Någon gång vintern 1985-86 läste jag en sf-roman, som hade en tanke som fascinerade mig. Jag minns inte alls handlingen, men däremot ett filosofiskt resonemang som fanns någonstans i den.
Jag minns inte titeln, och inte heller författaren.
En nyckelfras i idén var "den icke-euklidiska geometrin är ett specialfall av den euklidiska". Det betydde ungefär detta.
Den icke-euklidiska geometrin, som utvecklades av Gauss och andra på 1800-talet, och sedan användes av Einstein i relativitetsteorin, är inte det normala. Alltså - ett universum med fler än tre rumsdimensioner, krökt rumtid osv fanns inte från början. Det var ett resultat av - syndafallet. Närmare bestämt änglarnas uppror och annat som nämns i intertestamentala skrifter.
Hela universum kröktes av syndafallet, blev bisarrt. Einsteins relativitetsteori stämmer, men att den gör det är alltså ett resultat av fallet....
Jag har sedan letat och letat men inte hittat boken. På sätt och vis låter det lite som CS Lewis men när jag 1998 noga läste igenom hans sf-romaner hittade jag det inte.
Missade jag något vid läsningen av Lewis? Jag tror inte det, men vem vet.
Faktum är att jag redan hösten 1985 läste hans "Vredens tid" men det var tidigare än när jag läste boken med denna märkliga teori...
Eftersom jag sedan barndomen varit fylld av en märklig olust inför relativitetsteorin gick idén rakt in i mig- och jag glömde den inte.
Om någon har något tips om boken, hör av er....
Thursday, November 21, 2019
Wednesday, October 16, 2019
Återigen till satanistgruppen som angriper överlevare, terapeuter och forskare
/Från min huvudblogg 21/8 2019./
När jag först stötte på Satanic Temple fick jag intrycket att det var en av de få någorlunda sympatiska satanistgrupperna. Men efter att ha undersökt den lite närmare har jag nu snarare uppfattningen att den är en av de kusligaste av de grupper som offentligt kallar sig satanister.
Det visar sig också snart att Grey Faction, den underavdelning till organisationen som specialiserar sig på att attackera överlevare från övergrepp, terapeuter, och forskare som behandlar övergrepp och trauman - inte är något perifert inslag i organisationens verksamhet . I själva verket har dess grundare även under många är innan han grundade "templet" attackerat och trakasserat traumaforskare och terapeuter.
På denna sida kan man hitta en hel del fakta om Satanic Temple. Den innehåller många länkar för den som vill gå vidare,och studera Satanic Temple från olika utgångspunkter. Den innehåller förresten även uttalanden från avhoppare, och även kritiska kommentarer om gruppen från andra satanister.
I en av länkarna presenteras åsikten att Satanic Temple inte är en religiös grupp alls, utan snarare en politisk grupp. Det verkar inte helt orimligt. Dess "satanism" verkar på många sätt påklistrad, och inte så lite krystad.
Det är dock som sagt klart att en av de viktigaste inslagen i gruppens agenda är att bedriva en ettrig kamp mot traumaterapeuter, traumaöverlevare och forskare som accepterar existensen av bortträngda minnen.
Gruppen har fått en svensk avläggare som kallar sig Satanistiska Samfundet, och som bland annat har en Facebook-sida. Vid en snabb koll hittar jag inte något av Satanic Temples anti-terapeutiska kampanj hos denna grupp..
Man kan ju alltid hoppas att den inte i denna fråga har samma kusliga agenda som sin moderorganisation.
Nedan kopierar jag inledningen till den ovan länkade faktasamlingen om Satanic Temple. Den är från en sida om rituella övergrepp, som även i övrigt kan rekommenderas.
--------------------------------------------------------------------------------------
"Grey Faction, Satanic Temple and Lucien Greaves Fact Sheet:
När jag först stötte på Satanic Temple fick jag intrycket att det var en av de få någorlunda sympatiska satanistgrupperna. Men efter att ha undersökt den lite närmare har jag nu snarare uppfattningen att den är en av de kusligaste av de grupper som offentligt kallar sig satanister.
Det visar sig också snart att Grey Faction, den underavdelning till organisationen som specialiserar sig på att attackera överlevare från övergrepp, terapeuter, och forskare som behandlar övergrepp och trauman - inte är något perifert inslag i organisationens verksamhet . I själva verket har dess grundare även under många är innan han grundade "templet" attackerat och trakasserat traumaforskare och terapeuter.
På denna sida kan man hitta en hel del fakta om Satanic Temple. Den innehåller många länkar för den som vill gå vidare,och studera Satanic Temple från olika utgångspunkter. Den innehåller förresten även uttalanden från avhoppare, och även kritiska kommentarer om gruppen från andra satanister.
I en av länkarna presenteras åsikten att Satanic Temple inte är en religiös grupp alls, utan snarare en politisk grupp. Det verkar inte helt orimligt. Dess "satanism" verkar på många sätt påklistrad, och inte så lite krystad.
Det är dock som sagt klart att en av de viktigaste inslagen i gruppens agenda är att bedriva en ettrig kamp mot traumaterapeuter, traumaöverlevare och forskare som accepterar existensen av bortträngda minnen.
Gruppen har fått en svensk avläggare som kallar sig Satanistiska Samfundet, och som bland annat har en Facebook-sida. Vid en snabb koll hittar jag inte något av Satanic Temples anti-terapeutiska kampanj hos denna grupp..
Man kan ju alltid hoppas att den inte i denna fråga har samma kusliga agenda som sin moderorganisation.
Nedan kopierar jag inledningen till den ovan länkade faktasamlingen om Satanic Temple. Den är från en sida om rituella övergrepp, som även i övrigt kan rekommenderas.
--------------------------------------------------------------------------------------
"Grey Faction, Satanic Temple and Lucien Greaves Fact Sheet:
For almost a decade Douglas Misicko using several aliases (including Douglas Mesner and Lucien Greaves) has harassed groups helping child abuse, rape and trauma survivors. He has also harassed groups providing research in support of child abuse, rape and trauma survivors.
In 2013, he and others created a group called the Satanic Temple. One part of this group is called the Grey Faction. The Grey Faction states they “invade” conferences. These conferences are provided to help and educate child abuse, rape and trauma survivors and their helpers.
Their representatives that invade these conferences misrepresent their reasons for attending these conferences. They film people at these conferences without permission and publish these films without the permission of those filmed. The Grey Faction repeatedly misrepresents the research and statements of the people at these conferences. It uses repeated ad hominem attacks against child abuse and trauma researchers without rebutting their research or stories.
His organization uses propaganda techniques in its articles, movies and social media pages to manipulate readers’ opinions. They continue to repeat inaccurate information, even though it has been clearly rebutted in several of the articles listed below.
Douglas Mesner/Lucien Greaves has continued using insults and attacks against survivors of ritual abuse and the professionals that work with them. He has harassed and followed survivors and survivor advocates around the Internet for several years. Aliases have been used adding additional insults and name calling against survivors.
This page is a synopsis of critiques of the Grey Faction’s misinformation. Additional links have been added rebutting their statements about trauma, abuse and dissociation.
It also contains information critiquing The Satanic Temple and Douglas Mesner/Lucien Greaves."
Saturday, September 28, 2019
Förlorarnas historia
Magnus Nymans bok "Förlorarnas historia" är en både intressant och spännande bok. I den får vi se reformationen ur ett katolskt perspektiv.
Alltsedan denna reformation har vi i Sverige matats med en historieskrivning där de förlorande katolikerna beskrivs som obehagliga, vidskepliga och allmänt skumma. Historikern Knut B Westman kunde 1918 formulera skillnaden mellan den katolska och den protestantiska fasen i Sveriges kyrkohistoria på detta sätt: "Gud har talat barnsligt till barn, innan han kunde börja tala manligt till män". Katolicismen var "barnslig" vidskepelse medan protestantismens var "manlig" gudstro.
Själv minns jag dock en garanterat anti-katolsk bok jag fick som julklapp av mormor julen 1965. Den hette "Martin Luther - en berättelse från reformationstiden" och var en propagandistisk skildring av reformationen, skriven av Elisabeth Rundle 1902. Den talade förvisso "barnsligt till barn" - och det helt medvetet. Den var nämligen riktad till barn, och var fylld med många bilder. Den bestod av fiktiva dagboksskildringar som sades beskriva Martin Luthers liv. Luther vad god och vis redan som barn - hans motståndare var obeskrivligt hemska.
Det är först på senare år som vi fått seriösa böcker på svenska som skildrar den katolska sidan i dramat. Ja, innan dess hade vi ju Sven Stolpe. Men hans beskrivning var inte alltid så seriös - det var ofta lite av att vända upp och ned på den anti-katolska propagandan. Ett ganska så vulgärt exempel är hans roman "Fru Birgitta ler" från 1955. Den beskriver reformationens genombrott i Sverige - och ger en brutal skildring av falska, obehagliga och "omanliga" protestanter (en av dem visar sig efter ett tag också mycket riktigt vara homosexuell!) och av karaktärsfasta och kloka katoliker!
Något sådant finns förvisso inte i "Förlorarnas historia." Den är grundlig, väldokumenterad och nyanserad. Författaren är både professor i idéhistoria och katolsk präst. Men någon katolsk propagandaskrift är det minst av allt.
Den väcker många tankar men jag nöjer mig med några få funderingar.
Vanligtvis antar många lite lättvindigt att protestantismen infördes i ett slag av Gustav Vasa. Men det är ju en förenkling. Dels tog det ett tag innan Sverige blev öppet protestantiskt och på landsbygden tog det ännu längre tid. Men dels var den nya lärans seger inte alls självklar även efter att den officiellt hade införts.
Vid åtminstone två tillfällen låg vägen (kanske) öppen för en motreformation. Dels vid Dackefejden. Om Dackes uppror hade lyckats skulle historien kunnat ta en helt annan vändning. Dels när kung Sigismund tillträdde. Han var katolik, och enligt den patrilinjära monarkistiska successionsordning som tillämpades i Sverige var han förvisso den rättmätige kungen - oavsett vad bloggen "Ashtar command book blog" än må påstå! ;-)
Sigismunds störtande torde väl bäst kunna beskrivas som en statskupp. Som visade att den protestantiska tillhörigheten numera vägde tyngre ön det formella statsskicket!
När det gäller de rent teologiska skillnaderna kan det ju framhållas att den tidiga protestantiska människosynen var betydligt mer pessimistisk än den katolska. I båda lärorna krävdes Guds nåd för frälsningen - men katolikerna menade att människan hade fri vilja att ta emot eller förkasta den. Så ej för protestanterna. Människans vilja var ond alltsedan syndafallet - och kunde inte på egen hand ens välja att ta emot Guds nåd.
Detta problem löste protestanterna med läran om den dubbla predestinationen. Vissa människor hade sedan begynnelsen valts ut av Gud för att räddas - medan andra sedan begynnelsen hade valts ut till evig fördömelse.
Detta ska inte ses som att protestanterna var filosofiska determinister. För enligt både Luther och Calvin hade det funnits en period då människan hade en fri vilja. Men i och med Adam och Evas syndafall hade den gått förlorad. Efter detta kunde människor endast välja det onda.
Men, som sagt, läs gärna boken. Där får vi också lära oss en hel del om intressanta personer på den katolska sidan - i den religionsstrid som radikalt förändrade Sverige. Innan jag läste boken var exempelvis det enda sammanhang jag hört talas om biskop Hans Brask att han ska ha skrivit en lapp med innehållet "Härtill är jag nödd och tvungen". Nu fick jag dessutom reda på att han var aktiv katolik under reformationstiden. Det är roligt med allmänbildning!
Alltsedan denna reformation har vi i Sverige matats med en historieskrivning där de förlorande katolikerna beskrivs som obehagliga, vidskepliga och allmänt skumma. Historikern Knut B Westman kunde 1918 formulera skillnaden mellan den katolska och den protestantiska fasen i Sveriges kyrkohistoria på detta sätt: "Gud har talat barnsligt till barn, innan han kunde börja tala manligt till män". Katolicismen var "barnslig" vidskepelse medan protestantismens var "manlig" gudstro.
Själv minns jag dock en garanterat anti-katolsk bok jag fick som julklapp av mormor julen 1965. Den hette "Martin Luther - en berättelse från reformationstiden" och var en propagandistisk skildring av reformationen, skriven av Elisabeth Rundle 1902. Den talade förvisso "barnsligt till barn" - och det helt medvetet. Den var nämligen riktad till barn, och var fylld med många bilder. Den bestod av fiktiva dagboksskildringar som sades beskriva Martin Luthers liv. Luther vad god och vis redan som barn - hans motståndare var obeskrivligt hemska.
