Den värsta febernatten hände något konstigt. Mitt i feberyran fick jag plötsligt en impuls att jag helt enkelt MÅSTE läsa något om eller av madame Blavatsky, teosofins grundare. Det bara kom.
Teosofin var kanske den främsta tidiga inspirationskällan till vad som idag kallas "New Age". Den byggde upp en säregen syntes av hinduism, buddhism och ockultism, som sedan överlevt och spritt sig i en massa miljöer.
Jag har alltid svårt att vara stilla inne l lägenheten, även när en eventuell läkare skulle ha ordinerat det. Så dagen efter åkte jag till Stockholm, gick till New Age-bokhandeln Vattumannen, och köpte Marion Meades Blavatskybiografi "Madame Blavatsky: the woman behind the myth". Den var spännande, men ändå något av en besvikelse. Det visade sig att Marion Meade inte var speciellt intresserad av teosofi eller för den delen religion överhuvudtaget. Hennes specialitet var biografier över kända personer, och hon hade bland annat skrivit böcker om Woody Allen och Buster Keaton. Och vad gäller hennes religonskunskaper verkar hon tro att en Buddha och en Boddhisatva är samma sak...
Inledningsvis skriver hon förresten att Blavatsky hade ett storslaget projekt - att ersätta kristendom och materialism med sin egen lära, och att projektet misslyckades. Det är endast delvis sant. Som Olav Hammer visat i sin bok om New Age från 1997 har många New Age-föreställningar i Sverige (och det gäller troligen även en hel del andra länder i Västvärlden!) idag ett större stöd än tron på många av de kristna dogmerna. Och oerhört många av New Age-idéerna fanns redan i teosofin.
När jag tillfrisknat från förkylningen fortsatte jag att leta reda på litteratur med anknytning till Blavatsky och teosofin. Det finns hur mycket som helst.
Varför detta intresse? Saken är den att när det gäller Blavatsky och teosofin har jag en inre motsägelse. Intellektuellt fick jag närmast en chock när jag läste (eller försökte läsa) hennes "Den hemliga läran" 1999. Min intellektuella reaktion var att jag knappast läst något så uppenbart nonsens någon gång tidigare i hela mitt liv. Och det vill inte säga lite.
Men däremot har jag aldrig känslomässigt tyckt illa om Blavatsky eller huvudströmningen inom teosofin i sig. Som "ockultister" betraktat verkar de ha varit beskedliga, sympatiska, och stillsamma. Jämför gärna med en definitivt obehaglig figur som Aleister Crowley!
Men det finns ett mycket bestämt undantag, förstås. Jag syftar på när de under några årtionden fram till 1929 spred en bisarr kult runt indiern Krishnamurti. Som de "adopterade" redan som barn och sedan placerade hos (den ganska så uppenbara pedofilen) Charles Webster Leadbeater, som själv hade "uppfunnit" kulten av Krishnamurti. De hävdade att Krishnamurti var en ny världsfrälsare, ända till dess att han själv 1929 bröt med teosofin, förnekade att han skulle vara någon frälsare och för övrigt mer privat senare förklarade att han såg Leadbeater som en utpräglat ond människa. Om detta kan man läsa i Olav Hammers bok "Profeter mot strömmen".
En av de ansvariga för att denna kampanj fick pågå var Blavatskys de facto efterträdare inom huvudgrenen inom teosofin, Annie Besant. Nu tror jag inte att Besant var ond. Däremot var hon direkt naiv i sin inställning till Leadbeater och hans projekt. Hon kände till anklagelserna mot Leadbeater, men valde att blunda med båda ögonen.
Men just Annie Besant fascinerar mig. Hon är en av de bästa skribenterna i den tidiga teosofiska rörelsen. Hon låter aldrig så underlig som Blavatsky till och från själv kan låta, och hon ger intrycket att ha varit en utmärkt och pedagogisk föreläsare.
Innan hon blev teosof var hon fritänkare, ateist och "fabiansk socialist" (vilket i praktiken var det samma som vänsterliberal!) . Men 1889 omvändes hon till teosofin, efter ett ha träffat Blavatsky själv. Det var närmast en ömsesidig förälskelse, och så kom det sig att när Blavatsky dog två år senare hade hon fått en de facto efterträdare som främsta ledare inom rörelsen.
De senaste dagarna har jag läst flera av Besants böcker, och hon har skrivit ganska många, De ger för det mesta ett riktigt sympatiskt intryck. Eller mer exakt: när jag läser dem inser jag att jag VILL tro på dem! Men tyvärr inte riktigt kan...
Den tidiga teosofin utvecklades i motsättning mot å ena sidan kristendomen, å andra sidan materialismen. Den kom just då naturvetenskapen såg som mest mekanisk ut - före Einstein och Max Planck. I det kausala materiella fängelse som verkade omge oss, enligt fysiken, tände teosoferna en smula hopp, åtminstone hos en grupp av intellektuella från medelklassen.
Och Besant utrycker detta så sympatiskt, så pedagogiskt, jag höll på att säga kärleksfullt. Mycket skulle jag spontant kunna tro på i sig - den nämast animistisk-panteistiska synen på världen, tron på naturandar, tron på att ondskan hela tiden till slut får sitt straff - inte ett utifrån kommande utan genom logiken hos de onda handlingarna i sig!
Å andra sidan - när man plötsligt stöter på den benhårda övertygelsen om existensen av "det vita brödraskapet" - denna påstådda samling av esoteriska mästare som enligt teosoferna vägledde madame Blavatsky - blir man ju lite bekymrad. Att på så sätt Blavatskys obestridliga geni förminskas och hon endast blir en kanal för visa män från Tibet (som verkar kunna ta sig överallt och skicka brev till både Blavatsky och hennes anhängare, från alla möjliga delar av jorden) - verkar inte bekymra teosoferna.
Inte heller verkar någon ställa sig frågan varför alla dessa "mästare" (så vitt jag kan se utan ett enda undantag, men rätta mig gärna!) var män. Manliga mästare som verkar genom kvinnliga medier - ja, Blavatsky fick ju i detta avseende efterföljare i bland annat Alice Bailey!
I grunden är jag absolut inte materialist, och jag kommer aldrig att bli "kristen". Jag tycker nog att teosofin spelade en positiv roll under 1800- och tidigt 1900-tal genom att argumentera för ett alternativ till dessa två konkurrerande ideologier.
Och Annie Besant gjorde det så bra. Tråkigt bara att hon i flykt från den kristna dogmatiken till sist hamnade i ett eget system som var så okritiskt i sin längan efter verklig kontakt med "mästarna" att hon i slutändan föll platt för pedofilen Leadbeaters Krishnamurtiprojekt.
Annie Besant dog bara en kort tid efter att Krishnamurti själv tog avstånd från den av Leadbeater skapade, och av Besant godkända, Krishnamurtikulten. Så vitt jag fattar blev hon ganska så knäckt av detta. Som sagt, jag tror att hon menade mycket väl. Det hela är väldigt tragiskt.
Men läs gärna hennes böcker, de är faktiskt för det mesta en fascinerande läsning. Tycker jag i alla fall.
Erik Rodenborg 12/11 2010
Bilden: Annie Besant på 1880-talet.
No comments:
Post a Comment