Under 1960-talet hade det mesta av pop-och rockmusik en ska vi säga
positiv grundton. Även om moralister kunde reagera på mycket i den, var
det faktiskt så att dess teman genomgående var romantisk kärlek. Och
även när den inte var det fanns det för det mesta någorlunda "ljusa"
teman i texterna . Det fanns undantag, men de var sällsynta.
Och även när den tog upp problematiska ämnen var det utifrån "positiva"
syften - som att protestera mot ex.vis krig och orättvisor.
Det fanns förstås en hel del underströmningar av ex.vis sexism också
inom pop och rock men det ändrar inte på det helhetsintryck - som
åtminstone jag har.
Men under 1980-talet hade ju en stor del av rockmusiken hunnit få teman
av helt anda slag. Det hade faktiskt bland annat uppstått en subgenre
som dominerades av texter om ex.vis demoner, Satan, blodsoffer, och
efter ett tag också i extrema fall sexualiserat våld. Frågan kan ställas
när detta uppstod, och varför.
Den första frågan går ju enkelt att besvara - i motstats till den andra.
Redan i slutet av 60-talet; finns ju enstaka exempel på "demoniska"
teman, i låtar som "Fire". "Sympathy for the Devil" och "Race with the
Devil"
Men den stora förändringen kom under tidigt 70-tal. År 1970 kom två
LP-skivor ut som på något sätt förebådade framtiden. Det var Black
Sabbaths LP "Black Sabbath" och Black Widows LP "Sacrifice".
De var de nog de första genomarbetade LP-skivorna i en ny våg, men de var sinsemellan mycket olika.
Den minst "satanistiska" av dem var tveklöst Black Sabbath. Jag har
skrivit om dem tidigare och då påpekat att Black Sabbaths texter i sig
inte på något sätt kan ses som satanistiska.
När jag skrev om dem för några år sedan betonade jag också att det
därför är missvisande att beskriva deras musik som satanistpropaganda.
Och det är sant Men att en grupp vars skivor kommer högt upp på topplistor i det ena landet
efter det andra gör låtar om Satan, demoner, svart magi, och
förbannelser, bidrog förstås till ett ökande intresse för satanism... och därmed indirekt en sorts satanistpropaganda...
Black Sabbath målar ofta upp en bild av en mardrömslik värld där människan är en lekboll för mörka krafter.
Mycket ofta beskrivs detta från offrets perspektiv. Exempelvis i låten Black Sabbath - den första låten och tillika titellåten från första LP:n, med samma namn*.
En person inser med skräck att han är "utvald" - uppenbarligen för att
offras. Låten uttrycker extrem ångest, och det är ett vanligt tema hos
Black Sabbath. För sndra exempel se bland annat "Sabbath, Bloody
Sabbath" - titellåten från femte LP:n och "Who are you?" från samma
LP.
Och i LP:n Paranoid (Black Sabbaths andra LP) beskrivs i dess titellåt en man utan hopp,
en man utan glädje, en man för vilket allt är för sent. I justn den låten finns i och för
sig inga "diaboliska" hänvisningar, men den deprimerade grundtonen är
densamma.
.
Black Sabbaths musik är dels tung och aggressiv, dels vemodig. Mycket
vemodig. Dess bild av världen är dessutom inte endast sorgsen utan
direkt otäck.
Men den andra grupp jag nämnde inledningsvis, Black Widow, presenterade ett liknande tema på ett helt annat sätt.
De slog alltså liksom Black Sabbath igenom 1970, och på deras LP "Sacrifice" kan man i låtar som exempelvis "Way to Power"
få höra om vilka enorma framgångar som är möjliga att uppnå genom
kontakt med mörka makter. Detta är ett genomgående tema i hela LP.n.
Svart magi är vägen till makt. men .även till kunskaper.
I en annan av deras låtar, "Come to the Sabbat",
beskrivs en satanistisk sammankomst som närmast orgiastisk - på ett mer
eller mindre förföriskt sätt. Den beskrivs samtidigt märkligt nog som
någon sorts mysig släktsammankomst- "Wives and husbands bring your kin
- We’ll be as one within the hour - Let the Sabbat now begin"
Även där beskrivs det yttersta målet för den orgiastiskt skildrade sammankomsten som "makt" och "kunskap".
Sedan är det en annan sak att det på denna LP, på två eller möjligen
tre ställen finns formuleringar som skulle kunna ses som en form av
moraliskt grundad markering mot det som på andra ställen på skivan
beskrivs i så förföriska termer...
Men jag ser nog dessa markeringar som lite pliktskyldigt tillagda
brasklappar. Det är så tidigt som 1970, och ännu var det svårt att
öppet hylla satanism i en LP som getts ut av ett större skivbolag. Tio
år senare var detta inte alls något problem.
Men vare sig det beskrivs i skräckslagna eller i förföriska termer var
ju idén att stora skivbolag skulle ge ut pop/rockalbum där det
dominerande ämnet var demoner och svart magi helt otänkbar några år
tidigare. Något hände uppenbarligen vid gränsen mellan 60- och 70-tal.
Men kan förstås undra sig: varför just då?
----------------------------------------------------------
*Låten på YouTube-videon slutar 6.12. Efter det hamnar man plötsligt mitt i samma låt igen.
Thursday, July 4, 2019
Wednesday, June 12, 2019
Återigen till "Satanic Temple" och "Grey Faction"
En del som läst det förra inlägget har tittat på Grey Factions sida och anser sig inte hitta något suspekt med denna. Den bara varnar för galna terapeuter med konspirationsteorier.... eller så verkar de mena.
Men så enkelt är det inte.
Att Grey Faction är skapad av The Satanic Temple framgår ju redan på Satanic Temples webbsida.
De har alltså skapat en undergrupp som på sin webbsida exempelvis säger att "organized groups of Satanists engaged in ritual abuse" aldrig existerat. De säger inte exakt att bortträngda minnen aldrig någonsin kan existera., men så fort minnen av organiserade "satanistiska" övergrepp kommer upp är de definitionsmässigt falska,.
Vi har alltså en grupp som själva kallar sig satanister som bildat en undergrupp som aktivt trakasserar terapeuter och forskare som är beredda att tro på människor med minnen av att ha utsatts för organiserade övergrepp med satanistiska inslag. Om det inte ringer en varningsklocka när man ser det är det konstigt.
Mer allmänt spinner Grey Faction på föreställningen att om man accepterar att det kan finnas satanistiska övergrepp innebär det att man är en fnoskig konspirationsteoretiker som tror på världsomfattande komplotter av Illuminati-typ.
Med andra ord kan "satanister" aldrig begå övergrepp mot barn. Respekterade familjefäder kan det, katoliker kan det, scoutledare kan det. polygama mormonsekter kan det - men aldrig, säger aldrig satanister.
Att tro att det skulle kunna vara möjligt ses som något som borde leda till tvångsintagning till närmaste psykiatriska klinik....
Alla grupper i denna värld kan innefatta förövare - men aldrig satanister. Deras sympatier för Mörkrets Furste har tydligen gjort dem helt immuna mot frestelsen att begå sådana illdåd.
Detta tankefoster är ju inte Grey Faction ensamma om - det är konstigt nog allmänt spritt. Trots att det egentligen är för bisarrt för att kunna tas på allvar.
Men så enkelt är det inte.
Att Grey Faction är skapad av The Satanic Temple framgår ju redan på Satanic Temples webbsida.
De har alltså skapat en undergrupp som på sin webbsida exempelvis säger att "organized groups of Satanists engaged in ritual abuse" aldrig existerat. De säger inte exakt att bortträngda minnen aldrig någonsin kan existera., men så fort minnen av organiserade "satanistiska" övergrepp kommer upp är de definitionsmässigt falska,.