Det är först på senare år som vi fått seriösa böcker på svenska som skildrar den katolska sidan i dramat. Ja, innan dess hade vi ju Sven Stolpe. Men hans beskrivning var inte alltid så seriös - det var ofta lite av att vända upp och ned på den anti-katolska propagandan. Ett ganska så vulgärt exempel är hans roman "Fru Birgitta ler" från 1955. Den beskriver reformationens genombrott i Sverige - och ger en brutal skildring av falska, obehagliga och "omanliga" protestanter (en av dem visar sig efter ett tag också mycket riktigt vara homosexuell!) och av karaktärsfasta och kloka katoliker!
Något sådant finns förvisso inte i "Förlorarnas historia." Den är grundlig, väldokumenterad och nyanserad. Författaren är både professor i idéhistoria och katolsk präst. Men någon katolsk propagandaskrift är det minst av allt.
Den väcker många tankar men jag nöjer mig med några få funderingar.
Vanligtvis antar många lite lättvindigt att protestantismen infördes i ett slag av Gustav Vasa. Men det är ju en förenkling. Dels tog det ett tag innan Sverige blev öppet protestantiskt och på landsbygden tog det ännu längre tid. Men dels var den nya lärans seger inte alls självklar även efter att den officiellt hade införts.
Vid åtminstone två tillfällen låg vägen (kanske) öppen för en motreformation. Dels vid Dackefejden. Om Dackes uppror hade lyckats skulle historien kunnat ta en helt annan vändning. Dels när kung Sigismund tillträdde. Han var katolik, och enligt den patrilinjära monarkistiska successionsordning som tillämpades i Sverige var han förvisso den rättmätige kungen - oavsett vad bloggen "Ashtar command book blog" än må påstå! ;-)
Sigismunds störtande torde väl bäst kunna beskrivas som en statskupp. Som visade att den protestantiska tillhörigheten numera vägde tyngre ön det formella statsskicket!
När det gäller de rent teologiska skillnaderna kan det ju framhållas att den tidiga protestantiska människosynen var betydligt mer pessimistisk än den katolska. I båda lärorna krävdes Guds nåd för frälsningen - men katolikerna menade att människan hade fri vilja att ta emot eller förkasta den. Så ej för protestanterna. Människans vilja var ond alltsedan syndafallet - och kunde inte på egen hand ens välja att ta emot Guds nåd.
Detta problem löste protestanterna med läran om den dubbla predestinationen. Vissa människor hade sedan begynnelsen valts ut av Gud för att räddas - medan andra sedan begynnelsen hade valts ut till evig fördömelse.
Detta ska inte ses som att protestanterna var filosofiska determinister. För enligt både Luther och Calvin hade det funnits en period då människan hade en fri vilja. Men i och med Adam och Evas syndafall hade den gått förlorad. Efter detta kunde människor endast välja det onda.
Men, som sagt, läs gärna boken. Där får vi också lära oss en hel del om intressanta personer på den katolska sidan - i den religionsstrid som radikalt förändrade Sverige. Innan jag läste boken var exempelvis det enda sammanhang jag hört talas om biskop Hans Brask att han ska ha skrivit en lapp med innehållet "Härtill är jag nödd och tvungen". Nu fick jag dessutom reda på att han var aktiv katolik under reformationstiden. Det är roligt med allmänbildning!
Thursday, September 26, 2019
Arne Weise, Emanuel Swedenborg och Nya Kyrkan
Nås av nyheten att Arne Weise är död.
Arne Weise var både döpt och konfirmerad i Nya Kyrkan, som består av anhängare till Emanuel Swedenborg. Nu verkade hans förhållande till religion efter ett tag blivit ganska ljummet, men för mig är nog det första jag tänker på när jag hör hans namn just Nya Kyrkan och Swedenborg,
I boken "Kulter, sekter, samfund" som kom ut 1970 intervjuades han som representant för "Nya Kyrkan". Han menade där att Nya Kyrkan och swedenborgianismen borde appellera till ungdomar, eftersom den tar upp livsfrågor som ungdomar söker svar på.
Nu verkar intresset för Swedenborgs läror hos dagens ungdom vara ganska så begränsat. Men själv fick jag för några år sedan eller så, efter att ha fyllt 60, en viss fascination för Swedenborg.
Så jag läste några av hans texter, och uppenbarelser.
Jag slutade dock snabbt. Det kan möjligen bero på ett av hans teman, som faktiskt liknade en del mycket sofistikerade skräckberättelser.
Det var hans syn på helvetet. Han trodde inte på en brinnande eld där de onda skulle plågas i evighet. Det var sympatiskt, men det han trodde på var på sätt och vis än mer kusligt.
Jag refererar här ur minnet, har inte dessa texter framför mig.
I korthet gick enligt min minnesbild hans version av helvetesläran ut på att de onda inte fattade att de var döda. De kom till en värld som de trodde var verklig,
Samtidigt avspeglade deras tidigare ondska i denna "värld". På ett sinnrikt sätt var den värld de kom till in i minsta detalj en avspegling av deras mörka syndfulla liv. Den nya världen efter döden var en förlängning av deras egna synder. En värld som ytterst var lika tröstlös som deras syndiga liv. Typ.
Det kusliga med denna lära är ju framförallt inte den obehagliga tanken att man en dag ska komma till ett sådant helvete. Eftersom den döde enligt Swedenborg inte vet att hen är död utan tror att den sataniska tillvaro som hen hamnat i är den verkliga världen öppnas ju en än mer otäck tanke...
När man ser på världen idag är det ju faktiskt inte så svårt att tänka sig att det är ett privat helvete man hamnat i som ett resultat av den synd man hade när man levde så att säga på riktigt.
Alltså. När man tänker på hur denna värld ser ut idag - både overklig - och, ja, nästan på gränsen till drömlik- och ja, till stora delar definitivt ond - och sedan betänker Swedenborgs lära kan ju frågan ställas på allvar.
Vilka fruktansvärda synder har man begått när man levde "på riktigt"- för att hamna just här?
*ryser*
Emanuel Swedenborg
Arne Weise var både döpt och konfirmerad i Nya Kyrkan, som består av anhängare till Emanuel Swedenborg. Nu verkade hans förhållande till religion efter ett tag blivit ganska ljummet, men för mig är nog det första jag tänker på när jag hör hans namn just Nya Kyrkan och Swedenborg,
I boken "Kulter, sekter, samfund" som kom ut 1970 intervjuades han som representant för "Nya Kyrkan". Han menade där att Nya Kyrkan och swedenborgianismen borde appellera till ungdomar, eftersom den tar upp livsfrågor som ungdomar söker svar på.
Nu verkar intresset för Swedenborgs läror hos dagens ungdom vara ganska så begränsat. Men själv fick jag för några år sedan eller så, efter att ha fyllt 60, en viss fascination för Swedenborg.
Så jag läste några av hans texter, och uppenbarelser.
Jag slutade dock snabbt. Det kan möjligen bero på ett av hans teman, som faktiskt liknade en del mycket sofistikerade skräckberättelser.
Det var hans syn på helvetet. Han trodde inte på en brinnande eld där de onda skulle plågas i evighet. Det var sympatiskt, men det han trodde på var på sätt och vis än mer kusligt.
Jag refererar här ur minnet, har inte dessa texter framför mig.
I korthet gick enligt min minnesbild hans version av helvetesläran ut på att de onda inte fattade att de var döda. De kom till en värld som de trodde var verklig,
Samtidigt avspeglade deras tidigare ondska i denna "värld". På ett sinnrikt sätt var den värld de kom till in i minsta detalj en avspegling av deras mörka syndfulla liv. Den nya världen efter döden var en förlängning av deras egna synder. En värld som ytterst var lika tröstlös som deras syndiga liv. Typ.
Det kusliga med denna lära är ju framförallt inte den obehagliga tanken att man en dag ska komma till ett sådant helvete. Eftersom den döde enligt Swedenborg inte vet att hen är död utan tror att den sataniska tillvaro som hen hamnat i är den verkliga världen öppnas ju en än mer otäck tanke...
När man ser på världen idag är det ju faktiskt inte så svårt att tänka sig att det är ett privat helvete man hamnat i som ett resultat av den synd man hade när man levde så att säga på riktigt.
Alltså. När man tänker på hur denna värld ser ut idag - både overklig - och, ja, nästan på gränsen till drömlik- och ja, till stora delar definitivt ond - och sedan betänker Swedenborgs lära kan ju frågan ställas på allvar.
Vilka fruktansvärda synder har man begått när man levde "på riktigt"- för att hamna just här?
*ryser*
Emanuel Swedenborg
Monday, July 22, 2019
Antroposofisk bibelexeges
Vattumannen är en trevlig bokhandel i Stockholm - med New Age-inriktning. Den har under årtionden legat på Drottninggatan men har nyss flyttat till Fleminggatan 35. För några dar sedan var jag för första gången i den "nya" Vattumannen.
Där köpte jag bland annat Alfred Heidenreichs bok "The unknown in the Gospels". Den består av ett antal föreläsningar han höll 1967.
I princip är det en antroposofisk exeges av evangelierna. Det är ett nytt område för mig. Jag har tidigare recenserat Annie Besants teosofiska exeges av just evangelierna. Där kände jag mig på fast mark, men antroposofi är en nästan okänd kontinent för mig.
Det är därför svårt för mig att recensera den. Den är ganska halsbrytande - bland annat dess tolkning av varför det var just fem tusen människor samlade i evangelieberättelsen om brödet och fiskarna.
Heidenreich föreslår att det syftar på den femte epoken i Rudolf Steiners världssystem. Enligt Steiner har världens historia sju epoker varav vi lever i den femte.
Att evangelieberättelsen talar om fem tusen människor skulle vara en antydan att den är riktad till oss, som lever i den femte epoken.
Bortsett från det djärva antagandet att evangelieförfattarna kände till Steiners lära om epoker (de hade kanske också läst Akasha-krönikan?) så uppstår för mig en annan fråga, För att på detta sätt koppla siffran 5 till siffran 5000 förutsätts väl att man har ett decimalt talsystem. Och något sådant fick vi inte i vår del av världen förrän 1400-talet - efter Kristus...
Men det finns två andra saker som ter sig minst lika djärva.
Det första är förstås antagandet att det fanns två Jesusbarn. Detta synes bygga på en bokstavlig jämförelse mellan Lukas- och Matteus-evangeliernas släkttavlor och barndomsberättelser. Dessa skiljer sig åt och den antroposofiska förklaringen till detta var att det föddes två Jesusbarn - båda i Betlehem.
Men det är ju också klart att det senare i Bibeln endast finns en Jesus, Det förklaras med att de två Jesus förenades andligt i templet när de var var 12 år. Vid mötet överförde den ena av de två Jesus sin personlighet till den andra, så de helt gick upp i varandra. Den Jesus-kropp som på så sätt tömdes på personlighet dog strax efteråt.
För mig - som oturligt nog saknar förmågan att läsa Akasha-krönikan - ter sig detta mest som ett exempel på farorna med att läsa Bibeln alltför bokstavligt.
Om man läser Lukas och Matteus inledande partier bokstavligt ter sig teorin om två Jesusbarn - och där får man nog ge antroposoferna rätt - som en nästan nödvändig slutsats. Men problemet ligger här nog mest i just bokstavstron.
Många avsnitt i Bibeln har den karaktären att om man är bokstavstrogen i det lilla blir resultatet att man blir något helt annat i det stora. Det här är ett ganska så uppenbart exempel.
En slutsats som inte följer logiskt ur någon bibeltext är att Lazarus, som Jesus ska ha uppväckt från de döda, är författare till Johannesevangeliet. Detta har istället Heidenreich fått direkt från Rudolf Steiners så kallade läsning av den så kallade Akasha-krönikan.
Jag har ju nämnt denna tidigare här, och för de som inte hört talas om den kan jag ju mycket kort säga något om den. Akasha-krönikan ses inte som en vanlig bok - det är en kosmisk sanning om världen som man endast kan nå om man kan se direkt in i den övernaturliga världen.
Enligt antroposoferna kunde Rudolf Steiner just detta.
Men vad man än anser om detta är påståendet att Lazarus skrev Johannesevangeliet problematiskt, rent kronologiskt. Eftersom just detta evangelium är det sista, och allmänt anses skrivet på 90-talet e.kr. torde i så fall Lazarus varit minst 110 år när han skrev det.....
I övrigt är Heidenreich en såväl bildad, historiskt kunnig, som filosofiskt och teologiskt skolad person. Så de hugskott jag lite ironiskt skriver om är förvisso inbäddade i en på många andra sätt intressant och läsvärd skrift...
Annie Besant och Rudolf Steiner 1907 - fem år innan deras vägar skildes....
Där köpte jag bland annat Alfred Heidenreichs bok "The unknown in the Gospels". Den består av ett antal föreläsningar han höll 1967.
