Missförstå mig inte. Det som följer nedan är inte en katolsk mirakelberättelse. Jag är inte katolik. Och om det hade varit en sådan, hade den dessutom varit klart kättersk.
Jag berättar inte om ett ”mirakel”. Jag berättar om en serie händelser som kanske är en serie märkliga sammanträffanden.
Det var i början av september 2002. Jag hade tandvärk. Jag satt, eller låg, på en tandläkarstol på Tandläkarhögskolan i Huddinge. Jag skulle rotfyllas.
Jag brukar inte vara rädd för tandläkare men plöstlgt fick jag en märkligt intensiv ångest. Och så, helt spontant, började jag be. Det bara kom. Det var lite underligt, för jag bad utifrån en tradition jag inte är en del av. Dessutom på ett sätt som enligt just denna tradition inte ens är tillåtet.
Helt spontant började jag mumla för mig själv: ”Heliga Guds moder, så full av nåd, hjälp mig”. Gång på gång på gång.
Det var på sätt och vis tur att jag inte var katolik. För om det så vore skulle jag nog genast fått dåligt samvete. Det jag gjorde var rena kätteriet.
Man får nämligen enligt katolsk lära inte be att Maria ska hjälpa en. Det kan hon inte, enligt de katolska teologerna. Det enda man får göra är att be till Maria att hon ska be för en. Jag får alltså be att Maria ska be till Gud att Gud ska hjälpa mig. Jag får inte be att Maria själv ska hjälpa mig. Men det var det jag gjorde.
Det som hände efter bara några minuter var detta. En lärare kom in och sa i brysk ton till tandläkarkandidaterna: ”fyll igen hålet, det är för svårt för oss”. Och till mig sade han sedan: ”vi kan inte hjälpa dig, du får vända dig till den privata marknaden”.
Jag tänkte nog att det var ju inte ett så roligt bönesvar. Men det var inte slutet.
Nu stod jag utan tandläkare. Jag hade väldigt lite pengar och visste att jag inte hade råd med privat tandläkare. Vad skulle jag göra?
Några dagar senare, strax efter att jag och Mats Klockljung fått in vår Guilloukritiska artikel i Expressen, för övrigt, fick jag en impuls. Jag kände en (garanterat icke-katolsk, vill jag påpeka!) kvinna som jag helt plötsligt fick för mig kanske eventuellt kände en tandläkare. Hon kände alla möjliga personer, så det var värt att pröva.
Så jag ringde henne och berättade om min situation. Jag betonade hur lite pengar jag hade och att jag inte hade råd med någon som var dyr. Jo, hon kände faktiskt en tandläkare. Hon skulle tala med henne.
Jag gick in och duschade och när jag kom ut fanns ett meddelande på min telefonsvarare. Det var tandläkaren som hade ringt mig, Hon bad mig att ringa upp.
Det gjorde jag och vi kom överens om att vi skulle ses den 1 oktober. Det mest fantastiska var nog ändå att hon nästan skänkte bort behandlingen . Hon skulle ta 300 kronor per behandlingstillfälle oavsett hur mycket hon gjorde.
Första gången jag gick dit vågade jag inte rotfylla, så hon fick göra lite småsaker på andra tänder. Men nästa gång började hon rotfylla. Det gick nu inte, tanden var i för dåligt skick. Och i slutändan fick jag tanden utdragen.
De närmaste åren gick jag till henne så fort jag hade tandproblem. Jag var garanterad billig, och bra, tandvård under flera år. Sedan slutade hon sitt arbete av olika skäl, men då hade hon gjort stor nytta.
Men vad har nu detta med bönen till Maria att göra? Kanske inget alls, men det var en sak till som gjorde det märkligt
Tandläkaren berättade en del om sitt liv, om hur hon uppfostrats i en skola driven av nunnor, och till sist kunde jag inte låta bli att fråga en viktig fråga. Var hon katolik?
Ja, svarade hon, det är jag.
Jag ber alltså till Maria att hon ska hjälpa mig när jag har ångest inför mina tänder, jag får mycket snabbt kontakt med en bra tandläkare som nästan skänker bort behandlingar, och som dessutom visar sig vara varmt troende katolik!
Strax innan tandläkaren skulle sluta och vi sågs sista gången passade jag på att berätta för henne om historien om min bön till Maria. Hon såg ganska så rörd ut. Hon var i vilket fall som helst inte så dogmatisk att hon påpekade att min bön egentligen var kättersk…
Det är en ganska vacker historia. Jag påstår ingenting, jag har ingen aning om vad det berodde på. Säger jag för att vara på den säkra sidan om några debattglada skeptiker skulle få syn på detta…
Monday, January 30, 2012
Tuesday, January 24, 2012
David Icke, reptilerna och månen
David Icke är en märklig person. Han är omåttligt populär i en del New Age-kretsar. Jag har svårt att förstå varför.
På något sätt är han en parodi på en konspirationsteoretiker. Och han inkorporerar också ett stort antal av de kända konspirationsteorierna i sin egen. Om jag själv vore en hejdlös konspirationsteoretiker (vilket det finns en del som anser att jag är, det medges, men de har faktiskt fel!) skulle jag nog tro att Icke var betald av Illuminati för att ge konspirationsteorier dåligt rykte. (En rättshaverist jag känner beklagade sig förresten en gång över att Siw Persson gav "oss rättshaverister" dåligt rykte...)
Nu köpte jag för ett tag sedan David Ickes senaste bok "Humar race get off your knees". Jag ångrade mig ganska snart. Jag läser snabbt men det tog lång tid innan jag orkade läsa igenom den.
För ett litet tag kan det vara roligt att läsa en författare som på största allvar tror att utomjordiska reptiler styr världen, att de härskande till stor del binds samman av "reptilan bloodlines" och är en korsning av reptiler och människor. Det gäller enligt Icke till exempel den engelska kungafamiljen, familjen Rothschild, familjen Rockefeller, familjen Bush, Henry Kissinger etc etc.
David Icke påstår att det finns ögonvittnen som har sett hur Bush den äldre förvandlat sig från människa till reptil och tillbaka igen.
Alla (eller nästan alla) dessa "bloodlines" härstammar enligt Icke från Sumerkulturen i Mesopotamien. Han målar upp bilder av hur sumer-reptilerna spred sig över världen och tog över den.
Men inte nog med det. Reptilerna fanns här långt förre Sumer. I själva verket är hela släktet "Homo Sapiens" en produkt av reptilernas genetiska ingenjörskonst. Ja, Homo Sapiens skapades av reptilerna som en slavras, som långt före historisk tid arbetade i gruvor för reptilernas räkning.
Reptilerna styr världen genom hemliga sällskap, framförallt Illuminati. Och alla religioner, och i stort sett alla kulturer och politiska ideologier är skapade av reptilerna. Det gäller såväl marxism som nykonservatism.
Alla tekniska framsteg är också reptilernas verk. Ju mer man läser Icke ju mer undrar man vad människorna egentligen skulle ha gjort utan reptilerna. Han säger att vi ändå går mot en värld där reptilernas makt ska krossas. Man undrar verkligen hur det i så fall skulle vara möjligt.
Jag säger att jag ångrade att jag köpte boken. Ja, i början kan det vara kul att läsa om reptilernas allmakt, men efter ett tag blir det tjatigt. Och när man får läsa om att månen (!) är en konstgjord satellit skapad av reptilerna för att kontrollera mänskligheten får man till sist nog.
Icke anser alltså numera att månen är skapad av reptilerna för att kontrollera jorden. Både fysiskt och mentalt. Månen skapar känslor hos människorna som gör att reptilerna kan upprätthålla sin kontroll.
Icke citerar verkliga eller (förmodligen) inbillade fakta om att andelen mord och annat elände ökar vid fullmåne. Då blir också folk galna och mår dåligt.
Det skulle ju kunna låta bestickande. Å andra sidan bör man kanske inte glömma att Buddha anses ha fått sin "upplysning" och gick in i Nirvana vid fullmåne…
Själv mår jag nog aningen bättre vid fullmåne. Det känns trevligt att titta på fullmånen. Och jag gillade också Ted Gärdestads "Jag vill ha en egen måne" när den kom 1972.
Skulle det kunna bero på mitt reptil-DNA?. Vem vet? :-) Problemet är dock att Icke säger att de som har mycket reptil-DNA har makten på jorden. Konstigt. Det har jag i så fall aldrig riktigt märkt att jag har….
David Icke hakar också på konspirationsteorin om att månlandningarna var en bluff. I alla fall den första. Han nämner några av "bevisen" för detta utan att låtsas om att de ganska så effektivt har vederlagts.
Men Icke vore icke Icke (lägg märke till ordleken) om han inte lade fram en egen variant av det. För USA har visst varit på månen många gånger. Inte med raketer utan först och främst med hjälp av de flygande tefat som USAs reptilstyrda regering fått som gåva av sina utomjordiska mentorer.
Månlandningsbluffen syftade enligt honom att dölja tidigare månfärder med dessa tefat.
Det förklarar också varför Icke kan dra upp den kemiska sammansättningen av månstenar som argument för att månen är skapad av reptiler. Det förutsätter ju att de verkligen är månstenar och inte kommer från Area 51.
Jag blev faktiskt så retad av Ickes skamlösa förtal av månen att jag efter att ha läst boken genast lade upp bilder av månens fram- och baksida på start-respektive länksidan på min webbsida! :-)
Vad har månen och "reptilerna" gjort Icke för ont?
Egentligen?
Erik Rodenborg
På något sätt är han en parodi på en konspirationsteoretiker. Och han inkorporerar också ett stort antal av de kända konspirationsteorierna i sin egen. Om jag själv vore en hejdlös konspirationsteoretiker (vilket det finns en del som anser att jag är, det medges, men de har faktiskt fel!) skulle jag nog tro att Icke var betald av Illuminati för att ge konspirationsteorier dåligt rykte. (En rättshaverist jag känner beklagade sig förresten en gång över att Siw Persson gav "oss rättshaverister" dåligt rykte...)
Nu köpte jag för ett tag sedan David Ickes senaste bok "Humar race get off your knees". Jag ångrade mig ganska snart. Jag läser snabbt men det tog lång tid innan jag orkade läsa igenom den.
För ett litet tag kan det vara roligt att läsa en författare som på största allvar tror att utomjordiska reptiler styr världen, att de härskande till stor del binds samman av "reptilan bloodlines" och är en korsning av reptiler och människor. Det gäller enligt Icke till exempel den engelska kungafamiljen, familjen Rothschild, familjen Rockefeller, familjen Bush, Henry Kissinger etc etc.
David Icke påstår att det finns ögonvittnen som har sett hur Bush den äldre förvandlat sig från människa till reptil och tillbaka igen.
Alla (eller nästan alla) dessa "bloodlines" härstammar enligt Icke från Sumerkulturen i Mesopotamien. Han målar upp bilder av hur sumer-reptilerna spred sig över världen och tog över den.
Men inte nog med det. Reptilerna fanns här långt förre Sumer. I själva verket är hela släktet "Homo Sapiens" en produkt av reptilernas genetiska ingenjörskonst. Ja, Homo Sapiens skapades av reptilerna som en slavras, som långt före historisk tid arbetade i gruvor för reptilernas räkning.
Reptilerna styr världen genom hemliga sällskap, framförallt Illuminati. Och alla religioner, och i stort sett alla kulturer och politiska ideologier är skapade av reptilerna. Det gäller såväl marxism som nykonservatism.
Alla tekniska framsteg är också reptilernas verk. Ju mer man läser Icke ju mer undrar man vad människorna egentligen skulle ha gjort utan reptilerna. Han säger att vi ändå går mot en värld där reptilernas makt ska krossas. Man undrar verkligen hur det i så fall skulle vara möjligt.
Jag säger att jag ångrade att jag köpte boken. Ja, i början kan det vara kul att läsa om reptilernas allmakt, men efter ett tag blir det tjatigt. Och när man får läsa om att månen (!) är en konstgjord satellit skapad av reptilerna för att kontrollera mänskligheten får man till sist nog.
Icke anser alltså numera att månen är skapad av reptilerna för att kontrollera jorden. Både fysiskt och mentalt. Månen skapar känslor hos människorna som gör att reptilerna kan upprätthålla sin kontroll.
Icke citerar verkliga eller (förmodligen) inbillade fakta om att andelen mord och annat elände ökar vid fullmåne. Då blir också folk galna och mår dåligt.
Det skulle ju kunna låta bestickande. Å andra sidan bör man kanske inte glömma att Buddha anses ha fått sin "upplysning" och gick in i Nirvana vid fullmåne…
Själv mår jag nog aningen bättre vid fullmåne. Det känns trevligt att titta på fullmånen. Och jag gillade också Ted Gärdestads "Jag vill ha en egen måne" när den kom 1972.
Skulle det kunna bero på mitt reptil-DNA?. Vem vet? :-) Problemet är dock att Icke säger att de som har mycket reptil-DNA har makten på jorden. Konstigt. Det har jag i så fall aldrig riktigt märkt att jag har….
David Icke hakar också på konspirationsteorin om att månlandningarna var en bluff. I alla fall den första. Han nämner några av "bevisen" för detta utan att låtsas om att de ganska så effektivt har vederlagts.
Men Icke vore icke Icke (lägg märke till ordleken) om han inte lade fram en egen variant av det. För USA har visst varit på månen många gånger. Inte med raketer utan först och främst med hjälp av de flygande tefat som USAs reptilstyrda regering fått som gåva av sina utomjordiska mentorer.
Månlandningsbluffen syftade enligt honom att dölja tidigare månfärder med dessa tefat.
Det förklarar också varför Icke kan dra upp den kemiska sammansättningen av månstenar som argument för att månen är skapad av reptiler. Det förutsätter ju att de verkligen är månstenar och inte kommer från Area 51.
Jag blev faktiskt så retad av Ickes skamlösa förtal av månen att jag efter att ha läst boken genast lade upp bilder av månens fram- och baksida på start-respektive länksidan på min webbsida! :-)
Vad har månen och "reptilerna" gjort Icke för ont?
Egentligen?
Erik Rodenborg
Sura 72 och folktrons väsen
/Om en av islams fördelar framför kristendomen./
I normativ kristendom är övernaturliga väsen antingen onda eller goda. Till de goda hör (förutom Gud, förstås) framförallt änglarna, som ses som Guds direkta redskap. Till de onda hör i stort sett alla andra.
När kristendomen erövrade den hedniska världen kom den, i synnerhet i sin protestantiska form, att förkasta alla väsen i de förkristna religionerna som redskap för Satan. I den mån de inte avfärdades som mänsklig dårskap och inbillning. Den katolska kyrkan var mer smidig, men rent principiellt intog den samma ståndpunkt. I kristendomen har alla andliga väsen en gång i den mytiska urtiden haft en fri vilja – men i och med syndafallet skedde en definitiv uppdelning. En del väsen följde Satan och blev konsekvent onda, de andra följde Gud och blev konsekvent goda.
Det intressanta är nu att islam ser ut att ha en helt annan syn. Det visas på olika ställen i Koranen men framförallt i den förbluffande, och ganska charmiga, Sura 72.
Där får vi höra talas om en grupp osynliga väsen (djinner). Djinnerna motsvarar i stort vad som hos oss brukar benämnas som folktroväsen, som skogsrån eller tomtar. Den stora skillnaden är att de arabiska djinnernas huvudsakliga hemvist anses vara öknen, vilket givetvis har geografiska orsaker. Enligt Koranen skapades dessa osynliga väsen före människorna och det intressanta är nu att de inte är entydigt onda eller goda utan, liksom människorna, kan välja mellan gott och ont.
I denna Sura berättas om hur en grupp av dessa osynliga väsen får höra en uppläsning av Koranen. De ansluter sig entusiastiskt till dess lära och förklarar sig som muslimer. De uttalar sig i denna Sura också om att det inom deras grupp finns olika åsikter: ”Bland oss finns de som vill göra det rätta och andra som har mindre intresse för det rätta; ja, vi har alltid varit delade i olika grupper”. (vers 11). (Muhammed Knut Bernströms översättning).
Jag blev helt fascinerad av denna Sura, och blev därför ganska så störd över noterna till den. (Så vitt jag fattar skrivna av Mohammad Asad). Där förklaras att i just denna Sura kanske djinner inte betyder osynliga väsen i allmänhet utan möjligen kan innebära ”förut osedda varelser”, dvs. människor som tidigare varit främlingar.
Tolkningen såg för mig ut att stå i flagrant strid med kontexten i berättelsen, så jag vände mig till en akademisk expert på området, och frågade vad han ansåg om Suran och kommentarerna. Till min glädje fann jag att han ansåg att noterna var apologetiska och verkade avsedda att göra denna Sura mer lättsmält för ”moderna” människor, som kanske inte tyckte att uttalanden om djinners livssyn och moraliska val passar in i vår världsbild. Han menade att kommentarerna inte har stöd i en muslimsk tradition.
Nu är jag ju inte muslim, och vill till exempel inte tro på de eviga helvetesstraff som även denna Sura på flera ställen varnar för. Men jag tycker ändå att den på något sätt är sympatisk. Rent teoretiskt skulle alltså en muslim kunna går ut i skogen och predika för skogsrån… Nu tror jag inte sådant händer, men om någon ändå gjorde det skulle han/hon kunna hänvisa till Sura 72.
Islam har faktiskt en hel del fördelar framför kristendomen. Det här är en av dem.
Erik Rodenborg 23/12 2009
I normativ kristendom är övernaturliga väsen antingen onda eller goda. Till de goda hör (förutom Gud, förstås) framförallt änglarna, som ses som Guds direkta redskap. Till de onda hör i stort sett alla andra.
När kristendomen erövrade den hedniska världen kom den, i synnerhet i sin protestantiska form, att förkasta alla väsen i de förkristna religionerna som redskap för Satan. I den mån de inte avfärdades som mänsklig dårskap och inbillning. Den katolska kyrkan var mer smidig, men rent principiellt intog den samma ståndpunkt. I kristendomen har alla andliga väsen en gång i den mytiska urtiden haft en fri vilja – men i och med syndafallet skedde en definitiv uppdelning. En del väsen följde Satan och blev konsekvent onda, de andra följde Gud och blev konsekvent goda.
Det intressanta är nu att islam ser ut att ha en helt annan syn. Det visas på olika ställen i Koranen men framförallt i den förbluffande, och ganska charmiga, Sura 72.
Där får vi höra talas om en grupp osynliga väsen (djinner). Djinnerna motsvarar i stort vad som hos oss brukar benämnas som folktroväsen, som skogsrån eller tomtar. Den stora skillnaden är att de arabiska djinnernas huvudsakliga hemvist anses vara öknen, vilket givetvis har geografiska orsaker. Enligt Koranen skapades dessa osynliga väsen före människorna och det intressanta är nu att de inte är entydigt onda eller goda utan, liksom människorna, kan välja mellan gott och ont.
I denna Sura berättas om hur en grupp av dessa osynliga väsen får höra en uppläsning av Koranen. De ansluter sig entusiastiskt till dess lära och förklarar sig som muslimer. De uttalar sig i denna Sura också om att det inom deras grupp finns olika åsikter: ”Bland oss finns de som vill göra det rätta och andra som har mindre intresse för det rätta; ja, vi har alltid varit delade i olika grupper”. (vers 11). (Muhammed Knut Bernströms översättning).
Jag blev helt fascinerad av denna Sura, och blev därför ganska så störd över noterna till den. (Så vitt jag fattar skrivna av Mohammad Asad). Där förklaras att i just denna Sura kanske djinner inte betyder osynliga väsen i allmänhet utan möjligen kan innebära ”förut osedda varelser”, dvs. människor som tidigare varit främlingar.
Tolkningen såg för mig ut att stå i flagrant strid med kontexten i berättelsen, så jag vände mig till en akademisk expert på området, och frågade vad han ansåg om Suran och kommentarerna. Till min glädje fann jag att han ansåg att noterna var apologetiska och verkade avsedda att göra denna Sura mer lättsmält för ”moderna” människor, som kanske inte tyckte att uttalanden om djinners livssyn och moraliska val passar in i vår världsbild. Han menade att kommentarerna inte har stöd i en muslimsk tradition.
Nu är jag ju inte muslim, och vill till exempel inte tro på de eviga helvetesstraff som även denna Sura på flera ställen varnar för. Men jag tycker ändå att den på något sätt är sympatisk. Rent teoretiskt skulle alltså en muslim kunna går ut i skogen och predika för skogsrån… Nu tror jag inte sådant händer, men om någon ändå gjorde det skulle han/hon kunna hänvisa till Sura 72.
Islam har faktiskt en hel del fördelar framför kristendomen. Det här är en av dem.
Erik Rodenborg 23/12 2009
Annie Besant - "The Ancient Wisdom"
En riktigt sympatisk framställning av teosofin finner vi i Annie Besants klassiska "The Ancient Wisdom" från 1897, utgiven i en något förkortad upplaga av Grange Books 2005.
Jag köpte den på Vattumannen för någon vecka sedan.
Jag läser den, fascinerad över denna pedagogiska (men, ja, definitivt dogmatiska!) genomgång av allt från "astralplanet" till reinkarnation och karma.
Teosofin förkunnar en ganska så tilltalande lära där medvetande och materia i grunden är samma sak. Allt lever - det finns ingenting som kan kallas "död materia". På så sätt löser de på sitt sätt de problem som materialisterna alltid har haft vad gäller relationen mellan medvetande och materia.
I denna lärobyggnad finns även plats för naturandar och folktroväsen. Samtidigt är den inte "nyhednisk" utan har en guds- och världsuppfattning som liknar den i modernare former av hinduism.
Buddhister kan kanske bli lite irriterade över den ganska så hinduiserande tolkningen av buddhistiska termer, som exempelvis "nirvana". Trots att teosofin hävdar att den står ovanför alla religioner är det klart att hinduismen i vid mening är den främsta inspirationskällan.
Att den största av de teosofiska organisationerna idag har sitt centrum i Adyar i Indien är ju inte någon tillfällighet.
Läser boken och kommer på mig själv med att hoppas att verkligheten faktiskt ser ut ungefär på detta sätt.
Men på den viktiga frågan "hur vet hon det?" finns ju inget självklart svar...
De "hemliga mästarna" nämns då och då, förstås, men Blavatskys mindre sympatiska rasläror finns bara antydda. Men de finns ändå under ytan och kommer plötsligt upp till ytan i några obehagliga meningar om australiska urinvånare. Det finns ingen annan folkgrupp i världen som behandlas så nedlåtande av Annie Besant (och av Blavatsky!) som just denna.
Ibland undrar jag vad de australiska urinvånarna egentligen har gjort Besant och Blavatsky för ont!
Men om man har förmågan att snabbt glida över dessa ställen ger boken som sagt ett klart tilltalande intryck.
Erik Rodenborg 11/3 2011
Jag köpte den på Vattumannen för någon vecka sedan.
Jag läser den, fascinerad över denna pedagogiska (men, ja, definitivt dogmatiska!) genomgång av allt från "astralplanet" till reinkarnation och karma.
Teosofin förkunnar en ganska så tilltalande lära där medvetande och materia i grunden är samma sak. Allt lever - det finns ingenting som kan kallas "död materia". På så sätt löser de på sitt sätt de problem som materialisterna alltid har haft vad gäller relationen mellan medvetande och materia.
I denna lärobyggnad finns även plats för naturandar och folktroväsen. Samtidigt är den inte "nyhednisk" utan har en guds- och världsuppfattning som liknar den i modernare former av hinduism.
Buddhister kan kanske bli lite irriterade över den ganska så hinduiserande tolkningen av buddhistiska termer, som exempelvis "nirvana". Trots att teosofin hävdar att den står ovanför alla religioner är det klart att hinduismen i vid mening är den främsta inspirationskällan.
Att den största av de teosofiska organisationerna idag har sitt centrum i Adyar i Indien är ju inte någon tillfällighet.
Läser boken och kommer på mig själv med att hoppas att verkligheten faktiskt ser ut ungefär på detta sätt.
Men på den viktiga frågan "hur vet hon det?" finns ju inget självklart svar...
De "hemliga mästarna" nämns då och då, förstås, men Blavatskys mindre sympatiska rasläror finns bara antydda. Men de finns ändå under ytan och kommer plötsligt upp till ytan i några obehagliga meningar om australiska urinvånare. Det finns ingen annan folkgrupp i världen som behandlas så nedlåtande av Annie Besant (och av Blavatsky!) som just denna.
Ibland undrar jag vad de australiska urinvånarna egentligen har gjort Besant och Blavatsky för ont!
Men om man har förmågan att snabbt glida över dessa ställen ger boken som sagt ett klart tilltalande intryck.
Erik Rodenborg 11/3 2011
Monica Sjöö om New Age och kanaliserade budskap
Nu när jag har skrivit en hel del om teosofi och näraliggande ämnen kan jag kanske passa på att länka till Monica Sjöös "New Age Channelings - Who or What is being Channeled?" från 1998, som jag till min glädje upptäcker har lagts ut på nätet.
Monica Sjöö var gudinnetroende och feminist, och hade 1992 gett ut en bok med hård kritik mot New Age.
Missförstå mig inte - jag vill inte alls reservationslöst rekommendera den länkade pamfletten, men jag tycker den är intressant och värd att diskutera.
Några saker är värda att notera. Dels att hon faktiskt tar upp reella problem i den. Många "kanaliserade budskap" är förvisso reaktionära, patriarkala och ibland även åtminstone på gränsen till rasistiska. De avspeglar ofta en borgerlig världsbild, som paradoxalt nog läggs i munnen på entiteter från Sirius eller Tibet.
Men man bör inte svälja Monica Sjöös beskrivningar rakt av. Hon renodlar, hårdrar, ibland närmast karikerar.
Men bör också notera att Sjöö faktiskt verkar godta att det verkligen är något övernaturligt som kanaliseras. Hon målar upp en bild av livsfientliga andemakter, fyllda av ett glödande hat mot Gaia och Moder Jord.
På så sätt finns det vissa likheter med en del kristna fundamentalister, som ser kanaliserade budskap som resultatet av onda andemakters spel.
Man bör också notera den teknikfientlighet som går som en underström genom Monica Sjöös tänkande. Ibland får man intrycket att hon ser all teknik som utvecklats efter patriarkatets uppkomst som i grunden ond.
Hennes program ser nästan ut att vara "tillbaka till neolitikum" - inte endast tillbaka till jämlikheten och gudinnetron utan också tillbaka till en förindustriell värld. Det sistnämnda är en åsikt jag inte delar.
Ironiskt nog ligger hennes pamflett nu på internet - ett resultat av en teknisk utveckling som hon själv ser som i grunden patriarkal.
