism och buddhism. Inom hinduismen är den ofta kopplad just till dyrkan av Kali och Durga. 

Det dyrkan av framförallt Kali har gemensamt med "satanism" är ju av det mer ytliga slaget - en känsla av någon form av aggressiv energi. Men i grunden är de ju snarast motsatser. Kali är liksom Durga  betraktade som  de främsta "demondödarna" inom hinduismen...

I denna video kan man förresten se en mycket suggestiv dans som föreställer hur Kali besegrar den ena  demonen efter den andra. 

En gång i tiden var Zeena Schreck en förgrundsfigur inom CoS,.  CoS publicerade även  en vitt spridd bild av hur hon som ett litet barn invigdes till Church of Satan av sin far. Under flera år,  under en period  fadern hade dragit sig undan, var Zeena faktiskt också den mest ettriga  propagandisten för CoS. 

 Men det  var då det.

"När fan blir gammal blir han präst"  lyder ju ett talesätt. För Zeena Schrecks  del kan man istället kanske säga: "När fan blir gammal blir hon Kalidyrkare". 

Något som jag inte alls har något emot.

Zeena Schreck

 

"Det ockulta sekelskiftet"

En bok med titeln "Det ockulta sekelskiftet - esoteriska strömningar i Hilma af Klints tid" har nyligen kommit ut på förlaget Volante. Bokens författare är Per Faxneld, tidigare känd för sina arbeten om satanism. Den kan beställas här.

Titeln motsvarar kanske inte helt innehållet. Den esoteriska konstnären Hilma af Klint behandlas en del, framför allt mot slutet av boken. Att hon finns med i redan i titeln; beror på att den bygger på ett textunderlag som Faxneld skrev till en utställning om henne och de två andras kvinnliga esoteriska författarna Tyra Kleen  och Lucy Lagerbielke.

Att det just blev Hilma af Klint som nämns  i titeln ska bero på att hon är den mest kända av de tre.

Men boken är ju mer övergripande än vad titeln skulle kunna antyda. Det är också en kortfattad och pedagogisk skildring av esoteriska och ockulta strömningar runt sekelskiftet Men den tar också upp både deras tidigare historia och hur de tagits upp i Sverige. I ett fall - Emanuel Swedenborg - sammanfaller ju detta,

Den är som sagt pedagogisk - och dessutom mycket rikligt illustrerad. De ofta mycket väl valda bilderna är en av de saker som klart bidrar till till bokens läsvärde.

Esoterismens/ockultismens moderna historia  avhandlas på bokens första 100 sidor. Det ger en bra kortfattad översikt. Den är också välvilligt hållen; den som vill kan ju jämföra med hur en del av dessa personer och grupper behandlas  i Olav Hammers inte speciellt välvilliga bok "Profeter mot strömmen"...

Fast ibland kan faktiskt 'även Faxneld bli lite syrlig.  Avsnittet om Rosenkorsorden är nog det främsta  exemplet. Rubriken "Det mystiska budskapet som inte fanns (utan fick uppfinnas): rosenkorsarna" är närmast obetalbar.

Annars inleds historieskrivningen  med ett avsnitt om alkemi. När man hör ordet "alkemi”  associerar nog flesta till ord som "pseudovetenskap" eller mer välvilligt till att det var en förvetenskaplig  föregångare  till kemin. Men i alkemin fanns också en strävan att uppnå en själens  renhet - att även förädla personligheten., Mot slutet kom nog denna del att alltmer dominera, då insikten om det omöjliga  i det rent kemiska projektet blev mer allmän.
'
Det finns ett kort, och ganska välvilligt, avsnitt om frimurarorden. Den som letar lite kan ju lätt få en alternativ och  mindre välvillig  historieskrivning -  på annat häll.. Men det bör noteras att Faxneld beskriver sekelskiftet och perioden före detta. Om frimurarna då ofta sågs som något radikalt, något subversivt, något som nästan kunde ses som "vänster" gäller detta ju definitivt inte nu.

Det finns som sig bör ett avsnitt om spiritism.  Och som sagt ett om Swedenborg.

Efter dessa behandlas teosofin - en rörelse som troligen fick ett inflytande på det kommande århundradets  esoterik och ockultism . som knappast kan överskattas.

Frågan är ju exempelvis hur en New Age-rörelse skulle kunnat se ut utan teosofin - om det ens hade funnits  en New Age-rörelse.

Teosofin blev attraktiv eftersom den hos (framförallt) välutbildade i den övre medelklassen skapade ett tilltalande alternativ till en dogmatisk kristendom på nedgång, och till en "själlös" materialistisk världsbild, som många såg som ett hot mot "andliga värden".

Teosofin var på sätt och vis monistisk -  bakom allt finns en gudomlig urgrund som egentligen aldrig kan definieras, eller på allvar förstås. Men under; denna finns en rad andliga krafter och väsen. All materia, har en form av medvetande. Allt lever, det finns ingen "död materia".