I princip är det en antroposofisk exeges av evangelierna. Det är ett nytt område för mig. Jag har tidigare recenserat Annie Besants teosofiska exeges av just evangelierna. Där kände jag mig på fast mark, men antroposofi är en nästan okänd kontinent för mig.
Det är därför svårt för mig att recensera den. Den är ganska halsbrytande - bland annat dess tolkning av varför det var just fem tusen människor samlade i evangelieberättelsen om brödet och fiskarna.
Heidenreich föreslår att det syftar på den femte epoken i Rudolf Steiners världssystem. Enligt Steiner har världens historia sju epoker varav vi lever i den femte.
Att evangelieberättelsen talar om fem tusen människor skulle vara en antydan att den är riktad till oss, som lever i den femte epoken.
Bortsett från det djärva antagandet att evangelieförfattarna kände till Steiners lära om epoker (de hade kanske också läst Akasha-krönikan?) så uppstår för mig en annan fråga, För att på detta sätt koppla siffran 5 till siffran 5000 förutsätts väl att man har ett decimalt talsystem. Och något sådant fick vi inte i vår del av världen förrän 1400-talet - efter Kristus...
Men det finns två andra saker som ter sig minst lika djärva.
Det första är förstås antagandet att det fanns två Jesusbarn. Detta synes bygga på en bokstavlig jämförelse mellan Lukas- och Matteus-evangeliernas släkttavlor och barndomsberättelser. Dessa skiljer sig åt och den antroposofiska förklaringen till detta var att det föddes två Jesusbarn - båda i Betlehem.
Men det är ju också klart att det senare i Bibeln endast finns en Jesus, Det förklaras med att de två Jesus förenades andligt i templet när de var var 12 år. Vid mötet överförde den ena av de två Jesus sin personlighet till den andra, så de helt gick upp i varandra. Den Jesus-kropp som på så sätt tömdes på personlighet dog strax efteråt.
För mig - som oturligt nog saknar förmågan att läsa Akasha-krönikan - ter sig detta mest som ett exempel på farorna med att läsa Bibeln alltför bokstavligt.
Om man läser Lukas och Matteus inledande partier bokstavligt ter sig teorin om två Jesusbarn - och där får man nog ge antroposoferna rätt - som en nästan nödvändig slutsats. Men problemet ligger här nog mest i just bokstavstron.
Många avsnitt i Bibeln har den karaktären att om man är bokstavstrogen i det lilla blir resultatet att man blir något helt annat i det stora. Det här är ett ganska så uppenbart exempel.
En slutsats som inte följer logiskt ur någon bibeltext är att Lazarus, som Jesus ska ha uppväckt från de döda, är författare till Johannesevangeliet. Detta har istället Heidenreich fått direkt från Rudolf Steiners så kallade läsning av den så kallade Akasha-krönikan.
Jag har ju nämnt denna tidigare här, och för de som inte hört talas om den kan jag ju mycket kort säga något om den. Akasha-krönikan ses inte som en vanlig bok - det är en kosmisk sanning om världen som man endast kan nå om man kan se direkt in i den övernaturliga världen.
Enligt antroposoferna kunde Rudolf Steiner just detta.
Men vad man än anser om detta är påståendet att Lazarus skrev Johannesevangeliet problematiskt, rent kronologiskt. Eftersom just detta evangelium är det sista, och allmänt anses skrivet på 90-talet e.kr. torde i så fall Lazarus varit minst 110 år när han skrev det.....
I övrigt är Heidenreich en såväl bildad, historiskt kunnig, som filosofiskt och teologiskt skolad person. Så de hugskott jag lite ironiskt skriver om är förvisso inbäddade i en på många andra sätt intressant och läsvärd skrift...
Annie Besant och Rudolf Steiner 1907 - fem år innan deras vägar skildes....
Saturday, July 13, 2019
Madame Blavatsky, C.W. Leadbeater och spiritualismen
När Helena Petrovna Blavatsky bildade Teosofiska Samfundet (TS) skedde det efter en brytning med den spiritualistiska rörelsen. Spiritualister (liksom spiritister) anser att det är möjligt att få kontakt med de döda, och att detta kan ske i seanser.
Blavatsky ansåg inte att detta var möjligt. Hon medgav att det mycket väl kunde hända övernaturliga saker under seanser, men att det inte kunde handla om kontakt med döda individer.
Hon uttrycker sig mycket kategoriskt.
Jag ska nedan citera från Blavatskys formuleringar i "Nyckel till teosofin", den svenska översättningen från 1991 av Blavatskys "Key to Theosophy" från 1889.
”Vi hävdar att de dödas andar inte kan återvända till jorden , utom i mycket sällsynta undantagsfall. Inte heller meddelar de sig med människor på annat än rent subjektiva vägar. ” (s. 20)
De undantag hon medger är dels kontakter omedelbart efter döden, dels av människor som har utvecklats så långt att de skulle kunna uppnå Nirvana, men som pga medkänsla väljer att stanna kvar i vår värld (dvs de som i buddhismen kallas bodhisattvor).
De dödas personliga kärna kommer enligt Blavatsky mycket snart efter döden till ett tillstånd som kallas Devachan, ett tillstånd av total sällhet. Det gäller alla, både onda och goda - karmalagen påverkar först nästa inkarnation, och inte tillståndet i Devachan.
Detta tillstånd är helt skilt från vår värld. De dödas andar kan inte nås av oss, och de kan inte nå oss.
Men kunde man då inte möta något i seanser? Jo, men det var knappast något som någon hade någon större nytta av att möta. Ibland kunde det vara elementarandar, men oftare mediets eller någon av seansdeltagarnas astralkroppar.
Men ibland kunde det ändå vara något som kommit från den döde. Men inte dennes individuella jag, som ju hade gått till Devachan, utan ett ytligt skal av den dödes personlighet, som enligt Blavatsky ”för alltid har förlorat sin besjälande tankeprincip. Den kan inte längre tänka ens på det lägsta djuriska planet".
Det har en existens men på ett mycket lågt plan. ”Fastän det saknar förnuft och tankeförmåga är det ett astralt väsen som i visa fall kan attraheras magnetiskt eller omedvetet av ett medium”(s. 84-85).
Det säger sig självt att relationen mellan teosofi och spiritualism inte blev speciellt god.¨
Men den teosofiska rörelsen splittrades strax efter Blavatskys död. De två stora grenarna från den sprickan finns än idag. De kallas TS Adyar och TS Pasadena.
Av dessa är det Pasadena som är mest "bokstavstroget". De delar än idag Blavatskys kategoriska avståndstagande från spiritualism och spiritism.
Men i Adyarströmningen skedde en svängning i slutet av 20-talet. Startpunkten på den verkar vara Charles Webster Leadbeaters bok "Spiritualism and Theosophy" från 1928.
Det är på många sätt en märklig bok. Den större delen tar upp olika exempel på fenomen vid spiritualistiska seanser. De mest imponerande av dessa, om man nu vill tro på dem, var de som Leadbeater hävdade ägde rum i hans mors lägenhet när han var ung. Dessa liknar mer scenarior i filmer son "Poltergeist" än andra rapporterade fenomen vid seanser.
Det handlar om dramatiska materiella fenomen. Som exempelvis om hur föremål i hushållet av sig själva organiserade sig i en hög pyramid. Eller om hur ett piano plötsligt blev alldeles vilt och började röra sig på ett sätt som var ett direkt hot mot seansdeltagarnas liv och lem.
Efter detta övergår Leadbeater till berättelser om mer "normala" seanser, och dess relation till fenomen som klärvoajans och materialisationer.
Det är först mot slutet som han tar upp frågan om hur teosofer ser på spiritualismen. I den diskussion han där för refererar han inte alls till Blavatsky, utan för ett helt eget resonemang. Även om han medger att en del av andebudskapen vid seanser kan komma från exempelvis elementarandar är det helt klart att han utgår från att i de (enligt honom uppenbarligen mycket vanliga) fall där andemeddelandena kommer från den en avliden person det verkligen är den riktiga personen som talar.
Det finns inget tal om astrala skal, som dröjer kvar efter döden. Och Blavatskytermer som Devacha och Kama-loka förekommer inte heller.
Det målas upp en bild av döda som i största allmänhet vandrar omkring i högsta välmåga, och som kan kontaktas.
Man kan första varför TS Pasadena och flera andra teosofiska strömningar utanför Adyarsamfundet uppfattar detta som en kraftig revision av Blavatskys lära. För det är ju precis det det 'är.
Det medges ofta förresten även i Adyartrogna skrifter, som exempelvis Howard Murphets "When Daylight Comes" från 1975. Murphet menar att Blavatsky hade fel om just spiritualismen - detta i en för övrigt mycket beundrande biografi.
Avslutningsvis vill jag säga att det i Blavatskys behandling av ämnet finns en form av analytiskt djup, som enligt mig definitivt saknas i Leadbeaters ganska så pratiga genomgång.
Blavatsky var på många sätt en imponerande teoretiker. Leadbeater var det nog inte.
Madame Blavatsky, målad av Hermann Schmiechen 1884.
Blavatsky ansåg inte att detta var möjligt. Hon medgav att det mycket väl kunde hända övernaturliga saker under seanser, men att det inte kunde handla om kontakt med döda individer.
Hon uttrycker sig mycket kategoriskt.
Jag ska nedan citera från Blavatskys formuleringar i "Nyckel till teosofin", den svenska översättningen från 1991 av Blavatskys "Key to Theosophy" från 1889.
”Vi hävdar att de dödas andar inte kan återvända till jorden , utom i mycket sällsynta undantagsfall. Inte heller meddelar de sig med människor på annat än rent subjektiva vägar. ” (s. 20)
De undantag hon medger är dels kontakter omedelbart efter döden, dels av människor som har utvecklats så långt att de skulle kunna uppnå Nirvana, men som pga medkänsla väljer att stanna kvar i vår värld (dvs de som i buddhismen kallas bodhisattvor).
De dödas personliga kärna kommer enligt Blavatsky mycket snart efter döden till ett tillstånd som kallas Devachan, ett tillstånd av total sällhet. Det gäller alla, både onda och goda - karmalagen påverkar först nästa inkarnation, och inte tillståndet i Devachan.
Detta tillstånd är helt skilt från vår värld. De dödas andar kan inte nås av oss, och de kan inte nå oss.
Men kunde man då inte möta något i seanser? Jo, men det var knappast något som någon hade någon större nytta av att möta. Ibland kunde det vara elementarandar, men oftare mediets eller någon av seansdeltagarnas astralkroppar.
Men ibland kunde det ändå vara något som kommit från den döde. Men inte dennes individuella jag, som ju hade gått till Devachan, utan ett ytligt skal av den dödes personlighet, som enligt Blavatsky ”för alltid har förlorat sin besjälande tankeprincip. Den kan inte längre tänka ens på det lägsta djuriska planet".
Det har en existens men på ett mycket lågt plan. ”Fastän det saknar förnuft och tankeförmåga är det ett astralt väsen som i visa fall kan attraheras magnetiskt eller omedvetet av ett medium”(s. 84-85).
Det säger sig självt att relationen mellan teosofi och spiritualism inte blev speciellt god.¨
Men den teosofiska rörelsen splittrades strax efter Blavatskys död. De två stora grenarna från den sprickan finns än idag. De kallas TS Adyar och TS Pasadena.
Av dessa är det Pasadena som är mest "bokstavstroget". De delar än idag Blavatskys kategoriska avståndstagande från spiritualism och spiritism.
Men i Adyarströmningen skedde en svängning i slutet av 20-talet. Startpunkten på den verkar vara Charles Webster Leadbeaters bok "Spiritualism and Theosophy" från 1928.
Det är på många sätt en märklig bok. Den större delen tar upp olika exempel på fenomen vid spiritualistiska seanser. De mest imponerande av dessa, om man nu vill tro på dem, var de som Leadbeater hävdade ägde rum i hans mors lägenhet när han var ung. Dessa liknar mer scenarior i filmer son "Poltergeist" än andra rapporterade fenomen vid seanser.
Det handlar om dramatiska materiella fenomen. Som exempelvis om hur föremål i hushållet av sig själva organiserade sig i en hög pyramid. Eller om hur ett piano plötsligt blev alldeles vilt och började röra sig på ett sätt som var ett direkt hot mot seansdeltagarnas liv och lem.
Efter detta övergår Leadbeater till berättelser om mer "normala" seanser, och dess relation till fenomen som klärvoajans och materialisationer.
Det är först mot slutet som han tar upp frågan om hur teosofer ser på spiritualismen. I den diskussion han där för refererar han inte alls till Blavatsky, utan för ett helt eget resonemang. Även om han medger att en del av andebudskapen vid seanser kan komma från exempelvis elementarandar är det helt klart att han utgår från att i de (enligt honom uppenbarligen mycket vanliga) fall där andemeddelandena kommer från den en avliden person det verkligen är den riktiga personen som talar.