Men oavsett kritiken tycker jag att hon definitivt ställer väsentliga frågor.
Jag återkommer till dessa om ett tag.
Erik Rodenborg 6/3 2011
Monica Sjöö var gudinnetroende och feminist, och hade 1992 gett ut en bok med hård kritik mot New Age.
Missförstå mig inte - jag vill inte alls reservationslöst rekommendera den länkade pamfletten, men jag tycker den är intressant och värd att diskutera.
Några saker är värda att notera. Dels att hon faktiskt tar upp reella problem i den. Många "kanaliserade budskap" är förvisso reaktionära, patriarkala och ibland även åtminstone på gränsen till rasistiska. De avspeglar ofta en borgerlig världsbild, som paradoxalt nog läggs i munnen på entiteter från Sirius eller Tibet.
Men man bör inte svälja Monica Sjöös beskrivningar rakt av. Hon renodlar, hårdrar, ibland närmast karikerar.
Men bör också notera att Sjöö faktiskt verkar godta att det verkligen är något övernaturligt som kanaliseras. Hon målar upp en bild av livsfientliga andemakter, fyllda av ett glödande hat mot Gaia och Moder Jord.
På så sätt finns det vissa likheter med en del kristna fundamentalister, som ser kanaliserade budskap som resultatet av onda andemakters spel.
Man bör också notera den teknikfientlighet som går som en underström genom Monica Sjöös tänkande. Ibland får man intrycket att hon ser all teknik som utvecklats efter patriarkatets uppkomst som i grunden ond.
Hennes program ser nästan ut att vara "tillbaka till neolitikum" - inte endast tillbaka till jämlikheten och gudinnetron utan också tillbaka till en förindustriell värld. Det sistnämnda är en åsikt jag inte delar.
Ironiskt nog ligger hennes pamflett nu på internet - ett resultat av en teknisk utveckling som hon själv ser som i grunden patriarkal.
Men oavsett kritiken tycker jag att hon definitivt ställer väsentliga frågor.
Jag återkommer till dessa om ett tag.
Erik Rodenborg 6/3 2011
Alice Baileys självbiografi
När jag läste om satanism var det för att jag ogillade den. Jag studerade den mest för att jag ville avslöja den. Men teosofin ogillar jag inte i någon högre grad. Jag vill kanske inte heller säga att jag gillar den. Men jag är fascinerad av den.
Alice Bailey (1880-1949) var medlem i TS Adyar-föreningen i USA och bröt med den i början av 20-talet. Hon skapade sin egna organisationer Lucis Trust och Arcane School, som finns än idag.
Jag har nyss läst hennes "En självbiografi" (utgiven av "Stiftelsen Tibetanens Bokfond"). Den skrevs mellan 1945 och 1947.
Det är på många sätt en intressant bok. Den är lättläst, i motsats till mycket annat Bailey skrivit. Den är levande, och ganska sympatiskt skriven. Större delen av den handlar om hennes kristna period, innan hon blev teosof.
Hennes liv påminner lite om Annie Besants. Båda startade som aktiva kristna, och båda var dessutom gifta med präster. Båda skilde sig, men Bailey lyckades i motsats till Besant få vårdnaden om sina barn. Deras sociala ställning skilde sig dock en hel del. Besant kom från en medelklassfamilj, medan Bailey kom från en ren överklassfamilj.
Anledningen till brytningen mellan Alice Bailey och TS Adyar (som internationellt leddes av Annie Besant) är inte helt klar. Själv lyfter Bailey fram kritiken mot bristen på demokrati inom TS Adyar, men den främsta orsaken var nog hennes anspråk på direkt kontakt med esoteriska mästare. Det var nog lite magstarkt för Annie Besant och TS Adyars ledning.
Dels menade hon att hon redan i tidig ålder hade kontakt med Koot Hoomi, en av Blavatskys "mästare". Men snart fick hon kontakt med en annan "mästare" , "Tibetanen", som dikterade de flesta av Baileys böcker - om man nu vill tro på det.
Det finns inget diffust eller fragmenterat i denna kontakt. "Tibetanen" skriver ofta till formen klart, logiskt, och pedagogiskt. Ungefär som Bailey själv. Men ofta är det ändå svårförståeligt, eftersom hans (eller Baileys...) lära närmast till sitt väsen är extremt svårförståelig…
Som sagt, det mesta i självbiografin är sympatiskt. Men inte precis allt. De antijudiska utfall som hon ibland kommer med ligger åtminstone på gränsen till antisemitism. Inte av direkt rasistisk typ (och, ja, hon är klart och entydigt antinazistisk!) men ändå ganska olustigt.
Om dessa partier är moraliskt problematiska, är hennes beskrivning av "mästarna" intellektuellt problematisk. Man kliar sig i håret och undrar om hon var en medveten mytoman eller om hon verkligen trodde på det själv…
Även om "Tibetanen" som sig bör sägs komma från Tibet, (trots att han telepatiskt verkade kunna nå överallt!), liknar hans lära inte speciellt mycket det man vet om tibetansk religion.
Feministen Monica Sjöö har i sin pamflett "New Age Channelings - Who or What is being Channeled?" tagit upp det faktum att många teosofiskt inspirerade kvinnliga medier så gärna kanaliserar manliga mästare. Hon angriper i synnerhet Alice Bailey. Nu tycker jag nog att Sjöö både hårdrar och karikerar i sin kritik. Men själva grunden i denna kritik - det problematiska med alla dessa kvinnliga New Age-profiler som kanaliserar manliga "mästare" - är intressant.
Kan det vara så att de inte hade självförtroende nog för att presentera idéer i eget namn utan måste gå omvägen genom manliga "mästare". Eller?
Alice Bailey har angripits från annat håll också. Den som söker på hennes namn på nätet hittar en uppsjö av kristna fundamentalister som påstår att hon var en djävulsdyrkare, som arbetade för Satans "nya världsordning".
Deras främsta argument brukar vara att hon kallade sin organisation för Lucis Trust och att detta var en hänvisning till Lucifer. Det var det kanske också, men då får man tänka på att Bailey, liksom Blavatsky och Steiner, använde "Lucifer" som ett begrepp som inte hade ett dugg med den kristna djävulsgestalten att göra. Det gjorde dem inte till "satanister", lika lite som hinduerna är demondyrkare för att deras namn på gudar (devas) är detsamma som det persiska ordet för demoner….
Namnmystik är en ovanligt meningslös form av religiös polemik.
Baileys självbiografi är värd att läsa för den religionshistoriskt intresserade. Teosofin i dess olika former var ett av de första systematiska försöken i västerlandet att utveckla ett religiöst alternativ till kristendom och judendom. Därför är det intressant att ta del av en självbiografi av en av dess mer centrala gestalter.
Erik Rodenborg 4/3 2011
Alice Bailey (1880-1949) var medlem i TS Adyar-föreningen i USA och bröt med den i början av 20-talet. Hon skapade sin egna organisationer Lucis Trust och Arcane School, som finns än idag.
Jag har nyss läst hennes "En självbiografi" (utgiven av "Stiftelsen Tibetanens Bokfond"). Den skrevs mellan 1945 och 1947.
Det är på många sätt en intressant bok. Den är lättläst, i motsats till mycket annat Bailey skrivit. Den är levande, och ganska sympatiskt skriven. Större delen av den handlar om hennes kristna period, innan hon blev teosof.
Hennes liv påminner lite om Annie Besants. Båda startade som aktiva kristna, och båda var dessutom gifta med präster. Båda skilde sig, men Bailey lyckades i motsats till Besant få vårdnaden om sina barn. Deras sociala ställning skilde sig dock en hel del. Besant kom från en medelklassfamilj, medan Bailey kom från en ren överklassfamilj.
Anledningen till brytningen mellan Alice Bailey och TS Adyar (som internationellt leddes av Annie Besant) är inte helt klar. Själv lyfter Bailey fram kritiken mot bristen på demokrati inom TS Adyar, men den främsta orsaken var nog hennes anspråk på direkt kontakt med esoteriska mästare. Det var nog lite magstarkt för Annie Besant och TS Adyars ledning.
Dels menade hon att hon redan i tidig ålder hade kontakt med Koot Hoomi, en av Blavatskys "mästare". Men snart fick hon kontakt med en annan "mästare" , "Tibetanen", som dikterade de flesta av Baileys böcker - om man nu vill tro på det.
Det finns inget diffust eller fragmenterat i denna kontakt. "Tibetanen" skriver ofta till formen klart, logiskt, och pedagogiskt. Ungefär som Bailey själv. Men ofta är det ändå svårförståeligt, eftersom hans (eller Baileys...) lära närmast till sitt väsen är extremt svårförståelig…
Som sagt, det mesta i självbiografin är sympatiskt. Men inte precis allt. De antijudiska utfall som hon ibland kommer med ligger åtminstone på gränsen till antisemitism. Inte av direkt rasistisk typ (och, ja, hon är klart och entydigt antinazistisk!) men ändå ganska olustigt.
Om dessa partier är moraliskt problematiska, är hennes beskrivning av "mästarna" intellektuellt problematisk. Man kliar sig i håret och undrar om hon var en medveten mytoman eller om hon verkligen trodde på det själv…
Även om "Tibetanen" som sig bör sägs komma från Tibet, (trots att han telepatiskt verkade kunna nå överallt!), liknar hans lära inte speciellt mycket det man vet om tibetansk religion.
Feministen Monica Sjöö har i sin pamflett "New Age Channelings - Who or What is being Channeled?" tagit upp det faktum att många teosofiskt inspirerade kvinnliga medier så gärna kanaliserar manliga mästare. Hon angriper i synnerhet Alice Bailey. Nu tycker jag nog att Sjöö både hårdrar och karikerar i sin kritik. Men själva grunden i denna kritik - det problematiska med alla dessa kvinnliga New Age-profiler som kanaliserar manliga "mästare" - är intressant.
Kan det vara så att de inte hade självförtroende nog för att presentera idéer i eget namn utan måste gå omvägen genom manliga "mästare". Eller?
Alice Bailey har angripits från annat håll också. Den som söker på hennes namn på nätet hittar en uppsjö av kristna fundamentalister som påstår att hon var en djävulsdyrkare, som arbetade för Satans "nya världsordning".
Deras främsta argument brukar vara att hon kallade sin organisation för Lucis Trust och att detta var en hänvisning till Lucifer. Det var det kanske också, men då får man tänka på att Bailey, liksom Blavatsky och Steiner, använde "Lucifer" som ett begrepp som inte hade ett dugg med den kristna djävulsgestalten att göra. Det gjorde dem inte till "satanister", lika lite som hinduerna är demondyrkare för att deras namn på gudar (devas) är detsamma som det persiska ordet för demoner….
Namnmystik är en ovanligt meningslös form av religiös polemik.
Baileys självbiografi är värd att läsa för den religionshistoriskt intresserade. Teosofin i dess olika former var ett av de första systematiska försöken i västerlandet att utveckla ett religiöst alternativ till kristendom och judendom. Därför är det intressant att ta del av en självbiografi av en av dess mer centrala gestalter.
Erik Rodenborg 4/3 2011
Annie Besant vs Aleister Crowley
För kristna fundamentalister är begreppet "ockultism" liktydigt med en svart slamflod, något ont som styrs av Satan själv. De brukar inte vilja skilja mellan olika typer, allt är ont rakt av.
Men om man som jag plågat mig igenom Aleister Crowley och nu jämför med exempelvis Annie Besant ser man klart hur missvisande den synen är. "Ockultism" kan faktiskt betyda ganska så olika saker.
Alester Crowley förespråkade något sorts magiskt allas krig mot alla. I "Magical records of the beast 666" kan man följa hur han i sexmagiska ritualer med prostituerade på ett magiskt sätt försöker vinna pengar, få ökad sexuell attraktionsförmåga och andra materiella fördelar. I "Magick in theory and practice" kan man konstatera att han är helt för skademagi, dvs att med hjälp av magi skada och döda människor.
Missförstå mig inte - jag tror inte på att skademagi kan användas på det sättet. Wiccaprästinnan Starhawk har en gång i "The Spiral Dance" skrivit ungefär att om skademagi verkligen fungerade skulle överbefolkning vara det minsta av våra problem. Man kan bara instämma. Men själva idén att det är OK att döda de man vill bli kvitt med magiska medel är ju obehaglig, oavsett om man själv tror eller inte tror att det fungerar.
Crowley kombinerade en magisk världsbild med en gränslös egoism - resultatet förskräcker.
Om man sedan går till teosofin, som också brukar definieras som "ockultistisk" får man ta del av ett helt motsatt synsätt.
Jag stötte på nedanstående citat i ett föredrag Annie Besant höll 1891. Jag tycker faktiskt att det är ganska så vackert.
"Take the ordinary man: he loves his wife and his children more than the children in the gutter, but he must not be an occultist while he has one love for a human being which will make him unjust to anyone else. As long as he would rather serve his own child than the child in the gutter, so long he has no right to use these occult powers: he might use them to serve his own child to the destruction of others. The claim on you is the claim of want, and not the claim of personal affection; and if the gutter child is starving, that child has first claim upon you because his need is greater". (Annie Besant: What is theosophy?, s. 85 f i hennes artikelsamling "Evolution and occultism", vol. 3, 1913).
Om man bortser från frågan om de ockulta krafter hon talar om alls existerar visar hon här en inställning som känns som en lättnad för mig som i olika sammanhang (framförallt inför min lic-uppsats om Crowley) tvingat mig själv att läsa mörkermagisk litteratur. Observera att hon inte ens väljer den värsta typen av egoism när hon ska exemplifiera, utan en utökad egoism som ofta hyllas: den totala kärleken till just sina egna barn. Men även den blir ju betänklig om det innebär att man kämpar för fördelar för egna barn på andras bekostnad.
Att läsa Annie Besant är ibland både intressant och tankeväckande.
Erik Rodenborg 16/1 2011
Men om man som jag plågat mig igenom Aleister Crowley och nu jämför med exempelvis Annie Besant ser man klart hur missvisande den synen är. "Ockultism" kan faktiskt betyda ganska så olika saker.
Alester Crowley förespråkade något sorts magiskt allas krig mot alla. I "Magical records of the beast 666" kan man följa hur han i sexmagiska ritualer med prostituerade på ett magiskt sätt försöker vinna pengar, få ökad sexuell attraktionsförmåga och andra materiella fördelar. I "Magick in theory and practice" kan man konstatera att han är helt för skademagi, dvs att med hjälp av magi skada och döda människor.
Missförstå mig inte - jag tror inte på att skademagi kan användas på det sättet. Wiccaprästinnan Starhawk har en gång i "The Spiral Dance" skrivit ungefär att om skademagi verkligen fungerade skulle överbefolkning vara det minsta av våra problem. Man kan bara instämma. Men själva idén att det är OK att döda de man vill bli kvitt med magiska medel är ju obehaglig, oavsett om man själv tror eller inte tror att det fungerar.
Crowley kombinerade en magisk världsbild med en gränslös egoism - resultatet förskräcker.
Om man sedan går till teosofin, som också brukar definieras som "ockultistisk" får man ta del av ett helt motsatt synsätt.
Jag stötte på nedanstående citat i ett föredrag Annie Besant höll 1891. Jag tycker faktiskt att det är ganska så vackert.
"Take the ordinary man: he loves his wife and his children more than the children in the gutter, but he must not be an occultist while he has one love for a human being which will make him unjust to anyone else. As long as he would rather serve his own child than the child in the gutter, so long he has no right to use these occult powers: he might use them to serve his own child to the destruction of others. The claim on you is the claim of want, and not the claim of personal affection; and if the gutter child is starving, that child has first claim upon you because his need is greater". (Annie Besant: What is theosophy?, s. 85 f i hennes artikelsamling "Evolution and occultism", vol. 3, 1913).
Om man bortser från frågan om de ockulta krafter hon talar om alls existerar visar hon här en inställning som känns som en lättnad för mig som i olika sammanhang (framförallt inför min lic-uppsats om Crowley) tvingat mig själv att läsa mörkermagisk litteratur. Observera att hon inte ens väljer den värsta typen av egoism när hon ska exemplifiera, utan en utökad egoism som ofta hyllas: den totala kärleken till just sina egna barn. Men även den blir ju betänklig om det innebär att man kämpar för fördelar för egna barn på andras bekostnad.
Att läsa Annie Besant är ibland både intressant och tankeväckande.
Erik Rodenborg 16/1 2011
Annie Besant, androcentrism och "hemliga mästare"
En lite störande sak med Annie Besants skrifter är hur hon hela tiden använder ett så manscentrerat språkbruk. Det gäller förstås hennes Blavatsky-inpirerade uppfattning om det hemliga brödraskapet och där beror det måhända på att hon synbarligen menar att det endast handlar om män. Mer om det nedan.
Men det gäller faktiskt också när hon beskriver både teosofer och andligt sökande människor. Hon använder hela tiden ord som "män" och "han". I det sista fallet syftar jag ju inte på när hon beskriver konkreta män, utan att hon använder ordet "han" när hon beskriver tänkta abstrakta anhängare.
Detta i en organisation där hon själv, en kvinna, var den högste ledaren. Och som grundades av en kvinna, Madame Blavatsky. Och vars främsta konkurrentorganisation (det som numera är TS Pasadena) också leddes av en kvinna, Katherine Tingley.
Både TS Adyar och TS Pasadena hade mängder av kvinnliga medlemmar. Ändå beskriver Besant dem i nästan alltid manliga termer.
Man kan invända att den typen av språkbruk var allmänt då. Men jag tror nog att hon går längre än vad som var brukligt även då. Jag kan ha fel i det, men i så fall visar det på hur extremt androcentriskt det allmänna språkbruket var, och det är ju i så fall intressant i sig.
Det är ju i sig en avspegling av en mansdominerad värld, förvisso. Men LITE konstigt är det. Speciellt som Besant själv hade en bakgrund som aktiv feminist. Och hade gjort en hel del nytta i sådana frågor...
Nu menade Besant förstås inte att TS bara hade manliga medlemmar, och sympatisörer. Men när det gäller "de hemliga mästarna" använder hon också konsekvent manliga termer - och där verkar hon faktiskt, liksom Blavatsky, mena att de endast VAR män. Alla de som någonsin namngavs eller beskrevs verkar i alla fall presenterats som män.
Det vore i så fall underligt att det skulle finnas ett "esoteriskt brödraskap" med mer eller mindre övernaturliga män - medan deras "redskap" i TS ledning i hög grad bestod av kvinnor. Monica Sjöö har i några inlägg om New Age och kanaliseringar tagit upp problemet. Jag återkommer senare till hennes kritik av New Age och framförallt teosofin, som jag i och för sig ofta finner aningen ensidig och förenklad.. Men i just den här frågan ser hon ut att ha en viktig poäng.
Om någon teosof händelsevis råkar se detta skulle jag gärna vilja höra hur teosofer idag ser på frågan om esoteriska manliga mästare. Nu beskrivs ju dessa "brödraskap" som altruistiska människovänner utan någon som helst strävan efter egen makt... Men trots det - idén om ett exklusivt manligt brödraskap som verkar bakom kulisserna, ger för mig ett aningen creepy intryck.
Erik Rodenborg 12/1 2011
Men det gäller faktiskt också när hon beskriver både teosofer och andligt sökande människor. Hon använder hela tiden ord som "män" och "han". I det sista fallet syftar jag ju inte på när hon beskriver konkreta män, utan att hon använder ordet "han" när hon beskriver tänkta abstrakta anhängare.
Detta i en organisation där hon själv, en kvinna, var den högste ledaren. Och som grundades av en kvinna, Madame Blavatsky. Och vars främsta konkurrentorganisation (det som numera är TS Pasadena) också leddes av en kvinna, Katherine Tingley.
Både TS Adyar och TS Pasadena hade mängder av kvinnliga medlemmar. Ändå beskriver Besant dem i nästan alltid manliga termer.
Man kan invända att den typen av språkbruk var allmänt då. Men jag tror nog att hon går längre än vad som var brukligt även då. Jag kan ha fel i det, men i så fall visar det på hur extremt androcentriskt det allmänna språkbruket var, och det är ju i så fall intressant i sig.
Det är ju i sig en avspegling av en mansdominerad värld, förvisso. Men LITE konstigt är det. Speciellt som Besant själv hade en bakgrund som aktiv feminist. Och hade gjort en hel del nytta i sådana frågor...
Nu menade Besant förstås inte att TS bara hade manliga medlemmar, och sympatisörer. Men när det gäller "de hemliga mästarna" använder hon också konsekvent manliga termer - och där verkar hon faktiskt, liksom Blavatsky, mena att de endast VAR män. Alla de som någonsin namngavs eller beskrevs verkar i alla fall presenterats som män.
Det vore i så fall underligt att det skulle finnas ett "esoteriskt brödraskap" med mer eller mindre övernaturliga män - medan deras "redskap" i TS ledning i hög grad bestod av kvinnor. Monica Sjöö har i några inlägg om New Age och kanaliseringar tagit upp problemet. Jag återkommer senare till hennes kritik av New Age och framförallt teosofin, som jag i och för sig ofta finner aningen ensidig och förenklad.. Men i just den här frågan ser hon ut att ha en viktig poäng.
Om någon teosof händelsevis råkar se detta skulle jag gärna vilja höra hur teosofer idag ser på frågan om esoteriska manliga mästare. Nu beskrivs ju dessa "brödraskap" som altruistiska människovänner utan någon som helst strävan efter egen makt... Men trots det - idén om ett exklusivt manligt brödraskap som verkar bakom kulisserna, ger för mig ett aningen creepy intryck.
Erik Rodenborg 12/1 2011
Annie Besant igen
Fortsätter med att läsa om teosofi, men har för tillfället gett upp någonstans i mitten av andra bandet av "Den hemliga läran" och på nytt börjat med småskrifter av Annie Besant. TS Pasadena må säga vad de vill, men många av Besants skrifter är förmodligen några av de mest lättlästa, pedagogiska och sympatiskt hållna presentationerna av den teosofiska idétraditionen.
Så länge hon inte berör ämnen som australiska urinvånare förstås. Där leder hennes bundenhet till Blavatskys science fiction-liknande rasteori inte endast till fantastiska spekulationer om lemurier och atlantider, utan en mycket obehaglig, och okunnig, beskrivning av aboriginerna - en reellt existerade folkgrupp. Att hon hade sällskap av många, många andra i det sena 1800-talet (har inte sett henne skriva om just det ämnet efter 1898, men det kan finnas senare texter jag ännu inte läst!) gör inte det hela så mycket bättre.
Men i övrigt gillar jag mycket att läsa Besant. Det som är jobbigt i hennes skrifter är nog när hon dogmatiskt försöker följa mindre lyckade avsnitt av "The Secret Doctrine" - när hon frigör sig från dessa tråkiga teman blir hon betydligt mer angenäm!
Hennes resonemang om medvetande och materia ligger nog nära vad jag själv tycker. Hennes åsikter om livet efter döden osv. är dessutom sympatiska, men där har jag ju definitivt ingen åsikt... Men det vore ju roligt om hon hade rätt! Hennes infallsvinklar på evolutionsteori är intressanta.
För övrigt. De som tycks tro att det finns något genuint gemensamt mellan teosofin och mörkermagiker som Aleister Crowley (och ja, det finns inte så få personer som fått för sig det - det är bara att leta lite på nätet!) borde testa och läsa Annie Besant och Crowley parallellt (om man står ut med att tvinga sig igenom Crowleytexter, förstås)! De är som natt och dag.
Flera av Besants texter från 1890-talet skulle kunna vara skrivna i direkt polemik mot Crowley, alldeles oavsett kronologin. Nej, de är de förstås inte, men att mycket skulle kunna vara det visar på avgrunden mellan de båda traditionerna. Kritiken mot allt som ens avlägset liknar mörkermagi är hård. Och mycket sympatisk.
Jag plågade mig alltså igenom Aleister Crowley för min lic-uppsats, mellan 1996 och 1998. Det kändes som att vada genom mögel, eller nåt sånt. Att läsa Annie Besant känns ofta mer som att gå på en byväg på sommaren, för att nu ägna mig åt småfåniga metaforer.
Ja, jag gillar som ni ser att läsa Annie Besant. Jag ska fortsätta med den läsningen ett bra tag till.
Erik Rodenborg 12/1 2011
Så länge hon inte berör ämnen som australiska urinvånare förstås. Där leder hennes bundenhet till Blavatskys science fiction-liknande rasteori inte endast till fantastiska spekulationer om lemurier och atlantider, utan en mycket obehaglig, och okunnig, beskrivning av aboriginerna - en reellt existerade folkgrupp. Att hon hade sällskap av många, många andra i det sena 1800-talet (har inte sett henne skriva om just det ämnet efter 1898, men det kan finnas senare texter jag ännu inte läst!) gör inte det hela så mycket bättre.
Men i övrigt gillar jag mycket att läsa Besant. Det som är jobbigt i hennes skrifter är nog när hon dogmatiskt försöker följa mindre lyckade avsnitt av "The Secret Doctrine" - när hon frigör sig från dessa tråkiga teman blir hon betydligt mer angenäm!
Hennes resonemang om medvetande och materia ligger nog nära vad jag själv tycker. Hennes åsikter om livet efter döden osv. är dessutom sympatiska, men där har jag ju definitivt ingen åsikt... Men det vore ju roligt om hon hade rätt! Hennes infallsvinklar på evolutionsteori är intressanta.
För övrigt. De som tycks tro att det finns något genuint gemensamt mellan teosofin och mörkermagiker som Aleister Crowley (och ja, det finns inte så få personer som fått för sig det - det är bara att leta lite på nätet!) borde testa och läsa Annie Besant och Crowley parallellt (om man står ut med att tvinga sig igenom Crowleytexter, förstås)! De är som natt och dag.
Flera av Besants texter från 1890-talet skulle kunna vara skrivna i direkt polemik mot Crowley, alldeles oavsett kronologin. Nej, de är de förstås inte, men att mycket skulle kunna vara det visar på avgrunden mellan de båda traditionerna. Kritiken mot allt som ens avlägset liknar mörkermagi är hård. Och mycket sympatisk.
Jag plågade mig alltså igenom Aleister Crowley för min lic-uppsats, mellan 1996 och 1998. Det kändes som att vada genom mögel, eller nåt sånt. Att läsa Annie Besant känns ofta mer som att gå på en byväg på sommaren, för att nu ägna mig åt småfåniga metaforer.
Ja, jag gillar som ni ser att läsa Annie Besant. Jag ska fortsätta med den läsningen ett bra tag till.
