Upptäcker en text från BBC News om en USA-soldat som arresterats för att planera en terrorattack på sitt eget förband. Han sägs ha stått i kontakt med den satanistiska organisationen Order of Nine Angles (ONA). Texten kan läsas här.
I texten kan man dessutom läsa detta.
"The US soldier charged in the terrorism case is alleged to have been part of an online movement whose channels constantly encourage the rape of women and children."
ONA:s moderorganisation finns i Storbritannien . Jag fick höra talas om gruppen redan 1993. De hade blivit uppmärksammade för två saker. Dels för att de kombinerade satanism med nazi-sympatier. Dels - och framförallt - för att de öppet förespråkade människooffer.
I den debatt som då förekom om existensen eller icke-existensen av satanistiska rituella övergrepp uppmärksammades de av dem som ansåg att sådana existerade. De som förnekade existensen av sådana övergrepp, brukade vanligtvis undvika att ta upp ONA. En av de mest uttalade förnekarna av att sådana förekom, socialantropologen J.S. LaFontaine - lyckades dock med att 1997 ha med en text om denna grupp i sin bok "Speak ot the Devil" - utan att en enda gång nämna att de producerat texter som förespråkade människooffer.
Själv hade jag ett ganska långt avsnitt om dem i min lic-uppsats om satanism från 1998.
Då var det inte helt ovanligt att hävda att gruppen endast bestod av av några kufar, som nog endast lade ut sina obehagliga, och delvis obegripliga, texter på nätet.
Idag förnekar ingen att de finns IRL- de finns till och med i en lång artikel om dem på engelska Wikipedia .
För att visa på karaktären på denna grupp kommer jag att citera från deras texter om människooffer. De finns på nätet, på en sida som stöder denna grupp. De är heller inte de enda - det finns fler texter av ONA om detta ämne.. Deras ståndpunkt och flera av de texter som finns på denna webbsida har varit kända i alla fall sedan tidigt 90-tal.
Jag vill undvika att direkt länka till en ONA-sida, men det är inte svårt att hitta den om man använder sökord.
En av texterna har titeln "A Gift for the Prince - A Guide to Human Sacrifice". Där kan man bland annat läsa detta:
"Human sacrifice is powerful magick. The ritual death of an individual does two things: it releases energy (which can be directed, or stored - for example in a crystal) and it draws down dark forces or 'entities' . Such forces may then be used, by directing them toward a specific goal, or they may be allowed to disperse over the Earth in a natural way, such dispersal altering what is sometimes known as the 'astral shell' around the Earth. This alteration, by the nature of sacrifice, is disruptive - that it, it tends toward Chaos. This is simply another way of saying that human sacrifice furthers the work of Satan. "...
..."An involuntary sacrifice is when an individual or individuals are chosen by a group, Temple or Order. Such sacrifices are usually sacrificed on the Spring Equinox, although if this is not possible for whatever reason, another date maybe used. While voluntary sacrifices are always male (and usually twenty-one years of age) there are no restrictions concerning involuntary sacrifices other than the fact that they are usually in some way opponents of Satanism or the Satanic way of living."...
.."Method (2) involves the Ritual of Sacrifice. The victim or victims are brought orenticed to the area chosen for the Ritual, bound by the Guardian of the Temple and at the appropriate point in the Ritual sacrificed by either the Master or the Mistress using the Sacrificial Knife. The body or bodies are then buried orotherwise disposed of, care being taken if they are found for suspicion not to fallon any of those involved. Those involved, of course, must be sworn to secrecy and warned that if they break their oath, their own existence will be terminated. Breaking the Oath of Sacrifice draws upon the individual or individuals whobreak that Oath, the vengeance of all Satanic groups, Order and individuals -and this vengeance is both magickal and more direct, the Master or Mistress of the Ritual appointing Guardians to hunt down and kill those who have brokenthe Oath."...
En annan av deras texter heter"Culling - a Guide to Sacrifice 2".
Här kommer mitt citat att bli mycket kort. I det får man reda på varför det är nödvändigt att offra människor:.