Det finns inget tal om astrala skal, som dröjer kvar efter döden. Och Blavatskytermer som Devacha och Kama-loka förekommer inte heller.
Det målas upp en bild av döda som i största allmänhet vandrar omkring i högsta välmåga, och som kan kontaktas.
Man kan första varför TS Pasadena och flera andra teosofiska strömningar utanför Adyarsamfundet uppfattar detta som en kraftig revision av Blavatskys lära. För det är ju precis det det 'är.
Det medges ofta förresten även i Adyartrogna skrifter, som exempelvis Howard Murphets "When Daylight Comes" från 1975. Murphet menar att Blavatsky hade fel om just spiritualismen - detta i en för övrigt mycket beundrande biografi.
Avslutningsvis vill jag säga att det i Blavatskys behandling av ämnet finns en form av analytiskt djup, som enligt mig definitivt saknas i Leadbeaters ganska så pratiga genomgång.
Blavatsky var på många sätt en imponerande teoretiker. Leadbeater var det nog inte.
Madame Blavatsky, målad av Hermann Schmiechen 1884.
Thursday, July 4, 2019
Rockmusik och satanism: två exempel från 1970
Under 1960-talet hade det mesta av pop-och rockmusik en ska vi säga positiv grundton. Även om moralister kunde reagera på mycket i den, var det faktiskt så att dess teman genomgående var romantisk kärlek. Och även när den inte var det fanns det för det mesta någorlunda "ljusa" teman i texterna . Det fanns undantag, men de var sällsynta.
Och även när den tog upp problematiska ämnen var det utifrån "positiva" syften - som att protestera mot ex.vis krig och orättvisor.
Det fanns förstås en hel del underströmningar av ex.vis sexism också inom pop och rock men det ändrar inte på det helhetsintryck - som åtminstone jag har.
Men under 1980-talet hade ju en stor del av rockmusiken hunnit få teman av helt anda slag. Det hade faktiskt bland annat uppstått en subgenre som dominerades av texter om ex.vis demoner, Satan, blodsoffer, och efter ett tag också i extrema fall sexualiserat våld. Frågan kan ställas när detta uppstod, och varför.
Den första frågan går ju enkelt att besvara - i motstats till den andra.
Redan i slutet av 60-talet; finns ju enstaka exempel på "demoniska" teman, i låtar som "Fire". "Sympathy for the Devil" och "Race with the Devil"
Men den stora förändringen kom under tidigt 70-tal. År 1970 kom två LP-skivor ut som på något sätt förebådade framtiden. Det var Black Sabbaths LP "Black Sabbath" och Black Widows LP "Sacrifice".
De var de nog de första genomarbetade LP-skivorna i en ny våg, men de var sinsemellan mycket olika.
Den minst "satanistiska" av dem var tveklöst Black Sabbath. Jag har skrivit om dem tidigare och då påpekat att Black Sabbaths texter i sig inte på något sätt kan ses som satanistiska.
När jag skrev om dem för några år sedan betonade jag också att det därför är missvisande att beskriva deras musik som satanistpropaganda.
Och det är sant Men att en grupp vars skivor kommer högt upp på topplistor i det ena landet efter det andra gör låtar om Satan, demoner, svart magi, och förbannelser, bidrog förstås till ett ökande intresse för satanism... och därmed indirekt en sorts satanistpropaganda...
Black Sabbath målar ofta upp en bild av en mardrömslik värld där människan är en lekboll för mörka krafter.
Mycket ofta beskrivs detta från offrets perspektiv. Exempelvis i låten Black Sabbath - den första låten och tillika titellåten från första LP:n, med samma namn*.
En person inser med skräck att han är "utvald" - uppenbarligen för att offras. Låten uttrycker extrem ångest, och det är ett vanligt tema hos Black Sabbath. För sndra exempel se bland annat "Sabbath, Bloody Sabbath" - titellåten från femte LP:n och "Who are you?" från samma LP.
Och i LP:n Paranoid (Black Sabbaths andra LP) beskrivs i dess titellåt en man utan hopp, en man utan glädje, en man för vilket allt är för sent. I justn den låten finns i och för sig inga "diaboliska" hänvisningar, men den deprimerade grundtonen är densamma.
.
Black Sabbaths musik är dels tung och aggressiv, dels vemodig. Mycket vemodig. Dess bild av världen är dessutom inte endast sorgsen utan direkt otäck.
Men den andra grupp jag nämnde inledningsvis, Black Widow, presenterade ett liknande tema på ett helt annat sätt.
De slog alltså liksom Black Sabbath igenom 1970, och på deras LP "Sacrifice" kan man i låtar som exempelvis "Way to Power" få höra om vilka enorma framgångar som är möjliga att uppnå genom kontakt med mörka makter. Detta är ett genomgående tema i hela LP.n. Svart magi är vägen till makt. men .även till kunskaper.
I en annan av deras låtar, "Come to the Sabbat", beskrivs en satanistisk sammankomst som närmast orgiastisk - på ett mer eller mindre förföriskt sätt. Den beskrivs samtidigt märkligt nog som någon sorts mysig släktsammankomst- "Wives and husbands bring your kin - We’ll be as one within the hour - Let the Sabbat now begin"
Även där beskrivs det yttersta målet för den orgiastiskt skildrade sammankomsten som "makt" och "kunskap".
Sedan är det en annan sak att det på denna LP, på två eller möjligen tre ställen finns formuleringar som skulle kunna ses som en form av moraliskt grundad markering mot det som på andra ställen på skivan beskrivs i så förföriska termer...
Men jag ser nog dessa markeringar som lite pliktskyldigt tillagda brasklappar. Det är så tidigt som 1970, och ännu var det svårt att öppet hylla satanism i en LP som getts ut av ett större skivbolag. Tio år senare var detta inte alls något problem.
Men vare sig det beskrivs i skräckslagna eller i förföriska termer var ju idén att stora skivbolag skulle ge ut pop/rockalbum där det dominerande ämnet var demoner och svart magi helt otänkbar några år tidigare. Något hände uppenbarligen vid gränsen mellan 60- och 70-tal.
Men kan förstås undra sig: varför just då?
----------------------------------------------------------
*Låten på YouTube-videon slutar 6.12. Efter det hamnar man plötsligt mitt i samma låt igen.
Och även när den tog upp problematiska ämnen var det utifrån "positiva" syften - som att protestera mot ex.vis krig och orättvisor.
Det fanns förstås en hel del underströmningar av ex.vis sexism också inom pop och rock men det ändrar inte på det helhetsintryck - som åtminstone jag har.
Men under 1980-talet hade ju en stor del av rockmusiken hunnit få teman av helt anda slag. Det hade faktiskt bland annat uppstått en subgenre som dominerades av texter om ex.vis demoner, Satan, blodsoffer, och efter ett tag också i extrema fall sexualiserat våld. Frågan kan ställas när detta uppstod, och varför.
Den första frågan går ju enkelt att besvara - i motstats till den andra.
Redan i slutet av 60-talet; finns ju enstaka exempel på "demoniska" teman, i låtar som "Fire". "Sympathy for the Devil" och "Race with the Devil"
Men den stora förändringen kom under tidigt 70-tal. År 1970 kom två LP-skivor ut som på något sätt förebådade framtiden. Det var Black Sabbaths LP "Black Sabbath" och Black Widows LP "Sacrifice".
De var de nog de första genomarbetade LP-skivorna i en ny våg, men de var sinsemellan mycket olika.
Den minst "satanistiska" av dem var tveklöst Black Sabbath. Jag har skrivit om dem tidigare och då påpekat att Black Sabbaths texter i sig inte på något sätt kan ses som satanistiska.
När jag skrev om dem för några år sedan betonade jag också att det därför är missvisande att beskriva deras musik som satanistpropaganda.
Och det är sant Men att en grupp vars skivor kommer högt upp på topplistor i det ena landet efter det andra gör låtar om Satan, demoner, svart magi, och förbannelser, bidrog förstås till ett ökande intresse för satanism... och därmed indirekt en sorts satanistpropaganda...
Black Sabbath målar ofta upp en bild av en mardrömslik värld där människan är en lekboll för mörka krafter.
Mycket ofta beskrivs detta från offrets perspektiv. Exempelvis i låten Black Sabbath - den första låten och tillika titellåten från första LP:n, med samma namn*.
En person inser med skräck att han är "utvald" - uppenbarligen för att offras. Låten uttrycker extrem ångest, och det är ett vanligt tema hos Black Sabbath. För sndra exempel se bland annat "Sabbath, Bloody Sabbath" - titellåten från femte LP:n och "Who are you?" från samma LP.
Och i LP:n Paranoid (Black Sabbaths andra LP) beskrivs i dess titellåt en man utan hopp, en man utan glädje, en man för vilket allt är för sent. I justn den låten finns i och för sig inga "diaboliska" hänvisningar, men den deprimerade grundtonen är densamma.
.
Black Sabbaths musik är dels tung och aggressiv, dels vemodig. Mycket vemodig. Dess bild av världen är dessutom inte endast sorgsen utan direkt otäck.
Men den andra grupp jag nämnde inledningsvis, Black Widow, presenterade ett liknande tema på ett helt annat sätt.
De slog alltså liksom Black Sabbath igenom 1970, och på deras LP "Sacrifice" kan man i låtar som exempelvis "Way to Power" få höra om vilka enorma framgångar som är möjliga att uppnå genom kontakt med mörka makter. Detta är ett genomgående tema i hela LP.n. Svart magi är vägen till makt. men .även till kunskaper.
I en annan av deras låtar, "Come to the Sabbat", beskrivs en satanistisk sammankomst som närmast orgiastisk - på ett mer eller mindre förföriskt sätt. Den beskrivs samtidigt märkligt nog som någon sorts mysig släktsammankomst- "Wives and husbands bring your kin - We’ll be as one within the hour - Let the Sabbat now begin"
Även där beskrivs det yttersta målet för den orgiastiskt skildrade sammankomsten som "makt" och "kunskap".
Sedan är det en annan sak att det på denna LP, på två eller möjligen tre ställen finns formuleringar som skulle kunna ses som en form av moraliskt grundad markering mot det som på andra ställen på skivan beskrivs i så förföriska termer...
Men jag ser nog dessa markeringar som lite pliktskyldigt tillagda brasklappar. Det är så tidigt som 1970, och ännu var det svårt att öppet hylla satanism i en LP som getts ut av ett större skivbolag. Tio år senare var detta inte alls något problem.
Men vare sig det beskrivs i skräckslagna eller i förföriska termer var ju idén att stora skivbolag skulle ge ut pop/rockalbum där det dominerande ämnet var demoner och svart magi helt otänkbar några år tidigare. Något hände uppenbarligen vid gränsen mellan 60- och 70-tal.
Men kan förstås undra sig: varför just då?
----------------------------------------------------------
*Låten på YouTube-videon slutar 6.12. Efter det hamnar man plötsligt mitt i samma låt igen.
Wednesday, June 12, 2019
Återigen till "Satanic Temple" och "Grey Faction"
En del som läst det förra inlägget har tittat på Grey Factions sida och anser sig inte hitta något suspekt med denna. Den bara varnar för galna terapeuter med konspirationsteorier.... eller så verkar de mena.
Men så enkelt är det inte.
Att Grey Faction är skapad av The Satanic Temple framgår ju redan på Satanic Temples webbsida.
De har alltså skapat en undergrupp som på sin webbsida exempelvis säger att "organized groups of Satanists engaged in ritual abuse" aldrig existerat. De säger inte exakt att bortträngda minnen aldrig någonsin kan existera., men så fort minnen av organiserade "satanistiska" övergrepp kommer upp är de definitionsmässigt falska,.
Vi har alltså en grupp som själva kallar sig satanister som bildat en undergrupp som aktivt trakasserar terapeuter och forskare som är beredda att tro på människor med minnen av att ha utsatts för organiserade övergrepp med satanistiska inslag. Om det inte ringer en varningsklocka när man ser det är det konstigt.
Mer allmänt spinner Grey Faction på föreställningen att om man accepterar att det kan finnas satanistiska övergrepp innebär det att man är en fnoskig konspirationsteoretiker som tror på världsomfattande komplotter av Illuminati-typ.
Med andra ord kan "satanister" aldrig begå övergrepp mot barn. Respekterade familjefäder kan det, katoliker kan det, scoutledare kan det. polygama mormonsekter kan det - men aldrig, säger aldrig satanister.
Att tro att det skulle kunna vara möjligt ses som något som borde leda till tvångsintagning till närmaste psykiatriska klinik....