Vi har alltså en grupp som själva kallar sig satanister som bildat en undergrupp som aktivt trakasserar terapeuter och forskare som är beredda att tro på människor med minnen av att ha utsatts för organiserade övergrepp med satanistiska inslag. Om det inte ringer en varningsklocka när man ser det är det konstigt.
Mer allmänt spinner Grey Faction på föreställningen att om man accepterar att det kan finnas satanistiska övergrepp innebär det att man är en fnoskig konspirationsteoretiker som tror på världsomfattande komplotter av Illuminati-typ.
Med andra ord kan "satanister" aldrig begå övergrepp mot barn. Respekterade familjefäder kan det, katoliker kan det, scoutledare kan det. polygama mormonsekter kan det - men aldrig, säger aldrig satanister.
Att tro att det skulle kunna vara möjligt ses som något som borde leda till tvångsintagning till närmaste psykiatriska klinik....
Alla grupper i denna värld kan innefatta förövare - men aldrig satanister. Deras sympatier för Mörkrets Furste har tydligen gjort dem helt immuna mot frestelsen att begå sådana illdåd.
Detta tankefoster är ju inte Grey Faction ensamma om - det är konstigt nog allmänt spritt. Trots att det egentligen är för bisarrt för att kunna tas på allvar.
Satanic Temple - satanistgruppen som angriper terapeuter
Det finns en organisation som kallar sig The Satanic Temple, som på senare tid blivit uppmärksammad. Den är baserad i USA och beskriver sig själv som satanistisk.
Som satanistgrupp är den ovanlig. Inte så mycket pga att den förnekar att Satan existerar - det gör ju också LaVey.-satanisterna - utan för att den även hårt förnekar allt övernaturligt, inklusive magi. Den som vill har råd om hur hen ska göra för att skicka förbannelser för att förinta sina motståndare bör inte vända sig till dem.
I själva verket är det en uttalad materialistisk och ateistisk organisation. Det brukar ju även LaVey-satanismen beskrivas som, men det stämmer inte helt. LaVey utvecklade närmat metafysiska idéer om en aktiv "darrk force of nature", och hävdade definitivt att magi fungerade.
Det gör alltså inte The Satanic Temple. Deras världsbild liknar nog mest av allt den som förs ut av Vetenskap och Folkbildning (VoF). Man skulle ju kunna kalla dess praktik för "atheism with psychodrama", en term som ofta använts för att beskriva LaVeys Church of Satan (CoS). Men den passar avgjort bättre på The Satanic Temple än på CoS.
En annan skillnad mot den laveyanska "Church of Satan" är att The Satanic Temple politiskt är närmast vänsterliberal. De har gjort en del uppmärksammade aktioner mot den kristna högern, och fördömer Donald Trump. De bedriver en aktiv kamp för att bekämpa inskränkningarna av aborträtten...
De har också kritiserat CoS för att vara elitistiskt. Själva säger de sig stå för medkänsla och empati....
Det är tveksamt om organisationen ens kan definieras som satanistisk De säger själva att för dem är Satan endast en metafor.... frågan är för vad.
När jag började läsa om dem började jag efter ett tag fundera på om ändå inte, om uttrycket ursäktas, någon sorts bockfot ändå skulle sticka fram från denna ack så politiskt korrekta organisation.
Och det gör det. En av organisationens prioriteringar är nämligen uppbygget av en grupp som kallas Grey Faction.
Det är en grupp som har som syfte att driva rena förtalskampanjer mot terapeuter och andra som accepterar existensen av bortträngda minnen. Och de som kan tänka sig att organiserade övergrepp med "satanistiska" inslag på något sätt kan existera.
Bland annat har den drivit en sådan kampanj mot The International Society for the Study of Trauma and Dissociation (ISSTD). .De har också anordnat demonstrationer mot ISSTD, när organisationen hållit konferenser.
I en strikt mening kan The Satanic Temple kanske inte definieras som satanister. Men själv skulle jag nog ändå vilja kalla praktiken i en grupp som lägger ner stor energi på att förtala de som arbetar för att hjälpa traumatiserade människor - för ... satanisk.
Som satanistgrupp är den ovanlig. Inte så mycket pga att den förnekar att Satan existerar - det gör ju också LaVey.-satanisterna - utan för att den även hårt förnekar allt övernaturligt, inklusive magi. Den som vill har råd om hur hen ska göra för att skicka förbannelser för att förinta sina motståndare bör inte vända sig till dem.
I själva verket är det en uttalad materialistisk och ateistisk organisation. Det brukar ju även LaVey-satanismen beskrivas som, men det stämmer inte helt. LaVey utvecklade närmat metafysiska idéer om en aktiv "darrk force of nature", och hävdade definitivt att magi fungerade.
Det gör alltså inte The Satanic Temple. Deras världsbild liknar nog mest av allt den som förs ut av Vetenskap och Folkbildning (VoF). Man skulle ju kunna kalla dess praktik för "atheism with psychodrama", en term som ofta använts för att beskriva LaVeys Church of Satan (CoS). Men den passar avgjort bättre på The Satanic Temple än på CoS.
En annan skillnad mot den laveyanska "Church of Satan" är att The Satanic Temple politiskt är närmast vänsterliberal. De har gjort en del uppmärksammade aktioner mot den kristna högern, och fördömer Donald Trump. De bedriver en aktiv kamp för att bekämpa inskränkningarna av aborträtten...
De har också kritiserat CoS för att vara elitistiskt. Själva säger de sig stå för medkänsla och empati....
Det är tveksamt om organisationen ens kan definieras som satanistisk De säger själva att för dem är Satan endast en metafor.... frågan är för vad.
När jag började läsa om dem började jag efter ett tag fundera på om ändå inte, om uttrycket ursäktas, någon sorts bockfot ändå skulle sticka fram från denna ack så politiskt korrekta organisation.
Och det gör det. En av organisationens prioriteringar är nämligen uppbygget av en grupp som kallas Grey Faction.
Det är en grupp som har som syfte att driva rena förtalskampanjer mot terapeuter och andra som accepterar existensen av bortträngda minnen. Och de som kan tänka sig att organiserade övergrepp med "satanistiska" inslag på något sätt kan existera.
Bland annat har den drivit en sådan kampanj mot The International Society for the Study of Trauma and Dissociation (ISSTD). .De har också anordnat demonstrationer mot ISSTD, när organisationen hållit konferenser.
I en strikt mening kan The Satanic Temple kanske inte definieras som satanister. Men själv skulle jag nog ändå vilja kalla praktiken i en grupp som lägger ner stor energi på att förtala de som arbetar för att hjälpa traumatiserade människor - för ... satanisk.
Saturday, June 1, 2019
Leninism, stalinism och religionsfrihet
I Kallistos Wares till svenska översatta bok Den ortodoxa kyrkan kan man läsa detta: "Den sovjetiska konstitutionens villkor blev gradvis allt strängare. Konstitutionen 1918 tillät 'frihet till religiös och antireligiös propaganda' (artikel 13) men i 'Lagen om religiösa föreningar' som antogs 1929 ändrades detta till 'frihet till religiös tro och antireligiös propaganda'”. (sidan 151),
Efter denna mening påpekar författaren helt riktigt att det finns en avgörande skillnad mellan de två skrivningarna. Den andra implicerade att religiösa hade rätt att utöva sin tro, men inte att besvara den antireligiösa propaganda som spreds av det regerande partiet. Den rätten hade de haft före 1929. Men detta år fråntogs de den.
För Ware är förklaringen till detta mycket enkel. Det handlar helt enkelt om en gradvis skärpning av uttrycken för bolsjevismens inneboende ondska. Men så enkelt är det faktiskt inte.
