Netanyahu, Hamas och amalekiterna

Alla de monoteistiska religionernas urkunder innehåller otäcka ställen. Ett av de otäckaste ställena i Gamla Testamentet är detta, i Första Samuelsboken 15:3.

"Dra nu ut och krossa amalekiterna och vig dem åt förintelse med allt som tillhör dem. Skona ingen utan döda alla, både män och kvinnor, barn och spädbarn, oxar och får, kameler och åsnor."

Detta ställe kallas ibland "Amalekmitzvan" (fastän det i strikt mening inte är en mitzva, eftersom det inte finns i Moseböckerna) och beskriver ett påstått påbud från Gud. Det betraktas vanligtvis som helt överspelat. Amalekiterna är en folkgrupp som inte längre finns. Det är inget som brukar användas inom judendomen idag. Utom av mycket extrema grupper. 

Däremot användes den ofta i den nazistiska propagandan. Den antisemitiska hat-tidningen "Der Stürmer" som gavs ut av Julius Streicher, använde just detta ställe för att "bevisa" judendomens inneboende ondska. 

På samma sätt går det förstås att med hjälp av lösryckta delar av Nya Testamentet eller Koranen "bevisa" kristendomens eller islams inneboende ondska. 

Julius Streicher dömdes till döden som krigsförbrytare vid Nürnbergrättegångarna 1946. Efter det blev det ganska tyst om Amalekmitzvan - i alla fall utanför de nynazistiska småsekterna.

Tills nu. I denna länk (från en israelisk tidning) beskrivs hur Benjamin Netanyahu har jämfört Hamas med amalekiterna i samband med den israeliska offensiven mot Gaza.

Det är inte så konstigt att en statschef i Israel vill krossa Hamas. Men det motiverar ju inte användandet av bibliska texter om amalekiterna.

De få ställen där dessa nämns i GT inskränkte sig inte till tal om en militär offensiv i största allmänhet. På flera ställen uppmanas till en direkt utrotning

Kan det vara så att Netanyahu har dragit upp detta för att parera anklagelserna mot att den israeliska offensiven drabbar civila - män, kvinnor och barn? 

Det finns de som tror att Netanyahu är en religiös fanatiker, liksom Hamas. Jag tror snarare att han är en mycket cynisk politiker som använder religionen som en förevändning. 

Oavsett vilket, är den jämförelse han gjort otäck. Mycket otäck. 

--------------------------------------------------------

PS. Har suttit hela kvällen och bekymrat mig för att jag kan ha citerat påståenden som inte stämmer. På nätet finns det många som säger att Netanyahu direkt citerar ställen i GT om att utrota Amalek. 

Men när jag till sist hittade en video av vad som verkar vara det Netanyahu-tal som åsyftades nämner han inte dessa ställen  i GT. Men han jämför ändå kampen i Gaza med kampen mot Amalek. Och med tanke hur den beskrivs i bland annat Första Samuelsboken 15:3 är det illa nog.

Ulf Drobin

Fick reda på att Ulf Drobin är död. Han var min handledare i religionshistoria under många år, från och med min första b-uppsats ända fram till min lic-uppsats och mitt sista ämne på forskarutbildningen.

Under den tid jag regelbundet hade kontakt med honom gjorde han ett stort intryck på mig. Inte så att vi höll med varandra - tvärtom hade vi för det mesta motsatta åsikter i nästan allting, men som intellektuell motståndare var han mycket sympatisk.

Han var beredd att diskutera allt, tolererade alltid intellektuell kritik, och hade en fascinerande form av humor, som lättade upp de mest allvarliga diskussioner.

Trots att han ogillade de flesta av de ofta kontroversiella åsikter jag hade, lät han mig alltid skriva uppsatser utifrån dessa. Om han varmt rekommenderade en bok inför arbetet på en uppsats och jag sedan i denna uppsats avfärdade just denna bok som pinsam och absurd, blev han inte det minsta sur.

