Två onda idésystem

De två värsta religiösa åsiktsriktningarna jag kan tänka mig är dels de satanister som öppet sympatiserar med den Satansbild som ges i evangelierna, och som vill leva därefter. Och som följaktligen praktiserar en iskall egoism kombinerat med likgiltighet för andras lidanden - och i många fall också njuter av att andra lider. 

De satanister (men de är faktiskt färre än vad en del verkar tro) . som bygger upp en välvillig satansbild och omtolkar den till något helt annat har jag inga problem med. 

Dels de kristna och muslimska fundamentalister som tycker att det är OK att deras påstått allsmäktiga gud dömer människor till evig plåga i helvetet endast för att dessa inte vill tro på denne gud. Alla helvetesläror är förkastliga men om det handlade om att människor verkligen varit onda och  hänsynslöst skadat andra har jag i alla fall en aning större förståelse för tankesättet. 

Men att tycka det är OK (och i vissa fall även fröjda sig över) att de som inte behagar tro på rätt gud ska plågas för evigt går över alla gränser av grymhet. 

Dessa helvetestroende fundamentalister, och dessa satanister, är ytligt sett motsatser - men i grunden har de en avgörande sak gemensamt. De saknar båda den mest elementära empati. 

Det finns ett helvete på jorden och ett av dess många uttryck är dessa två religiösa strömningar. 

För de kristnas del blir det inte bättre av tanken att en oskyldig Jesus måste torteras ihjäl för att den troende skaran ska slippa helvetet.

Satanister och den typen av helvetestroende fundamentalister kan ta varandra i hand. 

De är båda onda....

Kommissarie Morse-avsnitt om satanism

1993 var ett år då brutala aspekter av satanism i hög grad  uppmärksammades,  Följaktligen brukar det idag utifrån det förnekande perspektiv som efter ett tag kom att dominera  - att ses som en period av "Satanic Panic"... 

Det är en missvisande term, som förutsätter att det saknades alla rationella grunder för en sådan så kallad panik.

1993 kom också ett avsnitt av TV-serien om kommissarie Morse med titeln "The day of the devil". Det handlade just om satanism och kan ses här.

Det var ett avsnitt som inte på något sätt försökte idealisera, utan som utgick från att bakom begreppet satanism det inte så sällan kunde finnas en brutal verklighet.

Det var en allmän inställning dessa år. Några år senare skulle förmodligen inte brittisk TV sända ett sådant avsnitt - i rädsla för att det skulle kunna sprida "satanistpanik". 

Just nu har vi efter  många år av förnekande av att satanism faktiskt inte så sällan kan stå för något mycket ruggigt -  fått avslöjanden om Order of Nine Angles och dess periferi  - som blivit en motvikt mot det "snälla" perspektiv på satanism som länge har varit vanlig i västvärlden (med undantag av en del skriverier om nordisk black metal). 

Så se gärna Morse-avsnittet. Och gör samtidigt en liten tidsresa till tidigt 90-tal. 

PS. Det bör tilläggas att det har ett mycket gåtfullt slut.

Min lic-uppsats

Jag skrev en gång (1998) en lic-uppsats om Aleister Crowley och satanism. Den blev hårt angripen. Nu har jag genom en vänlig handling från en fb-vän fått den tillskickad mig som en PDF-fil. Hen hade beställt den från Stockholms Universitet och fått betala 300 kronor för den. Jag skickade naturligtvis hen 300 kronor.

Jag har försökt se om det går att länka till den på min blogg eller på flödet på Facebook men det går tydligen inte. Men jag kan skicka den via mail.

 

Om någon till äventyrs vill läsa den kan hen skicka ett mail till mig så skickar jag den gratis. Då slipper hen att betala de 300 kronor som man måste betala om man beställer den från universitetet.

 

Jag står inte för allt i den idag, men när jag nu på nytt läst igenom stora delar av den tycker jag att den är bättre än jag mindes den som.

 

De definitioner av satanism som jag använder mig av i den använder jag inte längre.. Men definitioner kan ju inte i sig vara felaktiga eller riktiga - bara mer eller mindre lämpliga.

 

Jag har förstås haft den hemma ï papperversion hela tiden, men  har inte läst i den på länge.

"The lies of the Satanic Temple"

Gruppen "Satanic Temple" brukar hävda att de står för en version av "satanism" som förespråkar empati och människokärlek. Samtidigt driver de en kampanj av trakasserier mot terapeuter som behandlar  utsatta för övergrepp i barndomen och/eller accepterar existensen av bortträngda minnen.

I denna video beskrivs dess kopplingar till ultrahögerorganisationer, förföljelser och trakasserier av avhoppare och kritiker,  korruption,  kvinnoförtryck, sexuella trakasserier, och övergrepp

Det bör noteras att den kvinna som gjort videon, själv verkar definiera sig som satanist. Men det framgår också att hon definitivt inte stöder False Memory Syndrome-teorier. (se 1.31.40).

Videon är lång, men värd att se.   

PS. Ofta stoppar videon vid 58.02.  Då kan man starta om programmet och sedan  gå tillbaks till denna punkt.

"764" - när en "modern folksägen" visar sig vara verklig

Sedan 90-talet har vi till leda fätt höra att allt tal om kopplingar mellan satanism och sexuella övergrepp mot barn enbart är en modern folksägen.

Denna "sägen" har visat sig ha ett eget liv - och då inte som sägen.

Jag har tidigare tagit upp ett exempel på hur denna "sägen" på senare tid har visat sig vara högst reell.

Här är ett annat exempel - en satanistisk grupp med namnet "764" utrustad med parafernalia från den likaså satanistiska gruppen Order of Nine Angles (inte Angels, som det står i den länkade artikeln) har aktivt utövat just sexuella övergrepp mot barn.

Så den egenartade idén att "satanism" på något sätt skulle vara oförenlig med sexuella övergrepp mot barn har återigen demolerats.

I själva verket är det föreställningen att satanistiska övergrepp mot barn inte kan existera som är att betrakta som en ovanligt absurd sägen.

The Pale Horse

Den enda av Agatha Christies deckare som handlar om satanism är "The Pale Horse" från 1961 (svensk översättning "Den gula hästen" från 1962).

Jag har läst den svenska översättningen av Christies bok för länge sedan och har den faktiskt i min bokhylla. Men just nu har jag (på nytt) sett en välgjord spelfilm som bygger på boken.

