ChatGPT om hur kristna tolkningar förvred budskapet i "Gamla Testamentet"

Du sade:

Judendomen har drabbats på ett konstigt sätt av att deras skrifter har omtolkats av en religion som är mycket starkare i världsmåttstock. Gamla Testamentet läses av de flesta med kristna ögon, och en massa ställen i GT tolkas av de flesta som om de vore hänvisningar till Jesus.Vilket de inte torde vara.

ChatGPT sade:

Ja, precis – det är en väldigt speciell situation.

De judiska skrifterna – Tanakh – har sin egen inre struktur och mening, grundad i Israels historia, lagar, profeter och vishetslitteratur. Men eftersom kristendomen växte fram ur den judiska miljön och tidigt kom att dominera stora delar av världen, blev det så att Tanakh ofta läses som “Gamla Testamentet” – alltså som en förhistoria till Nya Testamentet.

Det gör att många passager, som i judisk tradition förstås på helt andra sätt, inom kristendomen har kommit att tolkas som förutsägelser om Jesus. Ett klassiskt exempel är Jesaja 7:14 (“Se, jungfrun skall bli havande...”), som i judisk läsning handlar om en konkret historisk situation under kung Ahas tid, men som i kristen tradition blivit en av de mest citerade “profetiorna” om Jesus.

Så när folk i allmänhet i västvärlden läser dessa texter, gör de det nästan alltid genom ett kristet raster. Det skapar ett slags dubbel botten: texterna finns i sin judiska kontext, men deras tolkning har i mångas ögon blivit “kapad” eller överskuggad av den kristna läsarten.

Det märkliga – och ibland problematiska – är att judendomen då framstår som “ofullständig” i ett kristet perspektiv, trots att det är kristendomen som gjort den omtolkningen.

Vill du att jag utvecklar med några fler konkreta exempel på sådana passager där den judiska och den kristna läsningen skiljer sig radikalt?

Du sade:

Ja.

ChatGPT sade:

Bra! Här är några tydliga exempel där den judiska och den kristna läsningen går åt olika håll:

---

1. Jesaja 7:14

“Se, den unga kvinnan (hebr. almah) skall bli havande och föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanuel.”

• Judisk tolkning: Handlar om en samtida händelse under kung Ahas tid (700-talet f.v.t.). En ung kvinna i kungahuset ska föda ett barn som blir ett tecken på att Juda rike ska räddas ur en politisk kris. Ordet almah betyder ung kvinna, inte nödvändigtvis jungfru.

• Kristen tolkning: Ses som en profetia om jungfrufödseln av Jesus. Evangelisten Matteus citerar den direkt (Matt 1:23) som bevis för att Jesus är den väntade Messias.

---

2. Jesaja 53 – “Den lidande tjänaren”

“Han blev genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull…”

• Judisk tolkning: Den “tjänare” som beskrivs förstås oftast kollektivt, som Israels folk självt, som lider men en dag ska upprättas. Alternativt en särskild rättfärdig person i historien, men inte Messias.

• Kristen tolkning: Ses som en direkt profetia om Jesus, vars lidande och död tolkas som ställföreträdande för människornas synder.

---

3. Mika 5:2

“Men du, Betlehem Efrata… från dig skall det komma en härskare i Israel…”

• Judisk tolkning: En messiansk text i vissa judiska traditioner, men inte nödvändigtvis kopplad till en gudomlig person. Handlar om en framtida ledare ur Davids släkt.

• Kristen tolkning: Tolkad som förutsägelsen av Jesu födelse i Betlehem. Matteus och Lukas knyter direkt an till detta.

---

4. Psaltaren 22

“De genomborrar mina händer och fötter… de delar mina kläder mellan sig.”

• Judisk tolkning: En klagopsalm där psalmisten uttrycker djup personlig nöd, men också hopp om Guds ingripande.

• Kristen tolkning: Ses som en förutsägelse av korsfästelsen. Jesus citerar inledningen på korset (“Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”).

---

5. Hosea 11:1

“När Israel var ung, hade jag honom kär, och från Egypten kallade jag min son.”

• Judisk tolkning: Handlar om Israels folks uttåg ur Egypten – inget annat.

• Kristen tolkning: Matteus tolkar det som en profetia om hur Jesus som barn skulle fly till Egypten och återvända därifrån (Matt 2:15).

---

Det här mönstret går igen hela tiden: kristna läsare letar efter “dolda profetior” om Jesus, medan judiska läsningar ser texterna i sin historiska, ofta mycket jordnära kontext.

Vill du att jag också visar hur judiska kommentatorer (t.ex. Rashi eller Maimonides) förklarar några av dessa texter, så man får en mer levande känsla av skillnaden i tradition?

Du sade:

Ja.

ChatGPT sade:

Perfekt! Jag kan ta några av de mest centrala ställena och visa hur klassiska judiska kommentatorer, som Rashi (1040–1105) och Maimonides (1135–1204), har läst dem. Då ser man ännu tydligare kontrasten mot den kristna läsningen.

---

1. Jesaja 7:14 – “den unga kvinnan”

• Rashi: Menar att detta syftar på en specifik kvinna i Ahas hov, troligen profetens egen hustru eller en prinsessa. Tecknet handlar om att Juda rike snart ska räddas undan sina fiender. Det är ett budskap för den tiden, inte för framtiden.

• Kristen läsning: Matteus gör det till en jungfruprofetia om Jesu födelse.

---

2. Jesaja 53 – “Den lidande tjänaren”

• Rashi: Den “lidande tjänaren” = Israels folk. Han betonar att Israel ofta kallas “Guds tjänare” i Jesaja (t.ex. Jes 41:8, 44:1). Lidandet är nationens, inte en individ som ska frälsa genom död.

• Maimonides: Förnekar uttryckligen att Messias ska lida och dö. Messias ska vara en mänsklig kung, leda folket tillbaka till lagen och upprätta fred.

• Kristen läsning: Tolkar detta nästan uteslutande som en exakt beskrivning av Jesu lidande och korsfästelse.

---

3. Mika 5:2 – Härskaren från Betlehem

• Rashi: Ser detta som en messiansk text, men handlar om en jordisk härskare ur Davids släkt. Ingen idé om gudomlighet.

• Kristen läsning: Kopplas direkt till Jesu födelse i Betlehem.

---

4. Psaltaren 22 – “De genomborrar mina händer och fötter”

• Rashi: Menar att detta är en poetisk klagan av David eller en annan psalmist som uttrycker extrem nöd. Formuleringen är dessutom osäker i hebreiskan: det kan betyda “som ett lejon vid mina händer och fötter”, inte “de genomborrar”.

• Kristen läsning: Ses som en ordagrann profetia om korsfästelsen.

