Valkyrior - kvinnlig aggressivitet under patriarkal kontroll

De flesta har väl hört talas om valkyrior. De var en form av övernaturliga kvinnliga väsen i den vikingatida mytologin.

De förekommer ofta i dikter från 800- och 900-talen. De kan ju inte direkt  beskrivas som timida kvinnliga väsen. Namnet Valkyria betyder ordagrant "den som väljer ut de slagna" och det finns teorier om att det från början skulle ha handlat om verkliga kvinnor som fick välja ut vilka besegrade fiender som skulle dödas.

Men från de texter vi känner till sågs de som övernaturliga väsen. Många av dess egennamn (som Hildr och Gudr) är ofta synonymer till ordet "strid".

Dessa väsen sådde split bland fiendens män, deltog i striden och grep och kanske även slukade de stupade.

De band och lossade bojor, red genom luften och kastade spjut. I en del berättelser framställs de som värdiga, spjutbärande ryttarinnor, i andra som råa och vilda och kopplade till blod och massakrer.

Men hur imponerande alternativt motbjudande de än kan uppfattas som är de inte självständiga. De ses som Odens direkta redskap. De är en föreningslänk mellan Oden och de döda på slagfältet. De står för en kvinnlig aggressivitet, ja, men den är inte "okontrollerad". Den är enligt myterna i högsta grad kontrollerad - av den mest aristokratiska av de vikingatida gudarna.

Det är ingen tillfällighet att "valkyria" ofta är ett positivt laddat ord i högerextrema, "nationella" och rasistiska kretsar. Det skulle det inte vara om det hade handlat om från den patriarkala makten självständiga väsen...

Valkyrian Brünnhilde tolkad av Arthur Rackham.

För att nu inte...

... det föregående inlägget ska ses som en naiv progaganda för monoteismen, bör jag påpeka att 1500 år innan israeliterna började utvidga sin makt i Kanaan och efterhand började bekämpa rester av en kananeisk offerpraktik hade människooffren upphört i Egypten, ca 2800 f.kr.

Möjligen finns det här ett samband eftersom israeliterna enligt sina egna myter hade en period av nära relationer med Egypten - och deras religionsgrundare hade ju enligt Bibeln faktiskt också ett egyptiskt namn - Mose.

Monoteistiska myter om polyteismens inneboende ondska är lika förenklade som nyhedniska myter om monoteismens inneboende ondska. Världen är mer komplicerad än många tror. Det gäller även religionens värld.

Monoteism och familjeauktoritet

Många har föreställningen att framväxten av monoteistiska religioner förstärkte fadersauktoriteten, liksom föräldrarnas makt över barnen.

Det är en mycket förenklad bild. Jag har skrivit om detta förut, men här ska jag kortfattat på ett (hoppas jag) pedagogiskt sätt visa att påståendet är en aning problematiskt.

Föräldrarna i den polyteistiska kananeiska kulturen hade rätt att offra sina barn till gudarna. När den monoteistiska israelitiska religionen tog över förlorade de denna rätt.

Föräldrarna (i praktiken fadern) i den polyteistiska förislamska kulturen hade rätt att bergrava nyfödda döttrar levande. I och med segern för det monoteistiska islam försvann denna rätt.

Föräldrarna (även här nästan alltid i praktiken fadern) i de polyteistiska romerska och fornnordiska kulturerna hade rätt att sätta ut oönskade barn i vildmarken för att dö. I och med segern för den monoteistiska kristendomen förlorade de denna rätt.

Det är egentligen inte så konstigt. De "hedniska" gudarna var i hög gtad immanenta - och på så sätt gudomligförklarades inte endast naturen, utan ofta även samhället, När samhällena var egalitära och matrilinjära ledde det inte till något alltför farligt, men när patriarkala familjer och klasskiktning uppkom skapade det bilden av gudar som var garanten för de ojämlika sociala relationer som fanns vid varje givet tillfälle.

Nu kan ju förstås även monoteismen ha den funktionen - och har det mycket ofta. Men det finns en skillnad.

Eftersom den monoteistiska (enda) guden ses som stående så högt över både natur och samhälle kan de lättare ses som bärare av ett normsystem som är oberoende av familjen och samhället. Och som lättare kan användas som en oberoende måttstock med vars hjälp man kan kritisera en social praxis.

Även den mäktigaste famijefader måste ju böja sig för en monoteistisk gud....

De tidiga mormonerna - subversiva vänsterextremister?

Mycket kan hända med religiösa rörelser på 150 år. Ta mormonerna till exempel.

Idag är de aktiva politiker som tillhör mormonkyrkan goda borgare. Mer än så, de flesta verkar vara republikaner och många verkar driva en ekonomisk poltik som befinner sig någonstans på detta partis högerflygel.

Men så har det inte alltid varit. Under 1800-talet pågick i de mormonkontrollerade områdena i USA ett socialt experiment. Man genomförde mycket radikala åtgärder för att uppnå socioekonomisk jämlilkhet (däremot- förstås - inte jämställdhet mellan könen...).

Om detta har skrivits lärda akademiska verk, men jag blev lite häpen när jag såg nedanstående skildring i en officiell starkt tillrättalagd propagandabok som gavs ut i Sverige 1974 av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

Jag syftar på Den återupprättade kyrkan av William Edwin Berrett..

Den ger ett mycket officiellt intryck. Den ger som sagt en tillrättalagd och strömlinjeformad bild som ter sig …närmast antikverad.

Men så plötsligt hajar man till. För på sidorna  70-71 börjar det hända något intressant.

Under rubriken "Gemensamma ägodelar för alla" skriver Berrett bland annat:

"Enligt planen skulle alla kyrkans medlemmar utan förbehåll överlåta sina ägodelar till biskopen för sin församling. Biskopen skulle sedan såsom förvaltare av hela församlingens egendom... återge mark, förråd, kvarnar, verkstäder eller andra ägodelar på vissa villkor. Ingen fick äga mer land än han rätt kunde bruka. Vidare skulle det överskott av varor eller pengar som mark eller annan egendom kunde avkasta, utöver vad som behövdes för familjens uppehälle och förbättringar av anläggningarna, varje år överföras till församlingens allmänna förrådshus och fonder. 

Dessa församlingens överskott skulle sedan användas för hela gruppens bästa. Härav skulle de fattiga få hjälp. De sjuka, föräldralösa och änkor skulle få sina behov tillgodosedda. Vägar skulle byggas och ett utbildningssystem skulle upprätthållas. Kyrko- och samhällscentra skulle  uppföras och alla företag som var för hela gruppens bästa skulle genomföras. Detta system skulle förhindra uppkomsten av klasser, bannlysa girighet, själviskhet och liknande som i nutida samhällen motverkar det kristna broderskapets anda. ....

Deras sätt att vara slog hårt mot det ekonomiska systemets rötter i Amerika och gav alternativ till vinstbegäret som motivation för mänskligt handlande."

Och detta sägs till och med i en officiell historieskrivning! Idag är det inte svårt att hitta uttalanden från mormonpolitiker med en nyliberal agenda, som beskriver skatter som "stöld" och fördömer varje statligt ingripande i ekonomin. Samtidigt bugar de och bockar sig för Joseph Smith och Brigham;Young som ses som "profeter" styrda av Gud - men om någon skulle föreslå att man skulle genomföra något som ens avlägset liknar grundarnas ekonomiska program skulle de med all säkerhet börja skrika om "gudlös kommunism" .

Om Mitt Romney hade gått till val på den tidiga mormonkyrkans ekonomiska program hade det ju varit väldigt intressant... Fast bara tanken är ju otänkbar...

En gång i tiden hade denna kyrka - som idag alltså ofta brukar associeras med det republikanska partiet och ibland även med dess högerflygel - ett ekonomiskt program som var oändligt mer antikapitalistiskt än Vänsterpartiets i Sverige. Tanken svindlar.

Politiskt korrekta mormoner?

Lite sektkuriosa.

Den officiella "mormonkyrkan" heter The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints, LDS.

Den har fått många utbrytningar genom åren - de flesta har uppkommit från och med slutet av 1800-talet och vill återupprätta polygamin. De är för det mesta helt förfärliga.

Men den tidigaste ännu existerande utbrytargruppen var av en helt annan natur. Den bildades 1860, och hette länge Reorganized Church of Jesus Christ of Latter Day Saints , RLDS, men bytte 2001 namn till The Community of Christ. Den var redan från sitt bildande emot den polygami som då praktiserades i ursprungskyrkan. Den leddes av grundaren Joseph Smiths son, som kallades Joseph Smith III. Till de mer prominenta medlemmarna hörde också grundarens hustru, Emma Smith, som redan under sin mans levnad hade varit en mycket bestämd motsåndare mot polygami.

Av alla utbrytargrupper från Latter Day Saints är denna den största. Det innebär inte att de kommer i närheten av LDS, men de har cirka en kvarts miljon medlemmar.  De verkar inte finnas i Sverige.,

De är alltså klart mindre än ursprungskyrkan. En annan sak som skiljer är att den genom hela sin historia har varit betydligt mindre "reaktionär" och mer "politiskt korrekt", om uttrycket tillåts.

Redan vid dess grundande 1860 tog den alltså avstånd från polygami, trettio år före LDS. Fem år senare, 1865, tillät den svarta att bli präster. Det var över hundra år innan LDS gjorde det. Och 1984 tillät den så slutligen även kvinnliga präster, vilket LDS fortfarande inte gör.

Den ger ett mer öppet intryck än ursprungskyrkan, och numera kombinerar den traditionella mormonska läror med annat, som kan föra tankarna till odogmatisk protestantism. . I deras litteratur kan man förresten ofta se hänvisningar till den protestantiske antinazistiske martyren Dietrich Bonnhoeffer.

Deras webbsida kan förresten läsas här .


Emma Smith

Det finns en sak med mormonerna...

.. som skiljer dem från de allra flesta religioner.

Det här är ju helt och hållet äckligt!

/Från min huvudblogg den 3 november 2013./

Jag har raderat några någorlunda välvilligt hållna inlägg jag skrev om mormonkyrkan (ett får stå kvar, då det är en beskrivning av en intervjusituation 1979),  då jag plötsligt inser något som jag faktiskt tror att jag en gång vetat, men som jag verkar ha glömt bort (eller trängt bort).

Och det är att nedanstående scenario  är en central del av mormonernas lära.

En gång var indianerna goda, de var en del  av det gamla Israel. Men så blev en stor del av dem  onda, och därför straffade Gud dem genom att... ta ifrån dem deras vita hudfärg och göra dem röda. De goda fick behålla sin vita hudfärg.

Men de onda blev ännu ondare och till sist hade de dödat alla de vita (goda) indianerna.

Så den hudfärg som indianerna har idag har de fått som straff för sin ondska.

Det här står alltså  i Mormons bok, som jag ännu inte har läst. Men jag har inte tagit det från någon illvilligt mormonfientlig pamflett utan från William Edwin Berretts auktoritativa  "Den återupprättade kyrkan", som gavs ut i svensk översättning av "Jesu Kristi Kyrka av de sista dagars heliga" (alltså mormonkyrkan) så ;sent som 1974. Det är en vacker bok, med påkostade och färgglada bilder.

Jag fick en chock när jag såg det, men insåg som sagt att jag faktiskt  har vetat det någon gång förut.

Nu finns det ju minst lika äckliga (eller faktiskt -  ännu äckligare) uttalanden om australiska urinvånare från de tidiga teosoferna, men i princip slutade de att lyfta fram dessa någon gång under tidigt 1900-tal. Men så sent som 1974 (eller ännu senare, boken är nytryckt 1977) är detta alltså en central  del av den lära som mormonkyrkan ville lyfta fram.

Jag undrar vad de säger idag? Och jag undrar hur de kan få medlemmar från  USA:s ursprungsbefolkning (de får det, och så vitt jag vet finns det till och med mormonpräster som är indianer).

Jag kanske lägger tillbaks inläggen i en modifierad form, men som det är nu vill jag inte låta dem stå kvar utan stora ändringar.

Jag är inte medlem i VoF, eller Humanisterna.. Jag blir inte  upprörd för att jag tycker en religiös lära är förvirrad. Världen är ändå så konstig att även de mest förvirrade läror SKULLE kunna vara riktiga.   ;-) 

Men äckelrasistisk förvirring av den här typen gör mig spyfärdig.

------------------------------------

PS. Vid närmare eftertanke har  jag lagt tillbaka ett av inläggen om mormonerna. Det var trots allt inte så farligt, och det var dumt att censurera det.

Mer om mormonerna

/Från min huvudblogg den 2 november 2013./

Efter att ha skrivit inlägget om fyra sekter insåg jag att jag vet ganska lite om mormonerna. Så jag började låna det jag fick tag i på närmaste bibliotek.

Dels en bok om mord som begicks i en fundamentalistisk utbrytarsekt från mormonkyrkan. Sådana sekter finns många av, och de är ofta fullkomligt förfärliga.

Dels tre böcker skrivna av mormoner - en ren propagandabok, en mycket tillrättalagd historik och en mer akademisk och alltså mindre tillrättalagd historik.

Men den som jag just nu tycker är mest fascinerande är en bok som från en mer "vanlig" kristen utgångspunkt angriper mormonerna. Nämligen Håkan Arlebrands Drömmen om gudomlighet: en inblick i mormonkyrkans hemligheter (Libris 1989).

Han betonar de delar av mormonernas lära som skiljer dem från den "normala" kristenheten. Det brukar inte mormoner göra - de är oftast mer intresserade av att lyfta fram det som förenar.

Men delar av det Arlebrand tar fram lät riktigt intressant. Enligt honom så anser mormonerna att det finns fler gudar, men att man bara ska dyrka "vår" gud. Detta kallas henoteism, och Arlebrand skriver att det står i strid med Gamla Testamentet. Det lustiga är här att de flesta religionshistoriker inte skulle hålla med honom. Den vanligaste åsikten i den akademiska bibelforskningen - som man lär sig i varje grundkurs i religionshistoria - har åtminstone i Sverige de senaste 40-50 åren just varit att den tidiga israelitiska religionen var henoteistisk. Och att man kan finna spår av detta i GT. De andra gudarna ansågs existera, men man skulle dyrka Jahve.

En annan avvikelse som Arlebrand brännmärker är att mormonerna enligt honom  anser att Gud har en hustru. Vad än Arlebrand säger finns det ju numera arkeologiskt stöd för att detta var den ursprungliga läran i Israel - man har funnit en hebreisk inskription som talar om "Jahve och hans Asera". Asera var ett gammaltestamentligt  namn för en kananeisk gudinna.

Dessutom förebrår Arlebrand mormonerna för att de anser att Gud inte skapade världen från intet, utan från ett tidigare existerande kaos. Även här finns det numera många religionshistoriker (liksom för övrigt också plasmakosmologen Eric J Lerner!) som menar att detta är en rimlig tolkning av skapelseberättelsen i Första Mosebok.

Slutligen är Arlebrand  lite uppbragt över att mormonerna enligt honom anser att Gud inte är allsmäktig. Men det är ju logiskt om men anser att det finns flera gudar, och att materien finns oberoende av Gud.  Enligt Arlebrand menar mormonerna att detta är en lösning på frågan om varför ondskan tillåts existera. Eftersom Gud inte är allsmäktig kan han ju inte på ett enkelt sätt besegra all ondska. Arlebrand tycket inte alls om detta. men själv tycker jag nog att det ter sig mer logiskt än den traditionella kristna synen.

Missförstå mig inte - jag har inga sympatier för någon patriarkal kyrka - så inte heller mormonerna.... Men de verkar ju en gång i tiden ha ställt en hel del intressanta frågor.

Men varför är jag så intresserad av just mormonerna? Kanske för att jag bodde i Gubbängen när mormonkyrkan byggdes där. Jag bodde bara ett kvarter från platsen där kyrkan byggdes, och jag följde byggnadsarbetet från det att man började gräva till dess att kyrkan stod klar 1961. Då var jag sex år.

Webbsida om sekter

Den som läser tidningar i dessa dagar kan kanske få bilden att de riktigt farliga sekterna är de människor som tror att traumatiska minnen kan trängas bort, och framförallt de som någon gång i sitt liv varit i kontakt med en viss Margit Norell.

Med all respekt, eller rättare sagt utan någon större respekt för de som sprider denna bild,  tycker jag nog att sättet denna sektmetafor används här möjligen är att missbruka språket... en smula.

Men man kan ju utnyttja tillfället att puffa för en webbsida som handlar om verkliga sekter. En av de personer i Sverige som gjort mest nytta i kartläggningen av destruktiva sekter är Charlotte Essén. Hon har en webbsida som huvudsakligen handlar om sådana. Den kan läsas här.

Hon gav för några år sedan ut boken Sektbarn (Bonniers 2008, Moment förlag 2010), som behandlade just barns situation i sekter. Den var riktigt intressant, och den blev därför hårt angripen av diverse akademiska sektförsvarare, ingen nämnd och ingen glömd.