Att den handlar om "satanism" utifrån en mer allmän definition är ju ganska uppenbart. Ett gäng (kvinnliga) "ockultister" på värdshuset "The Pale Horse" (ett namn för övrigt taget från Uppenbarelseboken i Bibeln)  som regelbundet mot betalning håller seanser för att skicka förbannelser mot människor som fientligt inställda personer önskar livet ur. Personer som sedan dör.

Nu visar det sig att åtminstone en av "häxorna" inte riktigt fattar att de som ska förbannas verkligen dör. Ledaren vet det, och troligen också den tredje "häxan". 

Men även i en mer exakt mening kan man använda termen "satanism" om intrigen i filmversionen om  Christies gäng av "häxor". (Troligen också i boken, även om jag inte läst den sedan 1988).

I en ritual som vi får se åkallas "Fader vår, som VAR i himlen". Var, inte är... Det syftar uppenbarligen på Lucifer och de fallna änglar som sägs ha gjort uppror och kastats ner från himlen.

Annars är handlingen orealistisk på ett märkligt sätt. 

De verkliga morden begås inte av "häxorna", inte ens av de som känner till att offren dör. Vi har dessutom en advokat (utesluten från advokatsamfundet och förbjuden att verka som advokat!). Han känner till "häxorna" på värdshuset. Och tror tydligen också att deras magi verkar.

De som vill ha någon död går dels till "häxorna", dels till advokaten. Deras samtal med advokaten leder till att de sluter ett vad med honom. Om den person de vill ha död på inte dör, måste advokaten betala till dem. Om hen dör får de betala en stor summa till advokaten.

De måste dessutom betala "häxorna" för de seanser som dessa genomför.

Men vad dödar offren? Det finns en marknadsundersökningsfirma som advokaten uppenbarligen betalar. Denne verkar i alla fall i filmen inte inse denna firmas (eller rättare sagt deras mystiska ledares) roll. Han vet endast att den har någon form av kontakt med "The Pale Horse" . 

Vad marknadsundersökningsfirman gör är att fråga folk vilka livsmedel, schampo, etc de främst brukar köpa. Och då bland annat de tilltänkta offren.

Sedan går chefen i hemlighet hem till de tilltänkta offren och byter ut varorna mot paket  med samma fabrikat - som dessutom innehåller tallium. Som kan döda i någorlunda stora mängder.

Schemat skulle knappast fungera. Hur kan man exempelvis veta att det endast (eller ens främst) är de tilltänkta offren som använder produkterna?

Det märkliga i hela scenariot blir ju att den ende som känner till morden är den hemlighetsfulle manlige chefen för företaget. Medan de andra inblandade antingen inte vet att några dödas överhuvudtaget eller tror att de dödas av magi.

Det är en sinnrik intrig, men jag har mycket svårt för att se hur den skulle fungera i praktiken.

Intrigen står i motsats till andra satanistromaner som skrevs under perioden fram till ca 1980 (ex.vis Dennis Wheatley), där handlingen brukar förutsätta att magi på något sätt fungerar. Så ej här. Agatha Christies böcker är ju ganska så konsekvent skeptiska.

Men hennes "The Pale Horse" har förvisso en inställning till "satanism" som fenomen, som är entydigt negativ, även om den inte tillskriver denna verkligt övernaturliga egenskaper.

Det är en sympatiskt skriven bok, och den ovan länkade filmen tolkar boken ganska så bra.

Att sedan Agatha Christie ibland är nästan outhärdligt moraliserande är en annan sak.

Tidig bild av Agatha Christie (till höger) - från 1922.

Två "ockulta" skräckfilmer

Jag skrev tidigare om hur jag i fjortonårsåldern, den 4 oktober 1969, blev nästan panikslagen när jag såg en TV-film med den svenska titeln "Frukta intet ont". På engelska hette den "Fear no evil".

Filmen hade en ganska komplex handling. Det centrala temat var en ond ande som levde i en spegel. En man har förmåtts att köpa en stor och mycket speciell spegel till sin fru. Det visar sig senare att den idén har skapats genom påverkan från en grupp, som ger ett satanistiskt, eller i alla fall ett mörkermagiskt, intryck.

Mannen dör sedan när han kör bil och plötsligt ser ett ansikte i sin backspegel, som får honom att köra av vägen. Kvinnan börjar senare se vad hon tror vara sin man i spegeln. Han är alltid klädd i svart och hon dras hypnotiskt till mannen i spegeln, som senare dock visar sig vara en demon med namnet Rakashi.

Filmen slutar åtminstone delvis lyckligt - kvinnan befrias från demonen och spegeln krossas.

I huvudrollen finns en psykiater, spelad av Louis Jourdan. Som aktivt hjälper kvinnan och avslöjar de diaboliska konspiratörerna.

Filmen slutade exakt klockan 12 på natten. Jag hade en stor spegel på dörren till ett skåp i mitt rum. Jag undvek mycket konsekvent att titta in i denna när jag gick och lade mig...

Filmen finns numera inte på YouTube. Den fanns där en kort tid men togs sedan bort.

Troligen togs den bort för att den var så pass bra att den kan lanseras kommersiellt idag. Vilket den också har gjort.

Men den fick en uppföljare från 1970 som faktiskt finns på YouTube. Den heter "Ritual of Evil" och kan ses här.

Anledningen till att denna finns på YouTube är förmodligen att den inte är lika bra, dvs inte lika spännande och otäck.

Även här spelar Louis Jourdan en hjälpande psykiater; även här är en kvinna manipulerad i ett mörkermagiskt/satanistiskt sammanhang. En annan kvinna dör i filmens början, uppenbarligen manipulerad till att begå självmord. En man visar sig senare ha offrats rituellt.

Hjärnan bakom filmens sataniska övernaturliga komplotter, är också en kvinna. Hon försvinner mot slutet på ett (verkar det som) magiskt sätt, efter att ha lovat att komma tillbaks...om inte annat så i nästa liv. Hon framställs som så förförisk att i alla fall några av tittarna nog kommer att fundera på om detta ska ses som ett hot eller ett löfte.

Den här typen av handling var vanligt när "satanistiska" teman skulle skildras i film före 70-talets slut. De övernaturliga elementen dominerade alltid temat, även om dessa ibland beskrevs som illusoriska, bluffar avsedda att manipulera.

När verkliga fall av satanismrelaterad brottslighet senare uppmärksammades i många länder från och med sjuttiotalets slut, kom satanister dock även i skräckfilmer ofta att skildras med ett nästan totalt fokus på deras våldshandlingar, medan de övernaturliga inslagen ibland kunde bli närmast icke-existerande... 

Diana Hyland, spelar den sataniska konspiratören i "Ritual of Evil" 1970. Bilden är från 1977.