---

5. Hosea 11:1 – “Från Egypten kallade jag min son”

• Rashi: Klargör att “min son” = Israel som folk. Hela kapitlet handlar om Israels relation till Gud, inte om en framtida messias.

• Kristen läsning: Matteus gör det till en dold hänvisning till Jesu flykt till Egypten.

---

🔹 Sammanfattning:
Judiska kommentatorer läser alltid texterna i sin historiska och nationella kontext: profeterna talar till sin egen tid och till Israels folk. Kristendomen däremot lyfter lösryckta verser och ger dem en typologisk tolkning – där allt pekar fram mot Jesus.

Vill du att jag gör en liten tabell som jämför “Judisk tolkning – Kristet bruk” av dessa texter, så det blir riktigt tydligt öga mot öga?

Du sade:

Ja.

ChatGPT sade:

Här kommer en överskådlig tabell som jämför de olika läsningarna:

---

Bibelställe	Judisk tolkning (ex. Rashi, Maimonides)	Kristen tolkning (Nya Testamentet m.m.)
Jesaja 7:14 – “den unga kvinnan skall bli havande”	Handlar om en samtida kvinna i kung Ahas hov. Tecknet gäller en politisk kris på 700-talet f.v.t. Ordet almah = ung kvinna.	Matteus 1:23: ses som profetia om Jesu jungfrufödsel.
Jesaja 53 – “Den lidande tjänaren”	“Tjänaren” = Israels folk som helhet, eller en rättfärdig individ i historien. Ingen Messias som dör för andras synder.	Ses som direkt profetia om Jesu lidande, död och uppståndelse.
Mika 5:2 – “Härskare från Betlehem”	En kommande jordisk ledare ur Davids släkt, mänsklig Messias.	Ses som profetia om att Jesus föds i Betlehem (Matt 2:6).
Psaltaren 22 – “De genomborrar mina händer och fötter”	En poetisk klagan. Texten kan även betyda “som ett lejon vid mina händer och fötter”. Handlar om psalmistens nöd.	Ses som profetia om korsfästelsen. Jesus citerar psalmen på korset.
Hosea 11:1 – “Från Egypten kallade jag min son”	Handlar om Israels uttåg ur Egypten. “Min son” = hela folket.	Matteus 2:15: tolkas som profetia om Jesusbarnets flykt till och återkomst från Egypten.

---

Vill du att jag också visar några exempel där judiska kommentatorer faktiskt tolkar en text messianskt – men på ett helt annat sätt än kristendomen?

Du sade:

Anledningen till att jag ställde frågan är att jag en lång tid plågat mig igenom videor av kristna - framförallt protestantiska fundamentalister och katoliker - som försvarar de mest märkliga ståndpunkter med ständiga bibelcitat från såväl GT som NT. Det är obehagligt i sig, men extra obehagligt när det gäller hur de använder GT-citat. Att mellan 2000 och 3000 år gamla texter som handlade om något helt annat ska användas för att försvara den ena eller andra sekteristiska ståndpunkten i dagens teologiska debatter känns definitivt sunkigt.

ChatGPT sade:

Jag förstår precis vad du menar. Det kan kännas riktigt kvävande när man ser hur texter, skrivna i helt andra historiska och kulturella sammanhang, plockas loss ur sitt sammanhang och görs till ammunition i sekteristiska strider.

Det finns ett par saker som gör det särskilt obehagligt:

1. Historisk förvrängning – De hebreiska skrifterna är resultatet av mycket specifika situationer: politiska kriser, exil, tempelreligion, folkliv. När fundamentalister läser dem som om de enbart var kryptiska koder som “förutsade” Jesus, raderas den historiska verkligheten och det judiska sammanhanget.

2. Kulturell appropriering – Kristendomen är världens största religion och har dominerat i snart två årtusenden. Att dess företrädare då använder judiska texter som bevis för sina egna teologiska system blir lätt en sorts övertagande eller “kapning” av en annan traditions heliga skrifter. Det förstärks av att judar i historien ofta inte fått tolka sina egna texter fritt utan misstänkliggjorts, tystats eller förföljts.

3. Sekteristiskt vapenbruk – När GT-citat används för att försvara katolska eller protestantiska särläror (allt från jungfru Maria till predestination), blir det ofta absurdt. Man ser en 2500 år gammal vers i Jesaja eller en psalmvers användas som om den vore skriven för att avgöra tvisterna i 1500-talets Europa eller i en nutida Youtube-debatt.

4. Moralisk bakvändhet – många av dessa grupper hävdar samtidigt att Bibeln måste läsas “bokstavligt” – men i praktiken plockar de lösryckta verser och läser dem symboliskt eller allegoriskt när det passar deras syfte (särskilt om det ska “bevisa” något om Jesus).

Det är därför inte konstigt att du upplever det som obehagligt, ja nästan förvridet. Du ser ju hur en texttradition som hade en rik, mångtydig och historiskt förankrad mening reduceras till proof texts – små citat som fungerar som brickor i ett maktspel mellan grupper.

ChatGPT om egyptisk fångenskap, Exodus och den påstådda invasionen av Kanaan

Du sade:

Hela det scenario som omfattar israeliternas fångenskap i Egypten, uttåget ur Egypten (Exodus) och den Josua-ledda invasionen av Kanaan är ju idag milt sagt omstridd. Vad anser du om trovärdigheten i denna berättelse?

ChatGPT sade:

Det du tar upp är en central fråga i både biblisk forskning och arkeologi – och den är verkligen omstridd. Här är en översikt utifrån vad forskningen idag lutar åt:

1. Israeliternas fångenskap i Egypten

• Direkt bevis: Det finns inga arkeologiska eller egyptiska källor som bekräftar att ett stort folk av israeliter levde som slavar i Egypten och sedan lämnade landet.

• Indirekta spår: Egypten hade många semitiska folk boende i östra Nildeltat (t.ex. hyksos tidigare under andra årtusendet f.Kr.), och de användes ibland som arbetare/slavar. Berättelsen kan vara ett minne av sådana grupper.

• Forskarläge: Man antar ofta att berättelsen är en bearbetning av olika traditioner och minnen, snarare än en historisk händelse i den form Bibeln beskriver.

2. Exodus – uttåget ur Egypten

• Det stora dramat (tio plågor, massvandring genom Röda havet): Det finns inga oberoende källor som stöder detta. Arkeologer har inte hittat spår av en massiv vandring i Sinaiöknen på den tid som skulle vara aktuell.

• Hypoteser: Vissa forskare föreslår att det kan röra sig om en liten grupp semitiska flyktingar som lämnat Egypten och senare blivit en del av Israels folk, och att deras minne av exil och befrielse växte till en storslagen nationell myt.

3. Josuas invasion av Kanaan

• Bibelns version: En snabb och våldsam erövring av landet under Josuas ledning.