Kolla alltså gärna Charlotte Esséns webbsida, och - läs gärna hennes bok.

Att möta fyra "sekter"

Första veckan  i april 1979 hade vi en specialvecka på grundkursen i Jakobsbergs folkhögskola. Det innebar att den traditionella undervisningen ersattes med olika projekt, som man kunde välja. Vi var en grupp som valde att studera religiösa sekter.

Vi valde ut fyra grupper - Maranata, Jehovas Vittnen, Hare Krishna och mormonerna. Vi åkte runt och intervjuade representanter för dessa grupper, och läste deras litteratur.

Det var en fascinerande vecka. Förutom att intervjua grupperna intervjuade vi också en så kallad sektexpert, en viss Bo Ståhl. Lite senare avslöjades det att han i själva verket var med i en sekt själv. Dock inte en religiös utan en politisk - den fascistiska Nysvenska Rörelsen...

De första vi mötte var Jehovas Vittnen. Vi visades runt i Rikets Sal i Järfälla, och hade informella samtal med mannen som visade oss runt. Senare på veckan hade vi en mer reguljär intervju med honom.

Mannen från Jehovas Vittnen var defensiv på något sätt. Han verkade lite rädd för oss, och var ännu mer rädd att vi skulle få ett felaktigt intryck av vittnena. Han jobbade på Rikets Sal med en "lön" som ungefär motsvarade en femtonårings månadspeng. Han behövde inte mer, sade han, för han fick gratis mat och logi på Rikets Sal.

Maranata gav ett helt annat intryck. Personen vi intervjuade där var också en man. I motsats till vittnet var han uttalat aggressiv. Han var inte öppet rädd för oss, men man fick intrycket att han ville att vi skulle vara rädda för honom. Han kom snabbt fram till att vi egentligen var fientliga hedningar, och behandlade oss därefter. I synnerhet ogillade han mig.

Anledningen till denna fientlighet var nog att han insåg att vi var mer intresserade av deras syn på sex, samlevnad, familj, barnuppfostran och samhälle än av religionen. Han kanske tyckte att denna inställning var respektlös. Vi var till exempel mer intresserade av deras syn på barnaga (de är för denna barbariska praktik!) än av deras lära om att alla frälsta en dag skulle ryckas upp till himlen. Det verkade han tycka var futtigt, och en oförmåga att se vad som var väsentligt.

Hare Krishna var de enda som valde ut en kvinna som vi skulle få intervjua. Hon var väldigt vänlig, men  liksom vittnet var hon hela tiden orolig över att vi skulle få en felaktig bild av deras organisation. Och hur vänlig hon än var, var det hon sa ganska skrämmande. Av alla de fyra grupperna verkade de ha de striktaste reglerna för sina medlemmar. Det var den enda grupp som inte bara förbjöd sex utanför äktenskapet utan även inom detsamma. Sex var endast tillåtet vid ett enda tillfälle - när man hade bestämt sig för att skaffa barn. (Senare har det ju visat sig att många barn i organisationen i själva verket utsattes för sexuella övergrepp!)

Det otäckaste med mötet med henne var nog när jag frågade om barnen fick leka. Jo, de fick de visserligen, men det otäcka var att hon verkade beklaga att man inte kunde hindra dom. Hon förklarade nästan urskuldande att man ju inte kan hindra barn från att leka. Jag fick intrycket att hon tyckte att det var synnerligen olustigt att de inte mediterade istället.

De enda som jag uppfattade som så att säga"normala" var mormonerna. Där fick vi intervjua en man i en lokal nära Täby. I motsats till de andra intervjuoffren hade han faktiskt humor. När jag efter ett tag ställde den skämtsamt inkvisitoriska frågan "nå hur är det, hur många hustrur har ni egentligen?" (jag visste redan svaret), svarade han först "ni kan inte ana hur många vi har...". Sedan skrattade han och tillade "kan ni nu vara så vänliga att radera det jag sa på bandspelaren". Det gjorde vi förstås inte, men det var ju inte heller meningen. Det var ett skämt från hans sida, och han blev snart allvarlig och förklarade att mormonerna idag inte är polygama.

Men när jag pressade honom på den principiella inställningen trasslade han snart in sig. Han förklarade mormonernas polygami på 1800-talet med att i vissa lägen med ett kvinnoöverskott kunde det vara riktigt att tillåta att män har flera hustrur. Då jag frågade honom om det i ett läge där det finns ett överskott av män i så fall kunde vara riktigt att kvinnor har flera män sa han upprört att det aldrig kunde vara tillåtet, det var emot naturen. När jag frågade varför då, blev han vag och sa efter ett tag att då kunde mannen inte veta vilka barn som var hans. Det var före DNA-testernas tid och om jag händelsevis skulle stöta på honom nu skulle jag nog fråga om existensen av DNA-tester möjligen fått honom att ändra inställning i denna principfråga.

Sammantaget var nog mitt intryck alltså att mormonerna var minst "sektiga" av de fyra. De verkade som sagt mest "normala" och var vare sig rädda för oss, eller aggressiva mot oss. Mannen vi intervjuade (möjligen var de två, jag har för mig att han hade en bisittare som inte sa så mycket) bröt på amerikanska , han var nog missionär från Utah. Jag minns att jag tänkte att mormonerna nog var mindre sektiga för att de i motsats till de andra hade en moderorganisation som var en majoritetskyrka i en amerikansk delstat. Det hade nog lärt dem att relatera sig på ett mer "normalt" sätt....

Så, mormonerna uppfattade jag alltså inte som en "sekt" på samma sätt. Den bilden stärks idag om man googlar lite. Då hittar man sidor för feministiska mormoner, och sidor gjorde av mormoner som stödde Obama i valet (mot mormonen Mitt Romney!). Om man letar ett tag hittar man till och med sidor som verkar mena att socialism egentligen är förenligt med mormonläran..

Fast sedan är det ju där med kaffet. Att inte få dricka kaffe låter ju som en supersekt. Jag undrar hur många som låtit bli att konvertera till mormonerna av den anledningen. Men moderorganisationen LDS (Latter Day Saints) i USA försöker vara flexibla även här. De verkar nyss ha beslutat att förbudet bara gäller kaffe och te i en strikt mening. Coladrycker är numera tillåtna, och att dricka varm choklad går bra.

Men koffein ska tydligen endast få drickas kallt, det som inte är tillåtet är varmt kaffe - eller te. Jag undrar hur de ställer sig till is-te…

När jag valde en färg-TV framför att läsa om Jungfru Maria

Det var i juni 1999. Jag hade nyligen läst en bok från 1996 av Ingo Swann, "The Great Apparitions of Mary".

Jag vill inte säga att boken var bra. För det var den inte. Den var en översikt över Mariauppenbarelser, från Jungfrun av Guadalupe och framåt. Det är ett intressant ämne, förvisso. Men boken var på flera sätt ganska märklig.

Dels var den oerhört okritisk till alla de uppenbarelser som beskrevs. Dels slarvade den ganska så mycket med fakta. Dels hade den en politisk agenda av det mer olustigs slaget.

Den sistnämnda bestod i en analys av världen som skulle kunna vara hämtad från Readers Digest. Dvs. en tillrättalagd pro-amerikansk och framförallt extremt antikommunistisk världsbild.

Det hade Swann förstås rätt att ha, men det som var milt sagt irriterande var att han på största allvar verkade tro att Jungfru Maria delade hans egen politiska agenda. Han verkade nästan tro att hon medvetet planerade alla de framträdanden som hon sades ha gjort från 1917 och framåt i det medvetna syftet att bli en frontsoldat i kriget mot kommunismen. Det lät inte riktigt klokt.

Maria, som i sin lovsång i Lukasevangeliet drömmer om att de härskande ska störtas från sina troner och att de fattiga ska få sin rätt, skulle idag alltså vara en övernaturlig del av den politiska högern.

Swann trodde dessutom att alla de uppenbarelser han tog upp var autentiska, inklusive de som inte alls godkänts av katolska kyrkan. Till och med de i Necedah, Wisconsin på 40- och 50-talen, där Maria mest av allt låter som om hon vore moder, inte till Jesus, utan till senator Joseph McCarthy. Dessutom blev denna Wisconsin-"Maria" efter några år öppen anti-semit, vilket Swann försiktigtvis inte nämner.

Det hela är ännu konstigare eftersom Swann inte ens är katolik. Han har dock en övernaturlig världsbild, parad med en mycket reaktionär samhällssyn.

Men vad i allsina dar såg jag då i denna bok? Jo, det var den första systematiska sammanställningen av Mariauppenbarelser jag någonsin tagit del av. Och av detta var jag helt fascinerad. Det kändes lite som en helt ny värld hade öppnats för mig.

Det är egentligen något mycket egendomligt med dessa Mariauppenbarelser. Om man möjligen bortser från en del ytterligt extrema katoliker mellan kanske år 1500 och 1700 (vars åsikter i frågan helt förkastades av Vatikanen) är det närmast självklart bland i stort sett alla kristna, att Jesus är mer central än Maria. Men Jesus brukar efter sin död inte framträda för stora folkmassor och på orter som senare blir till heliga platser för hundratusentals och åter hundratusentals pilgrimer.

Men Maria har ju (om man nu vill tro på det!) gjort exakt detta - och gjort orter som Tepeyac ("Guadalupe") , Lourdes , Fatima, "Zeitoun" och många andra kända över hela världen. Vad detta fenomen beror på är en intressant fråga, som jag dock inte kommer att ta upp här.

Nåväl, i juni 1999 hade jag alltså blivit helt fascinerad av ämnet. Och så fick jag en idé. Jag skulle använda alla pengar jag skulle få över denna sommar till att skaffa fram en massa böcker om de olika Mariauppenbarelserna. Möjligen kunde jag hoppa över suspekta högerextrema jippon som Necedah.

Få pengar över? Jo, det var så här att då bodde jag på ett studentrum som hade hyresfritt i juni och juli. På så sätt skulle jag nog under dessa två månader kunna få kanske 4000 mer än vad jag annars skulle få.

Nu tänkte jag dock inte KÖPA några böcker. Det skulle ändå i så fall inte bli SÅ många. Utan jag hade tänkt beställa dem som fjärrlån från bibliotek i andra länder. Det brukade kosta några hundra per bok. Och det skulle då bli väldigt många böcker. Och om jag sedan kunde övertyga religionshistoriska institutionen  att det vore ett bra avhandlingsämne skulle jag dessutom med ganska så gott samvete våga kopiera de flesta av böckerna på deras kopiator.

Jag var riktigt entusiastisk. Och det är möjligt att jag skulle ha gjort allt detta om det inte var för något som hände.

En dag i slutet av juni fick jag nämligen ett meddelande på min telefonsvarare. Det var en kvinna jag kände som ville tipsa mig om en ganska så billig färg-TV. Den skulle bara kosta kanske tre tusen på "Expert", men jag minns inte den exakta summan nu.

Saken var den att jag i studentkorridoren bara hade tillgång till en skruttig och urgammal svartvit TV, med en ganska så usel bild. Så det var väldigt frestande.

Så jag stod i valet och kvalet. Beställa kanske 20 böcker om Mariauppenbarelser eller köpa en färg-TV, som dessutom hade inbyggd video? Efter ett tag valde jag färg-TV:n. Mammon hade väl segrat, eller vad man nu ska säga...

Men synden kanske straffar sig själv... Jag hann inte ha den mer än någon vecka så gick den sönder, helt av sig själv. Och sedan tog det mer än en månad innan jag fick den lagad. Då hade det hunnit bli slutet av augusti.

Och LITE dåligt samvete hade jag nog hunnit få då. Så fort jag fått tillbaks den gav jag nämligen bort den till studentkorridoren, så nu kom den att stå i studentkorridorens kök och inte på mitt rum. Jag hade dock ett villkor när jag lämnade över den. Och det var att alla måste lova att inte se på något annat när jag såg på Kvinnofängelset. Det var nu inget större problem, för Kvinnofängelset brukade sändas mellan halv två och halv tre på natten.

Jag tror jag blev ganska så populär i korridoren just då. Men frågan är förstås om valet att köpa TV:n istället för alla dessa Mariaböcker var det bästa alternativet.

På sådana frågor finns det ju vanligtvis inga bra svar....  Men jag har faktiskt funderat på just denna fråga - ganska så ofta!

Monoteism, övergrepp och patriarkat

Det finns två motpoler i synen på konflikten mellan "monoteism" och "hedendom". Dels har vi (exempelvis) gamla missionärsromantiska berättelser om hur goda kristna fick tampas med ogudaktiga hedningar, som ägnade sig åt kannibalism, människooffer och ohyggliga riter. Dels har vi en motbild som började uppkomma under upplysningstiden. En motbild om "den ädle vilden" som förstördes av en korrupt kristendom (eller av islam).  En motbild som idag är vanlig i olika nyhedniska grupper.

Och, ja, den sistnämnda har väl jag själv varit med om att sprida, exempelvis här.

Och jag står för varenda ord i den artikeln, den handlar ju om hur missionärerna bidrar till att införa patriarkalt förtryck i nordamerikanska indiankulturer. Men om jag istället hade fokuserat på konfrontationen mellan missionärer och den aztekiska kulturen hade bilden, som vi ska se nedan, blivit ganska annorlunda.

Det finns de som efter en ytlig läsning av författare som Birgitta Onsell, Eva Moberg eller Monica Sjöö kommer fram till att "patriarkat" och "monoteism" regelbundet gick hand i hand med att utrota en tidigare kvinno- och barnvänlig kultur. Tron på en enda (manlig) Gud antas vara den grund som ger upphov till kvinnoförtryck, övergrepp, och förtryck av barn. Monica Sjöö ägnar en sida i sin "The Great Cosmic Mother" från 1987 åt att lista otäcka barnfientliga citat från Gamla Testamentet. De är vederbörligt ruggiga, men hon nämner inte att den tidigare fenicisk-kananeiska kultur som israeliterna bekämpade, och som hon själv ofta uttryckt stora sympatier för, hade rituella barnoffer som ett centrum i sin egen kult,

Sanningen är den att patriarkatet på de flesta håll kom tidigare än de monoteistiska religionerna. Och att dessas seger över "hedendomen" på många ställen snarare innebar ett mildrande av förtrycket. Eller åtminstone att några av dess mest blodiga uttryck avskaffades.

Det började redan med den israelitiska religionen. Den var patriarkal, men så var den som föregick den. I Bibeln står det bland mycket annat att det är riktigt att slå barn. Det är obehagligt, men samtidigt bör det noteras att i den kultur som fanns innan hade som nämnts ett rituellt dödande av barn en central plats i kulten. En praktik som hårt fördöms i hela Gamla Testamentet. (Se till exempel Psaltaren 126: 37-38, Hesekiel 16:21-22 och Jeremia 19:4-7).

Även om den fenicisk-kananeiska barnofferpraktiken  besegrades i just Kanaan, så levde den kvar över stora delar av Medelhavet. Efter att Rom erövrade Karthago, försvagades den kraftigt, men den levde ändå kvar på sina håll. Det var först med kristnandet av Nordafrika som den försvann.

I Rom förbjöds människooffer i det första århundradet f.kr. men däremot var det fortfarande tillåtet att sätta ut oönskade barn. Ibland hittades de av någon som tog hand om dem, men oftast dog de. Det var först med kristendomens införande som detta förbjöds.

På våra breddgrader var både människooffer och utsättande av barn en del av den "hedniska" praktiken. De förbjöds efter kristnandet. I Island nådde man en kompromiss. "Hedningarna" fick inte längre öppet dyrka sina gudar, men under en lång övergångsperiod fick de sätta ut oönskade barn i vildmarken. Det bör förstås påpekas att medan inte så få av de barn som sattes ut i Rom kanske räddades, gällde det förstås praktiskt taget inga som mötte samma öde i Skandinavien, för att nu inte tala om Island.

Om vi går österut ställdes de första muslimerna inför en praktik, där nyfödda, oönskade flickor begravdes levande. Koranen fördömer denna i surorna 81:8 och 16:57-59. Denna praktik förbjöds efter att islam hade segrat. Islam förbjöd också en typ av brutal skilsmässa som tidigare var tillåten, som innebar att kvinnan försköts men att hon tvingades bo kvar hos mannen som hans slav.

Men så till Amerika. I den artikel jag skrev om hur missionärerna skulle övertyga indianstammar om vikten av att slå barn, att fruar skulle lyda sina män, och av jordägandet måste bli privat, ser vi att kristendomens införande i stora delar av Amerika innebar upprättandet ;av ett hårt förtryck över kvinnor och barn. Men...

Det finns andra delar av Amerika, där bilden som sagt såg lite annorlunda ut. Det mest uppenbara exemplet är som sagt aztekerna. Men i mindre skala gällde det samma också maya och inkas.

Dessa kulturer var inte endast patriarkala, de var stater styrda av militariserade härskande skikt. En sak som förenade aztek-, maya-och inkareligionerna var att de såg människooffer till gudarna som nödvändiga. Speciellt brutal och omfattande var praktiken hos aztekerna.