H.P. Lovecraft, Necronomicon och "svart magi"

/Från min huvudblogg 20 september 2018/

 Howard Philips Lovecraft var en skräckförfattare. Han gjorde inte anspråk på att vara något annat. Av hans kvarlämnade anteckningar framgår klart att han var materialist, och vare sig trodde på demoner eller ett liv efter detta.

Ändå har många fått för sig att han var en praktiserande ockultist, och att hans böcker avspeglade en ockult världsåskådning. Dit kan räknas personer med de mest skilda åsikter - alltifrån en ledande satanist som Anton LaVey - till en ettrig anti-satanist som Carl Raschke.

Det är sant att magi spelar en central roll i Lovecrafts skräckberättelser. Men det var alltså en renodlad litterär fiktion.

Det hindrar inte att Lovecraft kan ha inspirerat magiker av olika slag, Hans berättelser är suggestiva, och om man anstränger sig kan man utan svårigheter konstruera "magiska system” som bygger på dessa berättelser.

Precis detta är temat för John L Steadmans bok "H.P. Lovecraft and the black magickal tradition" (Weiser Books, 2015). Steadman är själv en praktiserade "magiker" och medlem i Ordo Templi Orientis (OTO), en organisation som till stor del bygger på Aleister Crowleys läror.

Boken är en märklig kombination av riktigt sofistikerade analyser - och rena absurditeter.

Till det förstnämnda hör jämförelserna mellan Lovecrafts magiska fantasivärld och de magiska systemen hos exempelvis Voodoo, Wicca, Church of Satan, och Kenneth Grants utbrytargrupp från OTO.

Samtidigt bygger analysen på ganska säregna definitioner av såväl "vit" som "svart" magi.

För det mesta brukar dessa kategorier definieras etiskt. Vit magi är välvillig, och har "goda" syfen - som hälsa, framgång, välmående. "Svart" magi innefattar ritualer för att döda eller skada magikerns fiender, eller andra som hen av någon anledning ogillar. Liksom ritualer för att tvinga människor att lyda magikerns vilja.

Men Steadman definierar dessa kategorier på ett helt annat sätt. Vit magi är för honom en praktik där magikern tvingar andeväsen att underkasta sig hens vilja. Svart magi beskriver en praktik där magikern underkastar sig de frambesvurna väsendenas vilja.

Det leder till att han ser Aleister Crowley som en "vit" magiker, eftersom denne hela tiden betonade att det är magikern som ska kontrollera andarna, inte tvärtom.

Däremot är Wicca "svart magi", eftersom wiccaner enligt Steadman underkastar sig de andeväsen de manar fram.

Enligt de vanligaste definitionerna  torde det vara tvärtom.  Wicca förbjuder skademagi, och betonar att magiska ritualer endast får tjäna goda (eller på sin höjd neutrala) syften. Crowley förespråkade såväl skademagi, som magiska metoder som är mycket svåra att se som "vitmagiska".

Det är sällan jag upplevt någon form av sympati för "svart magi" men när jag tar del av definitionerna i denna bok har jag svårt att låta bli. För om det finns något som närmast äcklar mig är det bilden av den (för det mesta manlige) macho-magikern som kallar ner andeväsen, binder dem på olika sätt, och sedan tvingar dem att tjäna magikerns egoistiska vilja. Det förefaller mig mest av allt som en "magisk" version av plågsamma djurförsök....

Men,  utifrån nästan alla tänkbara definitioner, är förstås Lovecrafts berättelser ofta en beskrivning av svart magi. De väsen Lovecraft beskriver har ju knappast några försonande drag, och de som frambesvärjer dem framstår ju mest av allt som rena redskap för de krafter de besvärjer fram. Ordet "nyttig idiot" ligger nära till hands.

Det är klart att det inte går att kontrollera Cthulhu, Nyarlathotep eller Yog-Sothoth. Det torde var och en som läst Lovecraft kunna inse...

Det är helt klart att magiska strömningar som låter sig inspireras av Lovecraft, inte gärna kan betona magikerns makt och kontroll.

Bokens analys av en del sådana grupper, framför allt Kenneth Grants OTO-utbrytning, är intressant.

Steadman är inte så okunnig att han tror att Lovecraft var en ”magiker”. Men han antyder att Lovecraft ändå på något intuitivt sätt kunde inspireras av kosmiskt-magiska verkligheter och att han därför utan att veta om det kunde skapa ett  effektivt magiskt system på riktigt. Ja, om man nu tror att det kan finnas sådana system är ju resonemanget ganska så invändningsfritt.

Men sedan har vi detta med Necronomicon...

Necronomicon tillhör ju det mest centrala i Lovecrafts mytologier. Skriven av "den galne araben Abdul Alhazred”, och översatt till latin av Olaus Wormius, är det en bok som öppnar dörrarna till de världar där Cthulhu och de andra kan nås.

Det mest kända citatet från Necronomicon, "That is not dead which can eternal lie - and with strange aeons even death may die" är förresten riktigt vackert...

Men Lovecraft var ju helt klar med att Necronomicon inte finns. Boken var fiktion från början till slut.

Trots det har det kommit diverse böcker genom åren som hävdat att just dessa är en översättning av den "riktiga" Necronomicon.

Steadman ägnar två kapitel åt den frågan., I det första avvisar han olika kandidater till att vara den "riktiga" Necronomicon och visar - ofta riktigt skarpsinnigt -  varför så inte kan vara fallet.

Men i nästa kapitel tar han upp en version som publicerades 1977, och hävdar till, antar jag,  många läsares bestörtning, att den på något sätt är den äkta versionen.... Dess tillkomsthistoria är ju lika suspekt som alla de andra Necromiconversionerna -  men Steadman verkar ändå på största allvar (?) tro på den. Ett av hans argument för dess äkthet är att det magiska system som finns i denna version är "effektivt". Ja, som praktiserande magiker borde han ju veta... ;-)

När man kommit så långt kvaddas nog hela bilden av ”analytikern” Steadman. Det spelar ingen roll hur sofistikerade analyser han än kan komma med, nu framstår han ju mest som en vanlig crackpot.

Hans effektivitetsargument torde för övrigt vara suspekt även för den som till äventyrs tror på magi.Varför skulle det vara ett argument för att boken är gammal, och "äkta"? Det finns väl i så fall inget som hindrar att en genuin "magiker" kan lägga fram effektiva magiska ritualer även i en nyskriven bok med en falsk tillkomsthistoria...