."..Satanic sacrifice makes a contribution to improving the human stock: removing the worthless, the weak, the diseased (in terms of character)."
På den nämnda ONA-vänliga sidan finns sammanlagt sex texter om ämnet.
För att vara en satanistgrupp som publicerar sig offentligt är den extrem. Sådana grupper brukar istället hävda att anklagelser om rituella offer är en anti-satanistisk feberfantasi utan någon som helst relation med verkligheten.
Har ONA verkligen genomfört det som de talar om? Det är ju idag omöjligt att svara på. Men jag tycker det är åtminstone lite anmärkningsvärt att inte den brittiska polisen reagerade redan i tidigt 90-tal . En grupp som offentligt säger att de har som praktik att döda människor borde väl genast få polisen efter sig... kan man tycka. Men så vitt jag vet hände inget sådant.
---------------------------------------------------
TILLÄGG
En video som tar upp ONA, och driver linjen att organisationen bör förbjudas kan ses här.
Thursday, June 25, 2020
Wednesday, June 17, 2020
Wicca
När jag skulle skriva min lic-uppsats om satanism våren 1998 blev jag
intresserad av Wicca - och vad det var för något. Wicca verkade vara
satanismens snälla tvillingsyster, på något sätt.
Det fanns ju på ytan en del likheter.
Man firade till stor del samma högtider (solstånden och dagjämningarna, liksom fyra högtider som låg mellan dessa).
Båda hade pentagrammet som en central symbol; skillnaden var att Wicca hade en spets upp och två ned, medan satanister hade två upp, och en ned.
Båda praktiserade magi. Skillnaden var att satanister i hög grad praktiserade skademagi, medan detta var förbjudet i Wicca.
När de strömningar grundades som senare skulle få Wicca som någon sorts samlande namn, hade Storbritannien just avskaffat den s.k. Witchcraft Act - det var 1951. För att det inte ska råda något missförstånd - detta var inte en lag som var kvarglömd från häxprocesserna. Den utgick inte från att häxor, magi eller mediumism fungerade - den utgick från att de inte fungerade - och de som dömdes, blev dömda för att de ansågs lura i människor saker som inte famns...
Den första kända namnet i den nya häxrörelsen var Gerald Gardner., som under femtiotalet gav ut två böcker om ämnet - ”Witchcraft Today” 1954, och ”The Meaning of Witchcraft” 1957.
I dessa böcker förklarades det att den religion som beskrevs där inte var ny. Istället menade Gardner att han hade upptäckt en redan existerande religion som hade funnits underjordiskt under århundraden och årtusenden. Det påminner lite om Madame Blavatsky som ju heller inte hävdade att hon skapat något nytt - hon hävdade ju att hon upptäckt en "hemlig lära" som funnits i många tusen år.
För några år sedan kom en bok om Wicca ut på svenska . Det var en översättning av Scott Cunninghams (1956-1993) bok "Wicca- a guide för the solitary practitioner". På svenska blev det "Wicca - vägledning för den självständiga utövaren". (Vattumannens förlag 2013).
Det är väl den enda bok på svenska som explicit handlar om just Wicca, och är skriven av en utövande wiccan. Det finns ju redan tidigare positivt hållna böcker på svenska om "häxkraft," av den utövande "häxan" Rosie Björkman, men hon verkar inte använda ordet Wicca som ett explicit namn på sin lära och praktik.
Cunninghams bok försöker på många sätt göra Wicca lite mindre exotisk och mer förståelig för större grupper. Det finns i den inga hänvisningar till hemliga traditioner som levt underjordiskt i tusentals år - den enda föregångare som nämns är shamanismen - enligt Cunningham är Wicca en form av shamanism för vår tid.
Cunningham är noga med att läsaren har rätt att skapa sin egen variant av Wicca och att hen inte ska behöva följa de råd som Cunningham ger.
På så sätt ger den ett sympatiskt intryck. Men jag uppfattar det som om Cunningham i en fråga verkar göra ett undantag.