Där offrades både vuxna och barn, ofta tiotusentals varje år. Aztekerna förde krig för att tillfångata personer som skulle offras. Dessa offer utfördes också ofta medvetet på ett maximalt plågsamt sätt. När templet i Tenochtitlan invigdes 1487 beräknas det att som minst 10.000, eller som mest 80.000, offrades under fyra (!) dagar.

Denna råa praktik ledde till att spanjorerna kunde sluta en allians med de folk som var underkuvade av aztekerna och som var tvungna att regelbundet leverera fångar till dessa, fångar som skulle offras.

Men offertraditionen var så pass utbredd att de krävdes mer än en militär erövring för att den skulle upphöra. Här spelade förmodligen kulten av Jungfrun av Guadalupe en viktig roll. Jungfrun av Guadalupe var dels namnet på em målning av jungfru Maria, som ni kan se till vänster på denna blogg. Men denna målning sades vara en övernaturlig avbildning, som uppstått under den vision av jungfru Maria, som indianen Juan Diego sades ha fått vid flera tillfällen vid Tepeyac i december 1531.

Som fenomen är Jungfrun av Guadalupe något mycket märkligt. I henne blandades hedniska och kristna traditioner. Trots att hon först uppträdde på en plats som förut helgades till en aztekisk gudinna sågs hon som den främsta motståndaren till människooffer. Hennes uppgift sågs till stor del som att hon skulle utrota resterna av denna barbariska praktik.

Efter ett tag kom hon faktiskt också att bli en symbol för motståndet mot Spanien, och mot överhet och förtryck. Hon har hyllats av exempelvis den vänsterinriktade zapatistgerillan och av Hugo Chavez,  och latinamerikanska feminister har ofta sett henne som en frigörande symbol.

Jag upprepar. När de monoteistiska religionerna konfronterade en rå patriarkal krigisk "hedendom" mildrade de faktiskt mycket ofta förtrycket av kvinnor och barn. Inte förstärkte det, som en del nyhedningar gärna vill tro. Framförallt avskaffades ofta förtryckets mest utpräglat blodiga uttryck.

För, när allt kommer omkring, en kult av amoraliska "hedniska" krigar- och andra gudar i en polyteistisk kontext kan ju gå nästan hur långt som helst.  De ritualer som förknippas med dom kan ju dessutom bli hur blodiga som helst. Föreställningen om en Gud med någon form av övergripande ansvar för helheten spelade ofta en modererande roll när den introduceras i dessa kulturer.

Det är ju egentligen ganska logiskt.

Den yttersta domen

Helvetesläran är otäck. Föreställningen att det ska finnas människor, eller andra medvetna väsen, som ska plågas i evigheters evighet är outhärdlig. Åtminstone för mig.

Det är en sak. En annan sak är att i såväl kristen som muslimsk fundamentalism har vi dessutom en bild av vilka som kommer att hamna där som gör det hela fullkomligt absurt. Muslimska fundamentalister säger exempelvis att alla som sätter medhjälpare vid Guds sida (dvs. alla polyteistiska "hedningar") kommer att brinna i evighet i helvetet. Kristna fundamentalister håller med, men tillägger att det även gäller alla som inte har tagit emot Jesus som sin personliga frälsare.

Så självuppoffrande kärleksfulla människor som dyrkar mer än en Gud eller inte tror på Jesus kommer att brinna för alltid? Jag har aldrig förstått hur någon ens en sekund kan tro på något sådant.

Nu är det så att om man noga läser Koranen inser man att det finns en del utvägar för de muslimer som ändå inte vill tro på eviga helvetesstraff. Dels påpekas det gång på gång att Gud kan ingripa när som helst och även förkorta helvetesstraff, dels finns det en del språkliga formuleringar som kan tolkas som att straffen inte varar oändlig tid. även, om, det medges, de som säger att det varar i oändlighet är många fler.

När det gäller kristendomens grundtexter kan man även där hitta (låt vara färre) formuleringar som skulle kunna tolkas som att helvetesstraffen inte är eviga.

Men framförallt, när det gäller evangeliernas helvetestexter (som samtliga gör anspråk på att vara Jesusord) finns det en annan sak som helt och hållet går emot den närmast imbecilla fundamentalistiska tolkningen. Endast tre av evangelierna talar om helvetet. Det är de tre s.k. synoptiska - Matteus, Markus och Lukas. Dessa anses allmänt vara mer tillförlitliga än Johannes, som skrevs långt senare.

I ingen av dessa helvetestexter står det ett ord om att de som inte tror på Jesus kommer att straffas i evighet. Däremot står det om grupper som kommer att göra det. Det är de som inte bryr sig om de svaga, de fattiga, de hungrande, de fängslade, de sjuka.

Så till den fundamentalist som tror att hen är på de säkra sidan för att hen "tror" på Jesus, (och till andra intresserade!), vill jag rekommendera att läsa vad som verkligen står. Man kan ju börja med berättelsen om den yttersta domen i Matteus 25: 31- 46.
-----------------------------------------------------------------------------------------
"När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster.

Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’

Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’

Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’

Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”

Koranen och Nya Testamentet om rikedom och girighet

Om man frågar någon hur Nya Testamentet (NT) ser på materiellt välstånd kommer nog de flesta efter ett tag att säga att det fördömer girighet och vill att människor ska dela med sig. Eller något sådant. Det är ju inte ett helt felaktigt svar.

Det finns många ställen - exempelvis berättelsen om den rike manen och Lazarus - som bygger på en sådan sensmoral.

I denna syn förenas de grundläggande skrifterna i judendom, kristendom och islam i ett ganska så gemensamt ställningstagande.

När det gäller Koranen kan man till exempel citera Sura 92: 5-11
"För den som villigt ger ⁅av sina ägodelar⁆ och fruktar Gud och som tror på det högsta goda skall Vi göra det lätt ⁅att följa religionens bud⁆. Men för de som håller hårt om penningpåsen och som ⁅därför att han är rik⁆ tror sig vara fri från allt beroende, och som förnekar det högsta goda, ⁅för honom⁆ ska Vi göra det tungt och svårt. Och vilken glädje har han av sin rikedom när han störtas i fördärvet."

I Sura 127 framgår det också ganska klart att Koranen kopplar ihop likgiltigheten för de fattigas nöd med ett förnekande av religionen i sig:
"Vad anser du om den ⁅människa⁆ som förnekar Domen? Det är samme man som manar undan den faderlöse, och som inte uppmanar ⁅någon⁆ att ge dem som lider nöd att äta. Det ska gå dem illa som ber utan att deras hjärtan deltar i bönen, de som vill ses ⁅och berömmas⁆ men som vägrar ⁅sin medmänniska⁆ även den minsta hjälp."

I Koranen uttrycks i sura efter sura det som många nog uppfattar som essensen i kristendomens syn på girighet och rikedom!

Girighet är en synd, och om man inte vill ge till de fattiga hotar ett straff i nästa liv.

Men... i detta finns det något som man missar. För medan Koranen väl motsvarar den populära synen på hur "religiösa" ser på sådana frågor gör NT det inte. För bortom de ställen som fördömer girighet finns där andra som går mycket längre,. De första kristna fördömde inte endast "girigheten" -de fördömde rikedomen i sig.

Detta är inte svårt att visa. Här kommer några citat som NT tillskriver Jesus.

Matteus: 19:24: ”Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike."

Lukas 6:24-25: ”Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta.”

I det sista citatet fördöms inte endast "rikedom" utan all from av privilegierad tillvaro.

Jakob sägs ha varit Jesu bror. I Jakobsbrevet 5:1-6 kan man bland annat läsa  detta:
”Ni som är rika: gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er.
Er rikedom förmultnar, era kläder äts upp av mal, ert guld och silver rostar, och rosten skall vittna mot er och förtära er kropp som eld. Ni har samlat skatter i dessa sista dagar... Ni har levt i lyx och överflöd här på jorden. Ni har gött er på slaktdagen"

Att de första kristna levde i någon form av kommunism kan man sluta sig till av detta:

"Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt ... Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov." ( Apostlagärningarna 4:32-35).

Om man läser vidare kan man dessutom se att de i församlingen som i hemlighet försökte behålla delar av sina rikedomar kunde råka riktigt illa ut.

Den typen av drastiskt avståndstagande från rikedom i sig finns, så vitt jag kan se, ingenstans i Koranen . Medan Koranens samhällsideal liknar en välfärdsstat där de fattiga får stöd är NT:s alternativ faktiskt någon form av kommunism.

Många i väst idag uppfattar islam som extremt, medan kristendom ses som harmlöst och beskedligt. Det är ju en karikatyr hur som helst, och om man går till ursprunget blir ju bilden en helt annan .

Koranen utmanade inte samhällets ekonomiska grundstruktur, men NT gjorde det. Islam framstår redan från början som en form av reformism - medan urkristendomen i jämförelse var rena ultravänstern...

De mest rabiata islammotståndarna inom kristenheten är oftast polititikt långt ut på högerkanten (och dessutom oftast inte speciellt fattiga...). Det konstiga är kanske att de inte får sin nattsömn störd av bibelcitat som de jag citerat här.

Men så konstigt är det kanske inte. De läser nog Bibeln inne i sin egen hallucinatoriska Alice i underlandet-liknande spegelvärld, styrda av sina egna egoistiska önskningar.

Den dagen de förmår att lämna spegelvärlden och på allvar greppar vad som faktiskt står kommer nog den kristna högern att krossas.

Frälsningsarmén

Om det fanns något kristet samfund som jag tyckte var sympatiskt som barn var det nog Frälsningsarmén. Dels visste jag ju att de gjorde nytta, dels var de inte bara vänliga, utan faktiskt också respektfulla gentemot barn.

Jag kommer att tänka på det när jag får reda på att frälsningssoldaten Christina Sandberg utseddes till "Seklets Södertäljebo" 1999 - och slog Björn Borg och Hasse Tellemar med hästlängder. Hon var förresten inte endast frälsningssoldat utan även medlem i Socialdemokratiska Kvinnoförbundet...

Tillbaks till barndomen. I Gräddö kände vi en familj, där mannen var officer i "den riktiga" armén. Hans son beundrade honom mycket, verkade det som. Tyvärr ledde det att han samtidigt närde ett underligt förakt för Frälsningsarmén. Han verkade tycka att det var en skändning av den  försvarsmakt där fadern befann sig att Frälsis hade tagit efter dess yttre former. Själv tycker jag nog att en "armé" som försöker mildra nöden genom att soppkök och annat på något sätt är mer sympatisk än en som har till uppgift att döda.

Thorsten Kjäll har i en bok från 1972 med en lite svårförståelig titel, Korsets färger bära (jag har ännu inte upptäckt vilka "korsets färger" är och hur de kan "bära"!) försökt skriva Frälsningsarméns historia. Där upptäcker jag något fascinerande.

När man läser den inser man att det verkar som om Frälsningsarmén var ett av de allra första samfunden som redan från starten på 1800-talet hade en organisatorisk jämställdhet mellan kvinnor och män. Jag kollar engelska Wikipedia och det stämmer - de ordinerade kvinnor redan från början. Rörelsens grundare hette Willian Booth, och hans hustru, Catherine Booth, skrev tidigt ett debattinlägg för att kvinnor hade lika stor rätt att predika som män. Så blev det också - hon höll en mängd predikningar under sitt liv.

De två personer som ledde arbetet att med att introducera Frälsningsarmén i Sverige, var båda kvinnor. De hette Hanna Ouchterlony och Jenny Swanson. Förutom dessa bestod ledargruppen av Emily Petterson, James Ganside, och en till man,vars namn ingen tycks riktigt känna till....

De två männen av de fem verkar inte ha gjort något större intryck på någon. Kjäll skriver:"Om de båda männen i gruppen tydligen inte var av pionjärvirke, så var kvinnorna det dess mer" . (s. 42).

En lustig sak i boken är alla utfall mot Frälsningsarmén från sent 1800-tal som författaren citerar från dåtida ledande borgerliga tidningar. Den beskrevs av dessa som en farlig sekt av imbecilla fanatiker.

Idag är det ju inte så. Frälsningsarmén är ju högst respekterad och ses väl nästan som samhällsbärande. Men från början verkar de ha setts som farliga och nästan subversiva.

Ja, ju mer jag läser ju mer får jag intrycket att det nog var rationellt att gilla dom som barn. Och även om de inte är subversiva idag gör de ändå en massa nytta. Vilket är mer än vad man kan säga om en mängd andra religiösa grupper.

Julianus Apostata - kunde han ha lyckats?

Jag har en egendomlig ambivalens gentemot den sista hedniske romerska kejsaren, Julianus Apostata.

Det är jag nog inte ensam om. Under århundraden sågs han som sinnebilden för en avfälling. Hedningen som försökte hindra kristendomen från att segra.

Under upplysningstiden började bilden av honom att förändras. Mer och mer började han ses som tolerant, humanistisk, och, ja, till och med upplyst.

Det sista är ju lite tveksamt. En människa som rotat i offerdjurs inälvor för att försöka spå framtiden är ju inte vad de flesta skulle vilja kalla upplyst...

I dag finns flera webbsidor som hyllar honom som den som försökte rädda religionsfriheten från kristen diktatur. Och det ligger förstås en hel del i det.

Vem var han då? Det första som kan sägas är att han, liksom alla andra romerska kejsare, förstås var en förtryckare och skitstövel. De romerska kejsarna var alla ledare för ett gigantiskt exploaterande slavimperium. Det gällde förstås både de hedniska och de senare kristna. Slaveriet avskaffades som bekant inte med kristendomen. Det var först imperiets sammanbrott som ledde till att slaveriet avskaffades. För att efter ett tag ersättas med feodalism.

Men det finns grader även när det gäller skitstövlar. En del av kejsarna var ju veritabla monster, som Nero och Caligula. Andra var bildade filosofer, som Marcus Aurelius. Julianus var på sätt och vis en hednisk "idealist". Han älskade Homeros gudasagor och såg det som en kulturskymning utan like om det skulle bli förbjudet att tro på de gamla myterna.

På sätt och vis hade han rätt.

Julianus linje var inte att förbjuda kristendomen. Men han ville begränsa dess makt, bland annat genom att förbjuda kristna att undervisa i ämnet klassisk litteratur. Hans motivering var att den klassiska litteraturen byggde på den tidigare religionen, och att de som undervisade om den borde ha någon respekt för de trosföreställningar som den byggde på.

Men frågan är förstås om det ens fanns skuggan av en chans art han skulle kunna ha lyckats. Den traditionella kristna synen är förstås att han inte hade en chans eftersom han gick emot Guds vilja. Under de senaste århundradena har denna syn ersatts med deterministiska åsikter av historiematerialistisk art - kristendomens seger var en historisk nödvändighet och gick inte att hindra.

En annan fråga är av motsatt karaktär. Om Julianus ändå hade fått leva längre (han dog i förtid i ett av romarrikets imperialistiska krig) och framgångsrikt bekämpat kristendomen - hade han verkligen fortsatt vara så "toleranr" som han hävdade att han var? Riskerade inte i slutändan förföljelserna mot de kristna att starta igen? Frågan är relevant. När de kristna var i opposition krävde de också religionsfrihet. När de fick makten lämnade de snart denna linje och startade efter en tid en av de mest hårdföra religiösa diktaturer som någonsin existerat. En diktatur som omfattade hela Europa och som kom att vara i över tusen år.

Troligen var Julianus program för religionsfrihet dödsdömt från början, Det är på sätt och vis en tragedi. Det totalitära religiösa järngrepp som kom att läggas över Europa kastade på mÅnga sätt utvecklingen tillbaka.

Dessutom förvreds förstås kristendomen själv av detta. I sin tid som opposition var den kristna kyrkan djupt moraliskt överlägsen de flesta av sina alternativ. I och med att den fick en absolut makt blev den något helt annat. Och ofta något mycket obehagligt,

Kontrafaktisk historieskrivning är ju inte möjlig. Men lite kul är nog att tänka sig att Julianus skulle ha lyckats. Går det att tänka sig ett Europa under denna tid där många olika religioner skulle kunnat levt fredligt bredvid varandra, som till exempel i Singapore idag?

Nja.... det verkar inte så troligt. Tyvärr.

Den faderlösa ön

Jag har just läst om Fathers were not genitors, en fascinerande artikel av den danske antropologen Torben Monberg i antropologstidskriften Man 1/1975.

Monberg bedrev fältarbete på den polynesiska Bellonaön 1958. Det var en ö med endast 428 invånare som hade omvänts till kristendomen 1938. Innan dess hade de haft en lokalt utvecklad egen religion, som var ganska så fascinerande. Den beskrivs mer utförligt i hans bok The Religion of Bellona Island 1966.

Monberg inledde 1958 ett fältarbete på den polynesiska Bellonaön. Det var en ö med endast 428 invånare som hade omvänts till kristendomen 1938. Innan dess hade de haft en lokalt utvecklad egen religion, som var ganska så fascinerande. Den beskrivs mer utförligt i hans bok The Religion of Bellona Island 1966.