När man väl blivit misstänksam, kan man ju sedan titta lite mer noga på andra saker i boken. Och upptäcka Steadmans tro att Madame Blavatskys "Book of Dzyan" är en översättning från Rig Veda, och att Michael Baigent,  medförfattare till "Holy Blood, Holy Grail" 'är en seriös historiker....

Howard Philips Lovecraft trodde inte på ett liv efter detta. Men om han hade fel om den saken, och nu kan ta del av Steadmans bok från någon annan dimension, torde han bli ganska road....


Howard Philips Lovecraft

Kristen black metal

Håller på att kolla upp olika typer av Heavy Metal-musik. Det främsta skälet är nog att jag blev nyfiken på om de finns kvinnliga metal-band. Jag har tidigare endast hört manliga. Och hela genren brukar uppfattas  som macho, hårdfört maskulin, typ.

Jo, det finns en mängd kvinnliga heavy metal-band, och de är ofta bra.

Men vad som förvånade  mig mest var en upptäckt jag då gjorde, att det finns kristna band som inspireras av black metal-musik.. Black metal är ju en stil som är förknippad med en speciell typ av satanism, som också fått sitt namn efter musikstilen. En musik som  kombinerar diverse mordiska teman  etc. med ofta direkta hyllningar till Satan.

Musiken upplever jag oftast som disharmonisk, och ibland som rent outhärdlig.

Men nu ser jag alltså att det finns kristna band, som i hög grad medvetet valt att imitera den musikstil som vanligtvis kallad black metal,. Ibland kallar de den  för Undead metal.  

På denna sida kan man hitta två låtar av "Immortal Souls", ett band som nog hör till denna gen

 

Black Sabbaths anti-satanism

Under åren har det nog funnits många som uppfattat Black Sabbath som en grupp som är satanistisk eller åtminstone har något med satanism att göra.. 

Men då har de inte studerat deras texter.  

För ett antal år sedan sa en av de före detta medlemmarna i gruppen att han inte förstod varför de hade uppfattats som satanister, och tillade: "Varje gång våra låtar berörde ockultism var det för att varna för den".

Och det var sant. Och varje gång man finner låtar som direkt eller indirekt berör ämnen som "Satan" och "satanism" är det låtar fyllda av skräck. 

Ett ovanligt intensivt exempel är  titellåten på deras femte LP "Sabbath, Bloody, Sabbath" (1973). Den kan höras här.

Den skildrar en huvudperson  som är indragen i någon form av satanisk intrig, och ger faktiskt intrycket av att handla om satanistisk ritual. Det är en ren ångestskildring. Alla har lurat honom, de har fyllt honom med lögner. De påpekar att han är helt ensam, och han står inför slutet. 

Det är  ju inte enda exemplet. Black Sabbaths produktion är full av denna typ av låtar. Om de hade kommit 15-25 år senare skulle de nog rentav  ha beskyllts för att sprida den så kallade "satanistpaniken".  De kopplar ihop Satan och  satanism med teman som död, skräck sch ofta ensamhet. 

Det mesta  de gjort finns på YouTube så det är ju inte svårt attt kolla.

Black Sabbath 1973

När fan blir gammal blir hon Kalidyrkare?

I september 2015 skrev jag ett inlägg om Zeena Schreck. Hon är dotter till Anton LavVey, grundare av Church of Satan (CoS). Zeena var aktiv propagandist för  CoS, men 1990 bröt hon med såväl CoS som  sin far, och började tillsammans  med  sin man Nicholas Schreck, utveckla en egen form av satanism.

För några  år sedan bröt hon med satanismen totalt, och förklarade sig vara tantrisk buddhist.

Ser nu att hon också har spelat in en åkallan av de hinduiska gudinnorna Durga och Kali, som kan ses och höras här. 

Både melodin och texten är densamma som i många klassiska hymner till Kali och Durga, som jag tidigare lagt ut på denna blogg.

Tantrismen finns ju inom både hinduism och buddhism. Inom hinduismen är den ofta kopplad just till dyrkan av Kali och Durga. 

Det dyrkan av framförallt Kali har gemensamt med "satanism" är ju av det mer ytliga slaget - en känsla av någon form av aggressiv energi. Men i grunden är de ju snarast motsatser. Kali är liksom Durga  betraktade som  de främsta "demondödarna" inom hinduismen...

I denna video kan man förresten se en mycket suggestiv dans som föreställer hur Kali besegrar den ena  demonen efter den andra. 

En gång i tiden var Zeena Schreck en förgrundsfigur inom CoS,.  CoS publicerade även  en vitt spridd bild av hur hon som ett litet barn invigdes till Church of Satan av sin far. Under flera år,  under en period  fadern hade dragit sig undan, var Zeena faktiskt också den mest ettriga  propagandisten för CoS. 

 Men det  var då det.

"När fan blir gammal blir han präst"  lyder ju ett talesätt. För Zeena Schrecks  del kan man istället kanske säga: "När fan blir gammal blir hon Kalidyrkare". 

Något som jag inte alls har något emot.

Zeena Schreck

 

Devil´s Rain - en film som absolut inte rekommenderas

Igår upptäckte  jag att filmen Devil´s Rain finns på YouTube .

Jag hade sett den förut - närmare bestämt den 1 juni 1976. Det var en tisdag, och jag hade då just fått  pengar och använt en del av dem till att betala tillbaka en skuld. Men det fanns ändå pengar kvar, och då gick just denna film på bio. Fast i Sverige hette den "I Satans klor".

Så jag gick och såg den, och märkte när jag kom ut att den hade gett mig en nästan outhärdlig ångest. Den var så intensiv att jag gick till psyket på S:t Görans sjukhus. Det var dock inte till någon större hjälp.

Igår kväll såg jag om den. Denna gång blev jag inte rädd,  men det var ingen film som jag tyckte var vare sig intressant eller spännande.

Mina känslor blev nu denna gång en säregen blandning av uttråkning och äckel.  Större delen av filmen var jag uttråkad, men mot slutet blev jag snarare äcklad.

Sedan kollade jag en trailer, och upptäckte att Church of Satans ledare Anton LaVey hade en biroll i filmen. Det hade han förstås gjort för pengarnas skull - annars är det lite märkligt att ledaren för världens då mest kända satanistorganisation ville delta i en film där satanism framförallt associeras med slem och äckel.

Och med någonting som alltså kallas "Devil´s Rain", en säregen apparat där människors själar fångas för att genomlida en tröstlös och ångestfull ensamhet - i vad som kanske ska föreställa en evighet.

Men i slutet slås denna apparat sönder, och det ser ut som om "godheten" segrar, och alla satanister smälter ihop och blir till en flytande äcklig massa. Men det visar sig på filmen sista kanske 20 sekunder att ondskan ändå segrat, och en kvinnlig huvudperson fångas i "Devil´s Rain"., som tydligen finns kvar som ett andligt tillstånd trots att apparaten är förstörd.

