Goda vs onda häxor

 /Från min huvudblogg 12 april 2021/

I dessa pandemitider med en otäck sjukdom som besvaras med ibland  obehagliga  motåtgärder håller jag mig mer inne än vanligt.  Och vad gör jag där? 

Min syn är så pass dålig, så istället för att läsa massor, som jag skulle gjort om det här hade hänt för fem år sedan - tittar jag en hel del på YouTube- videos. Dels helt seriösa sådana, men även filmer som denna.

Alltså en helt halsbrytande thriller om en kamp mellan goda och onda häxor. Båda lägren består av kvinnliga häxor, och i denna ödeskamp om mänsklighetens framtid står männen inte ens på åskådarplats.  

Den är faktiskt intressant. Men handlingen är lite dunkel,  så jag fick se den två gånger för att verkligen greppa vad som hände.

I filmen impliceras att denna kamp mellan goda och onda häxor i slutändan  handlar om mänsklighetens överlevnad....

Själv tyckte jag att den var riktigt spännande.  

H.P. Lovecraft, Necronomicon och "svart magi"

/Från min huvudblogg 20 september 2018/

 Howard Philips Lovecraft var en skräckförfattare. Han gjorde inte anspråk på att vara något annat. Av hans kvarlämnade anteckningar framgår klart att han var materialist, och vare sig trodde på demoner eller ett liv efter detta.

Ändå har många fått för sig att han var en praktiserande ockultist, och att hans böcker avspeglade en ockult världsåskådning. Dit kan räknas personer med de mest skilda åsikter - alltifrån en ledande satanist som Anton LaVey - till en ettrig anti-satanist som Carl Raschke.

Det är sant att magi spelar en central roll i Lovecrafts skräckberättelser. Men det var alltså en renodlad litterär fiktion.

Det hindrar inte att Lovecraft kan ha inspirerat magiker av olika slag, Hans berättelser är suggestiva, och om man anstränger sig kan man utan svårigheter konstruera "magiska system” som bygger på dessa berättelser.

Precis detta är temat för John L Steadmans bok "H.P. Lovecraft and the black magickal tradition" (Weiser Books, 2015). Steadman är själv en praktiserade "magiker" och medlem i Ordo Templi Orientis (OTO), en organisation som till stor del bygger på Aleister Crowleys läror.

Boken är en märklig kombination av riktigt sofistikerade analyser - och rena absurditeter.

Till det förstnämnda hör jämförelserna mellan Lovecrafts magiska fantasivärld och de magiska systemen hos exempelvis Voodoo, Wicca, Church of Satan, och Kenneth Grants utbrytargrupp från OTO.

Samtidigt bygger analysen på ganska säregna definitioner av såväl "vit" som "svart" magi.

För det mesta brukar dessa kategorier definieras etiskt. Vit magi är välvillig, och har "goda" syfen - som hälsa, framgång, välmående. "Svart" magi innefattar ritualer för att döda eller skada magikerns fiender, eller andra som hen av någon anledning ogillar. Liksom ritualer för att tvinga människor att lyda magikerns vilja.

Men Steadman definierar dessa kategorier på ett helt annat sätt. Vit magi är för honom en praktik där magikern tvingar andeväsen att underkasta sig hens vilja. Svart magi beskriver en praktik där magikern underkastar sig de frambesvurna väsendenas vilja.

Det leder till att han ser Aleister Crowley som en "vit" magiker, eftersom denne hela tiden betonade att det är magikern som ska kontrollera andarna, inte tvärtom.

Däremot är Wicca "svart magi", eftersom wiccaner enligt Steadman underkastar sig de andeväsen de manar fram.

Enligt de vanligaste definitionerna  torde det vara tvärtom.  Wicca förbjuder skademagi, och betonar att magiska ritualer endast får tjäna goda (eller på sin höjd neutrala) syften. Crowley förespråkade såväl skademagi, som magiska metoder som är mycket svåra att se som "vitmagiska".

Det är sällan jag upplevt någon form av sympati för "svart magi" men när jag tar del av definitionerna i denna bok har jag svårt att låta bli. För om det finns något som närmast äcklar mig är det bilden av den (för det mesta manlige) macho-magikern som kallar ner andeväsen, binder dem på olika sätt, och sedan tvingar dem att tjäna magikerns egoistiska vilja. Det förefaller mig mest av allt som en "magisk" version av plågsamma djurförsök....