"Ondska" sågs hos Madame Blavatsky  som något som inte existerar som en klart explicit kategori.   Hon argumenterade dessutom  i sitt mastodontarbete  "Isis unveiled "  entydigt för att Satan/Djävulen inte existerade.

Så när Per Faxneld – på sidan 71-72 –efter att ha tagit upp ett avsnitt i Blavatskys andra mastodontarbete ”The Secrett Doctrine”,  där Satan på ett ställe beskrivs positivt och Gud negativt  -  tillägger att Satan inte är "tillräckligt central" hos Blavatsky för att hon ska kunna beskrivas som "satanist" är det ett ganska så uppenbart  understatement. Faxneld har uppenbarligen rätt i att uttalandet  i Secret Doctrine var avsett som en provokation. Dikotomin Gud-Satan är i grunden helt oförenlig med hela det teosofiska system som Blavatsky skapade.

Sedan går Faxneld igenom de utbrytningar  och splittringar som skedde inom den teosofiska rörelsen kring och sekelskiftet. och några år därefter. . Han avslutar detta avsnitt med att ta upp Rudolf Steiners roll.. Det  kan nog ses som besvärande för  antroposoferna. Dessa brukar endast  nämna Blavatsky i förbigående, och brukar inte acceptera en syn där antroposofin beskrivs  som en  av många utbrytningar från teosoftin. Men det är ju exakt det det den är – vilket  Faxneld  påpekar. Han formulerar det till och  med så här:  (s. 94) : ”I stort sett var hans /Steiners/ idéer  övertagna nästan rakt av från Blavatsky". Ingen antroposof skulle nog hålla med.....

De mest centrala  av teosofins  teoretiker omkring sekelskiftet  (som Helena Blavatsky, Annie Besant, Katherime Tingley, Alice Bailey) var ju kvinnor. Det retade ju upp en del manschauvinister. Faxmeld beskriver August Strindbergs ettriga attacker mot Blavatsky. Hon måste verkligen ha retat upp honom - då han går så långt som att beskriva Teosofiska Samfundet som en samling härsklystna kvinnor, indiska strypare (!) och andra lönnmördare (!!). (Faxneld, s. 79).

Efter den allmänna genomgången av lärorna  och dess utveckling kommer ett kapitel hur esoterismen avspeglades  i konst och litteratur.

Till sitt kommer Faxneld till det ämne som ser ut att vara orsaken till att boken blev skriven - i kapitlet "Tre kvinnliga esoteriska konstnärer i Sverige".  De tre var Lucie Lagerbielke, Tyra Kleen och Hilma af Klint.

Boken börjar med Lucie Lagerbielke, Hon växte upp i  en mycket rik borgerlig familj, och hennes konstnärliga  skapande var oftast direkt kopplat till övernaturliga upplevelser. Hon var kanske inte en tekniskt skicklig konstnär, men hennes bilder avspeglade en esoterisk världsbild. På sätt och vis tycker jag nog själv att hennes bilder kanske var de mest fascinerande av de som beskrivs i detta kapitel.

Tyra Kleen var uppvuxen i en adelsfamilj. Hon sågs i motsats till Lucie som  tekniskt skicklig konstnär, men hennes bilder kom inte från några  direkt övernaturliga upplevelser. Hon blev för övrigt efter ett tag teosof.

Hilma af Klint växte också upp i en adelsfamilj. Redan som 17-åring hade hon deltagit i spiritistiska   seanser och i vuxen ålder -  var hon med och bildade en grupp av fem kvinnor – som helt enkelt kallades  "De fem" -  som bland annat sökte direkt kontakt med andeväsen. De ansåg sig indirekt  kommunicera med abstrakta tankeformer  som befann sig på en hög  esoterisk nivå. - som kallades "De höga". Men  dessa förmedlades  sav "lägre" andar som framträdde med människonamn. Hilma af Klibnt såg sig som  kristen, och blev efter ett tag  aktiv antroposof. Det var  logiskt, eftersom antroposofin troligen var den mest "kristna”  av de mer kända utbrytningarna  från teosofin..

Som helhet ger boken en tilltalande  bild av det förra sekelskiftets esoterism. Faxneld nämner dock  i förbigående ariosoferna - som kombinerade ett aggressivt försvar av "den ariska rasen" med andra reaktionära idéer.  Ja,   esoterism och ockultism  finns ju i många former - alltifrån de mer uppbyggliga (eller i alla fall harmlösa!) - till de mest destruktiva .

Den som vill ta del en sympatisk bok om den förstnämnda  av dessa kategorier kan ju gärna läsa ”Det ockulta sekelskiftet”.

