Totemismföredrag

Jag skrev tidigare att jag skulle hålla föredrag om totemism på föreningen Socialisten. Det gjorde jag också, och det var en hel del intressanta diskussioner.

Anledningen till detta udda ämne var att det finns en grupp inom Socialisten som håller på att arbeta på en bok om kvinnans situation under förhistorisk tid. Om den tidiga jämlikheten, och om hur den ersattes med patriarkalt förtryck.

Totemism finns dokumenterad  från alla världsdelar, och den ser ut att vara oerhört gammal. Men där entydigt patriarkala samhällen uppstod försvann den. Därför har ämnet totemism en del med frågan om kvinnans ställning att göra, hur udda det än kan verka.

Nedan ett foto från mötet.....

Hunden - mitt totemdjur?

Totem var vanligen kopplade till kollektiv, som klaner  och andra släktskapsgrupper. Men i framförallt Nordamerika fanns det också individualtotem. De var inte ärvda, som klanens totem brukade vara. Man fick sitt totem senare, ofta under puberteten. Det kunde visa sig i en dröm eller en vision. På vissa ställen fick man ungdomar att utstå hunger och andra asketiska övningar för att de skulle få se sitt totem under en vision.

Jag hade då inte genomfört några asketiska övningar natten till den 22 december 1977 :-) men jag drömde ändå om en hund. Drömmen var mycket kort och jag skrev ner den. Jag skulle snart fylla 23, och hade ganska nyligen flyttat till Kvarnhagsgatan, när jag drömde detta.

"En hund skäller utanför min dörr. Tror att det är en farlig hund, men sen knackar nån på dörren. Det är en stor svart snäll hund, som en kvinna har med sig. Jag får hunden."

Det är inte den enda gången jag har drömt om hundar. Vid elvaårsåldern drömde jag att jag träffade en hund som kunde prata. Det var underbart, jag tyckte om hundar, och att kunna prata med en var fantastiskt.

Mina mjukisdjur som barn var nästan bara hundar. Dem har jag faktiskt kvar. Fast jag slutade nog att sova med dem när jag var tolv.

Men min dröm som barn var att få en riktig hund, men det fick jag förstås inte.

Om jag nu har ett indvidualtotem måste det vara en hund.

Miriam från Magdala

Egentligen bör man inte tala om "Maria Magdalena". Av två skäl. Dels för att hon egentligen inte hette Maria, utan Miriam. Dels för att Magdalena ger intryck av att vara ett efternamn. Det är det ju inte.

Magdala var den stad som Miriam sades komma från. Hon kallades "Miriam från Magdala".

Om Miriam har sedan myter vävts genom århundradena. En av de främsta är att hon skulle ha varit prostituerad.

Från början fanns inte den bilden alls. Den skapades bland annat genom att man började smälta samman tre kvinnor i Bibeln till en. Dels en Maria (dvs. Miriam här också, egentligen) som var syster till Marta. Hon smorde Jesu fötter med olja, och därför blev hon dessutom hopkopplad med en anonym "synderska" som i ett annat evangelium smorde Jesu fötter. (Och ja, det heter inte Jesus heller, hans namn var egentligen Jeshua!)

Men dels finns det ingenting som säger att NÅGON av dessa kvinnor var prostituerade. Dessutom finns det inget som säger att de var en och samma kvinna överhuvudtaget.

Vad gäller Miriam från Magdala sägs det hos Lukas att Jesus slängde ut sju demoner från henne. Exakt vad det innebär vet ingen, men långt senare har detta (långsökt nog) associerats till de så kallade sju dödssynderna. Och det passade sedan in i föreställningen att hon var prostituerad. Men inget tyder som sagt på att hon var det.

Bilden av Miriam som en ångerfull f.d. prostituerad skapades från i stort sett ingenting på 500- talet i västkyrkan. Till östkyrkan kom den aldrig. Under århundradena har många försökt utmana bilden men hela tiden motarbetats av kyrkans ledning. Så blev "apostlarnas apostel" reducerad till en ångerfull botgörerska.