Alla grupper i denna värld kan innefatta förövare - men aldrig satanister. Deras sympatier för Mörkrets Furste har tydligen gjort dem helt immuna mot frestelsen att begå sådana illdåd.
Detta tankefoster är ju inte Grey Faction ensamma om - det är konstigt nog allmänt spritt. Trots att det egentligen är för bisarrt för att kunna tas på allvar.
Men så enkelt är det inte.
Att Grey Faction är skapad av The Satanic Temple framgår ju redan på Satanic Temples webbsida.
De har alltså skapat en undergrupp som på sin webbsida exempelvis säger att "organized groups of Satanists engaged in ritual abuse" aldrig existerat. De säger inte exakt att bortträngda minnen aldrig någonsin kan existera., men så fort minnen av organiserade "satanistiska" övergrepp kommer upp är de definitionsmässigt falska,.
Vi har alltså en grupp som själva kallar sig satanister som bildat en undergrupp som aktivt trakasserar terapeuter och forskare som är beredda att tro på människor med minnen av att ha utsatts för organiserade övergrepp med satanistiska inslag. Om det inte ringer en varningsklocka när man ser det är det konstigt.
Mer allmänt spinner Grey Faction på föreställningen att om man accepterar att det kan finnas satanistiska övergrepp innebär det att man är en fnoskig konspirationsteoretiker som tror på världsomfattande komplotter av Illuminati-typ.
Med andra ord kan "satanister" aldrig begå övergrepp mot barn. Respekterade familjefäder kan det, katoliker kan det, scoutledare kan det. polygama mormonsekter kan det - men aldrig, säger aldrig satanister.
Att tro att det skulle kunna vara möjligt ses som något som borde leda till tvångsintagning till närmaste psykiatriska klinik....
Alla grupper i denna värld kan innefatta förövare - men aldrig satanister. Deras sympatier för Mörkrets Furste har tydligen gjort dem helt immuna mot frestelsen att begå sådana illdåd.
Detta tankefoster är ju inte Grey Faction ensamma om - det är konstigt nog allmänt spritt. Trots att det egentligen är för bisarrt för att kunna tas på allvar.
Satanic Temple - satanistgruppen som angriper terapeuter
Det finns en organisation som kallar sig The Satanic Temple, som på senare tid blivit uppmärksammad. Den är baserad i USA och beskriver sig själv som satanistisk.
Som satanistgrupp är den ovanlig. Inte så mycket pga att den förnekar att Satan existerar - det gör ju också LaVey.-satanisterna - utan för att den även hårt förnekar allt övernaturligt, inklusive magi. Den som vill har råd om hur hen ska göra för att skicka förbannelser för att förinta sina motståndare bör inte vända sig till dem.
I själva verket är det en uttalad materialistisk och ateistisk organisation. Det brukar ju även LaVey-satanismen beskrivas som, men det stämmer inte helt. LaVey utvecklade närmat metafysiska idéer om en aktiv "darrk force of nature", och hävdade definitivt att magi fungerade.
Det gör alltså inte The Satanic Temple. Deras världsbild liknar nog mest av allt den som förs ut av Vetenskap och Folkbildning (VoF). Man skulle ju kunna kalla dess praktik för "atheism with psychodrama", en term som ofta använts för att beskriva LaVeys Church of Satan (CoS). Men den passar avgjort bättre på The Satanic Temple än på CoS.
En annan skillnad mot den laveyanska "Church of Satan" är att The Satanic Temple politiskt är närmast vänsterliberal. De har gjort en del uppmärksammade aktioner mot den kristna högern, och fördömer Donald Trump. De bedriver en aktiv kamp för att bekämpa inskränkningarna av aborträtten...
De har också kritiserat CoS för att vara elitistiskt. Själva säger de sig stå för medkänsla och empati....
Det är tveksamt om organisationen ens kan definieras som satanistisk De säger själva att för dem är Satan endast en metafor.... frågan är för vad.
När jag började läsa om dem började jag efter ett tag fundera på om ändå inte, om uttrycket ursäktas, någon sorts bockfot ändå skulle sticka fram från denna ack så politiskt korrekta organisation.
Och det gör det. En av organisationens prioriteringar är nämligen uppbygget av en grupp som kallas Grey Faction.
Det är en grupp som har som syfte att driva rena förtalskampanjer mot terapeuter och andra som accepterar existensen av bortträngda minnen. Och de som kan tänka sig att organiserade övergrepp med "satanistiska" inslag på något sätt kan existera.
Bland annat har den drivit en sådan kampanj mot The International Society for the Study of Trauma and Dissociation (ISSTD). .De har också anordnat demonstrationer mot ISSTD, när organisationen hållit konferenser.
I en strikt mening kan The Satanic Temple kanske inte definieras som satanister. Men själv skulle jag nog ändå vilja kalla praktiken i en grupp som lägger ner stor energi på att förtala de som arbetar för att hjälpa traumatiserade människor - för ... satanisk.
Som satanistgrupp är den ovanlig. Inte så mycket pga att den förnekar att Satan existerar - det gör ju också LaVey.-satanisterna - utan för att den även hårt förnekar allt övernaturligt, inklusive magi. Den som vill har råd om hur hen ska göra för att skicka förbannelser för att förinta sina motståndare bör inte vända sig till dem.
I själva verket är det en uttalad materialistisk och ateistisk organisation. Det brukar ju även LaVey-satanismen beskrivas som, men det stämmer inte helt. LaVey utvecklade närmat metafysiska idéer om en aktiv "darrk force of nature", och hävdade definitivt att magi fungerade.
Det gör alltså inte The Satanic Temple. Deras världsbild liknar nog mest av allt den som förs ut av Vetenskap och Folkbildning (VoF). Man skulle ju kunna kalla dess praktik för "atheism with psychodrama", en term som ofta använts för att beskriva LaVeys Church of Satan (CoS). Men den passar avgjort bättre på The Satanic Temple än på CoS.
En annan skillnad mot den laveyanska "Church of Satan" är att The Satanic Temple politiskt är närmast vänsterliberal. De har gjort en del uppmärksammade aktioner mot den kristna högern, och fördömer Donald Trump. De bedriver en aktiv kamp för att bekämpa inskränkningarna av aborträtten...
De har också kritiserat CoS för att vara elitistiskt. Själva säger de sig stå för medkänsla och empati....
Det är tveksamt om organisationen ens kan definieras som satanistisk De säger själva att för dem är Satan endast en metafor.... frågan är för vad.
När jag började läsa om dem började jag efter ett tag fundera på om ändå inte, om uttrycket ursäktas, någon sorts bockfot ändå skulle sticka fram från denna ack så politiskt korrekta organisation.
Och det gör det. En av organisationens prioriteringar är nämligen uppbygget av en grupp som kallas Grey Faction.
Det är en grupp som har som syfte att driva rena förtalskampanjer mot terapeuter och andra som accepterar existensen av bortträngda minnen. Och de som kan tänka sig att organiserade övergrepp med "satanistiska" inslag på något sätt kan existera.
Bland annat har den drivit en sådan kampanj mot The International Society for the Study of Trauma and Dissociation (ISSTD). .De har också anordnat demonstrationer mot ISSTD, när organisationen hållit konferenser.
I en strikt mening kan The Satanic Temple kanske inte definieras som satanister. Men själv skulle jag nog ändå vilja kalla praktiken i en grupp som lägger ner stor energi på att förtala de som arbetar för att hjälpa traumatiserade människor - för ... satanisk.
Saturday, June 1, 2019
Leninism, stalinism och religionsfrihet
I Kallistos Wares till svenska översatta bok Den ortodoxa kyrkan kan man läsa detta: "Den sovjetiska konstitutionens villkor blev gradvis allt strängare. Konstitutionen 1918 tillät 'frihet till religiös och antireligiös propaganda' (artikel 13) men i 'Lagen om religiösa föreningar' som antogs 1929 ändrades detta till 'frihet till religiös tro och antireligiös propaganda'”. (sidan 151),
Efter denna mening påpekar författaren helt riktigt att det finns en avgörande skillnad mellan de två skrivningarna. Den andra implicerade att religiösa hade rätt att utöva sin tro, men inte att besvara den antireligiösa propaganda som spreds av det regerande partiet. Den rätten hade de haft före 1929. Men detta år fråntogs de den.
För Ware är förklaringen till detta mycket enkel. Det handlar helt enkelt om en gradvis skärpning av uttrycken för bolsjevismens inneboende ondska. Men så enkelt är det faktiskt inte.
Lagen från 1929 avspeglar mest av allt att just detta år segrade slutgiltigt stalinismen. Då tog den fraktion makten som ville förbjuda debatter om i stort sett alla viktiga frågor. Det var precis detta år som debatterna inom partiet ströps totalt, liksom i den sovjetiska pressen. Det var för övrigt också samma år som Leo Trotskij förvisades ut ur Sovjetunionen.
Under perioden 1917- 1928 hade landet förvisso styrts av ett parti som var emot religion - men faktiskt inte emot religionsfrihet. Det avspeglas i formuleringen från 1918. Olika religiösa samfund hade inte endast rätt till trosutövning. de hade rätt att propagera för sin tro och också mot ateismen.
I den nämnda boken får man intrycket att religionsfriheten började angripas redan 1917. Den underbygger detta med bland annat uppgifter om att kyrkor stängdes, att ortodoxa kyrkan förlorade inflytandet över skolundervisningen, och att det genomfördes, enligt författaren osmakliga, antireligiösa kampanjer.
Men att de tidigare statssubventionerade, stora kyrkobyggnaderna fråntogs samfunden betydde inte att det inte längre fanns tillgång till hus och lokaler där man kunde genomföra gudstjänster eller andra ceremonier. Det fanns under hela sovjettiden, även om det under stalinismens mest antireligiösa period var mycket begränsat.
Att kyrkan förlorade inflytande över skolundervisningen var ju snarast en borgerligt demokratisk uppgift, som för övrigt genomförts i Frankrike långt tidigare.
Ja, det fanns antireligiösa kampanjer. Det styrande partiet hade ateism på sitt program (även om ateism inte var ett krav för att bli medlen). Det går det att ha kritiska synpunkter på - och det har jag också. Men de religiösa samfunden var inte tvungna att titta på när de angreps i ex.vis kampanjer. De fick försvara sig - och gjorde också det.
Överhuvudtaget var Sovjetunionen före stalinismen inte totalitärt. Det var förbjudet att agitera för att avskaffa det socialistiska systemet - men i övrigt pågick debatter på många områden.
Med stalinismen förbjöds dessa. Landet och partiet skulle nu tala med endast en röst.
Den första fasen i det stalinistiska styret - mellan 1928-29 och 1934-35 bedrevs verkligen en intensiv och ofta mycket vulgär ateistisk propaganda. Det var stalinismens "vänster"fas, då den försökte te sig oerhört "revolutionär". Det var också under dessa år som jorden kollektiviserades under mycket brutala former.
När denna period ersattes med folkfrontsperioden blev retoriken nästan borgerligt demokratisk trots att det politiska förtrycket kraftigt skärptes (jfr Moskvarättegångarna! ) Men förtrycket av religionen mildrades, och 1943 kom den stora omsvängningen.
Då mötte Stalin Sergius II, den rysk-ortodoxa kyrkans patriark, och lovade honom att den ortodoxa kyrkan från och med nu skulle få verka utan hinder. Den skulle få tillbaka flera av sina kyrkor, de skulle få driva prästutbildningar, och alla angrepp mot den skulle upphöra.
I själva verket fick den ortodoxa kyrkan en närmast privilegierad ställning, i alla fall om man jämför med andra samfund.
Den ortodoxa kyrkans ledande representanter fick också ofta åka utomlands och representera Sovjetunionen inför världen....
Men - och det är ett viktigt men - den fick även i fortsättningen inte bedriva "religiös propaganda" på något annat sätt än i predikningar inom kyrkornas väggar. De fick inte utåt bemöta den officiella ateismen, Denna var visserligen mycket nedtonad efter 1943 - men så skulle inte alltid förbli fallet.
Under Nikita Chrusjtjovs regeringsperiod började religionen på nytt attackeras hårt. Och religiösa samfund hade fortfarande inte rätt att protestera, eller bemöta. Efter Chrusjtjovs fall upphörde denna kampanj, men en ny antireligiös kampanj startade 1976. Det var först med Glasnost som den stalinistiska religionspolitiken slutligen begravdes för gott.
Jag anser personligen det var ett misstag att många marxister från 1800-talet och framåt gjorde propaganda för ateism till en del av sitt program. Men det är skillnad mellan att göra det och och samtidigt försvara religiösa gruppers rätt att besvara den, i en öppen diskussion – och att driva linjen att staten och partiet har rätt att angripa tystade trosbekännare, som har försetts med munkavel och inte får svara.
