Totemismen vore värd ett återbesök

23/3 2012
Första gången jag hörde talas om totemism var nog när jag läste Pehr Henrik Törngrens "Striden om Freud" 1969. Där fanns ett avsnitt om debatten om Freuds "Totem und Tabu". Avsnittet var riktigt spirituellt men det lärde mig inte mycket om vad totemism var.

Nästa gång var nog när jag läste Evelyn Reeds "Kvinnans utveckling" i december 1978. Hon gick också igenom totemismdebatten, betydligt mer grundligt, och hade dessutom en klar åsikt om vad totemism var. Det var, ansåg hon, en universell fas i mänsklighetens historia och i grunden det kvinnliga könets försök att genom taburegler upprätta ett fredligt samhälle, och stävde de mer aggressiva männens tendenser till dödande och kannibalism. Nej, det är ingen karikatyr, hon ansåg det, och hon hade en lång och sinnrik, om än inte alltid helt och hållet övertygade, argumentering för saken.

Den tredje gången var när jag började läsa religionshistoria i hösten 1983. Då fick man lära sig betydligt mer, men framförallt fick man reda på att modetrenden för dagen var att totemismen "inte finns" (och aldrig har funnits!) och i den mån den ända på något sätt skulle kunna sägas ha existerat var den endast ett allmänmänskligt tankemönster som finns lika mycket hos oss som hos exempelvis australiska urinvånare. Upphovsmannen till dessa skarpsinnigheter var, jag höll på att säga naturligtvis, Claude Leví-Strauss, som här, liksom nästan alltid, var obegriplig, och som också här liksom nästan alltid hade fel.

Å andra sidan kunde jag glädja mig åt att den dåvarande professorn vid institutionen, Åke Hultkrantz, hade skrivit en bok, "Metodvägar inom den jämförande religionsforskningen", som nästan vällustigt sågade Lévi-Strauss i allmänhet och hans totemismteorier i synnerhet. Mindre roligt var väl att vår lärare på metodavsnittet för det mesta behandlade just denna bok milt sagt nedlåtande, och antydde att den kanske inte borde tas helt och hållet på allvar - i synnerhet inte avsnitten om Lévi-Strauss…

Jag läste mer om totemismen när jag studerade folkgrupper som var okunniga om fysiologiskt faderskap. Långt senare skrev jag förresten en kortfattad artikel om totemismen som publicerades i Socialisten för några år sedan.

Nu har jag blivit intresserad av saken igen, och det har också med Socialsten att göra. Där finns nämligen en grupp som ska arbeta fram en bok om kvinnoförtryckets uppkomst. En bok som kanske blir av någon gång, om gudinnan så vill och om Murphys lag tar semester. Nu kan både totemismen och dess undergång i global skala kopplas till detta ämne, anser jag i alla fall, och det skulle vara intressant att fördjupa sig i detta.

Nu är en av mina främsta synder på denna blogg det upprepade löftet att jag ska fördjupa mig mer om ditten och datten. Jag vet inte hur många gånger jag har lovat detta och jag vet inte om jag ens en, säger en, gång har hållit vad jag lovat. Men om jag alltså satsar på att jag får en större självdisciplin och, återigen, på att Murphys lag tar semester, kanske jag kan lyckas denna gång.

För en sak anser jag med bestämdhet. Nämligen att om det finns något som skulle ha kunna varit en universellt existerade religiös föreställning är det totemismen, vad sedan Lévi-Strauss (eller Levi Struts, som Hultkrantz brukade kalla honom) än tyckte.

Det främsta arbetet om totemismen är och förblir James George Frazers "Totemism and Exogamy" i fyra volymer från 1910. Den innehåller exempel från i stort sett alla världens hörn och den visar just det universella hos totemismen - som i grunden är föreställningen om ett nära släktskap mellan människor och specifika djur eller växter (eller i något enstaka undantagsfall något annat naturfenomen). Den del av världen där totemismen ter sig mest "utvecklad" ser ut att vara Australien, där urinvånarna hade en mycket komplicerad religion kopplad till denna föreställning. Nu är "utvecklad" nog ett missvisande ord. Australien hade innan de vita kom i stort sett varit isolerat från resten av världen i tiotusentals år, och det mest sannolika är nog att aboriginerna i själva verket hade BEVARAT något som verkar ha gått förlorat på andra ställen.

Nu finns inslag av totemism i så kallat "primitiva" samhällen på alla kontinenter, nästan överallt, med de indoeuropeiska och semitiska kulturerna som anmärkningsvärda undantag. Det är intressant.. Det verkar som om något hände mycket tidigt hos dem som tog död på en föreställningsvärld som annars var just - universell.

För jag anser alltså att totemismen måste ha varit universell en gång. Det kan te sig märkligt - då dess grunder nog ter sig mer egendomliga för de flesta av oss än många andra religiösa grundidéer.

För att ge ett tänkt exempel. Släktskapsgrupp A är släkt med en urtidsräv, och får alltså inte döda rävar, och inte gifta sig med varandra. Medan de däremot får gifta sig med medlemmar i släktskapsgrupp B, som i sin tur är släkt med en urtidsbjörn, inte får döda björnar och, återigen, inte får gifta sig sig med varandra. Detta ter sig för oss nog mer främmande än, låt oss säga, gudinnetro eller shamanism, två religiösa strömningar som också har hävdats en gång var universella.

Jag funderar på att köpa "Totemism and Exogamy", som har kommit ut i en nyutgåva. (Så jag kan göra vilka understrykningar och anteckningar jag vill, vilket man inte bör göra i biblioteksböcker). Den är dyr, milt sagt, men om jag kan ägna mig låt oss säga ett halvår att fördjupa mig i totemismens (och exogamins!) mysterier och av detta kan göra något intressant är det kanske värt det.