Men 1969 ändrade sig Vatikanen till sist. I samband med Andra Vatikankonciliet medgav man för första gången på 1400 år att inget tyder på att Miriam var identisk med de två andra kvinnorna.

Man kan undra sig varför denna föreställning om Miriam, som alltså knappast byggde på någonting alls, kunde leva så länge och stödas av den högsta kyrkoledningen. Det kanske beror på att det fanns någonting i bilden av henne som sågs som lite hotande. Och att det var mer bekvämt att reducera "apostlarnas apostel" till en botgörande "synderska".

Litteraturtips

Esther de Boer, Maria Magdalena bakom myterna, Cordia, Stockholm 1998
Jean Yves Leloup, The Gospel of Mary Magdalene, Inner Traditions, Rochester 1997

Maria Magdalena - den första aposteln

Tyvärr har diskussionen om Mara Magdalenas betydelse kommit i vanrykte genom DaVinci-koden. Fantasier om ättlinjer och annat har kastat ett löjets skimmer över en allvarlig fråga.

Men…

Det har ganska länge varit känt att apokryfiska skrifter som Mariaevangeliet, Tomasevangliet, och Pistis Sophia, målat upp en bild av hur Maria var den lärjunge som stod närmast Jesus, och hur Petrus reagerade fientligt mot detta. Det har ofta avfärdats som mer sentida gnostiska försök att använda personer från evangelierna för sina egna syften. Nu anses Tomasevangeliet av många vara mycket tidigt, men det finns även andra skäl som tar för att beskrivningen av rivaliteten mellan Petrus och Maria M har en verklighetsbakgrund.

Som Ann Graham Brock visar i sin bok "Mary Magdalene - the first apostle" (Harvard University Press 2003) kan man finna en hel del stöd även i de kanoniska evangelierna för en rivalitet mellan Petrus och Maria Magdalena.

Hon visar hur det finns ett omvänt förhållande mellan inställningen till Petrus och inställningen till Maria Magdalena som går igen i både kanoniskt och apokryfiskt material. Jag återkommer strax till det.

Men först något om ordet "apostel". "Apostel" är inte ett entydigt definierat ord. Det används på olika ställen, på lite olika sätt, i Nya testamentet, och det är inte detsamma som "lärjunge". "Apostel" används framförallt ofta om de som fått möta den uppstående Jesus, och sedan börjat missionera.

Därför finns det tidiga texter som kallar Maria Magdalena för "apostlarnas apostel". Anledningen till det var att i tre av evangelierna (ensam i Markus och Johannes, tillsammans med "den andra Maria" i Matteus) var det hon som först mötte den uppståndne Jesus och berättade för de andra lärjungarna om detta.

Men det finns ett undantag. I Lukasevangeliet, det evangelium som har den mest positiva synen på Petrus, och till exempel kraftigt tonar ner hans förnekelse av Jesus, framställs istället Petrus den första som fick träffa den uppstående Jesus. Nu visar Brock hur Lukas i sin berättelse även i övrigt på olika sätt tonar ner Maria Magdalena.

Motsatsen till Lukasevangeliet bland de kanoniska skrifterna, är i det avseendet Johannesevangliet. Där tonas Petrus ner mycket kraftigt (med undantag av ett avsnitt, som exegeterna anser vara ett sentida tillägg) , medan Maria Magdalena framhålls desto mer. Visserligen inte som den främsta, den rollen är i Johannesevangeliet förbehållen en lärjunge som kallas "den Jesus älskade mest". Vem det är är omstritt, förvisso. Det finns en del som menar att det också är Maria Magdalena, men det stämmer inte helt och hållet rent formallogiskt.

Nu finns det en apokryfisk skrift som kallas "Petrusevangeliet" där Petrus betonas än mer. Och, mycket riktigt, där tonas Maria Magdalena också ner.

Matteus och Markus ligger någonstans mittemellan.