Erik Rodenborg 12/1 2011
Madame Blavatskys fantastiska värld
Fortsätter läsa "Den hemliga läran" - alltmer fascinerad. Om man som jag är aningen skeptisk till "de hemliga mästarna" återstår endast möjligheten att Blavatsky hade en mycket kreativ fantasi. Och på en hel del sätt mycket tilltalande sådan.
Men inte på alla sätt. Efter att ha kommit en bra bit i del två, får jag milt sagt ett visst obehag av hennes framställning av de australiska urinvånarna som rester från den "tredje rotrasen". Nu var denna "rotras" enligt Blavatsky inget att se ned på direkt, de skapade bland annat civilisationen i Lemurien, men de australiska urinvånarna verkar enligt henne vara någon sorts degenererad rest av denna. En inte speciellt sympatisk tanke.
Men man bör hålla i minnet att Blavatsky hårt angrep kolonialisternas förtryck och utrotning av de australiska urinvånarna och framförallt tasmanierna. Hon fördömde den entydigt - även om en del av hennes teorier förvisso kunde utnyttjas av obehagliga personer för att motivera en sådan. Men det var aldrig hennes avsikt.
Nu vet vi ju idag att de australiska urinvånarna - liksom alla andra folkslag på jorden - är ättlingar till en grupp av Homo Sapiens som lämnade Afrika och spred sig över hela världen. Men det är en ganska ny kunskap. Bara för lite mer än ett årtionde förekommer i läroböcker teorin att olika folkgrupper i Asien - bland annat de australiska urinvånarna! - inte härstammade från Homo Sapiens utan utvecklats från Homo Erectus! Ja, i John Mulvaneys och Johan Kammingas standardverk "Prehistory of Australia" från 1999 förs denna teori fram som både legitim och seriös. Men DNA-forskningen har på kort tid motbevisat alla sådana idéer. Tack Goda Gudinna för mitokondriskt DNA, som bevisat mänsklighetens enhet...
Men exemplet visar att även denna nästan chockerande Blavatsky-idé inte ligger SÅ långt från riktigt "moderna" föreställningar.
Men det gör däremot en hel del annat. Enligt Blavatsky var människan inte ett av de senaste, utan det första däggdjuret. Och den "tredje rotrasen" i mänsklighetens historia fanns redan på dinosauriernas tid. Människorna var då ännu inte uppdelade i två kön - den andra och tredje rotrasens historia är historien om en utveckling från könlöshet, över androgynitet till slutligen en uppdelning i två kön. Låter riktigt tilltalande, på sätt och vis
Ett av Blavatsksy mest fascinerade argument - hon ser det som bevis! - för att människor levde under jura- och kritaperioderna är existensen av berättelser och sagor om drakar. Drakarna är enligt henne inga fantasier - de är folkminnen av den tid människorna levde tillsammans med dinosaurier! Storyn i Jurassic Park kan dra något gammalt över sig! Varför kan ingen filmatisera Blavatskys scenario istället? Den "tredje rotrasens" androgyna människor som försöker klara sig från Tyranousaurus Rex och de andra - se där ett fantastiskt Hollywoodmanuskript!
Detta Blavatsky-scenario är både fascinerande och på något scence fiction-sätt mycket tilltalande. Tänk om det vore sant att det funnits människor på dinosauriernas tid - och att drakmyter är rester från denna!
Snart kommer jag till avsnittet om Atlantis. Det blir nog också spännande.
Erik Rodenborg 3/1 2011
Men inte på alla sätt. Efter att ha kommit en bra bit i del två, får jag milt sagt ett visst obehag av hennes framställning av de australiska urinvånarna som rester från den "tredje rotrasen". Nu var denna "rotras" enligt Blavatsky inget att se ned på direkt, de skapade bland annat civilisationen i Lemurien, men de australiska urinvånarna verkar enligt henne vara någon sorts degenererad rest av denna. En inte speciellt sympatisk tanke.
Men man bör hålla i minnet att Blavatsky hårt angrep kolonialisternas förtryck och utrotning av de australiska urinvånarna och framförallt tasmanierna. Hon fördömde den entydigt - även om en del av hennes teorier förvisso kunde utnyttjas av obehagliga personer för att motivera en sådan. Men det var aldrig hennes avsikt.
Nu vet vi ju idag att de australiska urinvånarna - liksom alla andra folkslag på jorden - är ättlingar till en grupp av Homo Sapiens som lämnade Afrika och spred sig över hela världen. Men det är en ganska ny kunskap. Bara för lite mer än ett årtionde förekommer i läroböcker teorin att olika folkgrupper i Asien - bland annat de australiska urinvånarna! - inte härstammade från Homo Sapiens utan utvecklats från Homo Erectus! Ja, i John Mulvaneys och Johan Kammingas standardverk "Prehistory of Australia" från 1999 förs denna teori fram som både legitim och seriös. Men DNA-forskningen har på kort tid motbevisat alla sådana idéer. Tack Goda Gudinna för mitokondriskt DNA, som bevisat mänsklighetens enhet...
Men exemplet visar att även denna nästan chockerande Blavatsky-idé inte ligger SÅ långt från riktigt "moderna" föreställningar.
Men det gör däremot en hel del annat. Enligt Blavatsky var människan inte ett av de senaste, utan det första däggdjuret. Och den "tredje rotrasen" i mänsklighetens historia fanns redan på dinosauriernas tid. Människorna var då ännu inte uppdelade i två kön - den andra och tredje rotrasens historia är historien om en utveckling från könlöshet, över androgynitet till slutligen en uppdelning i två kön. Låter riktigt tilltalande, på sätt och vis
Ett av Blavatsksy mest fascinerade argument - hon ser det som bevis! - för att människor levde under jura- och kritaperioderna är existensen av berättelser och sagor om drakar. Drakarna är enligt henne inga fantasier - de är folkminnen av den tid människorna levde tillsammans med dinosaurier! Storyn i Jurassic Park kan dra något gammalt över sig! Varför kan ingen filmatisera Blavatskys scenario istället? Den "tredje rotrasens" androgyna människor som försöker klara sig från Tyranousaurus Rex och de andra - se där ett fantastiskt Hollywoodmanuskript!
Detta Blavatsky-scenario är både fascinerande och på något scence fiction-sätt mycket tilltalande. Tänk om det vore sant att det funnits människor på dinosauriernas tid - och att drakmyter är rester från denna!
Snart kommer jag till avsnittet om Atlantis. Det blir nog också spännande.
Erik Rodenborg 3/1 2011
Den besynnerliga läran
Fortsätter att läsa Blavatsky, är nu inne på andra bandet av "Den hemliga läran" ("The Secret Doctrine"). När jag köpte den på den teosofiska bokhanden var kvinnan i butiken, som sålde den till mig, oroad över att jag ensam skulle sitta och läsa den. Det sista hon sa var att hon hoppades att jag inte skulle få hicka när jag läste den. Hon tyckte nog att jag borde läsa den i en studiecirkel där de mer knepiga sakerna kunde förklaras. Jag förstår henne mycket väl.
När man till exempel läser om att månen är jordens moder, att månen har skapat jorden, och att det är förklaringen till tidvattnet - vattnet minns sitt ursprung - blir man lite undrande. Förstås.
Mer allmänt är grundsynen i "Den hemliga läran" att medvetandet är mer fundamentalt än materien och att all materia har ett medvetande. Som i sin tur är en del av det kosmiska medvetandet, dvs Guds medvetande. De allmänna resonemangen kan ju aldrig motbevisas och är för mig ofta tilltalande. Det är väl så jag gärna vill se på universum själv...
Men det är dessa exakta påståenden om alla komplicerade detaljer som hela tiden för en att undra vad det egentligen handlar om. Blavatsky vet allt om vilka andeväsen som är kopplade till de olika planeterna - som i sin tur har fler inkarnationer - och kan i mycket exakta detaljer redovisa för hur den anden förhåller sig till den osv. Hon vet också allt om alla människotyper som har funnits - även osynliga sådana - och om alla typer av andeväsen som har befolkat jorden sedan dess skapelse.
Jag har bara börjat snudda vid raslärorna. Men så långt har jag kommit att jag fått reda på att den första "rotrasen", som Blavatsky kallar det, endast hade astralkroppar, inte fysiska kroppar. Det betyder förstås att inga arkeologiska eller paleontologiska upptäckter någonsin kan vare sig bekräfta eller vederlägga den delan av läran. Det låter betryggande.
Men senare kommer hon att komma in på saker av mer substantiell natur - som Atlantis och Lemurien. Även där ska hon i detalj veta hur saker såg ut.
Hon bildade skola. Inte bara så att hon grundade den teosofiska rörelsen. Hennes metod kom också att stå som förebild för en radda nya trossystem - som liknade hennes i strukturen men som skilde sig totalt från detta i detaljerna.
Rudolf Steiner, Alice Bailey, Martinus - för att nu bara ta de kanske mest kända.
Av detta ska man inte dra slutsatsen att tesofernas huvudströmning var/är en sekt av scientoliogtyp. En av många skillnader är att teosoferna för det mesta hade/har demokratiska organisationsstrukturer i sina föreningar. Medlemmarna röstar om pollicyn i olika frågor, tillsätter ledningen, och har ofta bildat fraktioner som kämpat mot varandra inför årsmöten. (För ett exempel se "100 years of Theosophy: A History of The Theosophical Society in America" från 1987, av Joy Mills) . Medan sekter som Jehovas vittnen, Livets ord, scentologerna, mooniies osv har klart totalitära organisationsstrukturer.
För att vara med i de teosofiska sällskapen - i alla fall gäller det Adyar, men jag tror det gäller Pasadena och United Lodge också - behöver man inte ens tro på "den hemliga läran" eller på Blavatskys mästare. Men man kan nog utgå från att de flesta gör det.
För att nu till sist återgå till "Den hemliga läran". Jag har svårt att förstå att Annie Besant blev så lyrisk efter att ha läst denna bok att hon beslöt att lämna den "fabianska socialsmen" och bli en hängiven teosof. Jag hade förstått det bättre om det var "Key to Theosophy" hon hade läst - en lättfattlig och pedagogisk bok, med inte alltför mycket konstigheter.
Men på något sätt kan jag själv inte slita mig från den besynnerliga läran. Fråga mig inte varför.
Erik Rddenborg 29/12 2010
När man till exempel läser om att månen är jordens moder, att månen har skapat jorden, och att det är förklaringen till tidvattnet - vattnet minns sitt ursprung - blir man lite undrande. Förstås.
Mer allmänt är grundsynen i "Den hemliga läran" att medvetandet är mer fundamentalt än materien och att all materia har ett medvetande. Som i sin tur är en del av det kosmiska medvetandet, dvs Guds medvetande. De allmänna resonemangen kan ju aldrig motbevisas och är för mig ofta tilltalande. Det är väl så jag gärna vill se på universum själv...
Men det är dessa exakta påståenden om alla komplicerade detaljer som hela tiden för en att undra vad det egentligen handlar om. Blavatsky vet allt om vilka andeväsen som är kopplade till de olika planeterna - som i sin tur har fler inkarnationer - och kan i mycket exakta detaljer redovisa för hur den anden förhåller sig till den osv. Hon vet också allt om alla människotyper som har funnits - även osynliga sådana - och om alla typer av andeväsen som har befolkat jorden sedan dess skapelse.
Jag har bara börjat snudda vid raslärorna. Men så långt har jag kommit att jag fått reda på att den första "rotrasen", som Blavatsky kallar det, endast hade astralkroppar, inte fysiska kroppar. Det betyder förstås att inga arkeologiska eller paleontologiska upptäckter någonsin kan vare sig bekräfta eller vederlägga den delan av läran. Det låter betryggande.
Men senare kommer hon att komma in på saker av mer substantiell natur - som Atlantis och Lemurien. Även där ska hon i detalj veta hur saker såg ut.
Hon bildade skola. Inte bara så att hon grundade den teosofiska rörelsen. Hennes metod kom också att stå som förebild för en radda nya trossystem - som liknade hennes i strukturen men som skilde sig totalt från detta i detaljerna.
Rudolf Steiner, Alice Bailey, Martinus - för att nu bara ta de kanske mest kända.
Av detta ska man inte dra slutsatsen att tesofernas huvudströmning var/är en sekt av scientoliogtyp. En av många skillnader är att teosoferna för det mesta hade/har demokratiska organisationsstrukturer i sina föreningar. Medlemmarna röstar om pollicyn i olika frågor, tillsätter ledningen, och har ofta bildat fraktioner som kämpat mot varandra inför årsmöten. (För ett exempel se "100 years of Theosophy: A History of The Theosophical Society in America" från 1987, av Joy Mills) . Medan sekter som Jehovas vittnen, Livets ord, scentologerna, mooniies osv har klart totalitära organisationsstrukturer.
För att vara med i de teosofiska sällskapen - i alla fall gäller det Adyar, men jag tror det gäller Pasadena och United Lodge också - behöver man inte ens tro på "den hemliga läran" eller på Blavatskys mästare. Men man kan nog utgå från att de flesta gör det.
För att nu till sist återgå till "Den hemliga läran". Jag har svårt att förstå att Annie Besant blev så lyrisk efter att ha läst denna bok att hon beslöt att lämna den "fabianska socialsmen" och bli en hängiven teosof. Jag hade förstått det bättre om det var "Key to Theosophy" hon hade läst - en lättfattlig och pedagogisk bok, med inte alltför mycket konstigheter.
Men på något sätt kan jag själv inte slita mig från den besynnerliga läran. Fråga mig inte varför.
Erik Rddenborg 29/12 2010
"Den hemliga läran" - återigen
Fortsätter med mitt mastodontprojekt. Håller alltså på att läsa ut Helena Petrovna Blavatskys "Den hemliga l'äran". Det är omtumlande. Det är en nästan fysisk upplevelse, känns lite som en mental rymdresa.sa.
Det egenartade är motsättningen mellan å ena sidan hennes genialitet, å andra sidan totalt ohållbara spekulationer om till exempel olika detaljer i solsystemets uppkomst
Mer allmänna resonemang, till exempel den grundläggande synen på exempelvis relationen mellan medvetande och materia, eller kritiken mot materialism och dogmatisk kristendom imponerar oerhört - och så stöter man plötsligt på fullkomligt otroliga påståenden om exempelvis relationen mellan kometer, solar och planeter.
Men det är en upplevelse att läsa. Jag märker en egenartad önskan att VILJA tro på det - och det ser grandiost ut - och så plötsligt kommer påståenden som att solar blir planeter i sin sista utvecklingsfas.
Jag är ännu i band ett och har inte närmare tagit del av exempelvis hennes 1800-talsmässiga rasläror. Det lär bli ännu en pärs. Men här bör man ändå påpeka att vare sig Blavatsky, den teosofiska rörelsen, eller de större utbrytningarna ur denna blev "rasistiska" i betydelsen rashetsande, eller att de någonsin förespråkade eller praktiserade någon form av apartheid. I teosofiska samfundets grundsatser, formulerade av just Blavatsky, betonas mänsklighetens enhet oberoende av "ras" och religion.
Däremot har det faktiskt utanför den etablerade teosofin funnits små högerextrema sekter som åberopat sig på Blavatksy, men huvudströmningen var närmast vänsterliberal.
Åter till Blavatsky. Min fascination för henne är gåtfull. Jag har svårt att förklara den. Men jag är glad att jag köpte "Den hemliga läran". Jag har ju nu en fascinerade läsning som torde räcka över julhelgen och en bra bit in i mellandagarna.
Erik Rodenborg 25/10 2010
Det egenartade är motsättningen mellan å ena sidan hennes genialitet, å andra sidan totalt ohållbara spekulationer om till exempel olika detaljer i solsystemets uppkomst
Mer allmänna resonemang, till exempel den grundläggande synen på exempelvis relationen mellan medvetande och materia, eller kritiken mot materialism och dogmatisk kristendom imponerar oerhört - och så stöter man plötsligt på fullkomligt otroliga påståenden om exempelvis relationen mellan kometer, solar och planeter.
Men det är en upplevelse att läsa. Jag märker en egenartad önskan att VILJA tro på det - och det ser grandiost ut - och så plötsligt kommer påståenden som att solar blir planeter i sin sista utvecklingsfas.
Jag är ännu i band ett och har inte närmare tagit del av exempelvis hennes 1800-talsmässiga rasläror. Det lär bli ännu en pärs. Men här bör man ändå påpeka att vare sig Blavatsky, den teosofiska rörelsen, eller de större utbrytningarna ur denna blev "rasistiska" i betydelsen rashetsande, eller att de någonsin förespråkade eller praktiserade någon form av apartheid. I teosofiska samfundets grundsatser, formulerade av just Blavatsky, betonas mänsklighetens enhet oberoende av "ras" och religion.
Däremot har det faktiskt utanför den etablerade teosofin funnits små högerextrema sekter som åberopat sig på Blavatksy, men huvudströmningen var närmast vänsterliberal.
Åter till Blavatsky. Min fascination för henne är gåtfull. Jag har svårt att förklara den. Men jag är glad att jag köpte "Den hemliga läran". Jag har ju nu en fascinerade läsning som torde räcka över julhelgen och en bra bit in i mellandagarna.
Erik Rodenborg 25/10 2010
Håller som sagt på...
... och läser "Den hemliga läran". Jag har aldrig tagit LSD, men har läst om upplevelser under LSD-rus.
Erik Rodenborg 12/12 2010
På något sätt känns det att om man går in i det man läser där, kommer man att få en liknande upplevelse.
Men det är en motsägelse. Å ena sidan känns det nästan monstruöst främmande - å andra sidan lite av en deja vu-känsla. Det känns bekant, på något underligt sätt.
Håller just på och läser om jordens sju olika inkarnationer - planeterna är i grunden andeväsen som har inkarnerat sju gånger. Eller i alla fall de flesta av dem, fattar inte riktigt där. Och om dubbelgångare till planeterna som inte är gjorda av vanlig materia och därför är osynliga. (Något för de som vill hålla fast vid Bethurums berättelse om Clarion, tänker jag förtjust).
Om att månen är äldre än jorden, och komplicerade resonemang om hur månen hämnas på gamla oförätter från jordens sida med att sända destruktiva energier till jorden. (Det är väl därför som folk förr sades bli "mångalna".)
Det är en ny, men ändå inte helt ny, värld som öppnar sig. Är helt fascinerad.
Har läst kanske en tredjedel av del ett. Det mesta har jag nog inte förstått förstås.
Då och då tänker jag den hädiska tanken: "HUR VET HON DET"? Det var vad en aktiv miljöpartist jag umgicks med för några år sedan brukade fråga sina opponenter i debatter - "hur vet du det"? För det mesta blev de svarslösa.
Men Blavatsky skulle nog i och för sig inte ha blivit svarslös. Hon skulle förmodligen ha svarat att "mästarna" har berättat det för henne. De två skeptiska frågorna är ju då för det första "hur vet man att de överhuvudtaget har funnits". Och den andra - ifall de nu har funnits - "hur visste DE det"?
Jag är inte materialist och har inte varit det sedan jag först på allvar ställde mig frågan hur rent materiella processer kan skapa ett medvetande. Jag kom fram till att hur mycket man än visste om materiens rörelsemönster kan det ALDRIG förklara att det mitt i detta finns någon eller någon som har ett medvetande. Materiella processer skulle kunna imitera ett medvetande (jfr datorer) men aldrig I SIG ha ett sådant.
Det krävs något annat, något som går utöver det rent materiella för att förklara det. Hemmafilosofi? Kanske, men jag har hittills inte fått något bra svar någonstans.
Men det är en sak att konstatera att materialismen inte räcker. Det är en annan sak att (som exempelvis Blavatsky, Steiner, Martinus) i detalj beskriva hur det ser ut i en andligt esoterisk värld. För alla som vågar sig på detta vill jag rikta min miljöpartistiske väns fråga: "HUR VET DU DET?". Den som kommer med ett bra svar borde få ett antal Nobelpris.
Erik Rodenborg 12/12 2010
Den hemliga läran återbesökt
Har börjat med ett mastodontprojekt. Ska försöka läsa ut de två volymerna av Madame Blavatskys "Den hemliga läran".
Erik Rodenborg 10/12 2010
Förra gången jag försökte - 1999 - gav jag upp mycket snart. Men nu har jag bestämt mig att jag verkligen ska läsa den.
"Den hemliga läran" har påverkat mängas tänkande mer än vad många torde inse. Teosofin och dess många avläggare - inte minst Rudolf Steiners antroposofi - har påverkat en stor del av det vildvuxna smörgåsbord som burkar kallas "New Age".
Och som bland annat Olav Hammer visat har New Age påverkat vårt relgiösa liv (i vid mening) mer än vad många torde inse.
Grunden för "Den hemliga läran" är ungefär denna. Alla nuvarande religioner är endast degenererade spillror av en en gång gemensam urreligion. Denna innehöll djupa, i dag i stort sett bortglömda sanningar. Den var den allmänt accepterade läran i en högkultur med centrum i det Atlantis, som sedemera sjönk ner i havet.
Den dog dock aldrig helt. I ett hemligt uråldrigt brödraskap bevarades den ursprungliga läran. Blavatsky själv hade en både materiell och telepatisk kontakt med detta.
Tror jag på detta? Svaret är nej. Men jag är ju inte trångsynt (hoppas jag), det ska bli intressant att studera Blavatskys huvudverk...
Rent preliminärt vill jag dock säga detta.
Ingenting tyder på att Atlantis någonsin funnits. Och om man ur etnografiskt och arkeologiskt material skulle försöka rekonstruera en "urreligion" (om det överhuvudtaget är möjligt) torde den nog mer likna någon form av syntes av, låt oss säga, gudinnetro, shamanism, och totemism än något som liknar Blavatskys "hemliga" lära.
Jag misstänker förstås att studier av exempelvis Marija Gimbutas, Mircea Eliade eller James Frazer lär en mer om mer eller mindre universella religiösa tankestrukturer än ett studium av Blavatsky.
Men ett studium av Blavatsky kan nog lära oss en hel del om bakgrunden till idag om inte "universella" så åtminstone globala New Age-föreställningar.
Säger jag, högst preliminärt. Vi får väl se vad jag säger när jag är klar.
Erik Rodenborg 10/12 2010
Helena Petrovna Blavatsky
Förtydligande om teosofer och Krishnamurti
I inlägget om Madame Blavatsky och Annie Besant tar jag upp historien om lanseringen av Krishnamurti som världsfrälsare, och Charles Webster Leadbeaters märkliga roll.
Det bör påpekas att inte alla teosofer stödde detta projekt. För det första hade det internationella samfundet splittrats 1895 och bestod nu av huvudsakligen två organisationer. Den som leddes av Annie Besant hade sitt centrum i Adyar i Indien. Den andra gruppen leddes av Katherine Tingley och hade sitt högkvarter i Point Loma, Kalifornien. (Numera i Pasadena).
Tingleys grupp hade inget med vare sig Krishnamurti eller Leadbeater att göra, och den tog hårt avstånd från både Krishnamurtiprojektet och den av Leadbeater styrda "Liberala katolska kyrkan".
Den tyska teosofiska gruppen, som leddes av Rudolf Steiner, och ingick i Besants internationella organisation, vägrade också att acceptera Krishnamurtiprojektet. Det var den utlösande orsaken till att den 1913 uteslöts av Annie Besant, och senare bytte namn till Antroposofiska sällskapet.
Erik Rodenborg 19/11 2010
Det bör påpekas att inte alla teosofer stödde detta projekt. För det första hade det internationella samfundet splittrats 1895 och bestod nu av huvudsakligen två organisationer. Den som leddes av Annie Besant hade sitt centrum i Adyar i Indien. Den andra gruppen leddes av Katherine Tingley och hade sitt högkvarter i Point Loma, Kalifornien. (Numera i Pasadena).
Tingleys grupp hade inget med vare sig Krishnamurti eller Leadbeater att göra, och den tog hårt avstånd från både Krishnamurtiprojektet och den av Leadbeater styrda "Liberala katolska kyrkan".
Den tyska teosofiska gruppen, som leddes av Rudolf Steiner, och ingick i Besants internationella organisation, vägrade också att acceptera Krishnamurtiprojektet. Det var den utlösande orsaken till att den 1913 uteslöts av Annie Besant, och senare bytte namn till Antroposofiska sällskapet.
Erik Rodenborg 19/11 2010
Madame Blavatsky och Anne Besant
För några veckor sedan var jag förkyld, Det var jag kanske en vecka, och som mest hade jag 39 graders feber. Nu är febern borta sedan fem dagar, men en irriterande hosta återstår.
Den värsta febernatten hände något konstigt. Mitt i feberyran fick jag plötsligt en impuls att jag helt enkelt MÅSTE läsa något om eller av madame Blavatsky, teosofins grundare. Det bara kom.
Teosofin var kanske den främsta tidiga inspirationskällan till vad som idag kallas "New Age". Den byggde upp en säregen syntes av hinduism, buddhism och ockultism, som sedan överlevt och spritt sig i en massa miljöer.
Jag har alltid svårt att vara stilla inne l lägenheten, även när en eventuell läkare skulle ha ordinerat det. Så dagen efter åkte jag till Stockholm, gick till New Age-bokhandeln Vattumannen, och köpte Marion Meades Blavatskybiografi "Madame Blavatsky: the woman behind the myth". Den var spännande, men ändå något av en besvikelse. Det visade sig att Marion Meade inte var speciellt intresserad av teosofi eller för den delen religion överhuvudtaget. Hennes specialitet var biografier över kända personer, och hon hade bland annat skrivit böcker om Woody Allen och Buster Keaton. Och vad gäller hennes religonskunskaper verkar hon tro att en Buddha och en Boddhisatva är samma sak...
Inledningsvis skriver hon förresten att Blavatsky hade ett storslaget projekt - att ersätta kristendom och materialism med sin egen lära, och att projektet misslyckades. Det är endast delvis sant. Som Olav Hammer visat i sin bok om New Age från 1997 har många New Age-föreställningar i Sverige (och det gäller troligen även en hel del andra länder i Västvärlden!) idag ett större stöd än tron på många av de kristna dogmerna. Och oerhört många av New Age-idéerna fanns redan i teosofin.
När jag tillfrisknat från förkylningen fortsatte jag att leta reda på litteratur med anknytning till Blavatsky och teosofin. Det finns hur mycket som helst.
Varför detta intresse? Saken är den att när det gäller Blavatsky och teosofin har jag en inre motsägelse. Intellektuellt fick jag närmast en chock när jag läste (eller försökte läsa) hennes "Den hemliga läran" 1999. Min intellektuella reaktion var att jag knappast läst något så uppenbart nonsens någon gång tidigare i hela mitt liv. Och det vill inte säga lite.