Det var kanske detta slut som skapade min panik. Men jag är inte säker.

Se inte filmen om du vill se en bra, eller ens uthärdlig, film. Men om du har specialiserat dig på att studera satanistfilmens idéhistoria, eller vad man nu kan kalla det, ska du förstås se den. 

Order of Nine Angles...

Upptäcker en text från BBC News om en USA-soldat som arresterats för att planera en terrorattack på sitt eget förband. Han sägs ha stått i kontakt  med den satanistiska organisationen Order of Nine Angles (ONA). Texten kan läsas här. 

I texten kan man dessutom läsa detta. "The US soldier charged in the terrorism case is alleged to have been part of an online movement whose channels constantly encourage the rape of women and children."

ONA:s moderorganisation finns i Storbritannien . Jag fick höra talas om gruppen redan 1993. De hade blivit uppmärksammade för två saker. Dels för att de kombinerade satanism med nazi-sympatier. Dels - och framförallt - för att de öppet förespråkade människooffer.

I den debatt som då förekom om existensen eller icke-existensen av satanistiska rituella övergrepp uppmärksammades de av dem som ansåg att sådana existerade. De som förnekade existensen av sådana övergrepp, brukade vanligtvis undvika att ta upp ONA. En av de mest uttalade förnekarna av att sådana förekom, socialantropologen J.S. LaFontaine - lyckades dock med att 1997 ha med en text om denna grupp i sin bok "Speak ot the Devil"  - utan att en enda gång nämna att de producerat  texter som förespråkade människooffer.

Själv hade jag ett ganska långt avsnitt om dem i min lic-uppsats om satanism från  1998.

Då var det inte helt ovanligt att hävda att gruppen endast bestod av  av några kufar, som nog endast lade ut sina obehagliga, och delvis obegripliga,  texter på nätet.

Idag förnekar ingen att de finns IRL- de finns till och med i en lång artikel om dem på engelska Wikipedia .

För att visa på karaktären på denna grupp kommer jag att citera från deras texter om människooffer. De finns på nätet, på en sida som stöder denna grupp. De är heller inte de enda - det finns fler texter av ONA om detta ämne.. Deras ståndpunkt och flera av de texter som finns på denna webbsida har varit kända i alla fall sedan tidigt 90-tal.

Jag vill undvika att direkt länka till en ONA-sida, men  det är inte svårt att hitta den om man använder sökord.

En av texterna  har titeln "A Gift for the Prince - A Guide to Human Sacrifice". Där kan man bland annat läsa detta:

"Human sacrifice is powerful magick. The ritual death of an individual does two things: it releases energy (which can be directed, or stored - for example in a crystal) and it draws down dark forces or 'entities' . Such forces may then be used, by directing them toward a specific goal, or they may be allowed to disperse over the Earth in a natural way, such dispersal altering what is sometimes known as the 'astral shell' around the Earth. This alteration, by the nature of sacrifice, is disruptive - that it, it tends toward Chaos. This is simply another way of saying that human sacrifice furthers the work of Satan. "...

..."An involuntary sacrifice is when an individual or individuals are chosen by a group, Temple or Order. Such sacrifices are usually sacrificed on the Spring Equinox, although if this is not possible for whatever reason, another date maybe used. While voluntary sacrifices are always male (and usually twenty-one years of age) there are no restrictions concerning involuntary sacrifices other than the fact that they are usually in some way opponents of Satanism or the Satanic way of living."...

.."Method (2) involves the Ritual of Sacrifice. The victim or victims are brought orenticed to the area chosen for the Ritual, bound by the Guardian of the Temple and at the appropriate point in the Ritual sacrificed by either the Master or the Mistress using the Sacrificial Knife. The body or bodies are then buried orotherwise disposed of, care being taken if they are found for suspicion not to fallon any of those involved. Those involved, of course, must be sworn to secrecy and warned that if they break their oath, their own existence will be terminated. Breaking the Oath of Sacrifice draws upon the individual or individuals whobreak that Oath, the vengeance of all Satanic groups, Order and individuals -and this vengeance is both magickal and more direct, the Master or Mistress of the Ritual appointing Guardians to hunt down and kill those who have brokenthe Oath."...

En annan av deras texter heter"Culling - a Guide to Sacrifice 2".

Här kommer mitt citat att bli mycket kort. I det får man reda på varför det är nödvändigt att offra människor:.

."..Satanic sacrifice makes a contribution to improving the human stock: removing the worthless, the weak, the diseased (in terms of character)."

På den nämnda ONA-vänliga sidan finns sammanlagt sex texter om ämnet.

För att vara en satanistgrupp som publicerar sig offentligt är den extrem.  Sådana grupper brukar istället hävda att anklagelser om rituella offer är en anti-satanistisk feberfantasi utan någon som helst relation med verkligheten.

Har ONA verkligen genomfört det som de talar om? Det är ju idag omöjligt att svara på. Men jag tycker  det är åtminstone lite anmärkningsvärt att inte den brittiska polisen reagerade redan i tidigt 90-tal . En grupp som offentligt säger att de har som praktik att döda människor borde väl genast få polisen efter sig... kan man tycka. Men så vitt jag vet hände inget sådant.

---------------------------------------------------  
TILLÄGG
En video som tar upp ONA, och driver linjen att organisationen bör förbjudas kan ses här.

Återigen till satanistgruppen som angriper överlevare, terapeuter och forskare

/Från min huvudblogg 21/8 2019./

När jag först stötte på Satanic Temple fick jag intrycket att det var en av de få någorlunda sympatiska satanistgrupperna. Men efter att ha undersökt den lite närmare har jag nu snarare uppfattningen att den är en av de kusligaste av de grupper som offentligt kallar sig satanister.

Det visar sig också snart att Grey Faction, den underavdelning till organisationen som specialiserar sig på att attackera överlevare från övergrepp,  terapeuter, och forskare som behandlar övergrepp och trauman  - inte är något perifert inslag i organisationens verksamhet . I själva verket har dess grundare även under många är innan han grundade "templet" attackerat och trakasserat traumaforskare och terapeuter.

På denna sida kan man hitta en hel del fakta om Satanic Temple. Den innehåller många länkar för den som vill gå vidare,och studera Satanic Temple från olika utgångspunkter. Den innehåller förresten även uttalanden från avhoppare, och även kritiska kommentarer om gruppen från andra satanister.