Lagen från 1929 avspeglar mest av allt att just detta år segrade slutgiltigt stalinismen. Då tog den fraktion makten som ville förbjuda debatter om i stort sett alla viktiga frågor. Det var precis detta år som debatterna inom partiet ströps totalt, liksom i den sovjetiska pressen. Det var för övrigt också samma år som Leo Trotskij förvisades ut ur Sovjetunionen.
Under perioden 1917- 1928 hade landet förvisso styrts av ett parti som var emot religion - men faktiskt inte emot religionsfrihet. Det avspeglas i formuleringen från 1918. Olika religiösa samfund hade inte endast rätt till trosutövning. de hade rätt att propagera för sin tro och också mot ateismen.
I den nämnda boken får man intrycket att religionsfriheten började angripas redan 1917. Den underbygger detta med bland annat uppgifter om att kyrkor stängdes, att ortodoxa kyrkan förlorade inflytandet över skolundervisningen, och att det genomfördes, enligt författaren osmakliga, antireligiösa kampanjer.
Men att de tidigare statssubventionerade, stora kyrkobyggnaderna fråntogs samfunden betydde inte att det inte längre fanns tillgång till hus och lokaler där man kunde genomföra gudstjänster eller andra ceremonier. Det fanns under hela sovjettiden, även om det under stalinismens mest antireligiösa period var mycket begränsat.
Att kyrkan förlorade inflytande över skolundervisningen var ju snarast en borgerligt demokratisk uppgift, som för övrigt genomförts i Frankrike långt tidigare.
Ja, det fanns antireligiösa kampanjer. Det styrande partiet hade ateism på sitt program (även om ateism inte var ett krav för att bli medlen). Det går det att ha kritiska synpunkter på - och det har jag också. Men de religiösa samfunden var inte tvungna att titta på när de angreps i ex.vis kampanjer. De fick försvara sig - och gjorde också det.
Överhuvudtaget var Sovjetunionen före stalinismen inte totalitärt. Det var förbjudet att agitera för att avskaffa det socialistiska systemet - men i övrigt pågick debatter på många områden.
Med stalinismen förbjöds dessa. Landet och partiet skulle nu tala med endast en röst.
Den första fasen i det stalinistiska styret - mellan 1928-29 och 1934-35 bedrevs verkligen en intensiv och ofta mycket vulgär ateistisk propaganda. Det var stalinismens "vänster"fas, då den försökte te sig oerhört "revolutionär". Det var också under dessa år som jorden kollektiviserades under mycket brutala former.
När denna period ersattes med folkfrontsperioden blev retoriken nästan borgerligt demokratisk trots att det politiska förtrycket kraftigt skärptes (jfr Moskvarättegångarna! ) Men förtrycket av religionen mildrades, och 1943 kom den stora omsvängningen.
Då mötte Stalin Sergius II, den rysk-ortodoxa kyrkans patriark, och lovade honom att den ortodoxa kyrkan från och med nu skulle få verka utan hinder. Den skulle få tillbaka flera av sina kyrkor, de skulle få driva prästutbildningar, och alla angrepp mot den skulle upphöra.
I själva verket fick den ortodoxa kyrkan en närmast privilegierad ställning, i alla fall om man jämför med andra samfund.
Den ortodoxa kyrkans ledande representanter fick också ofta åka utomlands och representera Sovjetunionen inför världen....
Men - och det är ett viktigt men - den fick även i fortsättningen inte bedriva "religiös propaganda" på något annat sätt än i predikningar inom kyrkornas väggar. De fick inte utåt bemöta den officiella ateismen, Denna var visserligen mycket nedtonad efter 1943 - men så skulle inte alltid förbli fallet.
Under Nikita Chrusjtjovs regeringsperiod började religionen på nytt attackeras hårt. Och religiösa samfund hade fortfarande inte rätt att protestera, eller bemöta. Efter Chrusjtjovs fall upphörde denna kampanj, men en ny antireligiös kampanj startade 1976. Det var först med Glasnost som den stalinistiska religionspolitiken slutligen begravdes för gott.
Jag anser personligen det var ett misstag att många marxister från 1800-talet och framåt gjorde propaganda för ateism till en del av sitt program. Men det är skillnad mellan att göra det och och samtidigt försvara religiösa gruppers rätt att besvara den, i en öppen diskussion – och att driva linjen att staten och partiet har rätt att angripa tystade trosbekännare, som har försetts med munkavel och inte får svara.
Det är i princip skillnaden mellan marxism och leninism å en sidan och stalinism å den andra.
FOTNOT
Gränslinjen 1928-29 ska förstås inte tolkas absolut., Det fanns ju en staliniserings- och byråkratiseringsprocess även före dessa år. Jag vill absolut inte säga att det rådde total religionsfrihet i Sovjet före 1929. Men det var grundprincipen. Efter 1929 blev grundprincipen den motsatta.
Patriark Sergius II, ledare för den rysk-ortodoxa kyrkan 1925-44.
Efter denna mening påpekar författaren helt riktigt att det finns en avgörande skillnad mellan de två skrivningarna. Den andra implicerade att religiösa hade rätt att utöva sin tro, men inte att besvara den antireligiösa propaganda som spreds av det regerande partiet. Den rätten hade de haft före 1929. Men detta år fråntogs de den.
För Ware är förklaringen till detta mycket enkel. Det handlar helt enkelt om en gradvis skärpning av uttrycken för bolsjevismens inneboende ondska. Men så enkelt är det faktiskt inte.
Lagen från 1929 avspeglar mest av allt att just detta år segrade slutgiltigt stalinismen. Då tog den fraktion makten som ville förbjuda debatter om i stort sett alla viktiga frågor. Det var precis detta år som debatterna inom partiet ströps totalt, liksom i den sovjetiska pressen. Det var för övrigt också samma år som Leo Trotskij förvisades ut ur Sovjetunionen.
Under perioden 1917- 1928 hade landet förvisso styrts av ett parti som var emot religion - men faktiskt inte emot religionsfrihet. Det avspeglas i formuleringen från 1918. Olika religiösa samfund hade inte endast rätt till trosutövning. de hade rätt att propagera för sin tro och också mot ateismen.
I den nämnda boken får man intrycket att religionsfriheten började angripas redan 1917. Den underbygger detta med bland annat uppgifter om att kyrkor stängdes, att ortodoxa kyrkan förlorade inflytandet över skolundervisningen, och att det genomfördes, enligt författaren osmakliga, antireligiösa kampanjer.
Men att de tidigare statssubventionerade, stora kyrkobyggnaderna fråntogs samfunden betydde inte att det inte längre fanns tillgång till hus och lokaler där man kunde genomföra gudstjänster eller andra ceremonier. Det fanns under hela sovjettiden, även om det under stalinismens mest antireligiösa period var mycket begränsat.
Att kyrkan förlorade inflytande över skolundervisningen var ju snarast en borgerligt demokratisk uppgift, som för övrigt genomförts i Frankrike långt tidigare.
Ja, det fanns antireligiösa kampanjer. Det styrande partiet hade ateism på sitt program (även om ateism inte var ett krav för att bli medlen). Det går det att ha kritiska synpunkter på - och det har jag också. Men de religiösa samfunden var inte tvungna att titta på när de angreps i ex.vis kampanjer. De fick försvara sig - och gjorde också det.
Överhuvudtaget var Sovjetunionen före stalinismen inte totalitärt. Det var förbjudet att agitera för att avskaffa det socialistiska systemet - men i övrigt pågick debatter på många områden.
Med stalinismen förbjöds dessa. Landet och partiet skulle nu tala med endast en röst.
Den första fasen i det stalinistiska styret - mellan 1928-29 och 1934-35 bedrevs verkligen en intensiv och ofta mycket vulgär ateistisk propaganda. Det var stalinismens "vänster"fas, då den försökte te sig oerhört "revolutionär". Det var också under dessa år som jorden kollektiviserades under mycket brutala former.
