McDonalds-anställda mot islamofobi...

En liten solskenshistoria från McDonalds i Södertälje.
--------------------------------------------------------------------------------------------
Jag har en del onyttiga vanor. Att jag alltför ofta äter på McDonalds är en av dem.

När jag flyttade till Södertälje den 1 januari 2007 hade jag redan hunnit besöka det lokala McDonalds vid Marenplan. Och efter att jag flyttade in blev jag nog en av de mer frekventa besökarna.

Personalen var/är ofta väldigt trevliga. En av de allra trevligaste var en muslimsk kvinna, som bar slöja. Hon var alltid så vänlig. Och verkade alltid så glad.

En gång kom två berusade svenska män in på restaurangen. De verkade hata slöjor och förakta de som bar dem. Så de sa några mycket nedlåtande och föraktfulla ord till den muslimska kvinna som stod i kassan.

De fick ändå handla, men vad som hände sen var lite av en solskenshistoria. De två männen satte sig vid bordet bredvid mig, så jag kunde höra vad som följde.

Tre-fyra personal från McDonalds kom fram till dem. De sa att om männen ville fortsätta att äta var de tvungna att be den kvinna de förolämpat om ursäkt. De svenska männen reagerade aggressivt, och sa att det kunde de inte tänka sig. Personalen stod på sig. De sa ungefär så här:  "Det här är McDonalds, och här tolererar vi inte kränkningar av personalen. Ni är så illa tvungna att be henne om ursäkt, annars får ni inte sitta kvar, och ni får heller aldrig komma hit mer igen".

Till sist gav de överförfriskade männen upp, kvinnan gick fram till bordet, och de bad om ursäkt.

Det bör tilläggas att det alls inte bor många muslimer i det förvisso invandrartäta Södertälje. Tvärtom. Den stora majoriteten av invandrare är här kristna från Mellanöstern. Det gäller troligen också de flesta anställda på McDonalds. Jag kan i och för sig ha fel i det sistnämnda, men det är definitivt vad jag tror.

Trots detta visade personalen en så stark solidaritet med en muslimsk kvinnlig kollega, att de agerade så resolut. Jag blev rörd, och för en gångs skull tyckte jag inte alls att det var pinsamt att äta just på det ack så onyttiga McDonalds... ;-)


McDonalds Marenplan

Medjugorje - antinationalistiska Mariauppenbarelser?

Jag håller på att läsa om en bok som heter Medjugorje: The Message, som kom ut 1989. Författaren heter Wayne Weible. Jag fick den en gång av David Munck, som hade köpt den till mig vid en resa i ex-Jugoslavien. Den handlar om en serie av Mariauppenbarelser som har skett i den bosniska byn Medjugorje, med början i juni 1981.

Mariauppenbarelser kan ha de mest olika karaktär. De budskap som de förmedlar kan också ha de mest olika karaktär. Det går ofta att dela upp de mest publicerade i olika grupper.

En av dessa är de som har ganska entydiga budskap från "höger". De är inte ovanliga, under 1900-talet har Mariauppenbarelser ofta varit en del av miltant nationalistisk och även antikommunistisk agenda. Ett av de mest kända var de som ägde rum i Necedah i Wisconsin i ett antal år med början 1949. Wisconsin var senator Joseph McCarthys hemort. Denne senator blev ökänd för sin kampanj om att det vimlade av kommunister på ledande poster i Förenta Staternas statsapparat. Han drev kampanjen i flera år, tills han slutligen blev allmänt diskrediterad 1954.

Nu visade det sig att den "Maria" som uppenbarade sig i Necedah spred ungefär samma budskap som denne senator, och dessutom lade till en del andra olustiga teman, efter ett tag också en lätt förtäckt antisemitism. Den katolska kyrkan tog efter ett tag avstånd, men "uppenbarelserna" fick en hel del anhängare.

Medan Necedah-uppenbarelserna brukar räknas som "höger", brukar de i Medjugorje ofta räknas som uppenbarelser av "vänster"-typ. Knappast vänster i en politisk mening direkt, men i alla fall mycket till vänster om den hårdföra katolska högern, som idag ofta samlas kring en "Maria" som en antikommunistisk och ibland också nationalistisk frontkämpe.

Uppenbarelserna i Medjugorje började som sagt juni 1981. De upplevdes främst av sex barn - Mirjana Dragicevic, Ivanka Ivanković, Marija Pavlović, Jakov Colo, Vicka Ivanković och Ivan Dragicevic. Dessa sade sig både höra och se Maria. Många andra vittnen kom efter ett tag också att se saker i samband med uppenbarelserna. men de sade sig aldrig höra Maira.

Barnen fortsatte senare att hävda att de fick budskap, även efter att de hade blivit vuxna, och det sägs fortsätta än idag.

De budskap Maria sades ha fört fram var, förstås, traditionellt katolska. Men dessutom fanns det redan från början ett underliggande tema som var lite anmärkningsvärt i just det politiska sammanhang som uppenbarelserna ägde rum i.

Ett av de främsta buskapen från "Maria" var i och för sig redan från början en vädjan till "fred". Det kunde te sig lite udda 1981 - det rådde fred i Jugoslavien, och knappast någon kunde gissa att denna fred snart skulle slås sönder av ett förödande inbördeskrig. Men så skedde som bekant - redan tio år senare.

Nu är ju "fred" i och för sig ett ganska vanligt tema. Alla säger sig vilja ha fred. Det sade sig ju också alla statsmän vilja ha på toppmötet i München i september 1938, och ett år senare började det andra världskriget.

Men i de påstådda uppenbarelserna i Medjugorje fanns också från början ett annat tema, som inte är exakt lika okontroversiellt.  Och som dessutom ligger i motsättning till uppfattningar som är vitt spridda i den katolska kyrkan. Och dessutom stred mot de stämningar som under 80-talet började växa fram i Jugoslavien och som banade väg för det förödande kriget 1991- 95.

Det var ett budskap om alla religioners lika värde. Det var inte rent snömos i det Jugoslavien där de nationella motsättningarna baseras på religösa identiteter. Serberna är grekisk-ortodoxa, kroaterna katoliker, och den tredje stora gruppen är ju muslimer.

De barn som sade sig få budskap från Maria var själva kroater, alltså katoliker. I deras berättelser om vad Maria sade saknas dock varje spår av kroatisk chauvinism. ”Deras” Maria försäkrade dem att kroater, muslimer och ortodoxa var lika värda, och att de egentligen tillber samma Gud.,

Ett exempel från boken. En av de unga visionärerna, Mirjana, intervjuades av Wayne Weible i december 1985. Och säger detta, om sina samtal med "Maria": "She /jungfru Maria/ also emphasized the failings of religious people, especially in small villages - for example, here in Medjogorje, where there is separation from Serbians /i. e. Serbian Orthodox/ and Moslems. This separation is not good. The Madonna always stresses that there is but one God, and that people have enforced unnatural separation. One cannot truly believe, be a good Christian, if he does not respect other religions as well. You do not really believe in God if you make fun of other religions."

Detta gör Weible lite perplex, och han ställer följdfrågan: "What, then, is the role of Jesus Christ, if the Moslem religion is a good religion?". Mirjana svarar: ""We did not discuss that. She merely explained, and deplored, the lack of religious unity, 'especially in the villages'. She said that everybody´s religion should be respected, and of course, one¨s own. " (Weible 1989: 59).

När jag läser detta är det nästan som att jag önskar att jag kunde tro att barnen verkligen hade mött Maria. Och mer väsentligt - det hade nog definitivt varit bra om serber, kroater och muslimer i Jugoslavien på allvar hade trott att de sex barnen verkligen hade mött Maria, och hade dragit konsekvenserna av det. Alla dessa tre religiösa strömmingar accepterar att Maria genom ett mirakel födde Jesus som en jungfru, och katolska kroater och ortodoxa serber tror ju dessutom att barnet hon födde var Guds son.

Om de verkligen hade trott att det var jungfru Maria som så klart varnat för religiöst/nationellt hat, skulle kanske den senare utvecklingen sett lite annorlunda ut...