Men hans artikel i Man tar upp en mer specifik sak. Nämligen det faktum att invånarna på Bellonaön bestämt hävdade att innan missionärerna hade kommit 1938 hade de varit helt ovetande om sambandet mellan samlag och reproduktion.

På Bellonaön trodde man före 1938 att barnen kom från en värld kallad Nukuahea. Det var en värld för ofödda barn. För att en kvinna skulle bli gravid krävdes två saker. Dels att hon skulle gifta sig och flytta ihop med en man. Dels att andeväsen som tillhörde avlidna medlemmar i mannens släktskapsgrupp skulle hämta barnen från denna värld och föra in dem i kvinnans livmoder.

För hur konstigt det än kan verka var samhället på Bellonaön faktiskt patrilinjärt. Eftersom det var andeväsen från mannens släkt som förde in barnen i modern räknades barnen till faderns, inte moderns, släkt.

"Fadern"var alltså den man som var gift med kvinnan vid den tidpunkt då barnet föddes. Hans böner till förfädersandarna hade gett resultat....

Även om kvinnan hade varit otrogen hur många gånger som helst med män från andra släktskapsgrupper ansågs barnet alltid tillhöra den äkta mannens släktskapsgrupp. Eftersom samlag alltså inte hade det minsta med saken att göra.

På Bellonaön rådde det stor sexuell frihet, bortsett från exogamireglerna och de strikta incestförbuden. Både för- och utomäktenskapliga förbindelser var vanliga. Ett av argumenten mot förbindelser utanför äktenskapet - att barnen kanske inte skulle vara faderns - bortföll ju dessutom helt.

Skilsmässor var vanliga.

Invånarna på Bellonaön förklarade att de före 1938 hade sett samlag som något som var lustfyllt, en vana som kvinnor och män hade. De hade i stort sett inte funderat över om det hade några andra syften än att vara "roligt".

De var som sagt polynesier. Men i motsats till många andra polynesiska befolkningar hade de inga myter om gudar som hade samlag med varandra. Dessa fyllde ju ingen funktion när samlag endast var något man gjorde för att det var "roligt".

Det är mig veterligt det enda polynesiska samhälle där okunnighet om faderskap har rapporterats. Den polynesiska kulturen var troligen redan från början patrilinjär och den torde inte ha uppstått tidigare än 1600 f.kr. (Kirch 1984).

Därför kan det te sig egendomligt att finna förnekande av faderskap i just en polynesisk& folkgrupp....

Det är lättare att greppa att det fanns i Australien - med en kultur som sträcker sig tillbaks minst 50.000 år i tiden, och som fram till att de vita kom i stort sett varit isolerad. Eller hos de entydigt matrilinjära trobrianderna, där fadern sågs som en främling i familjen, och inte ansågs vara släkt med barnet (och efter en skilsmässa inte längre tog någon del i vårdnaden).

Men tillvaron är mer komplex än vad många inser. Synen på barn ock släktskap har varierat mer än många vill tro.

Vid varje tillfälle där man tar upp frågan om okunnighet om faderskap får man räkna med hårda angrepp. Så sent som 1968-69 fördes just i tidskriften Man en hetsig debatt om saken. Monberg insåg att hans beskrivning från Bellonaön skulle möta tvivel och reaktioner hos andra antropologer, och avslutade därför artikeln med denna förnuftiga kommentar:

"The surprising thing with this 'ignorance' is not its existence, but the fact that it can surprise us, and that  some anthropologists may be willing to submit themselves to all kinds of intellectual acrobatics to explain it away"....


Referenser
Patrik Vintom Kirch, The evolution of the Polynesian chiefdoms, Cambridge University Press 1984
Torben Monberg, The Religion of Bellona Island, The National Museum of Denmark 1966
Torben Monberg, Fathers were not genitors, Man 1/1975

Livet i Cefalu: ett ögonvittne berättar

/Nedanstående är hämtat från min lic-uppsats "Lagen och dess profet: Aleister Crowley, thelema och satanismen". Här beskrivs hur ett oberoende vittne, Betty May, uppfattade Aleister Crowleys kultcenter i Cefalu i Italien./

Våren 1920 byggde Crowley den villa i Cefalu, där han planerade att bygga ett centrum för den thelemiska rörelsen i världen. Det var en envåningsvilla, byggd av sten, som var täckt av vitmålad cement. Villan bestod av en central hall, och ytterligare fem rum. Den centrala hallen kallades för "Sanctum Sanctorum" och hade ett pentagram i en cirkel målat på golvet. I centrum av cirkeln stod ett sexsidigt altare, på vilket stå en kopia av Ankh-f-n-Khonsus stele, en kopia av The Book of the Law, tolv ljusstakar och annan magisk utrustning. På cirkelns östra sida fanns "odjurets" tronstol, på den västra "den stora skökans" dito. Väggarna pryddes av Crowleys egna målningar. En målning förställde en naken man som var den passiva persen i ett analt samlag, med guden Pan som den aktiva parten.

Nästan alla som vistades i Cefalu var anhängare till Crowley, och kan därför inte förväntas ha gett speciellt kritiska skildringar av kultcentret. Det fanns undantag; ett var Leah Hirsigs syster, ett annat var modellen Betty May, som kom till Cefalu tillsammans med sin man Raoul Loveday. Hon har i sin självbiografi Tiger Woman från 1929 gett en mycket vanvördig, men ändå humoristiskt levande skildring av det "upp-och-nedvända" livet i Cefalu.

Betty May var ingen anhängare till Crowley, men hennes man var det. Eftersom hon inte ville överge sin man följde hon, motvilligt , med honom till kultcentret. Vad som sedan utspelades var en veritabel maktkamp mellan henne och Crowley, som varade under hela hennes vistelse där. Redan när hon och hennes man första gången ringde på dörren till villan började striden. Crowley svarade med den thelemiska hälsningen "Do what thou wilt shall be the whole of the law". Meningen var att man skulle svara "Love is the law, love under will", vilket också hennes man gjorde. Betty May ville inte sänka sig till denna nivå och svarade rätt och slätt "Good evening". Den upprörde Crowley förklarade att hon minsann inte skulle släppas in genom dörren om hon inte svarade rätt, vilket hon till sist tvingades göra.

MATLAGNING SOM BESTRAFFNING

Redan innan hon kom till Cefalu hade hon haft sina duster med Crowley. Hemma i Storbritannien hade hon vid ett tillfälle vägrat att laga mat åt Crowley. när han hade besökt hennes man. Crowley hade inte glömt denna oförrätt och satte följaktligen Betty May till att sköta matlagningen i Cefalu. I den maktkamp som följde brukade Crowley sätta May på så förödmjukande arbetsuppgifter som möjligt; hon å andra sidan svarade med att vägra lyda honom och försöka såra hans fåfänga så mycket hon kunde.

Vi har tidigare sett att det var tveksamt om mottot "Do what thou wilt" egentligen gällde för barn; av Mays beskrivning är det likaså tveksamt om de gällde för vuxna. En av reglerna i Cefalu var att endast Crowley hade rätt att använda ordet "I" om sig själv; de andra var tvungna att använda det ganska förödmjukande ordet "one" (T. ex. "one want to" istället för "I want to"). De som kom på sig själva eller blev påkomna med att använda "I" var tvungna att skära sig i kroppen med rakblad. Betty Mays Crowleybeundrande man tog denna regel på allvar, med påföljd att hans kropp snart var full av skärsår. Betty May, däremot, struntade både i förbudet att använda "I" och i kravet att skära sig med rakblad.

En av Betty Mays arbetsuppgifter var att hälla upp det kar som Crowley ceremoniellt tvättade sig i efter varje måltid. Crowley åt nämligen inte med kniv och gaffel utan med händerna - behovet av rening var alltså inte bara rituellt. Betty skulle alltså hålla upp karet Crowley tvättade sig i. En dag förlorade hon tålamodet med denna ritual och hällde vattnet över Crowleys huvud istället. Crowley kommenterade inte händelsen utan satt bara kvar som om ingenting hade hänt.

Crowleys irritation över Betty Mays "olydnad" måste dock ha växt, för en dag meddelade han högtidligt att hon skulle offras i en ceremoni vid midnatt. Hon såg sig skräckslaget omkring för att se om någon skulle stödja henne, men alla såg ut som om de helt delade Crowleys uppfattning att ett offer var nödvändigt. Hon lyckades fly från huset, och höll sig gömd i bergen till efter midnatt. Hennes plan var att ta sig till den engelske konsuln och anmäla Crowley, men hon orkade inte genomföra planen utan återvände till sitt rum på natten. Hon möttes av som man som frågade om hon inte hade fattat att det var ett skämt. Det synes dock som om detta "skämt" hade en märkligt aggressiv karaktär.

En dag råkade May stöta på några slipsar, som var färgade med vad hon uppfattade som torkat blod. Crowley förklarade för henne att de hade tillhört Jack the Ripper, som, enligt Crowley, hade varit en nära vän till honom. Jack the Ripper hade enligt Crowley varit en stor magiker, som aldrig åkte fast på grund av sin förmåga att göra sig osynlig.,

Men den kanske mest anmärkningsvärda händelsen Betty May berättar om var när hennes man, Raoul Loveday, mer eller mindre tvingades att rituellt döda en katt, och sedan dricka dess blod.

Hon beskriver hur Crowley vid ett tillfälla fångade en vildkatt, som hade kommit till kolonin för att få mat. Crowley ogillade katter, och beslöt sig för att just denna katt skulle offras ceremoniellt. Katten fångades först i en säck, som lades på altaret. Crowley förbereddes ceremonin genom att tända rökelse. Betty Mays man fick uppgiften att genomföra offret och höll fast katten, som nu var bedövad av eter. Medan Loveday höll fast katten ledde Crowley en långvarig ceremoni, där olika entiteter åkallades. När ceremonin var klar var det meningen att Loveday skulle skära halsen av katten. Första försöket misslyckades dock och katten gav till ett tjut och lyckades fly ner på golvet. Det andra försöket att döda katten blev dock mer lyckosamt. I den sista fasen av ritualen drack Loveday upp kattens blod, som hade samlats upp i en skål.

Betty Mays vistelse i Cefalu slutade tragiskt. Hennes man insjuknade plötsligt och dog några dagar senare. Till en början var Betty May benägen att tro att han hade blivit sjuk av det kattblod han hade förmåtts dricka i den ovan nämnda offerritualen, en anklagelse hon senare tog tillbaka.

Betty May ger intrycket att ha varit en mycket egensinnig och självständig person. Hennes beskrivning av alla de problem som uppstod när hon försökte genomföra sin vilja i det kultcentrum som påstod sig vara ett centrum för en religion som hyllade den egna viljan som en lag är bitvis mycket roande. Men det var ett öde som hon skulle ha delat med alla vars vilja inte sammanföll med Aleister Crowleys.

REFERENSER
Betty May, Tiger Woman, Duckworth 1929
John Symonds, The King of the Shadow Realm, Duckworth 1989

Varför försvann Betty May?

För ett tag läste jag Betty Mays "Tiger Woman" från 1929. Det är en självbiografi över en märklig kvinna med ett märkligt liv.

Nu är den en smula enformig, den handlar mest om alla män hon hade relationer med. Hon var bland annat modell, flyttade runt mycket, gifte och skiljde sig mer än en gång.

Men den del av boken som är mest intressant (och som jag tog upp i det föregående inlägget) är den del som handlar om hennes mellanhavanden med Aleister Crowley i början av 1920-talet. Betty Mays dåvarande man, Raoul Loveday, var en anhängare Crowley, och han mer eller mindre tvingade henne att följa med till Crowleys kultcenter i Cefalu på Sicilien.

Aleister Crowley blev ju känd som grundaren av en elitistisk och satanismliknande lära. Han blev också känd för att, ofta i kryptiska formuleringar, förespråka övergrepp. Han var dessutom en egensinnig och dominerande egocentriker, för att uttrycka det milt, men han fick snart problem med Betty May. Hon var nämligen också mycket egensinnig, vilket klart visas i hennes bok, och att underkasta sig var inte riktigt hennes grej.

Så Crowley, som totalt dominerade sina devota anhängare i det kultcentrum som ironiskt nog påstods vara ett ställe där man skulle få utveckla sin egen vilja, gick på pumpen då det gällde May. Hennes skildring av sina duster med Crowley är bitvis mycket rolig.

Hon måste ha drivit den excentriske sektledaren till vansinne.

Men hur jag än letar kan jag inte finna någon info vad som hände Betty May efter att hon skrivit "Tiger Woman". Det går inte ens att hitta info om när hon dog.

Betty May var lite av en halvkändis, hennes livsstil var inte precis underlag för någon söndagsskoleberättelse, men på något sätt uttrycker hennes bok en naiv ärlighet. Förvisso kopplad med narcissism, men ändå.

Hon var ganska så ung när hon skrev boken, och hade levt ett både struligt och händelserikt liv. Det kan väl inte ha tagit slut med en gång efter att hon skrev boken.

I slutet av Betty Mays bok skriver hon, på sitt narcissistiska men ändå ganska charmiga sätt, att läsaren säkert kommer att få höra talas om henne igen på något sätt. Det känns faktiskt lite sorgligt att hon inte fick rätt.

Efter att boken kommit ut sökte Aleister Crowley upp förläggaren och protesterade mot den. Det är det sista som går att ta reda på...

Intresset för Crowley är stort, och vad som hände med exempelvis Leah Hirsig (var i Cefalu som Crowleys "Scarlet Woman" samtidigt som Betty May, och bröt några år senare med Crowley) eller Nina Hamnett (skrev boken "Laughing Torso", med kommentarer om Cefalu som ledde till att Crowley förgäves försökte få henne fälld för förtal) har stötts och blötts i många sammanhang.

Men ingen har tagit reda på vad som hände med Betty May..

På forumet "Lashtal: Home of the Aleister Crowley Society" diskuteras frågan om när Betty May dog. Ingen vet, men någon föreslår att man kan läsa 1972 års upplaga av "Tiger Woman", där svaret kanske skulle kunna finnas.

Sagt och gjort, jag har kollat den. Men där står ingenting om vad som hände henne efter "Tiger Woman", eller när hon dog.

Jag upprepar: Betty May var alltså något av en kändis, som väckte känslor både för och emot. Hon skriver en bok där hon effektivt demolerar Crowleys redan skamfilade rykte, och sedan blir hon en icke-person.

Blev hon hotad och gick under jorden? Bytte hon identitet? Eller?

Jag har gett mig den på att försöka ta reda på saken, men är inte speciellt hoppfull om att lyckas.

Framgångsteologi och satanism

Den 14 juni 2000 var jag inbjuden till TV4:s nyhetsmorgon i egenskap av akademisk expert på satanism. Anledningen var en fällande dom där en satanist hade dömts för att ha misshandlat en medlem i en kristen församling i Uddevalla.

På en satanistisk webbsida förklarades med emfas att domen var falsk och att den anklagade var oskyldig. Nåväl, det brukar ju skyldiga säga också, så det bekymrade mig inte så mycket.

Vad som bekymrade mig en hel del, däremot, var en annan sak. Den kristna församlingen tillhörde trosrörelsen, en framgånsgteologisk strömning som även innefattar Livets Ord. Och satanisten var anhängare till Anton LaVey, dvs en av de mest beskedliga av de satanistiska strömningarna.

Men mer än så. Flera av medlemmarna i den satanistgrupp som den dömde tillhörde var avhoppare från den trosrörelseförsamling som den misshandlade hade tillhört. För mig verkade det mest som två sekter som kommit i luven på varandra.

Men det fanns ju dessutom stora ideologiska likheter mellan de "satanister" som den dömde tillhörde och de "kristna" som den misshandlade tillhörde. Båda trodde att om man var en tillräckligt hängiven satanist, respektive kristen, skulle man kunna bli rik. Båda var i en viss mening "framgångsteologer".

Att LaVey-satanismen hyllar materiell framgång ser man mycket snart vid en läsning av LaVeys "Satanic Bible". Den hyllar egoism, darwinistisk konkurrens - den starke vinner, den svage förlorar. Detta i en bok som bland annat också tipsar om hur man på olika magiska sätt kan förgöra sina fiender.

Men trosrörelsen har ju faktiskt ganska liknande idéer. De hyllar kapitalistisk konkurrens och menar att om man blir en riktigt god kristen kommer man att kunna bli rik. Och faktiskt är det så att i vissa avseenden har delar av trosrörelsen ibland sysslat med något som har vissa likheter med de laveyanska förbannelserna. Det finns något som kallas "motböner" där man ber till Gud att det ska gå riktigt illa för någon. Det har inte varit så ovanligt att trosrörelseförsamlingar bett motböner för att det ska gå illa för exempelvis rörelsens kritiker.