• Arkeologin: Den bilden får inget stöd. Många av de städer som sägs ha erövrats (t.ex. Jeriko, Ai) var inte ens befästa eller bebodda under den tid som berättelsen anger.

• Alternativ modell: Det verkar snarare som att israeliterna uppstod inifrån Kanaan, ur den kanaaneiska befolkningen, under övergången från sen bronsålder till järnålder (ca 1200 f.Kr.). Befolkningen i bergsbygderna ökade då kraftigt, och forskare menar att detta kan vara ursprunget till "Israel".

4. Teologisk och nationell betydelse

• Även om berättelserna inte är historiska i bokstavlig mening, har de spelat en enorm roll som identitetsskapande myter. Exodus är för judendomen en grundberättelse om befrielse och Guds förbund.

• Vissa menar att berättelsen fungerade som en motberättelse: Israeliterna var inte som Egyptens maktfullkomliga faraoner eller Kanaans kungar, utan folk som själva varit slavar och därför skulle värna rättvisa.

Sammanfattning

Forskarnas konsensus är att:

• Ett storskaligt uttåg ur Egypten och en militär invasion av Kanaan inte har stöd i arkeologi eller utomstående källor.

• Mer sannolikt är att israeliterna växte fram ur den kanaaneiska miljön och senare byggde en identitet där Exodus-myten gav mening åt deras historia.

• Exodus kan dock innehålla minnen av mindre grupper med bakgrund i Egypten.

Vill du att jag utvecklar lite kring vilka skolor av forskning som finns (t.ex. minimalister kontra maximalister), så att du får en bild av spännvidden i tolkningarna?

Du sade:

Var inte Kanaan ockuperat av Egypten under den tid då den egyptiska fångenskapen, Exodus och invasionen av Kanaan skulle ha ägt rum?

ChatGPT sade:

Bra iakttagelse! Ja, under den tid som ofta förknippas med “uttåget” och Josuas erövringar – alltså slutet av sen bronsålder (ca 1500–1200 f.Kr.) – var Kanaan faktiskt under egyptisk dominans.

Egyptens herravälde i Kanaan

• Från 1500-talet f.Kr. (efter att Egypten drivit ut hyksos) och fram till ca 1150 f.Kr. var stora delar av Kanaan ett egyptiskt lydområde.

• Egypten höll garnisoner, uppbar skatt och hade kontroll över många kanaaneiska stadsstater.

• Vi har omfattande dokumentation i form av texter (t.ex. Amarnabreven från 1300-talet f.Kr.), där kanaaneiska kungar skriver till farao och ber om hjälp mot rivaler.

• Arkeologiskt syns egyptisk närvaro i form av administrativa byggnader, egyptiskt keramikgods och inskriptioner.

Vad betyder detta för bibelberättelsen?

• Om israeliterna verkligen hade genomfört ett storskaligt erövringskrig under denna period, skulle det i praktiken ha varit ett krig mot Egypten – inte bara mot lokala kanaaneiska städer.

• Men vi har inga egyptiska källor som talar om något sådant, trots att egyptierna annars var noga med att dokumentera sina kampanjer och uppror.

• Tvärtom verkar Egyptens makt i Kanaan ha försvagats först kring 1200–1150 f.Kr., i samband med bronsålderskollapsen (sjöfolkens invasioner, ekonomiska och klimatrelaterade kriser). Det är först därefter som det fanns utrymme för nya grupper – däribland de som senare identifierades som israeliter – att etablera sig i bergsområdena.

Slutsats

Detta gör det ännu mer osannolikt att Josuas erövringar ägde rum på det sätt som beskrivs. Istället stärker det teorin att israeliterna inte “kom utifrån” och erövrade, utan snarare växte fram inifrån Kanaan när Egyptens grepp släppte.

Vill du att jag skissar upp en tidslinje som jämför:

• Bibelns kronologi

• Arkeologiska och egyptiska data
  så man ser kontrasten tydligt?

Du sade:

Skulle inte berättelsen om fångenskapen i Egypten kunna vara ett förvrängt minne av en period då egypterna hade erövrat Kanaan och israeliterna (eller proto-israeliterna) levde kontrollerade av egyptier - men i Kanaan - inte i vad som är Egypten idag?

ChatGPT sade:

Ja – exakt en sådan tanke har faktiskt förts fram av flera forskare! Du är inne på något som kallas en “omvänd Exodus-hypotes” eller ibland “transponeringshypotes”: att minnet av egyptisk dominans i Kanaan senare har “flyttats” söderut och omtolkats som en vistelse i Egypten.

Bakgrunden

• Som vi nämnde var Kanaan under stark egyptisk kontroll under hela sen bronsålder (ca 1500–1200 f.Kr.).

• Många kanaaneiska samhällen betalade skatt, tvingades bidra med arbetskraft, och var alltså i ett slags underordnat förhållande till farao.

• Egyptierna hade dessutom garnisoner och administrativa centra i Kanaan (bl.a. i Gaza, Jaffa, Beth Shean).

Hur detta kan ha blivit ett “minne av fångenskap”

1. Politisk underkastelse → slaveri i minnet
   Att leva under Egyptens hårda kontroll kan mycket väl i efterhand ha upplevts och tolkats som en “slavtillvaro”. När senare generationer formade sin identitet, kan detta ha berättats om som en period av slaveri under farao.

2. Geografisk förskjutning
   Minnet av att ha levt under egyptisk dominans i Kanaan kan med tiden ha “flyttats” till Egypten självt. Att lägga historien i Egypten gjorde den större och mer dramatisk – och gav utrymme för en befrielsemyt av nationell betydelse.

3. Historisk plausibilitet
   Vi vet från Amarnabreven (1300-talet f.Kr.) att kanaaneiska städer skrev till farao och bad om hjälp mot upproriska element i inlandet. Vissa forskare menar att det är just bland dessa “upproriska bergsfolk” som israeliterna har sitt ursprung. Minnet av att deras förfäder var under faraos kontroll kan ha formats till Exodusberättelsen.

Forskarläget

• Denna hypotes delas inte av alla, men den diskuteras i seriös forskning. Den löser ett stort problem: varför vi inte hittar några spår av ett massivt israelitiskt folk i själva Egypten, men desto fler tecken på egyptisk kontroll i Kanaan.

• Arkeologen Donald Redford är en av dem som menar att Exodus är en senare konstruktion baserad på minnet av egyptisk dominans i Kanaan.

• Andra forskare tror dock att berättelsen i någon mån bygger på minnet av mindre grupper som faktiskt hade varit i Egypten (t.ex. semitiska arbetare/slavar i Nildeltat) och sedan anslöt sig till de växande israelitiska bergsbyarna.

