Islamofobi, feminism och barns rättigheter

Det finns en viss typ av personer som normalt sett inte visar någon vilja till att engagera sig för kvinnors rättigheter, men som plötsligt verkar bli glödande feminister så fort det handlar om islam. Personer som aldrig blir upprörda över hur kvinnor i vårt samhälle pressas till att vara sexobjekt blir desto mer upprörda över att muslimska kvinnor pressas att bära slöja. Personer som aldrig brytt sig det minsta om kvinnofientliga utfall i Bibeln lusläser Koranen på jakt efter de verser som kan användas som belägg för att islam förespråkar kvinnoförtryck.

Den typen av ”feminism” är svår att ta på allvar. Rättare sagt – det handlar egentligen inte om feminism alls, utan om islamofober som använder pseudo-feministiska argument för sina mörka syften.

På samma sätt finns det personer som aldrig verkar reagera mot övergrepp mot barn, om inte förövarna är muslimer. Personer som aldrig någonsin reagerar på hur sexuella övergrepp mot barn tystas ned, bagatelliseras, eller normaliseras i våra länder kan exempelvis uttrycka en, förvisso helt berättigad, upprördhet, över att barnäktenskap praktiseras hos en liten minoritet av världens muslimer. Ja, det är i hög grad värt att protestera mot, men när samma personer vägrar att bry sig om övergrepp mot barn på närmare håll stinker det.

Det här fenomenet kan man finna överallt, och i synnerhet på nätet. Det finns så många islamofobiska, paranoida, hatiska hemsidor, bloggar och debattforum på nätet att man inte kan räkna dem. Jag vill inte länka till någon av dem – men det är den lättaste saken i världen att hitta dem.

Förvisso har islam, liksom kristendom, judendom, hinduism, buddhism, konfucianism och praktiskt taget alla religioner använts för att motivera förtryck av olika slag. Men att lyfta fram just ”islam” som den stora boven i dramat är inte bara dumt. Det fungerar ytterst som ett ondsint försök att skapa en ideologisk överbyggnad för aggressionskrig, och för Västs försök att försvara sin rätt att exploatera och dominera den muslimska världen. Och dessutom att hålla muslimska invandrare i de egna länderna på mattan, genom att demonisera dem.

Än en gång: missförstå mig inte. Naturligtvis har patriarkala tolkningar av islam, i århundraden, använts för att motivera kvinnoförtryck, och också övergrepp mot barn. Och detsamma gäller som sagt alla religioner.

Men detsamma gäller ju i än högre grad de ”nationella” och invandrarfientliga rörelserna, som plötsligt har ”upptäckt” att förtryck av kvinnor och barn kan användas för egna syften. De ”nationella” och fascistiska rörelserna har i västvärlden traditionellt varit de hårdaste försvararna av patriarkatet och den slutna, auktoritära och barnfientliga familjen.

Det gäller också, förstås, en del kristna fundamentalistiska rörelser, som nu skriker sig hesa över om hur kvinno- och barnfientliga muslimerna är.

”Kvinnor” och ”barn” utnyttjas av de islamofobiska reaktionärerna för att föra fram sina egna teman. De är inte det minsta intresserade av att bekämpa patriarkatet, eller de vuxnas förtryck av barn. Dessa låtsas-feminister och falska ”barnrättsaktivister” är ett uttryck för de värsta sidorna av ett förtryckande samhälle. Om de får större inflytande är det sannerligen inte kvinnor och barn som kommer att bli vinnarna.

Erik Rodenborg mars 2008