När denna period ersattes med folkfrontsperioden blev retoriken nästan borgerligt demokratisk trots att det politiska förtrycket kraftigt skärptes (jfr Moskvarättegångarna! ) Men förtrycket av religionen mildrades, och 1943 kom den stora omsvängningen.
Då mötte Stalin Sergius II, den rysk-ortodoxa kyrkans patriark, och lovade honom att den ortodoxa kyrkan från och med nu skulle få verka utan hinder. Den skulle få tillbaka flera av sina kyrkor, de skulle få driva prästutbildningar, och alla angrepp mot den skulle upphöra.
I själva verket fick den ortodoxa kyrkan en närmast privilegierad ställning, i alla fall om man jämför med andra samfund.
Den ortodoxa kyrkans ledande representanter fick också ofta åka utomlands och representera Sovjetunionen inför världen....
Men - och det är ett viktigt men - den fick även i fortsättningen inte bedriva "religiös propaganda" på något annat sätt än i predikningar inom kyrkornas väggar. De fick inte utåt bemöta den officiella ateismen, Denna var visserligen mycket nedtonad efter 1943 - men så skulle inte alltid förbli fallet.
Under Nikita Chrusjtjovs regeringsperiod började religionen på nytt attackeras hårt. Och religiösa samfund hade fortfarande inte rätt att protestera, eller bemöta. Efter Chrusjtjovs fall upphörde denna kampanj, men en ny antireligiös kampanj startade 1976. Det var först med Glasnost som den stalinistiska religionspolitiken slutligen begravdes för gott.
Jag anser personligen det var ett misstag att många marxister från 1800-talet och framåt gjorde propaganda för ateism till en del av sitt program. Men det är skillnad mellan att göra det och och samtidigt försvara religiösa gruppers rätt att besvara den, i en öppen diskussion – och att driva linjen att staten och partiet har rätt att angripa tystade trosbekännare, som har försetts med munkavel och inte får svara.
Det är i princip skillnaden mellan marxism och leninism å en sidan och stalinism å den andra.
FOTNOT
Gränslinjen 1928-29 ska förstås inte tolkas absolut., Det fanns ju en staliniserings- och byråkratiseringsprocess även före dessa år. Jag vill absolut inte säga att det rådde total religionsfrihet i Sovjet före 1929. Men det var grundprincipen. Efter 1929 blev grundprincipen den motsatta.
Patriark Sergius II, ledare för den rysk-ortodoxa kyrkan 1925-44.
Thursday, May 30, 2019
The Persuaders, Roger Moore - och satanism
Upptäcker plötsligt att alla avsnitt av "The Persuaders" (Snobbar som
jobbar) numera finns på You Tube, dessutom med bra ljud- och
bildkvalitet.
The Peruaders var för Roger Moores del en uppföljare från 1971 till serien the Saint (Helgonet) som hade gått mellan 1962 och 1969. I The Persuaders fick han sällskap med Tony Curtis,. Tillsammans spelade de en duo av två (rika) män som löser olika typer av brott.
Trots den närmast pinsamma känslan av engelsk överklassmentalitet har serien, liksom The Saint, en viss charm.
Alla avsnitt finns alltså med, även avsnitt 16, som faktisk handlade om satanism. Eller kanske inte. . Det kan ses här.
Satanism kan ju i populärkulturen - liksom i facklitteratur och i olika debatter - beskrivas på olika sätt. Som farlig, eller harmlös, eller - icke-existerande. Den sista kategorin kan se ut på olika sätt. Satanism kan beskrivas som fantasier, eller också som feltolkningar av något helt annat. Ibland feltolkningar som är produkten av ett medvetet bedrägeri.
Ett exempel på det sistnämnda är just det ovan länkade avsnittet.
Det är egentligen en korkad handling. Ett gäng som ägnar sig åt penningförfalskning låtsas utöva satanistiska ritualer för att skrämma bort människor, och få vara ifred. Det sägs i avsnittet vara en effektiv metod, men i verkligheten skulle det nog få motsatt effekt. För varje människa som skrämdes bort skulle det nog ha blivit sisådär tio som istället skulle börja undra vad som låg bakom.
Men samtidigt avspeglar det ett ganska vanligt tema. Att satanism endast är en mask för något annat. något mer "rationellt", är ett scenario som ofta dyker upp i populärkulturen. Exempelvis i Agatha Christies roman "The Pale Horse".
Men det dyker också upp i den allmänna debatten om satanism. Ett exempel är socialantropologen JS La Fontaine , som i en utredning 1994 och i en bok 1997 på största allvar hävdat att i de fall hon undersökt där satanism är kopplat till övergrepp mot barn och som hon inte själv ser som rena fantasier, handlar det om personer som endast låtsas vara satanister för att skrämma barnen,
Hennes argument är faktiskt mycket svaga och i åtminstone ett av de fall hon tar upp (som ledde till fällande dom) erkände de anklagade själva att de var satanister
Men att detta scenario är så vanligt förekommande i både skönlitteratur och i den allmänna debatten kan nog i alla fall delvis ses som en försvarsmekanism. Satanism har för många något ogripbart otäckt över sig. Att istället se det som en täckmantel för något mindre "övernaturligt" och mer "rationellt" kan tes sig lugnande och
The Peruaders var för Roger Moores del en uppföljare från 1971 till serien the Saint (Helgonet) som hade gått mellan 1962 och 1969. I The Persuaders fick han sällskap med Tony Curtis,. Tillsammans spelade de en duo av två (rika) män som löser olika typer av brott.
Trots den närmast pinsamma känslan av engelsk överklassmentalitet har serien, liksom The Saint, en viss charm.
Alla avsnitt finns alltså med, även avsnitt 16, som faktisk handlade om satanism. Eller kanske inte. . Det kan ses här.
Satanism kan ju i populärkulturen - liksom i facklitteratur och i olika debatter - beskrivas på olika sätt. Som farlig, eller harmlös, eller - icke-existerande. Den sista kategorin kan se ut på olika sätt. Satanism kan beskrivas som fantasier, eller också som feltolkningar av något helt annat. Ibland feltolkningar som är produkten av ett medvetet bedrägeri.
Ett exempel på det sistnämnda är just det ovan länkade avsnittet.
Det är egentligen en korkad handling. Ett gäng som ägnar sig åt penningförfalskning låtsas utöva satanistiska ritualer för att skrämma bort människor, och få vara ifred. Det sägs i avsnittet vara en effektiv metod, men i verkligheten skulle det nog få motsatt effekt. För varje människa som skrämdes bort skulle det nog ha blivit sisådär tio som istället skulle börja undra vad som låg bakom.
Men samtidigt avspeglar det ett ganska vanligt tema. Att satanism endast är en mask för något annat. något mer "rationellt", är ett scenario som ofta dyker upp i populärkulturen. Exempelvis i Agatha Christies roman "The Pale Horse".
Men det dyker också upp i den allmänna debatten om satanism. Ett exempel är socialantropologen JS La Fontaine , som i en utredning 1994 och i en bok 1997 på största allvar hävdat att i de fall hon undersökt där satanism är kopplat till övergrepp mot barn och som hon inte själv ser som rena fantasier, handlar det om personer som endast låtsas vara satanister för att skrämma barnen,
Hennes argument är faktiskt mycket svaga och i åtminstone ett av de fall hon tar upp (som ledde till fällande dom) erkände de anklagade själva att de var satanister
Men att detta scenario är så vanligt förekommande i både skönlitteratur och i den allmänna debatten kan nog i alla fall delvis ses som en försvarsmekanism. Satanism har för många något ogripbart otäckt över sig. Att istället se det som en täckmantel för något mindre "övernaturligt" och mer "rationellt" kan tes sig lugnande och
Saturday, April 27, 2019
Katoliker och protestanter - några reflektioner
De kätterska rörelser som utmanade den katolska kyrkan före reformationen gjorde det vanligtvis från "vänster". De inte endast utmanade den katolska kyrkans makt utan betonade jämlikheten. De angrep katolska kyrkan för dess privilegier - och deras alternativ var nästan alltid egalitärt.