Det är i princip skillnaden mellan marxism och leninism å en sidan och stalinism å den andra.
FOTNOT
Gränslinjen 1928-29 ska förstås inte tolkas absolut., Det fanns ju en staliniserings- och byråkratiseringsprocess även före dessa år. Jag vill absolut inte säga att det rådde total religionsfrihet i Sovjet före 1929. Men det var grundprincipen. Efter 1929 blev grundprincipen den motsatta.
Patriark Sergius II, ledare för den rysk-ortodoxa kyrkan 1925-44.
Efter denna mening påpekar författaren helt riktigt att det finns en avgörande skillnad mellan de två skrivningarna. Den andra implicerade att religiösa hade rätt att utöva sin tro, men inte att besvara den antireligiösa propaganda som spreds av det regerande partiet. Den rätten hade de haft före 1929. Men detta år fråntogs de den.
För Ware är förklaringen till detta mycket enkel. Det handlar helt enkelt om en gradvis skärpning av uttrycken för bolsjevismens inneboende ondska. Men så enkelt är det faktiskt inte.
Lagen från 1929 avspeglar mest av allt att just detta år segrade slutgiltigt stalinismen. Då tog den fraktion makten som ville förbjuda debatter om i stort sett alla viktiga frågor. Det var precis detta år som debatterna inom partiet ströps totalt, liksom i den sovjetiska pressen. Det var för övrigt också samma år som Leo Trotskij förvisades ut ur Sovjetunionen.
Under perioden 1917- 1928 hade landet förvisso styrts av ett parti som var emot religion - men faktiskt inte emot religionsfrihet. Det avspeglas i formuleringen från 1918. Olika religiösa samfund hade inte endast rätt till trosutövning. de hade rätt att propagera för sin tro och också mot ateismen.
I den nämnda boken får man intrycket att religionsfriheten började angripas redan 1917. Den underbygger detta med bland annat uppgifter om att kyrkor stängdes, att ortodoxa kyrkan förlorade inflytandet över skolundervisningen, och att det genomfördes, enligt författaren osmakliga, antireligiösa kampanjer.
Men att de tidigare statssubventionerade, stora kyrkobyggnaderna fråntogs samfunden betydde inte att det inte längre fanns tillgång till hus och lokaler där man kunde genomföra gudstjänster eller andra ceremonier. Det fanns under hela sovjettiden, även om det under stalinismens mest antireligiösa period var mycket begränsat.
Att kyrkan förlorade inflytande över skolundervisningen var ju snarast en borgerligt demokratisk uppgift, som för övrigt genomförts i Frankrike långt tidigare.
Ja, det fanns antireligiösa kampanjer. Det styrande partiet hade ateism på sitt program (även om ateism inte var ett krav för att bli medlen). Det går det att ha kritiska synpunkter på - och det har jag också. Men de religiösa samfunden var inte tvungna att titta på när de angreps i ex.vis kampanjer. De fick försvara sig - och gjorde också det.
Överhuvudtaget var Sovjetunionen före stalinismen inte totalitärt. Det var förbjudet att agitera för att avskaffa det socialistiska systemet - men i övrigt pågick debatter på många områden.
Med stalinismen förbjöds dessa. Landet och partiet skulle nu tala med endast en röst.
Den första fasen i det stalinistiska styret - mellan 1928-29 och 1934-35 bedrevs verkligen en intensiv och ofta mycket vulgär ateistisk propaganda. Det var stalinismens "vänster"fas, då den försökte te sig oerhört "revolutionär". Det var också under dessa år som jorden kollektiviserades under mycket brutala former.
När denna period ersattes med folkfrontsperioden blev retoriken nästan borgerligt demokratisk trots att det politiska förtrycket kraftigt skärptes (jfr Moskvarättegångarna! ) Men förtrycket av religionen mildrades, och 1943 kom den stora omsvängningen.
Då mötte Stalin Sergius II, den rysk-ortodoxa kyrkans patriark, och lovade honom att den ortodoxa kyrkan från och med nu skulle få verka utan hinder. Den skulle få tillbaka flera av sina kyrkor, de skulle få driva prästutbildningar, och alla angrepp mot den skulle upphöra.
I själva verket fick den ortodoxa kyrkan en närmast privilegierad ställning, i alla fall om man jämför med andra samfund.
Den ortodoxa kyrkans ledande representanter fick också ofta åka utomlands och representera Sovjetunionen inför världen....
Men - och det är ett viktigt men - den fick även i fortsättningen inte bedriva "religiös propaganda" på något annat sätt än i predikningar inom kyrkornas väggar. De fick inte utåt bemöta den officiella ateismen, Denna var visserligen mycket nedtonad efter 1943 - men så skulle inte alltid förbli fallet.
Under Nikita Chrusjtjovs regeringsperiod började religionen på nytt attackeras hårt. Och religiösa samfund hade fortfarande inte rätt att protestera, eller bemöta. Efter Chrusjtjovs fall upphörde denna kampanj, men en ny antireligiös kampanj startade 1976. Det var först med Glasnost som den stalinistiska religionspolitiken slutligen begravdes för gott.
Jag anser personligen det var ett misstag att många marxister från 1800-talet och framåt gjorde propaganda för ateism till en del av sitt program. Men det är skillnad mellan att göra det och och samtidigt försvara religiösa gruppers rätt att besvara den, i en öppen diskussion – och att driva linjen att staten och partiet har rätt att angripa tystade trosbekännare, som har försetts med munkavel och inte får svara.
Det är i princip skillnaden mellan marxism och leninism å en sidan och stalinism å den andra.
FOTNOT
Gränslinjen 1928-29 ska förstås inte tolkas absolut., Det fanns ju en staliniserings- och byråkratiseringsprocess även före dessa år. Jag vill absolut inte säga att det rådde total religionsfrihet i Sovjet före 1929. Men det var grundprincipen. Efter 1929 blev grundprincipen den motsatta.
Patriark Sergius II, ledare för den rysk-ortodoxa kyrkan 1925-44.
Thursday, May 30, 2019
The Persuaders, Roger Moore - och satanism
Upptäcker plötsligt att alla avsnitt av "The Persuaders" (Snobbar som
jobbar) numera finns på You Tube, dessutom med bra ljud- och
bildkvalitet.
The Peruaders var för Roger Moores del en uppföljare från 1971 till serien the Saint (Helgonet) som hade gått mellan 1962 och 1969. I The Persuaders fick han sällskap med Tony Curtis,. Tillsammans spelade de en duo av två (rika) män som löser olika typer av brott.
Trots den närmast pinsamma känslan av engelsk överklassmentalitet har serien, liksom The Saint, en viss charm.
Alla avsnitt finns alltså med, även avsnitt 16, som faktisk handlade om satanism. Eller kanske inte. . Det kan ses här.
Satanism kan ju i populärkulturen - liksom i facklitteratur och i olika debatter - beskrivas på olika sätt. Som farlig, eller harmlös, eller - icke-existerande. Den sista kategorin kan se ut på olika sätt. Satanism kan beskrivas som fantasier, eller också som feltolkningar av något helt annat. Ibland feltolkningar som är produkten av ett medvetet bedrägeri.
Ett exempel på det sistnämnda är just det ovan länkade avsnittet.
Det är egentligen en korkad handling. Ett gäng som ägnar sig åt penningförfalskning låtsas utöva satanistiska ritualer för att skrämma bort människor, och få vara ifred. Det sägs i avsnittet vara en effektiv metod, men i verkligheten skulle det nog få motsatt effekt. För varje människa som skrämdes bort skulle det nog ha blivit sisådär tio som istället skulle börja undra vad som låg bakom.
Men samtidigt avspeglar det ett ganska vanligt tema. Att satanism endast är en mask för något annat. något mer "rationellt", är ett scenario som ofta dyker upp i populärkulturen. Exempelvis i Agatha Christies roman "The Pale Horse".
Men det dyker också upp i den allmänna debatten om satanism. Ett exempel är socialantropologen JS La Fontaine , som i en utredning 1994 och i en bok 1997 på största allvar hävdat att i de fall hon undersökt där satanism är kopplat till övergrepp mot barn och som hon inte själv ser som rena fantasier, handlar det om personer som endast låtsas vara satanister för att skrämma barnen,
Hennes argument är faktiskt mycket svaga och i åtminstone ett av de fall hon tar upp (som ledde till fällande dom) erkände de anklagade själva att de var satanister
Men att detta scenario är så vanligt förekommande i både skönlitteratur och i den allmänna debatten kan nog i alla fall delvis ses som en försvarsmekanism. Satanism har för många något ogripbart otäckt över sig. Att istället se det som en täckmantel för något mindre "övernaturligt" och mer "rationellt" kan tes sig lugnande och
The Peruaders var för Roger Moores del en uppföljare från 1971 till serien the Saint (Helgonet) som hade gått mellan 1962 och 1969. I The Persuaders fick han sällskap med Tony Curtis,. Tillsammans spelade de en duo av två (rika) män som löser olika typer av brott.
Trots den närmast pinsamma känslan av engelsk överklassmentalitet har serien, liksom The Saint, en viss charm.
Alla avsnitt finns alltså med, även avsnitt 16, som faktisk handlade om satanism. Eller kanske inte. . Det kan ses här.
Satanism kan ju i populärkulturen - liksom i facklitteratur och i olika debatter - beskrivas på olika sätt. Som farlig, eller harmlös, eller - icke-existerande. Den sista kategorin kan se ut på olika sätt. Satanism kan beskrivas som fantasier, eller också som feltolkningar av något helt annat. Ibland feltolkningar som är produkten av ett medvetet bedrägeri.
Ett exempel på det sistnämnda är just det ovan länkade avsnittet.
Det är egentligen en korkad handling. Ett gäng som ägnar sig åt penningförfalskning låtsas utöva satanistiska ritualer för att skrämma bort människor, och få vara ifred. Det sägs i avsnittet vara en effektiv metod, men i verkligheten skulle det nog få motsatt effekt. För varje människa som skrämdes bort skulle det nog ha blivit sisådär tio som istället skulle börja undra vad som låg bakom.
Men samtidigt avspeglar det ett ganska vanligt tema. Att satanism endast är en mask för något annat. något mer "rationellt", är ett scenario som ofta dyker upp i populärkulturen. Exempelvis i Agatha Christies roman "The Pale Horse".
Men det dyker också upp i den allmänna debatten om satanism. Ett exempel är socialantropologen JS La Fontaine , som i en utredning 1994 och i en bok 1997 på största allvar hävdat att i de fall hon undersökt där satanism är kopplat till övergrepp mot barn och som hon inte själv ser som rena fantasier, handlar det om personer som endast låtsas vara satanister för att skrämma barnen,
Hennes argument är faktiskt mycket svaga och i åtminstone ett av de fall hon tar upp (som ledde till fällande dom) erkände de anklagade själva att de var satanister
Men att detta scenario är så vanligt förekommande i både skönlitteratur och i den allmänna debatten kan nog i alla fall delvis ses som en försvarsmekanism. Satanism har för många något ogripbart otäckt över sig. Att istället se det som en täckmantel för något mindre "övernaturligt" och mer "rationellt" kan tes sig lugnande och
Saturday, April 27, 2019
Katoliker och protestanter - några reflektioner
De kätterska rörelser som utmanade den katolska kyrkan före reformationen gjorde det vanligtvis från "vänster". De inte endast utmanade den katolska kyrkans makt utan betonade jämlikheten. De angrep katolska kyrkan för dess privilegier - och deras alternativ var nästan alltid egalitärt.
Det gällde exempelvis katarer och valdenser, och den "taboritiska" rörelse som uppstod efter avrättningen av Jan Hus.
De anknöt till jämlikhetsidealen i den urkristna kyrkan, och dess fördömande av rikedomen.
Trots att de ofta fick ett stort stöd, besegrades de. Och med ett undantag förintades de.
Undantaget var valdenserna, som faktiskt finns ån idag. De flydde till Schweiz och där upprättade de befästningar i otillgängliga alpdalar, och lyckades hålla ut tills det religiösa klimatet blev mindre intolerant.
Taboriterna upprättade ett socialistiskt samhälle i staden Tabor (därav namnet) där de höll ut ganska länge, tills de slutligen krossades. Den enda kvarvarande landvinningen från den hussitiska rörelsen var att de fick igenom att även de som inte var präster fick dricka vin vid nattvarden...
"Reformationen" var något helt annat. Deras alternativ till den katolska kyrkan var inte jämlikhet, snarare motsatsen.
Dess lära var mer individualistisk än den katolska kyrkans - och den passade den framväxande borgarklassen som hand i handske.