Hilma af Klint

Jesu järnväg

(Från min huvudblogg 23/6 2017./

Det finns en sång som jag minns från barndomen som så ledsam att den var rent otäck.

Jag har bara mints några rader från den men nu upptäcker jag den på YouTube. Den heter Jesu järnväg och kan höras här.

Av olika anledningar gick den djupt in i mig.

Nu har jag alltså hört den i sin helhet. Det har jag inte gjort sedan jag var barn.

PS. Fast melodin är inte riktigt densamma i denna version.

Devil´s Rain - en film som absolut inte rekommenderas

Igår upptäckte  jag att filmen Devil´s Rain finns på YouTube .

Jag hade sett den förut - närmare bestämt den 1 juni 1976. Det var en tisdag, och jag hade då just fått  pengar och använt en del av dem till att betala tillbaka en skuld. Men det fanns ändå pengar kvar, och då gick just denna film på bio. Fast i Sverige hette den "I Satans klor".

Så jag gick och såg den, och märkte när jag kom ut att den hade gett mig en nästan outhärdlig ångest. Den var så intensiv att jag gick till psyket på S:t Görans sjukhus. Det var dock inte till någon större hjälp.

Igår kväll såg jag om den. Denna gång blev jag inte rädd,  men det var ingen film som jag tyckte var vare sig intressant eller spännande.

Mina känslor blev nu denna gång en säregen blandning av uttråkning och äckel.  Större delen av filmen var jag uttråkad, men mot slutet blev jag snarare äcklad.

Sedan kollade jag en trailer, och upptäckte att Church of Satans ledare Anton LaVey hade en biroll i filmen. Det hade han förstås gjort för pengarnas skull - annars är det lite märkligt att ledaren för världens då mest kända satanistorganisation ville delta i en film där satanism framförallt associeras med slem och äckel.

Och med någonting som alltså kallas "Devil´s Rain", en säregen apparat där människors själar fångas för att genomlida en tröstlös och ångestfull ensamhet - i vad som kanske ska föreställa en evighet.

Men i slutet slås denna apparat sönder, och det ser ut som om "godheten" segrar, och alla satanister smälter ihop och blir till en flytande äcklig massa. Men det visar sig på filmen sista kanske 20 sekunder att ondskan ändå segrat, och en kvinnlig huvudperson fångas i "Devil´s Rain"., som tydligen finns kvar som ett andligt tillstånd trots att apparaten är förstörd.

Det var kanske detta slut som skapade min panik. Men jag är inte säker.

Se inte filmen om du vill se en bra, eller ens uthärdlig, film. Men om du har specialiserat dig på att studera satanistfilmens idéhistoria, eller vad man nu kan kalla det, ska du förstås se den. 

Order of Nine Angles...

Upptäcker en text från BBC News om en USA-soldat som arresterats för att planera en terrorattack på sitt eget förband. Han sägs ha stått i kontakt  med den satanistiska organisationen Order of Nine Angles (ONA). Texten kan läsas här. 

I texten kan man dessutom läsa detta. "The US soldier charged in the terrorism case is alleged to have been part of an online movement whose channels constantly encourage the rape of women and children."

ONA:s moderorganisation finns i Storbritannien . Jag fick höra talas om gruppen redan 1993. De hade blivit uppmärksammade för två saker. Dels för att de kombinerade satanism med nazi-sympatier. Dels - och framförallt - för att de öppet förespråkade människooffer.

I den debatt som då förekom om existensen eller icke-existensen av satanistiska rituella övergrepp uppmärksammades de av dem som ansåg att sådana existerade. De som förnekade existensen av sådana övergrepp, brukade vanligtvis undvika att ta upp ONA. En av de mest uttalade förnekarna av att sådana förekom, socialantropologen J.S. LaFontaine - lyckades dock med att 1997 ha med en text om denna grupp i sin bok "Speak ot the Devil"  - utan att en enda gång nämna att de producerat  texter som förespråkade människooffer.

Själv hade jag ett ganska långt avsnitt om dem i min lic-uppsats om satanism från  1998.

Då var det inte helt ovanligt att hävda att gruppen endast bestod av  av några kufar, som nog endast lade ut sina obehagliga, och delvis obegripliga,  texter på nätet.

Idag förnekar ingen att de finns IRL- de finns till och med i en lång artikel om dem på engelska Wikipedia .

För att visa på karaktären på denna grupp kommer jag att citera från deras texter om människooffer. De finns på nätet, på en sida som stöder denna grupp. De är heller inte de enda - det finns fler texter av ONA om detta ämne.. Deras ståndpunkt och flera av de texter som finns på denna webbsida har varit kända i alla fall sedan tidigt 90-tal.

Jag vill undvika att direkt länka till en ONA-sida, men  det är inte svårt att hitta den om man använder sökord.

