Påskfirandet - den kusliga bakgrunden

Långfredag.... 

Dagen då man ska fira hur "Guds son" offrades och torterades ihjäl för 2000 år sedan. 

Många vet dock inte bakgrunden till denna myt. I denna video kan man ta del av den. Många år tidigare var offer av barn spridda över Palestina. Barnoffer var vanliga i den kananeiska religionen, men som videon ovan visar blev en variant av dessa som fokuserar på "förstfödda" och"enfödda" barn/söner centrala i den tidigaste israelitiska religionen

De tidiga israeliterna var faktiskt kananéer. Det hebreiska språket började som en kananeisk dialekt. Skillnaden var i alla fall inte större än den mellan svenska och norska. 

I den variant som finns i  Gamla Testamentet finns alltså buden om att det "förstfödde" barnet (eller sonen) ska ges åt Jahve. Eller om det endast fanns ett, det "enfödde" barnet eller sonen. 

Som videon ovan visar, var detta hela tiden ett problem för Gamla Testamentets olika författare. På ett ställe kan det stå att Gud själv befallde offrandet av barn, på ett annat ställe att han aldrig gjort det.

Vad som är helt klart är att mot slutet av GT har författarna bestämt sig - barnoffer är en styggelse, som ska bekämpas till varje pris. 

Men de ställen som visar att detta var en tidig israelitisk tradition - och inte endast en rent kananeisk - är många. 

Men så uppkommer så kristendomen. De rent språkliga liknelser mellan hur sonoffret av Jesus beskrivs och offren av förstfödda eller enfödda barn under tidigisraelitisk tid beskrivs kan inte vara en slump. 

Så när de officiellt sanktionerande offren av barn har upphört, uppstår det en avknoppning av denna olustiga tradition - i en religion som snart kommer att erövra stora delar av världen. 

"Genom blodet har han frälst oss". Nej, Jesus var inte ett barn när han ska ha offrats - men han var förvisso en son - och en "enfödd" son. 

Denna fantasi med rötter i ett mörkt tidevarv reciteras numera över hela världen - numera i en kannibalistisk form - "Kristi blod - för dig utgjutet" och "Kristi lekamen - för dig utgiven". 

Nattvarden firas hela året - påsken endast en gång om året. Nattvarden kan man ju slippa om man ej går på nattvardsgudstjänster - men påsken stöter man på olika sätt på vart man än går. 

Ja, visst, långfredagen följs av påskdagen med en uppståndelse som jag inte en sekund tror på. Med denna fantasi kommer så den mörka kärnan i den ursprungliga traditionen att döljas. 

Det gör inte saken bättre.

En fundamentalist som omvärderat Josua

Josuas bok är förmodligen den otäckaste boken i Bibeln. I den beskrivs hur Gud leder israeliterna i ett fälttåg med syftet att utrota den kananeiska befolkningen. Alla, inklusive kvinnor och barn. Liksom den materiella kulturen.

Genom åren har denna bok skapat problem för kristna, och judar. Det har också riktats hård kritik mot den.

Kritiken har varit av två typer. Dels den moraliska. Att framställa Gud som ett folkmördarmonster, som i jämförelse får Ratko Mladic att te sig som en människovänlig humanist, har förstås tett sig milt sagt opassande för religioner som säger sig dyrka en god och kärleksfull Gud.

Men under 1900-talet började en ny typ av kritik att uppstå.  Forskare började betvivla sanningshalten i Josuabokens scenario.  Och under den senare delen av 1900-talet började arkeologiska utgrävningar visa att detta scenario helt enkelt inte kunde stämma.

Josuaboken är full av skildringar av hur städer förintades. En del av dessa städer visade sig ha varit ruiner långt innan det påstådda blixtkriget sades ha  ägt rum. Andra hade ännu inte byggts. Återigen andra fanns förvisso när den påstådda invasionen skulle ha inträffat (1200-talet f.kr) men de visade inget tecken på att ha blivit förstörda då.  

En stad – Hazor – verkade dock ha förstörts vid den tiden. Men omständigheterna talar emot att detta skulle ha åstadkommits av israeliter.

Idag är det ytterst få arkeologer som inte kategoriskt avvisar Josuabokens scenario.

De enda som envist stött Josuas skildring är fundamentalister.

Nu har dock Olof Edsinger, som uppenbarligen ändå tillhör denna kategori, i sin bok ”Krigen i Gamla Testamentet” börjat ifrågasätta historieskrivningen i Josuas bok. Han själv kommer från Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) men boken är utgiven på Livets Ords förlag.

I allmänhet är hans tilltro till snart sagt varenda påstående i Bibeln anmärkningsvärd, på gränsen till rörande. Han kan till och med ta ett direktcitat i Josua från den så kallade ”skökan Rahab” och verkar tro att det ordagrant stämmer. ”Skökan Rahab” var en invånare i den kananeiska staden Jeriko som sägs ha förrått sin stad för de israelitiska erövrarna. Hon hjälpte dem att inte staden, och massakrera alla dess invånare utom just Rahab och hennes släkt.

Det är ju ytterst tveksamt om hon ens existerat, och än mer tveksamt om det direktcitat från henne som finns i Josua motsvarar någonting verkligt.

Men trots denna blinda tro verkar Edsinger ha kommit på att Josuabokens beskrivning av ett folkmord inte stämmer.  

Hans första argument är att krigsrapporterna från andra länder i Mellanöstern vid denna tidpunkt var notoriskt överdrivna. Det är sant, men skulle verkligen inte Bibeln – som sägs bestå av Guds ofelbara ord – skilja sig från sådana blodiga skrytskrönor?

Det andra är att påståendena i Josua inte stämmer med den fortsatta historieskrivningen i Domarboken. De kananéer som sägs var förintade i Josuaboken verkar ju ha vaknat till liv i Domarboken och fortsätter att ställa till problem för israeliterna.

Att en fundamentalist inser att det finns uppenbara motsägelser i Bibeln som inte kan avfärdas är ju ett framsteg.

Han använder dock inte arkeologiska argument, vilket är förståeligt. För i så fall hade han också tvingats förneka uttåget från  Egypten, vilket han inte gör. Om långt över miljonen människor vandrade omkring i Sinaiöknen i 40 år skulle det ha satt arkeologiska spår. Men det har det inte.

Han medger dock att israeliterna själva verkar ha varit kananéer, i allt utom religionen. Men drar inte vad jag ser som närmast nödvändiga slutsatser av detta faktum.

Att den israelitiska religionen segrade över den kananeiska måste ändå ses som ett historiskt framsteg. Den kananeiska religionen både förespråkade och praktiserade rituella barnoffer. Sådana verkar ha förekommit också i den proto-israelitiska kulturen (jfr berättelsen om Abraham och Isak) men  övergavs, och fördöms som bekant mycket hårt i Gamla Testamentet.

Boken kan inte rekommenderas i sig, men är ju ett intressant exempel på hur även fundamentalister till slut kan påverkas av diskussioner och fakta som kommit fram utanför de egna kretsarna.