Klart är att de äldsta källorna (Markus och Q-källan) är överens om att Maria Magdalena var den förste som mötte den uppståndne Jesus, och att detta även stöds av Matteus och Johannes. Utifrån detta måste hon ha haft en mycket stor auktoritet. De mest Petruslojala skrifterna förnekar detta, och verkar skriva om historien för att gynna Petrus.

Enligt Mariaevangeliet och Tomasevangeliet bottnade Petrus fientlighet mot Maria Magdalena i hög grad på att hon var kvinna. Petrus beskrivs som en manschauvinist, som inte kunde förstå att Maria M var den som stod närmast Jesus.

Den som läser Ann Graham Brocks bok, inser att det finns mycket som talar för att denna bild skulle kunna stämma.

Ortodox ikonbild av Maria Magdalena.

Religionen, samhället - och naturen

Jag har nästan läst ut Émile Durkheims "The elementary forms of the religious life". Den tar sin utgångspunkt i totemismen - men har egentligen en teori som gör anspråk på att förklara alla religioner.

Att den tar sin utgångspunkt i just totemismen beror på att Durkheim ser denna som den mest "elementära" (och dessutom den äldsta !) av alla religioner. Därför, menar han, är det lätt att utifrån den visa på de grundstrukturer som ligger bakom alla religioner.

Människor har i alla tider uppfattat att det finns en kraft utanför individen. Den har haft olika namn - i delar av Melanesien kallades den för Mana, irokeserna kallade den för Orenda. Från början handlade det enligt Durkhein inte om gudar. Det handlade om opersonliga krafter.

Parallellt med detta uppkom en föreställning om själen. Den ansågs ofta gå in i kroppen av andeväsen som kom utifrån, och som efter döden kunde reinkarnera i nya människor.

I totemismen finns båda dessa element, implicit eller explicit. Men de struktureras runt djur och växter - som ses som besläktade med mystiska anfäder eller anmödrar. Dessa var i australisk totemism övernaturliga väsen som en gång skapade både landskapet och kulturen. Tabureglerna och de andra moralreglerna instiftades en gång av dem.

Varje totem var kopplat till en klan, som med några enstaka undantag var exogama, dvs, man måste gifta sig utanför klanen. De olika klanerna samarbetade och erkände varandras totem.

Vad är nu hemligheten bakom dessa totem? Durkheim avvisar en rad teorier från andra forskare. Exempelvis Andrew Langs som hävdade att det i grunden endast skulle handla om att man tagit över smek- eller öknamn som man fått av andra. Durkheim argumenterar väl, och hans egen teori är rimligare än de han kritiserar.

Han var ju sociolog, och det märks ju på teorin. De övernaturliga makterna, den övernaturliga kraften, totemet - är inte en ren inbillning. Det finns en kraft utanför människan som är starkare än varje enskild människa, som varje människa måste böja sig för, som instiftar moralregler, som på grund av detta väcker känslor av "helighet". Men det finns inget övernaturligt i detta, egentligen. För den kraften är samhället. Och i de tidigaste religionerna identifieras detta med totemet.

Det är ganska bestickande, för totemet är ju nästan alltid identifierat med klanen. Totemet ÄR klanen, enligt Durkheim. Han jämför med hur fanan för en glödande patriot kan bli en symbol för fosterlandet. Totemet är som en fana, en symbol för den klan i vilken man levde verkade och var beroende av.

Ja, det är mer sofistikerat än Freud, Lang, Frazer och de andra. Och i viss mån stämmer det ju. Känslorna inför totemet VAR förvisso hopkopplade med känslorna för klanen. Men är det verkligen hela sanningen?

När Durkheim ska förklara varför de flesta totem är djurtotem förklarar han det med att djuren var den viktigaste näringskällan för dessa folk. Men det stämmer inte, det vet vi idag. För jägare och samlare är det överalt utom i de arktiska och subarktiska områdena samlandet som är den främsta näringskällan.

