Att Ulf Ekman har konverterat till Katolska Kyrkan är ju lite intressant. För den som då och då följt Livets Ords göranden och låtanden är det inte helt förvånande. Fast många trodde nog snarare att hela organisationen gradvis skulle närma sig katolska ståndpunkter än att grundaren plötsligt skulle konvertera.
Man skulle ju kunna jämföra med när Sven Stolpe på fyrtiotalet lämnade "Oxfordrörelsen" (senare kallad Moralisk upprustning - MRA) för Vatikanen. MRA var på samma sätt som Livets Ord en djupt reaktionär, anti-kommunistisk, patriarkal rörelse. Den försökte knyta an till rika, framgångsrika, kända personer för att på så sätt få publicitet. Liksom Livets Ord idag var den väldigt illa sedd i stora kretsar. Och det med all rätt.
Men skillnaderna mellan de båda händelserna är stora. Sven Stolpe hade inte grundat Oxfordrörelsen, och han hade faktiskt haft katolska sympatier redan innan han gick med i denna.
Och framförallt hade han ju endast varit en av många i den internationella organisationen. Ulf Ekman var en absolut ledare för en elitistisk sekt, som i sin praktik dessutom ofta skadat människor. Den behandlade avhoppare och kritiker på ett ofta extremt intolerant sätt. Detsamma gällde förstås också ofta Oxfordrörelsen...
Men medan Oxfordrörelsen framförallt försökte vinna de rika och mäktiga genom antikommunistisk propaganda försökte Livets Ord mer övertyga "vanliga" människor om att de skulle bli rika, välbärgade och, väl att märka, friska. om de anslöt sig till dem. De som älskades av Gud skulle bli rika. Fattigdom och sjukdom var i sig ett tecken på att man ogillades av Gud.
Så lät det i alla fall i början, även om Livets Ord efter ett antal år började tona ner de värsta dragen i sin förkunnelse.
Ulf Ekman var ansvarig för denna reaktionära sekt, och dess praktik. Han var också ansvarig för en förkunnelse, som öppet drev linjen att socialismen styrdes av onda andemakter.
Denna linje var så grov, att till och med den hårdfört antikommunistiske Sven Stolpe i en kulturartikel i Aftonbladet 1985, riktade ett hårt angrepp mot Ulf Ekman, och menade att dennes angrepp mot arbetarrörelsen var djupt okristliga! (Ska försöka hitta den, det skulle vara lite kul att citera valde delar av den. Den var oerhört elak..).
Livets Ord är idag, även med sin nedtonade förkunnelse, en del av en kristen höger i Sverige, som ofta ter sig mycket olustig. Allt som försvagar denna organisation är positivt.
Katolska kyrkan är kanske i teorin ännu mer hierarkisk än Livets Ord (med en "ofelbar" påve, som ses som "Kristi ställföreträdare") men det är som sagt i teorin. I praktiken innehåller den ett stort spektrum av åskådningar, från nattsvart höger - till radikal befrielseteologi. Den är auktoritär, men den är ingen sekt.
Ulf Ekman kommer nu uppenbarligen att vara en del av dess högerflygel. Förhoppningsvis utan något som helst inflytande.
Showing posts with label Sven Stolpe. Show all posts
Showing posts with label Sven Stolpe. Show all posts
Monday, March 10, 2014
Tuesday, November 13, 2012
Sven Stolpe och nazismen
/Det här är väl en av de mer udda saker jag någonsin skrivit. Jag skrev den som ett inlägg till tidningen Arbetaren hösten 1996. Sven Stolpe hade just dött, och Arbetaren hade publicerat en notis som verkade mena att han var nazist under kriget. Det råkade jag veta att han aldrig varit, och jag tyckte att rätt ska vara rätt.
Politiskt var ju Stolpe mot slutet av sitt liv en konservativ katolik, som gradvis verkade bli mer och mer reaktionär. Men det var aldrig helt entydigt, och han hade faktiskt en del försonande drag!