Det gällde exempelvis katarer och valdenser, och den "taboritiska" rörelse som uppstod efter avrättningen av Jan Hus.
De anknöt till jämlikhetsidealen i den urkristna kyrkan, och dess fördömande av rikedomen.
Trots att de ofta fick ett stort stöd, besegrades de. Och med ett undantag förintades de.
Undantaget var valdenserna, som faktiskt finns ån idag. De flydde till Schweiz och där upprättade de befästningar i otillgängliga alpdalar, och lyckades hålla ut tills det religiösa klimatet blev mindre intolerant.
Taboriterna upprättade ett socialistiskt samhälle i staden Tabor (därav namnet) där de höll ut ganska länge, tills de slutligen krossades. Den enda kvarvarande landvinningen från den hussitiska rörelsen var att de fick igenom att även de som inte var präster fick dricka vin vid nattvarden...
"Reformationen" var något helt annat. Deras alternativ till den katolska kyrkan var inte jämlikhet, snarare motsatsen.
Dess lära var mer individualistisk än den katolska kyrkans - och den passade den framväxande borgarklassen som hand i handske.
Martin Luthers alternativ till katolicismen byggde bland annat på formeln "rättfärdiggörelse genom tron allena". Det ledde till en individualistisk kristendomstolkning - där religionen blev en individuell trosrelation mellan jaget och Gud. Därför ville Luther också ta bort Jakobsbrevet från Bibeln - framförallt därför att det uttryckligen slog fast att det INTE finns någon rättfärdiggörelse genom tron allena.
Det som i alla fall i början förenade de reformatoriska kyrkorna, från Martin Luther till Jean Calvin - var en pessimistisk människosyn. Mänskligheten hade helt och hållit korrumperats genom syndafallet och det fanns ingen möjlighet för människor att själva höja sig över sitt fallna tillstånd.. För det krävdes Guds nåd.
Men människan hade ingen möjlighet att själva acceptera eller förkasta denna. Både Luther och Calvin hade en predestinationslära - Gud hade själv valt ut vilka människor som kunde få Guds nåd. Vilka som skulle hamna i helvetet var redan på förhand bestämt av Gud.
Determinism är i sig en helt respektabel filosofisk åsikt - men om den kombineras med åsikten att alla de som redan på förhand inte kan höja sig från det fall som orakades av Adam och Evas ätande av äpplet, och som Gud inte vill ge nåd, av Gud sedan döms till evig lidande, får den en ganska så kuslig karaktär.
Skillnaden mellan Luther och Calvin låg i att Calvin ansåg att man öppet skulle predika predestinationsläran. Luther hade denna lära som filosofisk grund, men ansåg uppenbarligen att den inte uttryckligen bör predikas från predikstolen...
Calvin kompletterade denna lära med att slå fast att de som redan på förhand var utvalda av Gud skulle få materiella framgångar redan detta liv. Rikedom var för Calvin, inte något som fördömdes, som i Nya Testamentet, utan något som var ett tecken från Gud att man tillhörde de som hade fått nåd.
Riktgt så grova var inte lutheranerna, men att Luther inte hade speciellt mycket till övers för de fattiga visa väl av att han i mycket grova formuleringar uppmanade feodaladeln att med blodiga medel slå ner alla bondeuppror.
Och att man kunde bli rättfärdig genom tron, innebar alltså inte att man fritt kunde välja att tro. Ytterst var det alltså endast Guds nåd som kunde ge de utvalda trons gåva.
Max Weber har hävdat att den protestantiska etiken möjliggjorde kapitalismen. Det kan ses som en idealistisk historieskrivning men det är ändå ganska uppenbart att det finns något samband mellan den framgångsrika reformationen och den segrande kapitalismen.
Den katolska kyrkan framstod faktiskt som mindre extrem än reformatorerna. Den betonade goda gärningar, inte endast tron, och den förkastade predestinationsläran. Om man bortse från dess försvar av den auktoritära påvemakten (och det obligatoriska celibatet för präster) framstår faktiskt den katolska kyrkans lära under 15- och 1600-talen som mer sympatisk än deras reformatoriska utmanare.
Den stora tragedin för den katolska kyrkan var dess auktoritära syn på "Kristi ställföreträdare", påven. Samtidigt var denna inte så absolut som det ofta framställs. Det fanns förvisso på många håll redan tidigt uppfattningar om att påven var ofelbar, men det blev inte en dogm före 1870. Under vissa perioder ansågs det exemplevis inom katolicismen att kyrkokoncilier stod över påven.
Att den katolska kyrkan 1870 till sist slog fast dogmen om påvens ofelbarhet berodde på att man ville försvara sig mot det hotande trycket från sekularism och modernitet. Som en motreaktion kom då en hård betoning på påvemakten.
Om dogmen om påvens ofelbarhet inte hade tagits, skulle den katolska kyrkan kanske vari mer flexibel idag.
Nu innebär den ju inte att allt påven säger är ofelbart. Det är endast när han uttalar sig ”ex cathedra” som officiell uttolkare av kyrkans lära som anses göra det.
Nu hävdar dessutom en del katoliker att det egentligen endast finns två ”ofelbara” påveuttalanden - det om Marias obefläckade avlelse 1854 (dvs att Maria är född utan synd!) och det om Marias himmelsfärd 1950. Om så vore fallet skulle problemen inte vara så stora - och riskerna minimala. Det första av dessa uttalanden kan ju aldrig motbevisas - och det andra skulle ju endast kunna motbevisas om man fann en grav som entydigt kunde bevisas vara Marias.
Men inom katolska kyrkan finns det starka strömningar som går längre än till denna minimalism. Så till exempel anser många att Johannes Paulus II:s uttalande mot kvinnliga präster var ett "ofelbart" uttalande....trots att han själv aldrig hävdade det. Det verkar också den nuvarande påven anse - eftersom han vid ett tillfälle har sagt att vägen till kvinnliga präster för alltid har stängts, just pga Johannes Paulus ställningstagande.
När dogmen om påvens ofelbarhet togs 1870, uppstod små utbrytargrupper som inte ville godta denna, och som kallade sig gammalkatoliker. De blev dock inte mer än små sekter – varav en del efter ett tag infiltrerades och togs över av teosofer!
Men om detta för tillfället. Jag återkommer.
Jean Calvin - ansåg att de rika hade fått Guds nåd, men att de fattiga var fördömda.
Det gällde exempelvis katarer och valdenser, och den "taboritiska" rörelse som uppstod efter avrättningen av Jan Hus.
De anknöt till jämlikhetsidealen i den urkristna kyrkan, och dess fördömande av rikedomen.
Trots att de ofta fick ett stort stöd, besegrades de. Och med ett undantag förintades de.
Undantaget var valdenserna, som faktiskt finns ån idag. De flydde till Schweiz och där upprättade de befästningar i otillgängliga alpdalar, och lyckades hålla ut tills det religiösa klimatet blev mindre intolerant.
Taboriterna upprättade ett socialistiskt samhälle i staden Tabor (därav namnet) där de höll ut ganska länge, tills de slutligen krossades. Den enda kvarvarande landvinningen från den hussitiska rörelsen var att de fick igenom att även de som inte var präster fick dricka vin vid nattvarden...
"Reformationen" var något helt annat. Deras alternativ till den katolska kyrkan var inte jämlikhet, snarare motsatsen.
Dess lära var mer individualistisk än den katolska kyrkans - och den passade den framväxande borgarklassen som hand i handske.