I en av länkarna presenteras åsikten att Satanic Temple inte är en religiös grupp alls, utan snarare en politisk grupp. Det verkar inte helt orimligt. Dess "satanism" verkar på många sätt påklistrad, och inte så lite krystad.

Det är dock som sagt klart att en av de viktigaste inslagen i gruppens agenda är att bedriva en ettrig kamp mot traumaterapeuter,  traumaöverlevare och forskare som accepterar existensen av bortträngda minnen. 

Gruppen har fått en svensk avläggare som kallar sig Satanistiska Samfundet, och som bland annat har en Facebook-sida. Vid en snabb koll hittar jag inte något av Satanic Temples anti-terapeutiska kampanj hos denna grupp..

Man kan ju alltid hoppas att den inte i denna fråga har samma kusliga agenda som sin moderorganisation.

Nedan kopierar jag inledningen till den ovan länkade faktasamlingen om Satanic Temple. Den är från en sida om rituella övergrepp, som även i övrigt kan rekommenderas.
--------------------------------------------------------------------------------------

"Grey Faction, Satanic Temple and Lucien Greaves Fact Sheet:

For almost a decade Douglas Misicko using several aliases (including Douglas Mesner and Lucien Greaves) has harassed groups helping child abuse, rape and trauma survivors. He has also harassed groups providing research in support of child abuse, rape and trauma survivors.

In 2013, he and others created a group called the Satanic Temple. One part of this group is called the Grey Faction. The Grey Faction states they “invade” conferences. These conferences are provided to help and educate child abuse, rape and trauma survivors and their helpers.

Their representatives that invade these conferences misrepresent their reasons for attending these conferences. They film people at these conferences without permission and publish these films without the permission of those filmed. The Grey Faction repeatedly misrepresents the research and statements of the people at these conferences. It uses repeated ad hominem attacks against child abuse and trauma researchers without rebutting their research or stories.

His organization uses propaganda techniques in its articles, movies and social media pages to manipulate readers’ opinions. They continue to repeat inaccurate information, even though it has been clearly rebutted in several of the articles listed below.

Douglas Mesner/Lucien Greaves has continued using insults and attacks against survivors of ritual abuse and the professionals that work with them. He has harassed and followed survivors and survivor advocates around the Internet for several years. Aliases have been used adding additional insults and name calling against survivors.

This page is a synopsis of critiques of the Grey Faction’s misinformation. Additional links have been added rebutting their statements about trauma, abuse and dissociation.   

It also contains information critiquing The Satanic Temple and Douglas Mesner/Lucien Greaves."

Rockmusik och satanism: två exempel från 1970

Under 1960-talet hade det mesta av pop-och rockmusik en ska vi säga positiv grundton. Även om moralister kunde reagera på mycket i den, var det faktiskt så att dess teman genomgående var romantisk  kärlek. Och även när den inte var det fanns det för det mesta  någorlunda "ljusa" teman i  texterna . Det fanns undantag, men de var sällsynta.

Och även när den tog upp problematiska ämnen var det utifrån "positiva" syften - som att protestera mot ex.vis krig och orättvisor.

Det fanns förstås en hel del underströmningar av ex.vis sexism också inom pop och rock men det ändrar inte på det helhetsintryck - som åtminstone jag har.

Men under 1980-talet hade ju en stor del av rockmusiken hunnit få teman av helt anda slag. Det hade faktiskt bland annat uppstått en subgenre som dominerades av texter om ex.vis demoner, Satan, blodsoffer, och efter ett tag också i extrema fall sexualiserat våld. Frågan kan ställas när detta uppstod, och varför.

Den första frågan går ju enkelt att besvara - i motstats till den andra.

Redan i slutet av 60-talet; finns ju enstaka exempel på "demoniska" teman, i låtar som "Fire". "Sympathy for the Devil" och "Race with the Devil"

Men den stora förändringen kom under tidigt 70-tal. År 1970 kom två LP-skivor ut som på något sätt förebådade framtiden. Det var Black Sabbaths LP "Black Sabbath" och Black Widows LP "Sacrifice".

De var de nog de första genomarbetade LP-skivorna i en ny våg, men de var sinsemellan mycket olika.

Den minst "satanistiska" av dem var tveklöst Black Sabbath. Jag har skrivit om dem tidigare och då påpekat att Black Sabbaths texter i sig inte på något sätt kan ses som satanistiska.

När jag skrev om dem för några år sedan betonade jag också att det därför är missvisande att beskriva deras musik som satanistpropaganda.

Och det är sant  Men att en grupp vars skivor kommer högt upp på topplistor i det ena landet efter det andra gör låtar om Satan, demoner, svart magi, och förbannelser, bidrog förstås till ett ökande intresse för satanism...  och därmed indirekt en sorts satanistpropaganda...

Black Sabbath målar ofta upp en bild av en mardrömslik värld där människan är en lekboll för mörka krafter.

Mycket ofta beskrivs detta från offrets perspektiv. Exempelvis i låten Black Sabbath - den första låten och tillika titellåten från första  LP:n, med samma namn*.

En person inser med skräck att han är "utvald" - uppenbarligen för att offras. Låten uttrycker extrem ångest, och det är ett vanligt tema hos Black Sabbath. För sndra exempel se bland annat "Sabbath, Bloody Sabbath" - titellåten från femte LP:n och  "Who are you?" från samma LP.

Och i LP:n Paranoid (Black Sabbaths  andra LP) beskrivs i dess titellåt en man utan hopp, en man utan glädje, en man för vilket allt är för sent. I justn den låten finns i och för sig inga "diaboliska" hänvisningar, men den deprimerade grundtonen är densamma.
.
Black Sabbaths musik är dels tung och aggressiv, dels vemodig. Mycket vemodig. Dess bild av världen är dessutom inte endast sorgsen utan direkt otäck.

Men den andra grupp jag nämnde inledningsvis, Black Widow, presenterade ett liknande tema på ett helt annat sätt.

De slog alltså liksom Black Sabbath igenom 1970, och på deras LP "Sacrifice" kan man i låtar som  exempelvis "Way to Power" få höra om vilka enorma framgångar som är möjliga att uppnå genom kontakt med mörka makter. Detta är ett genomgående tema i hela LP.n. Svart magi är vägen till makt. men .även till kunskaper.

I en annan av deras låtar,  "Come to the Sabbat", beskrivs en satanistisk sammankomst som närmast orgiastisk - på ett mer eller mindre förföriskt sätt. Den beskrivs samtidigt märkligt nog som någon sorts mysig släktsammankomst- "Wives and husbands bring your kin -  We’ll be as one within the hour - Let the Sabbat now begin"

Även där beskrivs det yttersta målet för den orgiastiskt skildrade sammankomsten som "makt" och "kunskap".