Men,  utifrån nästan alla tänkbara definitioner, är förstås Lovecrafts berättelser ofta en beskrivning av svart magi. De väsen Lovecraft beskriver har ju knappast några försonande drag, och de som frambesvärjer dem framstår ju mest av allt som rena redskap för de krafter de besvärjer fram. Ordet "nyttig idiot" ligger nära till hands.

Det är klart att det inte går att kontrollera Cthulhu, Nyarlathotep eller Yog-Sothoth. Det torde var och en som läst Lovecraft kunna inse...

Det är helt klart att magiska strömningar som låter sig inspireras av Lovecraft, inte gärna kan betona magikerns makt och kontroll.

Bokens analys av en del sådana grupper, framför allt Kenneth Grants OTO-utbrytning, är intressant.

Steadman är inte så okunnig att han tror att Lovecraft var en ”magiker”. Men han antyder att Lovecraft ändå på något intuitivt sätt kunde inspireras av kosmiskt-magiska verkligheter och att han därför utan att veta om det kunde skapa ett  effektivt magiskt system på riktigt. Ja, om man nu tror att det kan finnas sådana system är ju resonemanget ganska så invändningsfritt.

Men sedan har vi detta med Necronomicon...

Necronomicon tillhör ju det mest centrala i Lovecrafts mytologier. Skriven av "den galne araben Abdul Alhazred”, och översatt till latin av Olaus Wormius, är det en bok som öppnar dörrarna till de världar där Cthulhu och de andra kan nås.

Det mest kända citatet från Necronomicon, "That is not dead which can eternal lie - and with strange aeons even death may die" är förresten riktigt vackert...

Men Lovecraft var ju helt klar med att Necronomicon inte finns. Boken var fiktion från början till slut.

Trots det har det kommit diverse böcker genom åren som hävdat att just dessa är en översättning av den "riktiga" Necronomicon.

Steadman ägnar två kapitel åt den frågan., I det första avvisar han olika kandidater till att vara den "riktiga" Necronomicon och visar - ofta riktigt skarpsinnigt -  varför så inte kan vara fallet.

Men i nästa kapitel tar han upp en version som publicerades 1977, och hävdar till, antar jag,  många läsares bestörtning, att den på något sätt är den äkta versionen.... Dess tillkomsthistoria är ju lika suspekt som alla de andra Necromiconversionerna -  men Steadman verkar ändå på största allvar (?) tro på den. Ett av hans argument för dess äkthet är att det magiska system som finns i denna version är "effektivt". Ja, som praktiserande magiker borde han ju veta... ;-)

När man kommit så långt kvaddas nog hela bilden av ”analytikern” Steadman. Det spelar ingen roll hur sofistikerade analyser han än kan komma med, nu framstår han ju mest som en vanlig crackpot.

Hans effektivitetsargument torde för övrigt vara suspekt även för den som till äventyrs tror på magi.Varför skulle det vara ett argument för att boken är gammal, och "äkta"? Det finns väl i så fall inget som hindrar att en genuin "magiker" kan lägga fram effektiva magiska ritualer även i en nyskriven bok med en falsk tillkomsthistoria...

När man väl blivit misstänksam, kan man ju sedan titta lite mer noga på andra saker i boken. Och upptäcka Steadmans tro att Madame Blavatskys "Book of Dzyan" är en översättning från Rig Veda, och att Michael Baigent,  medförfattare till "Holy Blood, Holy Grail" 'är en seriös historiker....

Howard Philips Lovecraft trodde inte på ett liv efter detta. Men om han hade fel om den saken, och nu kan ta del av Steadmans bok från någon annan dimension, torde han bli ganska road....


Howard Philips Lovecraft

Gerald Gardner

Om grundaren av Wicca - ett alternativ till satanism och mörkermagi 

"Ända sedan det sena 1700-talet har Satan nästan uteslutande nyttjats som en godhetens symbol av de som hyllat honom".

Citatet kommer från Per Faxneld, från en text som inte går att länka till. Per Faxneld är väl Sveriges mest kända  satanistexpert, och som sådan har han gjort mycket för att försöka ge en (enligt mig alltför) positiv bild av satanismen. Det enda undantaget är väl black metal-satanism, som han tvärtom ger en mycket negativ bild av. 