Men däremot har jag aldrig känslomässigt tyckt illa om Blavatsky eller huvudströmningen inom teosofin i sig. Som "ockultister" betraktat verkar de ha varit beskedliga, sympatiska, och stillsamma. Jämför gärna med en definitivt obehaglig figur som Aleister Crowley!
Men det finns ett mycket bestämt undantag, förstås. Jag syftar på när de under några årtionden fram till 1929 spred en bisarr kult runt indiern Krishnamurti. Som de "adopterade" redan som barn och sedan placerade hos (den ganska så uppenbara pedofilen) Charles Webster Leadbeater, som själv hade "uppfunnit" kulten av Krishnamurti. De hävdade att Krishnamurti var en ny världsfrälsare, ända till dess att han själv 1929 bröt med teosofin, förnekade att han skulle vara någon frälsare och för övrigt mer privat senare förklarade att han såg Leadbeater som en utpräglat ond människa. Om detta kan man läsa i Olav Hammers bok "Profeter mot strömmen".
En av de ansvariga för att denna kampanj fick pågå var Blavatskys de facto efterträdare inom huvudgrenen inom teosofin, Annie Besant. Nu tror jag inte att Besant var ond. Däremot var hon direkt naiv i sin inställning till Leadbeater och hans projekt. Hon kände till anklagelserna mot Leadbeater, men valde att blunda med båda ögonen.
Men just Annie Besant fascinerar mig. Hon är en av de bästa skribenterna i den tidiga teosofiska rörelsen. Hon låter aldrig så underlig som Blavatsky till och från själv kan låta, och hon ger intrycket att ha varit en utmärkt och pedagogisk föreläsare.
Innan hon blev teosof var hon fritänkare, ateist och "fabiansk socialist" (vilket i praktiken var det samma som vänsterliberal!) . Men 1889 omvändes hon till teosofin, efter ett ha träffat Blavatsky själv. Det var närmast en ömsesidig förälskelse, och så kom det sig att när Blavatsky dog två år senare hade hon fått en de facto efterträdare som främsta ledare inom rörelsen.
De senaste dagarna har jag läst flera av Besants böcker, och hon har skrivit ganska många, De ger för det mesta ett riktigt sympatiskt intryck. Eller mer exakt: när jag läser dem inser jag att jag VILL tro på dem! Men tyvärr inte riktigt kan...
Den tidiga teosofin utvecklades i motsättning mot å ena sidan kristendomen, å andra sidan materialismen. Den kom just då naturvetenskapen såg som mest mekanisk ut - före Einstein och Max Planck. I det kausala materiella fängelse som verkade omge oss, enligt fysiken, tände teosoferna en smula hopp, åtminstone hos en grupp av intellektuella från medelklassen.
Och Besant utrycker detta så sympatiskt, så pedagogiskt, jag höll på att säga kärleksfullt. Mycket skulle jag spontant kunna tro på i sig - den nämast animistisk-panteistiska synen på världen, tron på naturandar, tron på att ondskan hela tiden till slut får sitt straff - inte ett utifrån kommande utan genom logiken hos de onda handlingarna i sig!
Å andra sidan - när man plötsligt stöter på den benhårda övertygelsen om existensen av "det vita brödraskapet" - denna påstådda samling av esoteriska mästare som enligt teosoferna vägledde madame Blavatsky - blir man ju lite bekymrad. Att på så sätt Blavatskys obestridliga geni förminskas och hon endast blir en kanal för visa män från Tibet (som verkar kunna ta sig överallt och skicka brev till både Blavatsky och hennes anhängare, från alla möjliga delar av jorden) - verkar inte bekymra teosoferna.
Inte heller verkar någon ställa sig frågan varför alla dessa "mästare" (så vitt jag kan se utan ett enda undantag, men rätta mig gärna!) var män. Manliga mästare som verkar genom kvinnliga medier - ja, Blavatsky fick ju i detta avseende efterföljare i bland annat Alice Bailey!
I grunden är jag absolut inte materialist, och jag kommer aldrig att bli "kristen". Jag tycker nog att teosofin spelade en positiv roll under 1800- och tidigt 1900-tal genom att argumentera för ett alternativ till dessa två konkurrerande ideologier.
Och Annie Besant gjorde det så bra. Tråkigt bara att hon i flykt från den kristna dogmatiken till sist hamnade i ett eget system som var så okritiskt i sin längan efter verklig kontakt med "mästarna" att hon i slutändan föll platt för pedofilen Leadbeaters Krishnamurtiprojekt.
Annie Besant dog bara en kort tid efter att Krishnamurti själv tog avstånd från den av Leadbeater skapade, och av Besant godkända, Krishnamurtikulten. Så vitt jag fattar blev hon ganska så knäckt av detta. Som sagt, jag tror att hon menade mycket väl. Det hela är väldigt tragiskt.
Men läs gärna hennes böcker, de är faktiskt för det mesta en fascinerande läsning. Tycker jag i alla fall.
Erik Rodenborg 12/11 2010
Bilden: Annie Besant på 1880-talet.
Den värsta febernatten hände något konstigt. Mitt i feberyran fick jag plötsligt en impuls att jag helt enkelt MÅSTE läsa något om eller av madame Blavatsky, teosofins grundare. Det bara kom.
Teosofin var kanske den främsta tidiga inspirationskällan till vad som idag kallas "New Age". Den byggde upp en säregen syntes av hinduism, buddhism och ockultism, som sedan överlevt och spritt sig i en massa miljöer.
Jag har alltid svårt att vara stilla inne l lägenheten, även när en eventuell läkare skulle ha ordinerat det. Så dagen efter åkte jag till Stockholm, gick till New Age-bokhandeln Vattumannen, och köpte Marion Meades Blavatskybiografi "Madame Blavatsky: the woman behind the myth". Den var spännande, men ändå något av en besvikelse. Det visade sig att Marion Meade inte var speciellt intresserad av teosofi eller för den delen religion överhuvudtaget. Hennes specialitet var biografier över kända personer, och hon hade bland annat skrivit böcker om Woody Allen och Buster Keaton. Och vad gäller hennes religonskunskaper verkar hon tro att en Buddha och en Boddhisatva är samma sak...
Inledningsvis skriver hon förresten att Blavatsky hade ett storslaget projekt - att ersätta kristendom och materialism med sin egen lära, och att projektet misslyckades. Det är endast delvis sant. Som Olav Hammer visat i sin bok om New Age från 1997 har många New Age-föreställningar i Sverige (och det gäller troligen även en hel del andra länder i Västvärlden!) idag ett större stöd än tron på många av de kristna dogmerna. Och oerhört många av New Age-idéerna fanns redan i teosofin.
När jag tillfrisknat från förkylningen fortsatte jag att leta reda på litteratur med anknytning till Blavatsky och teosofin. Det finns hur mycket som helst.
Varför detta intresse? Saken är den att när det gäller Blavatsky och teosofin har jag en inre motsägelse. Intellektuellt fick jag närmast en chock när jag läste (eller försökte läsa) hennes "Den hemliga läran" 1999. Min intellektuella reaktion var att jag knappast läst något så uppenbart nonsens någon gång tidigare i hela mitt liv. Och det vill inte säga lite.
Men däremot har jag aldrig känslomässigt tyckt illa om Blavatsky eller huvudströmningen inom teosofin i sig. Som "ockultister" betraktat verkar de ha varit beskedliga, sympatiska, och stillsamma. Jämför gärna med en definitivt obehaglig figur som Aleister Crowley!
Men det finns ett mycket bestämt undantag, förstås. Jag syftar på när de under några årtionden fram till 1929 spred en bisarr kult runt indiern Krishnamurti. Som de "adopterade" redan som barn och sedan placerade hos (den ganska så uppenbara pedofilen) Charles Webster Leadbeater, som själv hade "uppfunnit" kulten av Krishnamurti. De hävdade att Krishnamurti var en ny världsfrälsare, ända till dess att han själv 1929 bröt med teosofin, förnekade att han skulle vara någon frälsare och för övrigt mer privat senare förklarade att han såg Leadbeater som en utpräglat ond människa. Om detta kan man läsa i Olav Hammers bok "Profeter mot strömmen".
En av de ansvariga för att denna kampanj fick pågå var Blavatskys de facto efterträdare inom huvudgrenen inom teosofin, Annie Besant. Nu tror jag inte att Besant var ond. Däremot var hon direkt naiv i sin inställning till Leadbeater och hans projekt. Hon kände till anklagelserna mot Leadbeater, men valde att blunda med båda ögonen.
Men just Annie Besant fascinerar mig. Hon är en av de bästa skribenterna i den tidiga teosofiska rörelsen. Hon låter aldrig så underlig som Blavatsky till och från själv kan låta, och hon ger intrycket att ha varit en utmärkt och pedagogisk föreläsare.
Innan hon blev teosof var hon fritänkare, ateist och "fabiansk socialist" (vilket i praktiken var det samma som vänsterliberal!) . Men 1889 omvändes hon till teosofin, efter ett ha träffat Blavatsky själv. Det var närmast en ömsesidig förälskelse, och så kom det sig att när Blavatsky dog två år senare hade hon fått en de facto efterträdare som främsta ledare inom rörelsen.
De senaste dagarna har jag läst flera av Besants böcker, och hon har skrivit ganska många, De ger för det mesta ett riktigt sympatiskt intryck. Eller mer exakt: när jag läser dem inser jag att jag VILL tro på dem! Men tyvärr inte riktigt kan...
Den tidiga teosofin utvecklades i motsättning mot å ena sidan kristendomen, å andra sidan materialismen. Den kom just då naturvetenskapen såg som mest mekanisk ut - före Einstein och Max Planck. I det kausala materiella fängelse som verkade omge oss, enligt fysiken, tände teosoferna en smula hopp, åtminstone hos en grupp av intellektuella från medelklassen.
Och Besant utrycker detta så sympatiskt, så pedagogiskt, jag höll på att säga kärleksfullt. Mycket skulle jag spontant kunna tro på i sig - den nämast animistisk-panteistiska synen på världen, tron på naturandar, tron på att ondskan hela tiden till slut får sitt straff - inte ett utifrån kommande utan genom logiken hos de onda handlingarna i sig!
Å andra sidan - när man plötsligt stöter på den benhårda övertygelsen om existensen av "det vita brödraskapet" - denna påstådda samling av esoteriska mästare som enligt teosoferna vägledde madame Blavatsky - blir man ju lite bekymrad. Att på så sätt Blavatskys obestridliga geni förminskas och hon endast blir en kanal för visa män från Tibet (som verkar kunna ta sig överallt och skicka brev till både Blavatsky och hennes anhängare, från alla möjliga delar av jorden) - verkar inte bekymra teosoferna.
Inte heller verkar någon ställa sig frågan varför alla dessa "mästare" (så vitt jag kan se utan ett enda undantag, men rätta mig gärna!) var män. Manliga mästare som verkar genom kvinnliga medier - ja, Blavatsky fick ju i detta avseende efterföljare i bland annat Alice Bailey!
I grunden är jag absolut inte materialist, och jag kommer aldrig att bli "kristen". Jag tycker nog att teosofin spelade en positiv roll under 1800- och tidigt 1900-tal genom att argumentera för ett alternativ till dessa två konkurrerande ideologier.
Och Annie Besant gjorde det så bra. Tråkigt bara att hon i flykt från den kristna dogmatiken till sist hamnade i ett eget system som var så okritiskt i sin längan efter verklig kontakt med "mästarna" att hon i slutändan föll platt för pedofilen Leadbeaters Krishnamurtiprojekt.
Annie Besant dog bara en kort tid efter att Krishnamurti själv tog avstånd från den av Leadbeater skapade, och av Besant godkända, Krishnamurtikulten. Så vitt jag fattar blev hon ganska så knäckt av detta. Som sagt, jag tror att hon menade mycket väl. Det hela är väldigt tragiskt.
Men läs gärna hennes böcker, de är faktiskt för det mesta en fascinerande läsning. Tycker jag i alla fall.
Erik Rodenborg 12/11 2010
Bilden: Annie Besant på 1880-talet.
Är Satan en borgare?
/Från Internationalen 25/1999/
Är Satan en borgare?
Traditionellt sett har kristendomen varit den religion som borgarklassen i västvärlden använt för att hålla massorna på plats. Genom en borgerlig tolkning av denna religion har ideal som underkastelse, självuppoffring och fredlighet präntats in hos de undertryckta klasserna samtidigt som de härskande haft en helt annan praktik.
I senaste numret (1-2/99) av Svensk Linje, Fria Moderata Studentförbundets tidning, tycks Johan Lindahl mena att det idag finns en religion som bättre än kristendomen överensstämmer med den borgerliga ideologin. I sin fyra sidor långa artikel "Satanism, ett annat uttryck för humanism?" hävdar han att satanismen i motsats till kristendomen har mycket gemensamt med den (ny)liberala idelogi han själv ansluter sig till.
Byggande på Anton La Veys The Satanic Bible antyder han att satanismens bejakande av de så kallade dödssynderna girighet, högmod, avund, ilska, frosseri, lusta och lättja är ovanligt lämpliga som en etisk grund för den borgerligt liberala människosynen. En annan del av satanismen han verkar uppskatta är att "all form av altruism och självuppoffring som plikt förkastas kraftigt" (s. 43).
Lindahl avslutar sin artikel med orden: "Kanske är det så att den mörka sidan har mer att ge människan i form av livskraft och mänsklighet än den ljusa. Med lite till och lite från står satanismen faktiskt ganska nära humanism och liberalism och det är inte något man bör vara rädd för, snarare bör man ta till sig även de satanistiska argumenten för personlig frihet. Och kom ihåg att "Evil" är engelskans "Live" stavat baklänges."
Är Satan en borgare eller är den borgerliga ideologin kanske satanisk?
Är Satan en borgare?
Traditionellt sett har kristendomen varit den religion som borgarklassen i västvärlden använt för att hålla massorna på plats. Genom en borgerlig tolkning av denna religion har ideal som underkastelse, självuppoffring och fredlighet präntats in hos de undertryckta klasserna samtidigt som de härskande haft en helt annan praktik.
I senaste numret (1-2/99) av Svensk Linje, Fria Moderata Studentförbundets tidning, tycks Johan Lindahl mena att det idag finns en religion som bättre än kristendomen överensstämmer med den borgerliga ideologin. I sin fyra sidor långa artikel "Satanism, ett annat uttryck för humanism?" hävdar han att satanismen i motsats till kristendomen har mycket gemensamt med den (ny)liberala idelogi han själv ansluter sig till.
Byggande på Anton La Veys The Satanic Bible antyder han att satanismens bejakande av de så kallade dödssynderna girighet, högmod, avund, ilska, frosseri, lusta och lättja är ovanligt lämpliga som en etisk grund för den borgerligt liberala människosynen. En annan del av satanismen han verkar uppskatta är att "all form av altruism och självuppoffring som plikt förkastas kraftigt" (s. 43).
Lindahl avslutar sin artikel med orden: "Kanske är det så att den mörka sidan har mer att ge människan i form av livskraft och mänsklighet än den ljusa. Med lite till och lite från står satanismen faktiskt ganska nära humanism och liberalism och det är inte något man bör vara rädd för, snarare bör man ta till sig även de satanistiska argumenten för personlig frihet. Och kom ihåg att "Evil" är engelskans "Live" stavat baklänges."
Är Satan en borgare eller är den borgerliga ideologin kanske satanisk?
Kvinnan och draken i Uppenbarelseboken
Ett av de ställen som fascinerar mig mest i Bibeln är berättelsen om kvinnan och draken i Uppenbarelsebokens tolfte kapitel. Den är mycket gåtfull.
Att draken/ormen i berättelsen är lika med ondskan/Satan är ju helt klart, men vem är kvinnan?
Det finns en rad tolkningar. Bibelkommissionen för i sina kommentarer fram den traditionella protestantiska synen att kvinnan symboliserar Israel och/eller kyrkan.
En mer sekteristisk variant på det senare temat fick jag för ett tag sedan höra av ett Jehovas Vittne, som förklarade att kvinnan var en symbol för - Jehovas Vittnens internationella organisation!
Många katoliker menar att kvinnan är jungfru Maria, eller att hon möjligen är både Maria och kyrkan i någon sorts sammanflätning.
Flera religionshistoriker har påpekat att berättelsen verkar inkorporera många förkristna föreställningar om gudinnor, och att myter om exempelvis Isis och Kybele ligger bakom berättelsen.
Jag tänker inte ta ställning mellan dessa förslag här, bortsett från att jag nog förhåller mig vänligt men bestämt avvisande till Jehovas Vittnens åsikt i frågan, utan lägger bara ut den här så att de som händelsevis skulle kunna vara intresserade kan fundera på saken…
E.R.
.........................................
Kvinnan och draken
/Egentligen skulle jag här ha haft versionen i Bibel 2000, men i sista sekund drabbades jag av upphovsrättsvånda, så här följer 1917 års version, som inte är upphovsrättsskyddad!/
1. Och ett stort tecken visade sig i himmelen: där syntes en
kvinna, som hade solen till sin klädnad och månen under sina
fötter, och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud.
2. Hon var havande och ropade i barnsnöd och födslovånda.
3. Ännu ett annat tecken visade sig i himmelen: där syntes en stor
röd drake, som hade sju huvuden och tio horn, och på sina
huvuden sju kronor.
4. Och hans stjärt drog med sig tredjedelen av himmelens stjärnor
och kastade den ned på jorden. Och draken stod framför kvinnan
som skulle föda, ty han ville uppsluka hennes barn, när hon hade
fött det.
5. Och hon födde ett gossebarn, som en gång skall styra alla
folk med järnspira. Men hennes barn blev uppryckt till Gud och
till hans tron;
6. Och kvinnan flydde ut i öknen, där hon har en plats sig beredd
av Gud, och där hon skulle få sitt uppehälle under ett tusen två
hundra sextio dagar.
7. Och en strid uppstod i himmelen: Mikael och hans änglar gåvo sig
i strid med draken; och draken och hans änglar stridde mot dem,
8. men de förmådde intet mot dem, och i himmelen fanns nu icke mer
någon plats för dem.
9. Och den store draken, den gamle ormen, blev nedkastad, han som
kallas Djävul och Satan, och som förvillar hela världen; han blev
nedkastad till jorden, och hans änglar kastades ned jämte honom.
10. Och jag hörde en stark röst i himmelen säga: »Nu har frälsningen
och makten och riket blivit vår Guds, och väldet hans Smordes; ty
våra bröders åklagare är nedkastad, han som dag och natt
anklagade dem inför vår Gud.
11. De övervunno honom i kraft av Lammets blod och i kraft av sitt
vittnesbörds ord: de älskade icke så sitt liv, att de drogo sig
undan döden.
12. Glädjens fördenskull, I himlar och I som bon i dem. Men ve dig,
du jord, och dig, du hav! Ty djävulen har kommit ned till eder i
stor vrede, eftersom han vet att den tid han har kvar är kort.»
13. Och när draken såg att han var nedkastad på jorden, förföljde
han kvinnan, som hade fött gossebarnet.
14. Men åt kvinnan gåvos den stora örnens två vingar, för att hon
skulle flyga ut i öknen till den plats där hon skulle få sitt
uppehälle under en tid och tider och en halv tid, fjärran ifrån
ormens åsyn.
15. Då sprutade ormen ur sitt gap vatten efter kvinnan såsom en
ström, för att strömmen skulle bortföra henne.
16. Men jorden kom kvinnan till hjälp; jorden öppnade sin mun och
drack upp strömmen, som draken hade sprutat ut ur sitt gap.
17. Och draken vredgades än mer på kvinnan och gick åstad för att
föra krig mot de övriga av hennes säd, mot dem som hålla Guds
bud och hava Jesu vittnesbörd.
Uppenbarelseboken kapitel 12, 1917 års bibelöversättning
Bilden nedan: Kvinnan i Uppenbarelseboken tolkad av Ruben.
Att draken/ormen i berättelsen är lika med ondskan/Satan är ju helt klart, men vem är kvinnan?
Det finns en rad tolkningar. Bibelkommissionen för i sina kommentarer fram den traditionella protestantiska synen att kvinnan symboliserar Israel och/eller kyrkan.
En mer sekteristisk variant på det senare temat fick jag för ett tag sedan höra av ett Jehovas Vittne, som förklarade att kvinnan var en symbol för - Jehovas Vittnens internationella organisation!
Många katoliker menar att kvinnan är jungfru Maria, eller att hon möjligen är både Maria och kyrkan i någon sorts sammanflätning.
Flera religionshistoriker har påpekat att berättelsen verkar inkorporera många förkristna föreställningar om gudinnor, och att myter om exempelvis Isis och Kybele ligger bakom berättelsen.
Jag tänker inte ta ställning mellan dessa förslag här, bortsett från att jag nog förhåller mig vänligt men bestämt avvisande till Jehovas Vittnens åsikt i frågan, utan lägger bara ut den här så att de som händelsevis skulle kunna vara intresserade kan fundera på saken…
E.R.
.........................................
Kvinnan och draken
/Egentligen skulle jag här ha haft versionen i Bibel 2000, men i sista sekund drabbades jag av upphovsrättsvånda, så här följer 1917 års version, som inte är upphovsrättsskyddad!/
1. Och ett stort tecken visade sig i himmelen: där syntes en
kvinna, som hade solen till sin klädnad och månen under sina
fötter, och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud.
2. Hon var havande och ropade i barnsnöd och födslovånda.
3. Ännu ett annat tecken visade sig i himmelen: där syntes en stor
röd drake, som hade sju huvuden och tio horn, och på sina
huvuden sju kronor.
4. Och hans stjärt drog med sig tredjedelen av himmelens stjärnor
och kastade den ned på jorden. Och draken stod framför kvinnan
som skulle föda, ty han ville uppsluka hennes barn, när hon hade
fött det.
5. Och hon födde ett gossebarn, som en gång skall styra alla
folk med järnspira. Men hennes barn blev uppryckt till Gud och
till hans tron;
6. Och kvinnan flydde ut i öknen, där hon har en plats sig beredd
av Gud, och där hon skulle få sitt uppehälle under ett tusen två
hundra sextio dagar.
7. Och en strid uppstod i himmelen: Mikael och hans änglar gåvo sig
i strid med draken; och draken och hans änglar stridde mot dem,
8. men de förmådde intet mot dem, och i himmelen fanns nu icke mer
någon plats för dem.
9. Och den store draken, den gamle ormen, blev nedkastad, han som
kallas Djävul och Satan, och som förvillar hela världen; han blev
nedkastad till jorden, och hans änglar kastades ned jämte honom.
10. Och jag hörde en stark röst i himmelen säga: »Nu har frälsningen
och makten och riket blivit vår Guds, och väldet hans Smordes; ty
våra bröders åklagare är nedkastad, han som dag och natt
anklagade dem inför vår Gud.
11. De övervunno honom i kraft av Lammets blod och i kraft av sitt
vittnesbörds ord: de älskade icke så sitt liv, att de drogo sig
undan döden.
12. Glädjens fördenskull, I himlar och I som bon i dem. Men ve dig,
du jord, och dig, du hav! Ty djävulen har kommit ned till eder i
stor vrede, eftersom han vet att den tid han har kvar är kort.»
13. Och när draken såg att han var nedkastad på jorden, förföljde
han kvinnan, som hade fött gossebarnet.
14. Men åt kvinnan gåvos den stora örnens två vingar, för att hon
skulle flyga ut i öknen till den plats där hon skulle få sitt
uppehälle under en tid och tider och en halv tid, fjärran ifrån
ormens åsyn.
15. Då sprutade ormen ur sitt gap vatten efter kvinnan såsom en
ström, för att strömmen skulle bortföra henne.
16. Men jorden kom kvinnan till hjälp; jorden öppnade sin mun och
drack upp strömmen, som draken hade sprutat ut ur sitt gap.
17. Och draken vredgades än mer på kvinnan och gick åstad för att
föra krig mot de övriga av hennes säd, mot dem som hålla Guds
bud och hava Jesu vittnesbörd.
Uppenbarelseboken kapitel 12, 1917 års bibelöversättning
Bilden nedan: Kvinnan i Uppenbarelseboken tolkad av Ruben.
Bilden av ondskan genom tiderna
/Publicerad i Internationalen 45/2001./
Den franske sociologen Emile Durkheim förde vid seklets början fram teorin att religionerna avspeglar samhället. Hans skolexempel blev den australiska totemismen som han övertygande visade avspeglade det jägar- och samlarsamhälle som funnits innan de vita erövrade Australien. I många fall har etnografiska studier visat att Durkheims teori stämmer ganska bra in på förhållande mellan religion och samhälle i många kulturer.
Men i vårt samhälla har vi lyckats kombinera en brutal kapitalism med en religion vars heliga skrifter hyllar jämlikhet, ödmjukhet och värnade om de svaga. Det är något som inte stämmer.
Kusliga likheter
Faktum är att om någon skulle konstruera upp en religion som passar som bäst till maktstrukturen i vårt samhälle skulle den ha kusliga likheter med dagens satanism. Och den högsta gudomen skulle vara svår att skilja från djävulen, som han framställs i Nya Testamentet.
Det är kanske därför som ondskan, Satan, satanism och liknande begrepp så sällan diskuteras på allvar i dessa tider. När en världsordning alltmer framträder som mer och mer liknar en kuslig religiös skräckvision, där alla hinder för en ohämmad exploatering och förnedring av människor, klasser och hela folk rivs ned, är allvarliga diskussioner om ondska (i motsats till uppflammande hysterier som efter den 11 september) helt enkelt inte politiskt korrekta. Och alltsedan Dagens Nyheter 1909 avskaffade djävulen är religiösa diskussioner om ondskans väsen oftast förbehållna fundamentalistiska fanatiker
Inte politiskt korrekt
Därför är Håkan Arlebrands och Kerstin Wallins val av ämne i sin bok ”Den onde: från forna tiders djävulstro till modern satanism” knappast politiskt korrekt. De stora tidningarna kommer knappast att uppmärksamma den, de liberala teologerna kommer att bli närmast generade, och fundamentalisterna kommer att störas av bokens avståndstagande från Gamla Testamentets brutala gudsbild.
Boken försöker följa föreställningen om en ond makt alltifrån forntidens religioner fram till dagens satanism. Den växlar mellan den officiella teologiska diskussionen och de grupper som faktiskt vänt upp och ned på kristendomen och öppet hyllat det ondas princip. Boken behandlar också satansgestalten i konst och litteratur.
Fascinerande och lärorik
Det är ofta fascinerande och lärorikt. Men man skulle kanske önska att beskrivningarna av djävulstrons utveckling kopplades till diskussioner om det sociala, etiska och politiska innehållet i begreppet ondska genom tiderna. Att evangelierna i Nya Testamentet kopplar djävulen och ondskan till egoism, likgiltighet, makt och rikedom är exempelvis något som inte framkommer.