Slutsats

Din tanke är helt rimlig: berättelsen om fångenskapen kan mycket väl vara ett förvrängt minne av egyptisk överhöghet i Kanaan, snarare än av masslaveri i själva Egypten. Det skulle också förklara varför Exodusberättelsen känns som en kollektiv trauma-myt – den uttrycker erfarenheten av att ha levt under ett främmande imperiums kontroll.

Vill du att jag gör en liten jämförelse mellan två möjliga scenarier – (A) “slaveri i Egypten” och (B) “underkastelse i Kanaan” – för att se vilken som bäst stämmer med källmaterialet?

Du sade:

En kristen video jag sett medger att det inte finns arkeologiska belägg för en vandring i Sinaiöknen men att den skulle kunna ha skett i nuvarande Saudi-Arabien, där den menar att det finns belägg för en sådan vandring.

ChatGPT sade:

Ja, det där är en intressant tråd – och jag känner igen den typen av resonemang. Det du såg är en variant av den ganska populära ”alternativa Exodus-teorin”, som ofta cirkulerar i religiösa eller pseudohistoriska sammanhang, och som brukar säga ungefär:

• Sinaiöknen visar inga arkeologiska spår av en långvarig israelitisk vistelse → därför måste vi ha letat på fel plats.

• Den ”rätta platsen” är enligt dessa teorier inte Sinaihalvön, utan norra Saudiarabien (ibland identifierad med regioner runt Jebel al-Lawz).

Vad dessa teorier brukar peka på

1. Jebel al-Lawz (”det sanna Sinai”)
   En del grupper hävdar att detta berg i nordvästra Saudiarabien är det egentliga Sinai där Mose mottog lagen. De pekar på:

   • mörkfärgade bergssidor (tolkat som spår av Guds eld),

   • stenstrukturer som påstås vara altaren,

   • grottor eller stensättningar som sägs vara rester av israeliternas läger.

2. Arkeologiska spår
   Förespråkare menar att man hittar megalitiska strukturer, gravar och andra lämningar som skulle kunna vara kopplade till israeliterna.

3. Teologiskt syfte
   Denna teori ger de troende ett sätt att ”rädda” Exodusberättelsen från arkeologins problem genom att flytta scenen till en plats som är svår att undersöka systematiskt (eftersom Saudiarabien länge var stängt för oberoende arkeologer).

Hur forskarvärlden ser på det

• Mainstreamarkeologin är mycket skeptisk. De strukturer som visats upp från Jebel al-Lawz tolkas snarare som lokala arabiska eller madianitiska lämningar, inte israelitiska.

• Inga inskriptioner, keramik eller andra typiska spår av israelitisk kultur har hittats där.

• Att identifiera mörkfärgade bergssidor som ”spår av eld från Sinaiuppenbarelsen” betraktas som religiös tolkning, inte vetenskaplig arkeologi.

• Många av dessa påståenden har populariserats av dokumentärer och predikanter snarare än publicerats i vetenskapliga tidskrifter.

Slutsats

Teorin om att uttåget ägde rum i nuvarande Saudiarabien är alltså ett sätt för vissa troende att försvara berättelsens historicitet, men den betraktas inte som trovärdig inom den etablerade forskningen.

Det betyder dock inte att det inte kan ha funnits semitiska grupper som rörde sig mellan Egypten, Sinai och norra Arabien under sen bronsålder – det gjorde det säkert. Men att knyta det direkt till Exodusberättelsen i Bibeln saknar stöd i arkeologiska fynd.

En fundamentalist som omvärderat Josua

Josuas bok är förmodligen den otäckaste boken i Bibeln. I den beskrivs hur Gud leder israeliterna i ett fälttåg med syftet att utrota den kananeiska befolkningen. Alla, inklusive kvinnor och barn. Liksom den materiella kulturen.

Genom åren har denna bok skapat problem för kristna, och judar. Det har också riktats hård kritik mot den.

Kritiken har varit av två typer. Dels den moraliska. Att framställa Gud som ett folkmördarmonster, som i jämförelse får Ratko Mladic att te sig som en människovänlig humanist, har förstås tett sig milt sagt opassande för religioner som säger sig dyrka en god och kärleksfull Gud.

Men under 1900-talet började en ny typ av kritik att uppstå.  Forskare började betvivla sanningshalten i Josuabokens scenario.  Och under den senare delen av 1900-talet började arkeologiska utgrävningar visa att detta scenario helt enkelt inte kunde stämma.

Josuaboken är full av skildringar av hur städer förintades. En del av dessa städer visade sig ha varit ruiner långt innan det påstådda blixtkriget sades ha  ägt rum. Andra hade ännu inte byggts. Återigen andra fanns förvisso när den påstådda invasionen skulle ha inträffat (1200-talet f.kr) men de visade inget tecken på att ha blivit förstörda då.  

En stad – Hazor – verkade dock ha förstörts vid den tiden. Men omständigheterna talar emot att detta skulle ha åstadkommits av israeliter.

Idag är det ytterst få arkeologer som inte kategoriskt avvisar Josuabokens scenario.

De enda som envist stött Josuas skildring är fundamentalister.

Nu har dock Olof Edsinger, som uppenbarligen ändå tillhör denna kategori, i sin bok ”Krigen i Gamla Testamentet” börjat ifrågasätta historieskrivningen i Josuas bok. Han själv kommer från Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) men boken är utgiven på Livets Ords förlag.

I allmänhet är hans tilltro till snart sagt varenda påstående i Bibeln anmärkningsvärd, på gränsen till rörande. Han kan till och med ta ett direktcitat i Josua från den så kallade ”skökan Rahab” och verkar tro att det ordagrant stämmer. ”Skökan Rahab” var en invånare i den kananeiska staden Jeriko som sägs ha förrått sin stad för de israelitiska erövrarna. Hon hjälpte dem att inte staden, och massakrera alla dess invånare utom just Rahab och hennes släkt.

Det är ju ytterst tveksamt om hon ens existerat, och än mer tveksamt om det direktcitat från henne som finns i Josua motsvarar någonting verkligt.

Men trots denna blinda tro verkar Edsinger ha kommit på att Josuabokens beskrivning av ett folkmord inte stämmer.  

Hans första argument är att krigsrapporterna från andra länder i Mellanöstern vid denna tidpunkt var notoriskt överdrivna. Det är sant, men skulle verkligen inte Bibeln – som sägs bestå av Guds ofelbara ord – skilja sig från sådana blodiga skrytskrönor?

Det andra är att påståendena i Josua inte stämmer med den fortsatta historieskrivningen i Domarboken. De kananéer som sägs var förintade i Josuaboken verkar ju ha vaknat till liv i Domarboken och fortsätter att ställa till problem för israeliterna.

Att en fundamentalist inser att det finns uppenbara motsägelser i Bibeln som inte kan avfärdas är ju ett framsteg.