Ja, att vara skeptisk är ofta lovvärt, men just där och då skulle man kanske ändå önskat att folk hade varit lite mindre skeptiska.
____________________________
Referens:  Wayne Weible, Medjugorje: The Message, Paraclete Press, Brewster, Massachusetts, 1989

"Rituella" övergrepp och "officiell" satanism

Båda dessa begrepp är ju mycket svårdefinierade, för att uttrycka sig lite försiktigt. Men jag vill (återigen) slå fast något som jag tycker är mycket väsentligt.

Det finns nästan inget samband alls mellan den offentliga satanismen och "rituella övergrepp". Det handlar i stort om två helt olika saker. Det gäller även de rituella övergrepp som sker under "satanistiska" former.

Framförallt gäller det rituella övergrepp mot barn. Dessa handlar nästan alltid om grupper av förövare som kanske, eller kanske inte, kombinerar sin pedofila sadism med en fallenhet för magiskt tänkande (alternativet är att de använder magin för att skrämma barnen, båda sakerna förekommer nog).

Anklagelser om rituella övergrepp mot barn har  nästan aldrig riktats mot offentligt kända "satanistgrupper". Ett av de få undantagen är anklagelserna mot några personer i ledningen för Temple of Set för rituella övergrepp mot barn på det arméägda daghemmet i vid Presidio i USA. Men även där handlar det om en liten grupp i ledningen, som agerade på alldeles egen hand;  det finns inga anklagelser om förekomsten av rituella övergrepp i övrigt i organisationen Temple of Sets regi.

Det finns normalt sett ingen anledning för pedofila sadister att öka risken för upptäckt genom att starta, eller aktivt delta i, "öppna" satanistgrupper. Det torde vara något av det mest kontraproduktiva de skulle kunna göra göra.

"Satanism" förekommer i olika former, en del oerhört olustiga, andra osympatiska men ganska så harmlösa, och i några fall är de inte ens speciellt osympatiska. (Ta bara en grupp som "Satanic Reds", som kombinerar sin "satanism" med kritik mot storkapitalets makt, och förespråkar ett försvar av arbetarklassens rättigheter och en välfärdsstat!). I den värld vi lever i är omtolkningar av symboler vanliga, och det finns personer som väljer att tolka negativt laddade symboler på ett positivt sätt.*

För min del finns det ingen magi i ord.  Varje grupp av människor måste bedömas efter sin praktik  och sin ideologi, inte efter hur de känslomässigt ser på namnet "Satan".

Ett stort problem med den officiella satanistiska miljön har annars varit att många personer i den hamnade i försvarsställning när debatten om rituella övergrepp startade, och närmast automatiskt anslöt sig till förnekarlägret. Det var helt onödigt, men psykologiskt lättförståeligt. Onödigt därför att de mycket väl skulle kunna ha sagt "vi vet inte vad som är sant, men det är i alla fall inte vi".

Jag minns en intervju med Anton LaVey där han förklarade att han innan han blev "offentlig" ägnade sig att undersöka mer eller mindre "sataniska" miljöer och att han aldrig hittade något sådant som rituella övergrepp mot barn. Därför, menade han, måste det vara en myt.

Det var enbart korkat. Varför trodde han att slutna grupper av förövare, som kombinerade ockulta eller satanistiska inslag med fruktansvärda brott mot barn, skulle avslöja sina brott för honom när han "letade runt" efter ockulta grupper?
-----------------------------------------------------------------------------
*Den stora majoriteten av satanistgrupper verkar trots allt bygga på någon sorts sympatier för antingen egoism, eller destruktivitet, eller en kombination av bådadera. Det betyder inte att dess medlemmar i praktiken behöver leva upp till dessa "ideal", men de finns där i botten. Men det finns som sagt några undantag, som omtolkar satansfiguren till något som ter sig betydligt mer sympatiskt än detta.

Nej, jag tror inte att det är Maria som talar...

Jag har nu ett intresse för Mariauppenbarelser. Det innebär inte att jag tror att det verkligen är Maria som i dessa har kommit för att sprida någon form av budskap. Mina argument för att jag inte ens kan föreställa mig det är inte framförallt "skeptiska" (jag är inte medlem i VoF och kommer dessbättre aldrig att bli det) utan snarare att jag jämför med vad som Maria påstås säga i de av dessa uppenbarelser jag hört talas om - och med vem hon kan ha varit, och vad hon kan ha tyckt i verkligheten.

Maria var alltså moder till en religionsgrundare som fördömde de rika, hyllade de fattiga och predikade radikal jämlikhet. Såväl Jesus som dennes broder Jakob tillskrivs i Bibeln uttalanden som om de vore fällda av någon idag skulle placera denne långt ut på vänsterkanten.

Det gäller ju även Maria. I Lukasevangeliets första kapitel kan vi hitta denna hyllning till Gud som tillskrivs henne.

Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.

Men i nästan alla de offentliggjorda Mariauppenbarelser jag hört talas om eller läst om har uttalandena från Maria antingen bestått av katolska plattityder, eller av grumliga utsagor, med ett ofta högerbetonat kvasipolitiskt budskap.

Om det någon gång publicerades någon Mariauppenbarelse med ett budskap som klart gick i linje med Marias lovsång i Lukas 1 skulle jag kanske i mycket djärva ögonblick eventuellt kunna tänka den nästan otänkbara tanken att det finns något samband mellan den "Maria" som människor tror sig höra och se i dessa uppenbarelser,  och modern till världens förmodligen mest kände religiösa gestalt.

Men hittills har jag aldrig hört talas om någon sådan. Tipsa mig gärna om ni själva gjort det...

Mer om uppenbarelsen i Knock

Jag skrev för några dagar sedan ett inlägg som hette "Our Lady of Knock". Där nämnde jag en Mariauppenbarelse i Knock i Irland och talade om en text jag skrev 2003 om just Mariauppenbarelser. Nedan följer ett bearbetat avsnitt ur den texten, det avsnitt som just handlade om Knock. Jag har ändrat några termer och strukit de inskjutna referenserna. Den viktigaste av böckerna som jag byggde på nämner jag dock i slutet av inlägget.

Ja, det går naturligtvis att ställa många frågor, både skeptiska och andra, om händelserna i Knock, men det får vänta.
--------------------------------------------------------------------------------------------------
Den tysta jungfrun

Knock är en avlägsen by i västra Irland. Den ligger på en vindpinad höjd i ett i övrigt platt landskap. Den ganska så anspråkslösa kyrkan var tillägnad aposteln Johannes. I kyrkan fanns statyer av Josef och Maria.

1878, året för uppenbarelsen, förstörde en storm nästan kyrkan. Taket och fönstren skadades och statyerna förstördes. Två nya statyer beställdes, men de skadades vid transporten från Dublin. Ytterligare två statyer beställdes, och kom fram oskadade.

På kvällen den 21 augusti 1879 inleddes kvällen med ett ösregn. Mary McLoughlin var på väg till en väninna, Mary Beirne, när hon passerade kyrkogården. När hon såg tre orörliga figurer på kyrkogården tänkte hon att det var konstigt att de hade beställt en ny uppsättning statyer och än konstigare att dessa hade lämnats ute i regnet. Hon blev det första vittnet till vad som skulle bli den mest omtalade Mariauppenbarelsen i Irlands historia. När hon lämnade väninnan erbjöd denna att följa en bit på vägen. Den här gången syntes inte bara figurer i regnet utan ett intensivt ljussken och de båda kvinnorna tyckte sig se att figurerna rörde sig. De intensifierade figurerna som Maria, Josef och Johannes - identifieringen av Johannes grundades på att Mary Berne sett en staty av Johannes i kyrkan i Lecanvey. Sammanlagt såg 18 personer uppenbarelsen.

Förutom de tre figurerna såg vittnena ett altare med ett stort kors och ett lamm, vänt mot öster. Maria höll ut händerna på ett sätt som liknade hur en präst håller händerna när han förrättar mässan. Hon såg upp mot skyn. De tre figurerna såg ut att vara klädda i dräkter som liknade silver.