Däremot visar boken hur satanismen under renässansen faktiskt mycket riktigt utvecklades inom överklassen. Medan fattiga oskyldiga kvinnor brändes som häxor frodades elitistiska brutala former av ockultism och svart magi inom franska och engelska överklasskotterier. I behandlingen av dagens satanism tycker jag boken alltför mycket sysslar med olika typer av legala grupper och sekter medan diskussionen om kopplingen mellan satanism och våld och övergrepp bara får några sidor. Avsnittet om rituella övergrepp mot barn är tyvärr mycket tunt.
Däremot är det en stor fördel att kopplingen mellan satanism och högerideologier som nyliberalism och fascism pekas ut.
Boken är den första i sitt slag på svenska. Med tanke på det samhällsklimat som råder dröjer det kanske tills ämnet nästa gång behandlas i bokform.
Erik Rodenborg
Den franske sociologen Emile Durkheim förde vid seklets början fram teorin att religionerna avspeglar samhället. Hans skolexempel blev den australiska totemismen som han övertygande visade avspeglade det jägar- och samlarsamhälle som funnits innan de vita erövrade Australien. I många fall har etnografiska studier visat att Durkheims teori stämmer ganska bra in på förhållande mellan religion och samhälle i många kulturer.
Men i vårt samhälla har vi lyckats kombinera en brutal kapitalism med en religion vars heliga skrifter hyllar jämlikhet, ödmjukhet och värnade om de svaga. Det är något som inte stämmer.
Kusliga likheter
Faktum är att om någon skulle konstruera upp en religion som passar som bäst till maktstrukturen i vårt samhälle skulle den ha kusliga likheter med dagens satanism. Och den högsta gudomen skulle vara svår att skilja från djävulen, som han framställs i Nya Testamentet.
Det är kanske därför som ondskan, Satan, satanism och liknande begrepp så sällan diskuteras på allvar i dessa tider. När en världsordning alltmer framträder som mer och mer liknar en kuslig religiös skräckvision, där alla hinder för en ohämmad exploatering och förnedring av människor, klasser och hela folk rivs ned, är allvarliga diskussioner om ondska (i motsats till uppflammande hysterier som efter den 11 september) helt enkelt inte politiskt korrekta. Och alltsedan Dagens Nyheter 1909 avskaffade djävulen är religiösa diskussioner om ondskans väsen oftast förbehållna fundamentalistiska fanatiker
Inte politiskt korrekt
Därför är Håkan Arlebrands och Kerstin Wallins val av ämne i sin bok ”Den onde: från forna tiders djävulstro till modern satanism” knappast politiskt korrekt. De stora tidningarna kommer knappast att uppmärksamma den, de liberala teologerna kommer att bli närmast generade, och fundamentalisterna kommer att störas av bokens avståndstagande från Gamla Testamentets brutala gudsbild.
Boken försöker följa föreställningen om en ond makt alltifrån forntidens religioner fram till dagens satanism. Den växlar mellan den officiella teologiska diskussionen och de grupper som faktiskt vänt upp och ned på kristendomen och öppet hyllat det ondas princip. Boken behandlar också satansgestalten i konst och litteratur.
Fascinerande och lärorik
Det är ofta fascinerande och lärorikt. Men man skulle kanske önska att beskrivningarna av djävulstrons utveckling kopplades till diskussioner om det sociala, etiska och politiska innehållet i begreppet ondska genom tiderna. Att evangelierna i Nya Testamentet kopplar djävulen och ondskan till egoism, likgiltighet, makt och rikedom är exempelvis något som inte framkommer.
Däremot visar boken hur satanismen under renässansen faktiskt mycket riktigt utvecklades inom överklassen. Medan fattiga oskyldiga kvinnor brändes som häxor frodades elitistiska brutala former av ockultism och svart magi inom franska och engelska överklasskotterier. I behandlingen av dagens satanism tycker jag boken alltför mycket sysslar med olika typer av legala grupper och sekter medan diskussionen om kopplingen mellan satanism och våld och övergrepp bara får några sidor. Avsnittet om rituella övergrepp mot barn är tyvärr mycket tunt.
Däremot är det en stor fördel att kopplingen mellan satanism och högerideologier som nyliberalism och fascism pekas ut.
Boken är den första i sitt slag på svenska. Med tanke på det samhällsklimat som råder dröjer det kanske tills ämnet nästa gång behandlas i bokform.
Erik Rodenborg
Lagen och dess profet, Per Faxneld och satanismen
Den 24 april 1998 lade jag fram min lic-uppsats i religionshistoria ”Lagen och dess profet: Aleister Crowley, Thelema och satanismen”. Den blev godkänd, trots en ettrig, men enligt min åsikt, sakligt ganska så svag opposition från Mattias Gardell (numera professor i religionshistoria vid Uppsala universitet).
Mitt syfte med uppsatsen var inte att ge en uttömmande bild av Crowleys lära, utan att peka på drag i den som kunde användas av förövare, och inspirera till olika typer av övergrepp. Jag står än idag för huvuddragen i den. Den var ensidig, javisst, och det var en medveten ensidighet. Men, ja, det är svårt att undvika att läsa många Crowley-texter på det sätt jag gjorde och ja, förövare kan onekligen finna mycket hos Crowley om de vill hitta en ”ockult” överbyggnad till allehanda övergrepp.
Lic-uppsatsen har sedan dess blivit utsatt för allehanda angrepp. Det gäller framförallt från grupper som kände sig angripna, som anhängare till Crowley och satanister. Många människor (varav en del inte verkade ha läst den överhuvudtaget) var snabba att avfärda den som ”paranoid” och ”ovetenskaplig”. Men den byggde huvudsakligen på en läsning av Crowleys egna texter, och jag har hittills inte sett någon övertygande vederläggning av min läsning och mina tolkningar. Det gäller även Fredrik Gregorius artiklar i FINYAR från 1998 och 1999, som jag svarade på i samma tidskrift. (Länkarna börjar inte laddas upp med en gång, vänta ett litet tag efter att ha klickat!).
Men samtidigt fanns det en svaghet i ”Lagen och dess profet”, och det var mina försök att finna en definition av satanismen. Det var inte nödvändigt för uppsatsens syfte, men på något sätt ville jag konstruera en definition som gjorde det möjligt att definiera Crowley som satanist, trots att entiteten "Satan" inte hade en central roll i hans system. Det löste jag genom att definiera satanism som varje åskådning, som kombinerar hyllandet av egoismen, tron på att det finns övernaturliga makter man kan alliera sig med i sin egoistiska strävan, och ett explicit avståndstagande mot kristendomen.
Mer exakt så här: ”Satanismen idag är alltså vanligtvis ett trossystem som i direkt motsättning till kristendomen hävdar att det mest hänsynslösa, obegränsade och brutala förverkligandet av individens vilja till personlig makt och njutning är, inte bara en positiv och nödvändig egenskap utan en central grund för själva tillvaron och förankrad i en övernaturlig verklighet." (Rodenborg 1998:59)
En del av min argumentering var att ”Satan” som begrepp, först utvecklades i Nya Testamentet (ordet förekommer även i Gamla Testamentet men står där för något helt annorlunda) och där konsekvent associeras med just egoism och brist på empati. Satanister var de som tagit över detta begrepp, men i motsats till Nya Testamentet hyllat och inte fördömt den nytestamentliga satansfiguren. På det sättet kunde även de som i stället för Satan som en personifiering av detta begrepp använde namn som Set, Aiwass, eller Horus, definieras som satanister. På det sättet blev det lätt att definiera Crowley som satanist, och det var väl ett av mina syften.
Det första problemet jag stötte på var när jag började studera den typ av satanism, som jag då kallade ”ungdomssatanism”, men som jag idag, efter ett förslag från religionshistorikern Per Faxneld 2002, numera kallar ”black metal”-satanism. Det var där uppenbart att egoismen ofta var helt underordnad en kult av död, förstörelse, våld. En kult som till och från kom i direkt motsättning till individens egoistiska intressen (av att till exempel inte hamna i fängelse).
Så redan på ventilationen av lic-uppsatsen lade jag fram en ny, utvidgad definition. Även strömningar där våld och andra uttryck för vad som brukar definieras som ”ondska” dominerade, borde kallas för ”satanistiska” om de kombinerade detta med en motsättning till kristendomen och en strävan till allians med övernaturliga makter.
Nu har just Per Faxneld, i sin bok ”Mörkrets apostlar: satanism i äldre tid” (Ouroboros 2006) framfört kritik mot min definition. I inledningen, på sidorna XV och XVI, redogör han för min definition, liksom åsikterna hos den tyske forskaren Eckhard Türk, som anser att det finns satanismen närbesläktade grupper som kan räknas in i begreppet, även om de inte använder namnet ”Satan”.
Mot min definition invänder han: ”Att helt släppa blicken från vilken gudom som är central kan få märkliga konsekvenser: en religiös grupp, vilken som helst, som upphöjer egoism och tycker illa om kristendomen, skulle enligt Rodenborg vara satanister. Om en sådan grupp hade exempelvis Shiva som gud skulle det inte spela någon roll, de vore ändå satanister. En grupp, som däremot ivrigt hyllar Satan som sin gud, men inte förhärligar egoism, definieras bort. Likaså en grupp som inte hänvisar till en övernaturlig verklighet när det gäller sin etik, vilket… gäller LaVey. Just LaVey är likafullt ett av Rodenborgs främsta exempel på just satanistisk etik.”(Faxneld 2006: XV).
Vad gäller Eckhard Türk skriver Faxneld, och det kan naturligtvis också användas mot min definition, att de av Türk beskrivna likheterna mellan grupper som använder sig av namnet ”Satan” och andra som inte gör det ”utforskas lämpligen med ett annat samlingsnamn än satanism på de aktuella grupperna, inte minst för att termen annars blir semantiskt missvisande”. (Faxneld 2006: XVI)
Nu tycker jag exemplet med Anton LaVey är tveksamt. I LaVeys skrifter förekommer begreppet ”the dark force of nature”, en kraft som anses kunna användas för egoistiska syften genom bland annat utövande av magiska ritualer för att få framgångar och förgöra fiender. Jag betvivlar att LaVeys grupp hade fått ens en tiondel av den uppmärksamhet den fått, om den hade saknat dessa magiska och övernaturliga inslag.
Vad gäller Shiva brukar hinduiska grupper normalt sett inte utvecklas i en hård och explicit motsättning till kristendomen. Om de nu ändå skulle göra det, och dessutom kopplade det med ett militant hyllande av just ”egoism”, skulle det i så fall nog vara troligt att de hade påverkats av den västerländska dikotomin Gud – Satan.
Men trots det har Faxneld obestridliga poänger. Det är opraktiskt att använda sig av en definition som inte tar hänsyn till de termer och de benämningar som de aktuella grupperna valt själva. Framförallt är det opraktiskt att använda sig av en definition som används av ytterst få förutom en själv…
Som den som läst min korta artikel ”Satanism” på Föreningen Rädda Individens hemsida ser, använder jag inte längre mig av min gamla definition. Jag skriver exempelvis att LaVey (inte Crowley, som jag hävdade i uppsatsen) var ”den första offentligt missionerande satanisten”. Och vad gäller Crowley nämner jag likheterna mellan hans lära och dagens satanism, utan att explicit kalla honom för satanist eller hans strömming för satanistisk.
Definitioner är aldrig riktiga eller felaktiga, men de kan vara mer eller mindre lämpliga. Per Faxnelds egen definition är kort och gott: ”Satanism är ett system där Satan hyllas i framskjuten position”. (Faxneld 2006: XIV) Här gör han klart att det även gäller de som använder synonymer till Satan, som Lucifer och djävulen.
Ett problem med hans definition, som jag ser det, är att grupper som öppet hyllar ondskan klumpas ihop med grupper som kan ha tagit namnen från den kristna traditionen men använt dem på ett helt annat sätt och inte på något sätt dyrkar något som ens avlägset kan beskrivas som ”ondska”. Det anses exempelvis vara fallet med Yeziderna i Irak, som jag annars inte vet mycket om. Men om det nu stämmer, ser jag det som missvisande om de benämns ”satanister”, och klumpas ihop med, låt oss säga, MLO… Lika missvisande, för övrigt, som att kalla Farrakhans rörelse för ”muslimer” eller Aryan Nations för ”kristna”.
Själv har jag numera valt att avstå från att använda mig av strikta definitioner på satanism. Det räcker så bra att beskriva en grupps karaktär och lära och sedan hålla definitionsfrågan öppen…
För övrigt – Per Faxnelds bok är värd att läsa, för den som är intresserad av bokens ämne: finns det belägg för att det fanns grupper som var satanister, i Per Faxnelds mening, före 1966 (då LaVeys grupp bildades)? Den är även värd att läsas av andra, som mer allmänt är intresserad av ämnet ”satanism”.
Den är för övrigt bättre än det intryck som ges av Henrik Bogdans ideologiserande ”anti-anti-satanistiska” förord, som verkar försöka framställa den som någonting som liknar böcker som ”Satanism Scare” eller ”Satanic Panic”. I motsats till dessa ”anti-anti-satanistiska” verk ser Faxneld inte som sin uppgift att militant vederlägga ”myter”, utan att ta reda på vad materialet egentligen säger…
Källor
Per Faxneld, Mörkrets apostlar: satanism i äldre tid , Ouroboros, 2006
Erik Rodenborg, Lagen och dess profet: Aleister Crowley, Thelema och satanismen, Stockholms universitet, 1998
Erik Rodenborg 2007
Mitt syfte med uppsatsen var inte att ge en uttömmande bild av Crowleys lära, utan att peka på drag i den som kunde användas av förövare, och inspirera till olika typer av övergrepp. Jag står än idag för huvuddragen i den. Den var ensidig, javisst, och det var en medveten ensidighet. Men, ja, det är svårt att undvika att läsa många Crowley-texter på det sätt jag gjorde och ja, förövare kan onekligen finna mycket hos Crowley om de vill hitta en ”ockult” överbyggnad till allehanda övergrepp.
Lic-uppsatsen har sedan dess blivit utsatt för allehanda angrepp. Det gäller framförallt från grupper som kände sig angripna, som anhängare till Crowley och satanister. Många människor (varav en del inte verkade ha läst den överhuvudtaget) var snabba att avfärda den som ”paranoid” och ”ovetenskaplig”. Men den byggde huvudsakligen på en läsning av Crowleys egna texter, och jag har hittills inte sett någon övertygande vederläggning av min läsning och mina tolkningar. Det gäller även Fredrik Gregorius artiklar i FINYAR från 1998 och 1999, som jag svarade på i samma tidskrift. (Länkarna börjar inte laddas upp med en gång, vänta ett litet tag efter att ha klickat!).
Men samtidigt fanns det en svaghet i ”Lagen och dess profet”, och det var mina försök att finna en definition av satanismen. Det var inte nödvändigt för uppsatsens syfte, men på något sätt ville jag konstruera en definition som gjorde det möjligt att definiera Crowley som satanist, trots att entiteten "Satan" inte hade en central roll i hans system. Det löste jag genom att definiera satanism som varje åskådning, som kombinerar hyllandet av egoismen, tron på att det finns övernaturliga makter man kan alliera sig med i sin egoistiska strävan, och ett explicit avståndstagande mot kristendomen.
Mer exakt så här: ”Satanismen idag är alltså vanligtvis ett trossystem som i direkt motsättning till kristendomen hävdar att det mest hänsynslösa, obegränsade och brutala förverkligandet av individens vilja till personlig makt och njutning är, inte bara en positiv och nödvändig egenskap utan en central grund för själva tillvaron och förankrad i en övernaturlig verklighet." (Rodenborg 1998:59)
En del av min argumentering var att ”Satan” som begrepp, först utvecklades i Nya Testamentet (ordet förekommer även i Gamla Testamentet men står där för något helt annorlunda) och där konsekvent associeras med just egoism och brist på empati. Satanister var de som tagit över detta begrepp, men i motsats till Nya Testamentet hyllat och inte fördömt den nytestamentliga satansfiguren. På det sättet kunde även de som i stället för Satan som en personifiering av detta begrepp använde namn som Set, Aiwass, eller Horus, definieras som satanister. På det sättet blev det lätt att definiera Crowley som satanist, och det var väl ett av mina syften.
Det första problemet jag stötte på var när jag började studera den typ av satanism, som jag då kallade ”ungdomssatanism”, men som jag idag, efter ett förslag från religionshistorikern Per Faxneld 2002, numera kallar ”black metal”-satanism. Det var där uppenbart att egoismen ofta var helt underordnad en kult av död, förstörelse, våld. En kult som till och från kom i direkt motsättning till individens egoistiska intressen (av att till exempel inte hamna i fängelse).
Så redan på ventilationen av lic-uppsatsen lade jag fram en ny, utvidgad definition. Även strömningar där våld och andra uttryck för vad som brukar definieras som ”ondska” dominerade, borde kallas för ”satanistiska” om de kombinerade detta med en motsättning till kristendomen och en strävan till allians med övernaturliga makter.
Nu har just Per Faxneld, i sin bok ”Mörkrets apostlar: satanism i äldre tid” (Ouroboros 2006) framfört kritik mot min definition. I inledningen, på sidorna XV och XVI, redogör han för min definition, liksom åsikterna hos den tyske forskaren Eckhard Türk, som anser att det finns satanismen närbesläktade grupper som kan räknas in i begreppet, även om de inte använder namnet ”Satan”.
Mot min definition invänder han: ”Att helt släppa blicken från vilken gudom som är central kan få märkliga konsekvenser: en religiös grupp, vilken som helst, som upphöjer egoism och tycker illa om kristendomen, skulle enligt Rodenborg vara satanister. Om en sådan grupp hade exempelvis Shiva som gud skulle det inte spela någon roll, de vore ändå satanister. En grupp, som däremot ivrigt hyllar Satan som sin gud, men inte förhärligar egoism, definieras bort. Likaså en grupp som inte hänvisar till en övernaturlig verklighet när det gäller sin etik, vilket… gäller LaVey. Just LaVey är likafullt ett av Rodenborgs främsta exempel på just satanistisk etik.”(Faxneld 2006: XV).
Vad gäller Eckhard Türk skriver Faxneld, och det kan naturligtvis också användas mot min definition, att de av Türk beskrivna likheterna mellan grupper som använder sig av namnet ”Satan” och andra som inte gör det ”utforskas lämpligen med ett annat samlingsnamn än satanism på de aktuella grupperna, inte minst för att termen annars blir semantiskt missvisande”. (Faxneld 2006: XVI)
Nu tycker jag exemplet med Anton LaVey är tveksamt. I LaVeys skrifter förekommer begreppet ”the dark force of nature”, en kraft som anses kunna användas för egoistiska syften genom bland annat utövande av magiska ritualer för att få framgångar och förgöra fiender. Jag betvivlar att LaVeys grupp hade fått ens en tiondel av den uppmärksamhet den fått, om den hade saknat dessa magiska och övernaturliga inslag.
Vad gäller Shiva brukar hinduiska grupper normalt sett inte utvecklas i en hård och explicit motsättning till kristendomen. Om de nu ändå skulle göra det, och dessutom kopplade det med ett militant hyllande av just ”egoism”, skulle det i så fall nog vara troligt att de hade påverkats av den västerländska dikotomin Gud – Satan.
Men trots det har Faxneld obestridliga poänger. Det är opraktiskt att använda sig av en definition som inte tar hänsyn till de termer och de benämningar som de aktuella grupperna valt själva. Framförallt är det opraktiskt att använda sig av en definition som används av ytterst få förutom en själv…
Som den som läst min korta artikel ”Satanism” på Föreningen Rädda Individens hemsida ser, använder jag inte längre mig av min gamla definition. Jag skriver exempelvis att LaVey (inte Crowley, som jag hävdade i uppsatsen) var ”den första offentligt missionerande satanisten”. Och vad gäller Crowley nämner jag likheterna mellan hans lära och dagens satanism, utan att explicit kalla honom för satanist eller hans strömming för satanistisk.
Definitioner är aldrig riktiga eller felaktiga, men de kan vara mer eller mindre lämpliga. Per Faxnelds egen definition är kort och gott: ”Satanism är ett system där Satan hyllas i framskjuten position”. (Faxneld 2006: XIV) Här gör han klart att det även gäller de som använder synonymer till Satan, som Lucifer och djävulen.
Ett problem med hans definition, som jag ser det, är att grupper som öppet hyllar ondskan klumpas ihop med grupper som kan ha tagit namnen från den kristna traditionen men använt dem på ett helt annat sätt och inte på något sätt dyrkar något som ens avlägset kan beskrivas som ”ondska”. Det anses exempelvis vara fallet med Yeziderna i Irak, som jag annars inte vet mycket om. Men om det nu stämmer, ser jag det som missvisande om de benämns ”satanister”, och klumpas ihop med, låt oss säga, MLO… Lika missvisande, för övrigt, som att kalla Farrakhans rörelse för ”muslimer” eller Aryan Nations för ”kristna”.
Själv har jag numera valt att avstå från att använda mig av strikta definitioner på satanism. Det räcker så bra att beskriva en grupps karaktär och lära och sedan hålla definitionsfrågan öppen…
För övrigt – Per Faxnelds bok är värd att läsa, för den som är intresserad av bokens ämne: finns det belägg för att det fanns grupper som var satanister, i Per Faxnelds mening, före 1966 (då LaVeys grupp bildades)? Den är även värd att läsas av andra, som mer allmänt är intresserad av ämnet ”satanism”.
Den är för övrigt bättre än det intryck som ges av Henrik Bogdans ideologiserande ”anti-anti-satanistiska” förord, som verkar försöka framställa den som någonting som liknar böcker som ”Satanism Scare” eller ”Satanic Panic”. I motsats till dessa ”anti-anti-satanistiska” verk ser Faxneld inte som sin uppgift att militant vederlägga ”myter”, utan att ta reda på vad materialet egentligen säger…
Källor
Per Faxneld, Mörkrets apostlar: satanism i äldre tid , Ouroboros, 2006
Erik Rodenborg, Lagen och dess profet: Aleister Crowley, Thelema och satanismen, Stockholms universitet, 1998
Erik Rodenborg 2007
Att ta sina pinaler och gå
Många har väl hört uttrycket "ta sina pinaler och gå", men hur många vet vad "pinaler" från början betydde?
Faktiskt inte husgeråd eller nåt sånt, utan det kommer från det romerska ordet penates, som var en form av husgudar.
Den romerska religionen är väl mest känd för höggudar som Jupiter eller Mars - men kulten i hemmet riktade sig till mera jordnära entiteter. Framförallt två kategorier av just "husgudar", som kallades lares och penates. Trots ordet husgudar som jag använder lite slarvigt var de inte knutna till huset, utan till familjen. Men de levde och verkade alltså i huset.
Om familjen flyttade till ett nytt hus följde de med. Man kan fråga vad som hände när familjen splittrades upp.
Eftersom det romerska samhället var patrilineärt verkar larer och penater också ha varit patrilineära. Man får alltså¨anta att exempelvis en dotter som gifter sig inte tar med någon av hemmets gudar till den nya familjen. Men man kan förstås aldrig så noga veta....
Till penaterna offrades en del av maten. Husfadern tog en del av den och lade den i härden, och det sågs som ett offer till penaterna.
Penaterna anses ursprungligen ha kommit från Troja. De räddades från den brinnande staden och flyttade sedan till Rom.
Larerna för sin del hade en kvinnlig anmoder, Mater Larum. Larerna beskyddade även hushållets slavar och var inte endast intresserad av ägarfamiljens väl och ve. Augustus delade för övrigt upp Rom i 14 delar mellan 14 larer!
Ovidius har skrivit en charmig liten berättelse om hur en lar klagar på att ingen man i familjen vill dyrka honom. Det gör däremot den yngsta dottern, och han lovar därför att ge henne ett framgångsrikt äktenskap!
Larer och penater sågs oftast inte som antropomorfa, de var ofta ganska skugglika diffusa entiteter.
En annan gudom som delvis kopplades till hemmet var Vesta, härdens gudinna. Men hon hade framförallt en omfattade dyrkan utanför hemmet, med sex kvinnliga "vestaler" som någon from av prästinnor.
Varje plats hade för övrigt också en speciell skyddande, Genius Loci.
I svensk folktro finns ju mostvarigheter till larer och penater, i form av gårdsrån, som fanns i olika typer. Den idag mest kända typen kallas som bekant för "tomtar"....
Litteraturtips
Kim Dowden, Religion and the Romans, 1992
Britt-Mari Näsström, Romersk religion, 2005
Erik Rodenborg
Faktiskt inte husgeråd eller nåt sånt, utan det kommer från det romerska ordet penates, som var en form av husgudar.
Den romerska religionen är väl mest känd för höggudar som Jupiter eller Mars - men kulten i hemmet riktade sig till mera jordnära entiteter. Framförallt två kategorier av just "husgudar", som kallades lares och penates. Trots ordet husgudar som jag använder lite slarvigt var de inte knutna till huset, utan till familjen. Men de levde och verkade alltså i huset.
Om familjen flyttade till ett nytt hus följde de med. Man kan fråga vad som hände när familjen splittrades upp.
Eftersom det romerska samhället var patrilineärt verkar larer och penater också ha varit patrilineära. Man får alltså¨anta att exempelvis en dotter som gifter sig inte tar med någon av hemmets gudar till den nya familjen. Men man kan förstås aldrig så noga veta....
Till penaterna offrades en del av maten. Husfadern tog en del av den och lade den i härden, och det sågs som ett offer till penaterna.
Penaterna anses ursprungligen ha kommit från Troja. De räddades från den brinnande staden och flyttade sedan till Rom.
Larerna för sin del hade en kvinnlig anmoder, Mater Larum. Larerna beskyddade även hushållets slavar och var inte endast intresserad av ägarfamiljens väl och ve. Augustus delade för övrigt upp Rom i 14 delar mellan 14 larer!
Ovidius har skrivit en charmig liten berättelse om hur en lar klagar på att ingen man i familjen vill dyrka honom. Det gör däremot den yngsta dottern, och han lovar därför att ge henne ett framgångsrikt äktenskap!
Larer och penater sågs oftast inte som antropomorfa, de var ofta ganska skugglika diffusa entiteter.
En annan gudom som delvis kopplades till hemmet var Vesta, härdens gudinna. Men hon hade framförallt en omfattade dyrkan utanför hemmet, med sex kvinnliga "vestaler" som någon from av prästinnor.
Varje plats hade för övrigt också en speciell skyddande, Genius Loci.