Sedan är det en annan sak att det på denna LP,  på två eller möjligen tre ställen finns formuleringar som skulle kunna ses som en form av moraliskt grundad markering mot det som på andra ställen på skivan beskrivs i så förföriska termer...

Men jag ser nog dessa markeringar som lite pliktskyldigt tillagda brasklappar.  Det är så tidigt som 1970, och ännu var det svårt att öppet hylla satanism i en LP som getts ut av ett större skivbolag. Tio år senare var detta inte alls något problem.

Men vare sig det beskrivs i skräckslagna eller i förföriska termer var ju idén att stora skivbolag skulle ge ut pop/rockalbum där det dominerande ämnet var demoner och svart magi helt otänkbar några år tidigare. Något hände uppenbarligen vid gränsen mellan 60- och 70-tal.

Men kan förstås undra sig: varför just då?
----------------------------------------------------------
*Låten på YouTube-videon slutar 6.12. Efter det hamnar man plötsligt mitt i samma låt igen.

Återigen till "Satanic Temple" och "Grey Faction"

En del som läst det förra inlägget  har tittat på Grey Factions sida och anser sig inte hitta något suspekt med denna. Den bara varnar för galna terapeuter med konspirationsteorier.... eller så verkar de mena.

Men så enkelt är det inte.

Att Grey Faction är skapad av The Satanic Temple framgår ju redan på Satanic Temples webbsida.

De har alltså skapat en undergrupp som på sin webbsida  exempelvis säger att "organized groups of Satanists engaged in ritual abuse" aldrig existerat. De säger inte exakt att bortträngda minnen aldrig någonsin kan existera., men så fort minnen av organiserade "satanistiska" övergrepp kommer upp är de definitionsmässigt falska,.

Vi har alltså en grupp som själva kallar sig satanister som bildat en undergrupp som aktivt trakasserar terapeuter och forskare som är beredda att tro på människor med minnen av att ha utsatts för organiserade övergrepp med satanistiska inslag. Om det inte ringer en varningsklocka när man ser det är det konstigt.

Mer allmänt spinner Grey Faction på föreställningen att om man accepterar att det kan finnas satanistiska övergrepp innebär det att man är en fnoskig konspirationsteoretiker som tror på världsomfattande komplotter av Illuminati-typ.

Med andra ord kan "satanister" aldrig begå övergrepp mot barn. Respekterade familjefäder kan det, katoliker kan det, scoutledare kan det. polygama mormonsekter kan det - men aldrig, säger aldrig satanister.

Att tro att det skulle kunna vara möjligt ses som något som borde leda till tvångsintagning till närmaste psykiatriska klinik....

Alla grupper i denna värld kan innefatta förövare - men aldrig satanister. Deras sympatier för Mörkrets Furste har tydligen gjort dem helt immuna mot frestelsen att begå sådana illdåd.

Detta tankefoster  är ju inte Grey Faction ensamma om - det är konstigt nog allmänt spritt.  Trots att det egentligen är för bisarrt för att kunna tas på allvar.

Satanic Temple - satanistgruppen som angriper terapeuter

Det finns en organisation som kallar sig The Satanic Temple, som på senare tid blivit uppmärksammad. Den är baserad i USA och beskriver sig själv som satanistisk.

Som satanistgrupp är den ovanlig. Inte så mycket pga att den förnekar att Satan existerar - det gör ju också LaVey.-satanisterna - utan för att den även hårt förnekar allt övernaturligt, inklusive magi. Den som vill har råd om hur hen ska göra för att skicka förbannelser för att förinta sina motståndare bör inte vända sig till dem.

I själva verket är det en uttalad materialistisk och ateistisk organisation. Det brukar ju även LaVey-satanismen beskrivas som, men det stämmer inte helt. LaVey utvecklade närmat metafysiska idéer om en aktiv "darrk force of nature", och hävdade definitivt att magi fungerade.
 
Det gör alltså inte The Satanic Temple. Deras världsbild liknar nog mest av allt den som förs ut av  Vetenskap och Folkbildning (VoF). Man skulle  ju kunna kalla dess praktik för "atheism with psychodrama", en term som ofta  använts för att beskriva LaVeys Church of Satan (CoS). Men den passar avgjort bättre på The Satanic Temple än på CoS.  

En annan skillnad mot den laveyanska "Church of Satan" är att The Satanic Temple politiskt är närmast vänsterliberal. De har gjort en del uppmärksammade aktioner mot den kristna högern, och fördömer Donald Trump.  De bedriver en aktiv kamp för att bekämpa inskränkningarna av aborträtten...

De har också kritiserat CoS för att vara elitistiskt. Själva säger de sig stå för medkänsla och  empati....

Det är tveksamt om organisationen ens kan definieras som satanistisk  De säger själva att för dem är Satan endast en metafor.... frågan är för vad.

När jag började läsa om dem började jag efter ett tag fundera på om ändå inte, om uttrycket ursäktas,  någon sorts bockfot ändå skulle sticka fram från denna ack så politiskt korrekta organisation.

Och det gör det. En av organisationens prioriteringar är nämligen uppbygget  av en grupp som kallas Grey Faction. 

Det är en grupp som har som syfte att driva rena förtalskampanjer mot terapeuter och andra som accepterar existensen av bortträngda minnen.  Och de som kan tänka sig att  organiserade övergrepp med  "satanistiska" inslag på något sätt kan existera.

Bland annat har den drivit en sådan kampanj mot The International Society for the Study of Trauma and Dissociation (ISSTD). .De har också anordnat demonstrationer mot ISSTD, när organisationen hållit konferenser.

I en strikt mening kan The Satanic Temple kanske inte definieras som satanister. Men själv skulle jag nog ändå vilja kalla praktiken i  en grupp som lägger ner stor energi på att förtala de som arbetar för att hjälpa traumatiserade människor - för ... satanisk.

The Persuaders, Roger Moore - och satanism

Upptäcker plötsligt att alla avsnitt av "The Persuaders" (Snobbar som jobbar) numera finns på You Tube, dessutom med bra ljud- och bildkvalitet.

The Peruaders var för Roger Moores del en uppföljare från 1971 till serien  the Saint (Helgonet) som hade gått mellan 1962 och 1969. I The Persuaders fick han sällskap med Tony Curtis,. Tillsammans spelade de en duo av två (rika) män som löser olika typer av brott.

Trots den närmast pinsamma känslan av engelsk överklassmentalitet har serien, liksom The Saint, en viss charm.