I Wicca anses det allmänt att det finns två gudomliga väsen - en gud och en gudinna. Här verkar Cunningham ganska rigid. Han betonar gång på gång att både Guden och Gudinnan är exakt lika viktiga och i både ritualer och böner ska ha exakt lika stor roll. Det upprepas sida efter sida. Altaret ska exempelvis bestå av tre områden - ett tillägnad Gudinnan , ett till Guden - och ett tredje till båda.
Cunningham medger att det har funnit en del wiccaner som verkar ha dyrkat Gudinnan mer än Guden - men man får intrycket att han verkligen vill sätta stop för detta ofog...
Detta är väl delvis en reaktion på olika feministiska typer av Wicca- ex.vis Z Budapests dianiska Wicca - men det verkar nästan tvångsneurotiskt att inskärpa det sida efter sida.
Vad ska en stackars wiccan som inte alltid vill ha exakt lika mycket kontakt med den ena eller den andra av dessa entiteter göra?
Cunningham vänder sig förstås mot skademagi och säger att allt sådant är en skymf mot Guden och Gudinnan (trots att dessa, väl att märka, enligt honom även har mörka sidor) .
I hans avsnitt om magi kommer kanske det enda entydigt absurda man kan finna i boken. Han gör först helt klart att han tror (nej, vet...) att magi fungerar - och ger sedan ett exempel .
Om någon har fått 100 dollar (cirka 500 kronor) i en telefonräkning och denne har svårt att betala det, fungerar magi – enligt Cunningham, alltid... Om hen utför de magiska riterna på rätt sätt kommer magin oundvikligen att hjälpa hen att få ihop dessa 500 kronor inom någon månad. Alltid.
Ja, jag är nog faktiskt benägen att tro honom - med det lilla tillägget att de flesta som tillhör Cunningham läsekrets torde kunna få ihop 500 kronor inom en månad även om de inte praktiserar magi. I de delar av världen där Cunningham mest läses - hos de någorlunda välbeställda i den industrialiserade världen - torde det inte vara några oöverkomligt problem att inom en månad betala en räkning på just 500 kronor. Med hjälp av släkt, vänner, lån osv
Det är lite pinsamt. För om det hade handlar om 100.000 kronor hade det varit lite djärvt att påstå något sådant - och det visste Cunningham mycket väl om. Därför valde han ett exempel där man utan någon större svårighet kunde få ihop summan även utan magi.
En del av boken handlar om parafernalia - Wicca är en av de religioner där dessa verkar helt nödvändiga för utövandet.
En sympatisk formulering i boken är när Cunningham skriver att det inte finns något som helst behov av att skydda de som utövar Wicca från de krafter dessa försöker nå - de rituella cirklarna i Wicca syftar inte alls till att stänga ute någonting utan att skapa ett heligt rum för Gudinnan och Guden. Jag tycker det är sympatiskt eftersom det står i en sådan kontrast till den obehagliga magiska praktik där man ska tvinga ned väsen genom magi, och när dessa sägs ha gjort sin nytta ska de sedan tvingas bort.
Jag anser nog att det är självklar att om man nu tror på andliga väsen och försöker få kontakt med dessa bör man ha inställningen att dessa är vänligt sinnade. Att försöka tvinga ner krafter som man inte litar på för att dessa mot sin vilja ska underkasta sig en macho-magiker, låter för mig som magins motsvarighet till plågsamma djurförsök.
Förutom Gudinnan och Guden antyder boken att det finns andra gudomliga väsen. Det talas om de fyra riktningarnas härskare - men det är tydligen inte helt säkert vad detta är för något. En aningen mer detaljerad tolkning kan man finna i Raven Grimasis fascinerande bok ”The Wiccan Mysteries”.
Men just oklarheten gör faktiskt dessa väsen än mer fascinerande.
I boken finns alltså noggranna instruktioner om magi och dessutom en personligt hållen ”Skuggornas Bok” mot slutet - där författaren lägger ut sin egen wicca-tolkning - som han snabbt förklarar inte alls är meningen att de måste följas av läsaren.
Wicca är en naturreligion - att den har Gudinnan och Guden som de två gudomligheterna kan koppas till att sexualiteten är viktig i naturen - så även i denna i stort sett immanenta religion.