I svensk folktro finns ju mostvarigheter till larer och penater, i form av gårdsrån, som fanns i olika typer. Den idag mest kända typen kallas som bekant för "tomtar"....
Litteraturtips
Kim Dowden, Religion and the Romans, 1992
Britt-Mari Näsström, Romersk religion, 2005
Erik Rodenborg
När offren vittnar mot förövarna
Jag ska här tänka lite högt om en av de märkligaste verserna i Koranen: sura 81:8.
Men först. För att undvika alla missförstånd. Islam är, liksom de andra världsreligionerna, i praktiken definitivt en patriarkal religion. Det hindrar inte att islam, liksom kristendomen, från början kan ha varit något helt annat än vad det oftast är idag.
Det finns faktiskt redan en skillnad mellan surorna från Medina och de första, från Mecka. I Medina började islam få världslig makt, och det avspeglas på flera sätt i surorna därifrån. /Se länken längst ner på sidan!/
Från början ser det alltså ut att ha varit ganska så annorlunda. Men sedan kom en gradvis förändring som vi också känner igen från kristendomen
Nu till saken. Men jag börjar inte först med sura 81, utan sura 16:57-59.
I Mohammed Knut Bernströms svenska översättning kan vi läsa följande:
”Och de tilldelar Gud döttrar – stor är Han i sin härlighet – men åt sig [väljer de] det som de själva önskar. Om någon av dem får höra den glada nyheten om en dotters [födelse] mörknar hans uppsyn och vreden kokar i honom. Han drar sig undan människorna pga. av denna [för honom] dystra nyhet [och han överväger] om han skall behålla barnet trots förödmjukelsen och skammen eller begrava det i jorden. Hur vedervärdigt är inte deras sätt att [tänka och] döma.”
Vad är nu detta?
Det första syftar på den förislamiska arabiska synen på att Gud har tre döttrar – som dyrkades som gudinnor. Nu har det förvisso funnits en period även i Arabien där en sådan gudinnetro var kopplad till en stark ställning för kvinnor. Men så inte på Muhammads tid - det handlade då om en gudinnetro som hade degenererat till ett alibi för en rå patriarkal makt.
Hur rå den var ser vi i den andra delen av stycket.
För samma män som dyrkade Guds döttrar ville samtidigt inte ha några döttrar själva. Att begrava småflickor levande var en utbredd sedvänja. Med svart ironi gisslar här Koranen denna cyniska inkonsekvens.
Men så till sura 81: 8. Sura 81 är i sin helhet en undergångsvision, eller mer exakt en vision av domens dag. De allmänna tecknen på en kosmisk katastrof beskrivs – som att solen mörknar, och att bergen sätts i rörelse. Men dessutom beskrivs domen – själarna skiljs åt, räkenskapernas böcker öppnas.
Men det enda konkreta exemplet på en typ av ogärningsmän som döms denna dag är i just vers 8.
Där står det så här: ”och den nyfödda, som begravdes levande, tillfrågas för vilket brott hon miste livet”.
Jag sitter här och läser och skriver och märker att ögonen tåras. Det är svårt att säga varför. Men kanske för att ett scenario beskrivs där de maktlösaste av de maktlösa – nyfödda flickor – här ges positionen att de kan döma över de som har makten, patriarkerna, fäderna.
Asma Barlas (2002: 181) kommenterar:
”On that day… a baby girl´s testimony will seal her father´s fate as a sinner... The Quran´s promise that God will hold fathers to account for killing their daughters and its avowal that it is equally evil to oppress them in life, should show that girls are not their father´s property and that fathers have no right to ill-treat them, much less to kill them.”
Hennes kommentar är tankeväckande för alla de som tanklöst beskriver islam som entydigt patriarkal i alla tider, i alla sammanhang.
Men mer allmänt finns det dessutom en stämning av ”de första skall bli de sista” över stället.
Budskapet blir för mig faktiskt någonting i stil med detta. Dagens maktförhållanden är inte förankrade i den yttersta verkligheten. Någonstans och någon gång då det verkligen gäller, är vittnesmålen från små barn mer väsentliga än de patetiska bortförklaringarna från aldrig så mäktiga och starka förövare.
Det är ju i så fall ett verkligt hoppfullt budskap...
.....................................
Referens: Asma Barlas: ”Believing Women” in Islam: unreading patriarchal interpretations of the Qur´an, University of Texas Press, Austin 2002.
Erik Rodenborg 2010
Men först. För att undvika alla missförstånd. Islam är, liksom de andra världsreligionerna, i praktiken definitivt en patriarkal religion. Det hindrar inte att islam, liksom kristendomen, från början kan ha varit något helt annat än vad det oftast är idag.
Det finns faktiskt redan en skillnad mellan surorna från Medina och de första, från Mecka. I Medina började islam få världslig makt, och det avspeglas på flera sätt i surorna därifrån. /Se länken längst ner på sidan!/
Från början ser det alltså ut att ha varit ganska så annorlunda. Men sedan kom en gradvis förändring som vi också känner igen från kristendomen
Nu till saken. Men jag börjar inte först med sura 81, utan sura 16:57-59.
I Mohammed Knut Bernströms svenska översättning kan vi läsa följande:
”Och de tilldelar Gud döttrar – stor är Han i sin härlighet – men åt sig [väljer de] det som de själva önskar. Om någon av dem får höra den glada nyheten om en dotters [födelse] mörknar hans uppsyn och vreden kokar i honom. Han drar sig undan människorna pga. av denna [för honom] dystra nyhet [och han överväger] om han skall behålla barnet trots förödmjukelsen och skammen eller begrava det i jorden. Hur vedervärdigt är inte deras sätt att [tänka och] döma.”
Vad är nu detta?
Det första syftar på den förislamiska arabiska synen på att Gud har tre döttrar – som dyrkades som gudinnor. Nu har det förvisso funnits en period även i Arabien där en sådan gudinnetro var kopplad till en stark ställning för kvinnor. Men så inte på Muhammads tid - det handlade då om en gudinnetro som hade degenererat till ett alibi för en rå patriarkal makt.
Hur rå den var ser vi i den andra delen av stycket.
För samma män som dyrkade Guds döttrar ville samtidigt inte ha några döttrar själva. Att begrava småflickor levande var en utbredd sedvänja. Med svart ironi gisslar här Koranen denna cyniska inkonsekvens.
Men så till sura 81: 8. Sura 81 är i sin helhet en undergångsvision, eller mer exakt en vision av domens dag. De allmänna tecknen på en kosmisk katastrof beskrivs – som att solen mörknar, och att bergen sätts i rörelse. Men dessutom beskrivs domen – själarna skiljs åt, räkenskapernas böcker öppnas.
Men det enda konkreta exemplet på en typ av ogärningsmän som döms denna dag är i just vers 8.
Där står det så här: ”och den nyfödda, som begravdes levande, tillfrågas för vilket brott hon miste livet”.
Jag sitter här och läser och skriver och märker att ögonen tåras. Det är svårt att säga varför. Men kanske för att ett scenario beskrivs där de maktlösaste av de maktlösa – nyfödda flickor – här ges positionen att de kan döma över de som har makten, patriarkerna, fäderna.
Asma Barlas (2002: 181) kommenterar:
”On that day… a baby girl´s testimony will seal her father´s fate as a sinner... The Quran´s promise that God will hold fathers to account for killing their daughters and its avowal that it is equally evil to oppress them in life, should show that girls are not their father´s property and that fathers have no right to ill-treat them, much less to kill them.”
Hennes kommentar är tankeväckande för alla de som tanklöst beskriver islam som entydigt patriarkal i alla tider, i alla sammanhang.
Men mer allmänt finns det dessutom en stämning av ”de första skall bli de sista” över stället.
Budskapet blir för mig faktiskt någonting i stil med detta. Dagens maktförhållanden är inte förankrade i den yttersta verkligheten. Någonstans och någon gång då det verkligen gäller, är vittnesmålen från små barn mer väsentliga än de patetiska bortförklaringarna från aldrig så mäktiga och starka förövare.
Det är ju i så fall ett verkligt hoppfullt budskap...
.....................................
Referens: Asma Barlas: ”Believing Women” in Islam: unreading patriarchal interpretations of the Qur´an, University of Texas Press, Austin 2002.
Erik Rodenborg 2010
Om jungfru Maria
/Från min webbsida 2002. Hämtad från den förträffliga sidan "Internet Archive". Och, nej, startsidan pryds inte längre av en bild av "Jungfrun av Guadalupe/".
Startsidan på denna hemsida pryds ju av avbildningen av jungfrun av Guadalupe, en av de många Mariauppenbarelserna i historien. Nu har tyvärr Maria i dogmatisk katolsk tappning ofta förvandlats till något ganska annorlunda än vad som framkommer av den bild som Bibeln ger av henne. Det är lite tråkigt, eftersom Maria var en ganska så spännande person, medan hon på olika katolska hemsidor och böcker framställs ibland som enbart ”lydig”, ibland till och med som en högerextremist. Det är sorgligt.
De katolska grupper som främst driver Maria som en fråga, och driver kampanjer för att hennes betydelse i den katolska dogmatiken ska framhävas mer, hör ofta hemma någonstans på den extrema högerkanten. Men det enda längre citat bibeln har av Maria, Marias lovsång i Lukas 1, har en ganska så samhällskritisk grundsyn:
”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte.
Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.”
Det passar bra in på den allmänt samhällskritiska karaktären som präglar stora delar av Bibeln, åtminstone från profeterna och framåt. Och det är ju ganska så anmärkningsvärt hur den katolska kyrkans högerflygel lyckas förvandla denna Maria, som väntar på hur Gud ska störta de mäktiga och upphöja de fattiga, till kontrarevolutionens främsta symbol.
Ett genomgående tema i den officiella katolska synen på Maria är annars Marias ”lydnad” till Gud och till sin son. Men när det gäller sonen kan man ju undra sig vem som lydde vem. Se detta avsnitt ur Johannesevangeliets andra kapitel.
”Jesus och hans lärjungar var också bjudna till bröllopet.
Vinet tog slut, och Jesu mor sade till honom: ”De har inget vin.”
Jesus svarade: ”Låt mig vara, kvinna. Min stund har inte kommit än.”
Hans mor sade till tjänarna: ”Gör det han säger åt er.”
Där stod sex stora stenkärl för vattnet till judarnas reningsceremonier; vart och ett rymde omkring hundra liter.
Jesus sade: ”Fyll kärlen med vatten”, och de fyllde dem till brädden.
Sedan sade han: ”Ös upp och bär det till bröllopsvärden”, och det gjorde de.
Värden smakade på vattnet, som nu hade blivit vin. Eftersom han inte visste varifrån det kom — men det visste tjänarna som hade öst upp vattnet —
ropade han på brudgummen och sade: ”Alla andra bjuder först på det goda vinet och på det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det goda vinet ända till nu.”
Så gjorde Jesus det första av sina tecken; det var i Kana i Galiléen. Han uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom.”
Här avfärdar Jesus Maria, ganska bryskt, men hon ignorerar honom och handlar som om han inget sagt. Underverket (om man nu vill tro på det) skedde mot Jesu uttalade vilja; Maria fick sin vilja igenom till sist…
Maria är mer spännande som person än vad många som hyllar henne riktigt vill inse….
Maria har varit levande i katolskt fromhetsliv, bland annat på grund av de många uppenbarelser av Maria, s.k. "apparitioner" som ägt rum. De flesta av dessa har ej officiellt godkänts av katolska kyrkan, men även flera av de som har fått någon form av godkännade, torde vara problematiska för den katolska hierarkin.
När det för något år sedan var som mest diskussioner om hur den katolska kyrkans ledare hade försökt tysta ned anklagelser om pedofili, kom jag osökt att tänka på Marias "hemliga" uttalande från apparitionen i La Salette 1846: ”Prästerna har genom sitt syndiga leverne, genom sin kärlek till pengar, genom sin kärlek till utmärkelser och njutningar blivit en kloak av orenhet”...
Naturligtvis är det ett närmast ofattbart djärvt trossprång - som åtminstone jag inte vill ta här - att tro att Mariauppenbarelser på 1800-talet säger någonting om den historiska Maria. Men man kan ändå slå fast att inte ens apparitionernas Maria stryker den katolska kyrkan medhårs.
Men även protestanterna har problem med Maria. Ett exempel finner vi i Bibelkommissionens kommentarer till ett av kapitlen i Uppenbarelseboken, det om "kvinnan och draken". Inte någonstans nämns den katolska (och förvisso ganska rimliga!) tolkningen att den kvinna som åsyftas faktiskt är Maria. Istället föreslås andra tolkningar, som att kvinnan symboliserar Israel.
Här följer kapitlet om "Kvinnan och Draken" (Uppenbarelseboken 12):
"Kvinnan och draken
Och ett stort tecken syntes på himlen, en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud.
Hon är havande, och hon ropar i barnsnöd och födslovånda.
Och ett annat tecken syntes på himlen, och se, en stor eldröd drake, med sju huvuden och tio horn och med sju kronor på sina huvuden.
Hans stjärt svepte med sig en tredjedel av stjärnorna på himlen och slungade dem ner på jorden. Och draken stod framför kvinnan som skulle föda, för att sluka hennes barn när hon födde det.
Och hon födde sitt barn, en son som skall valla alla folk med en stav av järn. Hennes barn rycktes upp till Gud och hans tron,
och kvinnan flydde ut i öknen, där Gud har berett henne en tillflykt, så att hon skall bli livnärd i tolvhundrasextio dagar.
Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred,
men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen.
Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom.
Och jag hörde en stark röst i himlen säga: ”Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt.
De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden.
Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem. Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.”
Och när draken såg att han hade störtats ner på jorden började han förfölja kvinnan som hade fött sin son.
Och den stora örnens båda vingar gavs åt kvinnan så att hon kunde flyga ut i öknen, till den plats där hon blir livnärd en tid och två tider och en halv tid, långt borta från ormen.
Och ormen sprutade vatten ur sin mun efter kvinnan som en flod, för att strömmen skulle föra bort henne.
Men jorden hjälpte kvinnan, och den öppnade sin mun och svalde floden som draken sprutade ur sin mun.
Och draken rasade mot kvinnan och gick bort för att strida mot hennes andra barn, mot dem som håller Guds bud och har Jesu vittnesbörd."
Det är förvisso en gåtfull text, men den stämmer på ett anmärkningsvärt sett överens med senare föreställningar om Maria. Jag säger inte att den katolska tolkningen är självklar, men att helt förbigå den i noterna till bibelöversättningen är ganska svagt... ger intryck av protestantisk sekterism.
Reformationen innebar ju tyvärr också att nästan alla kvinnliga element i religionen raderades ut..
Erik Rodenborg 2002
Startsidan på denna hemsida pryds ju av avbildningen av jungfrun av Guadalupe, en av de många Mariauppenbarelserna i historien. Nu har tyvärr Maria i dogmatisk katolsk tappning ofta förvandlats till något ganska annorlunda än vad som framkommer av den bild som Bibeln ger av henne. Det är lite tråkigt, eftersom Maria var en ganska så spännande person, medan hon på olika katolska hemsidor och böcker framställs ibland som enbart ”lydig”, ibland till och med som en högerextremist. Det är sorgligt.
De katolska grupper som främst driver Maria som en fråga, och driver kampanjer för att hennes betydelse i den katolska dogmatiken ska framhävas mer, hör ofta hemma någonstans på den extrema högerkanten. Men det enda längre citat bibeln har av Maria, Marias lovsång i Lukas 1, har en ganska så samhällskritisk grundsyn:
”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte.
Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.”
Det passar bra in på den allmänt samhällskritiska karaktären som präglar stora delar av Bibeln, åtminstone från profeterna och framåt. Och det är ju ganska så anmärkningsvärt hur den katolska kyrkans högerflygel lyckas förvandla denna Maria, som väntar på hur Gud ska störta de mäktiga och upphöja de fattiga, till kontrarevolutionens främsta symbol.
Ett genomgående tema i den officiella katolska synen på Maria är annars Marias ”lydnad” till Gud och till sin son. Men när det gäller sonen kan man ju undra sig vem som lydde vem. Se detta avsnitt ur Johannesevangeliets andra kapitel.
”Jesus och hans lärjungar var också bjudna till bröllopet.
Vinet tog slut, och Jesu mor sade till honom: ”De har inget vin.”
Jesus svarade: ”Låt mig vara, kvinna. Min stund har inte kommit än.”
Hans mor sade till tjänarna: ”Gör det han säger åt er.”
Där stod sex stora stenkärl för vattnet till judarnas reningsceremonier; vart och ett rymde omkring hundra liter.
Jesus sade: ”Fyll kärlen med vatten”, och de fyllde dem till brädden.
Sedan sade han: ”Ös upp och bär det till bröllopsvärden”, och det gjorde de.
Värden smakade på vattnet, som nu hade blivit vin. Eftersom han inte visste varifrån det kom — men det visste tjänarna som hade öst upp vattnet —
ropade han på brudgummen och sade: ”Alla andra bjuder först på det goda vinet och på det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det goda vinet ända till nu.”
Så gjorde Jesus det första av sina tecken; det var i Kana i Galiléen. Han uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom.”
Här avfärdar Jesus Maria, ganska bryskt, men hon ignorerar honom och handlar som om han inget sagt. Underverket (om man nu vill tro på det) skedde mot Jesu uttalade vilja; Maria fick sin vilja igenom till sist…
Maria är mer spännande som person än vad många som hyllar henne riktigt vill inse….
Maria har varit levande i katolskt fromhetsliv, bland annat på grund av de många uppenbarelser av Maria, s.k. "apparitioner" som ägt rum. De flesta av dessa har ej officiellt godkänts av katolska kyrkan, men även flera av de som har fått någon form av godkännade, torde vara problematiska för den katolska hierarkin.
När det för något år sedan var som mest diskussioner om hur den katolska kyrkans ledare hade försökt tysta ned anklagelser om pedofili, kom jag osökt att tänka på Marias "hemliga" uttalande från apparitionen i La Salette 1846: ”Prästerna har genom sitt syndiga leverne, genom sin kärlek till pengar, genom sin kärlek till utmärkelser och njutningar blivit en kloak av orenhet”...
Naturligtvis är det ett närmast ofattbart djärvt trossprång - som åtminstone jag inte vill ta här - att tro att Mariauppenbarelser på 1800-talet säger någonting om den historiska Maria. Men man kan ändå slå fast att inte ens apparitionernas Maria stryker den katolska kyrkan medhårs.
Men även protestanterna har problem med Maria. Ett exempel finner vi i Bibelkommissionens kommentarer till ett av kapitlen i Uppenbarelseboken, det om "kvinnan och draken". Inte någonstans nämns den katolska (och förvisso ganska rimliga!) tolkningen att den kvinna som åsyftas faktiskt är Maria. Istället föreslås andra tolkningar, som att kvinnan symboliserar Israel.
Här följer kapitlet om "Kvinnan och Draken" (Uppenbarelseboken 12):
"Kvinnan och draken
Och ett stort tecken syntes på himlen, en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud.
Hon är havande, och hon ropar i barnsnöd och födslovånda.
Och ett annat tecken syntes på himlen, och se, en stor eldröd drake, med sju huvuden och tio horn och med sju kronor på sina huvuden.
Hans stjärt svepte med sig en tredjedel av stjärnorna på himlen och slungade dem ner på jorden. Och draken stod framför kvinnan som skulle föda, för att sluka hennes barn när hon födde det.
Och hon födde sitt barn, en son som skall valla alla folk med en stav av järn. Hennes barn rycktes upp till Gud och hans tron,
och kvinnan flydde ut i öknen, där Gud har berett henne en tillflykt, så att hon skall bli livnärd i tolvhundrasextio dagar.
Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred,
men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen.
Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom.
Och jag hörde en stark röst i himlen säga: ”Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt.
De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden.
Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem. Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.”
Och när draken såg att han hade störtats ner på jorden började han förfölja kvinnan som hade fött sin son.
Och den stora örnens båda vingar gavs åt kvinnan så att hon kunde flyga ut i öknen, till den plats där hon blir livnärd en tid och två tider och en halv tid, långt borta från ormen.
Och ormen sprutade vatten ur sin mun efter kvinnan som en flod, för att strömmen skulle föra bort henne.
Men jorden hjälpte kvinnan, och den öppnade sin mun och svalde floden som draken sprutade ur sin mun.
Och draken rasade mot kvinnan och gick bort för att strida mot hennes andra barn, mot dem som håller Guds bud och har Jesu vittnesbörd."
Det är förvisso en gåtfull text, men den stämmer på ett anmärkningsvärt sett överens med senare föreställningar om Maria. Jag säger inte att den katolska tolkningen är självklar, men att helt förbigå den i noterna till bibelöversättningen är ganska svagt... ger intryck av protestantisk sekterism.
Reformationen innebar ju tyvärr också att nästan alla kvinnliga element i religionen raderades ut..
Erik Rodenborg 2002
En egyptisk gudafamilj igår och idag
/Skriven 1998, för en festskrift till Stockholms religionshistoriska förenings sjuttioårsjubileum. Festskriften kom sedan tyvärr aldrig ut./
Den egyptiska gudafamiljen runt Osiris och Isis tillhör kanske det bäst kända i den egyptiska mytologin. Den spelade en central roll i den egyptiska monarkin, men den överlevde i modifierade former denna monarkis undergång. Den har idag inspirerat grupper av de mest skilda slag - från hårdföra satanister till feministteologiska kristna.
Enligt den heliopolitanska kosmogonin började allting med guden Atum, som skapade Shu, ”luften” (manlig), och Tefnut, ”fuktigheten”, kvinnlig. Dessa födde Geb (den manliga jorden) och Nut (den kvinnliga himlen). Dessa i sin tur födde systrarna Isis och Nephtys och bröderna Osiris och Set. Isis och Osiris ses som ett gift par, medan relationen mellan Set och Nephtys är mer oklar. (Lesko 1991: 91 ff)
Denna gudafamiljs vidare öden kom att beskrivas i ett av historiens mest kända mytkomplex. Den utförligaste versionen finns nedtecknad av Plutarchos, men redan i pyramidtexterna finns fragment av myten bevarad. I korthet handlar myten om hur Set dödar sin broder Osiris. I flera versioner dränks Osiris, i andra blir han dessutom styckad. Osiris maka Isis ger sig ut för att leta efter sin make. Hon finner honom och lyckas sedan utvinna sperma från hans döda kropp och därmed föda Horus. Gudarna återger sedan Osiris livet, men det blir ett liv som ändå präglas av döden - Osiris blir härskare i dödsriket. Den så mirakulöst avlade Horus tar senare upp kampen mot Set, och tar sin faders plats i gudavärlden. Set förlorar striden mot Horus i ett utslag i gudarnas domstol. (Velde 1967: 81 ff; Meyer 1987: 160 ff)
Med denna myt som bakgrund kommer sedan såväl Isis som Horus och Osiris att bli centrala gudomar i det egyptiska sakrala kungadömet. Faraonerna ansågs normalt sett vara född av Isis (redan i en inskription från den första dynastin talar en farao om sig som ”son till Isis” (Frankfort 1948: 7). Att ha Isis till moder var naturligtvis liktydigt med att själv identifieras med Horus. Normalt sett var varje farao identifierad med Horus under sin livstid - åtminstone på ett plan sågs han som en inkarnation av guden. Om han under sitt liv identifierades med Horus blev han efter döden ”en Osiris” och identifierades nu med ytterligare en medlem av gudafamiljen. (Frankfort 1948: 102 ff)
Samtidigt som de legitimerade det sakrala kungadömet hade flera av gudarna i denna mäktiga gudafamilj andra centrala funktioner. Osiris blev som vi såg härskare i dödsriket och fick en central roll när de döda ställdes inför den domstol som skulle avgöra om de skulle få tillåtas leva även efter döden. (Silverman 1991: 48) Set å sin sida blev en fientlig, hotande figur, som identifierades med främlingar, politiska fiender, den sterila öknen, ja, kort sagt det hotande kaos. På så sätt stod han på gränsen mellan gudavärlden och kaosmakterna, som annars brukade identifieras med Apophis-ormen. (Velde 1967). Ironiskt kämpar Set själv i en myt mot just Apophis-ormen - en händelse vars innebörd är omtvistad bland forskare. (Velde 1967:99 ff)
Som fenomen är Set ganska intressant. Vi ser här något som skulle kunna beskrivas som en ”proto-dualism” långt före zoroastrismen. Själva namnet Set synes i Egypten ha tillskrivits betydelser som skapare av förvirring, förrädare och drucken. ( Velde 1967: 7). Den bild som ges av Set i myterna är mörk. Set anklagas inte endast för mordet på Osiris - han beskrivs även som en barnaskändare som förgriper sig sexuellt på barnet Horus (Velde 1967: 37 ff).
En helt annan funktion hade Isis. Redan i faraonisk tid kom Isis att bli en gudom som kunde hjälpa i nöden, en Gud bortom ödets obevekliga domslut. Under hellenistisk tid kom Isis´ betydelse att öka, för att nå sin höjdpunkt när Isiskulten spreds över det romerska imperiet . Isis blev snart den viktigaste i gudafamiljen och Osiris (omdöpt till Serapis) kom snart i bakgrunden. Isis kom att ta över drag från de mindreasiatiska modergudinnorna, samtidigt som hon även fick andra funktioner. Hon helade sjuka, förlät synder, och kunde garantera sina anhängare att lyckligt liv efter döden. Isiskulten blev en av de farligaste konkurrenterna till kristendomen - vilket flera kyrkofäder verka ha insett. (Witt 1997: 253 ff)
Isiskulten krossades slutligen när romarriket kristnades. Men den skulle ändå visa sig ha en ovanlig livskraft. Den påverkade åtminstone en hel del yttre drag i Mariakulten. Bilderna av Maria och Jesus hade ofta starka likheter med bilderna av Isis och Horus, och somliga forskare tycker även sig se en djupare likhet i kult och lära.(Witt 1997: 272). Nu ska denna förvisso inte överbetonas - hur upphöjd Maria än blev är hon trots allt i Bibeln en fattig kvinna, som måste föda i ett stall, inte en gudomlig beskyddare av den härskande monarkin...