Över huvud taget trollar Durkheim bort naturmystiken på ett se så simpelt sätt. Det råkar vara djur, men egentligen är det samhället som avses. Omedvetet förvisso (även om Durkheim inte använde det ordet), men i alla fall…

Utifrån denna modell kan sedan Durkheim förstås förklara en hel del, det måste man ju medge. Att det inte fanns några blodtörstiga mäktiga gudar under totemismen beror till exempel på att samhällena var småskaliga, och beskedliga.När stora mäktiga, aggressiva stater uppkommer, uppstår också tron på starka blodtörstiga gudar…. Det låter ju mer än rimligt.

Mer tveksamt är kanske att han verkar mena att även själsbegreppet egentligen är en symbol för samhället. Själen är odödlig, även när människan dör, på samma sätt som samhället finns kvar och överlever de enskilda människorna.

Här börjar man ana att Durkheim går för långt...

Det finns något som kallas "reduktionism". Det innebär att man reducerar ned ett fenomen till "endast" något annat. Många religionsteorier under de senaste tvåhundrade åren, eller så, har varit av den typen. Religion är "endast" … faderskomplex, intellektuella misstag, en överbyggnad av klassamhället, etc. Eller för Durkheim - en symbol för samhället.

Men kuggfrågan när det gäller Durkheim och totemism är förstås dennas koppling till naturen. De australiska urinvånarna såg sig som inbäddade i ett system av relationer med resten av naturen - djur, växter, naturfenomen. De ansåg att andliga väsen fanns i och verkade genom naturen. Människorna var en del av den, och var släkt med djur, växter, och till och med himlafenomen.

Att se detta som något perifert, och att denna syn "endast" avspeglade klanen och samhället ser jag som just reduktionism. Jag tror att när man analyserar religioner måste man ta dessas egen självbild lite mer på allvar än vad Durkheim och de andra gör. Ja, religionen avspegar på många sätt samhället, men den är mycket mer än så. När det gäller totemismen avspeglar det föreställningar hos folkgrupper som levde mycket nära naturen, som inte såg sig som avskilda från den, utan som en integrerad del av den. Samhället och religionen var inte isolerade från naturen.

Därför handlar totemismen också om djur och växter - och inte endast om klanen och dess regelsystem. Detta är inte enbart en tillfällighet eller en rationalisering av något annat. Det är inte endast en överbyggnad. Det är en del av totemismens kärna.

Émile Durkheim

Varför fanns totemism över hela världen?

6/4 2012
I inlägget om Freuds "Totem och tabu" (originaltiteln är "Totem und Tabu", och den kom ut 1913) skrev jag lite nedlåtande om det förra sekelskiftets spekulationer om totemismen som den ursprungliga religionen. Men trots att det ju inte är speciellt meningsfullt att spekulera om någon "första" religion måste man ändå nog förmoda att totemismen måste vara oerhört gammal.

De australiska urinvånarna kom till Australien senast för 40.000 år sedan, troligen långt tidigare. Ingenting tyder på att det efter detta förekommit någon stark yttre påverkan på deras kultur och religion - före de vitas ankomst.

Nu har de australiska urinvånarna en komplex form av totemism. Men samtidigt finns det totemistiska drag hos kulturer över hela världen.

Jag tycker därför att allt talar för att totemismen inte endast var världsomspännande ca 50.000 f.kr. utan att den torde ha funnits hos de grupper av Homo Sapiens som började utvandra från Afrika långt tidigare. Det är den mest rimliga förklaringen till dess nästan universella förekomst.

Vad gäller shamanism kan man av dess förekomst i både Asien och Amerika nog anta att den är minst 12.000 år gammal. Men beläggen för totemism är alltså ännu äldre.

Tanken svindlar lite.

Håller just nu på att läsa Emile Durkheims "The elementary forms of the religous life" (Les formes élémentaires de la vie religieuse, 1912). Durkheim ser totemismen som den "elementära" religionen och försöker förklara den som i grunden en dyrkan av samhället som sådant. Vilket han egentligen anser all religion vara - i grunden.

Det är oerhört förenklat, anser jag, men att gå från Freuds "Totem och tabu" till Durkheims bok är ändå lite som att komma ut i friska luften från att ha varit instängd i en möglig jordkällare. De skrevs nästan samtidigt, Durkheims kom 1912, Freuds 1913. Men det känns som om det ligger sekler emellan dem.