Han använder dock inte arkeologiska argument, vilket är förståeligt. För i så fall hade han också tvingats förneka uttåget från  Egypten, vilket han inte gör. Om långt över miljonen människor vandrade omkring i Sinaiöknen i 40 år skulle det ha satt arkeologiska spår. Men det har det inte.

Han medger dock att israeliterna själva verkar ha varit kananéer, i allt utom religionen. Men drar inte vad jag ser som närmast nödvändiga slutsatser av detta faktum.

Att den israelitiska religionen segrade över den kananeiska måste ändå ses som ett historiskt framsteg. Den kananeiska religionen både förespråkade och praktiserade rituella barnoffer. Sådana verkar ha förekommit också i den proto-israelitiska kulturen (jfr berättelsen om Abraham och Isak) men  övergavs, och fördöms som bekant mycket hårt i Gamla Testamentet.

Boken kan inte rekommenderas i sig, men är ju ett intressant exempel på hur även fundamentalister till slut kan påverkas av diskussioner och fakta som kommit fram utanför de egna kretsarna. 

Exodus

Att vederlägga Exodus* berättelse om uttåget i Egypten är ännu lättare än att vederlägga berättelsen om invasionen i Kanaan. 

Att 600.000 män (med kvinnor och barn torde detta innebära långt över miljonen) skulle kunna vandra omkring i Sinai i 40 år utan att lämna massiva arkeologiska spår är omöjligt. Men det finns inga sådana spår. Så en dokumentär är knappast nödvändig för att bevisa att berättelsen i Exodus inte kan stämma. 

Men här finns i alla fall en dokumentär som kritiskt granskar just Exodus.

*Andra Moseboken.

Israeliternas uttåg, målning (cirka 1896–1902) av James Jacques Joseph Tissot, 1836–1902.

Ett folkmord som aldrig ägde rum

En av de värsta chockerna jag fått vid läsningen av en text var när jag vid åttaårsåldern läste Josuas bok i Bibeln. Jag hade tänkt läsa igenom hela Bibeln (!) i hopp om att få läsa om en god gud. 

Tyvärr handlade stora delar av Bibeln om en gud som verkade närmast vara motsatsen till god. Det allra värsta exemplet på detta var Josuas bok. 

Där beskrivs hur Gud befaller israeliterna att utrota hela den kananeiska befolkningen i det land som han hade lovat "Israels barn". Och hur denna befallning sedan genomförs.

Det var en stor lättnad när jag långt senare, i mitten av 80-talet, insåg att ganska så entydiga arkeologiska fakta visar att detta folkmord aldrig hade ägt rum i verkligheten.  Det var uppenbarligen en konstruktion av gammaltestamentliga författare, som ville visa med vilken hängivenhet deras förfäder en gång hade krossat hedendomen. 

I denna mer än tre timmar långa dokumentär får vi en mycket noggrann genomgång av de fakta som motbevisar folkmordsscenariot i Josuas bok. Hur den israelitiska identiteten än uppkom, hade den inte skapats genom ett folkmord på befolkningen i Kanaan

Förutom bevisen för att detta folkmordsnarrativ var en fiktion visar dokumentären också bland annat på mycket anmärkningsvärda paralleller mellan Josuas bok och såväl de grekiska berättelserna  om erövringen av Troja som Odysseus senare äventyr, liksom med tidigare kananeiska berättelser från Ugarit.

Intressant nog är den israeliske arkeologen Israel Finkelstein kanske den som gjort störst insatser för att visa att det blodiga scenariot hos Josua inte kan stämma.  Samtidigt som nationalistisk ultrahöger i Israel ibland använt sig av sådana avsnitt i GT för att motivera en skoningslös behandling av palestinierna. 

Därför är detta inte endast en historisk och arkeologisk fråga. Att bekämpa Josuabokens folkmordsnarrativ blir därför även en politisk uppgift. 

Karta av Kanaan, gjord av John Melish 1815.

Om den kvinnliga Visheten

I vishetslitteraturen i Gamla Testamentet och de intertestamentala apokryferna beskrivs Visheten konsekvent som kvinnlig. Den kallas alltid "hon". I äldre exegetisk litteratur beskrivs detta ofta som en rent grammatisk finess utan betydelse. Men numera anses det allmänt att det är mer ån så.

Vishetslitteraturen i Bibeln har hämtat en hel del från den egyptiska vishetslitteraturen - som är fylld av hänvisningar till gudinnorna Isis och Maat. Och det verkar som om visheten även i Bibeln inte endast är ett abstrakt substantiv utan faktiskt ses som en entitet, som en kraft. Som ni ska se nedan beskrivs Visheten som Guds "förstlingsverk" som skapades redan innan världen. Till exempel här.

   "Från evighet är jag insatt, från begynnelsen,
        ända ifrån jordens urtidsdagar.
    Innan djupen voro till, blev jag född,
        innan källor ännu funnos, fyllda med vatten
     Förrän bergens grund var lagd,
        förrän höjderna funnos, blev jag född.."

Jfr hur Maat i en del fornegyptiska texter är skapargudens första dotter!

Vishetens tjänarinnor går omkring på gatorna och ropar till sig människor för att de ska lämna sin okunnighet....

"Visheten" ser ut att vara både en entitet och ett begrepp. På grekiska är ordet för vishet "Sofia" eller "Sophia".  Det är för övrigt därför som Bulgariens huvudstad heter Sofia... Det var de tidiga kristna som döpte staden efter den gudomliga Visheten...

Inom feministteologin har Vishetens feminina karaktär i Bibeln uppmärksammats och ligger till grund för det som kallas "Sofiamässor" och som i alla fall för några år sedan hölls i (vad annars) Sofiakyrkan i Stockholm.

I bland annat Ordspråksboken och den intertestamentala boken Salomos Vishet (som trots sitt namn definitivt inte är skriven av Salomo!) betonas hur nödvändigt det är för männsiskor att nå Visheten.

Nedanstående långa stycke är hämtat från Ordspråksbokens kapitel 8 och 9.

Men först en annan sak. Vad händer med dem som inte vill tillgodogöra sig denna vishet? Om det kan man också läsa i Ordspråksboken. Närmare bestämt i vers 28:11 (1917 års översättning).

"Lik en hund som vänder åter till sina spyor,
är en dåre som på nytt begynner sitt oförnuft"...

Det är ord och inga visor...

Ja, det där med översättningar. Hela texten  nedan är också hämtad från 1917 års översättning. Jag tänkte faktiskt till en början lägga ut texten från Bibel 2000. Men det går just nu inte att öppna Bibeln.se hur jag än försökte.

Först muttrade jag något om "Murphys lag" men vid närmare eftertanke berodde svårigheterna  kanske (med tanke på ämnet!) att det inte alltid är så vist att bryta mot upphovrättlagar (hela Bibel 2000 är upphovsrättskyddad). Men står Visheten verkligen på anti-piraternas sida? Jag har mycket svårt att föreställa mig det, men man kan ju inte så noga veta...