Vi hamnade ofta i dispyter på lektioner och seminarier, men det var alltid på ett vänskapligt sätt.

Första gången jag träffade honom var i grundkursen på hösten 1983. Jag blev fascinerad av hans sätt att introducera ämnet religionshistoria. Det var som en ny värld öppnade sig.

Jag skrev att vi var oense om det mesta, men i en fråga stod vi faktiskt nära varandra. Det var i synen på folktroväsen, där jag ansåg att han gjorde en stor insats i att försvara en religionshistorisk syn på dessa, och avvisa psykologiserande förklaringar - som exempelvis att tron på skogsrån orsakades av sexuella fantasier hos män som var ensamma i skogen.

Detta var faktiskt - hur underligt det än kan låta - under en lång tid en vanlig syn hos de folklorister som inspirerats av Carl Wilhelm von Sydow.

Drobin skrev en kort men mycket kärnfull skrift - "Folklore and Comparative Religion" - där han i mitt tycke effektivt demolerade den typen av förklaringsmodeller.

Vi blev aldrig personliga vänner, men han har ändå som sagt gjort ett stort intryck på mig.

Må han vila i frid.

Människooffer i fornstora dar

"Du tronar på minnen från fornstora dar,

då ärat ditt namn flög över jorden 

Jag vet att du är och förblir vad du var,

ja jag vill leva jag vill dö i Norden".

 

De flesta i Sverige kan kanske dessa rader utantill. Jag kan det i alla fall, trots att jag aldrig sjunger med i "Du gamla du fria".

Denna sång tillkom 1844, under en tid då det vurmades för vikingatiden. Termen "fornstora dar" syftar i första hand på denna tid, även om det möjligen också kan ses som en hänvisning till Sveriges krigiska äventyr under Gustaf II Adolf och Karl XII.

Observera att landet Sverige aldrig nämns i det som i praktiken blivit Sveriges nationalsång. Det är Norden som hyllas - och associationerna ska gå till det vikingatida Norden.

Om dessa fornstora dar kan man läsa i Klas Wikström af Edholms nyutkomna bok "Vikingatidens människooffer". En bok om en praktik som länge förnekades eller bagatelliserades.

För under många år betvivlades existensen av vikingatida människooffer. Det sågs som antingen något icke-existerande eller något extremt sällsynt. Den enda källa som sades finnas - Adam av Bremen - menades ha varit en otillförlitlig kristen propagandist och hans berättelser ansågs sakna stöd i fakta.

Men det var inte sant. I af Edholms bok får vi reda på en hel del om forskningsläget idag.

Det var inte endast så att människooffer fanns - hela den fornnordiska religionen hade sådana som en mycket central del av kultutövningen. Mest uppmärksammade har offer till Oden varit, men det offrades också mycket till andra gudar.

Människooffer nämns på många ställen i fornnordiska skrifter - som en självklar och vardaglig del av den religiösa praktiken. Men de främsta beläggen är ändå de arkeologiska.

Bokens uppräkning av platser där det finns belägg för sådana offer är lång. Den ena orten efter den andra nämns. Och då ska vi minnas att det med all säkerhet finns många fler orter som inte grävts ut eller nämns i fornnordiska annaler.

Sverige var ett starkt socialt skiktat samhälle då som nu - och med några ytterst få undantag var det personer långt ner i den sociala hierarkin som offrades. Krigsfångar, slavar, fattiga, barn...

Till de ytterst få undantagen hör i alla fall ett exempel på en avsatt kung. 

Vikingatiden var en brutal tid. Att vi ska hylla den vid högtidliga tillfällen är motbjudande. Och på något sätt avslöjande för det samhälle vi lever i.

Jag tror jag aldrig i mitt liv sjungit med i "Du gamla du fria." Någon självrespekt måste man ju ha.

 

Bild som föreställer irländare som försvarar sig mot vikinga-angrepp. Målning av James Ward (1914).