Alla avsnitt finns alltså med, även avsnitt 16, som faktisk handlade om satanism. Eller kanske inte. . Det kan ses här.

Satanism kan ju i populärkulturen  - liksom i facklitteratur och i olika debatter - beskrivas  på olika sätt. Som farlig, eller harmlös, eller - icke-existerande. Den sista kategorin kan se ut på olika sätt. Satanism kan beskrivas som fantasier, eller också som feltolkningar av något helt annat. Ibland  feltolkningar som är produkten av ett medvetet bedrägeri.

Ett exempel på det sistnämnda är just det ovan länkade avsnittet.

Det är egentligen en korkad handling. Ett gäng som ägnar sig åt penningförfalskning låtsas utöva  satanistiska ritualer för att skrämma bort människor, och få vara ifred.  Det sägs i avsnittet vara en effektiv metod,  men i verkligheten skulle det nog få motsatt effekt. För varje människa som skrämdes bort skulle det nog ha blivit sisådär tio som istället skulle börja undra vad som låg bakom.

Men samtidigt avspeglar det ett ganska vanligt tema.  Att satanism endast är en mask för något annat. något mer "rationellt", är ett scenario som ofta dyker upp i populärkulturen. Exempelvis i Agatha Christies roman "The Pale Horse".

Men det dyker också upp i den allmänna debatten om satanism. Ett exempel är socialantropologen JS La Fontaine , som i en utredning 1994 och i en bok 1997 på största allvar hävdat att i de fall hon undersökt där satanism är kopplat till övergrepp mot barn och som hon inte själv ser som rena fantasier, handlar det om personer som endast låtsas vara satanister för att skrämma barnen,

Hennes argument är faktiskt  mycket svaga och i åtminstone ett av de fall hon tar upp (som ledde till fällande dom) erkände de anklagade själva att de var satanister

Men att detta scenario är så vanligt förekommande i både skönlitteratur och i den allmänna  debatten kan nog i alla fall delvis ses som en försvarsmekanism.  Satanism har för många något ogripbart otäckt över sig. Att istället se det som en  täckmantel för något mindre "övernaturligt" och mer "rationellt" kan tes sig lugnande och

Rosemarys baby

På annandag jul 26 december 1968 - hade Roman Polanskis film Rosemarys baby premiär i Sverige. Dagen efter - dvs idag för femtio år sedan! -  recenserades den i SvD av Carl Henrik Svenstedt .

Trots att Svenstedt uppskattade filmens tekniska och konstnärliga kvaliteter får man nog ändå säga att hans dom över dess skapare blev hård. Han skriver att man inte kan "undgå att beröras starkt av filmen." Och tillägger: "Den handlar inte bara om onda människor, den tycks gjord av en ond man”.

Det var ju ord och inga visor. Det kan ju noteras att Polanski i sina då aktuella filmer ofta lät ondskan segra mot slutet - som i Vampyrernas natt och Chinatown.

Å andra sidan kan man inte direkt säga att han idealiserade den. Satanisterna i Rosemarys baby var knappast något som en normal person skulle få någon lust att identifiera sig med.

Det kan dock nämnas att när Polanski 1999 i filmen The Ninth Gate återkommer till ämnet satanism beskrivs kontakt med Satan som något helt underbart, något närmast paradisiskt. I alla fall för de som orkar se den ända fram till slutscenen.

Det bör ju också noteras att Polanskis livsstil som bekant innehåller milt sagt problematiska saker, viket var och en som läser dagstidningar har kunnat ta del av.

Den inledande melodin i Rosemarys baby är ju mycket suggestiv. Den återkommer ju också i filmens slutscen. Den fastnar i minnet på något sätt.

Handlingen Rosemarys baby kom ju sedan också att bilda skola för en ny skräckfilmsgenre.

Det bör ju också nämnas att denna handling ju inte var en skapelse av Roman Polanski, utan av Ira Levin,  författaren vars bok filmen byggde på.   Långt senare skrev han en uppföljare -  Rosemarys son. Den har två slut. Det första slutar med jordens undergång. I det andra antyds att allt egentligen var en dröm.

Men i de allra sista raderna av just detta slut antyds också att drömmen ändå kan bli verklig.

Karla LaVey - och en feministsymbol

"Satanism" finns i alla tänkbara varianter - från de mest fasansfulla - till de ganska så harmlösa. Till de mer harmlösa tillhör nog gruppen kring Karla LaVey, dotter till Church of Satans grundare Anton LaVey.

Inte nog med att hennes variant av satanism verkar både beskedlig och, ska man kanska säga, lite tam. Som person verkar hon hela tiden ha varit lågmäld och inte ställt till så mycket skandaler - i motsats till hennes mer provokativa syster Zeena - som förresten inte längre kallar sig satanist.

Men det betyder inte att Karla inte kunde skapa problem för Church of Satan. Efter sin faders död ledde hon en utbrytning från denna organisation - benämnd First Satanic Church.

Den verkar dock ha haft en ganska så undanskymd tillvaro. De har inte publicerat så där förfärligt mycket material. Och deras webbsida har förresten inte uppdaterats sedan 2016.

Det verkar inte finnas några uppenbara skillnader i läran mellan hennes utbrytning och moderorganisationen. Det verkar mest ha handlat om personliga maktstrider.

Men för något år sedan hittade jag en lite fascinerande bild av Karla. Den fick mig genast att spontant tänka på Per Faxnelds avhandling Satanic Feminism.

Bilden kan ses här - och som var och en kan se har den traditionella satanistsymbolen - det inverterade pentagrammet - på hennes halsband, kombinerats med det kvinnomärke som under 1970-talet blev en känd internationell feministisk symbol.

Karla LaVey ger förstås inte intryck av att vara speciellt farlig. Det finns nog definitivt ingen anledning att vara rädd för henne - ens om man skulle möta henne i, låt oss säga, en mörk gränd mitt i natten...

Eftersom det inte finns några märkbara doktrinära skillnader mellan First Satanic Church och Church of Satan misstänker jag att motiven till splittringen var mer ekonomisk och kommersiell än något annat.

Å andra sidan är (förstås) LaVey-satanismens ideologi i sig olustig - den har (exempelvis) stora likheter med den elitistiska läran hos en Ayn Rand. Men när det gäller Karla får jag alltså intrycket att det inte är fråga om ideologi. Snarare ett varumärke, där hon kunde hitta en åtminstone någorlunda lönsam nisch.

Att hon väljer att offentligt framträda med en feministisk symbol tycker jag dock ger ett riktigt sympatiskt intryck.