Två månader senare upprättade ärkebiskopen av Tuam en kommission för att undersöka uppenbarelsen. Kommissionen kom till slutsatsen att vittnena var trovärdiga. En ny kommission som tillsattes 1936 kom till samma slutsats. När Johannes Paulus II långt senare besökte Irland passade han på att besöka Knock, vilket utgjorde ett indirekt erkännande av uppenbarelsen från Vatikanen.

Uppenbarelsen i Knock skiljer från många andra Mariauppenbarelser genom att den inte orsakat några större kontroverser. Den godkändes av kyrkan mycket tidigt, och bortsett från kritiken från sekulära skeptiker (som naturligtvis drabbar alla sådana uppenbarelser, utan undantag) har den inte skapat några problem för kyrkan. Eftersom alla var vittnen och ingen var "skådare" med privilegierad information från Maria, och eftersom Maria dessutom var tyst, har det inte funnits några störande element i denna uppenbarelse.

Huvudkälla: Mary Purcell: Our Lady of Silence, i John A Delaney: A woman clothed by the sun: Eight great apparitions of Our Lady, Doubleday 1961.

Henoteism

"Henoteism" är en term för att tro på flera gudar, men bara dyrka en. Själv fick jag höra detta ord första gången på grundkursen i religionshistoria hösten 1983.

Det var vår lärare Ulf Drobin, som lade ut texten om att den israelitiska religionen från början inte var monoteistisk utan alltså henoteistisk. Han menade att om man läser Gamla Testamentet noga kan man finna en mängd spår efter denna tidigare fas.

Av någon anledning reagerade jag starkt mot detta. Jag sa att det trodde jag inte på, så han började läsa upp det ena bibelcitatet efter det andra, som han menade visade på detta. Jag var envis, och underkände dem alla.

Men till sist kom han med ett som fick mig att ge upp. Det var från Psaltaren 82:1 och det löd sålunda: ”Gud står i gudaförsamlingen, i gudarnas krets håller han dom.”

Då kapitulerade jag. Jag fick så att säga konvertera till det allmänt accepterade religionshistoriska synsättet.

Kristna fundamentalister håller naturligtivs inte med. Mera modesta kristna kan ofta hålla med om detta som ett historiskt faktum, men de är naturligtvis inte själva henoteister... Detsamma gäller förstås dagens judar.

Men det finns ett undantag. Mormonerna är faktiskt henoteister. De tror just att det finns flera gudar, men att man endast ska dyrka "vår", På sätt och vis är de väl en av de ytterst få grupper som anammat detta element i den ursprungliga israelitiska religionen. Och detta innan religionshistorikerna upptäckte att det överhuvudtaget funnits...

Our Lady of Knock

Hösten 2003 var jag på forskarutbildningen i religionshistoria. Det var bara det att jag inte hade något ämne. Jag förbjöds att fortsätta med ämnet satanism hösten 2000, lite mer än två år efter att min lic-uppsats godkändes. Jag hade sedan under några år arbetet på en text om Gimbutas teori om förhistorisk gudinnekult men blev hårt, enligt mig själv orättvist, angripen för den, så jag hade fått lämna det ämnet också.

En av lärarna, den dåvarande professorn, var öppet fientlig till att jag skulle vara kvar. Det var han nu ganska ensam om, men jag var i en vacuumliknande situation. Jag hade ju inget godkänt ämne.

Under en kort period hösten 2003 började jag tänka tanken att skriva om Mariauppenbarelser. Jag skrev en kanske 30-sidig text om det ämnet, som blev ganska så väl mottagen på ett seminarium.

Jag övervägde alltså att skriva om detta, men insåg att en avhandling om Mariauppenbarelser i allmänhet aldrig skulle accepteras. Om jag skulle tillåtas skriva, var jag tvungen att välja ut en specifik uppenbarelse och sedan bland annat besöka orten, gå igenom arkivmaterial, tala med personer på orten som hade kunskaper om ämnet,  och sedan börja skriva.

Men vad skulle jag välja i så fall? Ganska snart insåg jag att språkfrågan här var det mest centrala. Det är nämligen så att det enda språk förutom svenska som jag behärskar är engelska, och Mariauppenbarelser i engelskspråkiga länder är lätt räknade.

Egentligen fanns det vara två alternativ. Antingen någon av de mer sekteristiska varianterna av sådana uppenbarelser i USA. Det fanns där två omskrivna sådana, dels en serie av uppenbarelser i Wisconsin som började i slutet av 1940-talet, dels en serie som började i New York i början av 1970-talet. Problemet var här delvis att i dessa fall handlade det om enskilda personer som hävdade att de hade haft uppenbarelser, och fått en skara anhängare. Nu var både dessa personer politiskt långt till höger och de påstådda budskapen från Maria var därefter...

Det var inte så roligt, men än mer avgörande var att det var långt till USA och jag var rädd för att flyga.

Då återstod egentligen det andra alternativet. Nämligen uppenbarelsen i Knock i Irland 1879.

Det var en udda uppenbarelse. Den hade setts av många, den var väl dokumenterad. men den hade två saker som gjorde att den var ovanlig. Dels sade Maria ingenting, hon visade sig bara. Dels hade hon sällskap av Josef, och aposteln Johannes. Eftersom ingen av dessa sade något kan man förstås undra sig hur de som såg dem kunde veta att de verkligen såg just dessa tre. Den enda förklaring jag kan komma på just nu är att dessa måste ha liknat statyer och bilder som var allmänt spridda.

Nåväl, jag hade bestämt mig för att det skulle vara  intressant att skriva en avhandling som saken. Det som fick mig att till sist inte våga var något helt idiotiskt. Jag hade publicerat en hel del positiva texter om förhistorisk gudinnetro som låg på nätet, på sidor jag inte hade kontroll över, och alltså  inte kunde ändra i. Men om jag nu skulle åka till Irland skulle jag vara tvungen att ha en rad kontakter med de aktiva katoliker som hade hand om minnesmärkena, arkiven och museet. Jag tänkte att om de hade kunnat se vad jag skrivit på nätet skulle de se mig som en obehaglig hedning och få en negativ inställning till mig.

Det ver lite fånigt. De kunde ju tycka vad de ville, men jag tror numera  inte att de skulle vägra prata med mig av sådana orsaker. Men det var alltså det som fick mig att ge upp.

Nu ligger ju Irland inte så långt borta. så det skulle vara intressant att göra den resan i alla fall Det skulle ju inte bli någon avhandling av det, men  säkert en hel del andra typer av texter. För att inte tala om en del charmiga bilder.


Altarskulpturer vid minneskyrkan i Knock, gjorda efter ögonvittnens berättelser om uppenbarelsen 1871.

När jag slutade vara ateist

Det har väl bara funnits några år i mitt liv som jag har haft en konsekvent ateistisk och materialistisk världsbild. Det var ungefär 1968-72.

1968 (vid tretton års ålder) hade jag anammat en religionskritik som var någon sorts blandning av Ingemar Hedenius´och Sigmund Freuds. De logiska argumenten hämtade jag mest från Hedenius, analysen av religionens orsaker från Freud. Jag såg all religion som faderskomplex, och/eller en kollektiv tvångsneuros.

Den inställningen förstärktes under åren. När jag blev marxist 1971 började jag komplettera den freudianska kritiken med en marxistisk. Min konsekvent materialistiska ateism nådde väl sin kulmen 1972.

Samtidigt fanns det en lucka i systemet. Det var medvetandets existens. Hur jag än vred och vände på saken kunde jag inte förstå hur medvetandet kunde finnas om allt var materia. Vad man än visste om atomer och elektriska fält i hjärnan kunde det inte förklara varför resultatet var någon som kunde uppleva någonting. Inte ens i teorin. Därför var funderingarna kring vad medvetandet var ett svart hål i min materialism, som hela världsbilden förr eller senare riskerade att sugas in i.