Så på sätt och vis tyckte jag att laveyanska satanister och framgångsteologer kunde ta varandra i hand. Så jag var lite tveksam till att åka dit, och hamna i gemensam front med fanatiska medlemmar av en framgångsteologisk sekt. .

Men jag åkte dit i alla fall. Där mötte jag två representanter för trosrörelseförsamligen, en man och en kvinna. Kvinnan berättade att hon tidigare varit med i Frälsningsarmén, men att hon nu istället gått med i trosrörelsen. För att uttrycka det lite försiktigt tyckte jag kanske inte precis att det var ett steg i rätt riktning.

Så när sändningen skulle börja, vad skulle jag säga, när jag nu satt bredvid dessa framgångsteologer? Jag valde att beskriva LaVey-satanismens grundläggande ideologi. Och betonade hela tiden de drag som de hade gemensamt med trosrörelsen. Det sa jag ju inte, direkt, men jag betonade inriktningen på materiell framgång, personlig succé och fientligheten mot jämlikhet. Var och en med den minsta kunskap om framgångsteologin visste att min beskrivning av läran hos dessa satanister var nästan lika tillämpliga på deras lokala framgångsteologiska motståndare i Uddevalla....

Men jag tror inte att trosrörelsemedlemmarna riktigt fattade poängen. För de var lika vänliga mot mig efter programmet som de hade varit före det....

En ohederlig metod

Läste för ett tag sedan ut en bok som av många betraktas som standardverket om Wiccas, eller den nyhedniska häxrörelsens, historia. Det är en bok som har ett mycket bra rykte, som får lovord nästan överallt. Men jag fann den till stor del ganska olustig.

Den heter The Triumph of the Moon: a history of modern pagan witchcraft och författaren heter Ronald Hutton. Den kom ut 1999. Jag har den i en pocketupplaga från 2001.

Den bygger på en mycket grundlig forskning, ja. Den är förmodligen den mest gedigna genomgången av denna rörelses historia, ja, Men finns något i den som hela tiden gör mig illa berörd.

På sätt och vis exemplifierar den en typ av akademisk genre som de senare åren har blivit mycket vanlig. Nämligen att på ett subtilt sätt försöka desarmera åsikter man inte gillar genom att i sin historieskrivning betona de dolda (eller helt öppna) agendor som deras förespråkare har eller hade, eller påstås ha eller haft. Och kombinera detta genom att med en lätt ironisk touche antyda att deras åsikter kanske därför inte var så helt och hållet vetenskapliga.

Denna metod använder  Hutton i sn bok nästan konsekvent på författare som företrätt två typer av åsikter - som han uppenbarligen ogillar. .För det första de som använts av den framväxande wicca-rörelssn för att motivera sina egna anspråk. Det handlar här dels om teorier om förpatriakala samhällen och förhistorisk gudinnetro. Dels om teorier om att det funnit rester av "hedendom" kvar efter att Europa kristnades, och att det därför kan finnas ett korn av sanning i wicccas anspråk på att ha förkristna rötter.

För det andra de som argumenterat för att det vid sidan om de "snälla" magiska grupperna under 1900-talet har finnits andra, mer mörkernagiska och "satanistiska" sådana, som i vissa fall kombinerade sin mörkermagiska praktik med olika typer av övergrepp och/eller  våldsdåd.

Båda dessa typer av åsikter presenteras genomgående av Hutton som att det egentligen handlar om en typ av folklore, som sansade och balanserade forskare (som Hutton själv) har tagit helt avstånd från. Så Hutton ägnar en hel del tid åt att diskutera de personer som drivit åsikterna, På en rad mer eller mindre subtila (och nästan alltid språkligt eleganta!) sätt, målar Hutton upp bilden av personer som drivs av udda motiv och önskningar, och som tyvärr låter dessa stå i vägen för ett mer myktert vetenskapligt synsätt.

Det hela är förrädiskt. Läsare som exempelvis inte tagit del av Carlo Ginzburgs forskning om Benandanti, eller  Marija Gimbutas och hennes skolas publikationer, riskerar att snabbt avfärda dem som en del av en närmast esoterisk och fantasifull strömning, som egentligen aldrig  haft några rimliga belägg för sina åsikter.

På samma sätt kommer de att riskera att snabbt, alltför snabbt, automatiskt avfärda alla som berättat om existensen av satanistiska och kvasisatanistiska avarter som fantasifulla paranoiker - vare sig det nu handlar om berättelserna från en Scotland Yard-chef som Robert Fabian eller en wiccaprästinna som Maxine Sanders.

Huttons åsikter i dessa frågor är väl en majoritetsuppfattning inom den akademiska världen idag. Det ska alltså aldrig ha funnits några samhällen där kvinnor haft en starkare ställning än män, och det har heller inte  funnits hedniska strömningar i Europa efter kristnandet. Och alla berättelser om att det vid sidan av de mer livsbejakande positiva  häxgrupperna under 1900-talet (eller tidigare)  funnits mer kusliga grupper ska likaså ses som myter.

Genomgående får inte läsarna på något mer seriöst sätt ta del av argumenten för de åsikter som Hutton avfärdar. Man får en kort, lite karikatyrartad, sammanfattning - och denna kombineras mycket ofta med biografiska och andra detaljer som ska få läsarna att "förstå" varför någon kunde tycka något så uppenbart felaktigt.

Det hela sker som sagt mycket subtilt, mycket elegant, - och många inser nog inte riktigt hur Huttons manipulationsteknik  fungerar.

Men ibland är det inte riktigt lika subtilt. Det värsta exemplet är nog Huttons behandling av Robert Graves. på sidan 188 till 193. Graves förespråkade åsikten att det hade funnits ett förhistoriskt matriarkat, och gav bland annat uttryck för den i sin uppmärksammade bok The White Goddess från 1949 . I fallet Graves nöjer sig inte Hutton med  sina vanliga mer eller  mindre subtila insinuationer, utan han drämmer  till med storsläggan.

På sidorna 191 och 192 får läsarna reda på att Graves var en "intensiv masochist" (sidan 191) som hade haft en dominerande och tyrannisk mor, och sedan gifte sig med en dominerande och tyrannisk fru. Efter detta fick den olycksalige mannen det dessutom ihop det med en dominerande och tyrannisk älskarinna.

Vi får också redan på att Gtraves första fru var en "uttalad feminist" (s. 192) och Hutton menar att de inte var någon tillfällighet att Graves först började föra fram åsikten om existensen av ett förhistoriskt matriarkat under tiden han var gift med henne...

Är detta sant? Jag har ingen aning. Är det relevant för bokens ämne? Det kan ju diskuteras.

Men det som stör mig mest är detta. Medan åsikter som Hutton ogillar hela tiden ska "förklaras" utifrån psykologiska, sociologiska och andra sammanhang behandlas underförstått de motsatta "akademiskt korrekta" åsikterna som så sansade och vetenskapliga att de inte behöver någon ytterligare förklaring. Läsaren kommer att se dessa som "vetenskapens syn" - som inte är i behov av någon analys av förespråkarnas motiv.

Hutton skriver alltså om Robert Graves sexualitet och psyke. För att "förklara" dennes åsikter om matriarkat. Vad skulle man måhända kunna få fram om man rotade lite i sexualliv och psyke hos de som aggressivt drivit linjen att män alltid haft makten i alla samhällen och att "matriarkat" alltid varit en myt? Har någon tänkt på att undersöka sexuallivet hos Robin Fox, antropologen som sida efter sida närmast vällustigt frossade i mansdominerade släktskapssystem i "primitiva" samhällen men som förfärat beskrev idén om att det någonsin funnits samhällen där maktförhållandena var de motsatta - som "kuslig". Eller hos den mer kände Claude Levi-Strauss, som ständigt och jämt lika vällustigt upprepade sitt mantra - att all civilisation kännetecknas  av att grupper av män utbyter  kvinnor med varandra?

Jag misstänker att det skulle bli ett ramaskri om någon skulle göra något sådant. Det skulle nog ses som ett övertramp - och ett kränkande av mycket ansedda forskares personliga integritet. Men om man väl har sagt att man tror att de har funnits ett matriarkat är väl allt tillåtet...

Metoden hos Hutton har vissa likheter med hur "anti-satanism" behandlas i böcker som Satanism Scare eller Satanic Panic eller hur "matriarkalism" behandlas i Cynthia Ellers bok The myth of matriarchal prehistory. Eftersom de sociologiska och psykologiska förklaringarna i sådana böcker alltid riktas åt ett håll - mot de åsikter som författaren/författarna  ogillar - är det en djupt ohederlig metod. Och en djupt ohederlig genre.

Valans spådom

Den poetiska Eddan är något av det mest fascinerande i den svenska litteraturen. Och det kanske mest fascinerande avsnittet i den är "Valans (eller Völvans) spådom".

Det kan kanske beskrivas som en mycket kortfattad översikt över jordens  och universums historia  - från dess skapelse till katastrofen vid Ragnarök - och efter den.

Man kan läsa den på olika sätt och ganska så ofta upptäcka nya saker i den.

Den kan läsas här.

Den är ett arv från vårt gåtfulla förkristna förflutna. En av de inte så där väldigt många pusselbitarna vi har. Men man kan också läsa den för den litterära upplevelsen....

 

Skogsrået: folklore, religionshistoria, och etnografi. Några synpunkter på diskussionen.

/Vid närmare eftertanke beslöt jag mig att lägga ut den text jag nämnde i inlägget nedan och som jag lade fram till seminariet 2004. Måhånda intresserar det någon. Förutom diskussionen om von Sydow innehåller det bland annat avsnitt om rådarväsen i fonnordiska texter och om skogsrån i fäbodmiljö. Texten är skriven innan jag på allvar börjat studera fokminnesanteckningar, så det bygger nästan endast på litteraturstudier. Ett avsnitt med jämförelser med den engelska debatten om folktroväsen har jag strukit. /

Jan-Öjvind Swahn, Carl Wilhelm von Sydow och sexualiseringen av skogsrået
För trettio år sedan var kanske Jan-Öjvind Swahn den mest kände popularisatorn av svensk folklore. Han var en mycket produktiv författare. En sökning på LIBRIS ger uppemot 250 träffar, inklusive en bok med titeln "God jul! : kåserier om vardagsskrock och helgdagssed."
Swahns syn på skogsrået som väsen kan vi ta del av i kapitlet om skogsrået i hans bok "Häxor, tomtar, jättar och huldror". Swahn väljer själv att benämna detta kapitel för "Skogsrået - folktrons pinuppa" och texten är skriven på ett ironiskt raljerande, sätt. Det är också illustrerat med en bild, vars bildtext går i samma stil som kapitlet i övrigt.

"Pinuppa" är, förstås, en märkligt vulgär benämning även för en populärt hållen text, men det är bara en del av problemet. Genom en sådan term, och en sådan raljerande behandling, visas att författaren saknar förmågan att förstå föreställningens karaktär. Skogsrået är, liksom sjörået eller bergsrådet, naturligtvis, en övernaturlig entitet. Men det är också en entitet som kopplades till olika typer av känslor. Allting från vänskap, ett roat intresse, sexuell åtrå, en kristlig avsky, rädsla, hjälplöshet, till en stark respekt, finns beskrivna i litteraturen. Män (och kvinnor) i skogen som mötte skogsrået var på många sätt i en underordnad ställning.

De konfronterades med en entitet som hade makter som vida överstiger människans. Oftast kunde människan ignorera rået, eller utveckla en relation med det på en relativt jämlik nivå. Men i många fall ställdes man inför valet att underkasta sig, fly från, eller i vissa fall, med hjälp av Gud, magi eller olika knep, bekämpa det. "Skogsrået" var i princip aldrig ett underordnat sexuellt objekt, däremot ofta ett sexuellt subjekt. Vid varje förhållande mellan en man och skogsrået var det mannen som ytterst var i underläge, i vissa fall till och med i praktiken prostituerad (mannen kunde vara tvungen till ett förhållande med rået för att få jaktlycka). Genom en term som "pinuppa" förminskar Swahn skogsrået - och skapar associationer som fördunklar vad föreställningen handlade om.

Jan-Öjvind Swahns (1964) populärt hållna bok om folklore kan te sig som ett exempel på en ytlig vulgarisering av den svenska folkloristiken. Men det är endast delvis sant; den teoretiska grunden för föreställningen om skogsrået som "folktrons pinuppa" finns hos Carl Wilhelm von Sydow, den svenska folkloristikens kulturhero.

von Sydow var konsekvent i sin tolkning av folktrons väsen som ett resultat av hallucinationer, drömmar och illusioner. Det gällde inte enbart skogsrået utan många andra av dessa väsen. Maran, till exempel, är ingenting annat än en ren avspegling av det faktum att människor har mardrömmar: "Jag tror att varje sunt tänkande människa måste erkänna att hela marföreställningen har kommit till genom mardrömmar samt genom de slutsatser man gjort från eller i anslutning till dem" (von Sydow 1941: 28). Föreställning om rån som vakar över snickarstugan eller vävstolarna förklaras genom att människor till och från får hallucinationer av sågande och hamrande från tomma arbetsplatser: "Illusionsupplevelserna är uppenbart det primära, och förklaringen av fenomenet med de beskedliga råna är sekundärt tillkomna”. (von Sydow
1941: 27)

För att förklara skogsråföreställningen jämför von Sydow med de incubi- och succubiföreställningar som var vanliga i medeltida kloster. Hela föreställningen hss munkar och nunnor orsakas av det "köttsliga begär som på grund av deras osunda liv tillskapade de hallucinatoriska upplevelserna – det är inte hallucinationerna som uppstår emedan resp. klosterfolk och andra på förhand trodde på dessa egendomliga väsen" (von Sydow 1941 28). Problemet är att detta exempel i hög grad talar emot von Sydow. Erotiska drömmar har funnits i alla tider – men de har inte i alla tider tolkats som incubi- och succubidemoner. Föreställningen om dessa demoner har som en nödvändig bakgrund den kristna demonläran; utan den skulle den inte kunnat ha uppstå. Det betyder inte att de erotiska drömmarna orsakades av demonläran - men den läran skapar en ram som påverkar tolkningen av, och i viss mån kanske även innehållet i, drömmarna.

von Sydow tar sedan ett djärvt språng från medeltida demonläran till den sydsvenska föreställningen om skogsrån: "Varför skulle det då vara orimligt att våra bönder inför alldeles likartade fenomen skulle göra liknande slutsatser? Man har många utförliga skildringar från olika trakter om hur en dräng i skogens ensamhet har träffat en vacker flicka och låtit sig lockas av henne, varefter han inte har kunnat låta bli att ständigt och jämt ge sig ut i skogen till henne igen, tills han tynar bort i sinnesjukdom. Menar mina ärade kritiker att man först diktade en personifikation av skogen i kvinnogestalt och sedan lyckades tro på den så livligt att man förälskade sig i och hallucinerade kärleksäventyr med den skogspersonifikationen? Tanken är ytterligt absurd." Nej, menar von Sydow, föreställningen om skogsrået har uppkommit på samma sätt som de om succubi- och incubidemoner. Bonden "var övertygad om den demoniska kvinnans verklighet men då det var just i skogen som hon höll till, slöt han att hon måste vara någon sorts skogsdemon: skogsnuvan, skogstippan, skogsfrun, skogsrået. Men att uppfatta henne som en personifikation av skogen, identisk med den, har aldrig fallit honom in. Och vad skulle bonden ha en sådan skogspersonifikation till? Så gott som allt som berättas om skogsrået, handlar om hennes förförelsekonster. Hon är som Leonard Rääf uttryckte sig 'skogens courtisane'. Om det hade gällt att personifiera skogen , skulle man säkert kommit till en annan bild av henne. Skogsråföreställningen måste emellertid alldeles utan föregående spekulationer uppstå efter de här omnämnda erotiska hallucinationerna i skogen" (von Sydow 1941 30) .

Men även von Sydow vet om att längre norrut i Sverige, i fäbodsområdet, dominerar inte de erotiska inslagen i berättelserna om skogsrån. Men det förklarar ha med andra typer av hallucinationer: "I Dalarnas fäbodstrakter, där de unga flickorna får tillbringa hela betestiden fjärran från bygden borta på fäbodarna, framträder skogsrået, rånda, på ett helt annat sätt, Fäbodsjäntan kan plötsligt få höra vallåtar och klangen av koskällor, och hon ser kanske flicka komma drivande en bostadshjord. Hon blir glad åt att få träffa en kamrat där borta i vildmarken och skyndar att möta henne, men plötsligt är allt försvunnet. Det var inte verklig boskap och en verklig flicka. Det hela var en expektanshallucination, men fäbojäntan tror, att vad hon sett och hört, var rånda med boskap. Att man talar om och tror på rånda, beror uteslutande på expektanshallucinationer av här nämnt slag, och det finns ej minsta anledning till att man på förhand skulle ha diktat och trott på rånda såsom en skogens personifikation innan några sådana erfarenheter kommit till stånd. Expektanshallucinationen är tillräcklig att framkalla råndatron på slutledningens väg. Vad man sett och hört, måste finnas till. Mänskor /sic/ och vanligt boskap var det inte, alltså var det rånda med sin boskap. En skogspersonifikation skulle även i detta fall tagit sig ut på ett helt annat sätt" (von Sydow 1941 31).