Jag återkommer till Durkheim.

"Totem och tabu" - Freuds patriarkala ursprungsmyt

30/3 2012
En av de konstigaste böcker som getts ut under 1900-talet måste ha varit Sigmund Freuds "Totem och tabu". Den innehöll en teori om inte bara totemismens utan även om religionens och den mänskliga civilisationens uppkomst - skriven av 1900-talets mest kände psykolog. Lite ironiskt - för den ter sig nog för nästan alla nutida läsare som milt sagt … opsykologisk.

Men det är bara förnamnet. Freuds så kallade teori är väl närmast att se som en myt - en patriarkal urspunsmyt.

Freud utgick från teorin om att totemismen var den "äldsta" religionen. Det var han inte helt ensam om - en så pass sansad forskare som Emile Durkheim utgick från samma sak. Idag är teorier som "religionens ursprung" allmänt övergivna i den akademiska världen. På relativt goda grunder - Homo Sapiens har existerat i hundratusentals år, och om vi går till de första hominiderna kommer vi tillbaks till mer än en miljon år sedan. Vem kan veta något bestämt om hur en eventuell religion såg ut då?

Totemismens grund är som sagt det hemliga, mystiska sambandet mellan människan och naturen. De flesta totem är djurtotem, följt av växttotem. Men Freud fokuserade helt på djurtotem - och hade bestämda åsikter om vad dessa symboliserade.

Två tabun går igenom de flesta totermiska system. Det ena är att man inte får döda, eller åtminstone inte äta, sitt totem, det andra är att medlemmarna i en totemisk grupp inte får gifta sig (eller ens ha sex) med varandra. Eftersom Freud, i motsats till exempelvis Westermarck, utgick från att alla förbud i grunden är avsedda att trycka ner underliggande behov, fick han ju problem med det första av dessa tabun. Skulle verkligen en önskan att döda och äta totemdjuret vara ett av mänsklighetens grundläggande behov?

Freud löser detta problem genom att hänvisa till - djurfobier hos barn. Han drar upp några exempel på att barn som är rädda för djur vid en närmare analys visar sig identifiera ångestdjuret med fadern. Av detta drar han snabbt, alltför snabbt, kan man kanske säga, slutsatsen att totemdjuren också symboliserade fadern! Och så hade han en nyckel till förståelsen av totemismen - menade Freud.

För på så sätt kunde man hitta en parallell till oidipuskomplexet. Eller i alla fall det manliga oidipuskomplexet. För enligt Freud består ju detta , som bekant, av en förbjuden önskan att ha samlag med modern och att döda fadern.

Om nu Freud hade nöjt sig med detta - att totemismen var en religiös avspegling av ett enligt honom universellt manligt komplex - skulle hans teori ändå på något sätt kunnat te sig lite sofistikerad, om än androcentrisk. Men han gick längre. Han letade efter Ursprunget med stort U. Och kom fram till att Ursprunget till totemismen i själva verket var upphovet till inte bara all civilisation, moral och religion - utan också till oidipuskomplexet och kastrationsångesten…

I "Totem och tabus" sista kapitel - "Totemismens infantila återkomst", lägger han ut texten. Hör och häpna,

En gång i tiden - eller kanske vi ska säga "det var en gång"! - bestod den allra tidigaste mänskligheten av en enda urhord. (Här utgick han från en hypotes av Darwin. Senare medgav han att det kan ha varit fler urhorder.). Denna urhord styrdes av en tyrannisk fader. Denna fader hade ensamrätt till alla kvinnor i flocken - oavsett ålder. Det var alltså en klart incestuös enhet.

Alla pojkar som föddes antingen kastrerades, drevs ut ur flocken eller bådadera. Och i många fall blev de dödade. Det var alltså ett patriarkat med stort P, kan man säga.