Texten nedan är ju vacker. Men man kanske kan ha några invändningar mot en del - exempelvis när den talar om furstars och härskares vishet. Det stämde nog ofta inte ens då, och att idag tro att exempelvis Donald Trump skulle vara besatt av Visheten ande är ju att utmana löjet....

Det bör förresten också sägas att när texten skriver HERREN med versaler är det en översättning av vad som kallas Tetragrammaton - dvs de konsonanter som bildar namnet Jahve (eller Jehova, för den som så vill). Den finessen har försvunnit i Bibel 2000.

"Hör, visheten ropar,
        och förståndet höjer sin röst.
     Uppe på höjderna står hon,
        vid vägen, där stigarna mötas.
     Invid portarna, vid ingången till staden
        där man träder in genom dörrarna, höjer hon sitt rop:

     Till eder, I man, vill jag ropa,
        och min röst skall utgå till människors barn.
     Lären klokhet, I fåkunnige,
        och I dårar, lären förstånd.
     Hören, ty om höga ting vill jag tala,
        och mina läppar skola upplåta sig till att säga vad rätt är.
     Ja, sanning skall min mun tala,
        en styggelse för mina läppar är ogudaktighet.
     Rättfärdiga äro alla min muns ord;
        i dem finnes intet falskt eller vrångt.
   
     De äro alla sanna för den förståndige
        och rätta för dem som hava funnit kunskap.

     Så tagen emot min tuktan hellre än silver,
        och kunskap hellre än utvalt guld.
   
    Ty visheten är bättre än pärlor;
        allt vad härligt som finnes går ej upp emot henne.

     Jag, visheten, är förtrogen med klokheten,
        och jag råder över eftertänksam insikt.
     Att frukta HERREN är att hata det onda;
        ja, högfärd, högmod, en ond vandel
        och en ränkfull mun, det hatar jag.
     Hos mig finnes råd och utväg;
        jag är förstånd, hos mig är makt.
    Genom mig regera konungarna
        och stadga furstarna vad rätt är.
    Genom mig härska härskarna
        och hövdingarna, ja, alla domare på jorden.

    Jag älskar dem som älska mig,
        och de som söka mig, de finna mig.
   
     Rikedom och ära vinnas hos mig,
        ädla skatter och rättfärdighet.
   
     Min frukt är bättre än guld, ja, finaste guld
        och den vinning jag skänker bättre än utvalt silver.
     På rättfärdighetens väg går jag fram,
        mitt på det rättas stigar,
    till att giva dem som älska mig en rik arvedel
        och till att fylla deras förrådshus.

    HERREN skapade mig såsom sitt förstlingsverk,
        i urminnes tid, innan han gjorde något annat.
   
    Från evighet är jag insatt, från begynnelsen,
        ända ifrån jordens urtidsdagar.
    Innan djupen voro till, blev jag född,
        innan källor ännu funnos, fyllda med vatten
     Förrän bergens grund var lagd,
        förrän höjderna funnos, blev jag född,
     när han ännu icke hade skapat land och mark,
        ej ens det första av jordkretsens stoft.
     När han beredde himmelen, var jag tillstädes,
        när han spände ett valv över djupet,
   
    när han fäste skyarna i höjden,
        när djupets källor bröto fram med makt,
     när han satte för havet dess gräns,
        så att vattnet icke skulle överträda hans befallning,
        när han fastställde jordens grundvalar --
   
     då fostrades jag såsom ett barn hos honom,
        då hade jag dag efter dag min lust
        och min lek inför hans ansikte beständigt;
     jag hade min lek på hans jordkrets
        och min lust bland människors barn.

     Så hören mig nu, I barn,
        ty saliga äro de som hålla mina vägar.
     Hören tuktan, så att I bliven visa,
        ja, låten henne icke fara.
     Säll är den människa som hör mig,
        så att hon vakar vid mina dörrar dag efter dag
        och håller vakt vid dörrposterna i mina portar.
     Ty den som finner mig, han finner livet
        och undfår nåd från HERREN.
   
.    Men den som går miste om mig han skadar sig själv;
        alla de som hata mig, de älska döden.
   Visheten har byggt sig ett hus,
        hon har huggit ut sitt sjutal av pelare.
     Hon har slaktat sin boskap, blandat sitt vin,
        hon har jämväl dukat sitt bord
      Sina tjänarinnor har hon utsänt och låter ropa ut sin bjudning
        uppe på stadens översta höjder:
      »Den som är fåkunnig, han komme hit.»
        Ja, till den oförståndige säger hon så:
     »Kommen och äten av mitt bröd,
        och dricken av vinet som jag har blandat.
     Övergiven eder fåkunnighet, så att I fån leva,
        och gån fram på förståndets väg.
     (Den som varnar en bespottare, han får skam igen,
        och den som tillrättavisar en ogudaktig får smälek därav.
   
    Tillrättavisa icke bespottaren, på det att han icke må hata dig;
        tillrättavisa den som är vis, så skall han älska dig.
   
    Giv åt den vise, så bliver han ännu visare;
        undervisa den rättfärdige, så lär han än mer.
   
     HERRENS fruktan är vishetens begynnelse,
        och att känna den Helige är förstånd.)
   
     Ty genom mig skola dina dagar bliva många
        och levnadsår givas dig i förökat mått.
   
     Är du vis, så är din vishet dig själv till gagn,
        och är du en bespottare, så umgäller du det själv allena."
 
"Sofia - den heliga visheten".. Ukrainsk ikon från 1812. 

PS om Jobs bok

Några kommentarer på min huvudblogg om mitt förra inlägg fick mig att börja fundera över min beskrivning av Jobs bok.

Jobs bok är ganska så sen, dateras omkring kanske mellan 700 och 400 f.kr. Den liknar i mycket den så kallade vishetslitteraturen, som innehåller en så pass skeptisk och illusionslös bok som Predikaren.

Vid närmare eftertanke är jag inte säker på att Jobs bok entydigt bör ses som ett försvar av Gud. Jag misstänker att den innehåller ett lätt maskerat ifrågasättande.

Jobs frågor är så intelligenta, Guds svar av typen goddag yxskaft. Och dessutom får vi i de första partierna en anmärkningsvärd inblick i det sunkiga vadslåendet mellan Gud och Satan.

Jag misstänker att under den fromma ytan finns en underliggande ifrågasättande tendens...

Gudsbilden liknar godtycket i de äldsta partierna i GT, men den nästan respektlösa behandlingen av denna liknar senare texter, som ex.vis Predikaren.

Man kan inte utgå från att människor då var så oerhört mycket dummare än vi. Både författaren och många av hans läsare måste ha sett det absurda i Guds svar.

Jfr gärna denna Wikipedia-artikel om Jobs bok.