En av texterna  har titeln "A Gift for the Prince - A Guide to Human Sacrifice". Där kan man bland annat läsa detta:

"Human sacrifice is powerful magick. The ritual death of an individual does two things: it releases energy (which can be directed, or stored - for example in a crystal) and it draws down dark forces or 'entities' . Such forces may then be used, by directing them toward a specific goal, or they may be allowed to disperse over the Earth in a natural way, such dispersal altering what is sometimes known as the 'astral shell' around the Earth. This alteration, by the nature of sacrifice, is disruptive - that it, it tends toward Chaos. This is simply another way of saying that human sacrifice furthers the work of Satan. "...

..."An involuntary sacrifice is when an individual or individuals are chosen by a group, Temple or Order. Such sacrifices are usually sacrificed on the Spring Equinox, although if this is not possible for whatever reason, another date maybe used. While voluntary sacrifices are always male (and usually twenty-one years of age) there are no restrictions concerning involuntary sacrifices other than the fact that they are usually in some way opponents of Satanism or the Satanic way of living."...

.."Method (2) involves the Ritual of Sacrifice. The victim or victims are brought orenticed to the area chosen for the Ritual, bound by the Guardian of the Temple and at the appropriate point in the Ritual sacrificed by either the Master or the Mistress using the Sacrificial Knife. The body or bodies are then buried orotherwise disposed of, care being taken if they are found for suspicion not to fallon any of those involved. Those involved, of course, must be sworn to secrecy and warned that if they break their oath, their own existence will be terminated. Breaking the Oath of Sacrifice draws upon the individual or individuals whobreak that Oath, the vengeance of all Satanic groups, Order and individuals -and this vengeance is both magickal and more direct, the Master or Mistress of the Ritual appointing Guardians to hunt down and kill those who have brokenthe Oath."...

En annan av deras texter heter"Culling - a Guide to Sacrifice 2".

Här kommer mitt citat att bli mycket kort. I det får man reda på varför det är nödvändigt att offra människor:.

."..Satanic sacrifice makes a contribution to improving the human stock: removing the worthless, the weak, the diseased (in terms of character)."

På den nämnda ONA-vänliga sidan finns sammanlagt sex texter om ämnet.

För att vara en satanistgrupp som publicerar sig offentligt är den extrem.  Sådana grupper brukar istället hävda att anklagelser om rituella offer är en anti-satanistisk feberfantasi utan någon som helst relation med verkligheten.

Har ONA verkligen genomfört det som de talar om? Det är ju idag omöjligt att svara på. Men jag tycker  det är åtminstone lite anmärkningsvärt att inte den brittiska polisen reagerade redan i tidigt 90-tal . En grupp som offentligt säger att de har som praktik att döda människor borde väl genast få polisen efter sig... kan man tycka. Men så vitt jag vet hände inget sådant.

---------------------------------------------------  
TILLÄGG
En video som tar upp ONA, och driver linjen att organisationen bör förbjudas kan ses här.

Wicca

När jag skulle skriva min lic-uppsats om satanism våren 1998 blev jag intresserad av Wicca - och vad det var för något. Wicca verkade vara satanismens snälla tvillingsyster, på något sätt.

Det fanns ju på ytan en del likheter.

Man firade till stor del samma högtider (solstånden och dagjämningarna, liksom fyra högtider som låg mellan dessa).

Båda hade pentagrammet som en central symbol; skillnaden var att Wicca hade en spets upp och två ned, medan satanister hade två upp, och en ned.

Båda praktiserade magi. Skillnaden var att satanister i hög grad praktiserade skademagi,  medan detta var förbjudet i Wicca.

När de strömningar grundades som senare skulle få Wicca som någon sorts samlande namn, hade Storbritannien just avskaffat den s.k. Witchcraft Act - det var 1951. För att det inte ska råda något missförstånd - detta var inte en lag som var kvarglömd från häxprocesserna. Den utgick inte från att häxor, magi eller mediumism fungerade - den utgick från att de inte fungerade - och de som dömdes, blev dömda för att de ansågs lura i människor saker som inte famns...

Den första kända namnet i den nya häxrörelsen var Gerald Gardner., som under femtiotalet gav ut två böcker om ämnet - ”Witchcraft Today” 1954, och ”The Meaning of Witchcraft” 1957.

I dessa böcker förklarades det att den religion som beskrevs där inte var ny.  Istället menade Gardner att han hade upptäckt en redan existerande religion som hade funnits underjordiskt under århundraden och årtusenden. Det påminner lite om Madame Blavatsky som ju heller inte hävdade att hon skapat något nytt - hon hävdade ju att hon upptäckt en "hemlig lära" som funnits i många tusen år.

För några år sedan kom en bok om Wicca ut på svenska . Det var en översättning av Scott  Cunninghams (1956-1993) bok "Wicca- a guide för the solitary practitioner". På svenska blev det "Wicca - vägledning för den självständiga utövaren". (Vattumannens förlag 2013).