När slutligen kristendomens dominerande ställning på allvar hotas på 1800-talet kommer inte bara Isis, utan även andra medlemmar i denna märkliga familj att vakna upp ur sin dvala. Det kanske inte är en tillfällighet att madame Blavatskys, ockultismens portalfigur under 1800-talet, första stora monumentalverk hade titeln ”Isis unveiled”. (Blavatsky 1976)
Nu handlade inte ”Isis unveiled” i någon högre grad om den egyptiska gudinnan. Den som tror sig kunna hitta några djupare kunskaper om Isis och hennes kult i Blavatskys arbete blir besviken. Den ”beslöjade” Isis som Blavatsky vill göra ”obeslöjad” är en symbol för naturen. (Blavatsky 1976, volym 1: 16). Den natur vars dunkla hemligheter Blavatsky vill göra tillgänglig genom ett studium av den ockulta visdom som rådde innan kristendomens och den moderna vetenskapens seger (aa, volym 1 s. IX ff). Blavatskys bok präglas av en ettrig polemik mot just de kristna och materialistiska idéerna.
Samtidigt är det inte någon tillfällighet att Blavatsky låter naturen symboliseras av en egyptisk gudinna. En viktig del i Blavatskys lära var tesen att det före kristendomen hade funnits civilisationer med stora (ockulta och andra) kunskaper som nu gått förlorade. Ett av hennes främsta exempel på detta var det gamla Egypten. Hon berömmer dess ingenjörskonst, deras arkitektur, deras kemi, matematik, juvelerarkonst, musikaliska kunnande osv. som likställd med, om inte överlägsen vår egen. (aa, volym 1 515 ff.) Naturligtvis diskuterar hon Keopspyramiden, som ett exempel på kunskaper som vida överträffar våra egna. (aa, volym 1, s.518).
Den egyptiska kulturen var inte bara i många avseenden överlägsen vår egen - den gav upphov till den grekiska, vars kunskaper alla var hämtade från Egypten. (aa, volym 1 s. 521). Detta skrevs dock 1877 - några år senare, i sitt nya arbete ”The Secret Doctrine”, skulle hon komma fram till att den egyptiska kulturen i sin tur hämtade sitt kunnande från Atlantis!(Blavatsky 1974, volym 2: 436). Här kom tonvikten kom för övrigt mer att ligga på indisk och tibetansk mystik än egyptisk och europeisk.
Egypten fascinerade många i slutet av 1800-talet - det går exempelvis knappast att räkna alla de böcker som försökte upptäcka en uråldrig visdom i Keopspyramidens konstruktion. Men därifrån till att hänge sig åt ritualer och åkalla egyptiska gudar kan steget tyckas långt. Ett av de mer uppmärksammade magiska sällskapen vid sekelskiftet var the Hermetic Order of the Golden Dawn. I deras ritualer ingick en rad egyptiska gudanamn. Isis i synnerhet figurerade ofta och orden inrättade till och med ett ”Isis-Urania temple”, där de ägnade sig åt olika ritualer. Men de egyptiska gudanamnen verkar mest ha haft någon form av dekorativ funktion i orden. Tyngdpunkten låg på magi, inte teologi. Det fanns inga ansatser att bygga upp ett religiöst system med egyptiska gudar i någon central roll. (Regardie 1992)
Däremot fanns det en av ordens medlemmar som snart skulle bli känd för en större publik, som just stod för ett försök att skapa en ny religion, som hämtade delar av sin terminologi, om än kanske inte sitt innehåll, från den egyptiska religionen och dess gudar. Det var Aleister Crowley (1875 - 1947), detta århundrades förmodligen mest omtalade ockultist. Aleister Crowley uteslöts ur orden år 1900, enligt en av dess ledare, den senare så kände nobelpristagaren W.B. Yeats för att en magisk orden inte kunde fungera som en uppfostringsanstalt. (Symonds 1989: 36) Crowley hade, genom sitt fuskande i svart magi, genom sina sexualvanor och genom sin egocentriska personlighet, gjort sig omöjlig . Han tog dock snart revansch. Efter en påstådd uppenbarelse i Kairo 1904, startade han en ny religiös rörelse som djärvt blandade element från satanism, egyptisk gudavärld, indisk mystik, kabbala och renässansmagi (Wilson 1987; Rodenborg 1998; för en mer apologetisk framställning se Suster 1989).
I detta religiösa system stod den egyptiska gudavärlden i centrum. I ritualen 1904 hade Crowley försökt få kontakt med olika egyptiska gudar. Till sist lyckades han - Horus uppenbarade sig och talade om för Crowley att ”gudarnas dagjämning” stod för dörren och att Horus skulle ersätta Osiris som den högste guden. (Crowley 1991) Enligt Crowley hade vi de senaste två tusen åren levat i Osiris eon, som präglades av moralism, patriarkat och en hård och förtryckande lag. Före Osiris´ eon hade vi levt i Isis´ eon, som kännetecknades av matriarkat och att kvinnliga principer hyllades (Crowley 1989: 399). Från och med 1904 lever vi i Horus´ eon, och kommer så att göra i två tusen år. Horus´ eon är barnets tidsålder - som efterträder moderns och faderns epok. Eftersom barnet enligt Crowley är egoistiskt, grymt och samvetslöst kommer hela epoken att bli det. (aa, s. 400).
I uppenbarelsen i Kairo (återfinnes bland annat i Crowley 1991: 133 ff) förmedlades detta budskap av entiteten Aiwass, som inte är bekant från den egyptiska mytologin. Däremot år två av de entiteter vars budskap Aiwass kanaliserar hämtade från egyptisk gudavärld. I det första avsnittet framträder ”Nuit” - en lätt förvrängd form av den egyptiska himmelsgudinnan Nut. Hennes budskap är i det närmaste hedonistiskt - bland hennes visdomsord kan vi hitta sådant som ”Also, take your fill and will of love as ye will, when, where and with whom ye will.” (Book of the Law /BoL/ 1: 51). Denna hyllning till njutningen har en utpräglat exklusiv prägel: ”Ye shall gather goods and store of women and spices; ye shall wear rich jewels; ye shall exceed the nations of the earth in splendour & pride”. (1:61).
Den andra entitet som framträder är Hadit, som saknar motsvarigheter i den egyptiska gudavärlden. Här betonas elitismen än mer. I brutala formuleringar som ”We are not for the poor and the sad; the lords of the earth are our kinsfolk” (2:18) ”Ye are against the people, O my chosen!” (2:25) , ”Pity not the fallen! I never knew them. I am not for them. I console not: I hate the consoled & the consoler” (2.48) för vi bilden av en socialdarwinistisk lära med hyllningar till de starka och fördömanden av de svaga. Denna bild bekräftas av Crowley själv i hans egna tolkningar av avsnitten (Crowley 1975)
I det sista avsnittet presenteras sig Horus själv - i form av ”Ra Hoor Khut”, (ska möjligen vara Ra Hoor Achte.). Detta avsnitt är framförallt en hyllning till det hänsynslösa kriget, kampen: ”Now let it first be understood that I am a God of War and Vengeance. I shall deal hardly with them. ” (3:3)”Trample down the Heathen; be upon them, o warrior, I will give you of their flesh to eat!”(3:11). I samma avsnitt finns för övrigt också på två ställen budskap som kan tolkas som, uppmaningar till att offra barn rituellt. Dels i 3:12 ”Sacrifice cattle, little and big; after a child” , dels i 3: 24 där läsaren uppnås att baka en rituell kaka där en av de rekommenderade ingredienserna är ”the fresh blood of a child”. Dagens organiserade crowleyanska rörelse hävdar att dessa avsnitt måste läsas symboliskt. Barnablod är, enligt denna tolkning, endast en symbol för sädesvätska och dess ställen ska ses som instruktioner för sexualmagiska ritualer.
Vi kan se att medan namnen förvisso är tagna från den fornegyptiska religionen är det mer tveksamt om innehållet är det. Att tillskriva dessa olika gudar olika och motstridande etiska principer är ganska främmande för den egyptiska religionen. Med undantag för Set stod alla de egyptiska gudarna under ”Maat”, rättvisans gudinna, och representerade inga skilda etiska system. (Hornung 1983: 213 f).
Dessutom kan man tillägga att även om det egyptiska samhället i sin praktik ibland säkert levde upp till det brutala budskapet i ”Book of the Law” stod den egyptiska religiösa etiken för helt andra ideal. Vi kan i de egyptiska texterna finna en moral med samma omsorg om de fattiga, änkor, faderslösa som vi senare stöter på i kristendomen och judendomen. (Baines 1991: 140 ff.) Det bör också påpekas att det egyptiska samhället, i motsats till exempelvis det grekiska slavsamhället, i hög grad var ett kollektivistiskt samhälle. Staten och prästerskapet kontrollerade i stort sett ekonomin, utrikeshandeln kontrollerades av staten, privategendom spelade en närmast marginell roll i ekonomin, och ett ohämmat egoistiskt beteende på det ekonomiska området uppmuntrades inte.
Många av idealen från den mer jämlika perioden under yngre stenåldern levde kvar. En person som i den egyptiska motsvarigheten till den yttersta domen skulle försvara sig med att de levt efter den nya eonens brutala praktik skulle förvisso bliva ”vägd på en våg och befunnen för lätt” med Maat i den andra vågskålen och skulle möta sitt öde i form av ett monster, som skulle kasta sig över och sluka den beklagansvärda mannen eller kvinnan (Silverman 1991: 48 ff).
Mer logisk är i så fall Michael Aquino, grundare av den satanistiska organisationen Temple of Set. Temple of Set bildades 1975 som en utbrytning från Anton Szandor LaVeys Church of Satan. Utbrytningen orsakades av en växande kritik mot vad många medlemmar uppfattade som en ytlighet och kommersialisering av Church of Satan. Temple of Set såg sig själva som en ockult elit - som tog sin satanism på blodigt allvar. (Raschke 1992: 231 ff)) I motsats till Church of Satan, som såg Satan som en symbol för den inre egoistiska livskraft som slumrar i varje människa ansåg Aquino verkligen att det fanns en övernaturlig makt som det var möjligt att komma i kontakt med. Och midsommarafton 1975 fick han mycket riktigt kontakt med denna entitet. Den presenterade sig som den egyptiska Set och förklarade för Aquino, då officer i den amerikanska arméns underrättelsetjänst, att Set var dess riktiga namn - Satan är bara en hebreisk förvrängning.
I det av Set dikterade dokumentet ”The Book of Coming Forth by Night” förklaras att Set tog kontakt med Crowley 1904, och med LaVey 1966. Ingen av dessa visade sig dock mogen den stora uppgiften och nu - 1975 - tog Set följaktligen kontakt med Aquino och utropade honom till Magus för den nya eonen.
Att basera sin lära på figuren Set istället för Satan löste måhända ett problem som Temple of Set delar med andra satanister. Trots allt ter det sig lite pinsamt att stödja sig på en entitet som inom den kristna världsreligionen alltid betraktats som huvudfienden till det goda. För intellektuella satanister kan det te sig besvärande att deras lära i grunden är en ”anti-kristendom” som tagit den kristna etiken, liksom en del av dess terminologi och helt enkelt vänt den upp och ned. Genom att åberopa sig på Set kan satanister uppleva sig vara en del av en uråldrig tradition, äldre än såväl kristendom som judendom. Att den egyptiska mytologin lär oss att denne Set var en styckmördare och barnaskändare kanske rent av var en fördel - åtminstone internt.
Men utåt skapar det ju vissa problem. Satanister har förvisso haft vissa problem med att övertyga en större allmänhet om att deras lära är respektabel och harmlös. Att ersätta Satan med Set löser knappast dessa problem. Därför måste Set presenteras på ett sätt som skiljer sig från den bild som ges av honom i egyptisk mytologi.
I dokument från Temple of Set beskrivs Set som en entitet som står för radikala förändringar av varandet och ett utvidgande av tillvarons gränser. På så sätt står han i motsättning till det statiska, det döda. Set är en Gud som står för självständighet från de tröga kosmiska lagarna. Mordet på Osiris är i själva verket en symbol för ett förstörande av de fjättrar som samhället sätter på individen, ett accepterade av individuell självständighet och oberoende från de döda naturlagarna. (Temple of Set 1998; Webb 1998)
Å ena sidan har vi den egyptiske Set - kaosmakternas och förstörelsens Gud - å andra sidan har vi Aquinos’ Set - möjligheten till individuell frihet och självförverkligande. Motsättningen kan te sig uppenbar men kanske enbart är skenbar. För frågan är vad självständighet och brytande av den döda homeostasen egentligen står för den Michael Aquino, som 1981 besökte Himmlers borg i Wewelsburg för att i en ockult ritual söka få kontakt med de andeväsen som han trodde hade influerat Himmler. (Raschke 1992: 244 ff).
Medan Aquino och Temple of Set har en symbolisk förklaring till mordet på Osiris brukar de inte kommentera det andra stora brott som Set anklagades för av egyptierna - våldtäkten på barnet Horus. Kanske för att det skulle kunna påminna läsarna om de anklagelser om övergrepp som flera barn på arméns daghem Presidio i Kalifornien 1987 riktade mot Michael Aquino och hans hustru Lilith. För hur många gånger Aquino i det ena internetdokumentet efter det andra försäkrat att han är oskyldig så kvarstår det faktum att de barn i Presidio (nu i det närmaste vuxna) som fortfarande hemsöks av flashbacks och mardrömmar, liksom en stor del av den amerikanska allmänheten, inte tror honom. (Ehrensaft 1992; Blood 1994)
De olika affärerna runt Aquino ledde till oro i den egna organisationen. En grupp framförallt kvinnliga medlemmar bröt sig ut i protest mot Aquinos fascination för naziockultism. De åberopade sig, intressant nog, på en annan medlen av samma gudafamilj: de döpte sin utbrytning till ”Temple of Nephtys” (Newton 1993: 248).
Nu ska ingen tro att endast ockultister av det mer mörka slaget inspirerar av denna egyptiska gudafamilj. I den andra ändan av det ockulta spektret finns vita magiker och ”häxor” som kraftigt tar avstängd från den svarta magin. Även här har många inspirerats av egyptisk mytologi - och av gudafamiljen runt Isis och Osiris.
Dion Fortune (1890 -1946) var samtida till Aleister Crowley och brukar ibland jämföras med den namnkunnige manlige magikern. Men skillnaderna var mycket stora - medan Crowley inspirerat en stor del av dagens satanistiska miljöer är Fortune mer inspiratör till olika nyhedniska grupper - framförallt inom wicca-miljön. Men i motsats till de flesta wiccagrupper idag, som hämtat sin inspiration från keltiska eller rent av för-indoeuropeiska gudar och gudinnor, såg sig Dion Fortune som en Isis´ prästinna. I hennes romaner Moon Magic, The Sea Priestess och The Winged Bull, beskrivs på ett ganska så romantiskt sätt präster och prästinnor till Isis. Hon beskriver romantiska par, som förutom sin kärlek till varandra också delar en gemensam kärlek till Isis. (Fortune 1978 a; 1978 b; 1990) Det är en helt annan stämning i Fortunes romantiska berättelser än den som kommer till uttryck hos Aleister Crowley. Hur långt hon står från allting som kan kallas för svart magi visas kanske bäst i romanen ”The Winged Bull”. Den beskriver en ung man och kvinna vars vägar korsas på ett märkligt sätt. De dras in i en kamp mot svarta magiker som utövar människooffer i svarta mässor. Mot slutet blir de unga tu ett par - och tillika präst respektive prästinna till Isis. (Fortune 1990)
I dag dyrkas Isis i organisationen The Fellowship of Isis. Med högkvarter i Huntingdon Castle i Irland försöker denna organisation sprida kulten av den stora gudinnan. Fellowship of Isis ger ut Isian News, som numera också läggs ut på nätet. Medlemskap i denna organisation är helt gratis - det gäller bara att ansöka på internet (Fellowship of Isis 1998).
En av Fellowship of Isis´ prästinnor är De Traci Regula, som i sin bok ”The Mysteries of Isis” (Regula 1995) försöker sprida kulten av den egyptiska gudinnan. I De Traci Regulas tappning får Isiskulten drag av både wicca och New Age, samtidigt som hon är angelägen om att vara trogen det historiska materialet.
I hennes bok beskrivs reningsceremonier till Isis´ ära, (Regula 1995: 11 ff), hur man bygger upp ett eget Isistempel, (aa, s. 40 ff), vilka kläder som är passande att ha i ceremonierna till Isis´ ära, (aa, s. 43 ff), maträtter som passar bra till Isisceremonier, (aa, s. 155 ff), hur Isis kan hjälpa till med spådomar - genom Tarotkort och på andra sätt (aa, s. 219 ff) och Isisinspirerad drömtydning (aa, s. 243 ff).
Den Isis De Traci Regula dyrkar är framförallt den hellenistiska Isis. Hon beskriver Isis’ egenskaper på följande sätt: ”The Great Isis - the cosmic Isis - is everywhere. She is a naming of a portion of the forces which created - and still are creating - our universe, and She is far beyond our ability to fully name. As we claim more of our divinity, we recognize still more of Hers...Isis is a deity that forgives because She knows what it was like to be condemned; who frees because She knows what it was like to be imprisoned; who loves deeply as a wife, mother, sister and lover; who loves intimately even abstract concepts such as beauty, truth, knowledge, and mastery of the arts ; who loves even warfare when it is required and honorable pursued. The loving passion of Isis for her worshippers offers a beautiful contrast to the more aloof deities of Greece and Rome”. (aa. s.256).
Om detta verkar ha likheter med kristendom är det knappast någon tillfällighet. R.E. Witt, bland d andra, har påpekat de stora likheterna mellan den hellenistiska Isiskulten och kristendomen (Witt 1997: 255 ff). Även Regula påpekar att en kristen författare som jesuiten André-Jean Festugiére, som annars behandlar de ”hedniska” gudarna mycket hårt och fördömande, verkar ha en mycket positiv syn på Isis. (Regula 1995: 257).
I själva verket har Isis under senare år även fått en renässans hos delar av kristenheten. Orsaken till detta är främst feministteologin och de olika teorier som utvecklats om ”visheten”(Sophia) som en ”feminin” sida hos Gud i Gamla Testamentet. Det är dessa teorier som bland annat legat till grund för de omstridda ”Sofia-mässor” som hållits i Sofiakyrkan i Stockholm. Nu ser det ut som om det funnits beröringspunkter mellan ”sofia-teologin” i de judiska miljöerna i det hellenistiska Egypten omkring vår tideräknings början och Isiskulten (Witt 1997: 104 f), Detta har lett till att feministteologiskt inspirerade kristna har börjat diskutera Isiskulten och dess roll som eventuell föregångare och/eller parallell till den tidiga kristendomen.
I Carl och Susan Daughty Raschkes bok ”The Engendering God” (Raschke och Raschke 1995) diskuterar detta författarpar kvinnliga inslag i gamla och nya testamentets gudsbild. De anser sig kunna visa att den ”sofia-teologin” som först antyds i den salomoniska litteraturen i Gamla Testamentet (se framförallt kapitel 1-9 i Ordspråksboken) och som sedan får fotfäste i de helleniserade judiska miljöerna i Egypten (se den apokryfiska boken Salomos Vishet) inspirerade Jesus och den tidiga kristendomen. Samtidigt drar de paralleller med den hellenistiska Isiskulten. De påpekar hur Isis sågs som ”vishetens gudinna”, som helade sjuka, och förlöste jordens fördömda. Vidare hur hon sågs som en kulturbärare och laggivare, som en beskyddare av barn, mödrar och familjer. Hon var också den som såg till att kvinnor älskades och inte övergavs av sina män. (Raschke och Raschke 1995: 32)
Men, viktigast av allt, hon var en ”frälsare” som räddade de som åkallade henne. Liksom Jesus kallades hon även för den ”enda”. Hon var vägen till en tryggad existens och ett evigt liv. (aa. s.33).
Raschke och Raschke kritiserar de forskare som endast ser Isis som ”en hednisk fruktbarhetsgudinna”. De ser hennes kult snarare som ett uttryck för samma historiska kollektiva faktorer som även kristendomen byggde på. (aa, samma sida). Deras slutsats blir att ”the mythic shadow of Isis hangs over Alexandrinian Judaism and Christianity”. (aa, s.39).
En av de två författarna, Carl Raschke, var annars tidigare ”kultexpert” i anti-kultorganisationen American Family Foundation. Men framförallt är han nog mest känd för sin studie över dagens satanism, Painted Black (Raschke 1992), som i vissa kretsar hårt kritiserats för att vara ett ensidigt "anti-satanistiskt” arbete. (Se exempelvis Victor 1993)
På så sätt är kanske cirkeln sluten. Medan hårdföra satanister som Aquino hyllar Set, utbrytare från hans organisation åberopar sig på Nephtys, och en satanoid ockultist som Crowley tror sig upptäcka nya sidor i Horusgestalten kan New Age-inpirerade magiker som de Traci Regula och en känd anti-satanistisk kristen profil som Carl Raschke, av helt olika orsaker arbeta för en renässans för Isis. Och medan anhängare till Set anklagats för rituella övergrepp mot barn på armédaghemmet Presidio i Kalifornien har ett svenskt nätverk mot sexuella övergrepp mot barn tagit sig namnet Isis, inspirerade av myten om gudinnan. Det verkar som den åtminstone fem tusen år gamla kampen mellan ont och gott i den egyptiska gudafamiljen ännu ej är över.
Referenser
Baines, John, Society, morality and religious practice, i Byron A Shafer, Religion in Ancient Egypt, London 1991
Blavatsky, Helena Petrovna, Isis Unveiled, två volymer, 1976 (1877)
Blavatsky, Helena Petrovna, The Secret Doctrine, två volymer, Pasadena 1974
Blood, Linda, The New Satanists, New York 1994
Crowley, Aleister, The Law is for all, Minnesota 1975
Crowley, Aleister, The Equinox of the Gods, Scottsdale 1991
Crowley, Aleister, The Confessions of Aleister Crowley, London 1989
Ehrensaft, Diane, Pre-school child sex abuse: The Aftermath of the Presidio Case, American Journal of Ortopsychiatry, vol. 62, nr 2, 1992
Lesko, Leonard H, Ancient Egyptian Cosmogonies and Cosmology, i Byron A Shafer, Religion in Ancient Egypt, London 1991
Meyer, Marvin W, The Ancient Mysteries: A source book, San Francisco, 1987
Newton, Michael, Raising Hell, New York 1993
Fellowship of Isis, http://www.fellowshipofisis.com/ ,internet 2003
Fortune, Dion, Moon Magic, York Beach, ME 1978 a
Fortune, Dion, The Sea Priestess, York Beach, Me, 1978 b
Fortune, Dion, The Winged Bull, York Beach, Me, 1990
Frankfort, H, Ancient Egyptian Religion: An Interpretation, New York 1948
Hornung, Erik, Conceptions of God in Ancient Egypt, London , Melbourne och Henley 1982
Shafer, Byron E. (red) Religion in Ancient Egypt, London 1991
Regardie, Israel, (red), The Golden Dawn, S:t Paul, 1992
Raschke, Carl A, Painted Black, San Francisco 1992 (1990)
Raschke, Carl A, och Susan Doughty Raschke, The Engendering God, Louisville, Kentucky 1995
Regula, de Traci, The Mysteries of Isis, S:t Paul 1995
Rodenborg, Erik, Lagen och dess profet, Stockholms universitet 1998
Silverman, David P, Divinity and Deities in Ancient Egypt, i Byron A Shafer, Religion in Ancient Egypt, London 1991
Suster, Gerald, The Legacy of the Beast, York Beach, Maine 1989
Symonds, John, The King of the Shadow Realm, London 1989
Temple of Set, General Information and Admission policies, på Temple of Sets hemsida, http://www.xeper.org/pub/gil/gil_english.pdf 1998
Velde, H. Te, Seth - God of Confusion, Leiden 1967
Victor, Jeffrey, Satanic Panic, Chicago 1993
Webb, Don, Xeper: The eternal word of Set, på Temple of Sets hemsida, http://www.xeper.org/pub/lib/lib_xeper.htm 1998
Wilson, Colin, Aleister Crowley: The Nature of the Beast, Wellingborough 1987
Witt, R.E. Isis in the Ancient World, Baltimore och London 1997
Erik Rodenborg
Den egyptiska gudafamiljen runt Osiris och Isis tillhör kanske det bäst kända i den egyptiska mytologin. Den spelade en central roll i den egyptiska monarkin, men den överlevde i modifierade former denna monarkis undergång. Den har idag inspirerat grupper av de mest skilda slag - från hårdföra satanister till feministteologiska kristna.
Enligt den heliopolitanska kosmogonin började allting med guden Atum, som skapade Shu, ”luften” (manlig), och Tefnut, ”fuktigheten”, kvinnlig. Dessa födde Geb (den manliga jorden) och Nut (den kvinnliga himlen). Dessa i sin tur födde systrarna Isis och Nephtys och bröderna Osiris och Set. Isis och Osiris ses som ett gift par, medan relationen mellan Set och Nephtys är mer oklar. (Lesko 1991: 91 ff)
Denna gudafamiljs vidare öden kom att beskrivas i ett av historiens mest kända mytkomplex. Den utförligaste versionen finns nedtecknad av Plutarchos, men redan i pyramidtexterna finns fragment av myten bevarad. I korthet handlar myten om hur Set dödar sin broder Osiris. I flera versioner dränks Osiris, i andra blir han dessutom styckad. Osiris maka Isis ger sig ut för att leta efter sin make. Hon finner honom och lyckas sedan utvinna sperma från hans döda kropp och därmed föda Horus. Gudarna återger sedan Osiris livet, men det blir ett liv som ändå präglas av döden - Osiris blir härskare i dödsriket. Den så mirakulöst avlade Horus tar senare upp kampen mot Set, och tar sin faders plats i gudavärlden. Set förlorar striden mot Horus i ett utslag i gudarnas domstol. (Velde 1967: 81 ff; Meyer 1987: 160 ff)
Med denna myt som bakgrund kommer sedan såväl Isis som Horus och Osiris att bli centrala gudomar i det egyptiska sakrala kungadömet. Faraonerna ansågs normalt sett vara född av Isis (redan i en inskription från den första dynastin talar en farao om sig som ”son till Isis” (Frankfort 1948: 7). Att ha Isis till moder var naturligtvis liktydigt med att själv identifieras med Horus. Normalt sett var varje farao identifierad med Horus under sin livstid - åtminstone på ett plan sågs han som en inkarnation av guden. Om han under sitt liv identifierades med Horus blev han efter döden ”en Osiris” och identifierades nu med ytterligare en medlem av gudafamiljen. (Frankfort 1948: 102 ff)
Samtidigt som de legitimerade det sakrala kungadömet hade flera av gudarna i denna mäktiga gudafamilj andra centrala funktioner. Osiris blev som vi såg härskare i dödsriket och fick en central roll när de döda ställdes inför den domstol som skulle avgöra om de skulle få tillåtas leva även efter döden. (Silverman 1991: 48) Set å sin sida blev en fientlig, hotande figur, som identifierades med främlingar, politiska fiender, den sterila öknen, ja, kort sagt det hotande kaos. På så sätt stod han på gränsen mellan gudavärlden och kaosmakterna, som annars brukade identifieras med Apophis-ormen. (Velde 1967). Ironiskt kämpar Set själv i en myt mot just Apophis-ormen - en händelse vars innebörd är omtvistad bland forskare. (Velde 1967:99 ff)
Som fenomen är Set ganska intressant. Vi ser här något som skulle kunna beskrivas som en ”proto-dualism” långt före zoroastrismen. Själva namnet Set synes i Egypten ha tillskrivits betydelser som skapare av förvirring, förrädare och drucken. ( Velde 1967: 7). Den bild som ges av Set i myterna är mörk. Set anklagas inte endast för mordet på Osiris - han beskrivs även som en barnaskändare som förgriper sig sexuellt på barnet Horus (Velde 1967: 37 ff).