Annars har jag haft ett visst intresse för Sven Stolpe sedan tonåren, pga de moraldebatter han till och från hade med Pehr Henrik Törngren... Och ju mer kritisk jag blev mot Törngrens morallära ju mer välvillig blev jag mot Stolpe - låt vara väldigt motvilligt, men ändå....
Jag skickade alltså in denna artikel till Arbetaren, som verkade bli väldigt besvärade av den. De vägrade att säga om den skulle tas in, och de lät som om jag vore något katten släpat in varje gång jag ringde.
Den kom aldrig in. /
----------------------------------------
Det är en svårutrotad ovana hos stora delar av vänstern att anklaga politiska motståndare för att vara nazister. I Arbetaren nr 37 bidrar ni till denna tradition genom att i en osignerad notis med hjälp av några andrahandscitat hämtade från Boris Beltzikoffs bok "Farlig kristendom" postumt anklaga Sen Stolpe för att ha varit Hitlerbeundrare. Nu är Beltzikoff en Stolpehatare av stora mått, och hans referat av Stolpes åsikter är grovt felaktiga, vilket var och en som jämför Beltzikoffs beskrivning med de få Stolpeböcker han refererar till snabbt inser.
Så till exempel har den beskrivning han ger av Stolpes syn på nazismen i memoarboken "Stormens år" ingenting att göra med vad som verkligen står i boken ifråga. "Stormens år" innehåller tveklöst värderingar som som är motbjudande för varje socialist - men ingenting som ens avlägset liknar nazism, historierevisionism eller Hitlerbeundran. I de fall Beltzikoff direktciterar från Stolpe är citaten till stor del omöjliga att kontrollera, eftersom han aldrig anger sidhänvisningar och ofta inte ens nämner vilken bok han hämtat citaten ifrån (och möjligen också för att en del citat inte existerar!). I de fall citaten går att kontrollera är de hämtade från sammanhang där de får en helt annan innebörd är den Beltzokoff hävdar.
Att angripa en nyligen avliden författare för att ha varit Hitlerbeundrare med hjälp av okontrollerade andrahandscitat från en så tvivelaktig källa som Beltzikoff är ganska märkligt. I synnerhet om författaren bevisligen under årtionden har haft åsikter rakt motsatta de Beltzikoff påstår. I själva verket var Stolpes inställning till nazismen ovanligt konsekvent för att komma från en icke-socialistisk författare. Redan 1930 angrep han för första gången nazismen i sin roman "I dödens väntrum". I sin essaysamling "Livsdyrkare" 1931 angriper Stolpe nazismen för att vara det värsta uttrycket för den "primitivism" som han ville bekämpa.
I "Den kristna falangen" 1934 fördjupas kritiken och han inleder för övrigt ett av kapitlen i den boken med meningen "Med den tyska chauvinismens och ariska rasförblindelsens nyfödelse 1933 har världskulturen ställts inför nya och fruktansvärda problem". (s. 145). När han som Författarförbundets representant inbjöds till en kulturkonferens i Tyskland 1936 var hans agerande så regimfientligt att han blev förklarad persona non grata i Tyskland fram till 1945. (En redogörelse för denna resa finns i en artikel av Stolpe i Bonniers Litterära Magasin nov. 1936.)
När kriget kom och en stor del av kultureliten började anpassa sig till perspektivet av en tysk "nyordning" av Europa tillhörde Stolpe inte anpasslingarna. I sin bok "I smältdegeln" 1941 angrep han tvärtom under samlingsrubriken "Den antihumana fronten" de som i likhet med Fredrik Böök, Karl Olivercrona, Birgit Lange och andra, förespråkade en svensk underkastelse under det stortyska Europa. (För en nyanserad diskussion om Stolpes inställning till nazismen, se Birger Christoffersons "Sven Stolpe och den litterära debatten" från 1956, . 150-162).
Stolpe har förvisso alltid varit moral- och kulturkonservativ, men nazist var han alltså aldrig. Och det är egentligen först i mitten av 60-talet, som han i likhet med Ture Nerman, Ebbe Linde, och Åke Thulstrup, i en skrämd reaktion på vänstervågen, lämnade det politiska mittfältet och började inta positioner som sammanföll med delar av den ("borgerligt demokratiska") yttersta högern. Hans uttalanden om Vietnamkriget, inspirerade av USA-vänliga grupper som "Demokratisk Allians" och "Kommitén för ett fritt /läs vitt!/ Asien" var vederbörligt fasansfulla... Att han trots detta inte oproblematiskt kunde ses som en del av yttersta högern visas till exempel av hans upprepade hyllningar till det ("okorrumperade") italienska kommunistpartiet.