Det finns mycket som är märkligt i von Sydows argumentering. Han verkar helt obekant med fakta som presenteras i  Gunnar Granbergs avhandling Skogsrået i yngre nordisk folktradition (Granberg 1935). För det första kan inte skogsrået, i motsats till succubi och incubi i medeltida tankevärld, ses som en "demon": Granberg (1935:143) påpekar att skogsrået inte kan karakteriseras som ett ont väsen. Han tar också upp exempel på hur skogsrået hjälper vid milan, och förebygger olyckshändelser (Granberg 1935:129)Anledningen till denna skillnad emellan skogsrået och succubi- eller incubidemoner är att von Sydow helt enkelt har fel: föreställningen om dessa entiteter kan inte förklaras ur erotiska fantasier.

Föreställningar om demoner har en lång tradition inom kristenheten, medan föreställningar om rådare över naturen har en än längre historia i förkristna religioner.

Det är anmärkningsvärt att von Sydow aldrig ställer sig frågan varför både de varelser som enligt honom skapats som en förklaring till manliga jägares erotiska hallucinationer och de varelser  som skapats som en förklaring till ensamma fäbodsflickors hallucinationer benämnts "rån". Hur kan det komma sig att två helt olika typer av hallucinationer av olika grupper av människor i olika delar av landet har smält samman till en gemensam föreställning om "skogsrån"? Och hur kan det komma sig att termen skogsrå saknar konnotationer till de påstådda hallucinatoriska förväntningarna? Den har vare sig erotiska konnotationer eller syftar på något som kan kopplas till fäbodsflickors förväntningar.

Granberg (1935: 213) redovisar ingen privat uppfattning utan ett allmänt koncensus när han påpekar att ordet "rå" syftar på order "rådande", i betydelsen "härskande" och redovisar ju också exempel på hur skogsrået härskar över åtminstone en del av skogens villebråd. (Granberg 1935:105) Hur sådana föreställningar ska ha kunnat utvecklas från erotiska eller expektanshallucinationer går inte von Sydow närmare in på.

Inte heller diskuterar han de exempel Granberg (1935: 152) lägger fram om offer till skogsrået. Han vill inte heller diskutera det europeiska sammanhanget, d.v.s. det faktum att föreställningen om såväl kvinnliga som manliga skogsväsen är spridda över en stor del av Europa> (Granberg 1935: 3 ff).
von Sydow ställer upp enkla motsatser: antingen förklarar hallucinationen föreställningen eller så förklarar föreställningen hallucinationen. Eftersom det sista enligt honom är uteslutet återstår endast att anta att de hallucinatoriska upplevelserna är den enda orsaken till föreställningen om skogsrået, liksom mardrömmen är den enda orsaken till föreställningen om maran, och munkars och nunnors erotiska drömmar är enda orsaken till föreställningar om succubi och incubi. Han verkar helt främmande för att tänka sig möjligheten att en underliggande föreställning (om exempelvis rån, demoner, eller hamnskiften) kan omformas på olika sätt i olika miljöer och tidsperioder. Erotiska drömmar/hallucinationer  torde inte kunna förklara den komplexa skogsråföreställningen, med alla dess säregenheter. För att föreställa sig att en hallucinerad kvinnogestalter är ett "skogsrå" torde föreställningen om skogsrån redan ha existerat. Och antagandet att denna föreställning i sin tur ursprungligen skulle ha orsakats av erotiska fantasier gör en rad element i råföreställningen, inklusive själv namnet, komplett obegripligt.

von Sydows argumentering är ohållbar: men som vi ska se har liknade förklaringar tillämpats av andra forskare om andra kvinnliga entiteter i svensk folktro.

Kornmoder eller fikt?
Albert Eskeröd (1947) försöker i sin avhandling "Årets äring" (1947) bland annat analysera föreställningarna om "den sista kärven" i bondetraditionen i Sverige. Mannhardt och Frazer har redovisat material från Europa och stora delar av den övriga världen som visar att "den sista kärven" ofta personifieras som en kvinnlig gestalt och de kopplade detta till de religiösa föreställningarna om växtlighetens och sädens gudinnor, exempelvis den grekiska kuten av gudinnan Demeter. Eskeröd avvisar alla sådana synsätt. Han noterar att den sista kärven framförallt på tyskt område utrustas med namn med anknytningar till moderskap (Mutter, Kornmutter osv.). (Eskeröd 1947 161 ff)men sätter in detta i ett helt annat sammanhang. Han kopplar detta till en teori om att de ungdomar som samlade in skörden i sitt erotiska skämtlynne utvecklat en skämtsam tradition om att den kvinna som får sista kärven ska få ett barn ("horunge") (Eskeröd 1947: 159 ff). För Sveriges del antar han att denna tradition uppkommit förvånansvärt sent – när de parvis arbetande skördelagen infördes på 1600-talet, och i vissa delar i Sverige så sent som på 1800-talent!

Eskeröd anför denna teori som ett alternativ till äldre teorier: "dessa påpekanden kunna synas ganska självklara, men de torde vara värdefulla att hålla i minnet inför de tolkningar om sista kärvens fruktbarhetsmakt o.dyl. med utgångspunkt från dessa enkla traditioner. Allt talar för att det icke är motiverat att från dem konstruera några djupare och äldre kultiska sammanhang…" (Eskeröd 1947: 160)

Men detta är, enligt Eskeröd, inte ett entydigt svenskt fenomen utan kan utsträckas till att förklara föreställningar om sista kärven runt hela Europa runt hela Europa. Och en slutsats blir: "I viss utsträckning torde även de kvinnliga namn som sista kärven ges särskilt i Tyskland, ha sin rot och förklaring i här vidrörda föreställningar." (Eskeröd 1947:164).

Det finns naturligtvis många uppenbara invändningar mot detta synsätt. En är naturligtvis att Eskeröd inte försöker förklara varför just barnafödande ska vara speciellt kopplat till just den sista kärven, om den inte signifierar någon form av fruktbarhetsmakt sedan tidigare. Den andra stora betydelsen von Sydow tillskriver den sista kärven – som omen om vem som ska bli gift eller ogift (Eskeröd 1947:164 ff) låter ju sig också naturligt förklaras lättare om man just utgår från just de fruktbarhetsföreställningar som Eskeröd avvisar.

Eskeröd driver sin tes i en direkt polemik mot Mannhardts och Frazers teorier om att sådana föreställningar avspeglar en kult av kvinnliga väsen, som tidigare varit framträdande. Men Eskeröd gör aldrig något mer grundläggande försök att bemöta de belägg som dessa författare drar fram. Frazer (1951) redovisar en rad fakta om kopplingen mellan kvinnliga övernaturliga väsen och säden. Kulten av Demeter hade en rad kopplingar till inte bara fruktbarhet i allmänhet men jordbruket i synnerhet. (Se exempelvis Frazer 1951: 38, 40, 41). Den första skörden av vete och korn i Aten offrades till Demeter och Persephone (Frazer 1951: 53). I det fjärde århundradet före Kristus beskriver Isocrates hur Demeter hade givit den atenska anfäderna säden som en gåva. På Sicilien firades, enligt, Diodorus, Demeter vid tiden för sådd, medan Persephone firades vid skörden (Frazer 1951: 58). Bland Demeters många epitet nämner Frazer "Wheat-lover", "She of the corn", "Nurse of the corn-ears", “Crowned with Ears of Corn", "She of the Seed", "She of the Green fruits", "Fruit-bearer", för att nu bara ta några exempel. Så sent som 1802, när en avbildning av Demeter i Eleusis, togs ned och fraktades till universitet i Cambridge, klagade invånarna i Eleusis på att skörden blev sämre efter att Demeterbilden tags bort (Frazer 1951: 64).

Detta är bara några exempel från Frazer, och det kan ju vara så att Frazer övertolkade sina källor. Men den polemiken förs inte av Eskeröd, som inte verkar anse att exempel som dessa är nödvändiga att diskutera.

Nu dyrkades Demeter inte i norra Europa, och det går naturligtvis att hävda att sådana exempel är av föga relevans för tolkningen av nordisk folktro. Aningen svårare är det i så fall att ignorera de många> exempel som finns från europeisk folklore. Dessa exempel finns inte endast från Tyskand, utan från i stort sett hela Europa. Frazer refererar, liksom Eskeröd, exempel på hur barn skräms genom berättelser om hur sädesmodern går genom fälten när vinden blåser (Frazer 1951: 152f). Men han redovisar också berättelser om hur samma sak användes som ett omen, för att skörden ska bli god, vilket inte passar in i Eskeröds teori om att hela föreställningen enbart var ett fikt för att skrämma barn (Frazer 1951: 153) och föreställningen att om skörden blev dålig detta var ett tecken på att sädesmodern har straffat bonden för dennes synder(Frazer 1951: 153). Frazer redovisar exempel efter exempel på att säden betecknas som "moder" "stor moder", vete-moder, korn-moder etc. (Frazer 1951: 153 ff) och> förklaringen att hela detta femnomen, som återfinns över stora delar av Europa, skulle vara ett utslag av ungdomliga sexuella skämt ter sig ganska osannolikt. I synnerhet som Frazer även refererar hur på flera ställen den sista kärven brukar kallas "the Old Grandmother", vilket inte gärna kan förklara med att ungdomar skämtar med varandra om vem som ska få oäkta barn. (Frazer 1951: 156 ff).

Efter att Frazer gått igenom folkloristiskt material från Europa, för han fram exempel från icke-europeiska områden, där samma koppling mellan säd och kvinnliga benämningar kan återfinnas. Den stora skillnaden här är att det från hela områden är helt uppenbart att beteckningarna verkligen hänför sig till gudinnor och andra övernaturliga entiteter. (Frazer 1951: 171 ff)

Det går antagligen att finna exempel på att Frazer övertolkar sitt material, men Eskeröd går inte in i den diskussionen. Eskeröd avvisar helt alla försök att relatera folktrons föreställningar till religionshistorien eller ens historien; han försöker finna uttömmande förklaringar till föreställningarna genom att utgå från de idéer som befolkningen i hans samtid kunde dela. På så sätt blir hans teori ahistorisk.

Slutligen vill jag med instämmande citera Martin P.n Nilssons kommentar till denna diskussion:
"Man menar, att skördefesterna äro arbetsslutfester, vid vilka glädjen över arbetets lyckliga avslutande ger anledningar till ett överdådigt skämtlynne, som tar sig uttryck i de upptåg, i vilka halmdockorna spelade en så framträdande roll. Rågkäringen och lokatten och de övriga gestalterna skola vara tillfälliga skapelser av folkfantasien, huvudsakligen avsedda att skrämma barn och avhålla dem från att leka i säden på fältet eller i logen, Ur senare folkminne kan utan tvivel mycket anföras, som talar för en dylik uppfattning, men den träffar ej sakens kärna och ursprung. Skämtlynnet skapar knappast nya figurer, utan det upptager det gamla, på vilket man en gång verkligen trott men för vilka man förlorat respekten. Varken den lurade djävulen eller det dumma trollet eller den komiske Sankte Per äro skapade av folkligt skämtlynne, utan det har tagit hand om äldre, en gång allvarligt uppfattade gestalter. Så är det också med de folktrons gestalter, som duga att skrämma barn med, sedan de vuxna förlorat tron på dem, även om man kan finna upp nya efter gammalt mönster.

Man trodde på bäckahästen, innan man med honom varnade barnen att gå för nära ån, och han är förebilden för brunnsgubben, som tar barnen, om de ramla i brunnen. Man föres på falskt spår, om man ensidigt håller sig till folktron i dess förfallsstadier, då den viker för och degraderas av en upplyst kultur. Tron på växtkraften, som från den nya skörden förmedlas till den nya, och föreställningen om sädesdämoner i djur eller människogestalt återfinnas tydligt utpräglade hos folk, som befinna sig på ett av modern kultur mindre berört stadium; man kan t.ex. hänvisa på de omständliga ceremonier, som de indonesiska folken ägna rismodern och risets själ. För att förstå den ursprungliga och verkliga meningen av våra gamla med åkerbruket och skörden förenade bruk och föreställningar ha vi snarare att söka analogier hos folk, som leva i ursprungligare förhållanden än hos dem, som visserligen ännu bevarat rester av den gamla traditionen men under inflytandet av en högre upplysning betrakta den som förlegad och urmodig och mest duglig till barnaskrämsel eller nojs". (Nilsson 1936:72f)


Skogsrån, skrivkunnighet och spridningsmönster
Det finns fler förklaringar till skogsråtrons uppkomst bland svenska folklorister, Ett diffusionistiskt alternativ till von Sydows psykologiserande förklaring finns hos Waldemar Liungman, som i flervolymsverket "Sveriges sägner i ord och bild” gjort ett urval av svenska folksägner, och också bidragit med kommentarer, där han försöker förklara sägnernas uppkomst och spridning. När det gäller skogsråföreställningen försöker han beskriva utvecklingen som en gradvis diffusion, där olika föreställningar har spritts över Mellanöstern och Europa, och slutligen nått Sverige och blivit det svenska skogsrået, Han börjar med att diskutera orientaliska ökenväsen sehirim eller "pilosi", "de håriga" (Liungman 1958:189). Men efter islams segertåg överförs föreställningar om dessa väsen till de arabiska djinnerna (Liungman 1958:191) Han försöker sedan visa hur föreställningar kopplade till de arabiska djinnerna sprids över Europa och inspirerar förställningen om kvinnliga skogsväsen i Alperna, (Liungman 1958: 194)  hos syslaverna (Liungman 1958:195) och i Tyskland (Liungman 1958:197), De arabiska djinnerna framställdes som håriga (Liungman 1958:191) , de kvinnliga djinnerna hade länga hängande bröst (Liungman 1958:191) de som avvisar deras närmanden löpte fara för sitt liv (Liungman 1958:191), de kunde bo under marken (Liungman 1958:191f) de kunde ingå i äktenskap med människor (Liungman 1958:192). Liungman visar hur dessa drag går igen i föreställningar över Europa, i viss konkurrens med traditionerna runt Pan i den grekiska kulturen (Liungman 1958:189 f).

Liungman menar dock att de europeiska väsendena mest påminner om djinnerna och anför bland annat hur den håriga kroppen (Liungman 1958:193,197) och de långa brösten (Liungman 1958:195, 197) dyker upp i det europeiska materialet. Att Liungman har högre anspråk än att enbart notera likheter mellan föreställningar i olika regioner blir efter ett tag ganska klart; han skriver exempelvis att föreställningarna om de långa brösten "som ovan antytts kommit från Orienten" (Liungman 1958:198) även om han senare (Liungman 1958:199') medger att de skulle ha kunnat uppträda spontant. Den ihåliga ryggen har enligt Liungman också sitt ursprung i Orienten, i en berättelse från en gammal pehlevi-text (Liungman 1958:199) om Zarathustras möte med Druj, som lögnaktig uppgav sig vara hela världens och alla människors moder. Druj var mycket vacker, men då Zarathustra blivit varnad bad han kvinnan att vända sig om. Nät hon slutligen gick med på hans krav såg han att hennes rygg inte bara var ihålig, utan var sönderfrätt av ormar, ödlor, maskar och grodor. Hon visade sig vara en demon, som tidigare velat skada Zarathustra. (Liungman 1958:200) Liungman försöker sedan följa spridningen av detta motiv och finner det i berättelser om Muhammed, (Liungman 1958:200) i kristna legender (Liungman 1958:200f) och i europeisk folktro (Liungman 1958:201 ff)

Nu anser Liungman att skogsråföreställningen inte direkt härstammar från de europeiska föreställningarna om kvinnliga skogsväsen utan har kommit hit via de danska ellepigerne (Liungman 1958:204) och den nordvästeuropeiska havsfrun (Liungman 1958:204 f):
"Det är denna havsfru och ellepige som i första hand givit stoffet till vår skogsnuva, vår skogsfru och vårt skogsrå. Men härav följer att dessa väsen ha uppkommit relativt sent. Den havsfrutyp som vi här tala om nådde… Norden först på 1500-talet. Vår skogsfru är således icke en direkt avkomling av det tyska kvinnliga skogsväsendet utan en självständig relativt sen ombildning av nordvästeuropeiska besläktade väsen." ( Liungman 1958:205) . Detta styrks också av det faktum att "från medeltiden känna vi icke några skogsväsen i Sverige" (Liungman 1958:211).