Jag delar alltså inte hans genomgående positiva bild av satanism. Tvärtom brukar jag för det mesta dra en klar skiljelinje mellan satanism och mörkermagi å ena sidan, och mer "ljusa" ockulta strömningar som teosofi och Wicca.  

Nu kan man på YouTube se ett program om Wicca, och framförallt om dess grundare Gerald Gardner, gjort av Ronald Hutton. Det kan ses här.

I programmet presenteras Wicca-grundaren  som en ljus kontrast till mera mörka magiker - mer konkret med exemplet Aleister Crowley.  Lite anmärkningsvärt, eftersom Hutton i andra sammanhang försvarat Crowley. 

Ett fascinerande avsnitt i programmet är beskrivningen av en ritual från 1940, där Gardner och andra "häxor"   genomförde en magisk ritual för att hindra Nazi-Tyskland att erövra Storbritannien.

Nu är jag inte direkt ett fan av Gardner som person, och även han har en del problematiska sidor (men vem har inte det?).

Men han är ändå grundaren till en rörelse, som blev ett "ljust " alternativ till mörkermagi. 

Jag gillar Wicca, så där rent teoretiskt.  Men på sätt och vis är den också ofta elitistisk - inte i teorin men i praktiken. Wiccagrupper är genomgående mycket slutna... 

Nu kan man ju praktisera Wicca själv, men det förutsätter att man införskaffar en väldans massa parafernalia, som sedan ska hanteras på ett mycket komplicerat sätt...

Men Gardner tillhör i vilket fall som helst den moderna religionshistorien, och det kan ju vara bra att  känna till något om honom

Ett hus i Highcliffe, där Gardner hävdade att han initierades som häxa.

Wicca

När jag skulle skriva min lic-uppsats om satanism våren 1998 blev jag intresserad av Wicca - och vad det var för något. Wicca verkade vara satanismens snälla tvillingsyster, på något sätt.

Det fanns ju på ytan en del likheter.

Man firade till stor del samma högtider (solstånden och dagjämningarna, liksom fyra högtider som låg mellan dessa).

Båda hade pentagrammet som en central symbol; skillnaden var att Wicca hade en spets upp och två ned, medan satanister hade två upp, och en ned.

Båda praktiserade magi. Skillnaden var att satanister i hög grad praktiserade skademagi,  medan detta var förbjudet i Wicca.

När de strömningar grundades som senare skulle få Wicca som någon sorts samlande namn, hade Storbritannien just avskaffat den s.k. Witchcraft Act - det var 1951. För att det inte ska råda något missförstånd - detta var inte en lag som var kvarglömd från häxprocesserna. Den utgick inte från att häxor, magi eller mediumism fungerade - den utgick från att de inte fungerade - och de som dömdes, blev dömda för att de ansågs lura i människor saker som inte famns...

Den första kända namnet i den nya häxrörelsen var Gerald Gardner., som under femtiotalet gav ut två böcker om ämnet - ”Witchcraft Today” 1954, och ”The Meaning of Witchcraft” 1957.

I dessa böcker förklarades det att den religion som beskrevs där inte var ny.  Istället menade Gardner att han hade upptäckt en redan existerande religion som hade funnits underjordiskt under århundraden och årtusenden. Det påminner lite om Madame Blavatsky som ju heller inte hävdade att hon skapat något nytt - hon hävdade ju att hon upptäckt en "hemlig lära" som funnits i många tusen år.

För några år sedan kom en bok om Wicca ut på svenska . Det var en översättning av Scott  Cunninghams (1956-1993) bok "Wicca- a guide för the solitary practitioner". På svenska blev det "Wicca - vägledning för den självständiga utövaren". (Vattumannens förlag 2013).

Det är väl den enda bok på svenska som explicit handlar om just Wicca, och är skriven av en utövande wiccan. Det finns ju redan tidigare positivt hållna böcker på svenska om "häxkraft," av den utövande "häxan"  Rosie Björkman, men hon verkar inte använda ordet Wicca som ett explicit namn på sin lära och praktik.

Cunninghams bok försöker på många sätt göra Wicca lite mindre exotisk och mer förståelig för större grupper. Det finns i den inga hänvisningar till hemliga traditioner som levt underjordiskt i tusentals år - den enda föregångare som nämns är shamanismen - enligt Cunningham är Wicca en form av shamanism för vår tid.