En helt annan funktion hade Isis. Redan i faraonisk tid kom Isis att bli en gudom som kunde hjälpa i nöden, en Gud bortom ödets obevekliga domslut. Under hellenistisk tid kom Isis´ betydelse att öka, för att nå sin höjdpunkt när Isiskulten spreds över det romerska imperiet . Isis blev snart den viktigaste i gudafamiljen och Osiris (omdöpt till Serapis) kom snart i bakgrunden. Isis kom att ta över drag från de mindreasiatiska modergudinnorna, samtidigt som hon även fick andra funktioner. Hon helade sjuka, förlät synder, och kunde garantera sina anhängare att lyckligt liv efter döden. Isiskulten blev en av de farligaste konkurrenterna till kristendomen - vilket flera kyrkofäder verka ha insett. (Witt 1997: 253 ff)
Isiskulten krossades slutligen när romarriket kristnades. Men den skulle ändå visa sig ha en ovanlig livskraft. Den påverkade åtminstone en hel del yttre drag i Mariakulten. Bilderna av Maria och Jesus hade ofta starka likheter med bilderna av Isis och Horus, och somliga forskare tycker även sig se en djupare likhet i kult och lära.(Witt 1997: 272). Nu ska denna förvisso inte överbetonas - hur upphöjd Maria än blev är hon trots allt i Bibeln en fattig kvinna, som måste föda i ett stall, inte en gudomlig beskyddare av den härskande monarkin...
När slutligen kristendomens dominerande ställning på allvar hotas på 1800-talet kommer inte bara Isis, utan även andra medlemmar i denna märkliga familj att vakna upp ur sin dvala. Det kanske inte är en tillfällighet att madame Blavatskys, ockultismens portalfigur under 1800-talet, första stora monumentalverk hade titeln ”Isis unveiled”. (Blavatsky 1976)
Nu handlade inte ”Isis unveiled” i någon högre grad om den egyptiska gudinnan. Den som tror sig kunna hitta några djupare kunskaper om Isis och hennes kult i Blavatskys arbete blir besviken. Den ”beslöjade” Isis som Blavatsky vill göra ”obeslöjad” är en symbol för naturen. (Blavatsky 1976, volym 1: 16). Den natur vars dunkla hemligheter Blavatsky vill göra tillgänglig genom ett studium av den ockulta visdom som rådde innan kristendomens och den moderna vetenskapens seger (aa, volym 1 s. IX ff). Blavatskys bok präglas av en ettrig polemik mot just de kristna och materialistiska idéerna.
Samtidigt är det inte någon tillfällighet att Blavatsky låter naturen symboliseras av en egyptisk gudinna. En viktig del i Blavatskys lära var tesen att det före kristendomen hade funnits civilisationer med stora (ockulta och andra) kunskaper som nu gått förlorade. Ett av hennes främsta exempel på detta var det gamla Egypten. Hon berömmer dess ingenjörskonst, deras arkitektur, deras kemi, matematik, juvelerarkonst, musikaliska kunnande osv. som likställd med, om inte överlägsen vår egen. (aa, volym 1 515 ff.) Naturligtvis diskuterar hon Keopspyramiden, som ett exempel på kunskaper som vida överträffar våra egna. (aa, volym 1, s.518).
Den egyptiska kulturen var inte bara i många avseenden överlägsen vår egen - den gav upphov till den grekiska, vars kunskaper alla var hämtade från Egypten. (aa, volym 1 s. 521). Detta skrevs dock 1877 - några år senare, i sitt nya arbete ”The Secret Doctrine”, skulle hon komma fram till att den egyptiska kulturen i sin tur hämtade sitt kunnande från Atlantis!(Blavatsky 1974, volym 2: 436). Här kom tonvikten kom för övrigt mer att ligga på indisk och tibetansk mystik än egyptisk och europeisk.
Egypten fascinerade många i slutet av 1800-talet - det går exempelvis knappast att räkna alla de böcker som försökte upptäcka en uråldrig visdom i Keopspyramidens konstruktion. Men därifrån till att hänge sig åt ritualer och åkalla egyptiska gudar kan steget tyckas långt. Ett av de mer uppmärksammade magiska sällskapen vid sekelskiftet var the Hermetic Order of the Golden Dawn. I deras ritualer ingick en rad egyptiska gudanamn. Isis i synnerhet figurerade ofta och orden inrättade till och med ett ”Isis-Urania temple”, där de ägnade sig åt olika ritualer. Men de egyptiska gudanamnen verkar mest ha haft någon form av dekorativ funktion i orden. Tyngdpunkten låg på magi, inte teologi. Det fanns inga ansatser att bygga upp ett religiöst system med egyptiska gudar i någon central roll. (Regardie 1992)
Däremot fanns det en av ordens medlemmar som snart skulle bli känd för en större publik, som just stod för ett försök att skapa en ny religion, som hämtade delar av sin terminologi, om än kanske inte sitt innehåll, från den egyptiska religionen och dess gudar. Det var Aleister Crowley (1875 - 1947), detta århundrades förmodligen mest omtalade ockultist. Aleister Crowley uteslöts ur orden år 1900, enligt en av dess ledare, den senare så kände nobelpristagaren W.B. Yeats för att en magisk orden inte kunde fungera som en uppfostringsanstalt. (Symonds 1989: 36) Crowley hade, genom sitt fuskande i svart magi, genom sina sexualvanor och genom sin egocentriska personlighet, gjort sig omöjlig . Han tog dock snart revansch. Efter en påstådd uppenbarelse i Kairo 1904, startade han en ny religiös rörelse som djärvt blandade element från satanism, egyptisk gudavärld, indisk mystik, kabbala och renässansmagi (Wilson 1987; Rodenborg 1998; för en mer apologetisk framställning se Suster 1989).
I detta religiösa system stod den egyptiska gudavärlden i centrum. I ritualen 1904 hade Crowley försökt få kontakt med olika egyptiska gudar. Till sist lyckades han - Horus uppenbarade sig och talade om för Crowley att ”gudarnas dagjämning” stod för dörren och att Horus skulle ersätta Osiris som den högste guden. (Crowley 1991) Enligt Crowley hade vi de senaste två tusen åren levat i Osiris eon, som präglades av moralism, patriarkat och en hård och förtryckande lag. Före Osiris´ eon hade vi levt i Isis´ eon, som kännetecknades av matriarkat och att kvinnliga principer hyllades (Crowley 1989: 399). Från och med 1904 lever vi i Horus´ eon, och kommer så att göra i två tusen år. Horus´ eon är barnets tidsålder - som efterträder moderns och faderns epok. Eftersom barnet enligt Crowley är egoistiskt, grymt och samvetslöst kommer hela epoken att bli det. (aa, s. 400).
I uppenbarelsen i Kairo (återfinnes bland annat i Crowley 1991: 133 ff) förmedlades detta budskap av entiteten Aiwass, som inte är bekant från den egyptiska mytologin. Däremot år två av de entiteter vars budskap Aiwass kanaliserar hämtade från egyptisk gudavärld. I det första avsnittet framträder ”Nuit” - en lätt förvrängd form av den egyptiska himmelsgudinnan Nut. Hennes budskap är i det närmaste hedonistiskt - bland hennes visdomsord kan vi hitta sådant som ”Also, take your fill and will of love as ye will, when, where and with whom ye will.” (Book of the Law /BoL/ 1: 51). Denna hyllning till njutningen har en utpräglat exklusiv prägel: ”Ye shall gather goods and store of women and spices; ye shall wear rich jewels; ye shall exceed the nations of the earth in splendour & pride”. (1:61).
Den andra entitet som framträder är Hadit, som saknar motsvarigheter i den egyptiska gudavärlden. Här betonas elitismen än mer. I brutala formuleringar som ”We are not for the poor and the sad; the lords of the earth are our kinsfolk” (2:18) ”Ye are against the people, O my chosen!” (2:25) , ”Pity not the fallen! I never knew them. I am not for them. I console not: I hate the consoled & the consoler” (2.48) för vi bilden av en socialdarwinistisk lära med hyllningar till de starka och fördömanden av de svaga. Denna bild bekräftas av Crowley själv i hans egna tolkningar av avsnitten (Crowley 1975)
I det sista avsnittet presenteras sig Horus själv - i form av ”Ra Hoor Khut”, (ska möjligen vara Ra Hoor Achte.). Detta avsnitt är framförallt en hyllning till det hänsynslösa kriget, kampen: ”Now let it first be understood that I am a God of War and Vengeance. I shall deal hardly with them. ” (3:3)”Trample down the Heathen; be upon them, o warrior, I will give you of their flesh to eat!”(3:11). I samma avsnitt finns för övrigt också på två ställen budskap som kan tolkas som, uppmaningar till att offra barn rituellt. Dels i 3:12 ”Sacrifice cattle, little and big; after a child” , dels i 3: 24 där läsaren uppnås att baka en rituell kaka där en av de rekommenderade ingredienserna är ”the fresh blood of a child”. Dagens organiserade crowleyanska rörelse hävdar att dessa avsnitt måste läsas symboliskt. Barnablod är, enligt denna tolkning, endast en symbol för sädesvätska och dess ställen ska ses som instruktioner för sexualmagiska ritualer.
Vi kan se att medan namnen förvisso är tagna från den fornegyptiska religionen är det mer tveksamt om innehållet är det. Att tillskriva dessa olika gudar olika och motstridande etiska principer är ganska främmande för den egyptiska religionen. Med undantag för Set stod alla de egyptiska gudarna under ”Maat”, rättvisans gudinna, och representerade inga skilda etiska system. (Hornung 1983: 213 f).
Dessutom kan man tillägga att även om det egyptiska samhället i sin praktik ibland säkert levde upp till det brutala budskapet i ”Book of the Law” stod den egyptiska religiösa etiken för helt andra ideal. Vi kan i de egyptiska texterna finna en moral med samma omsorg om de fattiga, änkor, faderslösa som vi senare stöter på i kristendomen och judendomen. (Baines 1991: 140 ff.) Det bör också påpekas att det egyptiska samhället, i motsats till exempelvis det grekiska slavsamhället, i hög grad var ett kollektivistiskt samhälle. Staten och prästerskapet kontrollerade i stort sett ekonomin, utrikeshandeln kontrollerades av staten, privategendom spelade en närmast marginell roll i ekonomin, och ett ohämmat egoistiskt beteende på det ekonomiska området uppmuntrades inte.
Många av idealen från den mer jämlika perioden under yngre stenåldern levde kvar. En person som i den egyptiska motsvarigheten till den yttersta domen skulle försvara sig med att de levt efter den nya eonens brutala praktik skulle förvisso bliva ”vägd på en våg och befunnen för lätt” med Maat i den andra vågskålen och skulle möta sitt öde i form av ett monster, som skulle kasta sig över och sluka den beklagansvärda mannen eller kvinnan (Silverman 1991: 48 ff).
Mer logisk är i så fall Michael Aquino, grundare av den satanistiska organisationen Temple of Set. Temple of Set bildades 1975 som en utbrytning från Anton Szandor LaVeys Church of Satan. Utbrytningen orsakades av en växande kritik mot vad många medlemmar uppfattade som en ytlighet och kommersialisering av Church of Satan. Temple of Set såg sig själva som en ockult elit - som tog sin satanism på blodigt allvar. (Raschke 1992: 231 ff)) I motsats till Church of Satan, som såg Satan som en symbol för den inre egoistiska livskraft som slumrar i varje människa ansåg Aquino verkligen att det fanns en övernaturlig makt som det var möjligt att komma i kontakt med. Och midsommarafton 1975 fick han mycket riktigt kontakt med denna entitet. Den presenterade sig som den egyptiska Set och förklarade för Aquino, då officer i den amerikanska arméns underrättelsetjänst, att Set var dess riktiga namn - Satan är bara en hebreisk förvrängning.
I det av Set dikterade dokumentet ”The Book of Coming Forth by Night” förklaras att Set tog kontakt med Crowley 1904, och med LaVey 1966. Ingen av dessa visade sig dock mogen den stora uppgiften och nu - 1975 - tog Set följaktligen kontakt med Aquino och utropade honom till Magus för den nya eonen.
Att basera sin lära på figuren Set istället för Satan löste måhända ett problem som Temple of Set delar med andra satanister. Trots allt ter det sig lite pinsamt att stödja sig på en entitet som inom den kristna världsreligionen alltid betraktats som huvudfienden till det goda. För intellektuella satanister kan det te sig besvärande att deras lära i grunden är en ”anti-kristendom” som tagit den kristna etiken, liksom en del av dess terminologi och helt enkelt vänt den upp och ned. Genom att åberopa sig på Set kan satanister uppleva sig vara en del av en uråldrig tradition, äldre än såväl kristendom som judendom. Att den egyptiska mytologin lär oss att denne Set var en styckmördare och barnaskändare kanske rent av var en fördel - åtminstone internt.
Men utåt skapar det ju vissa problem. Satanister har förvisso haft vissa problem med att övertyga en större allmänhet om att deras lära är respektabel och harmlös. Att ersätta Satan med Set löser knappast dessa problem. Därför måste Set presenteras på ett sätt som skiljer sig från den bild som ges av honom i egyptisk mytologi.
I dokument från Temple of Set beskrivs Set som en entitet som står för radikala förändringar av varandet och ett utvidgande av tillvarons gränser. På så sätt står han i motsättning till det statiska, det döda. Set är en Gud som står för självständighet från de tröga kosmiska lagarna. Mordet på Osiris är i själva verket en symbol för ett förstörande av de fjättrar som samhället sätter på individen, ett accepterade av individuell självständighet och oberoende från de döda naturlagarna. (Temple of Set 1998; Webb 1998)
Å ena sidan har vi den egyptiske Set - kaosmakternas och förstörelsens Gud - å andra sidan har vi Aquinos’ Set - möjligheten till individuell frihet och självförverkligande. Motsättningen kan te sig uppenbar men kanske enbart är skenbar. För frågan är vad självständighet och brytande av den döda homeostasen egentligen står för den Michael Aquino, som 1981 besökte Himmlers borg i Wewelsburg för att i en ockult ritual söka få kontakt med de andeväsen som han trodde hade influerat Himmler. (Raschke 1992: 244 ff).
Medan Aquino och Temple of Set har en symbolisk förklaring till mordet på Osiris brukar de inte kommentera det andra stora brott som Set anklagades för av egyptierna - våldtäkten på barnet Horus. Kanske för att det skulle kunna påminna läsarna om de anklagelser om övergrepp som flera barn på arméns daghem Presidio i Kalifornien 1987 riktade mot Michael Aquino och hans hustru Lilith. För hur många gånger Aquino i det ena internetdokumentet efter det andra försäkrat att han är oskyldig så kvarstår det faktum att de barn i Presidio (nu i det närmaste vuxna) som fortfarande hemsöks av flashbacks och mardrömmar, liksom en stor del av den amerikanska allmänheten, inte tror honom. (Ehrensaft 1992; Blood 1994)
De olika affärerna runt Aquino ledde till oro i den egna organisationen. En grupp framförallt kvinnliga medlemmar bröt sig ut i protest mot Aquinos fascination för naziockultism. De åberopade sig, intressant nog, på en annan medlen av samma gudafamilj: de döpte sin utbrytning till ”Temple of Nephtys” (Newton 1993: 248).
Nu ska ingen tro att endast ockultister av det mer mörka slaget inspirerar av denna egyptiska gudafamilj. I den andra ändan av det ockulta spektret finns vita magiker och ”häxor” som kraftigt tar avstängd från den svarta magin. Även här har många inspirerats av egyptisk mytologi - och av gudafamiljen runt Isis och Osiris.
Dion Fortune (1890 -1946) var samtida till Aleister Crowley och brukar ibland jämföras med den namnkunnige manlige magikern. Men skillnaderna var mycket stora - medan Crowley inspirerat en stor del av dagens satanistiska miljöer är Fortune mer inspiratör till olika nyhedniska grupper - framförallt inom wicca-miljön. Men i motsats till de flesta wiccagrupper idag, som hämtat sin inspiration från keltiska eller rent av för-indoeuropeiska gudar och gudinnor, såg sig Dion Fortune som en Isis´ prästinna. I hennes romaner Moon Magic, The Sea Priestess och The Winged Bull, beskrivs på ett ganska så romantiskt sätt präster och prästinnor till Isis. Hon beskriver romantiska par, som förutom sin kärlek till varandra också delar en gemensam kärlek till Isis. (Fortune 1978 a; 1978 b; 1990) Det är en helt annan stämning i Fortunes romantiska berättelser än den som kommer till uttryck hos Aleister Crowley. Hur långt hon står från allting som kan kallas för svart magi visas kanske bäst i romanen ”The Winged Bull”. Den beskriver en ung man och kvinna vars vägar korsas på ett märkligt sätt. De dras in i en kamp mot svarta magiker som utövar människooffer i svarta mässor. Mot slutet blir de unga tu ett par - och tillika präst respektive prästinna till Isis. (Fortune 1990)
I dag dyrkas Isis i organisationen The Fellowship of Isis. Med högkvarter i Huntingdon Castle i Irland försöker denna organisation sprida kulten av den stora gudinnan. Fellowship of Isis ger ut Isian News, som numera också läggs ut på nätet. Medlemskap i denna organisation är helt gratis - det gäller bara att ansöka på internet (Fellowship of Isis 1998).
En av Fellowship of Isis´ prästinnor är De Traci Regula, som i sin bok ”The Mysteries of Isis” (Regula 1995) försöker sprida kulten av den egyptiska gudinnan. I De Traci Regulas tappning får Isiskulten drag av både wicca och New Age, samtidigt som hon är angelägen om att vara trogen det historiska materialet.
I hennes bok beskrivs reningsceremonier till Isis´ ära, (Regula 1995: 11 ff), hur man bygger upp ett eget Isistempel, (aa, s. 40 ff), vilka kläder som är passande att ha i ceremonierna till Isis´ ära, (aa, s. 43 ff), maträtter som passar bra till Isisceremonier, (aa, s. 155 ff), hur Isis kan hjälpa till med spådomar - genom Tarotkort och på andra sätt (aa, s. 219 ff) och Isisinspirerad drömtydning (aa, s. 243 ff).
Den Isis De Traci Regula dyrkar är framförallt den hellenistiska Isis. Hon beskriver Isis’ egenskaper på följande sätt: ”The Great Isis - the cosmic Isis - is everywhere. She is a naming of a portion of the forces which created - and still are creating - our universe, and She is far beyond our ability to fully name. As we claim more of our divinity, we recognize still more of Hers...Isis is a deity that forgives because She knows what it was like to be condemned; who frees because She knows what it was like to be imprisoned; who loves deeply as a wife, mother, sister and lover; who loves intimately even abstract concepts such as beauty, truth, knowledge, and mastery of the arts ; who loves even warfare when it is required and honorable pursued. The loving passion of Isis for her worshippers offers a beautiful contrast to the more aloof deities of Greece and Rome”. (aa. s.256).
Om detta verkar ha likheter med kristendom är det knappast någon tillfällighet. R.E. Witt, bland d andra, har påpekat de stora likheterna mellan den hellenistiska Isiskulten och kristendomen (Witt 1997: 255 ff). Även Regula påpekar att en kristen författare som jesuiten André-Jean Festugiére, som annars behandlar de ”hedniska” gudarna mycket hårt och fördömande, verkar ha en mycket positiv syn på Isis. (Regula 1995: 257).
I själva verket har Isis under senare år även fått en renässans hos delar av kristenheten. Orsaken till detta är främst feministteologin och de olika teorier som utvecklats om ”visheten”(Sophia) som en ”feminin” sida hos Gud i Gamla Testamentet. Det är dessa teorier som bland annat legat till grund för de omstridda ”Sofia-mässor” som hållits i Sofiakyrkan i Stockholm. Nu ser det ut som om det funnits beröringspunkter mellan ”sofia-teologin” i de judiska miljöerna i det hellenistiska Egypten omkring vår tideräknings början och Isiskulten (Witt 1997: 104 f), Detta har lett till att feministteologiskt inspirerade kristna har börjat diskutera Isiskulten och dess roll som eventuell föregångare och/eller parallell till den tidiga kristendomen.
I Carl och Susan Daughty Raschkes bok ”The Engendering God” (Raschke och Raschke 1995) diskuterar detta författarpar kvinnliga inslag i gamla och nya testamentets gudsbild. De anser sig kunna visa att den ”sofia-teologin” som först antyds i den salomoniska litteraturen i Gamla Testamentet (se framförallt kapitel 1-9 i Ordspråksboken) och som sedan får fotfäste i de helleniserade judiska miljöerna i Egypten (se den apokryfiska boken Salomos Vishet) inspirerade Jesus och den tidiga kristendomen. Samtidigt drar de paralleller med den hellenistiska Isiskulten. De påpekar hur Isis sågs som ”vishetens gudinna”, som helade sjuka, och förlöste jordens fördömda. Vidare hur hon sågs som en kulturbärare och laggivare, som en beskyddare av barn, mödrar och familjer. Hon var också den som såg till att kvinnor älskades och inte övergavs av sina män. (Raschke och Raschke 1995: 32)
Men, viktigast av allt, hon var en ”frälsare” som räddade de som åkallade henne. Liksom Jesus kallades hon även för den ”enda”. Hon var vägen till en tryggad existens och ett evigt liv. (aa. s.33).
Raschke och Raschke kritiserar de forskare som endast ser Isis som ”en hednisk fruktbarhetsgudinna”. De ser hennes kult snarare som ett uttryck för samma historiska kollektiva faktorer som även kristendomen byggde på. (aa, samma sida). Deras slutsats blir att ”the mythic shadow of Isis hangs over Alexandrinian Judaism and Christianity”. (aa, s.39).
En av de två författarna, Carl Raschke, var annars tidigare ”kultexpert” i anti-kultorganisationen American Family Foundation. Men framförallt är han nog mest känd för sin studie över dagens satanism, Painted Black (Raschke 1992), som i vissa kretsar hårt kritiserats för att vara ett ensidigt "anti-satanistiskt” arbete. (Se exempelvis Victor 1993)
På så sätt är kanske cirkeln sluten. Medan hårdföra satanister som Aquino hyllar Set, utbrytare från hans organisation åberopar sig på Nephtys, och en satanoid ockultist som Crowley tror sig upptäcka nya sidor i Horusgestalten kan New Age-inpirerade magiker som de Traci Regula och en känd anti-satanistisk kristen profil som Carl Raschke, av helt olika orsaker arbeta för en renässans för Isis. Och medan anhängare till Set anklagats för rituella övergrepp mot barn på armédaghemmet Presidio i Kalifornien har ett svenskt nätverk mot sexuella övergrepp mot barn tagit sig namnet Isis, inspirerade av myten om gudinnan. Det verkar som den åtminstone fem tusen år gamla kampen mellan ont och gott i den egyptiska gudafamiljen ännu ej är över.
Referenser
Baines, John, Society, morality and religious practice, i Byron A Shafer, Religion in Ancient Egypt, London 1991
Blavatsky, Helena Petrovna, Isis Unveiled, två volymer, 1976 (1877)
Blavatsky, Helena Petrovna, The Secret Doctrine, två volymer, Pasadena 1974
Blood, Linda, The New Satanists, New York 1994
Crowley, Aleister, The Law is for all, Minnesota 1975
Crowley, Aleister, The Equinox of the Gods, Scottsdale 1991
Crowley, Aleister, The Confessions of Aleister Crowley, London 1989
Ehrensaft, Diane, Pre-school child sex abuse: The Aftermath of the Presidio Case, American Journal of Ortopsychiatry, vol. 62, nr 2, 1992
Lesko, Leonard H, Ancient Egyptian Cosmogonies and Cosmology, i Byron A Shafer, Religion in Ancient Egypt, London 1991
Meyer, Marvin W, The Ancient Mysteries: A source book, San Francisco, 1987
Newton, Michael, Raising Hell, New York 1993
Fellowship of Isis, http://www.fellowshipofisis.com/ ,internet 2003
Fortune, Dion, Moon Magic, York Beach, ME 1978 a
Fortune, Dion, The Sea Priestess, York Beach, Me, 1978 b
Fortune, Dion, The Winged Bull, York Beach, Me, 1990
Frankfort, H, Ancient Egyptian Religion: An Interpretation, New York 1948
Hornung, Erik, Conceptions of God in Ancient Egypt, London , Melbourne och Henley 1982
Shafer, Byron E. (red) Religion in Ancient Egypt, London 1991
Regardie, Israel, (red), The Golden Dawn, S:t Paul, 1992
Raschke, Carl A, Painted Black, San Francisco 1992 (1990)
Raschke, Carl A, och Susan Doughty Raschke, The Engendering God, Louisville, Kentucky 1995
Regula, de Traci, The Mysteries of Isis, S:t Paul 1995
Rodenborg, Erik, Lagen och dess profet, Stockholms universitet 1998
Silverman, David P, Divinity and Deities in Ancient Egypt, i Byron A Shafer, Religion in Ancient Egypt, London 1991
Suster, Gerald, The Legacy of the Beast, York Beach, Maine 1989
Symonds, John, The King of the Shadow Realm, London 1989
Temple of Set, General Information and Admission policies, på Temple of Sets hemsida, http://www.xeper.org/pub/gil/gil_english.pdf 1998
Velde, H. Te, Seth - God of Confusion, Leiden 1967
Victor, Jeffrey, Satanic Panic, Chicago 1993
Webb, Don, Xeper: The eternal word of Set, på Temple of Sets hemsida, http://www.xeper.org/pub/lib/lib_xeper.htm 1998
Wilson, Colin, Aleister Crowley: The Nature of the Beast, Wellingborough 1987
Witt, R.E. Isis in the Ancient World, Baltimore och London 1997
Erik Rodenborg
Subscribe to:
Posts (Atom)