Är makt rätt? - lite om gudsbilden i Jobs bok

Det finns något som kallas teodicé. Det är ett ord som syftar på hur man kan förena tanken på en allsmäktig och allgod Gud med hur det ser ut i världen idag.

Det finns faktiskt en bok i Bibeln som tar upp frågan, utifrån de olyckor som drabbar en specifik man. Det är Jobs bok. Den kan läsas här.

Det är en märklig historia. Den börjar med vad som liknar en vadslagning mellan Gud och Satan. Ja, i Bibel 2000 står det inte Satan utan Anklagaren, men grundordet i texten är just Satan, med bestämd artikel. I fortsättningen kommer jag här att kalla honom just för Satan.

Gud frågar Satan om han inte har hört talas om den rättfärdige Job. Han gör alltid vad gott är, och han prisar alltid Gud. Satan svarar att Job inte har utsatts för tillräckliga prövningar. Om han bara utsätts för sådana kommer hans tro att börja vackla.

Då säger Gud att OK, låt oss testa detta. Så Satan ges rätt att döda Jobs tjänare, bekanta, boskap, och skapa den ena katastrofen efter den andra, och allt annat som inte drabbar Job direkt. Men trots detta fortsättet Job att prisa Gud.

Redan nu bör man ju notera att de människor (och boskap) som här dödas inte heller har gjort något ont. De dödas för att testa Job. De blir enbart redskap i denna test.

Sedan träffas Satan och Gud igen. Gud säger att Job fortfarande prisar Gud, och då säger Satan att det beror på att han inte drabbats själv. Så Gud går med på att Satan ska få skicka varbölder till Job, som snart täcker denne från huvud till fot. Fortfarande prisar den drabbade Gud.

Till dess att några vänner kommer på besök, Då brister allt. Job förbannar den dag han föddes, och undrar hur Gud kan utsätta honom för allt detta.

Han vänner blir bestörta och i det ena inlägget efter det andra försöker de hävda att Job måste ha begått synder av många slag, att Gud alltid är rättvis, och att man inte får angripa Gud på det sätt som Job gör,

Job svarar bestämt och fortsätter att ifrågasätta Guds handlande. Men han går också utöver sig själv, och tar upp hur väl det går för de onda. De kan behålla sina rikedomar medan de som fruktar Gud och är fattiga lever i misär.

Så då ger sig Gud till sist själv in i debatten. Han talar utifrån en stormvind. I sitt tal klandrar han i och för sig Jobs vänner för att de inte har svarat Job rätt, men hans eget svar är till och med märkligare än deras.

Det är ett ohöljt maktspråk. Vem är Job att klandra Gud, när Gud har skapat himmel och jord? Vem är Job att klandra Gud, när Gud kontrollerar allting i naturen?

Gud är vis, Gud är mäktig, Gud vet allt. Gud är stark, Job är svag, och okunnig, och alltså har Job ingen rätt att ifrågasätta makten, dvs Gud.

Då ödmjukar sig Job, han ber på det mest devota sätt om förlåtelse för att ha hädat, och ifrågasatt Gud. Han inser nu att det var fel. Säger han.

Och blir förlåten.

Det som slår en här är förstås att Gud inte svarar på en enda av Jobs förebråelser utan istället svarar genom att hävda att man inte kan kritisera den mäktigaste, och visaste kraften i universum. Job är en obetydlig skit i jämförelse med Gud - därför ska han hålla tyst.

Men... det finns något ännu värre i berättelsen. Gud talar inte endast maktspråk - han är dessutom oerhört ohederlig.

Han berättar nämligen aldrig ärligt för Job vad dennes lidande berodde på. Om han hade gjort det borde det ha låtit ungefär så här : "Jo, ser du Job, jag förstår att du är sur, men nu är det just så att jag och Satan hade en liten vadslagning – vi ville testa om du skulle förneka mig om det verkligen gällde, så jag lät honom plåga dig till max för att vi skulle kunna reda ut vem av oss som hade rätt. "

Om Gud hade svarat just på detta sätt skulle kanske inte Job underkastat sig mot slutet och hyllat Guds vishet...Ja, det är förstås bara en påhittad berättelse, men även sådana borde ju ha en inre logik.

Något svar på någon teodicé är ju knappast Job. Det ser snarare ut att vara en otäck beskrivning av hur två mäktiga väsen bedriver ett sadistiskt experiment på en oskyldig människa, där dessutom ett stort antal andra lika oskyldiga människor mister livet i någon sorts "collateral damage".

Och den moraliska klyftan mellan Satan och Gud krymper här till ingenting. Eller rättare sagt, Gud ter sig om möjligt ännu värre än Satan, med tanke på de cyniska bortförklaringarna i Guds slutliga ”svar” till Job....

Henoteism

"Henoteism" är en term för att tro på flera gudar, men bara dyrka en. Själv fick jag höra detta ord första gången på grundkursen i religionshistoria hösten 1983.

Det var vår lärare Ulf Drobin, som lade ut texten om att den israelitiska religionen från början inte var monoteistisk utan alltså henoteistisk. Han menade att om man läser Gamla Testamentet noga kan man finna en mängd spår efter denna tidigare fas.

Av någon anledning reagerade jag starkt mot detta. Jag sa att det trodde jag inte på, så han började läsa upp det ena bibelcitatet efter det andra, som han menade visade på detta. Jag var envis, och underkände dem alla.

Men till sist kom han med ett som fick mig att ge upp. Det var från Psaltaren 82:1 och det löd sålunda: ”Gud står i gudaförsamlingen, i gudarnas krets håller han dom.”

Då kapitulerade jag. Jag fick så att säga konvertera till det allmänt accepterade religionshistoriska synsättet.

Kristna fundamentalister håller naturligtivs inte med. Mera modesta kristna kan ofta hålla med om detta som ett historiskt faktum, men de är naturligtvis inte själva henoteister... Detsamma gäller förstås dagens judar.

Men det finns ett undantag. Mormonerna är faktiskt henoteister. De tror just att det finns flera gudar, men att man endast ska dyrka "vår", På sätt och vis är de väl en av de ytterst få grupper som anammat detta element i den ursprungliga israelitiska religionen. Och detta innan religionshistorikerna upptäckte att det överhuvudtaget funnits...

Monoteism, övergrepp och patriarkat

Det finns två motpoler i synen på konflikten mellan "monoteism" och "hedendom". Dels har vi (exempelvis) gamla missionärsromantiska berättelser om hur goda kristna fick tampas med ogudaktiga hedningar, som ägnade sig åt kannibalism, människooffer och ohyggliga riter. Dels har vi en motbild som började uppkomma under upplysningstiden. En motbild om "den ädle vilden" som förstördes av en korrupt kristendom (eller av islam).  En motbild som idag är vanlig i olika nyhedniska grupper.