Cunningham är noga med att läsaren har rätt att skapa sin egen variant av Wicca och att hen inte ska behöva följa de råd som Cunningham ger.

På så sätt ger den ett sympatiskt intryck. Men jag uppfattar det som om Cunningham i en fråga verkar göra ett undantag.

I Wicca anses det allmänt att det finns två gudomliga väsen - en gud och en gudinna. Här verkar Cunningham  ganska rigid. Han betonar gång på gång att både Guden och Gudinnan är exakt lika viktiga och i både ritualer och böner ska ha exakt lika stor roll. Det upprepas sida efter sida. Altaret ska exempelvis bestå av tre områden - ett tillägnad Gudinnan , ett till Guden - och ett tredje till båda.

Cunningham medger att det har funnit en del wiccaner som verkar ha dyrkat Gudinnan mer än Guden - men man får intrycket att han verkligen vill sätta stop för detta ofog...

Detta är väl delvis en reaktion på olika feministiska typer av Wicca- ex.vis Z Budapests dianiska Wicca - men det verkar nästan tvångsneurotiskt att inskärpa det sida efter sida.

Vad ska en stackars wiccan som inte alltid vill ha exakt lika mycket kontakt med den ena eller den andra av dessa entiteter göra?

Cunningham vänder sig förstås mot skademagi och säger att allt sådant är en skymf mot Guden och Gudinnan (trots att dessa, väl att märka, enligt honom även har mörka sidor) .

I hans avsnitt om magi kommer kanske det enda entydigt absurda man kan finna i boken. Han gör först helt klart att han tror (nej, vet...)  att magi fungerar - och ger sedan ett exempel .

Om någon har fått 100 dollar (cirka 500 kronor) i en telefonräkning och denne har svårt att betala det, fungerar magi – enligt Cunningham, alltid... Om hen utför de magiska riterna på rätt sätt kommer magin oundvikligen att hjälpa hen att få ihop dessa 500 kronor inom någon månad. Alltid.

Ja, jag är nog faktiskt benägen att tro honom - med det lilla tillägget att de flesta som tillhör Cunningham läsekrets torde kunna få ihop 500 kronor inom en månad även om de inte praktiserar magi. I de delar av världen där Cunningham mest läses - hos de någorlunda välbeställda i den industrialiserade världen - torde det inte vara några oöverkomligt problem att inom en månad betala en räkning på just 500 kronor. Med hjälp av släkt, vänner, lån osv

Det är lite pinsamt. För om det hade handlar om 100.000 kronor hade det varit lite djärvt att påstå något sådant - och det visste Cunningham mycket väl om. Därför valde han ett exempel där man utan någon större svårighet kunde få ihop summan även utan magi.

En del av boken handlar om parafernalia - Wicca är en av de religioner där dessa verkar helt nödvändiga för utövandet.

En sympatisk formulering i boken är när Cunningham skriver att det inte finns något som helst behov av att skydda de som utövar Wicca från de krafter dessa försöker nå - de rituella cirklarna i Wicca syftar inte alls till att stänga ute någonting utan att skapa ett heligt rum för Gudinnan och Guden. Jag tycker det är sympatiskt eftersom det står i en sådan kontrast till den obehagliga magiska praktik där man ska tvinga ned väsen genom magi, och när dessa sägs ha gjort sin nytta ska de sedan tvingas bort.

Jag anser nog att det är självklar att om man nu tror på andliga väsen och försöker få kontakt med dessa bör man ha inställningen att dessa är vänligt sinnade. Att försöka tvinga ner krafter som man inte litar på för att dessa mot sin vilja ska underkasta sig en macho-magiker, låter för mig som magins motsvarighet till plågsamma djurförsök.

Förutom Gudinnan och Guden antyder boken att det finns andra gudomliga väsen. Det talas om de fyra riktningarnas härskare - men det är tydligen inte helt säkert vad detta är för något. En aningen mer detaljerad tolkning kan man finna i Raven Grimasis fascinerande bok ”The Wiccan Mysteries”.

Men just oklarheten gör faktiskt dessa väsen än mer fascinerande.

I boken finns alltså noggranna instruktioner om magi och dessutom en personligt hållen ”Skuggornas Bok” mot slutet - där författaren lägger ut sin egen wicca-tolkning - som han snabbt förklarar inte alls är meningen att de måste följas av läsaren.