Det är väl den enda bok på svenska som explicit handlar om just Wicca, och är skriven av en utövande wiccan. Det finns ju redan tidigare positivt hållna böcker på svenska om "häxkraft," av den utövande "häxan"  Rosie Björkman, men hon verkar inte använda ordet Wicca som ett explicit namn på sin lära och praktik.

Cunninghams bok försöker på många sätt göra Wicca lite mindre exotisk och mer förståelig för större grupper. Det finns i den inga hänvisningar till hemliga traditioner som levt underjordiskt i tusentals år - den enda föregångare som nämns är shamanismen - enligt Cunningham är Wicca en form av shamanism för vår tid.

Cunningham är noga med att läsaren har rätt att skapa sin egen variant av Wicca och att hen inte ska behöva följa de råd som Cunningham ger.

På så sätt ger den ett sympatiskt intryck. Men jag uppfattar det som om Cunningham i en fråga verkar göra ett undantag.

I Wicca anses det allmänt att det finns två gudomliga väsen - en gud och en gudinna. Här verkar Cunningham  ganska rigid. Han betonar gång på gång att både Guden och Gudinnan är exakt lika viktiga och i både ritualer och böner ska ha exakt lika stor roll. Det upprepas sida efter sida. Altaret ska exempelvis bestå av tre områden - ett tillägnad Gudinnan , ett till Guden - och ett tredje till båda.

Cunningham medger att det har funnit en del wiccaner som verkar ha dyrkat Gudinnan mer än Guden - men man får intrycket att han verkligen vill sätta stop för detta ofog...

Detta är väl delvis en reaktion på olika feministiska typer av Wicca- ex.vis Z Budapests dianiska Wicca - men det verkar nästan tvångsneurotiskt att inskärpa det sida efter sida.

Vad ska en stackars wiccan som inte alltid vill ha exakt lika mycket kontakt med den ena eller den andra av dessa entiteter göra?

Cunningham vänder sig förstås mot skademagi och säger att allt sådant är en skymf mot Guden och Gudinnan (trots att dessa, väl att märka, enligt honom även har mörka sidor) .

I hans avsnitt om magi kommer kanske det enda entydigt absurda man kan finna i boken. Han gör först helt klart att han tror (nej, vet...)  att magi fungerar - och ger sedan ett exempel .

Om någon har fått 100 dollar (cirka 500 kronor) i en telefonräkning och denne har svårt att betala det, fungerar magi – enligt Cunningham, alltid... Om hen utför de magiska riterna på rätt sätt kommer magin oundvikligen att hjälpa hen att få ihop dessa 500 kronor inom någon månad. Alltid.

Ja, jag är nog faktiskt benägen att tro honom - med det lilla tillägget att de flesta som tillhör Cunningham läsekrets torde kunna få ihop 500 kronor inom en månad även om de inte praktiserar magi. I de delar av världen där Cunningham mest läses - hos de någorlunda välbeställda i den industrialiserade världen - torde det inte vara några oöverkomligt problem att inom en månad betala en räkning på just 500 kronor. Med hjälp av släkt, vänner, lån osv

Det är lite pinsamt. För om det hade handlar om 100.000 kronor hade det varit lite djärvt att påstå något sådant - och det visste Cunningham mycket väl om. Därför valde han ett exempel där man utan någon större svårighet kunde få ihop summan även utan magi.

En del av boken handlar om parafernalia - Wicca är en av de religioner där dessa verkar helt nödvändiga för utövandet.

En sympatisk formulering i boken är när Cunningham skriver att det inte finns något som helst behov av att skydda de som utövar Wicca från de krafter dessa försöker nå - de rituella cirklarna i Wicca syftar inte alls till att stänga ute någonting utan att skapa ett heligt rum för Gudinnan och Guden. Jag tycker det är sympatiskt eftersom det står i en sådan kontrast till den obehagliga magiska praktik där man ska tvinga ned väsen genom magi, och när dessa sägs ha gjort sin nytta ska de sedan tvingas bort.

Jag anser nog att det är självklar att om man nu tror på andliga väsen och försöker få kontakt med dessa bör man ha inställningen att dessa är vänligt sinnade. Att försöka tvinga ner krafter som man inte litar på för att dessa mot sin vilja ska underkasta sig en macho-magiker, låter för mig som magins motsvarighet till plågsamma djurförsök.

Förutom Gudinnan och Guden antyder boken att det finns andra gudomliga väsen. Det talas om de fyra riktningarnas härskare - men det är tydligen inte helt säkert vad detta är för något. En aningen mer detaljerad tolkning kan man finna i Raven Grimasis fascinerande bok ”The Wiccan Mysteries”.

Men just oklarheten gör faktiskt dessa väsen än mer fascinerande.