Precis detta hände 1973.

Men egentligen började det redan november 1972. Jag var ofta i ett vänsterkollektiv i Roslags Näsby där hälften av de som bodde var medlemmar i en vänsterorganisation som jag själv stödde. Samtidigt var jag patient på ungdomskliniken på Långbro sjukhus.

Nu råkade det sig så att en psykolog som arbetade där hade en bror som kände två av medlemmarna i kollektivet. Denne bror var präst. Och han råkade veta en sak som jag inte visste. Två av medlemmarna i den vänstergrupp som jag stödde, och som bodde i kollektivet, var också aktiva kristna.

Det var jag lyckligt ovetande om, även om jag undrade över att det fanns betänkligt många kristna böcker i en av bokhyllorna i kollektivet.

Men en dag kom så den stora chocken. Psykologen på Långbro sa i förbigående till mig att det kollektiv jag brukade vara i på helgerna verkade vara en blandning av marxister och kristna. Jag trodde inte mina öron.

Jag fick en chock. För jag var inte endast ateist, jag var direkt fientlig mot all religion. Jag såg all sådan som reaktionär vidskepelse, som jag dessutom nästan var rädd för.

Så kom helgen. Jag brukade sova över natten till lördag och natten till söndag, Jag kom en fredagskväll. Och släppte bomben.

Jag berättade vad psykologen hade sagt. Och hoppades att det skulle visa sig vara ett underligt missförstånd. Men det var det inte.

Det var värre än jag hade föreställt mig. Det var inte så att kollektivet var en blandning av marxister och kristna, två av marxisterna i kollektivet - två kvinnor - kombinerade sin marxism med kristendom!

Jag frågade upprört hur det kunde kombineras. De försökte förklara. Och sedan startade en diskussion (ibland snarare någon form av gräl), som varade i fyra månader.

Det blev än mer intensivt när jag flyttade in i kollektivet och skrevs ut från Långbro. Det skedde den 17 januari 1973.

Men nu hade som sagt min materialism en svag punkt. Medvetandets natur. Därför började jag ändå sakta, sakta, påverkas.

Vändpunkten kom nog när jag började läsa en av böckerna i kollektivets bokhyllor - den engelske biskopen John Robinsons bok "Gud är annorlunda" ("Honest to God"). Den sågs nog som kättersk av fundamentalister, men just därför kunde den påverka mig. Den hade en bild av Gud hämtad från Paul  Tillich. Gud var tillvarons grund, som ytterst var kärlek. Det var inte en varelse "utanför", utan som sagt tillvarons grund. Det var en bild som tilltalade mig, och grep in i mig.

Så nån gång i mars 1973 gav jag till sist upp. Min materialism hade mött sitt Waterloo, kan man säga. Och den har sedan dess aldrig riktigt kunnat hämta sig.

Kristen blev jag nog ändå aldrig på riktigt, även om jag försökte. Men både ateismen och materialismen hade försvunnit för gott.

Jag borde försöka få tag i biskop Robinsons bok igen. Den går säkert att låna, och kanske köpa i nyare upplagor. Jag minns att den fyllde mig med en form av glädje i början av 1973. Den gav en gudsbild som inte endast var intellektuellt möjlig att tro på, utan även faktiskt kändes innerlig och glädjefylld...

Och en världsbild som ger en känsla av innerlig glädje kan ju inte direkt skada att fördjupa sig i, speciellt inte om den dessutom också är intellektuellt uthärdlig...

Därför ville Luther ta bort Jakobsbrevet från Bibeln...

"Nu kanske någon frågar: ”Har du tro?” – Ja, och jag har gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro....Ni ser att människan blir rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro." (Från Jakobsbrevet 2.)

Det är väl den främsta orsaken till att Luther kallade Jakobsbrevet för en "halmepistel" och ville ta bort den från Bibeln.

Men inte ens Luthers stora auktoritet hjälpte där, ingen protestantisk kyrka har tagit bort Jakobsbrevet.

Men jag misstänker att det även fanns andra orsaker. Jakobsbrevets våldsamma angrepp mot de rika torde också ha varit besvärande för den Luther, som sökte en allians med rika furstar mot påvedömet.

Rabiat USA-höger rasar mot påven

"This pope needs an exorcism". Det är endast ett av de många utfall som finns på ett filmklipp man kan lyssna på här om hur många högerrepublikaner i USA reagerade på påvens besök.

Han kallas för "anti-kapitalistisk", "marxistisk" och "farlig".

Ändå kommer han förstås inte i närheten av de utfall mot de rika som man kan läsa i Bibeln, från bland annat Jesus och hans bror Jakob.

Men det enda sätt som påven på allvar skulle kunna blidka vissa delar av USA-högern vore förstås om han helt övergav Jesu lära, och istället anslöt sig till Milton Friedmans.

Dotter till Anton LaVey fördömer satanismen

En av de mer kända bilderna från den moderna satanismens historia är den där Zeena LaVey, dotter till Church of Satans grundare Anton LaVey, invigs i Church of Satan. Hon var endast tre år när det skedde, och vi får se henne stående bredvid ett altare med sin far, som inviger henne i organisationen..

Det kan ju uppfattas som olustigt, men Zeena ser definitivt inte ut att vara rädd på bilden. Inte heller glad, snarare lite trumpen. Man får intrycket att hon inte fattar vad som händer. Man kan också utgå från att inget värre hände under denna välpublicerade ritual. Om man så vill kan man kalla det ett andligt övergrepp, men man kan nog vara förvissad om att det inte hände något värre än så.

Nåväl, Zeena blev äldre, och en av de mest talföra personerna i Church of Satan. När debatten om satanistiska rituella övergrepp kom i USA var det hon, inte fadern, som i den ena intervjun efter den andra fick förklara att något sådant inte förekom i deras organisation. Det hade hon med all säkerhet rätt i, men det var lite vid sidan om vad debatten om rituella övergrepp handlade om. Mig veterligt anklagades just organisationen Church of Satan aldrig för rituella övergrepp, och mitt intryck är att deras praktik faktiskt var ungefär lika beskedlig som de själva påstod.

1990 bröt 'Zeena med sin far. Hon anklagade honom bland annat för att inte ta sin satanism på allvar. Den ritual som hon fick vara med om som treåring var bara avsedd att vara en ploj. Fadern var en affärsman, som ville tjäna pengar, inte en "riktig" satanist. Vilket hon själv däremot ansåg sig vara.

För att göra en lång historia kort. Hennes karriär som (ledande) aktiv satanist fortsatte, först i något som kallades Werewolf Order, en organisation som av döma av det material som de publicerade tedde sig som klart värre än den organisation hon lämnade. Hon gifte sig också med en ledande medlem i denna organisation, Nicholas Schreck. Och bytte efter ett tag namn till Zeena Schreck.

Ett antal år senare gick hon och Nicholas istället med i Temple of Set, som var en utbrytning ur Church of Satan från 1975. Den hade, liksom för övrigt Werewolf Order, inslag av naziockultism, även om den tog avstånd från nazismen som ideologi.

Sedan bröt hon även med Temple of Set, och idag framträder hon som anhängare till tibetansk tantrisk buddhism, och förespråkar något som brukar kallas för vänsterhandstantrism, som har en form av betoning på sexualtet som har gjort den kontroversiell under århundraden,

Man kan tycka vad man vill om tibetansk buddhism, för att inte tala om dess vänsterhandsvariant. Själv vill jag inte säga att jag har några större kunskaper om någondera. Men jag blir positivt överraskad när jag tittar runt lite på Zeenas webbsida, och kommer till denna sida, och sedan klickar på artikeln The Sinister Current: Everything You Know is Wrong! (kan inte länkas till direkt!). Där tar hon nämligen avstånd från dagens satanism på flera ställen, både mycket klart och mycket hårt.