Martin Luthers alternativ till katolicismen byggde bland annat på formeln "rättfärdiggörelse genom tron allena". Det ledde till en individualistisk kristendomstolkning - där religionen blev en individuell trosrelation mellan jaget och Gud. Därför ville Luther också ta bort Jakobsbrevet från Bibeln - framförallt därför att det uttryckligen slog fast att det INTE finns någon rättfärdiggörelse genom tron allena.
Det som i alla fall i början förenade de reformatoriska kyrkorna, från Martin Luther till Jean Calvin - var en pessimistisk människosyn. Mänskligheten hade helt och hållit korrumperats genom syndafallet och det fanns ingen möjlighet för människor att själva höja sig över sitt fallna tillstånd.. För det krävdes Guds nåd.
Men människan hade ingen möjlighet att själva acceptera eller förkasta denna. Både Luther och Calvin hade en predestinationslära - Gud hade själv valt ut vilka människor som kunde få Guds nåd. Vilka som skulle hamna i helvetet var redan på förhand bestämt av Gud.
Determinism är i sig en helt respektabel filosofisk åsikt - men om den kombineras med åsikten att alla de som redan på förhand inte kan höja sig från det fall som orakades av Adam och Evas ätande av äpplet, och som Gud inte vill ge nåd, av Gud sedan döms till evig lidande, får den en ganska så kuslig karaktär.
Skillnaden mellan Luther och Calvin låg i att Calvin ansåg att man öppet skulle predika predestinationsläran. Luther hade denna lära som filosofisk grund, men ansåg uppenbarligen att den inte uttryckligen bör predikas från predikstolen...
Calvin kompletterade denna lära med att slå fast att de som redan på förhand var utvalda av Gud skulle få materiella framgångar redan detta liv. Rikedom var för Calvin, inte något som fördömdes, som i Nya Testamentet, utan något som var ett tecken från Gud att man tillhörde de som hade fått nåd.
Riktgt så grova var inte lutheranerna, men att Luther inte hade speciellt mycket till övers för de fattiga visa väl av att han i mycket grova formuleringar uppmanade feodaladeln att med blodiga medel slå ner alla bondeuppror.
Och att man kunde bli rättfärdig genom tron, innebar alltså inte att man fritt kunde välja att tro. Ytterst var det alltså endast Guds nåd som kunde ge de utvalda trons gåva.
Max Weber har hävdat att den protestantiska etiken möjliggjorde kapitalismen. Det kan ses som en idealistisk historieskrivning men det är ändå ganska uppenbart att det finns något samband mellan den framgångsrika reformationen och den segrande kapitalismen.
Den katolska kyrkan framstod faktiskt som mindre extrem än reformatorerna. Den betonade goda gärningar, inte endast tron, och den förkastade predestinationsläran. Om man bortse från dess försvar av den auktoritära påvemakten (och det obligatoriska celibatet för präster) framstår faktiskt den katolska kyrkans lära under 15- och 1600-talen som mer sympatisk än deras reformatoriska utmanare.
Den stora tragedin för den katolska kyrkan var dess auktoritära syn på "Kristi ställföreträdare", påven. Samtidigt var denna inte så absolut som det ofta framställs. Det fanns förvisso på många håll redan tidigt uppfattningar om att påven var ofelbar, men det blev inte en dogm före 1870. Under vissa perioder ansågs det exemplevis inom katolicismen att kyrkokoncilier stod över påven.
Att den katolska kyrkan 1870 till sist slog fast dogmen om påvens ofelbarhet berodde på att man ville försvara sig mot det hotande trycket från sekularism och modernitet. Som en motreaktion kom då en hård betoning på påvemakten.
Om dogmen om påvens ofelbarhet inte hade tagits, skulle den katolska kyrkan kanske vari mer flexibel idag.
Nu innebär den ju inte att allt påven säger är ofelbart. Det är endast när han uttalar sig ”ex cathedra” som officiell uttolkare av kyrkans lära som anses göra det.
Nu hävdar dessutom en del katoliker att det egentligen endast finns två ”ofelbara” påveuttalanden - det om Marias obefläckade avlelse 1854 (dvs att Maria är född utan synd!) och det om Marias himmelsfärd 1950. Om så vore fallet skulle problemen inte vara så stora - och riskerna minimala. Det första av dessa uttalanden kan ju aldrig motbevisas - och det andra skulle ju endast kunna motbevisas om man fann en grav som entydigt kunde bevisas vara Marias.
Men inom katolska kyrkan finns det starka strömningar som går längre än till denna minimalism. Så till exempel anser många att Johannes Paulus II:s uttalande mot kvinnliga präster var ett "ofelbart" uttalande....trots att han själv aldrig hävdade det. Det verkar också den nuvarande påven anse - eftersom han vid ett tillfälle har sagt att vägen till kvinnliga präster för alltid har stängts, just pga Johannes Paulus ställningstagande.
När dogmen om påvens ofelbarhet togs 1870, uppstod små utbrytargrupper som inte ville godta denna, och som kallade sig gammalkatoliker. De blev dock inte mer än små sekter – varav en del efter ett tag infiltrerades och togs över av teosofer!
Men om detta för tillfället. Jag återkommer.
Jean Calvin - ansåg att de rika hade fått Guds nåd, men att de fattiga var fördömda.
Saturday, April 20, 2019
Arthur Conan Doyle, Sherlock Holmes och Mormonkyrkan
Förlaget Bakhåll är flitiga. Ser nu att de också gett ut en svensk utgåva av Arthur Conan Doyles första Sherlock Holmes-berättelse - En studie i rött (A study in scarlet - 1887).
Det var också (tror jag) den första Sherlock Holmes- berättelse jag läste - troligen sommaren 1966, då jag var 11.
Den gjorde ett stort intryck på mig - av flera anledningar.
Den första anledningen var förstås att jag, som andra, blev förbluffad över den store detektivens lysande slutledningsförmåga, Visserligen har jag senare sett en typ av närmast filosofisk granskning av denna - som kom fram till att Sherlock Holmes metod var rent nonsens... Men det hade jag ju inte sett 1966...
Även dr Watson blev ju helt imponerad. Berättelsen om hur de först träffade varandra är för övrigt riktigt charmig,
Dessutom - berättelsen om bakgrunden till det brott som Holmes löste var ju väldigt gripande. Den berörde något väldigt djupt hos mig - djupare än vad jag riktigt insåg.
Men sedan var det en annan sak. Jag hade ju sett när Mormonkyrkan i Gubbängen uppfördes. Och nu får man från Conan Doyles penna en fullkomligt fruktansvärd beskrivning av just Mormonkyrkan. Kunde verkligen de trevliga människor som jag hade sett gå in och ut ur denna kyrka varit med i en sådan fruktansvärd sekt?
Nej, de var de förstås inte, och det vad man än tror om Conan Doyles beskrivning. Mormonkyrkan 1961-62 var förstås något helt annat än hur den såg ut i mitten av 1800-talet, då de gruvliga händelserna i Utah ska ha ägt rum - enligt romanen.
Men frågan är förstås också om den gav en rimlig bild av den tidens Mormonkyrka. .
Därom råder, kan man kanske säga, delade meningar. Om man; läser texter från en del av mormonernas kristna rivaler, eller från någon anti-kultrörelse, kan man ibland ; få en i stort sett lika negativ bild av den tidiga Mormonkyrkan som hos Conan Doyle. Om man istället läser boken "The Mormon Experience" (1992) av de sofistikerade (mormonska...) akademikerna Leonard J Arrington och Davis Bitton fär man ju en helt annan bild.
Sanningen ligger förmodligen (banalt uttryckt) nånstans mittemellan....