I boken finns alltså noggranna instruktioner om magi och dessutom en personligt hållen ”Skuggornas Bok” mot slutet - där författaren lägger ut sin egen wicca-tolkning - som han snabbt förklarar inte alls är meningen att de måste följas av läsaren.

Wicca är en naturreligion - att den har Gudinnan och Guden som de två gudomligheterna kan koppas till att sexualiteten är viktig i naturen - så även i denna i stort sett immanenta religion.

Wicca är inte missionerande - vilket nog förklarar varför wiccaner sällan bryr sig om något som skulle kunna kallas för apologetik. Medan kristna och muslimer har skrivit tusentals och åter tusentals böcker för att visa varför deras tro är rationell, och varför de som invänder emot den har fel, finns i stort sett inget likande i Wicca.

Wiccaner anser ju inte heller att de som inte ägnar sig åt Wicca kommer att drabbas av ett fasansfullt straff i livet efter detta- så behovet att övertyga alla har ju på det sättet bortfallit...

Pentagram som används i Wicca

Syndafloden

Kom plötsligt på att jag gick och nynnade på den hemska sången "Varför bygger du Noa en båt?" som en gång skrämde mig ordentligt och fick mig att börja gråta - som barn. På YouTube kan den höras - här.

Att jag just i dessa dagar nynnar på denna är ju ingen  tillfälligt; strax innan hade jag dessutom läst rubriker om att Anders Tegnell just nu säger att vi nåt en "ny nivå" av smittspridning.

Men, nej, jag anser definitivt inte att syndafloden någonsin har funnits eller för den delen att Noa någonsin har existerat.

Men berättelsen har ändå en form av symbolisk tyngd. I denna orsakades floden  av att människorna hade gjort jorden "fördärvad och full av våld" (Första  Moseboken 6:11).

I detta finns ju ingen skillnad jämfört med idag.

Nej, jag  vill förstås inte hävda att  covid-19 och/eller den globala uppvärmningen är något "Guds straff" - men faktum kvarstår att att om vi hade byggt upp ett rättvist och samtidigt rationellt samhälle skulle den globala uppvärmningen inte ha ägt rum.

Och vi skulle ha kunnat hantera pandemier mycket bättre än nu.

Nej, det behövs ju egentligen ingen Gud för att "straffa". Vissa processer har inbyggda system, som straffar de som frammanar dem. Och tyvärr också de som endast står bredvid och i alla fall inte lyckas stoppa fördärvet.
-------------------------------------------------------------------------

1. Varför bygger du, Noa, en båt?
Bygga båt uppå land,
långt från närmaste strand,
ingen enda av oss det förstår.

2. Jo, se Herren har talat och sagt
att han snart ämnar visa sin makt.
Ingen bättra sej vill
eller ens lyssna till
och nu måste ni alla förgås.

3. Sinsemellan de rådslår så smått:
har därhän det då verkligen gått?
Nej, det är nog ej så,
ingen det kan förstå,
därför fortsätter vi såsom förr.

4. Tiden ilar och Noa har brått
att fullborda det uppdrag han fått.
Under tiden man ler
och på byggnaden ser.
Stackars Noa har mist sitt förstånd!

5. Han har sagt att en dom förestår
nu i över etthundrade år.
Allting är sej ju likt,
landet bördigt och rikt,
allesammans av oss mår vi bra.

6. Men en dag börjar stormvindar gny
uti väster vid mörknande sky.
Nu ses Noa gå in
uti byggnaden sin.
och Jehova  slöt dörren själv till.

7. Än man skämtar och ler liksom förr
och man rycker i gudsmannens dörr:
Noa, kom till oss ut,
detta regn tar snart slut,
ingen segeltur får du ännu!

8. Himlens fönster dock öppnas alltmer,
regnet strömmar från skyarna ner.
Tänk om Noa haft rätt!
Är väl detta det sätt
varpå alla vi måste förgås?

9. Svaret kommer från allmaktens Gud:
jag har sänt till er Noa med bud,
men ni ville ej då
gamle Noa förstå
och nu har ni ert syndamått fyllt.

10. Arken seglar så mäktig och trygg
på de väldiga vågornas rygg.
Den som bor däruti
trygg och säker kan bli
tills den stannar på Ararats berg.

11. Men en ark av ett helt annat slag
Herren Jesus ses bygga idag.
Tvivlar du eller tror?
På dej själv det beror
om i djupet du hamnar en dag.

12. Än är dörren till arken ej stängd
för den larmande, tanklösa mängd.
Men en dag blir försent,
fast du ej det ment:
dörren stängs då för evigt av Gud.


f
Syndafloden i  Gustavo Derés tolkning.

Har någon hört talas om Paula White-Cain?

Hon är Donald Trumps "andliga rådgivare".

Flera tidigare USA-presidenter hade  Billy Graham som "andlig rådgivare". Han var, milt sagt, inte speciellt sympatisk, men han var i alla fall inte totalt bisarr. .