Ett exempel: 'Another common misunderstanding: The phrase ”left-hand path” has been thoughtlessly hijacked by the shallow recreational consumers of the ”Satanic subculture” to describe their self-indulgent, ego-driven, and spiritually meaningless posturing. Modern Satanism’s vulgar ”Looking Out For Number One” Social Darwinism, materialism, and bitter ”sour-grapes” misanthropy is antithetical to the joyful nature of the sinister current. Although it may take several billion more life-times for the so-called black magician to realize what would be apparent to any literate person who has ever made a serious study of the authentic left-hand path, the U.S.A.-spawned sub-culture known as ”Satanism” has nothing to do with the true left-hand path tradition. Indeed, ”Satanism” in its lowest common denominator manifestation should more accurately be called Narcissism.'

Att Zeena är så angelägen att så hårt skilja ut "den vänstra handens väg" inom tantrismen från satanism beror troligen på att många satanister mycket ofta har åberopat sig på denna, som de sett som en lämpligt "amoralisk" föregångare till sig själva. Vilket enligt Zeena alltså är helt fel.

Jag tänker nu inte blanda in mig i en diskussion om vänsterhandtantrism och dess karaktär... men vill här endast säga att jag uppskattar att Zeena Schreck nu så hårt distanserat sig från den tradition som hon själv så att säga föddes in i. Det känns lite roligt, på något sätt.

''
Zeena Schreck

"Fellowship of Isis" om det tidigare namnet för IS

Jag skrev för något år sedan om det märkliga att den "Islamiska Staten" under en period allmänt kallades ISIS, dvs hade samma namn som den egyptiska gudinna som terrornätverket knappast uppskattade, och som - givet att hon existerar! - knappast skulle uppskatta terrornätverket... Nu ser jag att organisationen "Fellowship of Isis" faktiskt gjorde ett uttalande om frågan.

Där kan man läsa följande.

"The Fellowship of Isis is a network of some 26,000 members worldwide. We are a multi-faith organisation dedicated to the feminine aspect in all religions, and have a priesthood whose manifesto is one of peace, tolerance and respect for all spiritual expression. 

It is disturbing and confusing to our members and the general public who know of our organization when media use the acronym ISIS for the Islamic State of Iraq and the Levant militia. The alternative rendering of ISIL, ‘Iraq and the Levant’ would avoid any misunderstanding on this matter. 

‘Isis’ is also misleading and potentially defamatory. 

We respectfully request that your organization from this point forward refer to this group by its other accepted name, I.S.I.L., Islamic State of Iraq and the Levant, and require that your correspondents and guests do the same. 

(This press release statement was released on June 19, 2014.) ".

Nu har väl problemet försvunnit, då nätverket numera oftast kallas IS. Och det är väl skönt, för alla inblandade parter....

Har "ingenting" eller "Gud" skapat universum?

Någon gång i våras upptäckte jag att jag hade en granne som var sjundedagsadventist. Vi började prata, och det ledde till att han bjöd in mig till ett sjundedagsadventistiskt möte.  Vad som utspelades på det ska jag inte diskutera här, mer än att jag där fick en pamflett, som jag långt senare började läsa.

Pamfletten hette "Escape" men var trots det skriven på svenska. Den handlade huvudsakligen om hur man ska se på ondskan men inledningsvis på sidorna 5-7 fanns en diskussion om hur det hela hade börjat.

Argumenteringen där var mycket enkel. Man citerade några av världens mest kända kosmologer, som förklarade att de ansåg att universum vid Big Bang hade skapats från, och av, "ingenting". Om jag inte hade tagit del av kosmologiska debatter skulle jag trott att pamfletten förvrängde, ungefär som Jehovas Vittnen brukar förvränga debatten om C14-metodens svagheter. Men nu visste jag att - ja, det var så kosmologer idag brukar låta.

Efter några sidors diskussion om dessa uttalanden och deras eget (teistiska) alternativ kunde  pamfletten sedan ställa denna fråga.

"Kort sagt är vi lämnade inför ett val mellan de två: 'I begynnelsen skapade Gud himmel och jord' (1 Mos 1:1). Eller 'I begynnelsen skapade ingenting himmel och jord'.

Vilket alternativ verkar mest logiskt för dig?"

Det är sällan jag hittar argument i den typen av pamfletter som ser bestickande ut. Att jag här gjorde det ser jag nog mest som ett resultat av det mardrömslika gungfly av overkliga spekulationer som dagens mainstream-kosmologi vimlar av.

Ja, jag är faktiskt beredd att falla i den fälla som pamflettens författare gillrade för de intet ont anande läsarna. Om jag måste välja mellan deras två alternativ ovan väljer jag det första.

Detta trots att jag inte ÄR teist. Föreställningen om en Gud "utanför" universum som hux flux skapat det anser jag vara närmast absurd. Men dagens ledande kosmologer har nu visat att det finns ett alternativ som är ännu absurdare.

I valet mellan en teistisk Gud som vid en given tidpunkt "skapade" universum och ett "ingenting" som för 13,7 miljarder år sedan skapande detsamma ser jag trots allt det första alternativet som det mest logiska, och sannolika. Men själv tycker jag nog som sagt att det framförallt säger en hel del om dagens kosmologi - att en pamflett frän sjundedagsadventisterna definitivt ter sig mer rationell än uttalanden frän världens mest ansedda kosmologer!

Hannes Alfvén, var är du när vi behöver dig?

Men vad ser Jan Guillou hos Abd al Haqq Kielan?

Det finns en svensk konvertit till islam som tidigare hette Leif Karlsson och som numera kallar sig Abd al Haqq Kielan. Han intervjuas ofta i media och framställs som en positiv, icke-fundamentlistisk röst inom islam.

I sin senaste Aftonbladet-krönika föreslår Jan Guillou att denne Kielan ska få undervisa muslimska ungdomar för att motverka IS-vurm bland dessa.

Jag skulle nog vilja säga att Kielen är en av de minst lämpade till att stå i ledningen för något sådant.

Åtminstone om han inte radikalt ändrat sig sedan han intervjuades 2004. Där utvecklade han olika åsikter som han så vitt jag vet aldrig sedan har tagit avstånd från.

Där förklarade Kielan hur hans variant av "islam" ser på kvinnor och män. Det var en blandning av rent otäcka och märkligt absurda formuleringar.

Det mest otäcka är kanske detta: "Men vad anser du om kvinnans rätt till ett eget socialt liv utanför hemmet? - Det är tveksamt. Om kvinnan vill besöka muslimska väninnor går det bra, men om mannen säger nej, så är det nej, svarar Abd al Haqq Kielan med en tydlig skärpa i rösten."

Mannen ska alltså helt och hållet få bestämma vilka hans hustru ska få umgås med, och om han säger nej, ÄR det ett nej....

Dessutom ska äktenskapen inte vara frivilliga, de ska arrangeras av manliga släktingar: "Kvinnan har inte rätt att ingå äktenskap på eget initiativ, det är pappan, brodern eller någon annan manlig anhörig som bestämmer vem hon ska gifta sig med, men kärleken kan ofta uppstå inom äktenskapet."

Men nu ska ingen tro att Kielan anser att kvinnan ska vara en hushållsslav. Nej, så menar han inte alls.. Och där  övergår det otäcka till det rent absurda. Kielan säger: "... inom islam är det mannens ansvar att hyra in en amma, han är även tvungen till att anställa ett hembiträde. Husets härskarinna har inget tvång till marktjänst, eftersom hennes ansvar bara är barnen, resten sköter tjänstefolket. Det är mannen som betalar inom islam."

Det är lite märkligt, för Kielan har annars ofta påpekat att muslimer i Västeuropa ofta står långt ner på den socioekonomiska skalan och har ibland argumenterat för att en del av hatet mot muslimer i själva verket är en form av klassförakt. Där kan han mycket väl ha rätt, men hur i allsina dar kan han då tro att muslimska män i allmänhet har råd att skaffa ett heltidsantält hembiträde?

Kielans tolkning av islams syn på kvinnor och män är ingenting som kan härledas från Koranen eller ens från speciellt många hadither. Frågan är varför just han har utvecklat just denna monstruösa kombination av mardrömslik patriarkalism och social naivitet.