Wicca är inte missionerande - vilket nog förklarar varför wiccaner sällan bryr sig om något som skulle kunna kallas för apologetik. Medan kristna och muslimer har skrivit tusentals och åter tusentals böcker för att visa varför deras tro är rationell, och varför de som invänder emot den har fel, finns i stort sett inget likande i Wicca.
Wiccaner anser ju inte heller att de som inte ägnar sig åt Wicca kommer att drabbas av ett fasansfullt straff i livet efter detta- så behovet att övertyga alla har ju på det sättet bortfallit...
Pentagram som används i Wicca
Det fanns ju på ytan en del likheter.
Man firade till stor del samma högtider (solstånden och dagjämningarna, liksom fyra högtider som låg mellan dessa).
Båda hade pentagrammet som en central symbol; skillnaden var att Wicca hade en spets upp och två ned, medan satanister hade två upp, och en ned.
Båda praktiserade magi. Skillnaden var att satanister i hög grad praktiserade skademagi, medan detta var förbjudet i Wicca.
När de strömningar grundades som senare skulle få Wicca som någon sorts samlande namn, hade Storbritannien just avskaffat den s.k. Witchcraft Act - det var 1951. För att det inte ska råda något missförstånd - detta var inte en lag som var kvarglömd från häxprocesserna. Den utgick inte från att häxor, magi eller mediumism fungerade - den utgick från att de inte fungerade - och de som dömdes, blev dömda för att de ansågs lura i människor saker som inte famns...
Den första kända namnet i den nya häxrörelsen var Gerald Gardner., som under femtiotalet gav ut två böcker om ämnet - ”Witchcraft Today” 1954, och ”The Meaning of Witchcraft” 1957.
I dessa böcker förklarades det att den religion som beskrevs där inte var ny. Istället menade Gardner att han hade upptäckt en redan existerande religion som hade funnits underjordiskt under århundraden och årtusenden. Det påminner lite om Madame Blavatsky som ju heller inte hävdade att hon skapat något nytt - hon hävdade ju att hon upptäckt en "hemlig lära" som funnits i många tusen år.
För några år sedan kom en bok om Wicca ut på svenska . Det var en översättning av Scott Cunninghams (1956-1993) bok "Wicca- a guide för the solitary practitioner". På svenska blev det "Wicca - vägledning för den självständiga utövaren". (Vattumannens förlag 2013).
Det är väl den enda bok på svenska som explicit handlar om just Wicca, och är skriven av en utövande wiccan. Det finns ju redan tidigare positivt hållna böcker på svenska om "häxkraft," av den utövande "häxan" Rosie Björkman, men hon verkar inte använda ordet Wicca som ett explicit namn på sin lära och praktik.
Cunninghams bok försöker på många sätt göra Wicca lite mindre exotisk och mer förståelig för större grupper. Det finns i den inga hänvisningar till hemliga traditioner som levt underjordiskt i tusentals år - den enda föregångare som nämns är shamanismen - enligt Cunningham är Wicca en form av shamanism för vår tid.
Cunningham är noga med att läsaren har rätt att skapa sin egen variant av Wicca och att hen inte ska behöva följa de råd som Cunningham ger.
På så sätt ger den ett sympatiskt intryck. Men jag uppfattar det som om Cunningham i en fråga verkar göra ett undantag.
I Wicca anses det allmänt att det finns två gudomliga väsen - en gud och en gudinna. Här verkar Cunningham ganska rigid. Han betonar gång på gång att både Guden och Gudinnan är exakt lika viktiga och i både ritualer och böner ska ha exakt lika stor roll. Det upprepas sida efter sida. Altaret ska exempelvis bestå av tre områden - ett tillägnad Gudinnan , ett till Guden - och ett tredje till båda.
Cunningham medger att det har funnit en del wiccaner som verkar ha dyrkat Gudinnan mer än Guden - men man får intrycket att han verkligen vill sätta stop för detta ofog...
Detta är väl delvis en reaktion på olika feministiska typer av Wicca- ex.vis Z Budapests dianiska Wicca - men det verkar nästan tvångsneurotiskt att inskärpa det sida efter sida.