Donald Trump har nu allierat sig med  en viss Paula White-Cain, som onekligen ter sig som just totalt bisarr.  Att hon är Trumps "andlige rådgivare" har Trump själv bekräftat.  .Trump har också sagt att allt White-Cain säger är sant.,. Ja, eftersom han själv aldrig ljuger borde han ju veta sådant. /obs grov  ironi/.

Hon är förstås framgångsteolog, och menar att de som tror på Jesus kommer att bli materiellt rika. Åtminstone om de dessutom betalar stora summor till hennes egen organisation... då är den stora, av Gud fixade rikedomen, så gott som säker. Var det någon som sa avlatsbrev?

White-Cain  hävdar dessutom att demoniska krafter arbetar mot Trump, som hon menar är utvald av Gud. Hon menar också att Vita Huset står på helig mark. Hur vet hon det? Jo, hon har ju själv varit i Vita Huset och allt hon går på säger hon, blir automatiskt helig mark.

Jag hade ingen aning om  allt detta förrän i förrgår, då jag stötte på White-Cain när jag sökte med sökord efter något helt annat.

'Det finns mycket om henne, bland annat på YouTube. Nu är YouTube milt sagt ingen bra källa, men jag har kolat upp det på andra håll och det& som sägs i nedanstående länkar verkar stämma bara alltför väl. Återkommer senare till frågan.

På YouTube fiinns  bland annat detta och detta.

Det finns även mer analytiska artiklar om hennes roll, men trots att jag lever i en i alla fall 99-procentig karantän  just nu och borde ha hur mycket tid som helst har jag inte orkar gå igenom dem.

Jag återkommer förvisso.

PS. Det andra efternamnet , Cain , fick hon från sin tredje man, en rockartist som i vuxen ålder valde detta som ett nytt efternamn. Lite underligt är det förvisso att en evangelist accepterar att ta namnet Cain (På svenska Kain) - som i Första Mosebok sägs ha dödat sin bror Abel och därmed enligt Bibeln blev den första mördaren i mänsklighetens  historia!

Men varför kallade jag mig Ishtar?

Det var någon gång våren 1977. Jag hade just blivit medlem i en vänsterorganisation, som jag under flera år hade varit en ganska så aktiv sympatisör till..  Det var en av de större smågrupperna vid sidan av Vänsterpartiet  Kommunisterna. (VPK).

Nu var det så att i denna organisation använde man inte sina riktiga namn i interna sammanhang. Anledningen sades vara att man inte ville hjälpa SÄPO i deras arbete för att kartlägga vänstern.
´
Det kanske någon idag kan se som en överdriven SÄPO-noja, men jag vill snarare säga att det nog var en grov underskattning  av SÅPO:s kapacitet. Det torde inte alls ha varit svårt för SÄPO att snabbt kartlägga vilka som hade vilka pseudonymer....

Det fanns de som var kritiska till systemet med täcknamn och jag tillhörde dem.

Men å andra sidan kunde ju man få uttryck för sina inre fantasier och drömmar när man valde pseudonym....

Många tog namnet på ex.vis litterära figurer som de var förtjusta i.

Så jag satt där i valet och kvalet. Jag tror jag bestämde mig på ett möte. De som ville hålla inlägg skulle skriva en lapp och lämna fram till ordföranden.

Så jag lämnade fram  en lapp med den pseudonym jag just hade valt.

Resultatet lät inte vänta på sig. En kvinna på podiet (minns inte om hon var ordförande, sekreterare  eller något annat) sa med en förvånad, på¨gränsen till ogillande röst  "Och vad är Ishtar för något"  "Det 'är min pseudonym" svarade jag glatt.

Det var ju ett klart besked, men jag inbillade mig att det ogillande ansiktsuttrycket inte riktigt  försvann.  Och jag funderade lite på om pseudonymen var opassande på något sätt.

Frågan är ju sedan varför jag valde namnet på den baylonisk-assyriska kärleks- och krigsgudinnan som pseudonym. Det minns jag faktiskt inte - jag minns endast att jag gjorde det.

Det var ju mer än sex år innan jag började läsa religionshistoria och ännu fler  år innan jag började utveckla ett intresse för forntida gudinnekult.

Jag hade i och för sig läst forntida historia som hobby redan som åttaåring, och hade troligen lärt mig namnet redan då.

Nåväl, oavsett varför jag valde det namnet är ju  Ishtar en fascinerade gestalt. Under den sumeriska perioden i Mesopotamien hette hon Inanna - men i Babylonien och Assyrien kom hon att få namnet Ishtar. Lite info om henne kan man få i denna ovanligt omfångsrika artikel i Wikipedia. 

Hon började dyrkas före 3000 f.kr., och kulten levde kvar i kanske 3000 år.