Men så en gång förenades sönerna inom och utom flocken - och de gjorde uppror. De ville inte alls att fadern skulle ha monopol på alla kvinnor - och de ville vare sig bli utdrivna eller kastrerade, eller dödade. Vad kvinnorna tyckte om situationen tar Freud aldrig upp. De var helt passiva i hans modell. Och uppenbarligen helt maktlösa.

Så sönerna fick alltså nog och dödade fadern. Så skulle det kunna ha "slutat lyckligt" - tyranniet var krossat och jämlikhet (i alla fall mellan männen) skulle kanske kunna börja råda. Alla skulle glädja sig åt faderns död och kvinnorna och männen skulle få varandra.

Men så enkelt var det inte . Och det berodde framförallt på en sak. Sönerna fick nästan med en gång dåligt samvete.

Varför de i allsina dar skulle få det är ett litet mysterium. Det är klart - i den miljö Freud växte upp i - Wiens medelklass - var det ju naturligt att fadersmord skulle leda till dåligt samvete. Men i en urflock där "fadern" var en incestuös best, som dödade och kastrerade sina söner, och de facto våldtog alla kvinnor i gruppen - är detta dåliga samvete ändå aningen märkligt. Dåligt samvete förutsätter väl i sammanhanget åtminstone ett minimum av någon form av personlig relation, kan man tycka.

Men nej, sönerna hade alltså dåligt samvete. Så de "gjorde sitt dåd om intet" genom att införa två taburegler. För det första fick de inte döda totemdjuret - alltså en symbol för fadern - för det andra fick de inte gifta sig med kvinnorna i gruppen!

Lägg märke till att enligt Freud var ett av motiven till mordet att männen ville ha tillgång till gruppens kvinnor. Men så fort de hade genomfört mordet skapade de alltså en regel som gick ut på att de INTE skulle få ha sexuellt umgänge med gruppens kvinnor. Och detta, alltså, på grund av sin vördnad och respekt för den dödade tyranniske "urfadern"!

Ur denna dyrkan av den mördade urfadern - uppstod sedan all religion. Totemdjuret blev efter ett tag en gud, även om det kanske tog många tusen år innan man kom dit. Han menar också att detta också är förklaringen till att sonen måste offras i kristendomen. Det måste vara en son som offras för att försona mordet på urfadern!

Freud "förklarar" några år senare även pojkars kastrationsångest med mordet på urfadern. För enligt Freud har alla pojkar kastrationsångest - även om de har de mest välvilliga föräldrar som aldrig skulle drömma om att hota med att stympa sina barn…. Det beror, menar Freud, ytterst på ett fylogenetiskt minne. Alla människor minns omedvetet urfadern. Och eftersom denne kastrerade sina söner kommer alla söner idag att vara rädda för att bli kastrerade. För Freud kan alltså minnen ärvas, en tro som bekant står i strid med modern ärftlighetslära.

En sak är nog ganska uppenbar. Det är inte svårt att på goda grunder se "Totem och tabu" som ett milt sagt opsykologiskt, och osannolikt - eller rättare sagt otänkbart! - kvalificerat nonsens.

Men det intressanta är nu att detta patriarkala delirium formulerades av 1900-talets utan konkurrens mest kände och ansedde psykolog.

År det inte lite märkligt?

_________________________________________________
PS. Om ni tror att jag överdriver - läs gärna "Totem och tabu" - den gavs ut på svenska av Daidalos förlag 1995. Och gärna också "Moses och monoteismen" där Freud långt senare vidareutvecklar teserna i "Totem och tabu". Den kom ut på svenska 1939 - för övrigt översatt av Pehr Henrik Törngren.

James G. Frazer och totemismen

30/3 2012
Missförstå mig inte. När jag nedan beskrev Frazers "Totemism and exogamy" som det centrala verket om totemism, syftade jag på att han så grundligt presenterar det etnografiska materialet.

Jag syftade inte på Frazer som teoretiker. Visserligen är han på ett sätt vida överlägsen exempelvis Lévi-Strauss, då Frazer faktiskt syftar till att presentera beläggen för totemism, inte att förklara bort dem. Men...