Wicca är en naturreligion - att den har Gudinnan och Guden som de två gudomligheterna kan koppas till att sexualiteten är viktig i naturen - så även i denna i stort sett immanenta religion.

Wicca är inte missionerande - vilket nog förklarar varför wiccaner sällan bryr sig om något som skulle kunna kallas för apologetik. Medan kristna och muslimer har skrivit tusentals och åter tusentals böcker för att visa varför deras tro är rationell, och varför de som invänder emot den har fel, finns i stort sett inget likande i Wicca.

Wiccaner anser ju inte heller att de som inte ägnar sig åt Wicca kommer att drabbas av ett fasansfullt straff i livet efter detta- så behovet att övertyga alla har ju på det sättet bortfallit...

Pentagram som används i Wicca

En sorts rättvisa...

"In general... believers in reincarnation today do not think that a human soul can regress into an animal body. I would not like to be certain about it. Indeed, there would be real justice in some of our more more callous scientists being reborn as monkeys, rabbits or guinea-pigs, destined for the experimental laboratory; or in some of our hearty blood-sports enthusiasts coming back as foxes and hares."
Doreen Valiente, Witchcraft for Tomorrow, 1978, s. 39

En ohederlig metod

Läste för ett tag sedan ut en bok som av många betraktas som standardverket om Wiccas, eller den nyhedniska häxrörelsens, historia. Det är en bok som har ett mycket bra rykte, som får lovord nästan överallt. Men jag fann den till stor del ganska olustig.

Den heter The Triumph of the Moon: a history of modern pagan witchcraft och författaren heter Ronald Hutton. Den kom ut 1999. Jag har den i en pocketupplaga från 2001.

Den bygger på en mycket grundlig forskning, ja. Den är förmodligen den mest gedigna genomgången av denna rörelses historia, ja, Men finns något i den som hela tiden gör mig illa berörd.

På sätt och vis exemplifierar den en typ av akademisk genre som de senare åren har blivit mycket vanlig. Nämligen att på ett subtilt sätt försöka desarmera åsikter man inte gillar genom att i sin historieskrivning betona de dolda (eller helt öppna) agendor som deras förespråkare har eller hade, eller påstås ha eller haft. Och kombinera detta genom att med en lätt ironisk touche antyda att deras åsikter kanske därför inte var så helt och hållet vetenskapliga.

Denna metod använder  Hutton i sn bok nästan konsekvent på författare som företrätt två typer av åsikter - som han uppenbarligen ogillar. .För det första de som använts av den framväxande wicca-rörelssn för att motivera sina egna anspråk. Det handlar här dels om teorier om förpatriakala samhällen och förhistorisk gudinnetro. Dels om teorier om att det funnit rester av "hedendom" kvar efter att Europa kristnades, och att det därför kan finnas ett korn av sanning i wicccas anspråk på att ha förkristna rötter.

För det andra de som argumenterat för att det vid sidan om de "snälla" magiska grupperna under 1900-talet har finnits andra, mer mörkernagiska och "satanistiska" sådana, som i vissa fall kombinerade sin mörkermagiska praktik med olika typer av övergrepp och/eller  våldsdåd.

Båda dessa typer av åsikter presenteras genomgående av Hutton som att det egentligen handlar om en typ av folklore, som sansade och balanserade forskare (som Hutton själv) har tagit helt avstånd från. Så Hutton ägnar en hel del tid åt att diskutera de personer som drivit åsikterna, På en rad mer eller mindre subtila (och nästan alltid språkligt eleganta!) sätt, målar Hutton upp bilden av personer som drivs av udda motiv och önskningar, och som tyvärr låter dessa stå i vägen för ett mer myktert vetenskapligt synsätt.

Det hela är förrädiskt. Läsare som exempelvis inte tagit del av Carlo Ginzburgs forskning om Benandanti, eller  Marija Gimbutas och hennes skolas publikationer, riskerar att snabbt avfärda dem som en del av en närmast esoterisk och fantasifull strömning, som egentligen aldrig  haft några rimliga belägg för sina åsikter.

På samma sätt kommer de att riskera att snabbt, alltför snabbt, automatiskt avfärda alla som berättat om existensen av satanistiska och kvasisatanistiska avarter som fantasifulla paranoiker - vare sig det nu handlar om berättelserna från en Scotland Yard-chef som Robert Fabian eller en wiccaprästinna som Maxine Sanders.