Liungman avslutar: "Vi har nu följt skogsväsendets vandring i Europa från orienten till Norden. Vi har sett, hur …orientalernas håriga och bockliknande ökendemoner, djinnernas föregångare, ha vandrat över Mindre Asien till Grekland i Pans och panernas gestalt och sedan som fauner och silvaner fortsatt sin färd över det gamla Italien och sedan över Alperna för att så småningom nått Östersjön förlora sin håriga beklädnad. Men vid sidan av denna tradition sträcker sig en annan yngre över de sydslaviska länderna och alperna och vidare utefter Donau, dels till mellersta och västra Europa, och där särskilt till länderna utanför Rhen. Denna traditionsräcka är mera direkt orientaliskt färgad och har givetvis påverkat den äldre från antiken ärvda traditionsmassan. Vi igenkänna i denna yngre räcka främst det kvinnliga inslaget, getfötterna, de långa brösten, och det förföriska uppträdandet. Det är i den vi ha att söka förklaringen till allt mera överhandtagande antalet  kvinnliga skogsväsen både i och norr om alperna. I Sverige har de indirekt givit upphovet till den innovation som skogsnuvan, skogsfrun och skogsrået utgöra…" (Liungman 1958:212)

Det finns många avgörande problem med en sådan diffusionistisk tolkning. Framförallt det faktum att den påstådda diffusionens riktning anmärkningsvärt väl överensstämmer med civilisationens och skriftspråkets spridning. Att föreställningar om en ihålig rygg tidigare nedtecknats i Persien än i Central – och Nordeuropa avspeglar kanske främst det faktum att det i stort sett saknas skriftliga källor, från Nordeuropa  från samma tidpunkt. På samma sätt innebär det faktum att det saknas belägg för skogsväsen i Norden från medeltiden, eller att det saknas belägg för sjöjungfruföreställning före 1500-talet knappast något belägg för att dessa föreställningar saknades under dessa tider. Ju längre söderut, och ju längre fram i tiden, vi kommer ju mer skriftligt material har vi. Att tolka frånvaron av tidig dokumentation om (exempelvis) kvinnliga skogsväsen som att sådana föreställningar saknades, från de områden där vi har en generell brist på skriftligt material, är inte speciell övertygande.

Liungmans teori i sin helhet verkar bygga på detta avgörande tankefel.

Men även bortsett från detta, ter det sig osannolikt att tron på icke-kristna väsen som skogsrån skulle uppkomma eller spridas över Europa i den kristet dominerade kulturen under medeltiden. Skogsrån passar definitivt inte in i en kristen kontext. Trots att föreställningen gradvis demoniserades fanns det hela tiden drag i den som definitivt talade emot att det skulle kunna definieras som en kristen tro på demoniska väsen. I motsats till succubi och incubi, demoner som helt och hållet passar in i en kristen demonlära pekar skogsråets egenskaper i en helt annan riktning.. Det gäller framförallt föreställningen att skogsrået skulle råda över skogen och dess djur. I den kristna läran var skogen, liksom den övriga naturen, skapad av Gud och i grunden god, och därför var föreställningen att skogen styrdes av ett ont väsen helt oförenlig med kristen tro. Detsamma gäller naturligtvis sjöar, hav och berg, varför samma sak också kan appliceras på sjö-, havs- och bergsrån.

Men även andra konkreta drag pekar i samma riktning. Skogsrået kunde visa sympati för kolare och rädda milan från att brinna upp. Hon kunde hjälpa jägare, varsla om hotande faror, ge goda råd och tips (jfr tibastsägen!). Nu går det naturligtvis att invända att även djävulen också kan belöna den som håller sig väl med honom. Men det finns en skillnad. Djävulen kan hjälpa, men praktiskt taget alltid har han ett underliggande syfte med det. Skogsrået kan i uppteckningarna te sig egoistiskt och småsint men framställs nästan aldrig som direkt ondskefullt. Egoismen och småsintheten påminner för övrigt mer om hur de grekiska gudarna agerar i antika gudasagor, eller om indianska tricksters, än om djävulsföreställningar.

Skogsrået kan retas och luras men i motsats till bergsrå och sjörå dödar hon inte de som hon blivit på kant med, utom i några enskilda undantag i rent självförsvar.

Här liknar hon heller inte de väsen som Liungman ser som ursprunget till råföreställningen. En zoroastrisk demon som Druj, är också i hög grad ett ont väsen. Om föreställningen om skogsrån hade utvecklats från väsen som detta, och samtidigt gradvis spritts över ett Europa där demontron var stark, så blir de välvilliga dragen i skogsråföreställningen
obegriplig.

Nu är föreställningen om "rådare" över naturen spridda över stora delar av världen, och har uppenbarligen sina rötter i förkristna religioner (Jfr Hultkrantz 1961).
Men det går naturligtvis att invända att detta inte visar att sådana föreställningar skulle ha existerat i Norden i förkristen tid.

Landväsen i fornnordisk litteratur
H.R. Ellis Davidsson (1968: 102 ff)har dock sammanställt material från fornisländska källor, om övernaturliga väsen, som är kopplade till naturen. Hon diskuterar vad hon benämner som "land-spirits". De är lokala entiteter, knutna till naturen. De finns i flera berättelser i den fornnordiska litteraturen. Davidson (1988:102) noterar att de lokala entiteterna i praktiska sammanhang kunde vara mer av hjälp än höggudar som Oden och Tor:

”But when it came to the practical needs of every day, the people seem to have turned to a company of local spirits linked with the land itself, whose favour could bring them good fortune in farming, hunting and fishing and protect their children and animals.”

Hon refererar bland annat en berättelse i Landnamabok om en "rockdweller" (bergbui) som ingår en allians med en grupp av bröder. En av bröderna , Björn, drömmer om natten om en ”bergsbo”, en övernaturlig entitet, knuten till berget. Detta blir inledningen till en kontakt mellan bröderna och det övernaturliga bergväsendet, som leder till att de i fortsättningen får en mycket god jaktlycka. Björn själv skjuter så många getter att han blir kallad ”get-Björn”.  (Davidson 1988:103). Likheterna är slående med svenska berättelser, nedtecknande på 18- och tidigt 1900-tal, om hur jägare som har en vänskaplig kontakt med skogsrået, får en god jaktlycka.

Liknande historier återfinns i Norge (Davidson 1988: 104). Men alla övernaturliga "landväsen" var inte bundna till bergen. Davidson (1988:104) refererar en berättelse om en isländsk nybyggare som offrar till ett vattenfall i närheten av huset, och också till en berättelse om offer till en av de sällsynta skogarn på Island och om andeväsen som bodde i stenar(Davidson 1988: 104). I berättelserna ligger implicit att dessa väsen inte kom med de första invandrarna till Island; de antogs alltid ha funnits där, direkt kopplade till det land de bebodde. Det handlar alltså inte exempelvis om förfädersandrar som vistat i naturen utan om väsen vars existens är helt oberoende av människorna och som är direkt kopplade till naturen. (Davidson 1988:104)

Dessa väsen kunde bli farliga om de blev förolämpade eller retade (Davidson 1988: 104f). Isländska lagar förbjöd att skepp gick in i hamnar med drakhuvuden för att inte landväsendena skulle uppfatta sig som hotade (Davidson 1988:105). På 1200-talet rapporteras en isländsk präst ha rapporterat att vissa stenar i nordöstra Island kallades för "Landdisirs" (land-gudinnans) stenar. (Davidson 1988:105). Davidsson ser en koppling mellan dessa "land-andar" och vanerna; hon påpekar att uttrycket "asar och vaner" i Eddan två gånger har ersatts med "asar och älvor" (Davidson 1988: 105) Enligt poeten Sigvat förekom offer till älvor på hösten i Sverige, samma tid som offer utfördes till disir eller gudinnor. (Davidson 1988:105-6)

Landväsenden kunde också hjälpa till att försvara landområden när de blev angripna (Davidson 1988:107)

Vad som verkar vara avbildningar av lokala väsen som kan dateras från den romerska tiden har återfunnits från England, Gaul och Rhenlandet
under. De har ofta inskriptioner med lokala namn och har ofta återfunnits vid floder, hälsokällor eller lokala tempel. (Davidsson 1988: 108) En grupp av sådana statyetter är kvinnoavbildningar, kopplade till överflöd och fruktbarhet. De avbildas ofta med frukter, korgar, löv, ägg, eller andra uttryck för naturens fruktbarhet. (Davidson 1988: 109). Många var kopplade till rinnande vatten. En av dessa som bar namnet Coventina, hade en helgedom vid Carrawburgh, och avbildas på en sten i en position där hon håller ett kärl med rinnande vatten. (Davidson 1988: 110). En annan helgedom vid samma plats var dedicerad till nymferna och den lokala anden på platsen. De Vries har refererat till lokala gudinnenamn som uppenbarligen är dedikationer, nedskrivna av tyska soldater.

Natten före julnatten benämndes Modraniht, "Mödrarnas natt", av de förkristna anglosaxarna(Motz 1984). Lotte Motz har redovisat olika manifestationer av en vintergudinna, som givit namn som Percht, Holda, Stampa, Rupfa, Luzie, Frau Frie, och Frau Gode. De associerades intressant nog med trän, stenar och sjöar. De sades också uppfostra barn, och uppmuntra flickor till att bli goda husmödrar. De hade också en dubbel aspekt, och kunde också framträda som skrämmande varelser.

A.D. Hope har i en studie av skotsk folklore återfunnit traditioner om lokala gudinnor och andar kopplade till källor, stenar och kullar. (Davidson 1988: 111)

Det är troligen mer fruktbart att anta att rötterna till föreställningen om "rådare" över skogen och andra delar av naturen går tillbaka på inhemska föreställningar under förkristen tid än att tro att de kan förklaras som ett resultat av en mer sentida tradition, som nådde oss först under kristen tid.


Skogsråets ursprung – kvinnligt eller manligt?
Det går att förena von Sydows psykologiserande teori med ett accepterande av teorin att skogsrået uppstått som en naturens rådare. Det gör Carl-Herman Tillhagen (1988) genom att han antar att skogsrået har uråldriga rötter, men att föreställningen om just ett kvinnligt skogsrå i Sverige kan förklaras med sexuella fantasier.

Tillhagen (1988) argumenterar för att det kvinnliga skogsrået är av ett sent datum, och att skogsrået från början torde ha varit manligt: ”Med största sannolikhet var skogsrået ursprungligen ett manligt väsen, liksom det är t ex i finsk och gammalrysk folktro. I Norden har skogsrået under intryck av inflytelser från ett alltmer vidgar kulturlandskap så> småningom övergått till att i folkföreställningen bli ett kvinnligt väsen med påfallande erotisk karaktär, lysten att locka jägaren eller kolaren till kärlek. Gruv- och hyttdrifter krävde ju stora mängder ved och träkol, och de som framförallt kom i kontakt med skogsrået var därför kolare, vedhuggare och tjärbrännare, som ofta måste leva avskilda från sina hustrur i veckor och månader. För dessa blev i dröm och tanke skogsrået en ersättare för hustrun därhemma och övergick därför allt mer till att bli ett kvinnligt väsen. Denna föreställning överfördes så småningom till gruvrået, som dock i gruvsamhället, där männen hade nära till sina hustrur förlorade sin erotiska karaktär och istället i gruvarbetarens fantasi framstod som en rik, myndig och mäktig kvinna, som inte inbjöd till några kärleksäventyr” (Tillhagen 1988: 25f)

Det enda egentliga argumentet som framförs här, för att skogsrået från början skulle ha varit manligt, är att de finska och ryska motsvarigheterna är manliga. Men det är tveksamt om det går att dra några slutsatser av detta, eftersom motsvarande skogsväsen på tyskspråkigt område genomgående är kvinnliga (Granberg 1935: 8ff) Det verkar inte sannolikt att män i de tyskspråkiga områdena av Europa arbetade ensamma i skogen mer än i de finsk- och ryskspråkiga, och inte heller de som försöker förklara det svenska skogsråets karaktär med ensamma mäns erotiska fantasier i skogen har försökt hävda något sådant.

Gunnar Granberg (1935:21, 35, 38) har försökt koppla föreställningarna om ett kvinnligt skogsrå till manliga erotiska fantasier och de om ett manligt skogsrå till kvinnliga erotiska fantasier. Han menar att ju fler män det är som rapporterar om skogsrån, ju oftare är skogsrået uppfattat som kvinnligt, och tvärtom. Han går igenom materialet från Sydsverige, och finner ett samband mellan andelen manliga berättare och andelen kvinnliga (i motsats till manliga) skogsrån. Ju längre norrut vi kommer i södra Sverige ju färre manliga skogsrån finner vi, och ju mer manliga sagesmän, och detta sammanfaller i sin tur med ökningen av antalet milor, och andra typer av manliga ensamarbeten i skogen. (Granberg 1935: 36 ff). Men han inskränker denna diskussion till att gälla Danmark och södra Sverige, och i motsats till Tillhagen drar han inga slutsatser om vilket kön skogsrået skulle ha haft tidigare.

Samtidigt innehåller Granbergs egen avhandling många fakta som inte passar in i bilden. Utanför Danmark och Sydsverige verkar den här typen av samband saknas. Skogsrået och liknande väsen tenderar att vara manliga i Finland (Granberg 1935: 15) och Ryssland (Granberg 1935:16) men kvinnliga i de tyska områdena och västra Frankrike(Granberg 1935: 10ff), Polen (Granberg 1935:17) och Serbien (Granberg 1935: 18). Granberg försöker inte argumentera för att manliga ensamyrken skulle så mycket ovanligare i Ryssland och Finland än i Tyskland och Polen. Ett sådant påstående ter sig orimligt, även om jag medger att jag inte har undersökt saken.

Men det är inte nödvändigt att gå utanför landets gränser för att finna exempel som står i motsättning till det schema Granberg ställer upp. I fäbodområdet (Granberg 1935: 46) är skogsrået praktiskt taget alltid kvinnligt trots att nästan alla som mött henne här är kvinnor. Det är sant att det vid några tillfällen framträder en ”råndapojke” som antas vara skogsråets son, och som i några berättelser försöker förföra vallflickor. Men det ändrar inte på det faktum att skogsrået är kvinnlig även i fäbods- och ”övergångsområdet”.

Det vore nog mer rimligt att anta att skogsrået var kvinnligt redan före milornas tid, och att detta i sin tur möjliggjorde den typ av sexuella memorat/sägner som blev relativt vanliga i kolarberättelser. Att ett tidigare manligt väsen under loppet av några hundra år skulle byta kön för att bättre passa in i kolares sexuella fantasiliv verkar mindre troligt. Vilket kön skogsrået hade under de perioder då det inte funnits folkloristiska uppteckningar kan vi strängt taget inte veta, men varje diskussion om den saken måste ta hänsyn, dels till att kvinnliga väsen dominerar i hela det tyska språkområdet, dels att även sjörået är kvinnligt i den svenska folkloren. Det kan  vara sant att kombinationen av uppkomsten av manliga skogsyrken som kolning och tjärbränning, och kyrkans demonisering av folktrons väsen, bidrog till att förstärka erotiska drag hos skogsrået, så att hon ofta kom att kopplas till en farlig, okontrollerad och fördärvelsebringande sexualitet. Men att av detta dra slutsatsen att hon tidigare skulle setts som ett manligt väsen är oförsiktigt och verkar inte, så vitt jag kan se, ha stöd i materialet eller i den geografiska spridningsbilden.


Ensamma kvinnor i fäbodarna?
Ett av de områden där manliga sexuella fantasier inte kunde ge upphov till några skogsråvisioner var fäbodarna, efter det i stort sett inte fanns några män där. Fäbodområdet hade sin egen särart, och har sitt intresse eftersom kvinnors upplevelser troligen hade an avgörande betydelse för synen på skogsrån i hela det geografiska område där fäbodkulturen existerade.

Jag ska här än en gång, för enkelhetens skull, citera von Sydows syn på fäbodområdets skogsråföreställning:

"I Dalarnas fäbodstrakter, där de unga flickorna får tillbringa hela betestiden fjärran från bygden borta på fäbodarna, framträder skogsrået, rånda, på ett helt annat sätt, Fäbodsjäntan kan plötsligt få höra vallåtar och klangen av koskällor, och hon ser kanske en flicka komma drivande en bostadshjord. Hon blir glad åt att få träffa en kamrat där borta i vildmarken och skyndar att möta henne, men plötsligt är allt försvunnet. Det var inte verklig boskap och en verklig flicka. Det hela var en expektanshallucination, men fäbojäntan tror, att vad hon sett och hört, var rånda med boskap. Att man talar om och tror på rånda, beror uteslutande på expektanshallucinationer av här nämnt slag, och det finns ej minsta anledning till att man på förhand skulle ha diktat och trott på rånda såsom en skogens personifikation innan några sådana erfarenheter kommit till stånd. Expektanshallucinationen är tillräcklig att framkalla råndatron på slutledningens väg. Vad man sett och hört, måste finnas till. Mänskor /sic/ och vanligt boskap var det inte, alltså var det rånda med sin boskap. En skogspersonifikation skulle även i detta fall tagit sig ut på ett helt annat sätt". (von Sydow 1941 31).

