Sura 72 och folktrons väsen

/Om en av islams fördelar framför kristendomen./

I normativ kristendom är övernaturliga väsen antingen onda eller goda. Till de goda hör (förutom Gud, förstås) framförallt änglarna, som ses som Guds direkta redskap. Till de onda hör i stort sett alla andra.

När kristendomen erövrade den hedniska världen kom den, i synnerhet i sin protestantiska form, att förkasta alla väsen i de förkristna religionerna som redskap för Satan. I den mån de inte avfärdades som mänsklig dårskap och inbillning. Den katolska kyrkan var mer smidig, men rent principiellt intog den samma ståndpunkt. I kristendomen har alla andliga väsen en gång i den mytiska urtiden haft en fri vilja – men i och med syndafallet skedde en definitiv uppdelning. En del väsen följde Satan och blev konsekvent onda, de andra följde Gud och blev konsekvent goda.

Det intressanta är nu att islam ser ut att ha en helt annan syn. Det visas på olika ställen i Koranen men framförallt i den förbluffande, och ganska charmiga, Sura 72.

Där får vi höra talas om en grupp osynliga väsen (djinner). Djinnerna motsvarar i stort vad som hos oss brukar benämnas som folktroväsen, som skogsrån eller tomtar. Den stora skillnaden är att de arabiska djinnernas huvudsakliga hemvist anses vara öknen, vilket givetvis har geografiska orsaker. Enligt Koranen skapades dessa osynliga väsen före människorna och det intressanta är nu att de inte är entydigt onda eller goda utan, liksom människorna, kan välja mellan gott och ont.

I denna Sura berättas om hur en grupp av dessa osynliga väsen får höra en uppläsning av Koranen. De ansluter sig entusiastiskt till dess lära och förklarar sig som muslimer. De uttalar sig i denna Sura också om att det inom deras grupp finns olika åsikter: ”Bland oss finns de som vill göra det rätta och andra som har mindre intresse för det rätta; ja, vi har alltid varit delade i olika grupper”. (vers 11). (Muhammed Knut Bernströms översättning).

Jag blev helt fascinerad av denna Sura, och blev därför ganska så störd över noterna till den. (Så vitt jag fattar skrivna av Mohammad Asad). Där förklaras att i just denna Sura kanske djinner inte betyder osynliga väsen i allmänhet utan möjligen kan innebära ”förut osedda varelser”, dvs. människor som tidigare varit främlingar.

Tolkningen såg för mig ut att stå i flagrant strid med kontexten i berättelsen, så jag vände mig till en akademisk expert på området, och frågade vad han ansåg om Suran och kommentarerna. Till min glädje fann jag att han ansåg att noterna var apologetiska och verkade avsedda att göra denna Sura mer lättsmält för ”moderna” människor, som kanske inte tyckte att uttalanden om djinners livssyn och moraliska val passar in i vår världsbild. Han menade att kommentarerna inte har stöd i en muslimsk tradition.

Nu är jag ju inte muslim, och vill till exempel inte tro på de eviga helvetesstraff som även denna Sura på flera ställen varnar för. Men jag tycker ändå att den på något sätt är sympatisk. Rent teoretiskt skulle alltså en muslim kunna går ut i skogen och predika för skogsrån… Nu tror jag inte sådant händer, men om någon ändå gjorde det skulle han/hon kunna hänvisa till Sura 72.

Islam har faktiskt en hel del fördelar framför kristendomen. Det här är en av dem.


Erik Rodenborg 23/12 2009