Martin Luthers alternativ till katolicismen byggde bland annat på formeln "rättfärdiggörelse genom tron allena". Det ledde till en individualistisk kristendomstolkning - där religionen blev en individuell trosrelation mellan jaget och Gud. Därför ville Luther också ta bort Jakobsbrevet från Bibeln - framförallt därför att det uttryckligen slog fast att det INTE finns någon rättfärdiggörelse genom tron allena.
Det som i alla fall i början förenade de reformatoriska kyrkorna, från Martin Luther till Jean Calvin - var en pessimistisk människosyn. Mänskligheten hade helt och hållit korrumperats genom syndafallet och det fanns ingen möjlighet för människor att själva höja sig över sitt fallna tillstånd.. För det krävdes Guds nåd.
Men människan hade ingen möjlighet att själva acceptera eller förkasta denna. Både Luther och Calvin hade en predestinationslära - Gud hade själv valt ut vilka människor som kunde få Guds nåd. Vilka som skulle hamna i helvetet var redan på förhand bestämt av Gud.
Determinism är i sig en helt respektabel filosofisk åsikt - men om den kombineras med åsikten att alla de som redan på förhand inte kan höja sig från det fall som orakades av Adam och Evas ätande av äpplet, och som Gud inte vill ge nåd, av Gud sedan döms till evig lidande, får den en ganska så kuslig karaktär.
Skillnaden mellan Luther och Calvin låg i att Calvin ansåg att man öppet skulle predika predestinationsläran. Luther hade denna lära som filosofisk grund, men ansåg uppenbarligen att den inte uttryckligen bör predikas från predikstolen...
Calvin kompletterade denna lära med att slå fast att de som redan på förhand var utvalda av Gud skulle få materiella framgångar redan detta liv. Rikedom var för Calvin, inte något som fördömdes, som i Nya Testamentet, utan något som var ett tecken från Gud att man tillhörde de som hade fått nåd.
Riktgt så grova var inte lutheranerna, men att Luther inte hade speciellt mycket till övers för de fattiga visa väl av att han i mycket grova formuleringar uppmanade feodaladeln att med blodiga medel slå ner alla bondeuppror.
Och att man kunde bli rättfärdig genom tron, innebar alltså inte att man fritt kunde välja att tro. Ytterst var det alltså endast Guds nåd som kunde ge de utvalda trons gåva.
Max Weber har hävdat att den protestantiska etiken möjliggjorde kapitalismen. Det kan ses som en idealistisk historieskrivning men det är ändå ganska uppenbart att det finns något samband mellan den framgångsrika reformationen och den segrande kapitalismen.
Den katolska kyrkan framstod faktiskt som mindre extrem än reformatorerna. Den betonade goda gärningar, inte endast tron, och den förkastade predestinationsläran. Om man bortse från dess försvar av den auktoritära påvemakten (och det obligatoriska celibatet för präster) framstår faktiskt den katolska kyrkans lära under 15- och 1600-talen som mer sympatisk än deras reformatoriska utmanare.
Den stora tragedin för den katolska kyrkan var dess auktoritära syn på "Kristi ställföreträdare", påven. Samtidigt var denna inte så absolut som det ofta framställs. Det fanns förvisso på många håll redan tidigt uppfattningar om att påven var ofelbar, men det blev inte en dogm före 1870. Under vissa perioder ansågs det exemplevis inom katolicismen att kyrkokoncilier stod över påven.
Att den katolska kyrkan 1870 till sist slog fast dogmen om påvens ofelbarhet berodde på att man ville försvara sig mot det hotande trycket från sekularism och modernitet. Som en motreaktion kom då en hård betoning på påvemakten.
Om dogmen om påvens ofelbarhet inte hade tagits, skulle den katolska kyrkan kanske vari mer flexibel idag.
Nu innebär den ju inte att allt påven säger är ofelbart. Det är endast när han uttalar sig ”ex cathedra” som officiell uttolkare av kyrkans lära som anses göra det.
Nu hävdar dessutom en del katoliker att det egentligen endast finns två ”ofelbara” påveuttalanden - det om Marias obefläckade avlelse 1854 (dvs att Maria är född utan synd!) och det om Marias himmelsfärd 1950. Om så vore fallet skulle problemen inte vara så stora - och riskerna minimala. Det första av dessa uttalanden kan ju aldrig motbevisas - och det andra skulle ju endast kunna motbevisas om man fann en grav som entydigt kunde bevisas vara Marias.
Men inom katolska kyrkan finns det starka strömningar som går längre än till denna minimalism. Så till exempel anser många att Johannes Paulus II:s uttalande mot kvinnliga präster var ett "ofelbart" uttalande....trots att han själv aldrig hävdade det. Det verkar också den nuvarande påven anse - eftersom han vid ett tillfälle har sagt att vägen till kvinnliga präster för alltid har stängts, just pga Johannes Paulus ställningstagande.
När dogmen om påvens ofelbarhet togs 1870, uppstod små utbrytargrupper som inte ville godta denna, och som kallade sig gammalkatoliker. De blev dock inte mer än små sekter – varav en del efter ett tag infiltrerades och togs över av teosofer!
Men om detta för tillfället. Jag återkommer.
Jean Calvin - ansåg att de rika hade fått Guds nåd, men att de fattiga var fördömda.
Det gällde exempelvis katarer och valdenser, och den "taboritiska" rörelse som uppstod efter avrättningen av Jan Hus.
De anknöt till jämlikhetsidealen i den urkristna kyrkan, och dess fördömande av rikedomen.
Trots att de ofta fick ett stort stöd, besegrades de. Och med ett undantag förintades de.
Undantaget var valdenserna, som faktiskt finns ån idag. De flydde till Schweiz och där upprättade de befästningar i otillgängliga alpdalar, och lyckades hålla ut tills det religiösa klimatet blev mindre intolerant.
Taboriterna upprättade ett socialistiskt samhälle i staden Tabor (därav namnet) där de höll ut ganska länge, tills de slutligen krossades. Den enda kvarvarande landvinningen från den hussitiska rörelsen var att de fick igenom att även de som inte var präster fick dricka vin vid nattvarden...
"Reformationen" var något helt annat. Deras alternativ till den katolska kyrkan var inte jämlikhet, snarare motsatsen.
Dess lära var mer individualistisk än den katolska kyrkans - och den passade den framväxande borgarklassen som hand i handske.
Martin Luthers alternativ till katolicismen byggde bland annat på formeln "rättfärdiggörelse genom tron allena". Det ledde till en individualistisk kristendomstolkning - där religionen blev en individuell trosrelation mellan jaget och Gud. Därför ville Luther också ta bort Jakobsbrevet från Bibeln - framförallt därför att det uttryckligen slog fast att det INTE finns någon rättfärdiggörelse genom tron allena.
Det som i alla fall i början förenade de reformatoriska kyrkorna, från Martin Luther till Jean Calvin - var en pessimistisk människosyn. Mänskligheten hade helt och hållit korrumperats genom syndafallet och det fanns ingen möjlighet för människor att själva höja sig över sitt fallna tillstånd.. För det krävdes Guds nåd.
Men människan hade ingen möjlighet att själva acceptera eller förkasta denna. Både Luther och Calvin hade en predestinationslära - Gud hade själv valt ut vilka människor som kunde få Guds nåd. Vilka som skulle hamna i helvetet var redan på förhand bestämt av Gud.
Determinism är i sig en helt respektabel filosofisk åsikt - men om den kombineras med åsikten att alla de som redan på förhand inte kan höja sig från det fall som orakades av Adam och Evas ätande av äpplet, och som Gud inte vill ge nåd, av Gud sedan döms till evig lidande, får den en ganska så kuslig karaktär.
Skillnaden mellan Luther och Calvin låg i att Calvin ansåg att man öppet skulle predika predestinationsläran. Luther hade denna lära som filosofisk grund, men ansåg uppenbarligen att den inte uttryckligen bör predikas från predikstolen...
Calvin kompletterade denna lära med att slå fast att de som redan på förhand var utvalda av Gud skulle få materiella framgångar redan detta liv. Rikedom var för Calvin, inte något som fördömdes, som i Nya Testamentet, utan något som var ett tecken från Gud att man tillhörde de som hade fått nåd.
Riktgt så grova var inte lutheranerna, men att Luther inte hade speciellt mycket till övers för de fattiga visa väl av att han i mycket grova formuleringar uppmanade feodaladeln att med blodiga medel slå ner alla bondeuppror.
Och att man kunde bli rättfärdig genom tron, innebar alltså inte att man fritt kunde välja att tro. Ytterst var det alltså endast Guds nåd som kunde ge de utvalda trons gåva.
Max Weber har hävdat att den protestantiska etiken möjliggjorde kapitalismen. Det kan ses som en idealistisk historieskrivning men det är ändå ganska uppenbart att det finns något samband mellan den framgångsrika reformationen och den segrande kapitalismen.
Den katolska kyrkan framstod faktiskt som mindre extrem än reformatorerna. Den betonade goda gärningar, inte endast tron, och den förkastade predestinationsläran. Om man bortse från dess försvar av den auktoritära påvemakten (och det obligatoriska celibatet för präster) framstår faktiskt den katolska kyrkans lära under 15- och 1600-talen som mer sympatisk än deras reformatoriska utmanare.
Den stora tragedin för den katolska kyrkan var dess auktoritära syn på "Kristi ställföreträdare", påven. Samtidigt var denna inte så absolut som det ofta framställs. Det fanns förvisso på många håll redan tidigt uppfattningar om att påven var ofelbar, men det blev inte en dogm före 1870. Under vissa perioder ansågs det exemplevis inom katolicismen att kyrkokoncilier stod över påven.
Att den katolska kyrkan 1870 till sist slog fast dogmen om påvens ofelbarhet berodde på att man ville försvara sig mot det hotande trycket från sekularism och modernitet. Som en motreaktion kom då en hård betoning på påvemakten.
Om dogmen om påvens ofelbarhet inte hade tagits, skulle den katolska kyrkan kanske vari mer flexibel idag.
Nu innebär den ju inte att allt påven säger är ofelbart. Det är endast när han uttalar sig ”ex cathedra” som officiell uttolkare av kyrkans lära som anses göra det.
Nu hävdar dessutom en del katoliker att det egentligen endast finns två ”ofelbara” påveuttalanden - det om Marias obefläckade avlelse 1854 (dvs att Maria är född utan synd!) och det om Marias himmelsfärd 1950. Om så vore fallet skulle problemen inte vara så stora - och riskerna minimala. Det första av dessa uttalanden kan ju aldrig motbevisas - och det andra skulle ju endast kunna motbevisas om man fann en grav som entydigt kunde bevisas vara Marias.
Men inom katolska kyrkan finns det starka strömningar som går längre än till denna minimalism. Så till exempel anser många att Johannes Paulus II:s uttalande mot kvinnliga präster var ett "ofelbart" uttalande....trots att han själv aldrig hävdade det. Det verkar också den nuvarande påven anse - eftersom han vid ett tillfälle har sagt att vägen till kvinnliga präster för alltid har stängts, just pga Johannes Paulus ställningstagande.
När dogmen om påvens ofelbarhet togs 1870, uppstod små utbrytargrupper som inte ville godta denna, och som kallade sig gammalkatoliker. De blev dock inte mer än små sekter – varav en del efter ett tag infiltrerades och togs över av teosofer!
Men om detta för tillfället. Jag återkommer.
Jean Calvin - ansåg att de rika hade fått Guds nåd, men att de fattiga var fördömda.
Saturday, April 20, 2019
Arthur Conan Doyle, Sherlock Holmes och Mormonkyrkan
Förlaget Bakhåll är flitiga. Ser nu att de också gett ut en svensk utgåva av Arthur Conan Doyles första Sherlock Holmes-berättelse - En studie i rött (A study in scarlet - 1887).
Det var också (tror jag) den första Sherlock Holmes- berättelse jag läste - troligen sommaren 1966, då jag var 11.
Den gjorde ett stort intryck på mig - av flera anledningar.
Den första anledningen var förstås att jag, som andra, blev förbluffad över den store detektivens lysande slutledningsförmåga, Visserligen har jag senare sett en typ av närmast filosofisk granskning av denna - som kom fram till att Sherlock Holmes metod var rent nonsens... Men det hade jag ju inte sett 1966...
Även dr Watson blev ju helt imponerad. Berättelsen om hur de först träffade varandra är för övrigt riktigt charmig,
Dessutom - berättelsen om bakgrunden till det brott som Holmes löste var ju väldigt gripande. Den berörde något väldigt djupt hos mig - djupare än vad jag riktigt insåg.
Men sedan var det en annan sak. Jag hade ju sett när Mormonkyrkan i Gubbängen uppfördes. Och nu får man från Conan Doyles penna en fullkomligt fruktansvärd beskrivning av just Mormonkyrkan. Kunde verkligen de trevliga människor som jag hade sett gå in och ut ur denna kyrka varit med i en sådan fruktansvärd sekt?