Kielan är som sagt en svensk manlig konvertit till islam. Problemet är nu att några av dessa män verkar ha dragits till islam framförallt för att de tror att islam är den religion som tillfredställer deras patriarkala önskedrömmar bäst. På så sätt kommer de när de väl har konverterat att förstärka de mest patriarkala tolkningarna av islam. Kielan är nästan ett skolexempel på detta.

Det går annars lätt att hitta hur många exempel på icke-patriarkala islamtolkningar som helst, från Minangkabau-folket i Indonesien, till en akademisk röst som Asma Barlas.

Det mest radikala är förmodligen den linje som drevs av muslimsk reformator i Sudan, som innan han dödades 1985 föreslog att såväl haditherna som de suror från Medina, som tillkommit efter att islam fått makten, och tvingats att upprätta en hård regim för att överleva i en krigisk omvärld, skulle underordnas de suror från Mecka, som på ett mycket mer konsekvent sätt var egalitära och fredliga.

Det är faktiskt klart möjligt att tolka islam på ett helt underbart sätt .... Men att låta en manschauvinistisk drömmare som konverterat till islam för att han hoppas finna en tillvaro där kvinnan äntligen kan sättas på den plats han som man vill ha henne på, få ta hand om utbildningen av unga muslimska män är inte speciellt underbart. Det riskerar snarare att skapa en mentalitet som bäst kan beskrivas som mardrömslik.

Och, för att återgå till titeln på denna post, vad ser Jan Guillou egentligen hos Abd al Haqq Kielan?

Kommer MLO att få rätt?

Att läsa tidningar idag är ofta ingenting som gör en lugnare. I dagens Svenska Dagbladet kan vi läsa att 2015 verkar bli det varmaste året någonsin sedan temperaturmätningarna startade. I artikeln kan man bland annat läsa: "Sedan mätningarna startade 1880 har 13 av de 14 varmaste åren som uppmätts inträffat under 2000-talet."

Det låter faktiskt riktigt otäckt. Speciellt om man som jag har sett en intervju med Stephen Hawking på You Tube där han menar att det inte går att avgöra hur långt den globala uppvärmningen kan gå. Han utesluter inte ens att jorden kommer att få ett klimat som påminner om vår systerplanet Venus, med flera hundra grader på jordytan, och ett klimat som är oförenligt med mänskligt liv.

Det hela ger mig, märkligt nog, associationer till ett mordfall 1997, som faktiskt ledde till att jag intervjuades i Rapports nyhetsmorgon den 22 december detta år.

Det handlade om ett mord i Keillers park i Göteborg. Det begicks i juli detta år, och i december greps så två män som senare dömdes för mordet. De var båda medlemmar i en satanistisk organisation som kallades MLO (Misantropiska Lucifer Orden).

Eftersom jag när mordet avslöjades höll på att förbereda en lic-uppsats som skulle handla om satanism försökte jag ta reda på lite om den gruppen, och dess trossystem. Det som jag upptäckte gjorde mig ganska så häpen.

Jag var van vid att "satanister" för det mesta hyllade egoism och någon form av socialdarwinistisk världsbild. Det gällde de allra flesta offentliga satanistgrupper jag hört talas om.

Men MLO var något helt annat. De hade en lära som bland annat gick ut på att detta universum var skapat av Marduk, en mindervärdig "gud", efter att ha dödat Tiamat, en gudinna som hade funnits innan universum skapades  och i eoner "drömt sina mörka drömmar".  Därför var denna värld något som måste bekämpas.

Det gällde även mänskligheten, som var en av de mest vedervärdiga av skapargudens produkter. Den måste utrotas. Men det var bara början. Medan MLO:s minimiprogam innefattade att mänskligheten skulle utrotas var dess slutliga mål att universum skulle gå under.

Vad vi nu ser är ju inget mindre än ett scenario som gör att chansen (eller snarare risken) för att MLO:s minimiprogram ska kunna förverkligas är ganska så goda. Men nej, jag är naturligtvis inte en spritt språngande konspirationsteoretiker, även om somliga tycks tro det. Jag skulle aldrig ens tänka tanken att MLO-sekten styr regeringarna och/eller  storföretagen...

De behöver de inte. För dessa verkar ju styras av en logik så "satanisk" att den motsvarar de högsta önskningarna hos denna säregna grupp.

Men det andra målet då - universums undergång? Tja, enligt den standardkosmologi som nu ses som allmänt accepterad kommer universum att gå under. Det beror, enligt denna, på att "mörk energi" håller på att slita det i stycken. MLO bildades innan begreppet mörk energi blev accepterat inom kosmologin och började användas i populärvetenskapliga program. MLO blev nog förtjusta när det hände...

Nåväl, det var ett tag sedan jag ägnade mig åt att följa utvecklingen bland satanistiska grupper. Jag har hört att MLO sedan dess ska ha bytt namn till "Temple of the black light", men om de fortfarande håller fast vid sina åsikter i dessa frågor vet jag inte.

I vilket fall som helst kan man kanske ändå hoppas att de får fel, både om mänskligheten och om universum.

Nabonidus, Kyros - och Daniels bok

Jag har tidigare berättat om den mystiska historien om Belsassars gästabud i Danielbokens sjätte kapitel. Den där den babyloniska kungen Belsassar chockas av en osynlig hand som skriver orden "Mene mene tekel u-farsin" på väggen i det rum där han och hans dryckesbröder håller på att dricka vin ur judarnas heliga kärl. Profeten Daniel tillkallas och berättar att inskriften ska uttydas "Gud har räknat ditt rikes dagar och gjort ände på det. Du är vägd på en våg och befunnen för lätt. Ditt rike har blivit styckat och givet åt meder och perser'." Det hela slutar med att Bessassar dödas och att "Darejeves av Medien" tar över riket.

Nu var det ju inte "Darejeves" (läs Darius) av "Medien" (läs Persien) som tog över riket utan den persiska kungen Kyros (i Bibeln annars kallad Kores). Det är en (av många) saker som gjort att religionshistoriker brukar datera Daniels bok inte från 600-talet f.kr (då den uppgetts ha skrivits, och då handlingen utspelar sig ) utan långt senare - troligen på 200.talet f.kr.

Men det finns fler problem i texten. Ett är namnet på kungen - Belsassar. Historiker påpekade tidigt att Belsassar inte var den siste kungen i Babylonien. Den sista kungen hette Nabonidus.

Men för en gång fick de bokstavstroende en form av poäng. Det visade sig att Nabonidus mot slutet av sin regeringstid hade flyttat från Babylon till staden Teima, där han ägnade all tid åt att dyrka månguden Sin. Under denna tid fick kungens son, som just hette Belsassar, i praktiken ta över regeringssmakten i Babylon.

Detta kan möjligen förklara ett annat mystiskt parti i just Daniels boks sjätte kapitel:

"Konung, den högste Guden gav din far Nebukadnessar riket och storheten, äran och härligheten. Så väldig blev den storhet han fick att människor av alla folk, nationer och språk skälvde av fruktan inför honom: vem han ville lät han döda och vem han ville lät han leva, vem han ville upphöjde han och vem han ville förnedrade han. Men när han blev övermodig, styvnackad och förmäten störtades han från kungatronen och berövades sin ära. Han fördrevs ur människors krets, han förvandlades och blev som ett djur: han bodde bland vildåsnorna och levde av gräs som oxarna och hans kropp fuktades av himlens dagg, till dess han insåg att den högste Guden råder över människors riken och sätter vem han vill att härska över dem."

Nu var alltså inte Nebukadnessar Belsassars far. Dessutom var han en framgångsrik regent, och påståendet att han slutade sins dagar på ett så förnedrande slätt har inget stöd i några källor - förutom just Daniels bok.

Men, som sagt, Belsassars far hette ju Nabonidus. Och där kanske pusselbitarna faller bättre på plats.