Kommentaren är intressant. von Sydow går längre än troligen någon annan forskare i att betona skillnaden mellan skogsråföreställningen i fäbodsområdet och skogsråföreställningen i södra Sverige. För von Sydow har föreställningarna helt olika genes och man kan som sagt fråga sig varför båda i så fall fått namnet "rå".

Samtidigt är det en fördel att han betonar "övergångsområdets" egenart och att han lyfter fram den kvinnliga traditionens roll i detta område. Det finns avgörande skillnader mellan övergångsområdets bild av skogsrået och den sydsvenska.

von Sydows enfaktorella syn på skogsråföreställningens uppkomst är, som jag tidigare försökt visa, problematisk, men i just detta område är den än mer problematisk.

Den bild von Sydow ger är en av flickor som, ensamma i vildmarken, fylls av en så stark längtan efter en kamrat att de till och med börjar hallucinera fram låtsaskamrater, Om vi för tillfället bortser från von Sydows implicita teori om sexuella könsskillnader (ensamma män längtar efter sex, ensamma kvinnor längtar efter kamrater) är hans likaså implicita antaganden om förhållandena vid fäbodarna djupt felaktiga.

Fäbodarna har inte stora likheter med kolmilorna. Tvärtom var arbetet vid fäbodarna ett kollektivt arbete, där "vall-lag" av unga kvinnor delade på arbetsuppgifterna(Nyman, Anders 1963b: 105).
Anders Nyman (1963b: 101) skriver: "Vanligtvis turades fäbodjäntorna om att valla. När det var två flickor i getarlaget, skötte den ena vallningen under det den andra hade mjölkhushållningen som hand. De bytte sedan arbete nästa dag… Var man flera botöser fördelades arbetet i allmänhet så, att man vallade två dagar och var hemma den tredje. Ofta hade man någon flicka eller pojke till hjälp med själva vallningen"

Inte nog med det, i fäbodarna samverkade också i organiserandet av gemensamma fester, och även pojkvänner kunde komma på besök. ( Nyman Anders 1963b 112).

Åsa Nyman påpekar att trots det hårda arbetet "talar gamla 'butöser' nästan utan undantag med längtan i rösten om sina uppehåll där". (Nyman Åsa 1963: 154). :

Själva arbetsorganisationen och arbetets karaktär vid fäbodarna gör det mycket osannolikt att en ensam flicka under någon längre tid skulle ha lämnats ensam i en fäbod. Det fanns följaktligen knappas någon anledning att längta efter "sällskap" så mycket att det skulle ge upphov till hallucinationer

Men även om von Sydows teori är ohållbar, och aningen extrem,är det väsentligt att se skillnaden mellan skogsråföreställningen i fäbodskulturen och den som existerar söder om "fäbodsgränsen". (som är en viktig kulturgräns som även kan realtetras till en rad andra kulturella skillnader – jfr Bringéus 2000: 83)


Fäbodsgränsen och skogsråets karaktär
Fäbodgränsen, dvs. sydgränsen för fäbodområdet, anses vara en viktig gräns i svensk etnografi. Sigurd Erixon (1945: 9) skriver: "Den kanske mest djupgående kulturgräns, som ännu i vår tid kan konstateras i Sverige, är den där fäbodväsendet upphör och boskapsskötseln icke längre dominerar över jordbruket, en gräns som i vår tid går från Dalälvens utlopp och tvärs över landet via Åmål och ungefär till Svinesund vid Skagerack".

Det finns mycket skrivet om skillnader mellan norr och söder om denna gräns vad gäller materiell kultur, och även sociala relationer. Men även folktron påverkas av denna kulturgräns. Bringéus (2000: 83) noterar: "Norr om denna gräns finner man kulturdrag som är helt främmande söder härom som tätmjölk, torra ojästa bröd, fäbodar, särskilda byggnadstekniker och möbeltyper.."
Och tillägger: "T.o.m. skogsrået byter skepnad vid denna gräns". (Bringéus 2000: 83)

Men skogsrået byter inte endast skepnad, utan även beteende och egenskaper. I Gunnar Granbergs (1935) avhandling finns 35 kartor, som behandlar hur olika drag  i och i anknytning till skogsråföreställningen är utbredda i Sverige( och i viss mån i Danmark, Finland och Norge).

Det kan vara intressant att gå igenom dessa kartor, och jämföra dem med fäbodsgränsen. Det som utmärker fäbodskulturens skogsråberättelser är att informatörerna och de som rapporterats mött skogsrån är kvinnor, som lever i en speciell situation, och utför arbete på gen hand, i stort sett utan direkt inblandning från män.  Har detta> påverkat skogsråföreställning i hela området?

Fäbodsgränsen sträcker sig ju "från Dalälvens utlopp och tvärs över landet via Åmål och ungefär till Svinesund vid Skagerack" (Erixon 1945: 9). Erixon (1945: 10) har också på en karta visat fäbodsgränsens utsträckning i Sverige. Det kan vara intressant att jämföra denna karta med Granbergs kartor över utbredningen av olika föreställningar om skogsrået.

Ett av de klaraste sambanden är föreställningen att skogsrået har boskap, som i stort sett inte förekommer söder om fäbodsgränsen. (Granberg 1935: karta 12 och 13). Här är sambandet ganska uppenbart. Att de som arbetar på fäbodar uppfattar att skogsrået, liksom de själva, har boskap tyder också på en upplevelse av något gemensamt mellan människor och skogsrået, något som i stort sett saknar motsvarigheter i södra Sverige. Kolare berättar inte om att skogsrået har egna milor, och jägare brukar inte tala om att skogsrået också jagar djur.

På samma sätt är föreställning att skogsrået har en hund (Granberg 1935: karta 13) koncentrerat kring områdena norr om fäbodsgränsen.

Rået är, liksom människorna, hundägare, och det gör i viss mån rået mer "mänskligt".

Ett annat nästan lika klart samband är att föreställningen att skogsrået har en svans (och inte hål i ryggen) förekommer omkring och norr om fäbodsgränsen (Granberg 1935: karta 2). För min del skulle jag vilja föreslå att detta föreställningskomplex skulle kunna hänga ihop med föreställningen att rået har boskap. På båda dessa sätt förknippas skogsrået med djuren, både genom att hon äger djur, och att hon själv har en svans. Dessutom förstärker detta bilden av att rået ter sig mindre främmande och hotfullt i fäbodsområdet. Att ha ett hål i ryggen är någonting som skiljer ut rået från både människor och djur - .att ha svans gör rået mer lik djuren, och på så sätt placeras det i viss mån mer nära människorna.

Att skogsrået är naket, liksom att hon har långa, hängande bröst är en föreställning som nästan enbart finns söder om fäbodsgränsen.< (Granberg 1935: karta 3) Den första föreställningen torde ju vara kopplad till erotiska memorat och sägner från män med yrken som kolning och tjärbränning, den andra torde mer vara en del av bilden av skogsrået som bisarrt, och skrämmande. Båda saknas i stort sett ovanför fäbodsgränsen. Men även föreställningen att skogsrået har långt, vacker hår, eller kammar sig, saknas också i stort sett ovanför fäbodgränsen. (Granberg 1935: karta 4) . Nu kan båda dessa föreställningar varit kopplade till erotiska/romantiska fantasier, och> detta förstärker intrycket av att skogsråföreställningens erotiska laddning minskar i området norr om fäbodsgränsen.

Föreställningen om råets retsamma, hånfulla skratt, finns också huvudsakligen söder om fäbodsgränsen (även om det finns en del undantag) (Granberg 1935: karta 7)., liksom föreställningen att skogsrået får skogsvandrare att gå vilse. (Granberg 1935: karta 2). Detta är ju två av de scenarier som antyder någon form av fiendskap mellan människor och skogsrån. Även här ser vi att skogsrået uppfattas om mindre hotfullt norr om fäbodgränsen.

Däremot finnas det ett tema, där skogsrået beter sig fientligt, norr om fäbodgränsen. Det är i föreställningen att skogsrået kan röva bort boskap och hålla boskap fången i skogen. Denna föreställning förekommer, av naturliga skäl, i stort sett bara norr om fäbodgränsen. (Granberg 1935: karta15) .

Sägnen om att skogsrået hjälper kolaren (Granberg 1935: karta18).&nbsp; (i en närapå äktenskapsliknande relation) har en egenartad spridning. Den koncentreras nämligen strax söder om och strax norr om fäbodsgränsen och återfinns inte längre söderut, eller längre norrut.

Föreställningen om att skogsrået blir skjutet (Granberg 1935: karta 25) (av en människa) återfinns endast söder om fäbodsgränsen, vilket förstärker intrycket att den öppet fientliga relationen mellan skogsrån och människor framförallt finns söder om gränsen. Men även föreställningen om att åskan slår ihjäl skogsrået återfinns endast söder om fäbodsgränsen (Granberg 1935: karta 26).

Benämningen på skogsrået har också ett visst intresse. Det helt dominerande namnet ovanför fäbodsgränsen är råhanda, rånda eller varianter av dessa. (Granberg 1935: karta 28). Det är intressant att detta är det enda område där namn som å ena sidan betonar det rådande och härskande, men å andra sidan inte lyfter fram skogen i själva namnet, förekommer.

En annan skillnad som Granberg lyfter fram är att föreställningarna i vad han kallar "övergångsområdet" (d.v.s., området norr om fäbodsgränsen) är mindre sägnifierade och mer individuella. (Granberg 1935: 53) . Härtill kan tilläggas, att man från dessa områden ibland träffar på berättelser som inte bara beskriver situationer där människor drar nytta av skogsrån, eller har erotiska kontakter med dem (vilket förekommer ganska ofta även söder om gränsen) utan även berättelser som antyder vänskap, tillgivenhet mellan skogsrå och människa eller beundran från människans sida.
Sammantaget framställs skogsrået i "övergångsområdet" som mindre främmade, mindre fientligt, mindre annorlunda och mindre "ondskefullt".


Fäbodskvinnors speciella kontakt med rået
I sin inledning till sin antologi om fäbodar berättar Hans Lidman en personligt hållen berättelse om hur han som sjuåring tillsammans med andra barn tog emot ”Raska-Kerstin”, som arbetat på en fäbod under sommaren. När hon kom tillbaka hade hon gett de yngre pojkarna&nbsp; något hon kallade för ”ostaväsen”, små figurer som liknande människor. När hon överlämnande dem viskade hon, svagt men fullt hörbart: ”-Det här, det är en hälsning from Troll-Segre!” Troll-Segre var uppenbarligen ett lokalt namn på skogsrået, eller rånda, och Kerstins viskandet verkar ha varit effektfullt: Lidman fortsätter: ”Troll-Segre hade jag hört talas om förr. Hon var egentligen farlig, hon var boastintans skräck. Hon förvände synen på folk och ställde till med en massa trassel. Men ibland, mot somliga, var hon hjälpsam. Jag gömde mitt ostaväsen i byxfickan, som på den tiden inte hade någon botten, och höll det i handen hela kvällen. Och tanken gick gång på gång till Raska-Kerstin och livet därute i fäboden. Var kanske hon en av de få, som var god vän med Troll-Segre! Hur kunde Segre annars skicka hälsningar till oss pojkar? Och hur säg det egentligen ut däruppe i fäboden, långt, långt borta i mångmilaskog? För 7-åringen blev fäboden mystik och spänning, en förtrollad skog, långt borta i mångmilaskog!”

Denna berättelse ger en bild av hur åtminstone en del av de kvinnor och flickor som arbetade på fäbodar kunde anses ha någon form av privilegierad kontakt med en typ av övernaturliga väsen, som andra vanligtvis inte hade. Det går igen i många memorat, där pojkar som besöker flickor på fäbodar invigs i de mystiska hemligheterna av de initierade flickorna.

Fäbodsgränsen anses ju vara en av de viktigaste kulturgränserna i Sverige (Bringéus 2000:83, Erixon 1945: 9). Det är anmärkningsvärt att en av de mest utpräglade kulturgränserna, med stora skillnader inte bara i materiell kultur utan även i folktron, sammanfaller med just fäbodarnas sydgräns. Är det en tillfällighet eller kan existensen av just fäbodarna ses som den viktigaste orsaken till de folkloristiska skillnaderna?

Fäbodsarbete blev ett kvinnoyrke efter 1686, då det stadgades att endast kvinnor skulle få valla boskap. Syftet med lagen var att förhindra tidelag, och den lagen kom att effektivt förvandla fäbodarna överhuvudtaget till en nästan exklusiv kvinnlig zon. Enligt Anders Nyman (1963a: 38) var det ganska vanligt att män användes som vallkarlar före 1686; å andra sidan skriver Montelius (1975: 76): ”Inom fäbodsområdet i norr har arbetet i fähuset i varje fall sedan medeltiden varit kvinnogöra, och kvinnliga vallhjon har tydligen dominerat. ”

Det skulle vara intressant att ta del av några mer grundliga analyser av fäbodsarbetets karaktär som kvinnoyrke, och hur det påverkade de sociala relationerna inom fäbodarna och i den omgivande kulturen. I Thorborg Tryggvasdotter Thyselius (1963) personligt hållna skildring av livet i fäbodarna får man intrycket av en ganska speciell tillvaro, där kombinationen av en kvinnligt dominerad arbetsmiljö, en geografisk isolering och närheten till (den vilda) naturen, skogar och myrar, skapade en ganska så ovanlig stämning.

En viktig del av denna stämning var åtminstone en bra bit in i 1900-talet närheten till övernaturliga väsen (Nyman, Åsa 1963: 154 ff; Nyman 1977: 58 ff).

De berättelser som finns från de som arbetade i fäbodarna i genomgående positiva, trots det hårda arbetet (Nyman 1977: 58) Fäbodkulturen kan ses som en positivt upplevd, avskild kvinnogemenskap, som bland annat kännetecknades av en speciell närhet till olika typer av övernaturliga väsen.

Jag har tidigare gått igenom hur skogsrået förändras i fäbodsområdet; det är uppenbarligen att den skogsråbild som skapades i just fäbodarna påverkade den omgivande kulturen. Inom just fäbodarna kan man bland annat notera hur skogsrået lånar drag av vittrorna, att relationen till skogsrået i stort sett aldrig har den oförsonliga kampkaraktär som ofta finns i manliga berättelser, att de erotiska inslagen, i den mån de finns, handlar om relationen mellan fäbodflickor och ”råndapojken”, skogsråets son, att med undantag av berättelser som påverkats av tibastsägnen (flickan skyddas mot råndapojkens inflytande genom att hon får inta tibast och vänderot)memoraten i stort sett inte är sägnifierade, och en ofta, men långt ifrån alltid, ganska så familjär relation mellan råna och fäbodflickorna.

Det bör också noteras att vittror och småfolk är viktigare och mer frekvent förekommande än skogsrån i fäbodsmemorat.

En närmare komparativ studie av skillnader mellan skogråmemorat från fäbodarna och från ett exklusivt manligt yrkesområde som kolarens, skulle vara intressant.


Referenser
Bringéus, Nils-Arvid, Människan som kulturvarelse, Carlssons Stockholm 2000.

Davidson, H.R. Ellis, Myths and Symbols in Pagan Europe : Early Scandinavian and Celtic religions, 1988

Eskeröd, Albert, Årets äring, Stockholm 1947

Erixon, Sigurd, Svenska kulturgränser och kulturprovinser, Stockholm 1945

Frazer, James, Golden Bough; part V, Spirits of the corn and the wild, vol. 1, New York 1951

Granberg, Gunnar, Skogsrået i yngre nordisk folktradition, Uppsala 1935

Hultkrantz, Åke (red), The supernatural owners of nature, Stockholm 1961

Lidman, Hans, En boajäntas hemkomst, i: Hans Lidman (red) Fäbodar,
LT:s förlag 1963

Liungman, Waldemar, Sveriges sägner i ord och bild, del 2, Stockholm 1958

Montelius, Sigvard,  Leksands fäbodar, Leksand 1975

Motz, Lotte, The Winter Goddess: Percht, Holda and related figures,
Folklore 95 1984

Nilsson, Martin P.n, Årets folkliga fester, Stockholm 1936

Nyman, Anders, Den svenska fäboden – ålder, uppkomst, utveckling, i: Hans Lidman (red) Fäbodar, LT:s förlag 1963a

Nyman, Anders, Hur man levde i fäboden, i: Hans Lidman (red) Fäbodar,
LT:s förlag 1963b

Nyman, Åsa, Trolska väsen och vardagsvidskepelse, i: Hans Lidman (red) Fäbodar, LT:s förlag 1963

Nyman, Åsa, Fäbodarnas osynliga invånare, i: nordiskt fäbodsväsen; Nordiska Museet, Stockholm 1977

Thyselius, Thorborg Tryggvesdotter, Fäbodvall, Stockholm 1963

Tillhagen, Carl-Herman, Malmsägner och gruvskrock, Falun 1988

von Sydow, Carl Wilhelm, Gammal och ny traditionsforskning, Folkkultur 1/ 1941

Swahn, Jan-Öjvind, Häxor, tomtar, jättar och huldror, Stockholm, Bonnier 1964