Vad ska en stackars wiccan som inte alltid vill ha exakt lika mycket kontakt med den ena eller den andra av dessa entiteter göra?
Cunningham vänder sig förstås mot skademagi och säger att allt sådant är en skymf mot Guden och Gudinnan (trots att dessa, väl att märka, enligt honom även har mörka sidor) .
I hans avsnitt om magi kommer kanske det enda entydigt absurda man kan finna i boken. Han gör först helt klart att han tror (nej, vet...) att magi fungerar - och ger sedan ett exempel .
Om någon har fått 100 dollar (cirka 500 kronor) i en telefonräkning och denne har svårt att betala det, fungerar magi – enligt Cunningham, alltid... Om hen utför de magiska riterna på rätt sätt kommer magin oundvikligen att hjälpa hen att få ihop dessa 500 kronor inom någon månad. Alltid.
Ja, jag är nog faktiskt benägen att tro honom - med det lilla tillägget att de flesta som tillhör Cunningham läsekrets torde kunna få ihop 500 kronor inom en månad även om de inte praktiserar magi. I de delar av världen där Cunningham mest läses - hos de någorlunda välbeställda i den industrialiserade världen - torde det inte vara några oöverkomligt problem att inom en månad betala en räkning på just 500 kronor. Med hjälp av släkt, vänner, lån osv
Det är lite pinsamt. För om det hade handlar om 100.000 kronor hade det varit lite djärvt att påstå något sådant - och det visste Cunningham mycket väl om. Därför valde han ett exempel där man utan någon större svårighet kunde få ihop summan även utan magi.
En del av boken handlar om parafernalia - Wicca är en av de religioner där dessa verkar helt nödvändiga för utövandet.
En sympatisk formulering i boken är när Cunningham skriver att det inte finns något som helst behov av att skydda de som utövar Wicca från de krafter dessa försöker nå - de rituella cirklarna i Wicca syftar inte alls till att stänga ute någonting utan att skapa ett heligt rum för Gudinnan och Guden. Jag tycker det är sympatiskt eftersom det står i en sådan kontrast till den obehagliga magiska praktik där man ska tvinga ned väsen genom magi, och när dessa sägs ha gjort sin nytta ska de sedan tvingas bort.
Jag anser nog att det är självklar att om man nu tror på andliga väsen och försöker få kontakt med dessa bör man ha inställningen att dessa är vänligt sinnade. Att försöka tvinga ner krafter som man inte litar på för att dessa mot sin vilja ska underkasta sig en macho-magiker, låter för mig som magins motsvarighet till plågsamma djurförsök.
Förutom Gudinnan och Guden antyder boken att det finns andra gudomliga väsen. Det talas om de fyra riktningarnas härskare - men det är tydligen inte helt säkert vad detta är för något. En aningen mer detaljerad tolkning kan man finna i Raven Grimasis fascinerande bok ”The Wiccan Mysteries”.
Men just oklarheten gör faktiskt dessa väsen än mer fascinerande.
I boken finns alltså noggranna instruktioner om magi och dessutom en personligt hållen ”Skuggornas Bok” mot slutet - där författaren lägger ut sin egen wicca-tolkning - som han snabbt förklarar inte alls är meningen att de måste följas av läsaren.
Wicca är en naturreligion - att den har Gudinnan och Guden som de två gudomligheterna kan koppas till att sexualiteten är viktig i naturen - så även i denna i stort sett immanenta religion.
Wicca är inte missionerande - vilket nog förklarar varför wiccaner sällan bryr sig om något som skulle kunna kallas för apologetik. Medan kristna och muslimer har skrivit tusentals och åter tusentals böcker för att visa varför deras tro är rationell, och varför de som invänder emot den har fel, finns i stort sett inget likande i Wicca.
Wiccaner anser ju inte heller att de som inte ägnar sig åt Wicca kommer att drabbas av ett fasansfullt straff i livet efter detta- så behovet att övertyga alla har ju på det sättet bortfallit...
Subscribe to:
Posts (Atom)