Nabonidus mor var nämligen en hängiven dyrkare av månguden Sin, som hon såg som allsmäktig och den gud som framförallt borde dyrkas. När Nabonidus blev kung levde han upp till sim mors religiösa önskningar, och flyttade som sagt till Teima för att där kunna fördjupa kulten av Sin. .

I bevarade inskriptioner förklarar Nabonidus att Sin har blivit vred för att hans dyrkan eftersatts, och som straff sänt hetta, och hungersnöd til landet. Således, säger Nabonidus, har Sin befallt honom att flytta till Teima och förvandla denna plats till ett kultcenter för denne gud.

Det här blev inte så populärt. Den högste guden i Babylon sågs som Marduk - han var stadsguden som var en garant för hela det babyloniska riket. Nu deserterade kungen till en avlägsen stad och ägnade all sin tid till att dyrka en underordnad gud. Enligt ett elakt bevarat fragment från Babylon betydde detta att han placerade en bild av en gud som ingen tidigare hört tals om i centrum av templet. (En överdrift, förvisso, Sin var känd sedan tidigare). En allmän uppfattning var att Nabonidus inte endast svek Marduk, och koncentrerade all sin energi på att dyrka en underordnad gud, utan att han desutom hade deserterat från sin roll som kung.

Kort sagt, blivit galen.

Så när Daniel 6 talar om Nebukadnessar syftar boken med all säkerhet på Nabonidus, Belsassars verklige far. Daniels bok hade rätt i slutet på sitt sjätte kapitel . Belsassars interimsregering störtades verkligen.

Det persiska riket tog över. Perserkungen Kyros II hade förmodligen en ovanligt lätt uppgift. Medan kungen gömde sig i Taima och dyrkade månguden, medan oppositionen mot honom växte i Babylon, och medan den oerfarne Belsassar var dennes ställföreträdare - var det kanske inte så svårt att inta staden.

När Kyros intog Babylon visade han att han inte endast behärskade krigskonsten - han var också en mästare på propaganda. I inskriptioner hånade han Nabonidus för att denne hade förolämpat Babylons stadsgud genom att överge honom . Istället var det Kyros - erövraren!!- som blev guden Marduks redskap för att återupprätta sin kult. Så inkräktaren blev Babylons stadsguds redskap - medan Babyloniens kung var en simpel förrädare mot sitt land, och gud.

Så Kyros invaderade Babylon för att återupprätta kulten av just denna stads främste gud. Enligt sin egen propaganda.

Nu trodde knappast Kyros ett ögonblick på att han var ett redskap för Marduk. Med all säkerhet trodde han inte ens på Marduks existens. Han var av allt att döma zoroastrier, och som sådan såg han Ahura Mazda som inte endast den högste, utan den ende guden. Men Kyros var både tolerant och - taktisk. Nu kunde många babylonier se erövraren som patriot, och kungen som förrädare.

Det är ju också samme Kyros som under namnet Kores hyllas i Bibeln som "Herrens smorde". Det är väl den ende "hedning" som någonsin fått den benämningen i Bibeln. Anledningen var också där Kyros kombination av tolerans och taktiskt sinne. Han lät judarna lämna Babylon och återupprätta sitt tempel.

Medan Nabonidus alltså var en religiös drömmare, som lämnade sitt rike åt sitt öde för att dyrka månguden i en ökenstad- ungefär som den egyptiska farao Akhenaten hade flyttat till den nybyggda staden Akhetaten för att enkom dyrka solguden Aton - var Kyros en pragmatisk härskare som gärna gynnade kulten av de underkuvade folkens gudar - för att bryta ner motståndet och få ett folkligt stöd.

Och alltså till och med utgav sig för att vara redskap för gudar som han inte alls trodde på.


Huvudkälla
Babylon: Myth and Reality, (ed by I.L. Finkel and M.J Seymour) Brittish Museum press 2008

Skogsrå och sexualitet

Den sista text om skogsrån jag lade fram  på forskarseminariet i religionshistoria finns nu som ett inlägg på min blogg om folktroväsen. Den lades fram i slutet av vårterminen  2006.

På sätt och vis är det en märklig text.. Den är märklig eftersom en av mina grundteser om skogsrån var att dess sexuella karaktär kraftigt överdrivits av folklorister.  Och den sista texten  jag lade fram hette ändå inget mindre än "Sexualitet mellan människor och skogsrån".

Vad detta  egentligen avspeglade (hos mig) är det ju fritt fram att spekulera om, med eller utan freudianska tolkningar.

För även om jag teoretiskt inte delade den von Sydowska skolans fixering vid rånas sexualitet var det nog trots allt en av de saker som jag mest fokuserade på.

Den text som jag länkar till ovan består i de första avsnitten av saker som redan avhandlas i texter som finns på mina bloggar. Men från och med avsnittet "Skogsråets paradoxala sexualitet" är det fyllt med material som aldrig mer än flyktigt berörs i något jag skrivit på nätet.

Det handlar om diskussioner om konkreta sägner och memorat, där jag försökte ge en  bild av hur karaktären på skogsråns sexualitet och dennas relation med människors dito egentligen beskrivs i folktron.

Jag försöker beskriva hur denna sexualitet ser ut, eller, för att låta lite mindre flummig, hur den skulle sett ut om man tog folktroberättelserna på allvar (vilket jag förstås inte gör, i alla fall inte bokstavligt...)

Det var ett första försök, men tyvärr fick jag inte möjlighet att utveckla det fascinerande ämnet. För hösten 2006 fick jag panikångest, och lämnade efter ett tag både ämnet och institutionen i, just det, panik.

Det känns lite sorgligt. Eller rättare sagt, mycket sorgligt.

Dokumentär om Annie Besant

Vill gärna rekommendera denna intressanta och positivt hållna dokumentär om Annie Besant.

Trots att den ser ut att ha producerats i anknytning till teosofin behandlar hälften av filmen den del av Besants liv innan hon blev teosof, då hon var aktiv som socialist och feminist.

Den behandlar för övrigt Krishnamurti--historirn på ett nyanserat sätt. Den betonar också Besants aktiva stöd till Indiens frigörelse från Storbritannien.

Den är mycket välgjord. Den är endast på en halvtimme, men lyckas sammanfatta Besants livsöde mycket bra. .

Människosonens dom

Hur många fromma har inte hört denna berättelse från Matteus evangelium, kapitel 25, utan att tänka en tanke på att den kanske är väldigt applicerbar på, exempelvis, inställningen till tiggarna på gatorna idag?

"När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’

Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”"

Var Madame Blavatsky satanist?

Jag har vid flera tillfällen tagit upp Per Faxneld och hans definitioner av satanism. Sedan han från början definierade "satanism" ganska restriktivt - satanister var de som hyllade "Satan" och gav denne en framträdande position i sin lära - har han i sin "Satanic Feminism" skapat ett nytt begrepp med vars hjälp även de som inte har en tanke på något sådant kan definieras som satanister.

Detta nya begrepp är alltså vad han kallar "satanism sensu lato". Det beskrivs på detta sätt: "Satanism sensu lato... entails celebrations of the Devil used as a discursive strategy in a fairly demarcated and restricted manner. Examples include socialists employing Lucifer as a symbol of revolution, feminists eulogizing him as an anti-patriarchal figure, and different varities of purely literary veneration of Satan". (s. 48).

På så sätt får vi en vid skara av "satanister", som sträcker sig från socialdemokrater och anarkister på 1800-talet, till feminister som leker med tanken att ormen (och därmed Satan) är en feministisk motpol till en patriarkal Gud.

Den rymmer även teosofins grundare Madame Blavatsky.

På sidan 161 skriver Faxneld att Blavatskys huvudarbete "The Secet Doctrine" innehåller "passages of unembarassed and explicit Satanism". Det visar sig bestå av några enstaka formuleringar med positiva värderingar av Satan som symbol. Satan och ormen bryter mot stillaståendet, och blir en förutsättning för utveckling. Och denna utveckling höjer människan över det djuriska. Ungefär.

Detta återfinns ganska perifert i Blavatskys mycket omfattande produktion, där Satan annars inte har någon märkbar funktion över huvudtaget.