Det fanns med säkerhet en hel del övergrepp i den tidiga Mormonkyrkan - speciellt under dess polygama period. Nu har jag inte hört talas om tvångsgifte i den, men det är väl inte orimligt att tänka sig att det i en så pass patriarkal organisation kan ha funnits en stark press på unga kvinnor att gifta sig med ledare i kyrkan,
Den skräckfyllda beskrivningen av ett repressivt, och rent mordiskt, tryck mot alla som opponerade sig är förmodligen överdriven - men å andra sidan finns säkert någon kärna av sanning i den också.
Vad som jag däremot är ganska säker på är att totalbilden av en organisation där alla hela tiden darrade av skräck för att drabbas av ledningens vrede inte stämmer. Om skräcken hade dominerat så totalt skulle den aldrig ha kunnat bli så stor, och dessutom ha överlevt.
Men oavsett detta, är "En studie i rött" värd att läsa. Sherlock Holmes var en fascinerade romangestalt - och det är förstås lite intressant att hans första fall handlar om hur en man sent omsider hämnas på de medlemmar i Latter Day Saints som en gång hade dödat hans älskade och hennes adoptivfar.
Arthur Conan Doyle, 1914.
Det var också (tror jag) den första Sherlock Holmes- berättelse jag läste - troligen sommaren 1966, då jag var 11.
Den gjorde ett stort intryck på mig - av flera anledningar.
Den första anledningen var förstås att jag, som andra, blev förbluffad över den store detektivens lysande slutledningsförmåga, Visserligen har jag senare sett en typ av närmast filosofisk granskning av denna - som kom fram till att Sherlock Holmes metod var rent nonsens... Men det hade jag ju inte sett 1966...
Även dr Watson blev ju helt imponerad. Berättelsen om hur de först träffade varandra är för övrigt riktigt charmig,
Dessutom - berättelsen om bakgrunden till det brott som Holmes löste var ju väldigt gripande. Den berörde något väldigt djupt hos mig - djupare än vad jag riktigt insåg.
Men sedan var det en annan sak. Jag hade ju sett när Mormonkyrkan i Gubbängen uppfördes. Och nu får man från Conan Doyles penna en fullkomligt fruktansvärd beskrivning av just Mormonkyrkan. Kunde verkligen de trevliga människor som jag hade sett gå in och ut ur denna kyrka varit med i en sådan fruktansvärd sekt?
Nej, de var de förstås inte, och det vad man än tror om Conan Doyles beskrivning. Mormonkyrkan 1961-62 var förstås något helt annat än hur den såg ut i mitten av 1800-talet, då de gruvliga händelserna i Utah ska ha ägt rum - enligt romanen.
Men frågan är förstås också om den gav en rimlig bild av den tidens Mormonkyrka. .
Därom råder, kan man kanske säga, delade meningar. Om man; läser texter från en del av mormonernas kristna rivaler, eller från någon anti-kultrörelse, kan man ibland ; få en i stort sett lika negativ bild av den tidiga Mormonkyrkan som hos Conan Doyle. Om man istället läser boken "The Mormon Experience" (1992) av de sofistikerade (mormonska...) akademikerna Leonard J Arrington och Davis Bitton fär man ju en helt annan bild.
Sanningen ligger förmodligen (banalt uttryckt) nånstans mittemellan....
Det fanns med säkerhet en hel del övergrepp i den tidiga Mormonkyrkan - speciellt under dess polygama period. Nu har jag inte hört talas om tvångsgifte i den, men det är väl inte orimligt att tänka sig att det i en så pass patriarkal organisation kan ha funnits en stark press på unga kvinnor att gifta sig med ledare i kyrkan,
Den skräckfyllda beskrivningen av ett repressivt, och rent mordiskt, tryck mot alla som opponerade sig är förmodligen överdriven - men å andra sidan finns säkert någon kärna av sanning i den också.
Vad som jag däremot är ganska säker på är att totalbilden av en organisation där alla hela tiden darrade av skräck för att drabbas av ledningens vrede inte stämmer. Om skräcken hade dominerat så totalt skulle den aldrig ha kunnat bli så stor, och dessutom ha överlevt.
Men oavsett detta, är "En studie i rött" värd att läsa. Sherlock Holmes var en fascinerade romangestalt - och det är förstås lite intressant att hans första fall handlar om hur en man sent omsider hämnas på de medlemmar i Latter Day Saints som en gång hade dödat hans älskade och hennes adoptivfar.
Arthur Conan Doyle, 1914.
Saturday, March 23, 2019
Jesus var socialist
Jag har ofta argumenterat (exempelvis här) för att Jesus och den tidiga kristna rörelsen, om den definieras politiskt, entydigt och definitivt var vänster. Det är jag förstås inte ensam om. Var och en som på ett seriöst sätt undersöker vad som verkligen står i evangelierna och Apostlagärningarna (för att inte tala om Jakobs brev!) kan knappast dra någon annan slutsats.
Därför blev jag glad när jag via en Facebooksida för "progressiva mormoner" upptäckte denna artikel av Chuck McKnight.
Den heter "Jesus was a socialist" och argumenterar övertygande , och är mycket väl underbyggd.
I dessa tider, då olika högerkristna organisationer (alltifrån Livets Ord till Kristdemokraterna!) fått förvrida bilden av den urkristna läran är de fakta och synpunkter som läggs fram i den mer än välkomna.
Läs den gärna.
Målning av Jesus, från Katarinaklostret vid Sinaiberget (c. 550 e.kr..)
Därför blev jag glad när jag via en Facebooksida för "progressiva mormoner" upptäckte denna artikel av Chuck McKnight.
Den heter "Jesus was a socialist" och argumenterar övertygande , och är mycket väl underbyggd.
I dessa tider, då olika högerkristna organisationer (alltifrån Livets Ord till Kristdemokraterna!) fått förvrida bilden av den urkristna läran är de fakta och synpunkter som läggs fram i den mer än välkomna.
Läs den gärna.
Målning av Jesus, från Katarinaklostret vid Sinaiberget (c. 550 e.kr..)
Saturday, March 2, 2019
Återigen till Lilith
Jag råkade för ett tag sedan stöta på en YouTube-video, med en hyllning till Lilith. Den kan ses här.
På svenska ska det egentligen skrivas Lilit, men den engelska stavningen har slagit igenom i så många sammanhang att jag har gett upp....
Lilith förekommer först under namnet Lilu i ganska oklara babyloniska textfragment. I Bibeln dyker hon upp i Jesaja. Det gemensamma i de babyloniska fragmenten och i Jesaja är att hon förknippas med ödemark, öken och platser där människor inte kan finnas.
I Jesaja 34:14 heter det, i Bibelkommisionens översättning i Bibel 2000: "Det blir ett tillhåll för ökendjur och hyenor, en plats där gastar möts. Där håller också Lilit till och finner en plats att vila.".
Det är först i den medeltida texten Ben Siras alfabet från 600-talet e.kr., som det nämns att Lilith skulle ha varit Adams första hustru. Som vägrade underkasta sig honom och därför tvingades fly från Eden. Och som i sin hämndlystnad över hur hon behandlades blev ett hot mot nyfödda barn.
Lilith hyllas idag av olika läger inom nyandligheten, Från feminister som tar fasta på den roll som hon tilldelades från och med 600-talet (men som i och för sig skulle kunna ha funnits tidigare, även om det saknas källor) som revoltör mot Adam - och mot Gud. Till en del hårdföra satanister, som snarare betonar de mest demoniska och hotfulla dragen som tillskrivits henne.
Och förvisso utifrån en rad andra ståndpunkter, som kan blanda olika aspekter av historierna om henne.
I den ovan länkade YouTube-länken sägs i bildtexterna klart att Lilith demoniserades av patriarkatet men att hon tidigare setts som vis, och en kärleksfull moder. För det sistnämnda finns tyvärr inga historiska belägg, men det kan ju varit sant ändå.