Under slutet av 1900-talet blev feministiska forskare intresserade av henne.  Många har fördjupat sig i berättelsen   om hennes nedstigning till dödsriket, en fascinerande historia som jag inte ska ta upp här.

Själv använde  jag för övrigt pseudonymen  en gång senare 1981 - då´jag var med och bildade en parodi på en sekt på Jakobsbergs Folkhögskola.

Vad har månne Ishtar för inflytande på mig,  som dessa två gånger fick mig att vilja identifiera mig med henne?  ;-)

En bild  från Lewis Spence's "Myths and Legends of Babylonia and Assyria" (1916) som ska föresttälla  Inanna/Ishtars nedstigning till underjorden.

Pyramider och monoteism

Jag håller på att läsa Nils Billings bok "Egyptens pyramider : evighetens arkitektur i forntid och nutid" , utgiven 2009. Jag  köpte den för flera år sedan, och läste då stora delar  av den, fast slarvigt. Billing är både religionshistoriker och egyptolog, och mycket kunnig. Den som vill veta mycket om pyramiderna kan rekommenderas att läsa den.

Det forntida Egypten imponerar. Både samhället och religionen lyckades bevara sina grundläggande drag i tre tusen år. Som jämförelse kan  nämnas att kristendomen "endast" har funnits i två tusen år. ...

Boken är alltså¨mycket grundlig, och läsvärd. Jag håller alltså på att läsa om den, fast  mer grundligt. Bland annat för att multipla ögonproblem gör att jag måste läsa långsammare.

Och når jag läser kan jag inte låta bli att då och då haja till.

Till och från  stöter jag  på formuleringar som får mig att baxna. Formuleringar som man inte kanske väntar sig i ett akademiskt verk om en forntida kultur.

Några  exempel.

"Kosmoteismen, där naturens skiftningar hade åskådliggjorts genom den polyteistiska mytologins ständiga  evolution ersattes av teismens uppenbarelse. Det var en religiös uppenbarelse som slutgiltigt uppenbarade sanningens ljus i en av hedendom förmörkad värld". (s. 16)

"Hans /faraos/ grundläggande ställning som gudarnas utvalde son på landets tron förblev likväl oförändrad. Först med uppenbarelsen genom Jesus Kristus,  Guds ende son, förlorade den egyptiske kungen sin roll som människors länk till det gudomliga och förpassades till historiens gemak." (s. 37)

"Uppenbarelsen i sin kristna och sedemera muslimska form utgjorde dödsstöten för ett mångtusenårigt gudsbegrepp." (s. 26)

Först undrade jag om det var ett sätt att redovisa hur de första kristna i Egypten upplevde saker. Men boken handlar ju inte om de första kristna i Egypten -  när pyramiderna byggdes fanns inga kristna.

Sedan tänkte jag att det kanske handlade om någon form av  dubbelbottnad ironi.Men det ser det inte heller ut som.

Så jag antar att det är författarens egna religiösa åsikter som demonstreras på detta sätt.

Boken är ju inte utgiven på ett akademiskt förlag - utan på det kommersiella Carlssons förlag. Om det vore ett akademiskt förlag hade den typen av formuleringar knappast varit möjliga.

Och om det hade handlat om ett nutida samhälle och en nutida religion skulle nog inte heller Carlssons förlag kunnat acceptera något sådant.    Anta att en indolog gav ut en lärobok om hinduism där man kunde läsa att denna uttrycker ett hedniskt mörker  eftersom hinduer inte inser att  Jesus Kristus år Guds ende son.. det skulle nog blivit en skandal.

Men, som jag tidigare påpekat i samband med  filmer som behandlar fornegyptisk religion, kan ju inte människor som levde för över 2000 år sedan protestera....

Vi har ju både tryck- och religionsfrihet, och det är mycket bra. Billing har naturligtvis all rätt i världen att skriva vad han vill om dessa frågor.  Carlssons förlag har all rätt i världen att ge ut det.

Och jag har all rätt i världen att finna det en sm smula olustigt.   Och blogga om det.

Och även föra fram min syn. Och den är väl ungefär så här. Även om det kan te sig svårbegripligt att de forntida egypterna trodde att Farao  var en inkarnation av Horus,  är det inte på¨något sätt mer lättbegripligt att det idag finns miljoner människor som tror att mänskligheten har befriats från sin syndaskuld pga att några människor för två tusen är sedan fängslade, torterade och mördade "Guds son".

Vare sig den fornegyptiska religionen eller kristendomen skulle nog vinna Stora Rationalitetspriset, om det nu fanns ett sådant. Men om det fanns ett sådant tycker jag nog själv att åtminstone den typ av kristendom som tar denna brutala försoningslära på allvar skulle komma klart under den egyptiska religionen - om man mätte förlorarnas ställning på en  skala. .....

Pyramiderna vid Giza.