Nej, de var de förstås inte, och det vad man än tror om Conan Doyles beskrivning. Mormonkyrkan 1961-62 var förstås något helt annat än hur den såg ut i mitten av 1800-talet, då de gruvliga händelserna i Utah ska ha ägt rum - enligt romanen.
Men frågan är förstås också om den gav en rimlig bild av den tidens Mormonkyrka. .
Därom råder, kan man kanske säga, delade meningar. Om man; läser texter från en del av mormonernas kristna rivaler, eller från någon anti-kultrörelse, kan man ibland ; få en i stort sett lika negativ bild av den tidiga Mormonkyrkan som hos Conan Doyle. Om man istället läser boken "The Mormon Experience" (1992) av de sofistikerade (mormonska...) akademikerna Leonard J Arrington och Davis Bitton fär man ju en helt annan bild.
Sanningen ligger förmodligen (banalt uttryckt) nånstans mittemellan....
Det fanns med säkerhet en hel del övergrepp i den tidiga Mormonkyrkan - speciellt under dess polygama period. Nu har jag inte hört talas om tvångsgifte i den, men det är väl inte orimligt att tänka sig att det i en så pass patriarkal organisation kan ha funnits en stark press på unga kvinnor att gifta sig med ledare i kyrkan,
Den skräckfyllda beskrivningen av ett repressivt, och rent mordiskt, tryck mot alla som opponerade sig är förmodligen överdriven - men å andra sidan finns säkert någon kärna av sanning i den också.
Vad som jag däremot är ganska säker på är att totalbilden av en organisation där alla hela tiden darrade av skräck för att drabbas av ledningens vrede inte stämmer. Om skräcken hade dominerat så totalt skulle den aldrig ha kunnat bli så stor, och dessutom ha överlevt.
Men oavsett detta, är "En studie i rött" värd att läsa. Sherlock Holmes var en fascinerade romangestalt - och det är förstås lite intressant att hans första fall handlar om hur en man sent omsider hämnas på de medlemmar i Latter Day Saints som en gång hade dödat hans älskade och hennes adoptivfar.
Arthur Conan Doyle, 1914.
Det var också (tror jag) den första Sherlock Holmes- berättelse jag läste - troligen sommaren 1966, då jag var 11.
Den gjorde ett stort intryck på mig - av flera anledningar.
Den första anledningen var förstås att jag, som andra, blev förbluffad över den store detektivens lysande slutledningsförmåga, Visserligen har jag senare sett en typ av närmast filosofisk granskning av denna - som kom fram till att Sherlock Holmes metod var rent nonsens... Men det hade jag ju inte sett 1966...
Även dr Watson blev ju helt imponerad. Berättelsen om hur de först träffade varandra är för övrigt riktigt charmig,
Dessutom - berättelsen om bakgrunden till det brott som Holmes löste var ju väldigt gripande. Den berörde något väldigt djupt hos mig - djupare än vad jag riktigt insåg.
Men sedan var det en annan sak. Jag hade ju sett när Mormonkyrkan i Gubbängen uppfördes. Och nu får man från Conan Doyles penna en fullkomligt fruktansvärd beskrivning av just Mormonkyrkan. Kunde verkligen de trevliga människor som jag hade sett gå in och ut ur denna kyrka varit med i en sådan fruktansvärd sekt?
Nej, de var de förstås inte, och det vad man än tror om Conan Doyles beskrivning. Mormonkyrkan 1961-62 var förstås något helt annat än hur den såg ut i mitten av 1800-talet, då de gruvliga händelserna i Utah ska ha ägt rum - enligt romanen.
Men frågan är förstås också om den gav en rimlig bild av den tidens Mormonkyrka. .
Därom råder, kan man kanske säga, delade meningar. Om man; läser texter från en del av mormonernas kristna rivaler, eller från någon anti-kultrörelse, kan man ibland ; få en i stort sett lika negativ bild av den tidiga Mormonkyrkan som hos Conan Doyle. Om man istället läser boken "The Mormon Experience" (1992) av de sofistikerade (mormonska...) akademikerna Leonard J Arrington och Davis Bitton fär man ju en helt annan bild.
Sanningen ligger förmodligen (banalt uttryckt) nånstans mittemellan....
Det fanns med säkerhet en hel del övergrepp i den tidiga Mormonkyrkan - speciellt under dess polygama period. Nu har jag inte hört talas om tvångsgifte i den, men det är väl inte orimligt att tänka sig att det i en så pass patriarkal organisation kan ha funnits en stark press på unga kvinnor att gifta sig med ledare i kyrkan,
Den skräckfyllda beskrivningen av ett repressivt, och rent mordiskt, tryck mot alla som opponerade sig är förmodligen överdriven - men å andra sidan finns säkert någon kärna av sanning i den också.
Vad som jag däremot är ganska säker på är att totalbilden av en organisation där alla hela tiden darrade av skräck för att drabbas av ledningens vrede inte stämmer. Om skräcken hade dominerat så totalt skulle den aldrig ha kunnat bli så stor, och dessutom ha överlevt.
Men oavsett detta, är "En studie i rött" värd att läsa. Sherlock Holmes var en fascinerade romangestalt - och det är förstås lite intressant att hans första fall handlar om hur en man sent omsider hämnas på de medlemmar i Latter Day Saints som en gång hade dödat hans älskade och hennes adoptivfar.
Arthur Conan Doyle, 1914.
Saturday, March 23, 2019
Jesus var socialist
Jag har ofta argumenterat (exempelvis här) för att Jesus och den tidiga kristna rörelsen, om den definieras politiskt, entydigt och definitivt var vänster. Det är jag förstås inte ensam om. Var och en som på ett seriöst sätt undersöker vad som verkligen står i evangelierna och Apostlagärningarna (för att inte tala om Jakobs brev!) kan knappast dra någon annan slutsats.
Därför blev jag glad när jag via en Facebooksida för "progressiva mormoner" upptäckte denna artikel av Chuck McKnight.
Den heter "Jesus was a socialist" och argumenterar övertygande , och är mycket väl underbyggd.
I dessa tider, då olika högerkristna organisationer (alltifrån Livets Ord till Kristdemokraterna!) fått förvrida bilden av den urkristna läran är de fakta och synpunkter som läggs fram i den mer än välkomna.
Läs den gärna.
Målning av Jesus, från Katarinaklostret vid Sinaiberget (c. 550 e.kr..)
Därför blev jag glad när jag via en Facebooksida för "progressiva mormoner" upptäckte denna artikel av Chuck McKnight.
Den heter "Jesus was a socialist" och argumenterar övertygande , och är mycket väl underbyggd.
I dessa tider, då olika högerkristna organisationer (alltifrån Livets Ord till Kristdemokraterna!) fått förvrida bilden av den urkristna läran är de fakta och synpunkter som läggs fram i den mer än välkomna.
Läs den gärna.
Målning av Jesus, från Katarinaklostret vid Sinaiberget (c. 550 e.kr..)
Saturday, March 2, 2019
Återigen till Lilith
Jag råkade för ett tag sedan stöta på en YouTube-video, med en hyllning till Lilith. Den kan ses här.
På svenska ska det egentligen skrivas Lilit, men den engelska stavningen har slagit igenom i så många sammanhang att jag har gett upp....
Lilith förekommer först under namnet Lilu i ganska oklara babyloniska textfragment. I Bibeln dyker hon upp i Jesaja. Det gemensamma i de babyloniska fragmenten och i Jesaja är att hon förknippas med ödemark, öken och platser där människor inte kan finnas.
I Jesaja 34:14 heter det, i Bibelkommisionens översättning i Bibel 2000: "Det blir ett tillhåll för ökendjur och hyenor, en plats där gastar möts. Där håller också Lilit till och finner en plats att vila.".
Det är först i den medeltida texten Ben Siras alfabet från 600-talet e.kr., som det nämns att Lilith skulle ha varit Adams första hustru. Som vägrade underkasta sig honom och därför tvingades fly från Eden. Och som i sin hämndlystnad över hur hon behandlades blev ett hot mot nyfödda barn.
Lilith hyllas idag av olika läger inom nyandligheten, Från feminister som tar fasta på den roll som hon tilldelades från och med 600-talet (men som i och för sig skulle kunna ha funnits tidigare, även om det saknas källor) som revoltör mot Adam - och mot Gud. Till en del hårdföra satanister, som snarare betonar de mest demoniska och hotfulla dragen som tillskrivits henne.
Och förvisso utifrån en rad andra ståndpunkter, som kan blanda olika aspekter av historierna om henne.
I den ovan länkade YouTube-länken sägs i bildtexterna klart att Lilith demoniserades av patriarkatet men att hon tidigare setts som vis, och en kärleksfull moder. För det sistnämnda finns tyvärr inga historiska belägg, men det kan ju varit sant ändå.
Samtidigt ger inte YouTube-länken en "mesig" bild. De hotfulla och farliga dragen lyfts också fram, och Lilith beskrivs suggestivt som en mörk gudinna, fylld med ljus.
Det kan ge associationer till begreppet "satanistfeminism", som det används i Per Faxnelds bok "Satanic Feminism".
Liliths roll i historiska källor gör att hon sällan brukar finnas representerade i "vanliga" gudinnetroende sammanhang. Däremot finns det de, som anser sig ha kanaliserat, eller på andra sätt fått kontakt med henne, och som avvisar den traditionella demoniska bilden.
Och, som sagt, vissa extrema satanister som också anser sig ha fått kontakt med henne och som bekräftar den mest extremt demoniska bilden... och som hyllar henne av just de skälen.
Och alltså en rad mellanvarianter.
Själv har jag förvisso ingen bestämd åsikt om hennes metafysiska karaktär - eller för den delen om hennes existens eller icke-existens....
----------------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Se också inläggen på min huvudblogg, Lilit, från den 23 maj 2011 och Lilit hos Job, från den 19 juni 2011.
John Colliers tolkning av Lilith, från 1892.
På svenska ska det egentligen skrivas Lilit, men den engelska stavningen har slagit igenom i så många sammanhang att jag har gett upp....
Lilith förekommer först under namnet Lilu i ganska oklara babyloniska textfragment. I Bibeln dyker hon upp i Jesaja. Det gemensamma i de babyloniska fragmenten och i Jesaja är att hon förknippas med ödemark, öken och platser där människor inte kan finnas.
I Jesaja 34:14 heter det, i Bibelkommisionens översättning i Bibel 2000: "Det blir ett tillhåll för ökendjur och hyenor, en plats där gastar möts. Där håller också Lilit till och finner en plats att vila.".
Det är först i den medeltida texten Ben Siras alfabet från 600-talet e.kr., som det nämns att Lilith skulle ha varit Adams första hustru. Som vägrade underkasta sig honom och därför tvingades fly från Eden. Och som i sin hämndlystnad över hur hon behandlades blev ett hot mot nyfödda barn.
Lilith hyllas idag av olika läger inom nyandligheten, Från feminister som tar fasta på den roll som hon tilldelades från och med 600-talet (men som i och för sig skulle kunna ha funnits tidigare, även om det saknas källor) som revoltör mot Adam - och mot Gud. Till en del hårdföra satanister, som snarare betonar de mest demoniska och hotfulla dragen som tillskrivits henne.
Och förvisso utifrån en rad andra ståndpunkter, som kan blanda olika aspekter av historierna om henne.
I den ovan länkade YouTube-länken sägs i bildtexterna klart att Lilith demoniserades av patriarkatet men att hon tidigare setts som vis, och en kärleksfull moder. För det sistnämnda finns tyvärr inga historiska belägg, men det kan ju varit sant ändå.
Samtidigt ger inte YouTube-länken en "mesig" bild. De hotfulla och farliga dragen lyfts också fram, och Lilith beskrivs suggestivt som en mörk gudinna, fylld med ljus.
Det kan ge associationer till begreppet "satanistfeminism", som det används i Per Faxnelds bok "Satanic Feminism".
Liliths roll i historiska källor gör att hon sällan brukar finnas representerade i "vanliga" gudinnetroende sammanhang. Däremot finns det de, som anser sig ha kanaliserat, eller på andra sätt fått kontakt med henne, och som avvisar den traditionella demoniska bilden.
Och, som sagt, vissa extrema satanister som också anser sig ha fått kontakt med henne och som bekräftar den mest extremt demoniska bilden... och som hyllar henne av just de skälen.
Och alltså en rad mellanvarianter.
Själv har jag förvisso ingen bestämd åsikt om hennes metafysiska karaktär - eller för den delen om hennes existens eller icke-existens....
----------------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Se också inläggen på min huvudblogg, Lilit, från den 23 maj 2011 och Lilit hos Job, från den 19 juni 2011.
John Colliers tolkning av Lilith, från 1892.
Subscribe to:
Posts (Atom)