Bilden av ondskan genom tiderna

/Publicerad i Internationalen 45/2001./

Den franske sociologen Emile Durkheim förde vid seklets början fram teorin att religionerna avspeglar samhället. Hans skolexempel blev den australiska totemismen som han övertygande visade avspeglade det jägar- och samlarsamhälle som funnits innan de vita erövrade Australien. I många fall har etnografiska studier visat att Durkheims teori stämmer ganska bra in på förhållande mellan religion och samhälle i många kulturer.

Men i vårt samhälla har vi lyckats kombinera en brutal kapitalism med en religion vars heliga skrifter hyllar jämlikhet, ödmjukhet och värnade om de svaga. Det är något som inte stämmer.

Kusliga likheter

Faktum är att om någon skulle konstruera upp en religion som passar som bäst till maktstrukturen i vårt samhälle skulle den ha kusliga likheter med dagens satanism. Och den högsta gudomen skulle vara svår att skilja från djävulen, som han framställs i Nya Testamentet.

Det är kanske därför som ondskan, Satan, satanism och liknande begrepp så sällan diskuteras på allvar i dessa tider. När en världsordning alltmer framträder som mer och mer liknar en kuslig religiös skräckvision, där alla hinder för en ohämmad exploatering och förnedring av människor, klasser och hela folk rivs ned, är allvarliga diskussioner om ondska (i motsats till uppflammande hysterier som efter den 11 september) helt enkelt inte politiskt korrekta. Och alltsedan Dagens Nyheter 1909 avskaffade djävulen är religiösa diskussioner om ondskans väsen oftast förbehållna fundamentalistiska fanatiker

Inte politiskt korrekt

Därför är Håkan Arlebrands och Kerstin Wallins val av ämne i sin bok ”Den onde: från forna tiders djävulstro till modern satanism” knappast politiskt korrekt. De stora tidningarna kommer knappast att uppmärksamma den, de liberala teologerna kommer att bli närmast generade, och fundamentalisterna kommer att störas av bokens avståndstagande från Gamla Testamentets brutala gudsbild.

Boken försöker följa föreställningen om en ond makt alltifrån forntidens religioner fram till dagens satanism. Den växlar mellan den officiella teologiska diskussionen och de grupper som faktiskt vänt upp och ned på kristendomen och öppet hyllat det ondas princip. Boken behandlar också satansgestalten i konst och litteratur.

Fascinerande och lärorik

Det är ofta fascinerande och lärorikt. Men man skulle kanske önska att beskrivningarna av djävulstrons utveckling kopplades till diskussioner om det sociala, etiska och politiska innehållet i begreppet ondska genom tiderna. Att evangelierna i Nya Testamentet kopplar djävulen och ondskan till egoism, likgiltighet, makt och rikedom är exempelvis något som inte framkommer.

Däremot visar boken hur satanismen under renässansen faktiskt mycket riktigt utvecklades inom överklassen. Medan fattiga oskyldiga kvinnor brändes som häxor frodades elitistiska brutala former av ockultism och svart magi inom franska och engelska överklasskotterier. I behandlingen av dagens satanism tycker jag boken alltför mycket sysslar med olika typer av legala grupper och sekter medan diskussionen om kopplingen mellan satanism och våld och övergrepp bara får några sidor. Avsnittet om rituella övergrepp mot barn är tyvärr mycket tunt.

Däremot är det en stor fördel att kopplingen mellan satanism och högerideologier som nyliberalism och fascism pekas ut.

Boken är den första i sitt slag på svenska. Med tanke på det samhällsklimat som råder dröjer det kanske tills ämnet nästa gång behandlas i bokform.

Erik Rodenborg