Frazers egen teoretiska grundsyn präglas av dels hans ohöljda förakt för de folk han beskriver, dels en förkärlek för enkelspåriga enfaktorella teorier om varför totemismen "egentligen" uppstod. Han vill alltid hitta EN orsak, och när han överger den ena, går han raskt över till en annan. Att totemismen rimligen bör ses som ett komplext fenomen, som avspelar såväl samhälle, ekologi, tänkande, som känslor, är ett synsätt som han är helt inkapabel till.

Jag upprepar. Det gemensamma för hans olika teorier är alltså att han alltid vill se en, och endast en, orsak. Och han ändrar sig ju flera gånger, ersätter en endimensionell förklaring med en annan. Och förklaringen hittar han alltid i de "primitiva" folkens ofullständiga tänkande. Ytterst uppstår totemismen som ett resultat av tankefel hos de "primitiva" "vildarna".

Frazer var inte ensam. Överhuvudtaget var den tidens teorier om totemism oftast så oerhört pinsamt endimensionella. Här tar ändå inte Frazer priset, Freud var sjuttio resor värre. Men för Freud var, förstås, orsaken inte några tankefel, utan känslor och (oidipus)komplex.

Av den tidens teoretiker var det väl endast Emile Durkheim som presenterade en teori som på något sätt är värd att begrunda på allvar. Jag återkommer senare till de olika teorierna. Jag ska inleda om totemismen på ett möte med Socialisten den 23 april, så fram till dess ska jag sätta mig in i, och presentera olika apekter av diskussionen på denna blogg.

Totemism i Egypten?

25/3 2012
Bara en kort kommentar, just nu när jag har gått tillbaka till att läsa om totemism.

Många har ju diskuterat det faktum att de fornegyptiska gudarna ofta är zoomorfa, dvs att de mycket ofta avbildas åtminstone delvis som djur.

Nu gick ju Egypten ovanligt snabbt från ett egalitärt neolitiskt samhälle till en stat, styrd av ett härskande skikt. Med tanke på hur genomgående totemism av olika former återfinns i det etnografiska materialet från stamsamhällen kan man möjligen anta att lokala totem i Egypten på något sätt transformerades till gudar men bibehöll många av dragen från den tidigare perioden.

Det är i alla fall inte direkt osannolikt...

Totemismen vore värd ett återbesök

23/3 2012
Första gången jag hörde talas om totemism var nog när jag läste Pehr Henrik Törngrens "Striden om Freud" 1969. Där fanns ett avsnitt om debatten om Freuds "Totem und Tabu". Avsnittet var riktigt spirituellt men det lärde mig inte mycket om vad totemism var.

Nästa gång var nog när jag läste Evelyn Reeds "Kvinnans utveckling" i december 1978. Hon gick också igenom totemismdebatten, betydligt mer grundligt, och hade dessutom en klar åsikt om vad totemism var. Det var, ansåg hon, en universell fas i mänsklighetens historia och i grunden det kvinnliga könets försök att genom taburegler upprätta ett fredligt samhälle, och stävde de mer aggressiva männens tendenser till dödande och kannibalism. Nej, det är ingen karikatyr, hon ansåg det, och hon hade en lång och sinnrik, om än inte alltid helt och hållet övertygade, argumentering för saken.

Den tredje gången var när jag började läsa religionshistoria i hösten 1983. Då fick man lära sig betydligt mer, men framförallt fick man reda på att modetrenden för dagen var att totemismen "inte finns" (och aldrig har funnits!) och i den mån den ända på något sätt skulle kunna sägas ha existerat var den endast ett allmänmänskligt tankemönster som finns lika mycket hos oss som hos exempelvis australiska urinvånare. Upphovsmannen till dessa skarpsinnigheter var, jag höll på att säga naturligtvis, Claude Leví-Strauss, som här, liksom nästan alltid, var obegriplig, och som också här liksom nästan alltid hade fel.