Huttons åsikter i dessa frågor är väl en majoritetsuppfattning inom den akademiska världen idag. Det ska alltså aldrig ha funnits några samhällen där kvinnor haft en starkare ställning än män, och det har heller inte  funnits hedniska strömningar i Europa efter kristnandet. Och alla berättelser om att det vid sidan av de mer livsbejakande positiva  häxgrupperna under 1900-talet (eller tidigare)  funnits mer kusliga grupper ska likaså ses som myter.

Genomgående får inte läsarna på något mer seriöst sätt ta del av argumenten för de åsikter som Hutton avfärdar. Man får en kort, lite karikatyrartad, sammanfattning - och denna kombineras mycket ofta med biografiska och andra detaljer som ska få läsarna att "förstå" varför någon kunde tycka något så uppenbart felaktigt.

Det hela sker som sagt mycket subtilt, mycket elegant, - och många inser nog inte riktigt hur Huttons manipulationsteknik  fungerar.

Men ibland är det inte riktigt lika subtilt. Det värsta exemplet är nog Huttons behandling av Robert Graves. på sidan 188 till 193. Graves förespråkade åsikten att det hade funnits ett förhistoriskt matriarkat, och gav bland annat uttryck för den i sin uppmärksammade bok The White Goddess från 1949 . I fallet Graves nöjer sig inte Hutton med  sina vanliga mer eller  mindre subtila insinuationer, utan han drämmer  till med storsläggan.

På sidorna 191 och 192 får läsarna reda på att Graves var en "intensiv masochist" (sidan 191) som hade haft en dominerande och tyrannisk mor, och sedan gifte sig med en dominerande och tyrannisk fru. Efter detta fick den olycksalige mannen det dessutom ihop det med en dominerande och tyrannisk älskarinna.

Vi får också redan på att Gtraves första fru var en "uttalad feminist" (s. 192) och Hutton menar att de inte var någon tillfällighet att Graves först började föra fram åsikten om existensen av ett förhistoriskt matriarkat under tiden han var gift med henne...

Är detta sant? Jag har ingen aning. Är det relevant för bokens ämne? Det kan ju diskuteras.

Men det som stör mig mest är detta. Medan åsikter som Hutton ogillar hela tiden ska "förklaras" utifrån psykologiska, sociologiska och andra sammanhang behandlas underförstått de motsatta "akademiskt korrekta" åsikterna som så sansade och vetenskapliga att de inte behöver någon ytterligare förklaring. Läsaren kommer att se dessa som "vetenskapens syn" - som inte är i behov av någon analys av förespråkarnas motiv.

Hutton skriver alltså om Robert Graves sexualitet och psyke. För att "förklara" dennes åsikter om matriarkat. Vad skulle man måhända kunna få fram om man rotade lite i sexualliv och psyke hos de som aggressivt drivit linjen att män alltid haft makten i alla samhällen och att "matriarkat" alltid varit en myt? Har någon tänkt på att undersöka sexuallivet hos Robin Fox, antropologen som sida efter sida närmast vällustigt frossade i mansdominerade släktskapssystem i "primitiva" samhällen men som förfärat beskrev idén om att det någonsin funnits samhällen där maktförhållandena var de motsatta - som "kuslig". Eller hos den mer kände Claude Levi-Strauss, som ständigt och jämt lika vällustigt upprepade sitt mantra - att all civilisation kännetecknas  av att grupper av män utbyter  kvinnor med varandra?

Jag misstänker att det skulle bli ett ramaskri om någon skulle göra något sådant. Det skulle nog ses som ett övertramp - och ett kränkande av mycket ansedda forskares personliga integritet. Men om man väl har sagt att man tror att de har funnits ett matriarkat är väl allt tillåtet...

Metoden hos Hutton har vissa likheter med hur "anti-satanism" behandlas i böcker som Satanism Scare eller Satanic Panic eller hur "matriarkalism" behandlas i Cynthia Ellers bok The myth of matriarchal prehistory. Eftersom de sociologiska och psykologiska förklaringarna i sådana böcker alltid riktas åt ett håll - mot de åsikter som författaren/författarna  ogillar - är det en djupt ohederlig metod. Och en djupt ohederlig genre.