Men varför ägna tid och utrymme åt att försvara Sven Stolpe? Dels naturligtvis för att en "politisk korrekthet" som innefattar förvrängningar av politiska motståndares åsikter inte gynnar en seriös vänster. Men dels också för att Stolpe som författare och litteraturkritiker inte på ett enkelt sätt kan avfärdas som rätt och slätt "reaktionär".
Han inledde sin bana som litteraturkritiker 1929 med ett hårt angrepp mot den finborgerliga "esteticismen". Istället för en esteticerande litteratur och litteraturkritik ville han ha en där kärnan låg i det budskap som förmedlades. Denna utgångspunkt behöll han resten av sitt liv - även om "budskapet" snart blev mer religiöst och moraliskt än politiskt. Stolpe skapade sitt eget moraliska universum utifrån vilket han bedömde litteraturren, sin egen och andras.
Detta kunde leda till "skandaler" som hans Strindbergbiografi, som bemöttes av många kritiker med en generad tystnad. Visserligen tyckte nog även många av dem att Strindberg var en kvinnofientlig fähund, men att ta det som utgångspunkt för analysen i en litterär biografi var naturligt nog ett inte helt rumsrent tilltag...
Stolpes moraliska universum innehöll också helt förfärliga ting. Men det konsekventa sätt han i över 60 år försökte försvara denna världsbild hedrar honom. I det, om inte annat, kan man hoppas att han får efterföljare.
Erik Rodenborg
Politiskt var ju Stolpe mot slutet av sitt liv en konservativ katolik, som gradvis verkade bli mer och mer reaktionär. Men det var aldrig helt entydigt, och han hade faktiskt en del försonande drag!
Annars har jag haft ett visst intresse för Sven Stolpe sedan tonåren, pga de moraldebatter han till och från hade med Pehr Henrik Törngren... Och ju mer kritisk jag blev mot Törngrens morallära ju mer välvillig blev jag mot Stolpe - låt vara väldigt motvilligt, men ändå....
Jag skickade alltså in denna artikel till Arbetaren, som verkade bli väldigt besvärade av den. De vägrade att säga om den skulle tas in, och de lät som om jag vore något katten släpat in varje gång jag ringde.
Den kom aldrig in. /
----------------------------------------
Det är en svårutrotad ovana hos stora delar av vänstern att anklaga politiska motståndare för att vara nazister. I Arbetaren nr 37 bidrar ni till denna tradition genom att i en osignerad notis med hjälp av några andrahandscitat hämtade från Boris Beltzikoffs bok "Farlig kristendom" postumt anklaga Sen Stolpe för att ha varit Hitlerbeundrare. Nu är Beltzikoff en Stolpehatare av stora mått, och hans referat av Stolpes åsikter är grovt felaktiga, vilket var och en som jämför Beltzikoffs beskrivning med de få Stolpeböcker han refererar till snabbt inser.
Så till exempel har den beskrivning han ger av Stolpes syn på nazismen i memoarboken "Stormens år" ingenting att göra med vad som verkligen står i boken ifråga. "Stormens år" innehåller tveklöst värderingar som som är motbjudande för varje socialist - men ingenting som ens avlägset liknar nazism, historierevisionism eller Hitlerbeundran. I de fall Beltzikoff direktciterar från Stolpe är citaten till stor del omöjliga att kontrollera, eftersom han aldrig anger sidhänvisningar och ofta inte ens nämner vilken bok han hämtat citaten ifrån (och möjligen också för att en del citat inte existerar!). I de fall citaten går att kontrollera är de hämtade från sammanhang där de får en helt annan innebörd är den Beltzokoff hävdar.