Å andra sidan kunde jag glädja mig åt att den dåvarande professorn vid institutionen, Åke Hultkrantz, hade skrivit en bok, "Metodvägar inom den jämförande religionsforskningen", som nästan vällustigt sågade Lévi-Strauss i allmänhet och hans totemismteorier i synnerhet. Mindre roligt var väl att vår lärare på metodavsnittet för det mesta behandlade just denna bok milt sagt nedlåtande, och antydde att den kanske inte borde tas helt och hållet på allvar - i synnerhet inte avsnitten om Lévi-Strauss…

Jag läste mer om totemismen när jag studerade folkgrupper som var okunniga om fysiologiskt faderskap. Långt senare skrev jag förresten en kortfattad artikel om totemismen som publicerades i Socialisten för några år sedan.

Nu har jag blivit intresserad av saken igen, och det har också med Socialsten att göra. Där finns nämligen en grupp som ska arbeta fram en bok om kvinnoförtryckets uppkomst. En bok som kanske blir av någon gång, om gudinnan så vill och om Murphys lag tar semester. Nu kan både totemismen och dess undergång i global skala kopplas till detta ämne, anser jag i alla fall, och det skulle vara intressant att fördjupa sig i detta.

Nu är en av mina främsta synder på denna blogg det upprepade löftet att jag ska fördjupa mig mer om ditten och datten. Jag vet inte hur många gånger jag har lovat detta och jag vet inte om jag ens en, säger en, gång har hållit vad jag lovat. Men om jag alltså satsar på att jag får en större självdisciplin och, återigen, på att Murphys lag tar semester, kanske jag kan lyckas denna gång.

För en sak anser jag med bestämdhet. Nämligen att om det finns något som skulle ha kunna varit en universellt existerade religiös föreställning är det totemismen, vad sedan Lévi-Strauss (eller Levi Struts, som Hultkrantz brukade kalla honom) än tyckte.

Det främsta arbetet om totemismen är och förblir James George Frazers "Totemism and Exogamy" i fyra volymer från 1910. Den innehåller exempel från i stort sett alla världens hörn och den visar just det universella hos totemismen - som i grunden är föreställningen om ett nära släktskap mellan människor och specifika djur eller växter (eller i något enstaka undantagsfall något annat naturfenomen). Den del av världen där totemismen ter sig mest "utvecklad" ser ut att vara Australien, där urinvånarna hade en mycket komplicerad religion kopplad till denna föreställning. Nu är "utvecklad" nog ett missvisande ord. Australien hade innan de vita kom i stort sett varit isolerat från resten av världen i tiotusentals år, och det mest sannolika är nog att aboriginerna i själva verket hade BEVARAT något som verkar ha gått förlorat på andra ställen.

Nu finns inslag av totemism i så kallat "primitiva" samhällen på alla kontinenter, nästan överallt, med de indoeuropeiska och semitiska kulturerna som anmärkningsvärda undantag. Det är intressant.. Det verkar som om något hände mycket tidigt hos dem som tog död på en föreställningsvärld som annars var just - universell.

För jag anser alltså att totemismen måste ha varit universell en gång. Det kan te sig märkligt - då dess grunder nog ter sig mer egendomliga för de flesta av oss än många andra religiösa grundidéer.

För att ge ett tänkt exempel. Släktskapsgrupp A är släkt med en urtidsräv, och får alltså inte döda rävar, och inte gifta sig med varandra. Medan de däremot får gifta sig med medlemmar i släktskapsgrupp B, som i sin tur är släkt med en urtidsbjörn, inte får döda björnar och, återigen, inte får gifta sig sig med varandra. Detta ter sig för oss nog mer främmande än, låt oss säga, gudinnetro eller shamanism, två religiösa strömningar som också har hävdats en gång var universella.

Jag funderar på att köpa "Totemism and Exogamy", som har kommit ut i en nyutgåva. (Så jag kan göra vilka understrykningar och anteckningar jag vill, vilket man inte bör göra i biblioteksböcker). Den är dyr, milt sagt, men om jag kan ägna mig låt oss säga ett halvår att fördjupa mig i totemismens (och exogamins!) mysterier och av detta kan göra något intressant är det kanske värt det.