Och, ja, den sistnämnda har väl jag själv varit med om att sprida, exempelvis här.

Och jag står för varenda ord i den artikeln, den handlar ju om hur missionärerna bidrar till att införa patriarkalt förtryck i nordamerikanska indiankulturer. Men om jag istället hade fokuserat på konfrontationen mellan missionärer och den aztekiska kulturen hade bilden, som vi ska se nedan, blivit ganska annorlunda.

Det finns de som efter en ytlig läsning av författare som Birgitta Onsell, Eva Moberg eller Monica Sjöö kommer fram till att "patriarkat" och "monoteism" regelbundet gick hand i hand med att utrota en tidigare kvinno- och barnvänlig kultur. Tron på en enda (manlig) Gud antas vara den grund som ger upphov till kvinnoförtryck, övergrepp, och förtryck av barn. Monica Sjöö ägnar en sida i sin "The Great Cosmic Mother" från 1987 åt att lista otäcka barnfientliga citat från Gamla Testamentet. De är vederbörligt ruggiga, men hon nämner inte att den tidigare fenicisk-kananeiska kultur som israeliterna bekämpade, och som hon själv ofta uttryckt stora sympatier för, hade rituella barnoffer som ett centrum i sin egen kult,

Sanningen är den att patriarkatet på de flesta håll kom tidigare än de monoteistiska religionerna. Och att dessas seger över "hedendomen" på många ställen snarare innebar ett mildrande av förtrycket. Eller åtminstone att några av dess mest blodiga uttryck avskaffades.

Det började redan med den israelitiska religionen. Den var patriarkal, men så var den som föregick den. I Bibeln står det bland mycket annat att det är riktigt att slå barn. Det är obehagligt, men samtidigt bör det noteras att i den kultur som fanns innan hade som nämnts ett rituellt dödande av barn en central plats i kulten. En praktik som hårt fördöms i hela Gamla Testamentet. (Se till exempel Psaltaren 126: 37-38, Hesekiel 16:21-22 och Jeremia 19:4-7).

Även om den fenicisk-kananeiska barnofferpraktiken  besegrades i just Kanaan, så levde den kvar över stora delar av Medelhavet. Efter att Rom erövrade Karthago, försvagades den kraftigt, men den levde ändå kvar på sina håll. Det var först med kristnandet av Nordafrika som den försvann.

I Rom förbjöds människooffer i det första århundradet f.kr. men däremot var det fortfarande tillåtet att sätta ut oönskade barn. Ibland hittades de av någon som tog hand om dem, men oftast dog de. Det var först med kristendomens införande som detta förbjöds.

På våra breddgrader var både människooffer och utsättande av barn en del av den "hedniska" praktiken. De förbjöds efter kristnandet. I Island nådde man en kompromiss. "Hedningarna" fick inte längre öppet dyrka sina gudar, men under en lång övergångsperiod fick de sätta ut oönskade barn i vildmarken. Det bör förstås påpekas att medan inte så få av de barn som sattes ut i Rom kanske räddades, gällde det förstås praktiskt taget inga som mötte samma öde i Skandinavien, för att nu inte tala om Island.

Om vi går österut ställdes de första muslimerna inför en praktik, där nyfödda, oönskade flickor begravdes levande. Koranen fördömer denna i surorna 81:8 och 16:57-59. Denna praktik förbjöds efter att islam hade segrat. Islam förbjöd också en typ av brutal skilsmässa som tidigare var tillåten, som innebar att kvinnan försköts men att hon tvingades bo kvar hos mannen som hans slav.

Men så till Amerika. I den artikel jag skrev om hur missionärerna skulle övertyga indianstammar om vikten av att slå barn, att fruar skulle lyda sina män, och av jordägandet måste bli privat, ser vi att kristendomens införande i stora delar av Amerika innebar upprättandet ;av ett hårt förtryck över kvinnor och barn. Men...

Det finns andra delar av Amerika, där bilden som sagt såg lite annorlunda ut. Det mest uppenbara exemplet är som sagt aztekerna. Men i mindre skala gällde det samma också maya och inkas.

Dessa kulturer var inte endast patriarkala, de var stater styrda av militariserade härskande skikt. En sak som förenade aztek-, maya-och inkareligionerna var att de såg människooffer till gudarna som nödvändiga. Speciellt brutal och omfattande var praktiken hos aztekerna.

Där offrades både vuxna och barn, ofta tiotusentals varje år. Aztekerna förde krig för att tillfångata personer som skulle offras. Dessa offer utfördes också ofta medvetet på ett maximalt plågsamt sätt. När templet i Tenochtitlan invigdes 1487 beräknas det att som minst 10.000, eller som mest 80.000, offrades under fyra (!) dagar.

Denna råa praktik ledde till att spanjorerna kunde sluta en allians med de folk som var underkuvade av aztekerna och som var tvungna att regelbundet leverera fångar till dessa, fångar som skulle offras.

Men offertraditionen var så pass utbredd att de krävdes mer än en militär erövring för att den skulle upphöra. Här spelade förmodligen kulten av Jungfrun av Guadalupe en viktig roll. Jungfrun av Guadalupe var dels namnet på em målning av jungfru Maria, som ni kan se till vänster på denna blogg. Men denna målning sades vara en övernaturlig avbildning, som uppstått under den vision av jungfru Maria, som indianen Juan Diego sades ha fått vid flera tillfällen vid Tepeyac i december 1531.

Som fenomen är Jungfrun av Guadalupe något mycket märkligt. I henne blandades hedniska och kristna traditioner. Trots att hon först uppträdde på en plats som förut helgades till en aztekisk gudinna sågs hon som den främsta motståndaren till människooffer. Hennes uppgift sågs till stor del som att hon skulle utrota resterna av denna barbariska praktik.

Efter ett tag kom hon faktiskt också att bli en symbol för motståndet mot Spanien, och mot överhet och förtryck. Hon har hyllats av exempelvis den vänsterinriktade zapatistgerillan och av Hugo Chavez,  och latinamerikanska feminister har ofta sett henne som en frigörande symbol.

Jag upprepar. När de monoteistiska religionerna konfronterade en rå patriarkal krigisk "hedendom" mildrade de faktiskt mycket ofta förtrycket av kvinnor och barn. Inte förstärkte det, som en del nyhedningar gärna vill tro. Framförallt avskaffades ofta förtryckets mest utpräglat blodiga uttryck.

För, när allt kommer omkring, en kult av amoraliska "hedniska" krigar- och andra gudar i en polyteistisk kontext kan ju gå nästan hur långt som helst.  De ritualer som förknippas med dom kan ju dessutom bli hur blodiga som helst. Föreställningen om en Gud med någon form av övergripande ansvar för helheten spelade ofta en modererande roll när den introduceras i dessa kulturer.

Det är ju egentligen ganska logiskt.