Alice Baileys självbiografi

När jag läste om satanism var det för att jag ogillade den. Jag studerade den mest för att jag ville avslöja den. Men teosofin ogillar jag inte i någon högre grad. Jag vill kanske inte heller säga att jag gillar den. Men jag är fascinerad av den.

Alice Bailey (1880-1949) var medlem i TS Adyar-föreningen i USA och bröt med den i början av 20-talet. Hon skapade sin egna organisationer Lucis Trust och Arcane School, som finns än idag.

Jag har nyss läst hennes "En självbiografi" (utgiven av "Stiftelsen Tibetanens Bokfond"). Den skrevs mellan 1945 och 1947.

Det är på många sätt en intressant bok. Den är lättläst, i motsats till mycket annat Bailey skrivit. Den är levande, och ganska sympatiskt skriven. Större delen av den handlar om hennes kristna period, innan hon blev teosof.

Hennes liv påminner lite om Annie Besants. Båda startade som aktiva kristna, och båda var dessutom gifta med präster. Båda skilde sig, men Bailey lyckades i motsats till Besant få vårdnaden om sina barn. Deras sociala ställning skilde sig dock en hel del. Besant kom från en medelklassfamilj, medan Bailey kom från en ren överklassfamilj.

Anledningen till brytningen mellan Alice Bailey och TS Adyar (som internationellt leddes av Annie Besant) är inte helt klar. Själv lyfter Bailey fram kritiken mot bristen på demokrati inom TS Adyar, men den främsta orsaken var nog hennes anspråk på direkt kontakt med esoteriska mästare. Det var nog lite magstarkt för Annie Besant och TS Adyars ledning.

Dels menade hon att hon redan i tidig ålder hade kontakt med Koot Hoomi, en av Blavatskys "mästare". Men snart fick hon kontakt med en annan "mästare" , "Tibetanen", som dikterade de flesta av Baileys böcker - om man nu vill tro på det.

Det finns inget diffust eller fragmenterat i denna kontakt. "Tibetanen" skriver ofta till formen klart, logiskt, och pedagogiskt. Ungefär som Bailey själv. Men ofta är det ändå svårförståeligt, eftersom hans (eller Baileys...) lära närmast till sitt väsen är extremt svårförståelig…

Som sagt, det mesta i självbiografin är sympatiskt. Men inte precis allt. De antijudiska utfall som hon ibland kommer med ligger åtminstone på gränsen till antisemitism. Inte av direkt rasistisk typ (och, ja, hon är klart och entydigt antinazistisk!) men ändå ganska olustigt.

Om dessa partier är moraliskt problematiska, är hennes beskrivning av "mästarna" intellektuellt problematisk. Man kliar sig i håret och undrar om hon var en medveten mytoman eller om hon verkligen trodde på det själv…

Även om "Tibetanen" som sig bör sägs komma från Tibet, (trots att han telepatiskt verkade kunna nå överallt!), liknar hans lära inte speciellt mycket det man vet om tibetansk religion.

Feministen Monica Sjöö har i sin pamflett "New Age Channelings - Who or What is being Channeled?" tagit upp det faktum att många teosofiskt inspirerade kvinnliga medier så gärna kanaliserar manliga mästare. Hon angriper i synnerhet Alice Bailey. Nu tycker jag nog att Sjöö både hårdrar och karikerar i sin kritik. Men själva grunden i denna kritik - det problematiska med alla dessa kvinnliga New Age-profiler som kanaliserar manliga "mästare" - är intressant.

Kan det vara så att de inte hade självförtroende nog för att presentera idéer i eget namn utan måste gå omvägen genom manliga "mästare". Eller?

Alice Bailey har angripits från annat håll också. Den som söker på hennes namn på nätet hittar en uppsjö av kristna fundamentalister som påstår att hon var en djävulsdyrkare, som arbetade för Satans "nya världsordning".

Deras främsta argument brukar vara att hon kallade sin organisation för Lucis Trust och att detta var en hänvisning till Lucifer. Det var det kanske också, men då får man tänka på att Bailey, liksom Blavatsky och Steiner, använde "Lucifer" som ett begrepp som inte hade ett dugg med den kristna djävulsgestalten att göra. Det gjorde dem inte till "satanister", lika lite som hinduerna är demondyrkare för att deras namn på gudar (devas) är detsamma som det persiska ordet för demoner….

Namnmystik är en ovanligt meningslös form av religiös polemik.

Baileys självbiografi är värd att läsa för den religionshistoriskt intresserade. Teosofin i dess olika former var ett av de första systematiska försöken i västerlandet att utveckla ett religiöst alternativ till kristendom och judendom. Därför är det intressant att ta del av en självbiografi av en av dess mer centrala gestalter.

Erik Rodenborg 4/3 2011