Definitioner kan aldrig vara felaktiga, bara mer eller mindre lämpliga. Jag tänker här inte diskutera om Faxnelds syn på Blavatskys lära som en typ av "satanism " är lämplig eller inte. Jag vill bara påpeka att Blavatsky själv inte skulle ha hållit med honom.

Ordet "satanism" förekommer på två ställen i "The Secret Doctrine". Dels rent neutralt på ett ställe, där det konstateras att kristna försökt förklara dyrkan av "hedniska" gudar som "satanism". Det andra stället är mer intressant. Det återfinns på band 2, sidan 704 i den svenska utgåvan från 1966. Där kan man läsa ett för mig aningen kryptiskt parti om "de sju besvärjelsekonsterna" inom gnosticismen.

Blavatsky skriver sedan att en av dessa "är nu allmänt känd och innebär en fara för både vår egen tid och för framtiden. Dess moderna namn är HYPNOTISM. Använd och utövad som den är, av både vetenskapligt bildade och obildade materialister, skall den, med den nu allmänt rådande okunnigheten om de sju principerna, snart bliva SATANISM i detta ords fulla bemärkelse." (Detta från den svenska upplaga som jag har tillgänglig, Den som vill jämföra med originaltexten kan ju läsa det sista stycket på denna webbsida).

Av detta kan man nog åtminstone dra slutsatsen att Blavatsky såg ordet "satanism" som ett negativt laddat ord och nog inte skulle vilja bli definierad som en sådan, av någon som helst typ. Det betyder ju inte automatiskt att Faxnelds ;definition är fel. Definitioner kan som sagt i sig inte vara fel.

Själv definierade jag ju Aleister Crowley som satanist i min lic-uppsats, trots att många hade invändningar, och trots han själv inte ville använda den definitionen. (Även om han förvisso kallade sig The Beast 666, och komponerade en hymn till Satan!)

Om man utgår från mina (i och för sig lite tvivelaktiga) definitioner i lic-uppsatsen var Crowley satanist, bland annat eftersom han öppet hyllade de (o)etiska principer som kopplas till Satan i Nya Testamentet. Det gjorde absolut inte Blavatsky. I Faxnelds definitioner har etiska principer och dikotomin gott-ont ingen som helst betydelse, så för honom blir faktiskt Blavatsky MER "satanistisk" än Crowley!

Men jag vill här alltså dessutom påpeka att även bortsett från mina dåvarande tvivelaktiga diskussioner om etiska ställningstaganden har just Blavatsky som sagt använt termen "satanism" som en pejorativ metafor för en av de värsta praktiker hon kunde tänka sig...


Helena Petrovna Blavatsky

Drömde om Annie Besant

Jag har tidigare beskrivit min irritation över hur teosofer som Annie Besant beskrivit det esoteriska brödraskap som de ansåg vakade över mänskligheten. Framförallt för att detta hela tiden framställts som just ett brödraskap, dvs em eltigrupp bestående enbart av män.

Men inatt hade jag en helt fascinerande dröm som verkade försöka besvara min fråga. Eller kanske var det en freudiansk önskedröm?

Jag drömde att jag var i en stor lägenhet där det fanns många andra människor. Vad vi gjorde där var inte helt klart, kanske var det en teosofisk konferens.

Plötslig dök Annie Besant upp där, från ingenting, Hon förklarade att hon numera tillhörde ett esoteriskt syskonskap som var oberoende av tid och rum. Och tillade - specifikt vänd till mig -  att om jag vände mig till henne kunde hon lösa mina problem. (Tala om att känna sig utvald!)

Jag var dock lite rädd för henne, eftersom jag just innan hon dök upp hade sagt något ganska syrligt om något hon en gång hade skrivit i en bok.

Observera jag skriver att jag drömde om Annie Besant...

Om jag hade velat bli sektledare skulle jag ju istället kunnat skriva att Annie Besant talade till mig i sömnen...  ;-)


 Annie Besant

IS förstör 3000 år gammalt assyriskt kulturarv

Jag har tidigare uttryckt oro för risken att IS systematiskt kommer att börja demolera Mellanösterns kulturarv.

Den "islamiska" "staten" härjar ju i ett av de fornlämningsrikaste områdena i världen, och enligt organisationens grundsyn är (nästan) alla religiösa artefakter som är äldre än 600 e.kr. lämningar från en "mörkrets tid" som bör förstoras.

Det fanns all anledning till oro. Här kan man se hur IS förstör (cirka) 3000 år gamla assyriska artefakter på museet i Mosul . IS kontrollerar Ninive-slätten, där en stor del av lämningarna av den gamla assyriska civilisationen finns. Man frågar sig om IS även har fått för sig att förstöra ruinerna i själva Ninive. .

En liten ljuspunkt mitt i denna tragedi är nog åndå att IS inte har skuggan av chans att erövra Egypten, så vi slipper ändå se pyramiderna sprängda i luften.

Yttersta domen, Koranen - och IS illdåd

I en FN-rapport sägs det att den så kallade islamiska så kallade staten systematiskt dödar barn, bland annat genom att begrava dem levande.

Inför dessa fasansfulla uppgifter bör man påpeka att Koranen explicit tog upp och fördömde det bruk att begrava barn levande. som förekom i det förislamiska Arabien.

I Sura 81:8* knyts det direkt till föreställningen om yttersta domen. Sura 81 är i sin helhet en undergångsvision, eller mer exakt en vision av domens dag. De allmänna tecknen på en kosmisk katastrof beskrivs – som att solen mörknar, och att bergen sätts i rörelse.

Men dessutom beskrivs domen – själarna skiljs åt, räkenskapernas böcker öppnas. Men det enda konkreta exemplet på en typ av ogärningsmän som döms denna dag är i just vers 8. Där står det så här: "och den nyfödda, som begravdes levande, tillfrågas för vilket brott hon miste livet””.

På så sätt kommer dessa barn att vittna mot sina mördare på domedagen. Enligt Koranen.

Stället syftar på den praxis som fanns före islam, där fäder kunde begrava nyfödda flickebarn levande för att de hellre villa ha pojkar. Men det måste också ses som ett generellt fördömande av den typen av grymheter mot barn.

Om FN-rapporterna om den ovan nämnda IS-praktiken kan bekräftas visar det i så fall ånyo på hur långt denna bisarrt mordiska sekt de facto står från islam.** När de faktiskt i så fall utför just de illdåd som Koranen explicit pekar ut som något som kommer att tas upp och bestraffas den dag då syndarna inför Gud ska ställas till svars för sina brott...
--------------------------------------
*Det tas för övrigt även upp i sura 16.
**Missförstå mig inte, det går att tolka islam på olika sätt, en del ganska så reaktionära. Men IS har med en mycket god marginal passerat gränsen för varje rimlig tolkning.

Blir machosatanister nervösa nu?

Per Faxnelds avhandlng ”Satanic feminism: Lucifer as the liberator of woman in nineteenth-century culture” har i dagarna uppmärksammats i en understreckare i SvD.

Jag har tidigare skrivit en del om både avhandlingen och Per Faxnelds metod och bland annat varit kritisk till de begrepp och definitioner han använder. Samtidigt som jag noterat att avhandlingen är ett imponerade arbete, som sammanställer en myriad av fakta, och som nog kan användas som ett grundligt uppslagsverk för ett i och för sig ganska så udda ämne.

Men det finns en annan aspekt av det hela, som jag inte berört men som jag har tänkt på en del.

Satanistgrupper är i stort sett nästan alltid mansdominerade, machobetonade och auktoritära. Skulle inte en bok av denna typ kunna fylla någon form av subversiv funktion i sådana "sataniska" machomiljöer? "The Prince of ´Darkness" ser sig plötsligt hotad, inte endast av alla dessa irriterande anti-satanister av olika schatteringar - utan kanske även av "The Princess of Darkness"?

Man kan ju alltid hoppas att det skulle kunna leda till riktigt intressanta motsättningar här och var...