Samtidigt ger inte YouTube-länken en "mesig" bild. De hotfulla och farliga dragen lyfts också fram, och Lilith beskrivs suggestivt som en mörk gudinna, fylld med ljus.
Det kan ge associationer till begreppet "satanistfeminism", som det används i Per Faxnelds bok "Satanic Feminism".
Liliths roll i historiska källor gör att hon sällan brukar finnas representerade i "vanliga" gudinnetroende sammanhang. Däremot finns det de, som anser sig ha kanaliserat, eller på andra sätt fått kontakt med henne, och som avvisar den traditionella demoniska bilden.
Och, som sagt, vissa extrema satanister som också anser sig ha fått kontakt med henne och som bekräftar den mest extremt demoniska bilden... och som hyllar henne av just de skälen.
Och alltså en rad mellanvarianter.
Själv har jag förvisso ingen bestämd åsikt om hennes metafysiska karaktär - eller för den delen om hennes existens eller icke-existens....
----------------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Se också inläggen på min huvudblogg, Lilit, från den 23 maj 2011 och Lilit hos Job, från den 19 juni 2011.
John Colliers tolkning av Lilith, från 1892.
På svenska ska det egentligen skrivas Lilit, men den engelska stavningen har slagit igenom i så många sammanhang att jag har gett upp....
Lilith förekommer först under namnet Lilu i ganska oklara babyloniska textfragment. I Bibeln dyker hon upp i Jesaja. Det gemensamma i de babyloniska fragmenten och i Jesaja är att hon förknippas med ödemark, öken och platser där människor inte kan finnas.
I Jesaja 34:14 heter det, i Bibelkommisionens översättning i Bibel 2000: "Det blir ett tillhåll för ökendjur och hyenor, en plats där gastar möts. Där håller också Lilit till och finner en plats att vila.".
Det är först i den medeltida texten Ben Siras alfabet från 600-talet e.kr., som det nämns att Lilith skulle ha varit Adams första hustru. Som vägrade underkasta sig honom och därför tvingades fly från Eden. Och som i sin hämndlystnad över hur hon behandlades blev ett hot mot nyfödda barn.
Lilith hyllas idag av olika läger inom nyandligheten, Från feminister som tar fasta på den roll som hon tilldelades från och med 600-talet (men som i och för sig skulle kunna ha funnits tidigare, även om det saknas källor) som revoltör mot Adam - och mot Gud. Till en del hårdföra satanister, som snarare betonar de mest demoniska och hotfulla dragen som tillskrivits henne.
Och förvisso utifrån en rad andra ståndpunkter, som kan blanda olika aspekter av historierna om henne.
I den ovan länkade YouTube-länken sägs i bildtexterna klart att Lilith demoniserades av patriarkatet men att hon tidigare setts som vis, och en kärleksfull moder. För det sistnämnda finns tyvärr inga historiska belägg, men det kan ju varit sant ändå.
Samtidigt ger inte YouTube-länken en "mesig" bild. De hotfulla och farliga dragen lyfts också fram, och Lilith beskrivs suggestivt som en mörk gudinna, fylld med ljus.
Det kan ge associationer till begreppet "satanistfeminism", som det används i Per Faxnelds bok "Satanic Feminism".
Liliths roll i historiska källor gör att hon sällan brukar finnas representerade i "vanliga" gudinnetroende sammanhang. Däremot finns det de, som anser sig ha kanaliserat, eller på andra sätt fått kontakt med henne, och som avvisar den traditionella demoniska bilden.
Och, som sagt, vissa extrema satanister som också anser sig ha fått kontakt med henne och som bekräftar den mest extremt demoniska bilden... och som hyllar henne av just de skälen.
Och alltså en rad mellanvarianter.
Själv har jag förvisso ingen bestämd åsikt om hennes metafysiska karaktär - eller för den delen om hennes existens eller icke-existens....
----------------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Se också inläggen på min huvudblogg, Lilit, från den 23 maj 2011 och Lilit hos Job, från den 19 juni 2011.
John Colliers tolkning av Lilith, från 1892.
Thursday, December 27, 2018
Rosemarys baby
På annandag jul 26 december 1968 - hade Roman Polanskis film Rosemarys baby premiär i Sverige. Dagen efter - dvs idag för femtio år sedan! - recenserades den i SvD av Carl Henrik Svenstedt .
Trots att Svenstedt uppskattade filmens tekniska och konstnärliga kvaliteter får man nog ändå säga att hans dom över dess skapare blev hård. Han skriver att man inte kan "undgå att beröras starkt av filmen." Och tillägger: "Den handlar inte bara om onda människor, den tycks gjord av en ond man”.
Det var ju ord och inga visor. Det kan ju noteras att Polanski i sina då aktuella filmer ofta lät ondskan segra mot slutet - som i Vampyrernas natt och Chinatown.
Å andra sidan kan man inte direkt säga att han idealiserade den. Satanisterna i Rosemarys baby var knappast något som en normal person skulle få någon lust att identifiera sig med.
Det kan dock nämnas att när Polanski 1999 i filmen The Ninth Gate återkommer till ämnet satanism beskrivs kontakt med Satan som något helt underbart, något närmast paradisiskt. I alla fall för de som orkar se den ända fram till slutscenen.
Det bör ju också noteras att Polanskis livsstil som bekant innehåller milt sagt problematiska saker, viket var och en som läser dagstidningar har kunnat ta del av.
Den inledande melodin i Rosemarys baby är ju mycket suggestiv. Den återkommer ju också i filmens slutscen. Den fastnar i minnet på något sätt.
Handlingen Rosemarys baby kom ju sedan också att bilda skola för en ny skräckfilmsgenre.
Det bör ju också nämnas att denna handling ju inte var en skapelse av Roman Polanski, utan av Ira Levin, författaren vars bok filmen byggde på. Långt senare skrev han en uppföljare - Rosemarys son. Den har två slut. Det första slutar med jordens undergång. I det andra antyds att allt egentligen var en dröm.
Men i de allra sista raderna av just detta slut antyds också att drömmen ändå kan bli verklig.
Trots att Svenstedt uppskattade filmens tekniska och konstnärliga kvaliteter får man nog ändå säga att hans dom över dess skapare blev hård. Han skriver att man inte kan "undgå att beröras starkt av filmen." Och tillägger: "Den handlar inte bara om onda människor, den tycks gjord av en ond man”.
Det var ju ord och inga visor. Det kan ju noteras att Polanski i sina då aktuella filmer ofta lät ondskan segra mot slutet - som i Vampyrernas natt och Chinatown.
Å andra sidan kan man inte direkt säga att han idealiserade den. Satanisterna i Rosemarys baby var knappast något som en normal person skulle få någon lust att identifiera sig med.
Det kan dock nämnas att när Polanski 1999 i filmen The Ninth Gate återkommer till ämnet satanism beskrivs kontakt med Satan som något helt underbart, något närmast paradisiskt. I alla fall för de som orkar se den ända fram till slutscenen.
Det bör ju också noteras att Polanskis livsstil som bekant innehåller milt sagt problematiska saker, viket var och en som läser dagstidningar har kunnat ta del av.
Den inledande melodin i Rosemarys baby är ju mycket suggestiv. Den återkommer ju också i filmens slutscen. Den fastnar i minnet på något sätt.
Handlingen Rosemarys baby kom ju sedan också att bilda skola för en ny skräckfilmsgenre.
Det bör ju också nämnas att denna handling ju inte var en skapelse av Roman Polanski, utan av Ira Levin, författaren vars bok filmen byggde på. Långt senare skrev han en uppföljare - Rosemarys son. Den har två slut. Det första slutar med jordens undergång. I det andra antyds att allt egentligen var en dröm.
Men i de allra sista raderna av just detta slut antyds också att drömmen ändå kan bli verklig.
Subscribe to:
Posts (Atom)