Att angripa en nyligen avliden författare för att ha varit Hitlerbeundrare med hjälp av okontrollerade andrahandscitat från en så tvivelaktig källa som Beltzikoff är ganska märkligt. I synnerhet om författaren bevisligen under årtionden har haft åsikter rakt motsatta de Beltzikoff påstår. I själva verket var Stolpes inställning till nazismen ovanligt konsekvent för att komma från en icke-socialistisk författare. Redan 1930 angrep han för första gången nazismen i sin roman "I dödens väntrum". I sin essaysamling "Livsdyrkare" 1931 angriper Stolpe nazismen för att vara det värsta uttrycket för den "primitivism" som han ville bekämpa.
I "Den kristna falangen" 1934 fördjupas kritiken och han inleder för övrigt ett av kapitlen i den boken med meningen "Med den tyska chauvinismens och ariska rasförblindelsens nyfödelse 1933 har världskulturen ställts inför nya och fruktansvärda problem". (s. 145). När han som Författarförbundets representant inbjöds till en kulturkonferens i Tyskland 1936 var hans agerande så regimfientligt att han blev förklarad persona non grata i Tyskland fram till 1945. (En redogörelse för denna resa finns i en artikel av Stolpe i Bonniers Litterära Magasin nov. 1936.)
När kriget kom och en stor del av kultureliten började anpassa sig till perspektivet av en tysk "nyordning" av Europa tillhörde Stolpe inte anpasslingarna. I sin bok "I smältdegeln" 1941 angrep han tvärtom under samlingsrubriken "Den antihumana fronten" de som i likhet med Fredrik Böök, Karl Olivercrona, Birgit Lange och andra, förespråkade en svensk underkastelse under det stortyska Europa. (För en nyanserad diskussion om Stolpes inställning till nazismen, se Birger Christoffersons "Sven Stolpe och den litterära debatten" från 1956, . 150-162).
Stolpe har förvisso alltid varit moral- och kulturkonservativ, men nazist var han alltså aldrig. Och det är egentligen först i mitten av 60-talet, som han i likhet med Ture Nerman, Ebbe Linde, och Åke Thulstrup, i en skrämd reaktion på vänstervågen, lämnade det politiska mittfältet och började inta positioner som sammanföll med delar av den ("borgerligt demokratiska") yttersta högern. Hans uttalanden om Vietnamkriget, inspirerade av USA-vänliga grupper som "Demokratisk Allians" och "Kommitén för ett fritt /läs vitt!/ Asien" var vederbörligt fasansfulla... Att han trots detta inte oproblematiskt kunde ses som en del av yttersta högern visas till exempel av hans upprepade hyllningar till det ("okorrumperade") italienska kommunistpartiet.
Men varför ägna tid och utrymme åt att försvara Sven Stolpe? Dels naturligtvis för att en "politisk korrekthet" som innefattar förvrängningar av politiska motståndares åsikter inte gynnar en seriös vänster. Men dels också för att Stolpe som författare och litteraturkritiker inte på ett enkelt sätt kan avfärdas som rätt och slätt "reaktionär".
Han inledde sin bana som litteraturkritiker 1929 med ett hårt angrepp mot den finborgerliga "esteticismen". Istället för en esteticerande litteratur och litteraturkritik ville han ha en där kärnan låg i det budskap som förmedlades. Denna utgångspunkt behöll han resten av sitt liv - även om "budskapet" snart blev mer religiöst och moraliskt än politiskt. Stolpe skapade sitt eget moraliska universum utifrån vilket han bedömde litteraturren, sin egen och andras.
Detta kunde leda till "skandaler" som hans Strindbergbiografi, som bemöttes av många kritiker med en generad tystnad. Visserligen tyckte nog även många av dem att Strindberg var en kvinnofientlig fähund, men att ta det som utgångspunkt för analysen i en litterär biografi var naturligt nog ett inte helt rumsrent tilltag...
Stolpes moraliska universum innehöll också helt förfärliga ting. Men det konsekventa sätt han i över 60 år försökte försvara denna världsbild hedrar honom. I det, om inte annat, kan man hoppas att han får efterföljare.
Erik Rodenborg
Subscribe to:
Posts (Atom)